stressade tomtar

löpande_tomtar_3

Att tomten brukar ha det jobbigt på julafton vet alla. Men att det numera har blivit så stressigt att han måste springa känner inte alla till. Alvarsamt gav sig ut på allfarvägarna för att få ett snack med tomten i lugn och ro. Men försöken misslyckades. Tomten med sina nissar hade alldeles för bråttom.

– Det har blivit så stressigt att jag numera måste skicka säckarna i förväg per bil, stånkade kutande Tomtefar själv medan han mitt i löpstegen tog sig en slurk skvättande julmust.

Det blev alltså ingen intervju. Tomtefar och hans nissar var borta på ett par sekunder…

Tilläggas skall att om nån läsare ser likheter mellan Tomtefar och känd albrunnabo är detta en mycket felaktig villfarelse.

löpande_tomtar_1Tomtefar och hans nissar utstrålar verkligen livsglädje – trots julstressen.

löpande_tomtar_2Tomtefar i mitten med fladdrande mustascher i fartvinden. Det går undan här!

löpande_tomtar_4Här får Tomtefar med sina nissar dra ned en aning på farten; hastighetsbegränsningar är en av tomtens många besvärligheter att tackla. – Men hittills har vi klarat oss från fortspringningsböter, ropade Tomtefar i utkanten av Södra Möckleby. Trion försvann snabbt söderut och ingen vet nu var den är…

Taggad ,

6 thoughts on “stressade tomtar

  1. Bengt Bruhn skriver:

    God Jul. Och tack för alla härliga bilder.

  2. Lars Henell skriver:

    Ta bort nollan på hastighetsskylten i bild och dela sen med två och man landar nog på rätt hastighet för tomtefar i gult? Det är nog samma självupplevda racerfart en Albrunnabonde en gång upplevde på sin cykeltur ner till Mörbylånga, när han påstod sig cyklat under halvtimmen. När han i det närmaste ansågs vara överbevisad om sin bravad tog han till: ”-Men det var goer vind…!”. Tomtefar i gults verbala slagkraft kan anses ligga i paritet med detta. För övrigt är jag grymt imponerad av tomtefars fysik, då han fortfarande kan knäcka en Stockhomsmara. God fortsättning!

    • degerhamn skriver:

      Herr Henell.

      Albrunnabonden ljög säkerligen inte. Sträckan Albrunna-Mörbylånga är 26 kilometer. Om vi jämför bonnen med en likvärdig cyklist, Lance Armstrong, som vann han Tour de France 2005 med snittfarten 41,6 kilometer i timmen över de 359 milen. Det gör 20,8 kilometer i halvtimmen, alltså inte riktigt så snabbt som Albrunnabonden måste ha vevat på – i vindstilla. Men nu ”var det goer vind” vilket på Öland kan uppskattas till 10 meter i sekunden, vilket är lika med 36 kilometer i timmen eller 18 kilometer i halvtimmen. Addera 20,8 kilometer med 18 och du får 38,8 kilometer per halvtimme. Bonnen kunde alltså trampa sträckan Albrunna-Mörbylånga hur lätt som helst under en halvtimme. Han kunde till och med unna sig i en korv i kiosken i Södra Möckleby och snacka lite vind och väder med andra bönder och ändå underskrida den mytiska halvtimmesgränsen. Att sen avgöra vem av Albrunnabonden och Lance Armstrong som skarvade mest och bäst är omöjligt att avgöra eftersom vi icke kan veta vilka dopningspreparat som användes under ”förhistorisk” respektive i modern tid. Tilläggas kan att jag under min ungdom var natta i matematik men ”en hejare på statistik”.

      Slutligen ska sägas att det är svårt att skildra ”svindlande hastigheter” i stillbildsfotografering. Med samma sanningsiver som genomsyrade Albrunnabonden och Lance Armstrong vill jag fortfarande hävda att trion blev tvungen att sakta ned inför hastighetsbegränsningsskylten söder om Södra Möckleby. Många ljuger – men aldrig Alvarsamt.

  3. Lars Henell skriver:

    Alvarsamt reder ut begreppen bättre än Fråga Lund gjorde på sin tid. Inte ens fysikern Bodil Jönsson hade kommit på den geniala jämförelsen med Albrunnabondens hypotetiska bedrift i tid på cykel sträckan Albrunna-Mörbylånga med medicinskåpet Lance Armstrongs hastigheter i Tour de France 2005. För att ytterligare nyansera det anmärkningsvärda i Albrunnabondens bedrift skall också sägas att bonden körde med enväxlat till Mörbylånga, till skillnad från Armstrongs 20-30 växlar på cykeln och att dopingen som kanske också förenar dessa bägge herrars prestation, till skillnad från Armstrongs uppenbara syfte var till prestationshöjande i bondens fall enbart var satt i ett belöningssystem. Nämligen nöjet att efter det intensiva trampandet få skölja ner vägdammet med en halv knatting utanför Systemet i Mörbylånga. Hemresans tidsrymd förtäljer inte historien, men efter motvind och 2-3 dikeskörningar på grund av knattingens förändrade synperspektiv för cyklisten tog den kanske 40-45 minuter istället?

    • degerhamn skriver:

      För att börja med slutfrågan. Rykten säger att det gick lika snabbt hem. Vinden hade vänt.
      Bodil Jönsson kunde trassla in sig i begreppen men låg ljusår efter fysikern Sten von Friesen, en godmodig man som lugnt och mycket sakligt kunde berätta så man inte förstod ett enda dyft om varför exempelvis en enväxlad Monarkcykel kunde gå lika snabbt som en 30-växlad Armstronghoj. Men så blev han också professor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: