i röret…

I morgon 08:00 läggs första ledtråden ut i sista omgången av Vart är vi på väg? Därpå följande månadsskiften tar en ny tävlingsform över en tid. Den blir en mix av denna skiss + vissa ”bildgåtor”. Hen som vinner blir världsberömd över en natt, åtminstone på Öland.

Bloggens innehållsmässiga framtid beror mycket på vädret. Helt väderoberoende är dock de sockenboksförfattare som med närmast sjuklig entusiasm endera dan strålar samman för att diskutera framsteg och bakslag. Alvarsamt berättar om rubbet: suckar, strykningar, djupare suckar, smågarv, tillägg, hysteriska garv, fiaskorädslor, hybristendenser, allvarsord, fräckisar, omtag, sammanbrott och uppbrott.

Helt väderberoende är däremot fortsättningen av fotograferingen av Öland från luften…

kort bloggpaus

Alvarsamt tar en bensträckare på några dagar. Orsaken är ovidkommande. Man skulle också kunna uttrycka pausen som skylten i en portvaktslucka i Ernst Brunners roman Kocksgatan: Stängt hela dagen – p.g.a. anledning.

Eketorps borg, III

När vi senast fotograferade Eketorps borg från kite låg snön nästan decimetertjock. Denna väderlek ger bilderna en säregen färglöshet. Färger blir på gränsen till osynliga. Alla bilderna nedan är faktiskt färgfoton, utom den nedersta som är svartvit. Men skillnaderna är så små att de är svåra att se.

De ynka spår av färg som ännu finns ser vi tydligast i väggarna på huset över södra porten. Kameran är här mellan 30 och 40 meter ovanför borgen.

Här är färger om möjligt ännu svårare att upptäcka. Flyghöjd: runt 80 meter.

Muren till vänster i bild har tydliga färginslag. Men för övrigt är det mesta ”svagt blågrått”.

Svartvit version av bilden ovan. Skillnaderna är inte stora. I parentes kan sägas att det finns många sätt att göra en färgbild svartvit. Den i mina ögon sämsta är den vanligaste: ”Gråskala” i PhotoShop. Senare hoppas jag kunna berätta om bättre alternativ.

vackra dödsmaskiner

Kan dödande vapen vara vackra? Ja, kanske som objekt, som hantverk, som gjutningar. Dessa kanoner står vid sidan av fyren Långe Jan. De pekar mot söder. Jag tror att de är tillverkade i början av 1700-talet.

Nog vågar man påstå att metallens patina är vacker. Men vet man att det ur detta dödsbringande hål har kommit kulor, spik, järnklumpar, kedjor och annat skrot som slitit sönder människor och fått fartyg att gå till botten blir helhetsintrycket kanske ett annat. När jag ser en vacker gammal kanon undrar jag spontant ”hur många har den dödat”?

dagens ölandsbild 158

Is och fåglar.

Eketorps borg, II

En flygfotografering av en borg i skarpt och lågt sidoljus ger de flesta kameror huvudvärk. Vad göra? Halva bilden är ju mörk och den andra bländande ljus. De ljusa partierna tilldelas en gul nyans, de mörka en blå även om det är samma gröna gräs på båda områdena. Tecknar kameran rätt? Är det verkligen så blått i skuggorna som kameran vill påskina? Jag vet inte. Finns något absolut rätt och något absolut fel i uppfattningen av färger? Som alltid säger jag att betraktaren har tolkningsföreträde. Det finns för många i världen som tror sig veta allt.

Södra porten till vänster i bild. Släpljuset skapar långa effektfulla skuggor. Upplysta ytor är ”gula”, delar i skugga är ”blå”. Man kan benämna överdrifter av färger för färgstick, men när blir en av kameran återgiven färg överdriven? Den frågan är alltid aktuell för en fotograf.

Vi flyger nära porthuset, för nära egentligen. Vinden är här mycket nyckfull. Den slår in i muren och skapar omväxlande hang och sjunkvindar. Hang lyfter kite och kamera, men sjunkningar kan lätt sluta i krascher. Ett sätt att motverka sjunkning är att snabbt som attan kuta mot vinden och på så sätt få den effektiva vinden strarkare. Men helst bör man då lubba 100 meter på ”ned åt tio blankt”.

Här är kontrasterna mellan ljus/gula och skuggiga/blå områden påtagliga. Ser det mänskliga ögat skugga lika blått som kameran? Jag vet inte. Mina ögon är mina och troligen inte lika någon annans, en tanke som länge fascinerat mig. Ser andra vad jag ser?

Så här från ovan ser porthuset inte mycket ut för världen. Men vet att det är över 11 meter långt och väger totalt mer än 60 ton. Alvarsamt var där när det invigdes.

Här ser vi tydligt borgens geometriskt välritade ”tårtbitar” och den träspång som löper utmed denna borgdels insida. Längst bort avslutas den i en brant trappa ned mot borggården.

Många paralleller. Från vänster till höger: gångvägen mot södra tornhuset, den tinnförsedda muren, träspång i lagom höjd för att ge utsikt/skjutmöjlighet mellan tinnarna. Långt tillbaka bodde man nog inte permanent i borgen, utan hade den som tillflykt i orostider.

Isande blått och varmt gult. Den taklösa norra porten släpper ut en ljuskorridor på marken utanför borgen. Denna bild har en enorm inneboende dynamik och hör till mina absoluta favoriter.

Det är alltid fascinerande när en så verklighetskopierande manick som kameran levererar bilder som är så abstrakta att man har svårt att se vad de föreställer. Många gånger vinner en sån bild i uttryckskraft. Det gör gott att slippa ”avbildningskravens tvångströja”.

Östra delen av borgen där muren saknas. Utanför borgen ligger det inhägnade frusna vattenhålet.

Ett helt lodrätt skott som på ett tydligt sätt visar ljus och skugga som ”gult” och ”blått”.

Skuggor från borgens tinnar och skuggor från stängsel. Vi ser också de vackra taken på flera hus.

Solen sänker sig över Eketorps borg och skuggorna blir allt längre. Vinden mojnar och det börjar bli dags att landa…

Hur Eketorps borg ser ut under sommaren kan du se här.

den enes död…

Nere på Ölands södra udde finns massor med gäss, svanar, skrakar och anda fåglar. En solig vinterdag ter sig allt fridfullt och vackert. Men här är tillvaron verkligen stenhård. Då och då slår rovfåglar till och den gås eller småfågel som inte är med på noterna blir mat.

Den här vitkindade gåsen låg slagen vid parkeringen på vägen ned mot fyren. Det verkar som om inkråmet var godast.

öland – en ö för livet

Man vecklar ut en liten tygkonstruktion kallad kite, låter vinden fånga den och några sekunder senare har man fått upp kameran femtio eller hundra meter upp i luften. Nåt hekto tyg lyfter ett kilo kamera, en fysisk rysare som när allt går väl blir en mental upplevelse av sällsamt slag.

Men senast på Ölands södra udde gick allt från första början snett. Vinden var för svag. Det var för kallt. Händerna blev till isflak. Linorna till picaveten snodde in sig i varandra och en talja frös fast. När allt mekaniskt var fixat ville även det digitala jäklas. Kamerans display meddelade i skrikgult: signalfel.

Gör om, gör rätt. Jag fick montera ned kameran, ta ur ackar och minneskort, torka och putsa och prova igen. Kameran vaknade men exponerade för sällan. Förbannade japaner! Men mer kunde inte göras. Vi lät ekipaget sväva iväg i den svaga vinden. Det får bli som det blir, sa vi…

Vinden mojnade ytterligare och det blev en mycket kort flygtur. Men resultatet blev prima. I dessa bilder finns verkligen rymd, en nästan evig air i den iskristallklara luften. En mardrömsstart utmynnade i bra bilder.

Från Ölands sydvästra slut, den avslutande lilla ”kroken”,  ser vi åt nordost. I den sydvästliga vinden har drivisen förts ut och försvunnit på det flaggblå havet. Till vänster i bild de balsalgolvsplatta schäferiängarna med nåt enstaka vindpinat träd här och var.

Här ser vi tydligare hur stora schäferiängarna är – till vänster i bild. Det stora huset längst till vänster i bild är Ottenby fågelstation. Alvarsamt besökte stationen 2013. Kameran svävar på ungefär samma höjd som Långe Jans röda mössa – 41,6 meter ovan backen.

Naturum Ottenby bygger om

Man ser på långt håll att något är på gång nere vid fyrplatsen i Ottenby. Containrar och firmabilar står på rad.

Hit till fyrplatsutställningen ska, enligt en arbetare på platsen, souvenir-och-glassbodens verksamhet flyttas. Flytten blir inte lång, runt 20 meter.

Akka utanför entrén till Naturum tar ombyggnadsarbetena med ro, snöblind som hon är. Vad som händer inne på Naturum Ottenby får bli en hemlighet. Det återinvigs i början av maj…

Huset som rymmer fyrplatsutställningen och bakom det bryggstugan, som i dessa tider är skön och alltid öppen värmestuga. Läs mer om ombyggnaden på Naturum Ottenbys hemsida, klicka här.

stoppa pressarna…

Som norra halvklotets enda seriösa publikation kan Alvarsamt först av alla medier meddela att det är vår. Vid vandring och flygning nere på Udden i dag hördes dripp dropp från varje liten snösamling, och det flödande smältvattnet visade klart och tydligt att vintern är passé, ja helt enkelt omodern. Vi ser värmedyrkande ölänning i den nästan stekheta träsoffan utanför bryggstugan/värmestugan nåt 50-tal meter från fyren Långe Jan.

– Alvarsamt – alltid steget före –

ödeöland

Från gårdagens flygning vid Eketorps borg. Svinkallt. Alldeles tyst förutom vindens vinande och ryckande i kiten. Inte en käft så långt ögat når. Vi är på Ödeöland. Underbart.

dagens ölandsbild 157

Eketorps borg.

Eketorps borg, I

Att kiteflyga över Eketorps borg var inte lätt. Vindarna studsar i murarna, snurrar runt inne på borggården och gör kiten instabil på höjder under 20-30 meter. Men med list och envishet kan man komma långt. Detta är det första av tre inlägg om borgen från luften. Inläggen betonar mer bild än historia. Om borgens 1 700 år långa förflutna finns att läsa på annat håll, exempelvis här och här och här. Lista över svenska fornborgar hittar du här.

Nu lyfter vi!

Att flyga lågt in mot den fem meter höga muren från nordväst är en utmaning. Kiten kan stiga eller sjunka mer än tio meter på en sekund. Men hittills går det bra…

Vi stiger lite till för att ha säkerhetsmarginal precis över ringmuren. Nu öppnar sig borggården för våra ögon… De uppstickande blocken på muren kallas tinnar.

Som jag skrev i texten till första bilden… Kiten och kameran kan sjunka, nästan falla, oerhört snabbt. Vi passerar muren med bara en meter till godo. Det var alltså nära ögat.

Nu får vi ett hum om de geometriska formerna. Lägg märke till ”tårtbitarnas” fina passform, bredare utåt muren och smalare inåt gården. Vi anar också den norra porten, men för att se den bättre flyger vi en aning längre in över borggården…

Här ser vi den norra porten till vänster i bild. Den är mycket enklare än den södra, som är ombyggd och helt ny. Den invigdes sommaren 2015. Södra porthuset väger runt 65 ton och enligt mina – mycket amatörmässiga – beräkningar bör hela muren väga mellan 10 000 och 20 000 ton. Den som vill räkna själv kan ha dessa mått i åtanke: Diameter 110 meter. Muren är 5 meter hög och 6 meter bred. Specifika vikten för Ölandssten har jag höftat till med 2. I portöppningen syns muren ”i genomskärning”.  Vi ser att den är mycket bredare nedtill än upptill. Vore den lika tjock överallt får jag totalvikten till 20 000 ton. Men den bör nog nästan halveras. Det ska i sammanhanget tilläggas att jag ständigt hade BC eller C i matematik.

Vi stiger en aning och flyger långsamt in över gården. I centrum av gårdscirkeln framträder de sju ”husen”. Från luften störs den historiska upplevelsen av de moderna ljusintagen mellan husen. Dessa syns dock knappast från marken.

Vi stiger ytterligare och ser den stora öppningen i muren som leder ögat vidare ut mot havet i öster, dit är drygt 1,5 kilometer. Om ”hålet” i muren är riven mur eller aldrig byggd mur vet inte jag. Vet du får du gärna berätta i kommentar.

Norra porten till vänster. I den stora ”muröppningen” ser vi också ett runt istäckt vattenhål. Det är troligen inte en brunn; en sån ligger nämligen inne på gården. Kanske användes vattenhålet av borginvånarnas boskap.

Om vi smyger utmed muren, här från väster, ser vi hur fint allt är byggt. Sten på sten och alltid med passform. Till och med taken på tinnarna är perfekt rektangulära.

Här kan vi följa muren bort till den södra porten som är ett helt hus, 11,5 meter långt och 3 meter brett. Det är byggt av 40 ton Ölandssten och till bruket gick det åt 7 ton kalk och 15 ton sand. 

Vill du se hur borgen ser ut under sommaren? Klicka här.
Alvarsamt besökte Eketorps borg redan 2012. Det inlägget läser du här.
Ytterligare inflygningar över Eketorps borg publiceras vartefter… Så häng på!

från mitt fönster

_ _ _ kan jag konstatera att det blivit vinter igen.

dagens ölandsbild 156

I det hårda vinterljuset tecknar skuggan från Eketorps borg en krigisk silhuett på marken mot norr. Så byggde våra förfäder för att inge respekt och ointaglighet. Inom kort ser vi mer av borgens inre…

det är kallt och det dröjer…

_ _ _ tills näten kan läggas igen, och man kan steka strömming och lägga in ål.

_ _ _ till matchen mellan A och B börjar på tennisbanan i Degerhamn. Favorit lär vara B.

_ _ _ tills det känns meningsfullt och skönt att dricka kaffe runt utebordet igen. Men något tidigare kan man kanske ta sig en kaffegök där?

 _ _ _ till skiten töms och det börjar stinka så där som på gamla utedassens tid igen.

_ _ _ tills den med en dag förlängda Skördefesten drar igång igen för tjugonde gången.

_ _ _ till man får klampa in här och stöta ihop med en massa polare från hela landet, Sven P, Lisa O, Putte och andra husbilsfantaster. Och Per L som påstod att Öland kommer att välta…

_ _ _ tills man kan gå på det fantastiska hembygdsmuseet och spana in alla tusentals prylar och skutor och kika in i John i murens butik.

_ _ _ till det blir dags att masta på och man får ge order och gorma och skrika och gå omkring i kaptensmössa igen.

_ _ _ tills man kommer över trögheten i kroppen och det börjar kännas inbjudande att dra igång vårslitet med båten. Men riktigt inbjudande känns det nästan aldrig – ärligt talat.

_ _ till man får låta skeppet glida nedför sjösättningsrampen i Degerhamn under pompa och ståt – och kanske till en skvätt champagne.

_ _ _ tills denna häger åter gör misstaget att stanna på Öland och inte dra söderut under vintern.

isläggning – och om blå och mindre blå snöbilder

Natten mot i går var kallare än minus tio och isen lägger sig nu långsamt från stränderna ut mot Kalmarsund. Den fasta isen når ännu sällan längre ut än tio meter, men drivisen ligger på sina ställen många hundra meter ut i sundet.

Is och drivis. Lägg märke till en del optiska konstigheter i denna bild, tagen i teleobjektivläge på fickkamera. Ett slags hägringseffekt får vindkraftverken på Eckelsudde att se delade ut av molnen. Det gröna lateralmärket i leden in till Cementa ”har hoppat upp ur vattnet och simmat iväg till Eckelsudde, drygt en mil bort”. Det röda ligger däremot kvar ungefär där det ska, även om det ”höjt sig upp ur vattnet” (mitt på horisontlinjen). De optiska misstolkningarna beror nog på de lugna kalla och sannolikt skiktade luftmassorna, värmen i det intensiva solljuset och på de stora avstånden. Det gulaktiga vertikala strecket till vänster om mitten är dock ingen synvilla utan ett grässtrå nära kameran.

Denna bild är tagen i motljus, vilket får vattnet att se mycket blekare ut än bilder tagna i medljus, som ovan och nedan. Men snön är vit i både med- och motljusbilderna.

Kameramodeller tecknar ofta snö och is och vatten ganska olika. Om du tycker att dina vinterbilder blir alltför blå kan du testa att lägga till lite gult i bildbehandlingen. Har du svårt att få teckning i den vita snön kan du i PhotoShop lägga på några procent ”högdagrar” i kommandot Bild-Justeringar-Skuggor/högdagrar. Var observant på att det kommandot även ökar färgmättnaden. Den är i sin tur enkel att reglera genom kommandot Nyans/Mättnad, där du kan minska mättnaden i Master = alla färger, eller välja att påverka en speciell färg (av röda, gula, gröna, cyaner, blå, magenter).

om att stryka på foten

Nu står bara en av de åtta vindsnurrorna kvar strax öster om Grönhögen. Och även den får väl småningom stryka på foten. Apropå begreppet ”stryka på foten” läste jag nyligen i en tidning jag jobbat på: ”Här var det kallast i länet i natt – Börtnan fick stryk på foten”. Ser du framför dig hur en liten by får stryk, kanske med piska – på foten! Ett missat litet a kan skapa mustiga bilder. Tilläggas kan att snurrorna sattes upp i början av 1990-talet.

vi seglar in över öde borg…

Snart följer vi med kiten upp över muren och seglar majestätiskt in över den helt öde Eketorps borg dryga två kilometer nordväst om Össby. Det är inte länge sen här var fest med massor av gäster, märklig musik och sprudlande mänsklig upptäckarglädje. Men även den tysta tomma kalla järnåldersborgen har sin tjusning. Du hänger väl med?!

vi tittar ut över Ås – mot nordväst

Vi är tillbaka vid kyrkan i Ås. För några dagar sen såg du den från marknivå – här ser du den från skyn. Trots att kamerariggen gjorde två ordentliga ”touch and go” höll kameran för påfrestningarna och levererade det den skulle: bilder.

Det är en bångstyrig kyrka det här. Ända sen 1100-talet har den gjort lite som den vill. Den ligger märkligt placerad, inte som brukligt mitt i byn utan långt från tätare bebyggelse. Och tornet! Det pekar åt öster! Uppe till vänster i bild ser du Kalmarsund som en blå rand mellan ljuvliga Öland, det hemska Sverige och den vackra himlen.

Mittemot kyrkan, på andra sidan vägen, ligger denna vackra ladugårdsbyggnad med tre längor ”instoppade i varandra som i ett gigantiskt Lego”. Jag har för mig att det används till fårskötsel. Alldeles bakom vänstra övre hörnet i bild ligger kungens lilla villa. Om det säregna livet i den kan du läsa här.

Den kyttiga vinden gjorde hela flygningen till ett vågspel. Här kartar jag mig fram mot kamerariggen för att rädda smällan undan nya våldsamma markkontakter. 

hamndimma

Från höstens absolut dimmigaste flygningar. ”Som skummjölk” i luften över hamnen i Degerhamn, sol ute över Kalmarsund.

grävning utan bredband

Man gräver i Dalsjö. Man gräver långt och stort i Dalsjö. Men enligt vanligtvis säkra källor bara för gatljus och vatten och avlopp – och inte för fiberbredband. Och jag får åter knacka ned min hemska dom: Utan fiber ingen framtid på södra Öland. 

Degerhamnsvägen är långa sträckor nedbantad till bara en körbana.

Gatljus är viktigt men fiber är viktigare. Gatljus är inte nödvändigt för företag och utveckling. Men fiber är det.

nu ska vi opp, opp, opp…

Min fru Anna-Britt vid dagens kiteflygning i extremt kyttig vind och många minusgrader. Kamerariggen slog i backen två gånger under första flygningen och jag befarade att kameran hade gjort sitt. Men den höll och det blev bilder som visas endera dan…

Anna-Britt syns långt bort vid kyrkans vänstra del. Hon håller i vindan med lina upp till kiten. Vi ser också skuggan av mig och den hängande kamerariggen, Himmelsöga I. Den knepiga vinden gjorde att vi i andra flygningen fick låta kiten stiga mycket högre än vanligt innan vi kopplade på riggen. Kiten flög på 100 meters höjd och kamerariggen på 50. Flygningen blev lugnare.

dagens ölandsbild 155

Schäferiängarna på södra Ölands ostsida. Den här årstiden kan man vandra där en hel dag utan att möta en enda människa.

sista kyrkliga utposten

Fastän den ligger vid Ölands stora kroppspulsåder, väg 136 och dess östra motsvarighet, ser den så ensam ut där nere en halvmil norr om öns sydspets, kyrkan i Ås, inramad av vackra almar. Härifrån och ned mot fyren Långe Jan utbreder sig en del skog, frodiga schäferiängar och knölig ”öländsk stäpp”. Jag kan inte komma på nåt bättre begrepp eftersom den dominerande flacka och steniga landtungan till största delen inte är egentligt alvar, se karta. Kyrkan är Ölands enda bevarade östtornskyrka, och den har snart tusen år på nacken/korset. Den är byggd på 1100-talet.

storstädning

Alvarsamt har tidigare berättat om den stora ladugårdsbyggnaden som bitvis blev till plockepinn i orkanen Gorms anfall i slutet av november. Då såg det ut som ovan.

Nu ser det annorlunda ut, men jobbet har alltså tagit över en månad.

Och riktigt färdigstädat är det inte ännu…

Utifrån ser det för en lekman ut som om undervåningen är i stort sett intakt. Men vindsvåningen är historia.

 

dagens ölandsbild 153

När snön täcker Öland kan det kanske vara lämpligt att påminna om att ”Öland är solen och vindarnas ö”. Att solen inte får genitiv-s ser jag som en historisk språklig charmighet, eller som i tyskan, ett undantag. Att sen tyskan består av idel undantag är en helt annan femma.

på tork

Den tidigare förlista Eliana ligger kvar i vaggan i Grönhögens hamn. Ska hon huggas upp eller repareras? Den som lever får se…

ny tävling på g…

Efter sista omgången av Vart är vi på väg? i månadsskiftet januari-februari bjuder Alvarsamt på en ny tävlingsform med gammalt namn: Vad heter byn? Nedan försöker vi förklara den. Den är lättare än man kanske först tror.

I tre på varandra följande tävlingsdagar – precis som i Vart är vi på väg? – får du en eller flera frågor. Första bokstaven i svaret/svaren ingår i namnet på den sökta byn. I exemplet nedan använder vi det fingerade namnet Kafteskär.

Låt säga att första dagens ledtråd är denna:
5 Går ofta i kabel?

5 står för att bokstaven vi söker är den femte i byns namn.
Rätt svar är: El
Du ska bara använda första bokstaven i svaret, som i detta fall är E. Du vet nu att femte bokstaven i bynamnet är E.

Nästa dag får du ny/nya ledtråd/ar:
2 Blogg om södra Öland?
8 Ringlande unge?

Rätta svar är: Alvarsamt och Äsping.
Du vet då att den andra bokstaven i bynamnet är A och att den åttonde är Ä. Sen tidigare vet du att den femte är E. Och så där fortsätter det. Ledtrådsfrågorna kan vara  en eller flera per dag – beroende på hur långt bynamnet är. Du kan få en ledtråd första dagen och kanske fem dagen därpå för att få ytterligare fem sista tävlingsdagen.

Rätt lösning för denna demonstrationstävlingsomgång ser ut som nedan:

1 Kallas också vän? (kamrat) = K

2 Blogg om södra Öland? (Alvarsamt) = A

3 Öländskt oväder? (fåk) = F

4 Serveras helst i kanna? (te) = T

5 Går ofta i kabel? (el) = E

6 Hetlevrad utrikeskorrespondent? (Sune Flisa) = S

7 Finns ofta i nalle? (kamera) = K

8 Ringlande unge? (äsping) = Ä

9 Synonym till tät? (rik) = R

Rätt svar: KAFTESKÄR

Eftersom tävlingsformen är ny och vi inte har nån erfarenhet av den är vi tacksamma för synpunkter. Är idén hållbar eller kommer den inte att funka? Tyck gärna till i kommentar. /tävlingsledningen

vitare men mörkare – varför?

Hör du till dem som plötsligt märkt att utomhusbilderna blir för mörka? Det kan bero på snön. Läs mer här. Orkar du inte läsa kan ett kortråd bli att du ger kameran mer ljus genom att ställa in + 1 bländarsteg.