vi från städer som inte längre finns

Jag trivs på Öland. Där sitter jag med i en sockenboksredaktion. De andra fem i redaktionen har ungefär 350 Ölandsår att hämta stoff från. Jag har fyra. Vi sex ska skriva boken om Södra Möckleby. Jag lämnade min barndoms ö när jag var 20. Senare bodde jag 33 år i Jämtland. Var finns mina rötter? Har jag några? Jag for ”hem” för att känna efter…

Morgon i hotellets matsal. Par sitter tysta bakom var sin tidning. Par sitter tysta med var sin smartphone. Allvarliga. Man bläddrar i tidning. Man bläddrar i nalle. Man jagar något men säger ingenting. Jag hör en helikopter ovanför hotellet. Dagen gryr långsamt. Jag går ut.

Framför många villor finns skyltar om larm. Och om larmkedjor och väktare. Många fönster är gallerförsedda. Det finns skyltar om grannsamverkan. Det finns skyltar med stiliserad polis på. Och flera som varnar för hunden. Folk tittar lite snett på mig där jag flanerar långsamt och tar in villorna i sinnet, smakar på miljön där inne. Lyckliga?

Somliga blickar utstrålar rädsla. Helikoptern kommer åter, cirklar över mig. Någon övervakar något. Jag går ned mot vattnet. Jag är på min barndoms ö där vattnet alltid var närvarande.

Jag frågar en ung man med öronmusslor om vägen. Han hör ingenting. Jag stoppar honom med en handrörelse. Han tittar misstänksamt på mig och jag frågar om han vet vart stigen vi står på leder.
– Ingen jävla aning, säger han och sprätter vidare.

Under två dagar har jag inte sett en enda glad människa. Jo en! Thailändskan som sköter frukostrummet sjunger för sig själv och ler med hela ansiktet då man frågar nånting.
– Du sjunger fint, säger jag.
Hon skrattar.
– Jag roar mej själv, förstår du.
Jag säger att jag inte kan fatta hur hon ensam kan sköta hela denna stora frukostsal med hundratals ingredienser, råvaror, bestick, porslin.
– Det går så fint, svarar hon. Det är lätt nu när det bara är femtio gäster. Det är värre när dom är hundratals. Och så ler hon. Och så sjunger hon igen medan hon pinnar på ut mot köket.

Bakom mig sitter en mamma med son runt sju. De äter länge. De äter mycket. Båda är överviktiga. Sonen pustar.
– Mamma. Jag är så himla mätt.
Mamman lägger armen om sonen.
– Men stackars lilla du. Är du så mätt!

Jag kommer ned till havet. Detta vatten var en gång ”mitt”. Här tog vi storgäddor och skräckinjagande lakar. Här plågade jag min gamla skärgårdskryssare i dikt bidevind så det knäppte och gnall i stag och vant och här körde jag min flaggblå plywoodracer med en svart Mercuryrova på akterspegeln. Toppfart: 36 knop. Vid löning kunde jag köpa soppa och nå yttre skärgårn. Ibland räckte den inte ända hem. Men man garvade åt allt. Det fanns paddel. Det fanns tält. Och livet var evigt.

Nu garvar ingen. Jag frågar en joggande kvinna om vägen. Musiken läcker ur hennes öronmusslor. Hon ser rädd ut. Jag ler. Det hjälper inte. Utan att ta musslorna ur öronen pekar hon med hela armen och börjar springa igen. Jag går dit hon pekat. Ingen jag möter hälsar eller möter min blick. Man tittar ned. Man tittar på nallen. Man tittar bort. Jag känner inte igen mig.

Helikoptern kommer igen, hovrar. Rotorbladen klapprar i morgonluften. Jag möter en man i 30-årsåldern. Svart hår, skägg, örhängen i guld. Han förvånar mig. Han hejdar mig. Jag ler. Han ler!
– Du, ursäkta mej… Jag ser att du har en riktig kamera… Är du duktig fotograf?
Jag skrattar.
– Allting är relativt, svarar jag.
– Jo, du förstår… Mina bilder blir alltid för mörka, säger han och visar några skott i sin smartphone.
– Du måste mäta ljuset på rätt ställe, säger jag. Där det är ungefär 18 procent svart.

Killen i guldörhängena skrattar.
– Och vad menas med det?
– Det betyder att du riktar kameran mot nåt som är ungefär så mörkt som gatstenen här, säger jag.

Han tar några bilder av gatstenen. Tittar på dem. Säger:
– Men jäklar… Dom är ju perfekta! Är det så enkelt?
Jag nickar.
– Du kan inte vara härifrån, säger jag.
– Nej, från Sundsvall, säger han. Jag kör buss hit med folk som ska med Finlandsfärjan. Jag är ledig hela dan. Vi åker hem i morrn.
– Ta vara på dan, säger jag.
– Jag lovar. Nu när jag kan ta bra bilder, säger han och skiner som en sol.

Jag går utmed stranden. Skogen är tät på sina ställen. Jag känner mig som tolv igen, måste ända ned till vattnet för att se om det fortfarande står nån jättegädda i vasskanten.

Då ser jag den. Kojan! Det finns alltså fortfarande barn som bygger kojor. Min kompis och jag hade som mest sex stycken – samtidigt. En högt upp i ett träd. Två var övertäckta bergskrevor. Tre var granriskojor. Jag går stigen utmed järnvägen där min barndoms bruna tåg i dag är blå. Högt däruppe ligger örnnästet med skulpturer. Och hit till bryggorna nedanför kom båtar och fartyg från Stockholm.

Jag möter ett par.
– Hej, säger han och hon i korus.
De ler!
– Mors, svarar jag och undrar…
Efter några sekunder vänder jag mig om och skriker:
– Ni är dom första som hälsat på mej i dag.
Dom två stannar och vänder sig mot mig. Vi står femtio meter från varandra och skriker.
– Vad säger du?
– Jag säger att ni är dom första som spontant morsat på mej under dom dygn jag varit här…

Paret vänder. Jag vänder. Vi går mot varandra.
– Men jag säger hej och mors till alla jag möter, säger han.
– Ja du ja, svarar jag.
– Varifrån kommer du? frågar hon.
– Från Öland, svarar jag.
– Va?! Där bor vi halva året. Lite norr om bron. Jag har varit där sen jag var elva, berättar hon. Vi längtar alltid dit.
– Men jag är från stan som inte finns, säger han.
– Och…
– Med två nerlagda regementen, säger han.
– Aha, säger jag. Sollefteå.
Han nickar.
Jag känner igen henne från Aktuellt för många år sen. Anita!

Och vi pratar om ditten. Och vi pratar om datten. Vi skrattar. Och vi utbyter Ölandssynpunkter och Ölandsminnen.

– Vi ska läsa din blogg sen, säger de.
Vi skiljs åt.

Helikoptern kommer åter, cirklar nu bara tio meter ovanför hotellet. Min promenad är slut. Rum 406. Elektronisk nyckel. Fönster som inte går att öppna. Luftkonditioneringen svissar kallt i bakgrunden, dag som natt. På datorn kollar jag Anitas och Henriks adress. De bor nästan vid mitt barndomshem i Negerbyn. Ja, den hette så på den tiden. Världen är så liten. Jag tar bilen dit. Jag kör förbi Kottlasjön där jag för femtio år sen drog 18 gäddor på angel under några förmiddagstimmar och tjuvfiskade hinkvis med äkta flodkräftor. Få visste då att sjön var ett fiskeeldorado. Nu lär det inte vara hälsosamt att bada i den.

Det är för mörkt för att fotografera. Där Anita och Henrik bor låg, precis som nu, Breviks centrum, men då med begrepp som Alvfors som sålde allt från tyger och leksaker till garner och smink. Fru Alvfors var mörk med rödmålad mun och gick i ett moln av parfym. Herr Alvfors var en liten och grå ekorre som alltid avslutade köp med ”tackar, tackar – tackar allra ödmjukast”.

Under Alvfors huserade Windahl, en lång butter cykelreparatör med gotländska rötter. För honom var man livrädd upp till tretton. Han kunde blir plötsligt vred och saknade några fingrar och såg ut som han åt barn och bara tvättade sig till jul.

Och Karlssons Järnaffär där vi snorungar retade väl utvalda expediter med att köpa 191 lösa nubb i stället för 200 i färdigpaket. Huset brann senare ned och järnhandeln upphörde.

Och dansken med frisersalong i stationshuset! På den stora spegeln satt litet klistermärke: Durex. Då och då kom män in och mumlade tyst i nåt slags kodat spionsnack:
– Jaha. Då var det fredag igen…
Eller:
– Fredag igen. Och man vet aldrig vad som kan hända…
Eller:
– Nu jäklar… I dag tror jag det blir storköp. Jag tar ett dussin!

Dansken smet mycket diskret in bakom ett skynke.
– Vil due ha mäed eller uden?
– Med blir bra.

Senare fick jag höra att dansken ramlat ned från en stege och slagit ihjäl sig – från bara nån meters höjd. Om detta barn- och ungdomsland skulle jag ensam kunna skriva en sockenbok. Men nu jobbar ett gäng och jag på en om en socken på Öland.

Tillbaka på hotellet. Diskreta städerskor från Sydostasien rör sig ljudlöst i korridorerna med sina datorförsedda vagnar. De ler och ser lyckliga ut. Luftkonditioneringen svissar. Jag går in på mitt rum. Det har varit en omtumlande dag. Minnen har tänts som tomtebloss, sprakat och lyst en stund för att långsamt brinna ut och slockna. I min anteckningsbok skriver jag: ”Kom ihåg att tipsa Classe om kommande blogginlägg”. Claes är en barndomsvän. Sen nåt år tillbaka brevväxlar vi om minnen från vår ungdoms ö. Och för mig blir begreppen ”rötter” och ”hemma” allt luddigare i konturen.

Dörren öppnas. En liten späd koreanska ler stort.
– Sorry. Excuse me!? Jag did´nt know att du was here. Jag skrattar och säger nåt om att det inte gör nåt. Och jag lägger hennes leende på minnet.

Ny morgon. Från en platå på min barndoms ö ser jag ut över Värtan och den uppvaknande storstaden med fartygen som snart ska ge sig ut på havet mot Åland och Finland. Och jag längtar plötsligt hem. Jag känner att jag inte vill vara här längre. Det räcker nu. Och det slår mig att Henrik och jag och miljoner andra har ett gemensamt: Vi kommer från städer som inte längre finns…

* * *

VärtamDetta var en gång ”mitt vatten”. Här seglade jag min skärgårdskryssare. Här simmade, fiskade och körde jag min racerbåt. Och här jumpade vi på isflak till fartygskapteners rytande i megafoner. Ju högre de skrek och hotade, desto roligare blev det.

helikopternFolk går inneslutna i sig själva i min ungdoms stad. Alla är allvarliga. Somliga ser rädda ut. Och någon verkar hela tiden söka efter någon, efter något…

kojanEn koja nere vid sjön! Jag blir grabb på nytt. Jag identifierade mig i ungdomsåren med Tom Sawyer. Nyårslöfte: Vart femte år ska jag läsa om Tom Sawyers äventyr.

tågetMin barndoms tåg var bruna. Nu är de blå. På de bruna fanns kopplingar man kunde tjuvåka på. Vi skrek av förtjusning när tåget brassade på i nedförsbacken mellan Högberga och Kottla. Allra helst skulle det vara mörkt. Fartkänslan blev då gigantisk. Stålhjulen gallskrek mot rälsen, fartvinden var en storm. Men allt har ett slut. Efter hundratals tjuvåkningar haffade polisen oss. Synd att kopplingarna nu är borta. Jag skulle inte dra mig för ett comebackåk… Ett enda. När det är mörkt!

MillesgårdemFrån järnvägsspåren upp mot gården med verk av en av Sveriges mest övervärderade skulptörer. Här i närheten fanns tidigare en hiss utmed den lodräta bergsidan – upp till hotellet. 

brpgremem”På min tid” fanns bara den låga järnbron från 1925. I den lilla kuren, ”station Brogrenen” satt vi grabbar ibland och tog oss en jamare i väntan på tricken in mot dansbanorna i Stockholm. Utanför vassarna i bakgrunden fiskade jag gädda och strömming. Senare upptäckte även sportfiskaren och Mr Rapport, Bengt Öste, att där fanns grov gädda att ta – om man bara orkade få upp dem i båten.

paretAnita Engberg Jekander, en gång ”Mrs Aktuellt”, och Henrik Engberg på glad promenad vid brofästet nedanför mitt hotell i staden som inte längre finns…

Taggad

2 thoughts on “vi från städer som inte längre finns

  1. jernis skriver:

    Bra skriven, intressant och vemodig betraktelse i flanörgenren, sånt gillar jag! Jag besökte en av mina barndomsstäder, Falun, i höstas och tog en promenad i femtiden. Ingen log där heller, fast det berodde i förstone på de närmast folktomma gatorna. Kanske var det viktig sport på teve, kanske var det i de perifera köpcentren som människorna fanns. Somt var sig likt, somt inte. Biograf Falan i stans vackraste funkishus hade istället för den gamla SF-neonen begåvats med en ny skyltning för ”Svenska Bio” (sic), fullständigt befriad från stilkänsla vad gäller form, färg, typsnitt, material, ja precis allt. Jag promenerade rysande, kall i själen vidare.

    • degerhamn skriver:

      Kanske finns ett perfekt sammanfattande ord för det vi och många andra känner vid såna här vandringar: bitterljuv. Att formkänslan inom många områden är katastrofal får vi nog skylla på datorerna och desktop publishing. I dag formger ”alla” ”allt” och det blir som det blir. Förr fanns exempelvis typografer, alltså utbildade och kunniga yrkesmänniskor som skapade lugn, harmoni och naturliga vägar för ögat över på tidnings- och boksidor. I dag är kunskapen klenare, medan utbudet av ”bling, bling” är gränslöst. Men som alltid finns det undantag, lyckligtvis. För den som är intresserad av ämnet kan jag rekommendera min bibel, Typiskt typografiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: