öland – en ö för livet

Man vecklar ut en liten tygkonstruktion kallad kite, låter vinden fånga den och några sekunder senare har man fått upp kameran femtio eller hundra meter upp i luften. Nåt hekto tyg lyfter ett kilo kamera, en fysisk rysare som när allt går väl blir en mental upplevelse av sällsamt slag.

Men senast på Ölands södra udde gick allt från första början snett. Vinden var för svag. Det var för kallt. Händerna blev till isflak. Linorna till picaveten snodde in sig i varandra och en talja frös fast. När allt mekaniskt var fixat ville även det digitala jäklas. Kamerans display meddelade i skrikgult: signalfel.

Gör om, gör rätt. Jag fick montera ned kameran, ta ur ackar och minneskort, torka och putsa och prova igen. Kameran vaknade men exponerade för sällan. Förbannade japaner! Men mer kunde inte göras. Vi lät ekipaget sväva iväg i den svaga vinden. Det får bli som det blir, sa vi…

Vinden mojnade ytterligare och det blev en mycket kort flygtur. Men resultatet blev prima. I dessa bilder finns verkligen rymd, en nästan evig air i den iskristallklara luften. En mardrömsstart utmynnade i bra bilder.

Från Ölands sydvästra slut, den avslutande lilla ”kroken”,  ser vi åt nordost. I den sydvästliga vinden har drivisen förts ut och försvunnit på det flaggblå havet. Till vänster i bild de balsalgolvsplatta schäferiängarna med nåt enstaka vindpinat träd här och var.

Här ser vi tydligare hur stora schäferiängarna är – till vänster i bild. Det stora huset längst till vänster i bild är Ottenby fågelstation. Alvarsamt besökte stationen 2013. Kameran svävar på ungefär samma höjd som Långe Jans röda mössa – 41,6 meter ovan backen.