Månadsarkiv: januari 2016

tulpanplantering i jord eller djupsnö

Jag minns ofta fel om tider och väder. Jag har fått för mig att denna vinter ända tills nu har varit rekordvarm. Men går vi exakt tre år bakåt i tiden ser vi att det var mycket mer vår just då i alla fall. Det var till och med tider för tulpanplantering! Det skulle vara svårt att syssla med i dag.

Märkt ,

Enkät: Vad tycker du om att det har blivit vinter?

Till helt nyligen strålade ringblommorna som solar i det gröna gräset, och somliga flyttfåglar sköt på obestämd tid upp charterresan till Medelhavet eller Afrika. Men tillvaron byter snabbt kläder. Nu har det snöat och termometerspriten har tagit hissen ned mot 10 minusgrader – på södra Öland! Alvarsamt insåg genast det allvarsamma i detta väderfaktum och begav sig ut på byn för att fråga folk om vad de tycker om den hastigt etablerade vintern.

enkät__13Annelotta Rolfsdotter bor i Mellby på Öland, veckopendlar till Eskilstuna där hon arbetar med missbruksfrågor: – Yes! Äntligen vinter!  Blir det mer snö kan det snart bli skidåkning. Jag är skidåkare och vill ha en vit januari och februari. Sen ska våren komma i lagom takt, inte för tvärt och snabbt. Jag har bott 20 år i Norrland och där kommer våren ”bara pang på”. Redaktionens tillägg: Den som eventuellt tror att det aldrig går att åka skidor på Öland kan klicka här.

enkät__20Bengt Hultenheim bor i Gårdstorp. Även han tillhör vitvarusympatisörerna: – Det är bara bra med vinter. Lite snö måste vi ju ha, även om det blir en del halka. Det är verkligen på tiden. Vi har inte haft vinter på flera år. Det får gärna vara vinter hela januari. Sen kan det kanske räcka.

Rolf HanssonRolf Hansson, Södra Möckleby. – Det är bra att det har snöat och blivit vitt. Visserligen blir det lite mer jobb, men det blir ljusare och då mår man bättre. Snön får gärna ligga kvar en månad. Sen är våren välkommen.

enkät__5Namnlös från Midningsbråte utanför Tingsryd i Småland på besök hos kompis i Södra Möckleby: – Nej, vintern gillar jag inte. Men trots den har vi gjort flera promenader om dan så nu kan jag byn. 

Märkt

fotografera fåglar med fickkamera – ett skämt?

På Ölands södra udde sjuder fågellivet, trots vinterväder, minus 9 under morgonen. Jag är ingen fågelkännare, jag är ingen fågelfotograf. Ändå förundras jag över hur många fåglar som överlever här nere i kylan – och hur bra en enkel billig gammal fickkamera fungerar i sammanhang där specialistfotograferna ofta har utrustningar för hundratusentals kronor. Jag tog stöd mot en stätta och höll nere avtryckaren en halvminut åt två olika håll. 1/160 sekund, bländare 5,9-7,1 och 100 ISO. Bilderna behövde i stort sett ingen behandling, utom den jag ofta är noga med: en vågrät horisontlinje.

Nedan visar jag flera bilder som kanske kan intressera både fågelskådare och potentiella kameraspekulanter. De är inte märkvärdiga på något sätt, men de är helt okey. Man behöver inte alltid lägga en förmögenhet på en kamerautrustning, inte ens om man har pippi på fåglar. Den här lilla smällan går ned i en liten bröstficka – den kanske viktigaste parametern för dig som går i tankar på en ny kamera som du alltid får med sig, vart du än ska – till Ölands södra udde, till kunglig slottsmiddag, till Kina eller månen…

fåglar_4

fåglar_1

fåglar_2

fåglar_5

fåglar_6

fåglar_8

fåglar_10

Märkt ,

cementabygge

Nåt slags hall eller tälthall byggs just nu strax söder om själva cementfabriken i Degerhamn. Dimensionerna är imponerande och den naturliga frågan blir förstås: Till vad ska hallen användas? Svar väntas inom kort från Cementa

Och svaret kom. Enligt kommunikatör John Ståhl är konstruktionen ”en tältkonstruktion som temporärt ska användas till att lagra materialet från forskningsförsök av nya miljöcementet, så kallat BCT cement.”

Bilderna nedan är tagna från sjösidan, alltså mot öster från vägen ned till vindsnurran.

Cementahall_1

Cementahall_2

Cementahall_5

Märkt

återhämtning

fågelsjön__248Efter förra årets alla avslutande högtider och gastronomiska excesser kan det vara passande att varva ned, att gå ut på alvaret eller till strand och skog för att andas mättat vintersyre och titta på nåt bättre och mindre förutsägbart än svensk TV . Vi ser fågelsjön i Degerhamn från runt 30 meters höjd. Året har börjat bra – och kommer bara att bli bättre för var månad som går… 😉

Märkt ,

kyligt – och hett

strandis_1Eftermiddagens solnedgång över Kalmarsund var blå, säregen, kall som is – och flammande het. Vi ser här ”flammorna” längst bort vid horisonten.

strandis_2I längsta teleläge blir horisonten rent kylbergsk, overkligt intensiv, som brinnande acetylen.

Märkt

dagens ölandsbild 152

snö-tennisbanan-DegerhamnMed lite god vilja kan man kanske kalla det som hände i går för årets första rejäla snöfall då tennisbanan i Degerhamn, liksom nån meter väg här och där, blev alldeles vit. Är du nyfiken på att titta in i nån av de fyra ugnarna kan du klicka här.

Märkt

Gerd vann – igen!

Gerd Åstrand vann – trots att ett löjligt skrivfel hade smugit sig in i ledtråden för 2 poäng. Men då felet korrigerades hade Gerd redan lämnat sitt svar så misstaget bör inte ha påverkat utfallet. Redaktionen beklagar felet.

Dessvärre var detta inte det enda felet. Tryckfelsnisse var på ett strålande humör den dagen tävlingen skrevs. Det fanns ett fel till. Men i lösningen nedan är även det korrigerat. Redaktionen beklagar ånyo det inträffade och reser bort en vecka till okänd ort för att slippa Sune Flisas och andras eventuella hån och spe.

Ett obestridligt fakta, alldeles korrekt, är däremot att Gerd vinner för vilken gång i ordningen vet bara Statistiska Centralbyrån. Kalenderbitare på redaktionen tror att det är tredje gången gillt, och alla grattar för full hals och önskar dig lycka och välgång på de sju haven och i alla andra sammanhang. Bra jobbat. Du kan verkligen leverera i precis rätt ögonblick, Gerd!

Lösningen:
Vi går denna gång från Pinnekulla till Knäppinge.

Efter all julmat passar det bra att vandra denna gång i stället för att ta bilen. Vi går norrut den knappa milen till målet. Vi startar i by på norra Öland (Pinnekulla). Byt ut en bokstav i dess namn och tag bort en och då får by en bit in på södra öns inland (Pilekulla). I byn på södra ön (Pilekulla)finns både träd (pil) och hornlöst kreatur (kulla). Frånbyn innehåller del av träd (pinne) och kvinna vid målet i Mora (kulla). Men vad heter byn vi gångar till (Knäppinge)? (Knäpp)Inge som vet? Ding och vrickad är synonymer till målbyns förnamn (knäpp).

Även nästa månadsskifte blir det en Vart är vi på väg? Men sen kommer ny tävlingsform… Så häng med!

Märkt

vart är vi på väg?

3 poäng
Ding och vrickad är synonymer till målbyns förnamn.

Märkt

vart är vi på väg?

Obs. Korrigering av skrivfel är gjord.

2 poäng
I byn på södra ön finns både träd och hornlöst kreatur. Frånbyn innehåller del av träd och kvinna vid målet i Mora. Men vad heter byn vi gångar till? Inge som vet?

Märkt

vi från städer som inte längre finns

Jag trivs på Öland. Där sitter jag med i en sockenboksredaktion. De andra fem i redaktionen har ungefär 350 Ölandsår att hämta stoff från. Jag har fyra. Vi sex ska skriva boken om Södra Möckleby. Jag lämnade min barndoms ö när jag var 20. Senare bodde jag 33 år i Jämtland. Var finns mina rötter? Har jag några? Jag for ”hem” för att känna efter…

Morgon i hotellets matsal. Par sitter tysta bakom var sin tidning. Par sitter tysta med var sin smartphone. Allvarliga. Man bläddrar i tidning. Man bläddrar i nalle. Man jagar något men säger ingenting. Jag hör en helikopter ovanför hotellet. Dagen gryr långsamt. Jag går ut.

Framför många villor finns skyltar om larm. Och om larmkedjor och väktare. Många fönster är gallerförsedda. Det finns skyltar om grannsamverkan. Det finns skyltar med stiliserad polis på. Och flera som varnar för hunden. Folk tittar lite snett på mig där jag flanerar långsamt och tar in villorna i sinnet, smakar på miljön där inne. Lyckliga?

Somliga blickar utstrålar rädsla. Helikoptern kommer åter, cirklar över mig. Någon övervakar något. Jag går ned mot vattnet. Jag är på min barndoms ö där vattnet alltid var närvarande.

Jag frågar en ung man med öronmusslor om vägen. Han hör ingenting. Jag stoppar honom med en handrörelse. Han tittar misstänksamt på mig och jag frågar om han vet vart stigen vi står på leder.
– Ingen jävla aning, säger han och sprätter vidare.

Under två dagar har jag inte sett en enda glad människa. Jo en! Thailändskan som sköter frukostrummet sjunger för sig själv och ler med hela ansiktet då man frågar nånting.
– Du sjunger fint, säger jag.
Hon skrattar.
– Jag roar mej själv, förstår du.
Jag säger att jag inte kan fatta hur hon ensam kan sköta hela denna stora frukostsal med hundratals ingredienser, råvaror, bestick, porslin.
– Det går så fint, svarar hon. Det är lätt nu när det bara är femtio gäster. Det är värre när dom är hundratals. Och så ler hon. Och så sjunger hon igen medan hon pinnar på ut mot köket.

Bakom mig sitter en mamma med son runt sju. De äter länge. De äter mycket. Båda är överviktiga. Sonen pustar.
– Mamma. Jag är så himla mätt.
Mamman lägger armen om sonen.
– Men stackars lilla du. Är du så mätt!

Jag kommer ned till havet. Detta vatten var en gång ”mitt”. Här tog vi storgäddor och skräckinjagande lakar. Här plågade jag min gamla skärgårdskryssare i dikt bidevind så det knäppte och gnall i stag och vant och här körde jag min flaggblå plywoodracer med en svart Mercuryrova på akterspegeln. Toppfart: 36 knop. Vid löning kunde jag köpa soppa och nå yttre skärgårn. Ibland räckte den inte ända hem. Men man garvade åt allt. Det fanns paddel. Det fanns tält. Och livet var evigt.

Nu garvar ingen. Jag frågar en joggande kvinna om vägen. Musiken läcker ur hennes öronmusslor. Hon ser rädd ut. Jag ler. Det hjälper inte. Utan att ta musslorna ur öronen pekar hon med hela armen och börjar springa igen. Jag går dit hon pekat. Ingen jag möter hälsar eller möter min blick. Man tittar ned. Man tittar på nallen. Man tittar bort. Jag känner inte igen mig.

Helikoptern kommer igen, hovrar. Rotorbladen klapprar i morgonluften. Jag möter en man i 30-årsåldern. Svart hår, skägg, örhängen i guld. Han förvånar mig. Han hejdar mig. Jag ler. Han ler!
– Du, ursäkta mej… Jag ser att du har en riktig kamera… Är du duktig fotograf?
Jag skrattar.
– Allting är relativt, svarar jag.
– Jo, du förstår… Mina bilder blir alltid för mörka, säger han och visar några skott i sin smartphone.
– Du måste mäta ljuset på rätt ställe, säger jag. Där det är ungefär 18 procent svart.

Killen i guldörhängena skrattar.
– Och vad menas med det?
– Det betyder att du riktar kameran mot nåt som är ungefär så mörkt som gatstenen här, säger jag.

Han tar några bilder av gatstenen. Tittar på dem. Säger:
– Men jäklar… Dom är ju perfekta! Är det så enkelt?
Jag nickar.
– Du kan inte vara härifrån, säger jag.
– Nej, från Sundsvall, säger han. Jag kör buss hit med folk som ska med Finlandsfärjan. Jag är ledig hela dan. Vi åker hem i morrn.
– Ta vara på dan, säger jag.
– Jag lovar. Nu när jag kan ta bra bilder, säger han och skiner som en sol.

Jag går utmed stranden. Skogen är tät på sina ställen. Jag känner mig som tolv igen, måste ända ned till vattnet för att se om det fortfarande står nån jättegädda i vasskanten.

Då ser jag den. Kojan! Det finns alltså fortfarande barn som bygger kojor. Min kompis och jag hade som mest sex stycken – samtidigt. En högt upp i ett träd. Två var övertäckta bergskrevor. Tre var granriskojor. Jag går stigen utmed järnvägen där min barndoms bruna tåg i dag är blå. Högt däruppe ligger örnnästet med skulpturer. Och hit till bryggorna nedanför kom båtar och fartyg från Stockholm.

Jag möter ett par.
– Hej, säger han och hon i korus.
De ler!
– Mors, svarar jag och undrar…
Efter några sekunder vänder jag mig om och skriker:
– Ni är dom första som hälsat på mej i dag.
Dom två stannar och vänder sig mot mig. Vi står femtio meter från varandra och skriker.
– Vad säger du?
– Jag säger att ni är dom första som spontant morsat på mej under dom dygn jag varit här…

Paret vänder. Jag vänder. Vi går mot varandra.
– Men jag säger hej och mors till alla jag möter, säger han.
– Ja du ja, svarar jag.
– Varifrån kommer du? frågar hon.
– Från Öland, svarar jag.
– Va?! Där bor vi halva året. Lite norr om bron. Jag har varit där sen jag var elva, berättar hon. Vi längtar alltid dit.
– Men jag är från stan som inte finns, säger han.
– Och…
– Med två nerlagda regementen, säger han.
– Aha, säger jag. Sollefteå.
Han nickar.
Jag känner igen henne från Aktuellt för många år sen. Anita!

Och vi pratar om ditten. Och vi pratar om datten. Vi skrattar. Och vi utbyter Ölandssynpunkter och Ölandsminnen.

– Vi ska läsa din blogg sen, säger de.
Vi skiljs åt.

Helikoptern kommer åter, cirklar nu bara tio meter ovanför hotellet. Min promenad är slut. Rum 406. Elektronisk nyckel. Fönster som inte går att öppna. Luftkonditioneringen svissar kallt i bakgrunden, dag som natt. På datorn kollar jag Anitas och Henriks adress. De bor nästan vid mitt barndomshem i Negerbyn. Ja, den hette så på den tiden. Världen är så liten. Jag tar bilen dit. Jag kör förbi Kottlasjön där jag för femtio år sen drog 18 gäddor på angel under några förmiddagstimmar och tjuvfiskade hinkvis med äkta flodkräftor. Få visste då att sjön var ett fiskeeldorado. Nu lär det inte vara hälsosamt att bada i den.

Det är för mörkt för att fotografera. Där Anita och Henrik bor låg, precis som nu, Breviks centrum, men då med begrepp som Alvfors som sålde allt från tyger och leksaker till garner och smink. Fru Alvfors var mörk med rödmålad mun och gick i ett moln av parfym. Herr Alvfors var en liten och grå ekorre som alltid avslutade köp med ”tackar, tackar – tackar allra ödmjukast”.

Under Alvfors huserade Windahl, en lång butter cykelreparatör med gotländska rötter. För honom var man livrädd upp till tretton. Han kunde blir plötsligt vred och saknade några fingrar och såg ut som han åt barn och bara tvättade sig till jul.

Och Karlssons Järnaffär där vi snorungar retade väl utvalda expediter med att köpa 191 lösa nubb i stället för 200 i färdigpaket. Huset brann senare ned och järnhandeln upphörde.

Och dansken med frisersalong i stationshuset! På den stora spegeln satt litet klistermärke: Durex. Då och då kom män in och mumlade tyst i nåt slags kodat spionsnack:
– Jaha. Då var det fredag igen…
Eller:
– Fredag igen. Och man vet aldrig vad som kan hända…
Eller:
– Nu jäklar… I dag tror jag det blir storköp. Jag tar ett dussin!

Dansken smet mycket diskret in bakom ett skynke.
– Vil due ha mäed eller uden?
– Med blir bra.

Senare fick jag höra att dansken ramlat ned från en stege och slagit ihjäl sig – från bara nån meters höjd. Om detta barn- och ungdomsland skulle jag ensam kunna skriva en sockenbok. Men nu jobbar ett gäng och jag på en om en socken på Öland.

Tillbaka på hotellet. Diskreta städerskor från Sydostasien rör sig ljudlöst i korridorerna med sina datorförsedda vagnar. De ler och ser lyckliga ut. Luftkonditioneringen svissar. Jag går in på mitt rum. Det har varit en omtumlande dag. Minnen har tänts som tomtebloss, sprakat och lyst en stund för att långsamt brinna ut och slockna. I min anteckningsbok skriver jag: ”Kom ihåg att tipsa Classe om kommande blogginlägg”. Claes är en barndomsvän. Sen nåt år tillbaka brevväxlar vi om minnen från vår ungdoms ö. Och för mig blir begreppen ”rötter” och ”hemma” allt luddigare i konturen.

Dörren öppnas. En liten späd koreanska ler stort.
– Sorry. Excuse me!? Jag did´nt know att du was here. Jag skrattar och säger nåt om att det inte gör nåt. Och jag lägger hennes leende på minnet.

Ny morgon. Från en platå på min barndoms ö ser jag ut över Värtan och den uppvaknande storstaden med fartygen som snart ska ge sig ut på havet mot Åland och Finland. Och jag längtar plötsligt hem. Jag känner att jag inte vill vara här längre. Det räcker nu. Och det slår mig att Henrik och jag och miljoner andra har ett gemensamt: Vi kommer från städer som inte längre finns…

* * *

VärtamDetta var en gång ”mitt vatten”. Här seglade jag min skärgårdskryssare. Här simmade, fiskade och körde jag min racerbåt. Och här jumpade vi på isflak till fartygskapteners rytande i megafoner. Ju högre de skrek och hotade, desto roligare blev det.

helikopternFolk går inneslutna i sig själva i min ungdoms stad. Alla är allvarliga. Somliga ser rädda ut. Och någon verkar hela tiden söka efter någon, efter något…

kojanEn koja nere vid sjön! Jag blir grabb på nytt. Jag identifierade mig i ungdomsåren med Tom Sawyer. Nyårslöfte: Vart femte år ska jag läsa om Tom Sawyers äventyr.

tågetMin barndoms tåg var bruna. Nu är de blå. På de bruna fanns kopplingar man kunde tjuvåka på. Vi skrek av förtjusning när tåget brassade på i nedförsbacken mellan Högberga och Kottla. Allra helst skulle det vara mörkt. Fartkänslan blev då gigantisk. Stålhjulen gallskrek mot rälsen, fartvinden var en storm. Men allt har ett slut. Efter hundratals tjuvåkningar haffade polisen oss. Synd att kopplingarna nu är borta. Jag skulle inte dra mig för ett comebackåk… Ett enda. När det är mörkt!

MillesgårdemFrån järnvägsspåren upp mot gården med verk av en av Sveriges mest övervärderade skulptörer. Här i närheten fanns tidigare en hiss utmed den lodräta bergsidan – upp till hotellet. 

brpgremem”På min tid” fanns bara den låga järnbron från 1925. I den lilla kuren, ”station Brogrenen” satt vi grabbar ibland och tog oss en jamare i väntan på tricken in mot dansbanorna i Stockholm. Utanför vassarna i bakgrunden fiskade jag gädda och strömming. Senare upptäckte även sportfiskaren och Mr Rapport, Bengt Öste, att där fanns grov gädda att ta – om man bara orkade få upp dem i båten.

paretAnita Engberg Jekander, en gång ”Mrs Aktuellt”, och Henrik Engberg på glad promenad vid brofästet nedanför mitt hotell i staden som inte längre finns…

Märkt

vart är vi på väg?

Tävling igen. Nerver. Ångest. Vem ska vinna och bli världsberömd? Ska hela det manliga släktet förödmjukas igen? Minns att en enda man har vunnit en enda omgång: Jernis, stålmannen från Gävle. Övriga omgångar har vunnits av extremt överintelligenta kvinnor, vassa som rakblad i det mentala maskineriet.

Ledtrådarna läggs ut tre dagar i rad, exakt klockan 8:00. Vinnaren skriver för eviga tider in sig i den öländska historien och får finna sig i kändisskapets alla aspekter. Tidigare vinnare är i dag världskända fotomodeller, föreläsare, skådisar, kökschefer och professorer vid utländska universitet.

Reglerna är desamma som tidigare:

  • du får bara svara en gång – med kommentar – under de tre tävlingsdagarna
  • svara endast med målbyns namn – inget annat

3 poäng
Efter all julmat passar det bra att vandra denna gång i stället för att ta bilen. Vi går norrut den knappa milen till målet. Vi startar i by på norra Öland. Byt ut en bokstav i dess namn och lägg till en och du får by en bit in på södra öns inland.

Märkt