På grund av influensa har jag inte orkat göra den utlovade tävling som ska ersätta Vart är vi på väg? Ni får därför hålla till godo med ytterligare en omgång av just Vart är vi på väg?
Första ledtråden läggs ut 08:00 på tisdag…
alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Månadsarkiv: februari 2016
ett första test gav nedslående resultat
Alvarsamts inledande test av våra politikers intresse för oss som valt dem blev ganska nedslående. Ett vanligtvis bra test är att ställa frågor per e-post. Ganska snart märker man vilka politiker som tar sina uppgifter på allvar – och alltså svarar. Nästan lika snabbt märker vi vilka som högaktningsfullt skiter i både oss och våra frågor och kanske även i sina jobb.
Politiker brukar säga att de vill ha ett transparent samhälle, ett samhälle där frågeställningar och beslut ska vara synliga för invånarna, brukarna, medierna, analytikerna. Och för att transparens ska uppnås måste politiker svara – ärligt – på frågor – på alla frågor. Man kan givetvis hävda att en viss fråga är omöjlig att besvara – av olika skäl – men att bara låtsas som om att man inte ser den väcker genast misstankar.
Alla som jobbat i grupp där kommunikationen brister vet att just denna brist brukar bli gruppens undergång. Information måste gå till alla i gruppen.
Som ett första test av flera kommande skickade Alvarsamt 21/2 ett mejl med fem frågor om sommarstängningen av Vårdcentralen i Mörbylånga. Frågorna mejlades till Anders Henriksson (S), ordförande i Landstingsstyrelsens presidium samt till Christer Jonsson (C) och Jessica Rydell (MP), vice ordföranden i samma presidium.
Den ende som svarade spontant var Christer Jonsson (C). Hans svar dök upp 24/2, dock utan att gå in på frågorna, vilket är helt ok då han sitter i opposition och därmed utanför besluten.
När inga nya svar dök upp skickades nytt mejl 25/2, denna gång med samma utgångsfrågor men spetsade och mixade med synpunkter, lite allmänt röriga och putslustiga för att se hur mycket ork mottagarna har för att tränga in i förståelsen av en text.
Samma datum, 25/2, svarar Jessica Rydell (MP). Den i mina ögon viktigaste frågan berör hon inte alls: Varför får inte personal vid vårdcentraler själva försöka ragga sommarfolk?
Anders Henriksson (S), ordföranden i Landstingsstyrelsen, har ännu inte svarat.
När ytterligare tester genomförts kommer Alvarsamt framöver att fördjupa frågan genom att låta landstinget centralt se på Kalmarpolitikernas sätt att bemöta frågor från brukare… Vi kollar också upp diarieföring, e-postpolicyer och hur dessa följs.
svartvitt på flera sätt
Att göra svartvita versioner av färgbilder kan många gånger förhöja bildens utstrålning. Och svartvitt gör sig inte bara i porträtt. Testa i gatufotografering – och landskap! I några kommande inlägg ska jag mycket enkelt förklara några av metoderna att göra svartvitt av färg.
Utgångsbild.
Blanda kanaler.
Gråskala.
Svartvitt.
Övertoning.
influensan härjar och stänger – och kanske dödar…
Hela Alvarsamts redaktion ligger sen i lördags sänkt i influensa. Tryckerichefen Malte Valsberg orkar inte ens trycka på knappen till vår trotjänare, tryckpressen Ilmar av årsmodell 1911. Fyra av oss ligger på akuten, sex på långvården, tolv inne för operation.
Jag är sjukast, jag har fått fågelinfluensan, skriver Sune Flisa i ett mejl. Döden är sannolikt inte långt borta, bidrag gärna med en slant till min enkla begravning här på fattigkyrkogården i Shimla/Indien. Han uppger även ett kontonummer.
Men tack vare vår välutvecklade moral, spirad, knådad och uppstigen ur den rebelliska och sugande gyttjan, ser vi oss starka nog att stryka detta för att ta den dagen då den dagen kommer, typ.
ett svar (onsdag 13:02)
Inget svar kan du läsa här.
vatten från alvar till kust – del III
I vår utforskning av vattenleden från alvaret till Kalmarsund närmar vi oss i dag användarna, de som i dag på politikerspråk kallas ”brukarna”, alltså folket i Södra bruket. På bruket bodde som mest 350 personer som naturligtivis behövde dricks- och tvättvatten.
De sista hundra meterna fram till där Geologiska trädgården ligger i dag är vackert stensatta.
Måtten på den stensatta bäcken är här ungefär en gånger en meter. Tyvärr förbuskas området runt bäcken mer och mer. En årlig enkel röjning efterlyses.
Här kom vattnet forsande till middagens potatiskok och de varma sommardagarnas saftkannor. Och till tvättstugan.
Här har bäcken passerat under vägen upp mot Geologiska trädgården. Det börjar slutta allt brantare ned mot bruket…
Bäcken går här förbi den gula villan nere vid bruket, under de täckande betongblocken.
På detta område samsas de två vattensystemen. Alldeles till vänster om kvarnen liggen den i dag torrlagda dammen som tidigare försåg alunbruket med vatten. Och framför kvarnen i bild går det stensatta diket ned mot Södra bruket, förbi den vita smedjan och det gula bostadshuset…
Vattendiket under de täckande betongblocken.
Här korsar det underjordiska diket vägen som i dag är cykelled mellan Södra Möckleby och Albrunna.
Närbild av det stenblockstäckta diket som här går under den korsande vägen/cykelleden. Vi ser fortsättningen på andra sidan vägen…
Så här enkelt var ”tappningscentralerna” gjorda. Man fick lyfta på det tunga stenlocket genom att greppa den lilla metallöglan och sänka ned sin hink i den strida vattenströmmen. Det var inte som i dag att bara vrida på kranen.
Under i dag knappt synliga stenlock rinner bäcken ned mot en sista lång tunnel innan den når havet. Förr gick en även en annan sträckning av bäcken utmed vägen genom bruket bort till tvättstugan.
Vi är nu på västra sidan av vägen/cykelleden genom Södra bruket. Under betongblocken som Sylve står på spurtar bäcken mot havet.
Det imponerande stensatta tunnelslutet strax före utloppet i havet.
Utloppet i Kalmarsund. I dag är det helt igenvuxet.
Slutstationen för den långa vattenförsörjningsleden från alvaret: Tvättstugan i Södra bruket. Den används faktiskt än i dag som just tvättstuga. Vattnet kommer dock numera i rör med kranar och blandare. Men det är en helt annan historia…
Del I kan du läsa här.
Del II kan du läsa här.
dagens ölandsbild 162
I det här perspektivet har du nog aldrig tidigare sett Ottenby fågelstation på Ölands sydspets.
radiostyrd rigg
Min nya radiostyrda kamerarigg för montering på kitelina är snart färdig. Kvadraten till höger är mottagaren som styr två servon, ett så kallat ”ändlöst” och ett vanligt flygservo. Det ändlösa vrider kameran horisontellt i 360 grader. Det andra servot ändrar kameran vertikalt, nedåt eller uppåt. Under en och samma flygning kan jag alltså plåta i alla väderstreck, från rakt ned mot backen till rakt fram eller till och med rakt upp. I dag måste jag landa kiten för att ändra kamerans läge i riggen, eller få riggen att peka åt annat håll. Riggen på bilden ska slutligen förses med en picavet högst upp. Sändare och mottagare kommunicerar på upp till en kilometers avstånd. Flyger man ensam blir det fullt upp att göra. Först få upp kiten och göra fast den. Sen ska kamerans alla parametrar ställas in, vilket inte är så lätt när kiten sliter och drar i linan. Slutligen ska riggen gå till väders utan att slå i något. Då har man det man gör. Ju mer sofistikerad utrustningen blir desto dyrare blir eventuell krasch. – Men det är en världslig sak, som en viss herr Karlsson sa.
vatten från alvar till kust – del II
För inte så länge sen rann dricksvattnet i öppna diken på södra Öland.
– Trots det var kvaliteten prima, säger pensionerade sjömannen Sylve Persson, vår stigfinnare i dag med uppdraget att visa hela vattenförsörjningsleden från väg 136 till slutstationen vid Södra bruket.
– Förr ringlade sej mängder av bäckar från alvaret ner mot kusten. Man gjorde passager för dom under vägarna. Det porlade friskt på massor av ställen, berättar Sylve. När sen jordbruken skulle rationaliseras stängde man loppen, la igen dikena och tog bort rören och stenkistorna under vägarna. Det vatten som i dag förs med bäckarna ut mot havet smakar därför inte lika gott. Det har gått genom jordbruksmark. Och den är behandlad och besprutad på olika sätt.
På den tiden då Södra bruket hade 350 invånare och det gamla alunbruket producerade för fullt krävdes naturligtvis mycket vatten. Människorna behövde dricks- och tvättvatten och bruket slukade stora mängder vatten till sina hundratalet lutkar. Därför byggdes två vattensystem. Ett för människorna, ett för bruket. Bruket tog sitt vatten ur den så kallade dammen, varifrån det pumpades upp av den väderkvarn som står kvar än i dag. De boende i Södra bruket fick sitt vatten ur det långa, slingrande dike vi ska följa i dag.
Sylve Persson visar var bäcken tidigare rann från alvaret nere vid väg 136. I dag syns ingenting av bäckens forna existens. Vi är vid den stängda infarten till Cementas väg mellan stenbrott och fabrik.
Här utanför Degerhamns gård gick gamla landsvägen. Den nya, väg 136, går diagonalt in i bilden. Till vänster men utanför bild låg tidigare skolan.
Sylve visar tre av de stenfundament på vilka bron över bäcken var byggd. I dag finns inte bron och inte heller någon genomrinning under vägen.
Ett stenfundament till den tidigare bron. Den perfekta murningen håller än i dag.
Här ser vi diket från den gamla landsvägen ned mot Södra bruket. Här är det fortfarande ganska djupt och brett. – Det var full rulle på vattnet här, minns Sylve.
Långa sträckor har diket fallit samman, och på sina ställen är det till och med svårt att se. Men stigfinnare Sylve minns varenda meter.
En grund urgröpning, mer lik en mörk stig, är allt som långa sträckor återstår av det tidigare djupa diket.
– Här under huset låg tidigare alunbrukets damm, berättar Sylve Persson. Den stora väderkvarnen på andra sidan vägen pumpade därifrån vattnet ner till alla lutkar. Dammen under byggnaden är i dag igenfylld.
Väderkvarnen, ”pumpmotorn” i vattensystemet till alunbruket. Den står bara ett tiotal meter från vattendiket till Södra bruket. Foto från 10 maj 2015.
Del I kan du läsa här.
fortsättning följer…
egna initiativ förbjudes?
Som Alvarsamt tidigare berättat sommarstänger vårdcentralen i Mörbylånga under den tid då ön invaderas av hundratusentals turister.
En intressant fråga ställs nu av Eddie Forsman (M). Han vill ha svar från landstingsrådet Jessica Rydell (MP). Enligt Östra Småland frågar Eddie ”varför stängningen genomförs och varför landstingsledningen förbjuder hälsocentralerna att själva försöka rekrytera personal.”
Nej tack till egna initiativ! Är det så – så är det förfärligt. Alvarsamt har kallat in några hårdhudade jourreportrar för att bevaka frågan…
halvmillångt bygge från 1653
Marknadsföringen av södra Ölands största byggnation, Karl X Gustavs mur, är klen. Därför slår Alvarsamt på trumman för den nästan halvmillånga muren – den sjuka, den motbjudande. Som en dåres idé är den makalöst intressant. Den visar på ett synnerligen pedagogiskt och konkret sätt hur hänsynslösa maktmänniskor kan vara mot försvarslösa medmänniskor, i det här fallet fattiga och utslitna bönder och straffångar. Om muren var tänkt att hägna in kungens hjortar eller hålla andra djur borta kvittar i dag. Då hette det bara: Bygg! Lyd!
Muren ungefär en dryg kilometer från Kalmarsund, som skymtar i fjärran.
Här och var ser vi tendenser till kalvning…
Som en gigantisk linjal skär kungens mur sönder Öland i två bitar. Stackars de människor som tvingades bygga upp detta horribla hjortstängsel.
Här har muren kalvat ordentligt på två ställen. Öster om Näsby är muren som sämst. Se inlägg här från 2012.
nya vinklar av sönderplåtat motiv
Fyren Långe Jan tillhör Ölands mest sönderfotade motiv. Men med kite aerial photograpy kan man alltid hitta nya vinklar. I mitten av bilden ser vi Naturum Ottenby som just nu byggs om och piffas upp på alla möjliga sätt. Alvarsamt bevakar naturligtvis invigningen nån gång i maj…
Vi ser norrut från fyrplatsen. Här är Öland platt som en pannkaka och man får känslan av att en något så när hög våg skulle kunna vandra rakt över hela sydtungan. I bildmitten ligger Ottenby Fågelstation.
Sydvästra sandtungan på Öland som här har vänt upp mot norr och liknar en seriegubbe i högerprofil.
Långe Jan är lång men min ”Himmelsöga I” kan flyga mycket högre. ”Himmelsöga I” är min hemsnickrade ”gondol” som kameran hänger i. Gondolen är hyfsat stabiliserad av en konstruktion benämnd picavet.
Det är inte konstigt att turisterna vallfärdar till Ölands södra udde. Den är vacker. Den kryllar av fåglar och vädret är allt mellan underbart och vidrigt. Bäst är att vara här – rätt klädd – i storm och ösregn. Då känner man att man lever. Schäferiängarna uppe till vänster i bild är tillgängliga ytterligare en tid innan de stängs för att skydda fågellivet under häckningen.
sista isen
Sannolikt ser vi här vinterns sista isflak föra sig rytmiskt i sin utdragna dödskamp utmed södra uddens västkust. Udden är smal här nere, uppe till höger i bild doppar sig Ölands ostsida i Östersjön. Fyren Långe Jan står till höger utanför bild. Snart ska vi betrakta honom ovanifrån…
vatten från alvar till kust – del I
För inte så länge sen rann dricksvattnet i öppna diken på södra Öland. När Södra bruket hade 350 invånare och det gamla alunbruket producerade för fullt gick det åt mycket vatten. Människorna behövde dricks- och tvättvatten, och bruket slukade stora mängder vatten till de många lutkaren i alunframställningsprocessen. Därför gjordes två vattensystem. Ett för människorna, ett för bruket. Bruket tog sitt vatten ur den så kallade dammen, varifrån det pumpades upp av den väderkvarn som står kvar än i dag. Människorna fick sitt vatten ur det långa, slingrande dike vi nu ska följa – från källorna uppe vid alvaret till utloppet i Kalmarsund. Vi börjar väster om Kvarnvägen söder om Södra Möckleby.
Här hittar vi det första synliga tecknet på ett stenlagt dike. Diket är djupt och igenvuxet av sly och gräs. Kanske finns där längst ned en öppning, eller så kommer vattnet rinnande från alvaret mellan alla dessa staplade stenar, som genom en stenkista.
Uppe på alvaret ovanför den odlade marken finns mängder av vattenkällor. Det troliga är att flera små sådana rinner ihop och bildar mindre bäckar som i sin tur flyter samman med andra. Vid denna stenlagda ”port mot alvaret” börjar vår färd mot Södra bruket och havet…
”Den stenlagda porten mot alvaret” skymtar vid det stenlagda dikets bortre ände. Diket är här minst två meter djupt och en dryg meter brett. Det måtte ha varit ett oerhört slitsamt jobb att gräva för hand, stenlägga för hand med enkla redskap utan maskiner.
En liten bit av diket som här innehåller en del vatten. Sluttningen ned mot Södra bruket är rätt kraftig och vattnet kom nog störtande med kraft då hela systemet fungerade som det skulle.
Lagren av kalksten ligger sammanslagna med en oerhörd precision. Det går knappt att få in ett knivblad mellan dem. Ett enastående hantverk!
Inflödet under Kvarnvägen. Observera den vackert formade ”grindstolpen”.
Väster om Kvarnvägen. Femtio meter ned i bild dyker diket som en ubåt och vi ser det inte igen förrän vi i nästa inlägg fortsätter vår följa-dike-expedition. De blå husen längst bort i bild hör till Alunvallen.
Närbild av dagens målgång. Observera hur exakt den runda trumman är inbyggd med lager på lager av kalksten. Det vore en kulturhistorisk välgärning att rusta upp denna vackra ”vattenledning”. En ordentlig slyröjning och lieslagna kanter skulle blotta ”intressant konkret vardagshistoria”. Vad säger man på Länsstyrelsen?
I nästa inlägg fortsätter vi, då från väg 136 mot Södra bruket…
dagens ölandsbild 161
Här strax söder om Cementa, där det gula svavlet går i dagen, låg tidigare en hamn där alun skeppades ut från bruket. Det är och var grunt här så man använde pråmar som bara stack nån halvmeter.
den kilometerlånga vattenormen
I denna stenlagda kvadratiska tunnel forsade vattnet fram från källor uppe vid Kvarnvägen i Södra Möckleby. Det porlade fram under den gamla landsvägen, i dag 136:an, innan det tog fart i öppna diken för att slutligen kasta sig nedför branterna mot Södra bruket där det användes som både tvätt- och dricksvatten. ”Den vandrande uppslagsboken” Sylve Persson guidar oss snart utmed den i dag mestadels torra sträckan från alvar till hav…
mot nya djärva mål
Politikerna har länge sagt sig vilja utveckla södra Öland.
Som ett led i denna strävan stänger man nu vårdcentralen i Mörbylånga under sommaren.
Utvecklingen fortsätter.
sune ökar omvärldens intresse
Alvarsamt har tvingats tömma sina fickor, slakta anställdas spargrisar – även barnens – och ordna illegala lotterier för att skrapa ihop till Sune Flisas – i mångas ögon – alltför feta honorar. Nu är kassakistan lika tom som ett politikerlöfte under en valrörelse.
Men den journalistiska satsningen har burit frukt. Antalet besökare sköt genast i höjden då Sune Flisa höll i pennan, och framför allt tillkom läsare från andra länder. Redaktionen kan alltså summera: Det internationella intresset ökar då sanningshalten i vårt publicistiska material ökar; då vi på ett rättframt sätt åskådliggör politiska snedsteg.
Eller kortare: När Sune levererar lyssnar världen.
Allan von Kompost
arkivarbetare
the oland disaster
Som vi tidigare berättat på nyhetsplats har vi bett vår utrikeskorrespondent i Indien, Sune Flisa, att sammanfatta vad indiska nyhetstidningar skriver om strypningen av det logistiska livet på södra Öland. Nedan följer hans cyrrydoftande Indienreportage, spetsat med dödligt kobragift och mixed blend rökelse av de hallucinogena sorterna.
Vi önskar våra läsare en angenäm skräckupplevelse.
Allan von Kompost
tidigare nyhetschef
Förstasidan av gårdagens indiska drake Wepmapmolooa med 560 miljoner läsare. I texten under mitt grandiosa porträtt kan man läsa följande: ”Sune Flisa är entomologen, bowlingspelaren, astronomen och strupsångaren som ser världen i stort. Det han noterar i mikroskopet förlänar han vishetens sken i sina böcker om den lilla människans hårda villkor och begränsade möjligheter. Mest känt är hans magnum opus, ”Med världens bästa för ögonen” – en samhällskritisk analys av det västerländska samhällets uppgång och fall. I höst ger denne sagolike författare ut en ny titel i sin serie ”En doft av krut” med titeln ”Utrota varenda jävel – om hastighetsbegränsningar som vapen”.
– Den blir en uppgörelse med det Öland jag tvingades lämna i nattsvart desperation, säger Sune Flisa, numera bosatt i Shimla, Indien, varifrån han rapporterar för Sveriges enda sanna och oberoende kulturtidskrift, Alvarsamt.”
Shimla/fredag.
Det är med stor tacksamhet jag i dag ser tillbaka på mitt beslut att fly från Öland till Indien för att kort därefter utnämnas till Alvarsamts utrikeskorrespondent. I denna min första Indienkrönika tar jag upp de indiska tidningarnas berättelser om vanvettets gräshoppslika spridning över hela min barndoms paradis, från bron ned till Ottenby.
Mina nya husorgan, de indiska dagstidningarna Wepmapmolooa (560 miljoner läsare), IndinaaWest (210 miljoner) och SraringaNews (46 miljoner), publicerar dagligen minst ett uppslag var om Trafikverkets, Länsstyrelsens och kommunens symbiosstrangelering av invånarna och utvecklingen på södra Öland. Dessa helt fria och journalistiskt högtstående demokratiska tidningar berättar detaljerat och med stor noggranhet om politikernas mål att södra Öland ska bli en stillastående öken, en förstelnad lekpark för borgholmare, svenskar och penningstinna kryssningsturister. Den massiva rensningen ska ske genom en successiv hastighetssänkning från 50 till 40, från 40 till 30, från 30 till 20, från 20 till 10 och från 10 till noll – då allt liv avstannar och det fasansfulla målet är uppnått.
Wepmapmolooa skriver för sina 560 miljoner läsare (jag översätter hindin till svenska eftersom väl alla inte läser den lika lätt och ledigt som jag):
”Att kommuner på detta sätt, i maskopi med diverse samarbetspartner, på ett systematiskt och ickedemokratiskt sätt berövar människogrupper frihet och meningsfullt liv är ingenting annat än moralvidrig maktpolitik med rötter i medeltiden, vars motsvarighet vi inte sett i Indien under de senaste 4 000 åren. Liknande försök har gjorts i vårt diktatoriska grannland Kina med miljontals offer, ingrepp som lever kvar som evig skam för efterföljande generationer. Nu blir södra Öland som Kina: Maktfullkomligheten bestämmer – folket lyder!”
På sidorna 20-48 visar tidningen även foton och karikatyrer av de politiker och tjänstemän som står bakom besluten att långsamt och plågsamt åderlåta södra Öland under devisen ”First we take Skogsby, then we take the rest”.
Jag vill tillägga att Indien är en, till skillnad från Sverige, högtstående och modern demokrati. Befolkningen är kunnig, pressen välinformerad och alla i landet älskar att skratta, eftersom vardagslivet för de allra flesta saknar den dästa och gasdrivande låt-oss-titta-på-Så-ska-det-låta-och-sen-spelar-vi-bingolotto-livs-attityd som i dag präglar mitt gamla hemland. Det gör följetonger som The Oland disaster till landets överlägset mest lästa. Tidningen skriver:
”Sällan har så många roade läsare hört av sig till vår redaktion. Samtliga berättar att de aldrig tidigare har skrattat så hysteriskt mycket åt just utrikesnyheterna. Kan det ni skriver verkligen vara sant? Står Oland verkligen på undergångens brant? är de två vanligaste frågorna vi får.”
Och tidningen fortsätter i samma träffsäkra anda:
”För att våra läsare ska få en bättre geografisk bild av denna ”själsliga förlisning på dårskapens hav” kommer vi i kommande nummer att publicera kartor och diagram som dag för dag visar sjukdomens värsta varbölder och sannolika faser i den utdragna och plågsamma nedbrytningsprocessen mot den totala implosionen. Just nu rapporterar vår utsände grävande journalist JinggooMoalnapa om att läget är värst i Skogsby, Kastlösa, Södra Möckleby och Grönhögen. Men JinggooMoalnapa har hört rykten om att sjukdomen även har slagit klorna i Norra Möckleby, något han skriver om i nästa veckas specialbilaga ”The slow death on the southern part of Oland.”
Och JinggooMoalnapa avslutar sitt stort uppslagna 30-sidorsreportage med en enda mening:
”Må gud vara med invånarna på södra Öland.”
Reportaget är gjort i en djärv layout. Exempelvis är alla marginaler fyllda med små tårdrypande bilder av professionella gråterskor med svarta mambor i håret för att illustrera allvaret i den öländska katastrofen.
Nedan vill jag i all blygsamhet visa er några av mina foton som ackompanjerat alla de tusentals gjorda reportage och artiklar i indisk press om ”The Oland disaster”.
Detta unika foto har gjort mig till en rik man, eftersom det väcker uppmärksamhet över hela världen – utom på Öland. Tidningar betalar överpriser för att få använda bilden av en flygraka genom ödebyn Kastlösa med extremt låg hastighetsbegränsning. ”Här skulle vi faktiskt nödgas bromsa in våra oxkärror”, skriver en tidning (Dehli News) i pur förvåning och undrar om bilden inte i stället föreställer huvudbanan på Arlanda eller Skavsta flygplatser.
Även detta mästerskott ger skjuts i pengafloden in på mina Schweizbaserade konton. På den smala och mycket hårt trafikerade vägen genom Albrunna är hastighetsbegränsningen satt till 70 kilometer i timmen. ”Den där vägen ser ut som våra getstigar på vischan”, skriver en indisk kvällstidning, India Night.
Till vänster utmynnar cykelleden mellan Degerhamn och Albrunna. Där tillåts trafiken dundra fram i 70, trots flera ansökningar om hastighetsreduktion. Men makten har ständigt sagt nej. Sägas skall att bilderna är tagna med min Voigtländer Superb laddad med farsans efterlämnade Tri-X från 1969. Känsligheten har under dessa år sjunkit från 400 till 15 ISO. Exponeringsfakta: 1/15 sekund vid bländare 4. Filmen är soppad i D 76 och färglagd för hand medelst mårdhårspenslar och specialfärger från Calcutta.
Indiska tidningar talar ofta om ”det allmänmänskliga beteendet” i olika sammanhang. I ett typfall används ofta denna bild som skolexempel på feltänk. ”The India Truth” skriver: ”Så snart en bilförare ser trafikmärken som tillåter högre hastigheter trycker 99 av 100 människor genast på gaspedalden – även om det är långt kvar fram till skyltarna. I denna korsning mellan två vägar och en cykelled har därför i stort sett alla bilister ökat från 40 till 70.
Vi har här kommit längre ned på samma väg som ovan. Här smalnar vägen av och korsas av cykelleden och strax bakom den ligger infarten till återvinningsstationen. Här får man blåsa på i 70 knyck från båda hållen! Tänkbar devis: ”Ju flera och smalare korsningar och ju flera cyklister, desto högre hastighet.” Några indiska nyhetsorgan har under senare tid infört spel som går ut på att gissa månad och år för nästa hastighetssänkning. Priserna är fina, allt från en säck ris till nyaste modeller från Asiens största bilfabrikat.
Vi åker i högsta tillåtna hastighet, 60 kilometer i timmen, men ser 80-skyltarna och ökar givetvis farten just i korsningen med vandringsled till vänster och vägen upp till Strömmelns gård till höger. Just den vägen är hastighetsbegränsad på det märkligaste sätt: 60 uppför och 70 nedför. Den är en smal slingrande och brant historia med parkeringsplats nära vägen strax efter snäv kurva. Där finns också utfarter för gårdens traktorer och andra tunga fordon.
Vid skyltarna får du öka från 40 till 60 eftersom en cykelled går tvärs över vägen och det ligger en lekplats/fotbollsplan alldeles till höger om vägen. Dessutom trafikeras detta vägavsnitt av de riktigt stora transporterna till och från Cementa.
I backen upp råder 40. Men som vi ser på skyltarna smalnar vägen av en bit längre fram. Den gör det vid överfartsstället för cyklister på cykelleden. Därför får du nu öka från 40 till 70! Men redan före övergången kommer in- och utfarten till återvinningsstationen. De radikalaste indiska tidningarna talar om ”kommunplanerade likvideringar av oliktänkande”…
Den sommartid hårt trafikerade väg 136 vid Alunskolan i Södra Möckleby. Vid detta övergångsställe rådde tidigare 30 kilometer i timmen. Nu har skolan flera barn än på länge – i den kommunala logikens namn har man därför höjt hastighetsbegränsningen från 30 till 40 kilometer i timmen.
Genom Södra Möcklebys farligaste korsning höjer man lägsta hastighet från 40 till 70. Bilisten i bilen längre bort har ingen fri sikt förrän uppe på krönet av backen (Strömmelnbacken). Från vägen till höger i bild kommer bland annat skolbussen och hemtjänstbilar. Eftersom det inte står några skyltar på vägen in till höger, Alunvägen, må det tolkas som att man får köra 70 genom hembilsparkering och äldreboende. En liknande hastighetshöjning har gjorts vid södra Ölands farligaste dubbelkorsning, vid nedfarten från 136:an mot Färjestaden. Där har man höjt från 50 till 60.
Man kan beskriva denna fartbegränsning som en paradox på Stefan Löfvéns fras om ingångsvärden och utgångsvärden. När indiska tidningar berättar om denna bild brukar många indier slå sig på knäna i skrattparoxysmer och gå ned i nåt slags små-grodorna-liknande-ställning och hoppa runt i ring och flabba hysteriskt. Tvärsvägarna på Öland är nämligen fartsträckor och här kommer bilister från östra ön till Södra Möckleby. Ingångsfarterna är här ofta över 100 och saktat ned till utgångshastigheten 40 kilometer i timmen har bara en av tio bilister gjort när de når macken eller väg 136 längst bort i bild. En fartkontroll här skulle ge svensk polis ett årligt tillskott om flera miljoner till den skrala kaffekassan… Men senast en kontroll rapporterades var ”en högsommardag 1971”.
Här kan man ta till vänster uppför Strömmelnbacken. Du får då köra 60. Mötande bilister får dock köra snabbare, 70 kilometer i timmen. Trots stora och resurskrävande insatser har ingen indisk tidning – hittills – lyckats hitta den underliggande orsaken.
I min nästa Indenkrönika tar jag upp betydligt trevligare frågor än The Oland disaster. Jag kommer att skriva om den fria anden, om hur jag har lösgjort mig ur den trånga svenska ångestuniformen, om nya sätt att tänka fritt och stort, och om det paradis jag just nu är på väg att bygga upp i Indien – mitt nya Öland.
Garam Masala-hälsningar
från Eder Sune
Sune Flisa i badkläder, Gräsgårds Hamnbad 1998.
Foto: Theresia Flinga.
år efter år går arbetet vidare…
Arbetet med boken om Södra Möckleby socken pågår oförtrutet, månad efter månad, år efter år. Nu har man snart hållit på i fem år. I dag kallade man till ”extra skanningsmöte” för att digitalisera nån procent av hembygdsmuseets enorma fotoskatt. Medan skannern plågades till oroväckande gnöl och rökutveckling av maskinist Birger Hagman drog Uno Magnusson självupplevda sannsagor från senaste USA-resan. Lantbruksspecialisterna Laila och Lars Henell diskuterade länge om varför en strängläggare är viktigare än en självbindare. Sedan serverades kaffe med hembakade semlor och allt arbete nedlades omedelbart – och arkiverades. Alvarsamts utsände följde storögd processen.
Laila Henell är klassens ordningsvakt. Hennes arbete betraktas av kollegorna som ”i det närmaste omöjligt”. Birger Hagman, datageni och sjöman, rattar skannern mot nya stora äventyr.
Miljön för skapandet av en sockenbok kan inte vara bättre. Museet i Degerhamn är proppfullt med gamla ting, foton, referat, protokoll. Även delar av handelsman John i murens affärdisk finns där.
Laila Henell placerar en etikett här, en annan där. Och så ramlar nån av och hon får börja om igen. Utan ordning på alla tusentals foton skulle jobbet snabbt utmynna i ett inferno av strindbergska format.
Magister Uno Magnusson med femteklassare för runt 40 år sen. Grabben i blå tröja, trea från vänster i mittraden är Lars ”Perennen” Henell, i dag handelsträdgårdsdirektör och sockenbokens lantbruksexpert. Tilläggas kan att ”Perennen” i dag har väsentligt mindre respekt för sin tidigare lärare. Han till och med duar honom.
Magister Uno Magnusson försöker dock med alla medel upprätthålla skenet av ”bestämmande kraft”. Här visar han med diktatorisk emfas var bilden av honom själv ska placeras i boken – här! Bredvid honom står tidigare eleven ”Perennen” Henell. Han bara skrattar och säger – jaså…
Längst till vänster skymtar handelsman John i murens disk med centralt placerad våg. Foton finns uppsatta på väggarna och på ”blädderskärmar”. Sommartid håller museet öppet för allmänheten. Museet tillhör och sköts av hembygdsföreningen.
Skanningsoperatör Birger Hagman, även synnerligen aktiv i Klubb Maritim Kalmar, Sveriges största förening för sjöbusar. Sommartid rattar han dykarlagets fartyg ut till vraket efter regalskeppet Kronan i vattnen utanför Hulterstad. Datafreak, en livslevande processor med terabyte-stora lagringsutrymmen. Birger skriver förstås om skutorna i Degerhamn. De på vattnet, alltså.
Lars ”Perennen” Henell, handelsträdgårdsdirektör och chef för sitt eget gårdsmuséum om livet i hembyn Albrunna, som ingår i Södra Möckleby socken. Lars är lantbruksexpert och kan tusen blommor på latin. Han kan dessutom skilja en tvåskärig plog från en treskärig – på lukten. Lars och Laila skriver om socknens lantbruk, från Hedenhös fram till i dag.
Bakom Lars Henell och Birger Hagman finns museets sjöfartsavdelning med mängder av marina prylar, skutor i ram och som tredimensionella modeller. Där doftar det både hav och tjära. Borta vid fotoplanschkarusellen ser vi Laila Henell och bakom utfälld plansch sitter Uno Magnusson, här i det närmaste osynlig.
Lars Henell har hoppat upp för att steppa loss på en stol. Om detta görs i förtvivlan över en förlorad datafil eller ett felmärkt foto förtäljer icke historien…
Så kom då dagens clou: Laila med kaffe och hemlagade semlor. På en sekund blev sockenboken helt ointressant och ingen sa mer ett ord om den. Samtalet styrdes i stället in på livets nödvändigheter som god mat och stark dryck – och mycket annat…
vatten, bara vanligt vatten…
Brunnar som gett vatten i 30 år har plötsligt sinat. Hela Öland torrläggs. Kris! Rör vid sidan av bron ska föra över vatten från Sverige. Landshövding Carlsson tar spets i styrgrupp för framtida vattenförsörjning. Avsaltningsanläggning? Det planeras georadarundersökningar från helikopter för 3 till 5 miljoner kronor! Där har du dagsläget i en droppe vatten.
Vi har vant oss vid att det kommer vatten när vi vrider på kranen. Inget märkvärdigt med det. Men det är det. Det är till och med mycket märkvärdigt. Det tycker säkert de som växte upp på Södra bruket där denna stensatta kanal spelade en viktig roll för vattenförsörjningen för inte alls så länge sen.
Det är allt jag tror och vet just nu. Forskning pågår; Alvarsamt reder ut och följer småningom leden från källa till mål…
Kanalen söder om vägen upp till Geologiska trädgården. I bakgrunden Södra bruket.
Här ovanför den gamla bruksruinen där Scenbrottet håller till försvinner kanalen norrut medan den blir allt smalare. Efter ett 50-tal meter tar stensättningen slut och kvar blir bara ett knappt skönjbart dike. Men vart tar det sen vägen?
Den stensatta kanalen har ungefärliga måtten 1 x 1 meter när den närmar sig vägen mellan Södra bruket och Geologiska trädgården. I kommande inlägg får du veta mycket mer…
på spaning efter den tid som flytt
Från luften ser man naturligtvis vissa detaljer i landskapet mycket bättre än från backen. Gamla murar, exempelvis. Nedan flyger vi över Karl X Gustavs västra murände söder om Grönhögen…
Originalbilden.
Kopia av bilden ovan med PhotoShops filter ”glödande konturer”. Muren syns tydligt, men vi anar också ett slags pärlband under den, vågrätt över bildmitten.
Här har jag satt strålkastarljus på pärlbandet och under det markerat sträckningen med en röd linje.
Det inramade området vill jag nu förstora för att se bättre…
Jo då, visst går här en gammal stenmur. Under varje något så när synlig sten har jag satt en röd prick. Slutsats: Man ser många gånger bättre från skyn än från backen och en kamerautrustad kite kan göra många slags jobb.
blogginlägg 1 400
Och Alvarsamt tuffar vidare mot inlägg nummer 1 500. Vi ångar även på mot våren, som får ansikte av detta majfoto från 2012. Antalet foton på Alvarsamt blir alldeles snart 5 700.
omvärlden från alunvallen
Om man sitter som åskådare på Alunvallen ser man bara en gräsmatta, en massa svettiga gubbar, en boll och ett omgärdande staket. Men stiger man upp hundra meter från den redan gröna mattan ser man omvärlden helt annorlunda…
Det första man märker är att det börjar kännas vår i luften. Allt har blivit gulare, grönare, varmare, skönare – på bara några dar. I går blev en riktigt kyttig flygning i 12 meter per sekund på gränsen till ”våghalsig”. Men allt slutade väl. Dock är skakningsoskärpan en svårbekämpad fiende när Kajsa slungar kameran 20-30 meter åt sidorna på en enda sekund och ljuset inte räcker till de riktigt korta exponeringstiderna. Men man ska ha lite tur också; två bilder av Södra Möckleby och en av Södra bruket får duga – den här gången.
Vi ser norrut. I väster Cementa, i öster kyrkan i Södra Möckleby. Längst bort vid horistonen syns även kyrkan i Smedby och vindkraftsparken i Eckelsudde.
I motljus tappar det mesta sina intensivaste färg; motivet bleknar en aning. Vid horisonten anar vi ”det hemska Sverige”. Om vi håller oss i trädtopparna ser vi Södra bruket längst till vänster. Mitt i bild anar vi ett av de två stora ensmärkena vid ruinen. Längst ned i bild går Cementas väg mellan stenbrott och fabrik.
Väg 136 med cykelbanan till vänster om sig. Fälten blir allt grönare nu. Vi går mot rätt årstid. Enligt meteorologerna ska våren göra officiell entré om 23 dagar…
omvärlden sätter södra öland under lupp
Med anledning av den strida ström av mejl och telefonsamtal som redaktionen mottager från upprörda läsare angående kommunens, Länsstyrelsens och Trafikverkets logistiska strypning av livet på södra Öland har redaktionen tvingats kontakta vår utrikeskorrespondent Sune Flisa. Vårt hopp står till en av honom utformad journalistisk moteld, en filologisk rallarsving parad med en fotografisk flygande mara under den ungfärliga rubriken Successiva hastighetssänkningar raderar livet på södra Öland.
Märkligt nog visade det sig att gode Sune känner till varenda detalj i den provinsiella galenskapen, trots att han i dag är Alvarsamts utrikeskorrespondent på andra sidan jordklotet – i Indien. Han skriver bland annat:
_ _ _här i Indien skriver sen länge varenda dagstidning med självaktning om de skändliga trakasserierna på södra Öland. Jag levererar inom kort ett nattsvart potpurri, ”The Oland disaster”, med världsomspännande ensamrätt för Alvarsamt. Arvode:140 000 rupier (skit i skatten, den betalar jag här i Shimla). /Sune
Redaktionen ser följaktligen fram mot att inom kort kunna bjuda våra läsare på en nukleär dräpa, genomströmmad av Sune Flisas publicistiska vishet och gudabenådade saklighet i den kristallklara objektivitetens sublima anda.
Allan von Kompost
uppsagd nyhetschef
parallella linjer
Vi stannar kvar vid Karl X Gustavs mur. På både södra och norra sidan av muren, strax till höger om hålet för landsvägen om man tittar norrut, visar mina foton tämligen parallella linjer i landskapet, som ”solstrålar utifrån ett okänt centrum”. Fotona nedan är skräp men linjerna syns väl. Nån som vet hur dessa har uppkommit? Inlandsisen? Forna gränser? Beteshagar?
