Månadsarkiv: maj 2016

a sad story

Första världskriget är slut. Vi skriver 1920. En brittisk minsvepare är på väg hem från Finland. Man möter hårt väder och ankrar upp utanför Ölands östkust. Sjön går hög och en bärgad mina kommer i rörelse på däck… 14 sjömän mister omedelbart livet. Liken efter dem påträffas utmed Ölands stränder och begravs på kyrkogården i Segerstad. Många år senare flyttas kvarlevorna till Kvibergs kyrkogård i Göteborg.

Vid begravningen på Segerstads kyrkogård, Ölands minsta, drog begravningsförrättaren kyrkoherden Johan Ölander på sig en svår förkylning. Trots en tids sjukhusvård i Stockholm avled han i sviterna av åkomman – eller om man så vill: på grund av den tragiska sjöolyckan.

SoSad_1Kyrkoherden Johan Ölanders gravsten på kyrkogården i Segerstad. Han blev denna kyrkas sista fasta herde och bodde i prästgården alldeles intill kyrkan.

SoSad_2Den stora liggande gravstenen för de 14 omkomna britterna. Stenen har många inskriptioner men tyvärr är de i det närmaste oläsliga. 1961 flyttades sjömännens kvarlevor till Kvibergs kyrkogård i Göteborg. På den finns områden med krigsgravar, en brittisk, The Commonwealth War Graves Commission och en tysk: Volksbund Deutsche Kriegsgräbefürsorge. Dessa sköts än i dag av respektive land.

SoSad_3Den lilla metallskylten med sitt korta konstaterande är i dag den enda läsbara informationen om de 14 britterna på kyrkogården i Segerstad.

PS. Vi fick höra historien av två bröder Petersson, uppvuxna i trakten men nu boende i Kalmar. De är 70+. Deras mor och far ligger också på kyrkogården, liksom deras farmor och farfar. Vi glömde fråga efter brödernas förnamn. Kommentera gärna om du känner igen dem. Eller mejla till: alvarsamt@yahoo.se
Taggad , , ,

motgång och medgång i fyr till fyr

– Det blir ingen cykelled mellan Albrunna och strax norr om Mörbylilla. Där får man cykla på 136:an. Det berättar Bo Thoor, projektledare för det stora cykelledsprojektet Fyr till fyr.
Alvarsamt har hört sig för i bygden och fått besked att det lär kinka med markägare.

– Naturligtvis är det en black om foten för projektet, säger Bo Thoor. Nu gör vi helt om och jobbar från söder mot norr i stället. Vi smiter förbi golfhuset i Gröhögen, går väster om 136:an och ned till stranden där golfbanan slutar. Därifrån fortsätter vi genom talldungen och upp till Ventlinge. Från Ventlinge går leden väster om och intill 136:an till strax norr om Mörbylilla. Därifrån får man cykla på landsvägen fram till Albrunna och ned mot havet igen där leden åter tar vid.

Den positiva nyheten är att sträckan från Grönhögen och söderut kan bli en riktig paradsträcka. Eller vad sägs om att få cykla hela vägen utmed södra sidan av Karl X Gustavs mur? Markägaren Johan Parboäng berättar:
– Leden ska gå här mellan min fågelsjö och badstranden. Sen smiter den förbi murens västra slut alldeles nere vid havet och svänger tvärt vänster upp utmed muren fram till 136:an.

Alvarsamt vågar redan nu påstå att denna del av leden kommer att bli en av de vackraste på södra Öland. Vi cyklister har fått nåt att se fram mot!

Alvarsamts läsare kan också se fram att snart få läsa om vad Johan Parboäng tycker och tänker om sina fågelsjö- och gäddyngelprojekt, om jordbruk, om ekologisk odling, om Stomp, om jakt, om vatten, om mjölkpriser, om Öland, om…

Johan har ett projekt på var sida om ön, liksom en gård på västra och en gård på östra sidan! Johan Parboäng är som ett självspelande piano. Om sig själv säger han: – Jag diskuterar inte. Jag för monologer…

Johan_Parboäng_cykelledJohan Parboäng på den plats där cykelleden mellan Grönhögen och Ottenby ska dras, alltså mellan Johans fågelsjö och badstranden alldeles söder om Grönhögen. Leden fortsätter söder om Karl X Gustavs mur – i bakgrunden – och på södra sidan om den upp mot väg 136. En sträcka att njuta på – och av!

cykelled_ParboängMot söder! Vilket äventyr att få trampa på här mot Ottenby. Leden ska dras till höger om stängslet. Nånstans bort i dimman står fyren Långe Jan.

Taggad , , , , , ,

spaden i jorden – igen!

Sandby_Borg_2Vi ser Sandby borg från söder. Rykten säger att grävningarna vid borgen på Ölands östsida återupptas i dag. Vid Alvarsamts besök i torsdags iakttogs en grupp människor som sannolikt har koppling till sökandet efter flera pusselbitar om borgens märkliga – och blodiga – historia. Här slogs invånarna ihjäl för 1 500 år sedan. Vill du även se foton från marknivå kan du här se och läsa inlägget från vårt besök i mars.

Taggad , ,

kampen mot den dödsbringande alrunan

Den kan döda sin husbonde. Den kan skrika. Den kan göra livet surt för många, alrunan. Växten ansågs viktig vid förtrollningar och den som försökte dra alrunan ur jorden skulle ögonblickligen falla död ned. Lösningen var att binda ett rep i växten och i svansen på en svart hund. Hunden drog – och dog. Det gick alltså åt en hund för varje planta. Det förekom också att man spände en oxe för repet i stället för en hund. Även oxarna dog på fläcken.

Alvarsamt bestämde sig för – efter ett rekordlångt redaktionssammanträde där risker vägdes mot läsarintressen – att kontrollera sanningshalten i sägnerna. Lars Henell anmälde sig som frivillig till det dödliga experimentet. Anna-Britt Lagerström likaså. Båda var väl insatta i de eventuella följderna, fördubblade sina livförsäkringar och kom till dragkampen i god form, nystretchade och relativt lugna. En stor planta alruna snarades med ett rep hållande för två ton, dragarna stötte klackarna i jorden och den livsavgörande envigen inleddes…

Slå på högtalarna och hör Lars Henell, vd vid Albrunna Perenner, berätta mer om denna dödens växt för Alvarsamts utsände – och det spännande och livsfarliga uppdragningsförsöket. Klicka här.

alruna_1Den respektingivande alrunan på Lars Henells mark. Detta exemplar har en pålrot på nästan en meter så det krävs enorma krafter för att dra den ur jorden.

alruna_2Det starkaste repet i hela Albrunna väljs ut. Riskerar man sitt liv vill man komma så väl förberedd som möjligt. Vi ser Lars Henell och Anna-Britt Lagerström inför kampen.

alruna_3Trots tappra försök, mängder av svordomar och blödande skavsår i händerna satt alrunan som fastspikad i backen. Den skrek inte ens och står än i dag kvar på samma plats. Och tack vare den misslyckade rotuppdragningen lever fortfarande både Lars Henell och Anna-Britt Lagerström.

Taggad , , , , , ,