I väntan på…

Ett akut sjukt barnbarn fick mig att byta Södra Möckleby mot Valencia en tid.

I Södra Möckleby är vi inte ens tusen. I Valencia bor 1,6 miljoner. I Södra Möckleby sover man på natten. I Valencia möter du under en kort promenad hundratals människor under dygnets alla timmar. I Södra Möckleby är det tyst klockan 22. I Valencia har alla teven på till långt in på natten – med hög ljudnivå. Genom tunna väggar hör alla allt. Det populäraste tevepaketet omfattar 35 reklamfinansierade kanaler med idel sliskiga såpor. Det är unga män med magrutor och bystiga brudar på 20-centimetersklackar som omväxlande gråter och skrattar och beundrar och bedrar varandra i blå- och rosaskimrande reklamljussättningar – om och om igen. Ge folket bröd och skådespel… I väntan på vad?

Att vaka är det hårdaste arbetet. Att sitta stilla nattimme efter nattimme och stirra in i ett barnansikte söver. Men pipen och larmen och alla blinkande manicker håller mig vaken, liksom den stora frågan: Varför?
Varför? Varför just vi?
Och vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och välgång på färden?
Jag har inga svar.
Jag är hedning.

Det blev en dag och några kvällar ledigt i Valencia. Jag vandrade planlöst, gick avsiktligt vilse. Det kändes bra. Jag gick ännu mera vilse. Allt var nytt, nyare, nyast. Södra Möckleby var långt borta. Jag hamnade på krog där intetsägande köttskiva och ett glas rödvin kostade 25 euro bland trista människor, bland annat ett svenskt par, de enda svenskar jag träffade här nere på mitten av spanska ostkusten. Vid bordet bredvid satt gamla överklassdamer i grupper och snattrade i kläder för förmögenheter. Tjänade deras män storkovan under Francotiden, på maktutövning, på dödande? Jag minns att det bakom vår hyrda villa i Sitges 1953 låg en garotteringsplats som användes nattetid. I dag har Spanien ingen fungerande regering. Har vi det i Sverige? Jag vet inte. Jag är hedning.

Den svenske mannen sa plötsligt till kvinnan:
– Vi pratar inte bingo nu. Vi pratar aktiemarknad!
Kvinnan satt tyst.
Jag såg hennes tårfyllda ögon.
Jag gick.
Jag är hedning.

Småningom hittade jag stället! Det blev mitt. Det blev mitt nattliga stamlokus. Här satt pratglada halvalkisar, tysta tiggare, unikt fattigfolk med stil och värdighet och uppspacklade, parfymindränkta horor med röster som kunde krossa glas. Men här satt också så kallat ”vanligt folk”. Vi var en miniatyr av världen. Ibland tittade polisen in. De hade batonger som kunde sänka en oxe. Och pistoler. I Valencia är polisen närvarande; brottsligheten lär vara låg. På min lättagardetkrog åt jag den godaste maten. Perfekt varmrätt för 3,5 euro, serverad av alldeles för smal och uttröttad men vagt leende fru från Fjärran Östern. Hennes man var gravallvarlig, överviktig, rörde aldrig en min. Han hade sett allt. Rödvinet här var godast i hela stan. En euro per glas vino de la casa. Och man snålade inte som på snobbkrogarna, här hällde man glasen fulla, och här åt och drack jag gott och såg teve om fotboll eller fiske. På stans värsta lågstatuskrog slapp vi dyngsåporna. Jag kände mig hemma. Det har jag aldrig gjort i de fina salongerna, eftersom jag är hedning.

Taxichaffen sa att bygget är det tredje största i hela världen, det nybyggda sjukhuset i Valencia. Ett sjukhus i Valencia är som ett sjukhus i Sverige. Allt är väntan. Man väntar på läkaren. Man väntar på frukost. Man väntar på lunch. Man väntar på provsvar. Man väntar på diagnos. Man väntar på besked. Man väntar på något. Timmarna är sega som kåda; klockorna står stilla. Man känner sig inbäddad i kautchuck. I ändlösa korridorer ser jag nya små namnskyltar på dörrarna: Martin, Regina, Dolores, Jimmy, Manuel. En liten Eva har legat här flera veckor. Några har fått åka hem redan efter några dagar. Några kommer aldrig hem igen. Namnskyltarna ersättas då och då av andra och ibland hör jag på skriken att ett nytt barn är inlagt. Vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och välgång på färden?

För att ta mig till de mondänare stadsdelarna måste jag gå genom red-light district. Det är inget märkvärdigt med det. Fnasken och torskarna gör ingen förnär. Ett barn kan gå säkert här mitt i natten. Visst är många fulla eller drogade men allt är lugnt. Med ojämna mellanrum kommer de på besök – poliserna! Två bilar glider plötsligt in från olika håll på de smala gatorna. Fyra poliser hoppar ur, gör ingenting, visar bara att de finns. Tar en cigg, småpratar några minuter med dinglande batonger och pistoler stora som kanoner. Ingen bryr sig. Polisen bara är. Här är vi! Det räcker. Brottsligheten i stan är låg. Jag minns när jag intervjuade nyutnämnde justitieminister Thomas Bodström. Han gjorde ett tillkämpat grabbigt intryck:
– Nu ska polisen bli synlig! sa ministern.
Jag var skeptisk. Jag var mycket skeptisk.
Men charmtrollet stod på sig:
– Jag ska se till att polisen ska synas på gator och torg!
Det blev som jag trodde. Charmtrollet, justitieministern och fotbollsspelaren var en bluff. Polisen blev osynlig – på Öland, i Jämtland, i hela landskap, i hela Sverige.

Jag gick i två kyrkor och en saluhall. Kyrkorna gjorde mig illamående. Jag var trött och slut och i kyrkorna blev jag sämre. Glitter, bjäfs, ljus, guld, kors, dunkel, ångest, död – ett religionens Ullared, en illa vald mix av hot och tröst. Min vilja till tydligt motstånd mot alla religioner växte. Hur kan i övrigt förnuftiga människor tro på dessa maktens och överhetens sagor år 2016? ”Men religionen skadar ju ingen”, brukar många bemöta min kritik.
Va!? Trettioåriga kriget, Syrien, Sudan och alla övriga tusentals religionskrig som dödat miljoner människor. Och man missionerar, försöker övertyga – bara denna tro är den rätta! Jag ser inga svar. Men det gör mindre. Jag är hedning.

Under nattens taxifärd mot sjukhuset frågar jag mig hur alla tusentals religioner kan ha den enda rätta guden? Jag förstår att man kunde tro på det mesta under medeltiden då man inte visste vad en regnbåge var, inte förstod att jorden var rund eller att universum var oändligt – men hela tiden utvidgas! Men vissa tror ännu i dag på vettar och troll. Det lär till och med finnas de som tror på tomten – och på stenar och valor och tecken i skyn. Men jag kan inte. Jag vill inte. Jag tänker själv. Jag är hedning.

På knackig spanska frågar jag chauffören om han är religiös.
– ¿Es usted religioso?
– No, säger han och skrattar gott.
Jag mår genast lite bättre.

Ett äldre par står och gråter stilla i den stora vit-svarta akutmottagningen. Kvinnan är blek som gammal stearin. Mannen ser nästan genomskinlig ut, som vatten. De har vakat länge och till slut tvingats se någon besegras av tidens tand, livets outgrundlighet, mänsklighetens otillräcklighet och det obegripliga slutet. I bakgrunden rullas diskret en lakanövertäckt bår bort mot en väntande bil. Man är ännu inte lika noga med den personliga diskretionen i Valencia som i Södra Möckleby.
Jag ser in i kvinnans gråtande ögon.
Jag går.

Efter den längsta natten i mitt liv måste jag göra mig av med fickornas tyngande mynt. Jag går länge i saluhallen, plåtar med min lilla fickkamera. Ljuset är fotografiskt svårt. Dagsljus, lysrör men också nåt slags speciallampor här och var med diffus färg. Det eggar mig. Jag är inte äldre än att jag fortfarande fascineras av svåra ljus, ju svårare desto bättre, ljus som på ett eller flera sätt ska besegras och bli till en bra bild. Bild, menar jag, är mera ljus än motiv. Men så tänker nästan ingen av dem jag ser fotografera med sina telefoner. Dom bara tittar och klickar. Bilden blir som den blir – oftast skräp. Vid ett stånd tar jag en bild av en låda nötter. En medelålders man sticker plötsligt upp sitt rufsiga huvud bakom disken och ropar högt:
– No foto!
Jag tar en bild till.
Mannen blir tokig, viftar med armarna, skriker som om elden var lös:
– No foto!
Jag möter hans blick, säger mycket lugnt:
– Idiota.
Han gör korstecknet.
Jag gör ingenting.
Jag går vidare.
Jag är hedning.

Inne i den stora kyrkan är det lugnare. Några stryker långsamt utmed väggarna – till synes utan mål. Andra sitter i bänkarna med slutna ögon och huvudet lätt framåtböjt. Några mumlar ohörbara böner. Andra rör bara på läpparna. Altaret drar blickarna till sig genom sitt upplysta guld i den i övrigt mörka byggnaden. Det luktar likadant i en spansk kyrka i dag som för sextio år sen. Lukter lär vara de sinnesintryck man minns bäst – och längst. Jag sätter mig på en bänk och studerar folket. Mest kvinnor. Några få ungdomar. Det är en raketresa långt upp till taket med sina kors och keruber och figurer och tecken och utsmyckningar.
Jag går. Jag kan inte stanna här. Jag kan inte be. Jag kan inte tro.

Många är fattiga. Sätten att tigga är utstuderade. De flesta ”gör något” av sitt tiggande. Man har en skriven historia, man pekar på suddiga foton av barn och barnbarn och barnbarnsbarn, på kartor, på texter om sjukdomar.
Jag ger pengar till alla. Jag skäms. Här har ni!
Jag är hedning.
Är jag också anarkist?
Sannolikt.

En bräcklig kvinna ser ut att vara hundra år. Hon har en maskinskriven, inplastad text hängande i ett snöre runt halsen. Jag läser men förstår inte ett ord. Jag droppar några 50-centare i hennes tillstukade pappersmugg. En yngre man sitter och gnolar för sig själv med mössan på backen. En euro. Flera andra tiggare får slantar, ty i morgon lyfter kärran mot Sverige. Oddsen är olika. Rättvisa en chimär. Jag måste göra av med pengar. De måste få ihop pengar.

Han är blind. Han är 70. Han står i skuggan av kyrkan stödd på en krycka. Han är dammig, smutsig, mager. Han tittar rakt ut i intet. En välklädd präst går förbi med snabba steg. Den vita kragen lyser mot hans purpurfärgade väst. Han har elegant svart kostym och nya 200-euro-skor. Han ler i hast. Jag ler tillbaka och tänker att de fromma genomför sina ritualer och spelar sina roller precis som jag. De fromma är lika dualistiska, sitter lika ohjälpligt fast på materialismens kletiga flugpapper som vi hedningar.

Jag ger tiggaren en handfull cent och nån euro. Han rycker till av förvåning, böjer ned huvudet mot muggen, inser sitt misstag och ”tittar upp” igen – mot fjärran.

Han tackar.
Jag kan inte svara.
Jag skäms. Skäms jag även för honom? Jag vet inte.
Jag är hedning.

Det blir en sista måltid på mitt sunkiga stamlokus. Värdinnan är blygrå av trötthet men antyder ett leende åt min beställning på hemmagjord spanska. Rödvinet smakar superbt. Maten också. Hon får resten av mina småmynt. Hon ler. Hon tackar. Alla tackar för pengar.

Jag går hemåt i den svarta natten. Klockan passerar midnatt. Trafiken är tät, gatulivet livligt. En kvinna skrattar högt och några män sjunger. En taxi på Carrer de les Garrigues signalerar och chauffören släcker ledigskylten. En ny dag har precis börjat.
I Valencia.
Och i Södra Möckleby.

* * *

Nedan kan du som är intresserad se några av de foton jag hann ta under mina dagar i Valencia. I många av bildtexterna försöker jag förklara vad jag vill uppnå med bilden – med risk för att framstå som pretentiös. Bilderna är helt vardagliga, men alla bilder föregås av en tanke, medveten eller omedveten. Det är intressant. Vad ville jag med bilden? Vad gjorde att jag just då tryckte ned avtryckaren? Det kan vara nyttigt att i efterhand försöka analysera sig själv, söka förstå vad man ville med sin bild.

Valenciafoto_01Lugn gata i Valencia. Som alltid försöker jag skapa nåt slags djup i bilden. Diagonalerna är viktigast. Tror också att jag fick mer tryck i bilden genom att inte ta med delar av himlen.

Valenciafoto_02Bussen ger blicken skjuts in i bilden… Djup och rörelse är viktigt för mig. Och intryck av rörelse kan faktiskt skapas även i en stillbild.

Valenciafoto_03Balkongprydnaderna leder in i bilden genom sin vertikal. Även ”himmelspetsen” slår in i bilden och skapar dynamik. Om även andra kan se bilden på det viset vet jag inte… 😉

Valenciafoto_04Den för mig så förfärliga religionen” gör sig ofta påmind i Valencia. Koloriten är intressant: Nästan noll. Det som förvånade vid behandling av denna bild var de hårda kontrasterna. Med mycket jobb fick jag ned dem till ”lagom”. Men så är det i Medelhavsområdet, ljuset är mycket starkare än man tror – även vid mulen väderlek.

Valenciafoto_05I Södra Möckleby är det svårt att fotografera människor. De är så få. Och många säger ”automatiskt nej” till att fastna på bild. Fråga mig inte varför. Detta foto har sin egen lilla historia. Kvinnan till höger stod först länge vänd mot mig. Hon såg då ytterst allvarlig ut, som om hon när som helst skulle falla i gråt. Jag hade inte hjärta att då höja kameran och ta en bild. Efter en stund vände hon ryggen mot mig och såg plötsligt gladare ut. Jag tog ett snapshot och gick därifrån. Jag glömde bilden. I dag gillar jag den. Den har nåt slags inbyggd mystik. Vem är kvinnan med kassarna? Vad väntar hon på? Och vem är kvinnan till vänster som är helt uppslukad av något i sin smartphone? 

Valenciafoto_06Ett av den katolska kyrkans ansikten. Frånvaron av färg intresserar mig. 99 procent olika nyanser av ockra, 1 procent mörkblått.

Valenciafoto_07Denne gatans trubadur uppträdde som om han fått sitt livs sista chans till upptäckt. Han spelade gitarr som jag använder ett rivjärn. Naturligtvis placerade han sig precis bredvid mig – bland hundra åhörare. Min tinnitus slog nya rekord. Det tackar man för… 😉 Bilden är väl inte mycket att orda om, men en viss ”intensitet” finns väl i den?

Valenciafoto_08Barn är tacksamma men svåra att fotografera. Den här killen lyssnade precis som jag till trubaduren. Jag körde maxtele och tog många bilder i rad. Av 13 blev 12 bara blaj. Men den här uttrycker väl vad killen gillade musiken. Kompositionen är inte bra. Helst skulle jag vilja ha grabben längre till vänster och en aning högre upp i bild. Men så är det att fotografera: Man blir aldrig nöjd.

Valenciafoto_09Ett tidigare fängelse mitt i stan, Torres de quart. En rätt trist turistbild. Men färgerna är svalt sköna.

Valenciafoto_10En ganska bra bild med min älskade diagonal. Denna bild gör den ovan helt onödig. Men jag visar båda för att jag själv ska förstå vad jag tycker och eventuellt tänker. 😉

Valenciafoto_11”Street photography” går knappast att ägna sig åt på södra Öland. I Valencia försökte jag mig på denna svåra konst: Att utan att märkas fotografera gatans liv, dess människor, uttryck, känslor. Den här bilden tog jag med kameran på magen, gående. Varför mannen till höger satt med ena benet utsträckt vet jag inte än i dag. Jo, nu vet jag. Sedan Tina skrivit i en kommentar att han faktiskt inte sitter på något, utan svävar i luften. Kolla noga så ser du. Mannen är alltså gatuartist. Droppa några slantar i den stora silverpokalen om du uppskattar föreställningen.

Valenciafoto_12Tänk att en blick kan göra hela bilden! Jag syftar på kvinnan, inte på flickan. Med denna och nästa bild hade jag tur. Men man ska ju ha det ibland…

Valenciafoto_13Min bästa street photography-bild från Valencia. Kvinnans och flickans blickar möts och personer runt om spelar ut livslevande ansiktsuttryck. En enda sån här bild och jag blir lycklig!

Valenciafoto_14Vad köar de till? Vilka är de? Vad händer här om fem minuter? Det är frågor som för mig blir ”bildmystik”, som i sin tur gör att jag fortfarande nästan kan riskera livet för fånga just ”bilden”!

Valenciafoto_15Djur kan också ha talande ögon som uttrycker ”något”. Jag hade en sekund på mig och knäppte på måfå… Jag har alltid fingret på avtryckaren när jag spankulerar utan mål.

Valenciafoto_16Valencia är full av graffiti. Jag visar bara denna målning eftersom denna ”konstform” tenderar att se lika enformig ut i hela världen. Tycker jag.

Valenciafoto_17Demonstrationer, upptåg och parader tillhör vardagen i Valencia. Gatans sträckning skapar djup/diagonal. En svårighet med denna och många andra bilder är de delar av bilden som belyses av solen – som husen längst bort i denna bild. Kontrasterna blir för stora. Fotar man som jag i JPG med en liten kompaktkamera blir bildbehandlingen svår om man inte har program som tillåter ”partiell behandling av bilden”, alltså delar av bilden. I enklare program brukar man bara kunna höja eller sänka nivåerna i hela bilden. Bilden ovan skulle i ett sånt program inte gå att rädda.

Valenciafoto_18Samma gäller denna bild som jag ”dragit samman” med maximalt tele. Borgen Torres de quart  i bakgrunden är solbelyst, men här helt i okey nivå med övriga bilddelar.

Valenciafoto_19En konventionell bild som jag tar med av två anledningar. Dels är det för en nordbo intressant att se apelsiner växa i stadsmiljö, dels är blixten här ett måste. Kameran mäter i såna här lägen alltid fel – om du inte har extrem spotmätning. Kameran tror att det är mycket ljusare än det är; bilden blir alltså för mörk och apelsinerna blir inte orange utan svarta. Med enkla fickkameror kan du exponera som vanligt om du är på 2-4 meters avstånd från motivet. Fäll bara upp blixten och knäpp! Blir apelsinerna för mörka måste du gå närmare…

Valenciafoto_20Skärpan ligger fel men mannens ansiktsuttryck är obetalbart. Vad tänker han på? Har han sålt smöret och tappat pengarna? En bild tagen ”i flygande fläng”.

Valenciafoto_21En nästan äcklig bild som jag tar med av en enda anledning: Den var allra svårast att bildbehandla. Ljuset i disken är en vansinnig mix: dagsljus, glödlampor, lysrör och nåt slags ”extraljus”. Kameran gjorde kycklingarna violetta med gröna skuggor. Camera Raw är i mina ögon ett suveränt program för att ta itu med sådana misstolkningar. Avslut i PhotoShop.

Valenciafoto_22Här går jag framåt med kameran på magen och håller nere avtryckaren på vinst och förlust. En av hundra bilder blir bra. Denna, ”händernas språk”, är jag nöjd med.

Valenciafoto_23Tre huvuden bildar diagonal som förstärks av trappans diagonaler. Denne man genomförde kul föreställning. Men man, de är ju tre?! Nej, de yttersta huvudena är dockor.

Valenciafoto_24Den överallt närvarande polisen. Jag flyttade mig flera gånger innan jag hittade rätta positionen – här. Främre polisen med handen på pistolen. De andra poliserna kollar mig från större avstånd. Den ”innehållslösa kilen”, utmed vars sida några tjejer sitter och slappar, för blicken in i bilden – in i handlingen mot mannen i rullstol. Hoppas jag.

Valenciafoto_25Hade jag varit snabbare hade jag fått roligare bild än denna. Jag kom fram precis då man avslutat fotograferingen av sig själva. Men det är charmen med fotograferandet: Man kommer aldrig i exakt tid; man missar alltid den gyllene sekunden! Alltså kan man fortsätta att jaga den. Ljuset här är kontrastrikt och färgade blir ofta för mörka i min jpg-kamera. Jag lättar upp dem i Camera Raw, ett måste för svåra bilder.

Valenciafoto_26Denna och de två följande bilderna tog jag med kameran på bröstet och blicken åt nåt annat håll – för att dölja att jag fotograferade. Jag tittade på molnen och jag tittade i gatan – medan kameran tickade på bild efter bild. Visst är det intressant att titta på alla dessa ansikten, alla dessa attityder och detaljer!?

Valenciafoto_27Här är hårda kontraster i flödande sol – och skugga. Bilderna krävde mycket efterarbete men blev i mina ögon tekniskt perfekta.

Valenciafoto_28I bildens högra del var allt igensotat på detta jpg-original. I Camera Raw finns en finess som många gånger är räddningen: Man kan dra en exponeringsändring över bilden – från vilket håll som helst. Från vänster kunde jag i denna bild exempelvis dra ”minus 20 procents exponeringsvärde” åt höger. Från höger mot vänster kunde jag kontra med ”plus 20 procents exponeringsvärde”. Övergångarna blir helt ”successiva” och räddar många bilder från papperskorgen. Camera Raw är mitt absoluta favoritprogram för bildbearbetning. Man behöver egentligen bara det.

Valenciafoto_29För en gångs skull är bara motivet det viktiga: Hästen på väggen.

Valenciafoto_30Mercat Central de Valencia, en spännande saluhall för alla med nyfikenheten och luktsinnet i behåll. Här finns i stort sett allt man kan tänka sig till middag. Ljuset är komplicerat, en mix av många ljuskällor, vilket gör bildbehandlingsjobbet intressant.

Valenciafoto_31Denna bild i original fick mig att skratta. Centrum i bilden var knallgult, omgivningen blå. Jag fick alltså ympa med blått i centrum och med gult i omgivningen.

Valenciafoto_32Utmanande ljus, lång exponeringstid. Men med envishet och en gnutta flax blev bilden som jag tänkt mig. Och det är sällsynt. 😉

Valenciafoto_33Detta foto hade i originalversionen alla färgstick man kan tänka sig. Med mycket möda och stort besvär lyckades jag dock få till en trovärdig palett.

Valenciafoto_34Känner du doften av citrusfrukter, fisk, kött, ost, skaldjur? Fotomässigt ett skönt och avslappnat ljus, silat genom stora delvis avskärmade fönster. Det tackar man för – som fotograf.

Valenciafoto_35Så här skulle slaktade kaniner inte exponeras i Sverige, tror jag. Det vi reagerar på är sannolikt att ögonen sitter kvar.. Mycket svårt ljus, inte helt rätt korrigerat. Kycklingen i bakgrunden är troligen fortfarande en aning för gul.

Valenciafoto_36En ståndägare skrek åt mig att sluta fotografera. Denna dam var hans motsats. Jag hade säkert fått fotografera henne och hennes varor hur länge som helst. Egentligen skulle alla kameratester göras i miljöer som denna där ljustyperna är så många och så mixade. Min lilla Fujifilm X30 klarade jobbet bra, tycker jag. Men många korrigeringar ligger bakom en bild som denna.

Valenciafoto_37Såna här motiv saknas i Södra Möckleby. Massor av folk, varor, rörelser. Dessa tjejer smygfotade jag med kameran på bröstet. Att fotografera är att förställa sig, ljuga på många olika sätt. Och man måste vara fräck. Bilden måste tas!

Valenciafoto_38En bild som visar vad jag tycker är smaklöst. Förutom att jag är hedning är kyrkorummet rent ut sagt för jävligt fult. 😉

Valenciafoto_39Den här mannen blev också mer eller mindre galen när jag fotograferade honom. Det gjorde att jag tog flera bilder. Bilden måste tas – och kan tas så länge man har rätten på sin sida och inte skadar någon.

Valenciafoto_40Vissa bilder tycker man om utan att veta varför. Denna är en sådan. Ljuset är vackert och människornas rörelser står i fin kontrast till den tunga, nästan majestätiska, byggnaden.

Valenciafoto_41Skyltfönster kan ge fina spegelbilder av verkligheten. Innan jag tog bilden placerade jag mig så att den gula vägmarkeringen skar mellan glasen och mot gatsoparens fötter – och vidare in i bilden. Jag är diagonaltönt. 😉

Valenciafoto_42Jag testar alla slags sätt att fotografera så snart jag kan. Genom bussar i fart, till exempel. Av tjugo bilder kan en bli bra. Allt är tillåtet, utom det tråkiga.

Valenciafoto_43Här stod jag på pass som en jägare. Skärpan på modellen, vänta in villebråden – som naturligtvis kom. I en miljonstad som Valencia är du aldrig ensam på gatan. Rent fotografiskt var denna bild svår. Dockan står i mörker, gatan badar i dagsljus. Jag valde att exponera efter gatan och fick sen jobba hårt med att lyfta fram modellen ur kolkällaren.

Valenciafoto_44Håll i dig, här åker vi rätt in i bilden! Exponering efter de vita husen i bakgrunden. Grändens mörka sidor är bara upplättade nåt litet snäpp.

Valenciafoto_45Dockor på diagonalen in i bilden, en kvinna som går mot kameran. Såna små ”motsättningar” intresserar mig och är ofta värda några knäpp.

Valenciafoto_46Maskar som skägg, en kvinnlig fotograf, fotgängare, några fallande bilar, en gående kvinna pratar i telefon, en gata som bildar diagonal in i bilden. Tja, jag tycker ingredienserna räcker till en intressant bild av vardagen.

Valenciafoto_47Lekfull orkester i ett privat ”upptåg”. Alla människor på en bild behöver inte ha huvuden. Och man kan vara tuff när man beskär, glasögonkillen blev av med halva huvudet – men ser rätt frisk ut ändå.

Valenciafoto_48Här står jag på pass igen. Kameran på bröstet, ingen tror att jag plåtar… Gatufotografering är häftigt för en som bor på vischan och sällan kommer till storstan.

Valenciafoto_49Närvarande, var ordet!

Valenciafoto_50Kvinnan intresserade mig… Vad gör hon, egentligen? Dessutom är kopparportarna rätt magnifika.

Valenciafoto_51Här en fräckis som gick hem utan att jag riktigt hann förstå hur. Jag gick på en gata. Ingenting märkvärdigt hände, det var hett och alla var loja. Då ser jag henne! Hon ler åt något/någon hon ser i sin telefon. Jag böjde mig så mycket jag kunde för att få underifrånperspektiv… Och jag lyckades. Pang! Min kanske bästa Valenciabild. Andra tycker kanske att det är en riktig skitbild. Det gör allt med bilder intressant. Ingen har betygsättningsföreträde.

Valenciafoto_52En bild som jag kompositionsmässigt är nöjd med. Varför? Har ingen aning! 😉

Valenciafoto_53Kyrklig kitsch!

Valenciafoto_54På pass igen. Här stod jag länge och spejade in på människorna i soffan. Jag lade skärpan på människorna, grisarna i oskärpa. Vid just detta tillfälle tyckte jag ansiktsuttrycken var värda att förevigas. Ingen av personerna på bilden märkte att jag fotograferade dem.

Valenciafoto_55En bild av nästan epileptisk karaktär. Som alltid försöker jag undvika att lägga viktiga bildelement i bildmitten. Den lodräta skiljelinjen ligger perfekt, nära gyllene snittet.

Valenciafoto_56Den svåraste bilden av alla, rent ljusmässigt. Den vita hästen stod i flödande sol, medan killarna i tältet i bakgrunden stod i ”mörker”. Kontrasterna var så stora att de inte gick att fixa helt ut. Men bilden är – i mina ögon – en fin förevigad sekund av Valencias vardagsliv.

Valenciafoto_57Fotografisk komik. Svår att motstå! 😉

Valenciafoto_58Denna fasad plåtade jag endast för att jag tycker den är vacker. Hängrännan på huset till höger leder ögat in i bilden…

Valenciafoto_59Polisen igen… Observera att jag hela tiden är observerad av alla tre poliserna. Du ser två långt in i bilden, vid bilen med den öppna bakluckan.

Valenciafoto_60Gatan och krogen är givna pass när man stadsfotograferar. Man skulle kunna gå runt ett helt liv i Valencia och hitta nya bilder att plocka…

Taggad , ,

24 thoughts on “I väntan på…

  1. Ingalill Moren Hybbinette skriver:

    Vilket folkliv! Ingalill

    • degerhamn skriver:

      Ja, dygnet runt, årets alla dagar. Man blir först trött men sen känns allt normalt – som att höra grannens teve mitt i natta till exempel…

  2. Kristina, Nedra Segerstad skriver:

    Tack för fint reportage och fina bilder. Tänker på ditt barnbarn.
    Hoppas det har gått bra.

  3. tony skriver:

    Tack för texten. En tankeställare / Tony

  4. jernis skriver:

    Har han blivit författare också? Eller var väl redan. Alldeles oavsett en mycket god sådan. En hel novell helt i min smak. Iakttagelser, tankar och reflektioner som skulle kunna vara mina egna. Att skriva av sig efter den värsta veckan är en lysande ide’. Och kanske nödvändigt.

    De följande bilderna lämnar inget övrigt att önska. Inget! Mästerflanören med smälla. Fotots Per Wästberg, och som diagonalar minst lika bra som Sixten och Assar. De mycket tänkvärda bildtexterna heller inte att förglömma. Förresten påminner prelaten i bild 6 om någon. Som vore det photoshoppning. 😉

    Vad månde bliva under den bästa veckan?

    • degerhamn skriver:

      Tack för fina dina lovprisande omdömen. Dina liknelser är härliga. Rent bloggistiskt känns det ibland meningsfullt att få dra på ordentligt och till och med bli lite privat – och blotta sig. Och kanske banka lite på nån träskalle. 😉
      Ja, du har rätt om prelaten. Fejset ser faktiskt PhotoShoppat ut, men är det inte. Och visst är han lik nån, men vem? Tur man inte vet allt här i världen. 😉

  5. Jeanette Sköld skriver:

    Tack Staffan, för en så intressant bild och reseskildring.

    • degerhamn skriver:

      Tack. Uppmuntrande att några orkar läsa ”långtradare”. Har en känsla av att de flesta backar för längre än treradare i dag. 😉

  6. Anonym skriver:

    Men! Hur mår barnet?

  7. Anonym skriver:

    Inte meningen att vara Anoym.

    • degerhamn skriver:

      Det är lite knepigt, det där. En och annan blir anonym och en av hundra skriver kommentar som jag måste godkänna. Jag förstår inte varför, ity vem som helst ska få säga vad som helst på Alvarsamt. 😉

  8. Tina skriver:

    Nu ska jag berätta för dig varför mannen till höger satt med ena benet utsträckt ! Han är Gatuartist och han sitter där för att samla pengar i sin silverbuckla. Glasen och apelsinen ligger där men ser du någon stol eller pall eller annat att sitta på?
    Så där då har du fått lära dig något även denna dag 😉

    Fantastiskt bra text och jag hoppas att barnbarnet mår bättre

    Mvh Tina

    • degerhamn skriver:

      Ja, jäklar. Nu ser jag att han sitter i luften. Måste åka tillbaka och kolla! Man lär så länge man bloggar, som nån sa. 😉
      Tack, barnbarnet mår mycket bättre i dag. /Staffanhälsningar

  9. Anonym skriver:

    Valencia är en fantastisk storstad. Tack för fint reportage o fina bilder och hälsningar till barnbarnet från Solweig, Södra Bruket

  10. superlille skriver:

    Sällar mig till hyllningskören! Fin och intressant långläsning och tack för ”tankar bakom bilden”. Saknar bara namn och adress på din favoritkrog (ifall jag hamnar där en dag). Glad också att barnbarnet kryat på sig!

  11. Anonym skriver:

    Lite lättare med gatufotografering i Valencia än i S.M vad jag förstår. Men kan man verkligen ta bilder utan att titta i kameran ? Fungerar det i S. Möckleby kan tro ? /Tony

    • degerhamn skriver:

      Skillnaden mellan S M och V är enorm vad gäller ansikten, varor, byggnader, folkliv, mat och dryck. Att ta bilder utan att titta i kameran går fint. Kräver förstås lite träning, i att hålla kameran rakt, till exempel. Exponeringen kan man låta kameran sköta i de flesta medljus och fokuseringen sköter antingen kameran eller du själv. Kameror med små sensorer (som fick- och telefonkameror) har fördelen att skärpedjupet blir stort och med lite övning lär man sig också att ”pricka målet” på känn. Testa du med! Det är intressant. Och man får nöjet att – för en gångs skull! – känna sig lite som en bedragare. 😉

  12. Anonym skriver:

    Tack för de många bilderna!! Det rycker i resnerven när ,man följer Dig på gator och bodegor!! Men framför allt tack för de intressanta kommentarerna Bli nu kvar ett tag i Degerhamn. Där finns motiv nog för en tid framöver. TACK111

    • degerhamn skriver:

      Kul att du gillade inlägget. Nu blir det nog bara Degerhamn och södra Öland för lång tid framöver. Årets bästa tid har precis börjat…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: