Gräsgårds hamn slammar igen

Flera personer har under de senaste åren berättat för Alvarsamt att Gräsgårds hamn håller på att slamma igen.
– Vissa båtar med Gräsgård som hemmahamn kan snart inte lämna den! berättade exempelvis en fiskare från trakten.

En annan hade flyttat sin båt, för även om man muddrade skulle problemen uppstå igen.
– Hamnen suger in leran från havet! sa han. Och om vi skulle muddra får vi inte lägga tillbaka muddermassorna i havet.

Jag tog länge farhågorna som ”charmigt lokalgnäll”, men nu börjar jag förstå. Vissa dagar är hamnbassängsvattnet grått och pepprat med sjögräs och tång av olika slag.
Vad göra? Vem gör något? Eller ska hamnen få sedimentera ihop?

Den som lever får se…

IMG_0084_BTittar man ut mot havet ser allt helt okej ut. En idyllisk svansjö. Och vattnet är blått, som vatten ska vara.

IMG_0152Men vänder man blicken åt andra hållet ser vi det ytterst finkorninga slammet som svävar i den södra delen av hamnbassängen.

IMG_0157Pittoreskt? Ja, visst. Men det finns nog andra ord för att aldrig kunna lämna sin hemmahamn…

Märkt , , ,

2 tankar om “Gräsgårds hamn slammar igen

  1. jernis skriver:

    En anekdot från sent 40- eller 50-tal, apropå muddring. För bästa inlevelse tarvas dock en först kort miljöbeskrivning: Vägen ner till Skärlövs hamn, ”sjögata”, består i huvudsak av fyra segment i strikt räta vinklar, som vore det regelrätt stadsplanering. Nåväl, det hände sig vid den tiden att ett av byns alla original, fiskaren ”Fricke”, fann sina själsfränder hos det i hamnen för tillfället stationerade muddringslaget. Sammanfattningsvis var alla lika glada i brännvin. När det på eftermiddagskvisten hade sinat i samtliga buteljer rekvirerades påfyllning från Frickes rikliga förråd i hemmet uppe i byn. Det skulle vara snart åt; Fricke hade en lättviktare, en knattrande Husqvarna. Väntan blev dock lång, struparna allt torrare. Turen hem hade visserligen gått galant, returen till hamnen påtagligt sämre. Att Fricke inför återresan högst sannolikt stärkt sig med en liten färdknäpp behöver därvidlag på intet vis utgjort någon avgörande skillnad. De av törst hårt ansatta bröderna fick vänta förgäves, allt medan provinsialläkaren i Mörbylånga med bekymrad min inspekterade det ”lea” (öländska för fula/elaka) jacket i Frickes hakan och frågade vad som inträffat: – Javafan, vägen svängde men inte jag. Epilog: I kraschen mot stenmuren förolyckades tragiskt såväl motorcykel som brännvin.

    • degerhamn skriver:

      Skönt muddrig historia! Jag känner brännvinsdoften ända hit. Och vilken rubbe det kunde bli: ”Brännvin förolyckades i Skärlövskurva”
      Man kan undra hur tankarna går i Gräsgård, att muddra eller inte muddra…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: