alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Månadsarkiv: juli 2016
peeken är passerad
Högsommar börjar så sakteliga plana ut mot höst. Växtvärlden har nått det viktigaste målet: Att få fröna mogna och därmed säkra släktets fortlevnad. Nu retarderar det växande. Personligen tycker jag växterna är som vackrast nu; erfarna, bedagade.
Eftersom mina botaniska kunskaper är (skamligt) begränsade visar jag bilderna utan text.
tröskorna tuggar på…
Det är dags att skörda det man sått. Världens skördetröskor repar i sig runt 2 500 miljoner ton spannmål, alltså 2,5 miljarder ton per år! Vi är i dag 7,4 miljarder människor på jorden. Per person skördas alltså 340 kilo per individ och år – i runda slängar ett kilo per person och dag eller 2-3 limpor. Trots det beräknas nästan en miljard människor svälta. Något haltar och den självklara frågan är hur stora andelar av skörden som går till kreatur.
Men det är svårt att förstå varför människor ska behöva svälta. Spannmål ger runt 4,5 ton per hektar i Kalmar län. Andra grödor kan ge tio gånger mer. Exempelvis ger vitkål 42 ton nytt per hektar i Sverige, en närmast ofattbar mängd. Med lite klyftigare val av grödor runt om i världen skulle säkert svälten lätt kunna raderas.
Men som alltid är det tusentals parametrar som påverkar matproduktionen i världen: politik, krig, religion, spekulation och klimatförändringar.
Enorma fält med korn norr om Södra Möckleby. Långt in i bildens mitt skymtar tidigare ålderdomshemmet Olsgård.
Från luften ter sig den stora tröskan som en lite skalbagge som långsamt äter sig fram i den gula proteinmassan.
Vissa fält är redan skördade. I mitten högt upp i bild ser vi Alungården och vid horisonten Cementa.
Gården i västra delen av Pilekulla. Östersjön i bakgrunden leder mot Baltikum…
Upptill i bild leder Torngårdsvägen från Södra Möckleby tvärs över Öland till öns östsida.
säd
Sädesfält i Södra Möckleby från luften. I morgon ser vi tröskan sätta tänderna i det…
museet i Träthult
Alldeles bredvid den så sparsmakat renoverade ”Axels stuga” i byn Träthult, Småland, ligger ett till synes anspråkslöst muséum. Men även om det är litet finns mycket att titta på – och fascineras av. Här finns tillbehör för sömnad, hand-, jordbruks- och köksredskap, leksaker samt forna tiders vitvaror, exempelvis en handvevad tvättmaskin, så enkel men så genial. Axels stuga och museet i Träthult kan verkligen rekommenderas. Du hittar byn ungefär två mil nordväst om Oskarshamn.
Mängder av redskap för träarbeten: hyvlar, limknektar, passare, linjaler.
Kallmangel i trä, kokgrytor, koppar- och tennkärl, keramikkrus, smörkärnare, tvättbrädor. Och i mitten en liten finurlig handvevad tvättmaskin.
Tvättmaskinens inre. Dagens metallmaskiner jobbar väl efter ungefär samma principer.
Kanske förebilden för senare Cylinda-, Bosch och Electroluxtvättmaskiner.
Köttkvarnen spelade naturligtvis en stor roll i det gamla bondköket. Det gällde att ta tillvara så mycket som möjligt av slaktkropparna.
Vackra och välgjorda trähyvlar – av trä.
Det som fascinerar mig med gamla alldagliga ting är skönhetsaspekten. Man la ner mycket jobb på att även enkla redskap och maskiner skulle vara vackra och behagliga för ögat att titta på. Titta bara på den här vågens stativ.
Det första inlägget om Träthult hittar du här.
Vill du läsa även det andra klickar du här.
Senare kommer ytterligare ett inlägg från den lilla småländska byn…
sotdöd eller utveckling?
Publikbild från uppvisning under Degerhamns räddningsdag 2011.
På lördag körs Degerhamns räddningsdag, ett minievent som vuxit till ett bautaevent. Nu firar man tioårsjubiléum och Alvarsamt gratulerar förstås. Men, det skulle behövas flera lokala roliga och intressanta evenemang långt ute på den glest befolkade vischan – som södra Öland onekligen tillhör. Många glesbygder förtvinar långsamt och dör. Affärer läggs ned, företag går i konkurs eller flyttar. När nedgången nått en viss nivå brukar loppet vara kört. Det gäller att göra nåt innan den nivån nås, sen är det för sent.
Ibland undrar jag hur det går med goda idéer och geniala hugskott. Samlas de i säck för att sen glömmas bort? Vad har det exempelvis blivit av allt det spännande som värktes fram vid dialogmötet 2 november i fjol?
Husbilarna är här för att stanna, vad man än tycker om dem. Men motståndet till så kallade ställplatser är hårt från både myndigheter och enskilda. Det är sorgligt, ty ställplatser är en av glesbygdens små möjligheter till inkomster och olika typer av ”inflöde”.
En annan möjlig blodtransfusion är olika typer av idrottstävlingar. Ironman, exempelvis. Men den utgår i vårt fall från Kalmar. Varför inte skapa en egen enkel tävling med start och mål i exempelvis Södra Möckleby/Degerhamn? I den lilla byn Skålan i Jämtland genomfördes nyligen en lokal tävling med det fantasifulla namnet Cypakutsi – för 21 året i rad. I Skålan bor bara 103 personer. Trots det ställer 250 personer upp i tävlingen, som sköts av 60 funktionärer. Och till den avslutande festligheten i bygdegården kommer 500 personer! Den lilla anspråkslösa tävlingen aktiverar alltså nästan tusen människor – i en by med hundra invånare!
I Skålans Cypakutsi handlar det om att cykla, paddla, kuta och simma. Vilka kan grenarna bli i Södra Möckleby/Degerhamn? Springa baklänges, simma, cykla hinderbana och slutligen precisionskastning med liten boll – alla grenar genomförs i hamnparken och hamnen. Tävlingen kan få det fantasifulla namnet Baksicykast.
Intresse?
sten blir cement
Det gäller att vara vaken när man närmar sig Cementas kalkstenbrott ute på alvaret öster om Albrunna.
Från luften ser vi nästan hela brottet. Den bortre lodräta väggen är mer än en kilometer bort. Bredden på brottet är ungefär en kilometer. Diagonalt i bilden går vägen mellan fabriken i Degerhamn och stenbrottet.
Vid norra delen av stupet ned mot brottet markeras kanten inte med staket utan med enorma stenar, eller flisor som det heter på öländska.
Inget stenbrott kan nog betraktas som ”vackert”, inte heller detta. Men det fula kompenseras mycket av sjön, där många fåglar lär trivas och häcka.
Här ser man att Öland är i stort sett bara sten – med ett tunt jordlager här och var.
Närmare stupkanten än så här vill jag inte gå…
Borrarna har lämnat lodräta avtryck i berget. Man borrar först och spränger sen. Därpå körs råvaran på lastbil till fabriken i Degerhamn.
Mitt i allt det hårda och karga kan man finna ett färgstarkt miniliv. Här några mossor och lavar på solvarm sten. Cementa gör en hel del för att stimulera den biologiska mångfalden. Läs mer här.
Här är brottets kanske mest dramatiska hörn där norr-söder-väggen möter väst-öst-väggen.
Ett fotografiskt sett svårt motiv. Väggen till höger är mycket mörk, sjön skimrar som blått silver. Det krävs en hel del bildbehandlingsjobb för att få ”fotografisk harmoni”.
Våra fantastiska ögon ser detaljer i förgrundens ljusa sten lika väl som i stupets kolmörka sida. Men kameran klarar inte det. Därför måste bilden behandlas i ett datorprogram.
jernis på carlas café
Det kom många besökare till vernissagen i Carlas Café i Näsby. Det noterade Alvarsamts utsända. – Och många skrattar gott åt målningarna, sa utställaren själv Per Jernberg, eller ”Jernis” som han kallas i bloggosfären. Per berättade att han kan jobba upp mot 200 timmar med en enda målning. – Då går jag många gånger som i koma och min fru anser mej mer eller mindre okontaktbar. Utställningen pågår till och med 30 juli. För dig med sinne för satir väntar en högtidsstund – om du går dit.
ökentorka – igen
Då och genom åren har Alvarsamt använt Storbrobäcken i Skärlöv som indikator på Ölands vattentillstånd. Som alla vet är det extremt ont om vatten denna sommar. Vatten importeras från flera kommuner och forslas till Öland per tankbil och pumpas i rör över Kalmarsund.
Storbrobäcken ger onekligen ett dammtorrt och sterilt intryck från gamla bron i Skärlöv. I dessa värmeböljans dagar innehåller den inte en enda droppe vådis!
Storbrobäcken åt havet i öster 22 juli 2016. För att vara en bäck ger den ett minst sagt visset intryck.
Och en lika uttorkad framtoning ger ån åt väster med sin nakna kalkflaksbotten som vi här ser ända upp till bron över landsvägen.
Men viss tröst kan vi finna i det faktum att somrarna på Öland oftast är torra. Det var lika snustorrt i ån för ett år sen – den 6 juli. Klicka här. Men det finns som alltid undantag. För att se ån vattenfylld – i juli 2013 – klickar du här.
Slutsats: Storbrobäcken är inget bra mätinstrument för vattensituation på ön.
Men allt är inte öken och torka på Öland. Där finns även handlingskraftigt folk som jobbar mot torkan och dess förödande effekter. Kolla exempelvis in denna enorma bevattningsdamm!
höga – men instabila
Våra stockrosor närmar sig ”ett hyfsat DM-rekord i stavhopp”. Tack vare omvårdnad och gödning går det undan i resan mot himlen, men så snart de första hårda vindarna kommer efter denna längre vindstilla värmebölja är det kört. Då faller de som sågade med motorsåg mot backen. Ten and out!
hans namn är jernberg – per jernberg
Han har ett imponerande CV. Han är tekniker. Han är humanist. Han är konstnären med gift i penseln. Hans namn är Jernberg, Per Jernberg. Men mest och bäst känns han igen som Jernis. I morgon klockan 13 är det vernissage på hans utställning Tanken vindlar i Carlas Café i Näsby på sydöstra Öland.
Alvarsamts utsände trängde upp Jernis mot repen för några djuplodande frågor.
Vem är du?
Per Jernberg, född 1955 (eller 70 minus som jag uppger i bloggen, som en reaktion mot åldernojan i samhället). Gift, två barn, fyra barnbarn. Yrke: universitetslektor (fysik) och facköversättare (patentskrifter). Jag bor i Gävle sen många år men är född och uppvuxen i Dalarna. Mormor var öländska från Skärlöv, där hennes barndomshems har varit min familjs sommarstuga sen 50-talet. Sen ungdomsåren har mina hobbyn varit bridge och matlagning; för sju år sen tillkom bloggandet. Äter helst vegetariskt men också fisk och skaldjur. Jag är aktiv i den internationella Slow Food-rörelsen som verkar för god, ren och rättvis mat och är politiskt engagerad inom Feministiskt Initiativ. Mitt intresse för miljön, klimatet och naturen är också stort, där jag stödjer ett flertal organisationer och föreningar. Det engagemanget väcktes tidigt i mitt liv, kanske främst genom 60-talets utbredda fågeldöd inte minst på Öland, orsakad av DDT och kvicksilverbetning.
Vad driver dig att narra, gyckla, häda, slå?
För att hävda mina åsikter. Kampen för en sak förs bäst på många sätt och plan efter tycke och förmåga, fast utan våld. Jag är pacifist. Vad jag kan minnas har jag bara en gång burit min hand, eller snarare fot, mot någon, en antagonist som jag klackade på smalbenet på skolgården. Jag känner mig fortfarande illa till mods när jag tänker på det. Det händer att jag upprörd fattar pennan och uttrycker mig utan humoristiska omskrivningar, men satir i ord och bild är de tillhyggen som ligger mig närmast om hjärtat. Jag är starkt präglad av Svenska Mad och Lasse O’Månsson. När jag åter bläddrar i mina gamla tidningar märker jag att kvaliteten var väl ändå så där och högst varierande. Tycker själv att jag är roligare och framförallt betydligt elakare än dessa stilistiska förebilder. Då håller en annan av min ungdoms satirikoner, Frank Zappa, klart bättre, låt vara mer för musiken än texterna, men ändå.
Provhängning på sommarhusets gräsmatta dagen före vernissagen. På duken i mitten ser vi Jernis själv, omgiven av andra aeronauter som ”Karlsson på taket” och Nils Holgersson.
Jag har en notorisk avogsamhet mot reklam. Mot tidningarnas annonser har jag utvecklat ett, som jag själv tycker, supereffektivt inre filter, på nätet kör jag annonsblockerare och i den mån jag emellanåt tittar på tv rör det sig till 99 procent om SVT Osport. Reklamens förorening och fördumning av det offentliga rummet, på stan, i bussar och på tåg, etc. är svårare att undvika men även det går i viss mån att lära sig. Icke förty utgår nästan alla mina bilder från marknadsföringens språk och estetik. Varifrån kommer då tankarna och idéerna? Tja säg det, men den slutsats man kan dra är att reklamens genomträngningskraft är enorm, omöjlig att värja sig emot.
Under en period försökte jag sprida mina bilder på Facebook. Lärdomen blev lika kort som brutal. Max 2,76 sekunder står till förfogande, sen faller FB-juryns oåterkalleliga dom: gilla eller not gilla. Visserligen är bilderna tänkta att fånga en flyktig blick och förhoppningsvis snabbt roa, men också locka till närmare betraktande och eftertanke. För där finns mer att upptäcka och reflektera över, i vissa bilder mycket mer, i form av detaljer och referenser som bär fram grundidén och skapar nya associationsbanor. Eller till och med ger bilden en ny dimension eller innebörd, vad den i betraktarens öga kanske föreföll att vara vid första anblicken blir till något annat.
Vad säger dina läsare om dina blogginlägg?
Jag har hyfsat många läsare, men tråkigt nog väldigt få som kommenterar. De som ändå gör det är genomgående positiva, vilket får ses som mycket väl underkänt för en satirblogg med syfte att provocera. Ett projekt som ännu vilar är att starta ny, parallell blogg som ska publicera exakt samma inlägg som i Jernis-bloggen men med någon dags fördröjning. Varför då då? Jo, i den nya bloggen har jag tänkt uppträda som ung kvinna med förhoppning om att kunna locka nättrollen ur sina jordhålor för att spy ut sin maskulistiska galla. De som går på detta ”spegelbloggsprank” kommer vederbörligen att häcklas. Visserligen är jag ganska konflikträdd, men vad gör man inte för den goda sakens skull?
Påverkas du av läsares reaktioner eller kör du ditt eget race till hundra procent?
Som sagt är det dåligt med läsarrespons, i alla fall kritisk. Generellt uppfattar jag mig som väldigt prestigelös. Det är bara fundamentalister och andra idioter som inte är mottagliga för kritik.
Är satir ute eller inne i dagens Sverige?
Ganska stabil vill jag säga, och behovet av satir har ju inte minskat, om man säger så. Satiren är starkt förankrad i kulturen, även om kanalerna och nyanserna förändras med tiden. Däremot tror jag att det blivit svårare för de mest udda rösterna och mindre aktörerna att göra sig hörda, vilket kan tyckas paradoxalt i det nya sociala medielandskapet. Men med ökad tillgänglighet och tillbakagång för gammelmedia, verkar bruset och ytligheten dessvärre tillta i kvadrat.
Bakom clownmasken finns ofta en pessimist… Även i ditt fall?
För det första känner jag mig inte som en clown. Visst ska satir roa, men också leda till eftertanke och för den som träffas ska skrattet snabbt som fan fastna långt ner halsen, allra helst pysa ut genom röven. Satir för mig är allvar. Nej, jag är optimist, tror på människan, att godheten och generositeten övervinner ondskan och girigheten, även om det är lätt att då och då vackla när man ser sig omkring. I de mörka stunderna tänker jag på vad Pär Holmgren, meteorolog och klimataktivist uttryckte på ett föredrag: – Bara vi kommer upp till en ”kritisk massa”, när tillräckligt många både ser vad som krävs och känner hopp, kommer den negativa utvecklingen snabbt att vända. Då känns det genast bättre.
Vad roar dig i dagens Sverige?
Om man därmed menar ”förströr” skulle listan bli för lång, så jag begränsar mig till vad som lockar mig till skratt. Dit hör satirteckningar och seriestrippar. Bland favoriterna finns Arne Anka, Rocky och Medelålders plus. Allra främst som satiriker håller jag Sara Granér, en av den yngre generationens alla fantastiska serietecknare. Där vill jag också särskilt nämna Zelda, supervass feminist med vardagsperspektiv. En annan skrattkälla av stora mått är landets främsta förmedlare av förnumstiga småstadsnyheter, husorganet Grönköpings Veckoblad som i år fyller hundringen jämt! Begreppet ”småstad” ska här tolkas som varhelst minst två människor finns samlade. Någon övre gräns finns egentligen inte.
Vad oroar dig i dagens Sverige?
Alldeles för mycket. Intoleransen eller rasismen är ett riktigt otäckt fenomen, inte för att jag tror den ökat sen jag var ung, tvärtom, utan för att den vunnit betydligt större acceptans i ”de fina salongerna” och ”maktens korridorer”. Ökat har däremot polariseringen: socialt, ekonomiskt och politiskt, vilket också skapat grogrund för den reaktionära, falska folkhemsnostalgin. Resan mot jämlikhet mellan könen går i snigelfart – hur svårt kan det vara? Politikernas fortsatt fartblinda tro att de politiska och ekonomiska ramarna är överordnade naturens och att arbete är livets egentliga mening, allt i modernismens heliga namn, ger mig krupp. Så ock, konsumtionshetsen, underblåst av reklamens förljugna löften om självförverkligande. Här finns en klar historisk koppling till katolska kyrkans avlatsbrev medförande pin-koden till pärleporten. Konsumtionskritik är också ett bärande tema i utställningen. Sist men inte minst: de senaste årens allt mer högljudda vapenskrammel.
Berätta om svängen från tekniker till humanist/konstnär!
Det är en ganska vanlig missuppfattning att tekniker och fysiker är ungefär samma sak. Visserligen finner fysik sina tillämpningar i teknik, men ren fysik som jag läst räknas i den akademiska världen till de filosofiska ämnena. Jag är inte ens särskilt teknisk; tummen sitter påfallande nära mitt i handen. Att hustru kallar mig elingenjör, vvs-ingenjör etc. allt efter behov är bara rent fjäsk för att själv slippa det tröstlösa micklandet. Ett djupt rotat socialt engagemang har jag alltid haft, men förutom en vild fundering på att bli kreativ kock, kände jag som ung att mitt kall ändå var inom naturvetenskapen. Lekfullheten med språket fanns där redan då, men formerna för det fann jag väl först genom senare års bloggande. Leken med bilder är däremot av betydligt färskare datum; det började som rena illustrationer till mina ordkrumelurer i bloggen. Åter tillbaks till din fråga: Med åren och den erfarenhet livet gett, har fokus så sakta förskjutits. Numera har jag lagt forskningen på hyllan, även om jag fortfarande arbetar på högskolan som ett slags högre utbildningsadminstratör. Förutom de utmaningar språkliga frågor ibland erbjuder, begränsas det mer genuint logiska tänkandet till tävlingsbridge i par med hustru på hyfsat hög nivå en gång i veckan. Så visst har jag gjort en sväng, fast lika försiktig som när jag någon gång ibland sätter mig bakom ratten.
Jernis vid vägkanten utanför sitt sommarhus i Skärlöv. Här sitter han gärna och mediterar. Och säkert föds här även en och annan idé till nästa konstverk.
Var, när, hur rullar du eventuellt ut din nästa utställning?
Jag har inga planer alls. Min förra och första utställning var 2011. Räknar vi framlänges kommer den tredje att bli 2021. Skapandet tar sin tid. Sen är det otroligt mycket jobb med själva utställningen. Det är inte bara att trycka på utskriftsknappen, inte om man är så petig som jag. Den som inte tror mig kan fråga en ytterst tålmodig hustru. Allt mellan smärre justeringar till att göra om från grunden för att få bloggbilderna presentabla på papper i storformat har krävts. Dessutom är det mycket kringarbete.
Har du slutmål? Att bli konstnär på heltid? Bli rik och berömd och större än Picasso?
Haah … hr. P kunde ju inte ens avbilda en kubisk kub. Min nykubism, made by Jernis, kommer att slå världen med häpnad! Skämt åsido: Nej, jag har inget slutmål, utan kommer att fortsätta så länge det är kul och givande och orken finns. Kroppen har fått sina törnar under årens lopp. Någon ambition att få någon utkomst från mina bilder eller skrivandet har jag inte, det är och får nog förbli en ren hobby. Rik i ekonomisk bemärkelse är verkligen ingen strävan, det materiella blir då lätt till ett själsligt ok. God miljö, godhjärtade och inspirerande medmänniskor, tak, värme och gott på tallrik och i glas, allt det har jag redan och är fullt nöjd med. Kändis? Absolut inte. Jag känner mig mycket obekväm att stå i fokus, att agera inför okända, skyr stora folkmassor och ogillar storstäder. Ibland när jag är inne i centrum kan till och med Gävle kännas för stort. Att vara från hemmets lugna vrå suger, särskilt över natten. Allt det där har blivit värre med åren. Fast erkännande skulle väl kunna vara okej, bara jag får vara ifred.
axels stuga i träthult
Utåt ser den inte mycket ut för världen, Axels stuga i den lilla småländska byn Träthult två mil nordväst om Oskarshamn. En röd stuga med vita knutar som tusen andra. Men invändigt är den tämligen unik.
Gårdens ägare Kristina och Stig Karlsson skriver:
Vi kallar huset för Axels stuga efter den sista permanentboende. Byggtid: Förmodligen sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Historia: Ägaren sen 1845 K-A Larsson säljer gården 1868 och hela familjen emigrerar till Amerika. Köpare K-J Månsson, som äger ytterligare en gård i Träthult låter sin son Nils-Petter Karlsson bruka jorden fram till 1880, när han köper fastigheten, gifter sig och bygger nytt hur. Axels stuga blir då undantagsstuga för K-J Månsson. 1920 är det dags för nästa generationsbyte, då sonen Karl-Oskar Nilsson övertag gården, huset blir då undantag för N-P och Lotta, samt senare barnen Signe och Axel. 1956 övertog Lennart gården. Axel bor nu ensam i huset fram till sin bortgång 1966. 1994 övertar Stig och Kristina Karlsson gården. Huset som nu stått tomt i många år får nu en varsam renovering med stöd från Länsstyrelsen. Huset är nu en del av vår satsning på en natur och kulturupplevelse.
Vi återkommer med ytterligare ett par inlägg från gården i Träthult… Det första avsnittet kan du läsa här.
Axels stuga. Bakom den ett muséum som vi senare också ska besöka.
Vad förväntar man sig för fönsterblommor i en stuga från förr? Pelargoner, förstås.
Vardagsrum. Inga bokhyllor, ingen konst, bara religiösa planscher. Det är lågt i tak men många fönster gör rummet ljust.
Svensk Damtidning från 1954. Pris: 40 öre. Omslaget berättar att prinsessan Birgitta fyller 18 år i januari. Hysterin kring kungahuset var lika stor då som i dag.
Köket med den klassiska vedspisen.
Kanske kan huvudbonaden kallas husarmössa. Jag chansar vilt på m/1895. I bokhyllan hittar vi bibeln och nya testamentet, men också ”Undervisning för infanteristen” och ”Undervisning för infanteristen 1914”. Religion och krig har alltid gått hand i hand.
När stugan byggdes var nog spishöjden lagom för den tidens bondmoror.
Vi hittade ingen skönlitteratur i stugan. Men det går ju att läsa annat också…
Tidstypisk interiör. Och Jesus hänger på varenda vägg.
På andra sidan hallen hittar vi detta rum med bastant soffa och extremt låga stolar.
Byrå med bibel och ljus i stakar. Bonad med religiöst motto.
På högersidan i den uppslagna bibeln kan vi läsa: ”Otto Walfrid född den 15 juli 1876”. På vänstersidan är det svårare att tyda det skrivna. Kanske står det: ”_ _ _ den heliga skrift eller _ _ _ tilL tioårig Carl Johan Nilsson, Gryt_ _ _ 1881 Jul_ _ _ …
Gungstol. Trasmatta. Ett kors inom ram på väggen. Soffa med virkat överkast.
Uppslagen visbok med ”Vi äter frukost”, ”Jag hamrar och spikar” och ”Hej, sa Petronella” Klockan är precis 15 och en skäggig Jesus vakar över hela härligheten.
På vinden står denna enkla möbelgrupp. Det är inte svårt att ana titeln på den tjocka boken. Cigarrasken till höger är av märket ”Colorado Claro”.
På vinden står skor, stövlar och stövelknektar prydligt uppradade. Där finns också skomakarverktyg och prylar för skovård.
Hattar och mössor i olika modeller. På bordet står hattaskar. Här har klockorna stannat för evigt. Vi är minst hundra år tillbaka i det vi kallar ”tiden”…
svalka mellan två vatten
En underbar dag med en magiskt varm vind krävde luft under vingarna och svalka från helst två vatten. Vi fann det vi sökte på landtungan mellan sjön och havet väster om Hammarby. Mot söder ser vi skorstenarna på Cementa.
Åt norr. Vingarna på snurrorna på Eckelsudde flimrar vid horisonten och på betet nära havet ligger krittren och idisslar. Observera färgskillnaden på vattnen. Bräckt vatten till vänster, sötvatten till höger.
dagens ölandsbild 187
I lördags hölls utförsäljning av varor i Britt Bergmans butik, Britts Manufaktur, i Södra Möckleby. Du kan läsa mer om legendariska Britt Bergman här.
i röret…
Dagen före vernissagen på Carlas Café får vi en djupintervju med konstnären Per Jernberg, en av Alvarsamts allra flitigaste besökare. Per beskriver sig själv som en till Gävle förskingrad mas med en på mormödernet fjärding öländska rötter (släktstuga i Skärlöv), fysiker, facköversättare, miljö-, klimat- och djurkramare, antikonsumist, antifascist, antirasist, feminist, hobbykock, fågelbeskådare och dito matare, bridgespelare, romantiker och kanske framförallt en notorisk svamlare, svamlar på det mesta faktiskt.
Ett tidigare inlägg om Per hittar du här.
Per, även kallad Jernis, har också en blogg. Kolla in den och få lite försmak av det som komma skall på cafeet i Näsby… Vernissage 23 juli klockan 11.
Vi ska också försätta oss i så-var-det-då-trance genom att kliva in i Axels stuga i den lilla byn Träthult i Småland. I den får vi uppleva en annan tid, en annan syn på tillvaron och möjligen också en annan inställning till livets eventuella mening. Kort därpå går vi också på gårdens muséum och låter oss förtrollas av tingens dynamik och tidens obarmhärtiga gång…
Och så ska vi – äntligen(!) – få lära oss att gå med slagruta. Första lektionen – som du kan repetera här – följs av lektion numero två, som ges av ingen mindre än slagrutemännens konung, Sune Flisa i egen hög person. När du tagit till dig hans kunskaper behöver du inte längre snåla med vattnet. Öland kan till och med svämma över och transformeras från ö till grund… Flytväst på!
keep swimming!
Allan von Kompost
redaktionschef, springsjas
kompensation i knivig kohandel
Kreaturen utmed Alunvägen verkar sura och förnärmade. En lokal förståsigpåare viskar i Alvarsamts öra att de är kränkta för att de inte fick vara med på bild i det tidigare inlägget om företeelser och människor utefter Alunvägen i Södra Möckleby.
Okej då, tjurskallar. Här har ni en bild av er framför Alunvägen 6 D. Den är bara på er. Och i ram!
Nöjda!?
alunvägen – och kjell
Den korta Alunvägen i Södra Möckleby är utåt sett lika försynt som en som bit björnmossa i ett herbarium. Men här finns mycket att se och besöka för den nyfikne. Från norr till söder hittar vi utmed sträckan flyktingboende, skola, äldreboende, gym, hemtjänst, betande kreatur, Ing-Maries Vävkammare och – just nu – Kjell Oskarssons mycket speciella loppis.
– Jag är bäst på att reparera gräsklippare. När du hämtar den hos mej startar den på första rycket och går felfritt i fem eller sex år, säger Kjell. Och det syns att han menar det.
Kjell Oskarsson, 84, född i Kastlösa med ett förflutet som skrothandlare. Under två decennier drev han också en diversehandel i Västerås. – Jag jobbar med grejorna här ute varenda dag. Och så sitter jag vid datorn, ofta flera timmar om dagen. Den är en fantastisk tillgång. Den ger mej mycket, jag kommer ut i världen…
Loppisgrejor till tusen. Osorterade. Men den som har tid kan göra fynd.
Spräckt lock men i övrigt felfri. Vad sägs om en vattentoa för modesta 75 bagare?
Här finns – bland annat! – verktygslådor.
Kugghjul, kakel, ljusstakar, golfbollar, ljusramper, hinkar, sladdar och…
Gräsklipparen under presenningen är ännu inte reparerad. Kan kanske köpas i befintligt skick eller som renoverad?
Handfat för 75 kronor styck. Det i mitten kan kanske kallas mintgrönt?
I den lilla stuga som Kjell har på loppisområdet är det nu så fullt att han inte längre kan sova i den, berättar han.
Den människa finns inte som kan analysera och namnge allt som säljs hos Kjell. Här kan överraskningarna bli många.
Spik, skruv, beslag, hjul och ytterligare tusen grunkor, grejor, manicker, mackapärer, grunkor, prylar…
Såna här bilder inspirerar mig. Här finns ingen tanke. Bara slumpen styr. Och det finns onekligen mycket att titta på.
Kjell säljer prylar för alla årstider. Mitt i sommaren kan du här köpa skidor, stavar och bandyklubba modell äldre – men även åror. Saknar du en kratta är det bara att stega hit…
För den fotografiskt intresserade kan berättas att alla foton i inlägget är manuellt grundjusterade i Bridge och sedan bildbearbetade, storleksförändrade och skärpta automatiskt med PhotoShops kommando Bildbearbetare. Kommandot kan fixa flera hundra bilder medan du äter middag, med gott om än icke helt perfekt resultat.
by med 14 invånare
Vi ska snart titta närmare på en säregen gård i denna småländska natur, så väsensskild den platta och många gånger enformiga öländska. Men först andas vi in atmosfären och försöker vänja oss vid den nästan totala tystnaden. Vi växlar ned, backar i tid och stänger av telefoner och övrigt modernt. Här brukar man jorden som för hundra år sedan. Här hör vi korna idissla och fåren röra sig över tuva och äng inom mil av gärdesgårdar. Välkommen till en tid som flytt. Välkommen till Träthult!
En slagen lycka inne i blandskogen. Gräset får torka på slag – om vädret tillåter.
Under 20 års tid har paret som äger gården rest omkring en mil gärdesgård.
Sten, gärdesgårdar, äng, mera sten, vatten, skog. Landskapet byter ofta ansikte.
Det lär finnas fler än hundra högar med bruten sten på fastigheten.
Små bördigare hagar bland impediment och stenbackar.
Något för dagens arkitekter att begrunda – och lära av. I allt av händer tillverkat finns en självklar harmoni.
Apropå arkitektur… Så fulländad i sin enkelhet!
En av brunnarna. Vi ska titta närmare på den i kommande inlägg… Kreaturens drickkar vid sidan av brunnen är verkligen primitivt – en urholkad stock.
Ljuset blir speciellt i den mustiga och trolska lövskogen. Sällan har vi skådat så höga björkar som här.
Man vågar knappt tänka på hur mycket arbete som ligger bakom gärdesgården bara på denna bild.
Allt är stilla här. Allt är tyst. Just därför hör man annat än man brukar höra.
Marken är så full med sten att det i början känns ovant och svajigt för öländska fötter att vandra här.
Den senaste tiden har det talats mycket om ”det typiskt svenska”. Finns nåt svenskare än detta?
Lunchbaren har öppnat. Självservering.
Bryter du tusen stenar väntar åter tusen… Ett sisyfosarbete! Det eviga slitet på marker som dessa slutade för många med en biljett till ”Amerikat”.
Träden i beteshagarna är hamlade.
I nästa inlägg från Träthult kliver vi in i denna stuga, ”Axels stuga”, noggrant renoverad och representerande en helt annan värld än vår…
Senare tittar vi även in i museet, som är proppfullt med intressanta redskap, prylar och manicker från en tid som aldrig kommer tillbaka…
brådmogen
Säden i Södra Möckleby såg mogen ut redan för en vecka sedan där den bugade vackert i den påtagliga vinden.
Stråförkortning och annan manipulering/förädling ger allt tidigare och större skördar. På gott men sannolikt även på ont.
by där tiden stannat
Ibland måste man lämna den pannkaka man bor på. Alvarsamt for till Småland, till en by med 14 invånare. Landskapet här är kuperat, växtligheten yppig och vi såg blommor, träd och insekter som vi aldrig sett på Öland. Luften är annorlunda än på Öland, ja till och med solens stålar känns här på ett annat sätt. Inom kort får du se mer av denna fascinerande trakt som har stora likheter med en annan Smålandsby vi besökte 2014: Stensjö.
stockrosor
En aning blyg och inåtvänd står denna stockros och tittar ned i gräset. Ju mindre färg de har, desto mer tycker jag om dem.
En ”kör” av stockrosor står och vaggar i takt med vinden. När de blir äldre brukar vinden bli deras fall. Den bryter av de långa stammarna och hela härligheten faller pladask till marken.
var är turisterna?
Östran 7 juli, artikel om Jakob Franzén, destinationsutvecklare, och Staffan Smedfors, verksamhetschef och marknadsansvarig vid Ölands nya turistorganisation.
Staffan Smedfors: ”_ _ _ – Vi tittar på vilka trender som finns och på hur vi kan utveckla Öland mot de rådande trenderna. Marknaden styr mycket.”
_ _ _ Tidningen fortsätter: ”Jakob Franzéns främsta uppgift är att öka attraktionskraften för Öland som destination och han menar att deras två roller går hand i hand. – Destinationen måste leva upp till det vi marknadsför.”
Efter sådana intetsägande branschtypiska klyschor påstår man i alla fall att Trafikverket har räknat fram att det var drygt 13 000 fler personer på Öland under midsommar än förra året.
Det låter ju bra. Men jag tycker mig märka att vi har färre turister här nere i sydväst denna sommar. Det är fullt ös nere vid Fyrplatsen men i Degerhamn, Södra Möckleby och på cykelleden är det stilla. Jag kan bara hoppas att jag har fel.
Gårdagen var en fullkomlig sommardag. Men var fanns alla människor? Vi såg bara nån enstaka person på stranden vid Södra bruket. Och cykelleden hade vi för oss själva.
Växtligheten har satt gasen i botten sen vi fått regn. Det fula kravallstaketet utmed cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna syns snart inte längre.
Det var inte många människor vi mötte under vår cykeltur under denna kanske ”sommarens hittills skönaste dag”…
Sommar!
När ringblommor som denna strålar ikapp med solen är det sommar. Nu är vi mitt i den! Och ringblommor är som svägerskor. Har man en gång bjudit in dem blir man aldrig av med dem.
I mina ögon är dock vilda blommor nästan alltid intressantare än odlade – och vackrare. Dessa blå skönheter växer nära stranden till Kalmarsund.
jesus och jernis
I föregående inlägg frågade vi oss om det i dag finns någon motsvarighet till Jesus, han som mättade tusentals människor med fem kornbröd och två fiskar. Vi sökte nån som kan omvandla fyren Långe Jan till en jättelik flaska whisky stor nog att släcka törsten på tusentals människor. Och den som söker han finner. Se bara här!
Carlas café, alltså. Med början 23 juli…
alvarsamt 