hans namn är jernberg – per jernberg

porträtt

Han har ett imponerande CV. Han är tekniker. Han är humanist. Han är konstnären med gift i penseln. Hans namn är Jernberg, Per Jernberg. Men mest och bäst känns han igen som Jernis. I morgon klockan 13 är det vernissage på hans utställning Tanken vindlar i Carlas Café i Näsby på sydöstra Öland.

Alvarsamts utsände trängde upp Jernis mot repen för några djuplodande frågor.

Vem är du?
Per Jernberg, född 1955 (eller 70 minus som jag uppger i bloggen, som en reaktion mot åldernojan i samhället). Gift, två barn, fyra barnbarn. Yrke: universitetslektor (fysik) och facköversättare (patentskrifter). Jag bor i Gävle sen många år men är född och uppvuxen i Dalarna. Mormor var öländska från Skärlöv, där hennes barndomshems har varit min familjs sommarstuga sen 50-talet. Sen ungdomsåren har mina hobbyn varit bridge och matlagning; för sju år sen tillkom bloggandet. Äter helst vegetariskt men också fisk och skaldjur. Jag är aktiv i den internationella Slow Food-rörelsen som verkar för god, ren och rättvis mat och är politiskt engagerad inom Feministiskt Initiativ. Mitt intresse för miljön, klimatet och naturen är också stort, där jag stödjer ett flertal organisationer och föreningar. Det engagemanget väcktes tidigt i mitt liv, kanske främst genom 60-talets utbredda fågeldöd inte minst på Öland, orsakad av DDT och kvicksilverbetning.

Vad driver dig att narra, gyckla, häda, slå?
För att hävda mina åsikter. Kampen för en sak förs bäst på många sätt och plan efter tycke och förmåga, fast utan våld. Jag är pacifist. Vad jag kan minnas har jag bara en gång burit min hand, eller snarare fot, mot någon, en antagonist som jag klackade på smalbenet på skolgården. Jag känner mig fortfarande illa till mods när jag tänker på det. Det händer att jag upprörd fattar pennan och uttrycker mig utan humoristiska omskrivningar, men satir i ord och bild är de tillhyggen som ligger mig närmast om hjärtat. Jag är starkt präglad av Svenska Mad och Lasse O’Månsson. När jag åter bläddrar i mina gamla tidningar märker jag att kvaliteten var väl ändå så där och högst varierande. Tycker själv att jag är roligare och framförallt betydligt elakare än dessa stilistiska förebilder. Då håller en annan av min ungdoms satirikoner, Frank Zappa, klart bättre, låt vara mer för musiken än texterna, men ändå.

gräshängningProvhängning på sommarhusets gräsmatta dagen före vernissagen. På duken i mitten ser vi Jernis själv, omgiven av andra aeronauter som ”Karlsson på taket” och Nils Holgersson.

Jag har en notorisk avogsamhet mot reklam. Mot tidningarnas annonser har jag utvecklat ett, som jag själv tycker, supereffektivt inre filter, på nätet kör jag annonsblockerare och i den mån jag emellanåt tittar på tv rör det sig till 99 procent om SVT Osport. Reklamens förorening och fördumning av det offentliga rummet, på stan, i bussar och på tåg, etc. är svårare att undvika men även det går i viss mån att lära sig. Icke förty utgår nästan alla mina bilder från marknadsföringens språk och estetik. Varifrån kommer då tankarna och idéerna? Tja säg det, men den slutsats man kan dra är att reklamens genomträngningskraft är enorm, omöjlig att värja sig emot.

Under en period försökte jag sprida mina bilder på Facebook. Lärdomen blev lika kort som brutal. Max 2,76 sekunder står till förfogande, sen faller FB-juryns oåterkalleliga dom: gilla eller not gilla. Visserligen är bilderna tänkta att fånga en flyktig blick och förhoppningsvis snabbt roa, men också locka till närmare betraktande och eftertanke. För där finns mer att upptäcka och reflektera över, i vissa bilder mycket mer, i form av detaljer och referenser som bär fram grundidén och skapar nya associationsbanor. Eller till och med ger bilden en ny dimension eller innebörd, vad den i betraktarens öga kanske föreföll att vara vid första anblicken blir till något annat.

Vad säger dina läsare om dina blogginlägg?
Jag har hyfsat många läsare, men tråkigt nog väldigt få som kommenterar. De som ändå gör det är genomgående positiva, vilket får ses som mycket väl underkänt för en satirblogg med syfte att provocera. Ett projekt som ännu vilar är att starta ny, parallell blogg som ska publicera exakt samma inlägg som i Jernis-bloggen men med någon dags fördröjning. Varför då då? Jo, i den nya bloggen har jag tänkt uppträda som ung kvinna med förhoppning om att kunna locka nättrollen ur sina jordhålor för att spy ut sin maskulistiska galla. De som går på detta ”spegelbloggsprank” kommer vederbörligen att häcklas. Visserligen är jag ganska konflikträdd, men vad gör man inte för den goda sakens skull?

Påverkas du av läsares reaktioner eller kör du ditt eget race till hundra procent?
Som sagt är det dåligt med läsarrespons, i alla fall kritisk. Generellt uppfattar jag mig som väldigt prestigelös. Det är bara fundamentalister och andra idioter som inte är mottagliga för kritik.

Är satir ute eller inne i dagens Sverige?
Ganska stabil vill jag säga, och behovet av satir har ju inte minskat, om man säger så. Satiren är starkt förankrad i kulturen, även om kanalerna och nyanserna förändras med tiden. Däremot tror jag att det blivit svårare för de mest udda rösterna och mindre aktörerna att göra sig hörda, vilket kan tyckas paradoxalt i det nya sociala medielandskapet. Men med ökad tillgänglighet och tillbakagång för gammelmedia, verkar bruset och ytligheten dessvärre tillta i kvadrat.

Bakom clownmasken finns ofta en pessimist… Även i ditt fall?
För det första känner jag mig inte som en clown. Visst ska satir roa, men också leda till eftertanke och för den som träffas ska skrattet snabbt som fan fastna långt ner halsen, allra helst pysa ut genom röven. Satir för mig är allvar. Nej, jag är optimist, tror på människan, att godheten och generositeten övervinner ondskan och girigheten, även om det är lätt att då och då vackla när man ser sig omkring. I de mörka stunderna tänker jag på vad Pär Holmgren, meteorolog och klimataktivist uttryckte på ett föredrag: – Bara vi kommer upp till en ”kritisk massa”, när tillräckligt många både ser vad som krävs och känner hopp, kommer den negativa utvecklingen snabbt att vända. Då känns det genast bättre.

Vad roar dig i dagens Sverige?
Om man därmed menar ”förströr” skulle listan bli för lång, så jag begränsar mig till vad som lockar mig till skratt. Dit hör satirteckningar och seriestrippar. Bland favoriterna finns Arne Anka, Rocky och Medelålders plus. Allra främst som satiriker håller jag Sara Granér, en av den yngre generationens alla fantastiska serietecknare. Där vill jag också särskilt nämna Zelda, supervass feminist med vardagsperspektiv. En annan skrattkälla av stora mått är landets främsta förmedlare av förnumstiga småstadsnyheter, husorganet Grönköpings Veckoblad som i år fyller hundringen jämt! Begreppet ”småstad” ska här tolkas som varhelst minst två människor finns samlade. Någon övre gräns finns egentligen inte.

Vad oroar dig i dagens Sverige?
Alldeles för mycket. Intoleransen eller rasismen är ett riktigt otäckt fenomen, inte för att jag tror den ökat sen jag var ung, tvärtom, utan för att den vunnit betydligt större acceptans i ”de fina salongerna” och ”maktens korridorer”. Ökat har däremot polariseringen: socialt, ekonomiskt och politiskt, vilket också skapat grogrund för den reaktionära, falska folkhemsnostalgin. Resan mot jämlikhet mellan könen går i snigelfart – hur svårt kan det vara? Politikernas fortsatt fartblinda tro att de politiska och ekonomiska ramarna är överordnade naturens och att arbete är livets egentliga mening, allt i modernismens heliga namn, ger mig krupp. Så ock, konsumtionshetsen, underblåst av reklamens förljugna löften om självförverkligande. Här finns en klar historisk koppling till katolska kyrkans avlatsbrev medförande pin-koden till pärleporten. Konsumtionskritik är också ett bärande tema i utställningen. Sist men inte minst: de senaste årens allt mer högljudda vapenskrammel.

Berätta om svängen från tekniker till humanist/konstnär!
Det är en ganska vanlig missuppfattning att tekniker och fysiker är ungefär samma sak. Visserligen finner fysik sina tillämpningar i teknik, men ren fysik som jag läst räknas i den akademiska världen till de filosofiska ämnena. Jag är inte ens särskilt teknisk; tummen sitter påfallande nära mitt i handen. Att hustru kallar mig elingenjör, vvs-ingenjör etc. allt efter behov är bara rent fjäsk för att själv slippa det tröstlösa micklandet. Ett djupt rotat socialt engagemang har jag alltid haft, men förutom en vild fundering på att bli kreativ kock, kände jag som ung att mitt kall ändå var inom naturvetenskapen. Lekfullheten med språket fanns där redan då, men formerna för det fann jag väl först genom senare års bloggande. Leken med bilder är däremot av betydligt färskare datum; det började som rena illustrationer till mina ordkrumelurer i bloggen. Åter tillbaks till din fråga: Med åren och den erfarenhet livet gett, har fokus så sakta förskjutits. Numera har jag lagt forskningen på hyllan, även om jag fortfarande arbetar på högskolan som ett slags högre utbildningsadminstratör. Förutom de utmaningar språkliga frågor ibland erbjuder, begränsas det mer genuint logiska tänkandet till tävlingsbridge i par med hustru på hyfsat hög nivå en gång i veckan. Så visst har jag gjort en sväng, fast lika försiktig som när jag någon gång ibland sätter mig bakom ratten.

viid_landsvägenJernis vid vägkanten utanför sitt sommarhus i Skärlöv. Här sitter han gärna och mediterar. Och säkert föds här även en och annan idé till nästa konstverk.

Var, när, hur rullar du eventuellt ut din nästa utställning? 
Jag har inga planer alls. Min förra och första utställning var 2011. Räknar vi framlänges kommer den tredje att bli 2021. Skapandet tar sin tid. Sen är det otroligt mycket jobb med själva utställningen. Det är inte bara att trycka på utskriftsknappen, inte om man är så petig som jag. Den som inte tror mig kan fråga en ytterst tålmodig hustru. Allt mellan smärre justeringar till att göra om från grunden för att få bloggbilderna presentabla på papper i storformat har krävts. Dessutom är det mycket kringarbete.

Har du slutmål? Att bli konstnär på heltid? Bli rik och berömd och större än Picasso?
Haah … hr. P kunde ju inte ens avbilda en kubisk kub. Min nykubism, made by Jernis, kommer att slå världen med häpnad! Skämt åsido: Nej, jag har inget slutmål, utan kommer att fortsätta så länge det är kul och givande och orken finns. Kroppen har fått sina törnar under årens lopp. Någon ambition att få någon utkomst från mina bilder eller skrivandet har jag inte, det är och får nog förbli en ren hobby. Rik i ekonomisk bemärkelse är verkligen ingen strävan, det materiella blir då lätt till ett själsligt ok. God miljö, godhjärtade och inspirerande medmänniskor, tak, värme och gott på tallrik och i glas, allt det har jag redan och är fullt nöjd med. Kändis? Absolut inte. Jag känner mig mycket obekväm att stå i fokus, att agera inför okända, skyr stora folkmassor och ogillar storstäder. Ibland när jag är inne i centrum kan till och med Gävle kännas för stort. Att vara från hemmets lugna vrå suger, särskilt över natten. Allt det där har blivit värre med åren. Fast erkännande skulle väl kunna vara okej, bara jag får vara ifred.

Taggad , , , , , ,

3 thoughts on “hans namn är jernberg – per jernberg

  1. […] nyfikna finns här att läsa en längre intervju med mig som gjorts av bloggrannen Alvarsamt. Ett par idolfoton […]

  2. […] En längre intervju med Per Jernberg, vem han är och om utställningen, finns att läsa här. […]

  3. […] och marknadsföra utställningen, inte minst på Staffans blogg Alvarsamt, där exempelvis en intervju som gjordes med mig inför vernissagen kan läsas. Staffan har också agerat ”hovfotograf”. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: