poddradio: järnvägsdrömmar

Laila och Christer Ihregren, Ölands Järnväg, framför stationshuset i Torngård.

Ska det åter läggas järnvägsräls mellan Torngård och Segerstad!? Är det möjligt? Är det sant? Har nån fått snurren? Nej, föreningen Ölands Järnväg arbetar målmedvetet med sina drömmar om en återuppstånden järnväg på Öland. Men det gäller att inte ta sig vatten över huvudet, att sikta lagom högt.

Laila och Christer Ihregren sitter i styrelsen för Ölands Järnväg. Slå på högtalarna och klicka här för att höra dem sia om framtiden.

En imponerande sajt om Ölands Järnvägar hittar du här.

poddradio: bra jobbat!

Grävningarna vid Albrunnastenen avslutas under dagen. ”Grävlingarna” har under ledning av arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay bjudit på stor arkeologisk underhållning av högsta karat. Ur en vanlig åker har tusentals år blottats och visats upp för den som vill se. Tack för en prima föreställning! säger Alvarsamts medarbetare i kör. Ovan ser vi förstävstenen prydd med en pumpa – så passande denna dag då Skördefesten inleds. Bakom pumpan breder det uppmätta och noggrant dokumenterade skeppet ut sig.

Eva Eliasson, arkeologistudent, och arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay. Hör deras tankar och förväntningar under utgrävningens inledning. Slå på högtalarna och klicka här.

Avannons: Sa sist Eva Eliasson, arkeologistuderande. Vi hörde också arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay. Några dagar efter att denna intervju gjordes låg hela skeppet blottlagt, så både Evas och Ludvigs föraningar besannades: ”Albrunnastenen” är verkligen en av många i en större skeppssättning. Den bortforsling av den aktre stenen som Ludvig berättar om i inslaget skedde 1939. Hör den i dag enda levande människa som med egna ögon såg vad som hände. Klicka här för att komma till inlägget där Tage Nilsson, 84, berättar.

– Det blottlagda skeppet kommer att ligga öppet under hela nästa vecka, berättar Ludvig Papmehl-Dufay. Enligt Ludvig är diskussionen väckt om att låta rekonstruera inte bara Albrunnastenen utan hela Albrunnaskeppet. Ärendet ligger i Länsstyrelsens knä och Alvarsamt bevakar utvecklingen.

farväl

Att skiljas från en kamera är att dö en smula. Men allt har en ände och min lilla Canon PowerShot SX230 HS (varför ska kameror heta så konstigt?) blir allt mer sliten. Den exponerar ofta tre steg fel, alla knappar hänger sig och varenda bild kräver ett genis eftertanke för att bli bra. I dag bestämde jag mig: Vi skiljs. Du går din väg, jag går min. Men först ska jag ta en enda bild av gåsen där. En sista bild! Sen är det slut mellan oss. Finito.

Kalmar slott låg badande i soldis och gåsen kom närmare och närmare. Till slut stod hen bara en halvmeter framför mig. Den verkade faktiskt intresserad av den lilla kameran.

– Sista bilden! sa jag och gåsen nickade lite – tyckte jag.

Jag tryckte ned avtryckaren och sa hej till gåsen. Vi åkte hem, och nu ser jag den sista bilden av kanske 10 000 som den kameran har gett mig. Och fastän bilden blev riktigt bra står jag fast vid mitt beslut. Vi går skilda vägar, du lilla Canon och jag. Tack för en fin tid tillsammans.

”Solen över Kalmar slott skiner i gåsens öga”. Den blev sista bilden med min gamla polare Canon PowerShot SX230 HS.

nattmaran

Jag blev kidnappad av ett för mig helt okänt sällskap. Alla bar ansiktsmasker föreställande skitiga grisar, loppätna gamar och skabbiga råttor i olika grimaserande poser med huggtänder, hängande tungor, hångrin.

– Nu ska du få en åktur du aldrig ska glömma, sa en av råttorna. Man föste in i mig i baksätet på en bil med en gris till vänster och en asgam till höger om mig.
– Kör nu, Dyster! sa Asgamen till Asråttan bakom ratten.
– Ok, chifen, svarade slemmet.

En tandlös svartråtta satt bredvid föraren. Han vände sig om mot mig och log tandlöst och presenterade sig som Äcklet. Andedräkten var surströmming gånger tio.
– Hoppas du kommer att uppskatta det du nu ska få se, skrattade han.

Bilen startade med ett ryck och alla utom jag hånskrattade. Asgamen till höger om mig nöp mig i armen och kraxade:
– Kanske bäst att jag nyper dej för att du ska fatta att det du nu kommer att få se är sant. Ha, ha, ha!

Bilen svängde vänster, ned mot södra ön. Vi körde förbi Alunvallen.
– Här börjar det bli riktigt vackert! grymtade Skitgrisen till vänster om mig.
Han luktade apa gånger fem.

– Titta och njut! kraxade Asgamen och pekade med sina läskiga klor mot allén. Se så vacker den har blivit de senaste åren. Dödare och dödare. Så fint med dom svarta stammarna mot himlen.
– Å snart blir stammarna vita och sen ramlar dom i backen! tjoade Dyster från förarplatsen och alla skrattade hysteriskt och stampade i golvet, alla utom jag.

Dyster saktade in…
– Njut lite extra nu. Titta! Död, dödare, dödast. Snart är hela allén äntligen stendöd! grymtade Skitgrisen. Äntligen! Skadegörare kan härja fritt.

Vi närmade oss Albrunna.
– Vilken njutning, stönade Asgamen och såg ut att mena det. Så fasansfullt skönt med dessa sotsvarta spretgrenar mot himlen. Och så dödshärligt att veta att dom är stendöda – och att den underbara pesten fortsätter att sprida sig. Snart ska hela Öland vara kalrakat. Då blir det fest, ska du veta.

Asgamen tog fram några fotografier för att visa mig.
– Se här hur äckelläckert pesten drar fram, inte bara här utan på hela södra ön. Visst är det fett mysigt! Fett mysigt i Bredinge, i Mysinge, i Smedby, i Össmo och i Enetri. Hela ön ska till slut bli som en enda stor vit skimrande plockepinnvedtrave med stendöda träd. Framtiden har aldrig sett mer lovande ut än i dag, eftersom politiker, Trafikverket och andra är helt paralyserade. Asgamen skrockade och de andra tjöt av djälvulsskratt.
– Paralyserade! Ja, det är rätta ordet, skrattade Asgamen och flaxade med vingarna av glädje så lopporna yrde i den lilla bilen.

Precis vid skylten Albrunna tog jag min chans. Nu skulle åren vid päronboll och slagsäck ge utdelning. Det sa poff och pang och Skitgrisen och Asgamen skulle inte vakna mer den dagen. Med all kraft vräkte jag mig mot högra dörren och kastade mig ut i farten, landade som en fullblodsstuntman mitt i ett stenröse, slogs blodig, bröt några ben men kom trots det upp på benen.

Solen sken. Det var tyst. Jag sträckte på mig. Klockan var 06:40. Hög tid att stiga upp. Vi skulle visst åka till Albrunna fram mot åttasnåret…

Skadegörare kan härja fritt. Slå på högtalarna och klicka här. Hur man ska bekämpa almsjukan hittar du här.

i röret…

Bloggutrymmet krymper snabbare än jag räknat med. Att blogga fram till årsskiftet kan bli svårt. Jag har två val: Att sluta tidigare eller sänka publiceringstakten. Inget av dem känns kul, men allt har som bekant en ände. 😉

Inom kort hör du i alla fall både ”grävlingar” vid Albrunnastenen och entusiaster inom Ölands Järnväg berätta.

Inplanerat är även flera flygningar över vissa typiska ”sydöländska ädelstenar”.

Vår vän Sune Flisa påstår att han ”genom ett charmigt mejl” kommer att få många nya artistjobb av semilandshövdingen Malin Almqvist efter att hon fått kritik i Östra Småland för att bara ragga underhållare bland sina grannar till myndighetens olika slags partajer. ”Nu måste jag öppna Malins ögon för de riktigt stora konstnärerna!” skriver han på en kortfattad kom-ihåg-lapp. Sune är också skeptisk till de gjorda vattensökningarna från helikopter. ”De har inte hittat en enda droppe”, menar Sune tvärsäkert och upprepar sitt flotta erbjudande att leta upp behövligt vatten på en kafferast – till halva priset. ”Men bara på södra ön”, skriver han i sin dagbok. Norr om bron sätter jag aldrig min fot!”

Och så blir det en hel del annat, förstås…

Akterskeppet grävs ut

Den rektangel som i går förmodades vara en grav grävdes delvis ut i dag, se ”det liggande timglaset” uppe till vänster. Eftersom man ser ben i botten av den högra timglasdelen torde den förmodade graven verkligen vara en grav. – Men det är en häst som ligger där, berättar arkeologen och ledaren för utgrävningen Ludvig Papmehl-Dufay för Alvarsamt. Antagligen är graven handgrävd under 1920-talet. 

Stensättningen i eftermiddagens solljus över Kalmarsund, som skymtar i bakgrunden. Vi ser att många andra delar av skeppssättningens akterskepp har grävts fram under dagen. Aktern i skeppet är åt höger.

Hela skeppssättningen. Vid pilen skymtar skelettdelar av en häst, se nästa bild.

Inte ett tusen år gammalt skelett, bara hundra. ”Graven” var slutstation för en häst.

Hela skeppssättningen sedd från söder. Nu återstår – tyvärr – bara tre dagar av det grävande projektet…

skeppssättningen blottlagd

Under förmiddagen blottlade en grävare hela skeppssättningen i Albrunna. Från ovan syns tydligt skeppets form med fören åt höger i bild, mot söder. Det finns märken av så kallade ”stenlyft” (märken av flyttade stenar) även innanför relingarna, skeppets konturer. Vad dessa beror på vågar man bara spekulera i. Kanske har de stöttat pålar eller olika slags stag under bygget.

Här har jag lagt till lite färg vid alla så kallade stenlyft, alltså märken efter stenarna i skeppssättningen. Vid den gula pilen har den aktre stenen en gång stått, den som Tage berättar om i föregående inlägg. Vid blå pil står resterna av stävstenen, den kollapsade som nu ska ersättas med en kopia. Vid röda pilen hittar vi en trolig grav. Att den ligger i östlig-västlig riktning kan betyda att den är grävd under kristen tid.

Rektangeln som kan vara en grav. Du får en viss uppfattning av skeppets storlek genom att jämföra med mannen i nedre högra hörnet.

Grav eller inte grav? Vi får avvakta besked…

Från några meters flyghöjd ser vi tydligt skeppets konturer. Stävens sten mot kameran, akterns sten vid den fotograferande mannen. Skeppssättningen är 44 alnar lång, ungefär 26 meter.

Från luften tittar vi rakt ned i en konstruktion som byggdes för runt tusen år sedan – eller ännu längre sedan.

Vi ser här skeppet från nedre högra hörnet upp mot det övre vänstra. Strax vänster om mitten ser vi mörkt avtryck av akterstenen. I övre högra bildhörnet ligger schaktmassor. Alldeles till vänster om dessa syns den möjliga rektangulära graven. För dig som vill titta närmare på detaljerna i bilden finns en stor version här. Observera dock att bilden inte är fri, den får bara användas för privat bruk.

Här har jag förmörkat skeppssättningens yta en aning – och ljusat upp graven några snäpp för tydligare lägesbild. Norr är uppåt i bild.

Midskepps. Norr/aktersten uppåt i bild. Söder/försten nedåt. Här ser vi tydligt de stenlyft jag talar om i översta bildtexten. De löper i stort sett mitt i skeppet och studenterna har ringat in och försett dem med numrerade pinnar. Även denna bild kan du se i stor version, här.

Ett glatt gäng ”grävlingar” strax efter att spåren efter hela skeppssättningen blivit synlig. De står vid den förliga stenen, dagen till ära prydd med en pumpa.

Skeppssättningens försten prydd med pumpa längst till höger. Skuggorna uppe till höger kommer från ”grävlingsgänget”. Alla stenlyft syns på denna bild. De är dels inringade, dels försedda med märkpinnar. Även denna bild kan du se i stor version, men bara för privat bruk. Klicka här.

gåtan är löst – tage minns hur stenen försvann

Det pågår som bekant utgrävningar vid den så kallade Albrunnastenen, den enda synliga i en förmodad skeppssättning om 10 till 20 stenar.

Låt oss backa 77 år och landa i 1939, strax före andra världskrigets utbrott…

I Albrunna bor då som nu Tage Nilsson. Han är sju år och håller på att lära sig cykla herrcykel, alltså hoj med ram. Under en sån övning blir han åsyna vittne till hur den aktre flisan i skeppssättningen i Albrunna råkar stå i vägen för en såmaskin… Ett dygn senare är stenen spårlöst borta.

Tage Nilssons, 84, är den ende i livet som i dag kan minnas hur stenen försvann – för att aldrig mera ses. Slå på din dators högtalare och klicka här.

Tage Nilsson har minne som en häst. Det ska vi lyssnare vara glada för. Det han berättar i dagens poddradioinlägg är han ensam om att minnas. Tage finns att lyssna på i många inlägg på bloggen, här är ett av dem.

Tage bor än i dag i Albrunna. Trots sitt stora historiska intresse hänger han med sin tid. Han fotograferar, rattar flera olika slags datorer och har tre TV-apparater. Nu har han köpt elcykel också…

Tage berättar också om en intressant detalj som kanske kan leda arkeologerna rätt i sökandet efter flera stenar i skeppssättningen:

– Mitt emot den sten där man i dag gräver, på andra sidan 136:an, grävde man ner självdöda hästar. Jag minns att dom som grävde hade ett litet helsike att komma ner med spadarna i jorden. Överallt mötte dom sten. Det kan vara så att man har tagit sten och fyllnadsmassor från andra sidan, alltså där stensättningen ligger, för att täcka över kadavren. Därför bör man kanske kika lite även där…

Den nedgrävningsplats för självdöda hästar Tage berättar om ovan bör gå att hitta bland buskarna mittemot den blå containern vid väg 136.

i lunden den gröna – och vita

På andra sidan av det fält där Albrunnastenen undersöks hittar vi vackra Albrunna lund. När vi ändå hade kiten i luften i den härligt varma termikvinden passade vi på att kolla in läget i lunden. Från 30-40 meters höjd ser vi att många träd är döda, de står som vita skelett mot det vackert gröna. Vid tillfälle ska vi flyga nära in över skogen för en närmare titt. Vill du veta hur det är att möta folk i Albrunna lund klickar du här. Vill du veta hur det ser ut där inne på marken klickar du här. På den mycket större originalbilden ser vi ända över till östra sidan där Gräsgårds kyrka sticker upp sitt torn över horisonten. Om hur denna kyrka en gång smittades med ”något” kan du läsa – och se – här.

dagens ölandsbild 191

I den lilla gropen i bildens mitt finns resterna av Albrunnastenen. I bakgrunden Kalmarsund. Till höger står kvarnen på trafikplatsen i Albrunna. Vill du läsa om när man renoverade kvarnvingarna kan du klicka här.

en sten av många

Grävningarna vid Albrunnastenen pågår även nästa vecka. På måndag kommer en grävmaskin till platsen för att ta upp resten av den sannolika skeppssättningen. Det berättar projektledaren Ludvig Papmehl-Dufay för Alvarsamt. Bilden är från Alvarsamts kiteflygning över stenen i går eftermiddag. Närmast kameran ser vi högar av grus och jord från siktarna. Kvadraten bakom högen är själva Albrunnastenen. Man tror att den bara är en av kanske 10-20 ursprungliga stenar i en större skeppssättning. Den bör ha sträckt sig bakåt i bilden. Albrunnastenen bör följaktligen vara stävsten i skeppssättningen. Låt oss därför flyga fram ett 30-tal meter, stiga 50 och tilta kameran rakt ned mot marken…

Vi ser då stenen i nere i bildens vänstra hörn. Övriga stenar bör alltså ha stått uppåt i bild, mot norr. Vi ickearkeologer kan dock inte ana några som helst rester av dessa stenar. Kan du? Det enda iögonenfallande är den ”liggande rektangelramen” i bildens övre del – med ett mörkare hörn uppe till vänster. Kan det mörka partiet komma sig av ”annorlunda vattenförhållanden på grund av skeppssättningen”? Det är spännande att spekulera, men det sannolika är nog att ”ramen” är resultat av modernt jordbruk. Snart publicerar vi två poddradioinlägg om Albrunnastenen. I det ena kan du höra en albrunnabo som var med när skeppets norra sten togs ned och forslades bort. I det andra kan du höra arkeologen Ludvis Papmehl-Dufay och studenten Eva Eliasson berätta om grävarbetet vid denna stensättning, som troligen uppfördes under vikingatiden för runt 1 200 år sedan…

en minnenas tur

Du som hann med att åka med Ölandstågen innan banorna lades ned 1961 minns kanske hur det var att i sakta mak tuffa fram över alvaret. Men vi som inte hann åka har inte en aning om hur det kändes. Därför gör vi nu en fingerad tur från Torngårds station till den i Segerstad, en sträcka på fyra kilometer.

Vi skriver september 1961. Tåget avgår 15:36…

Tag plats. Stäng dörrarna. Dörrarna stängs. Njae, så sa man kanske inte på den tiden, men låt gå för uttrycket från Stockholms tunnelbana. Vi ska åka mot Segerstad, det vill säga norrut – mot kameran. Söderut låg för länge sedan Ottenby station, som i dag är privatbostad i Näsby.

Vi som sitter vid fönster åt väster ser stolparna till… Ja, till vad då? Kanske en ståtlig grind en gång i tiden. Nåt slags beslag hänger fortfarande kvar på den högra, murade grindstolpen.

Det är gott om grävlingsgryt i den gamla banvallen som fortfarande är mycket tydlig på större delen av den sträcka vi åker i dag. Uppe i vänstra hörnet ser vi en syll.

Om vi går längst bak i vagnen och tittar bakåt, söderut, ser vi tydligt hur banvallen höjer sig över pannkakslandet. Vi anar till och med syllarna, som på vissa sträckor fortfarande ligger kvar i backen. Du med falkblick kan se Segerstads kyrka(?) i banvallens förlängning. Till vänster ytterligare ett slags grind, kanske vid sidan av en väg som fanns tidigare.

Vi har nu åkt ett långt stycke över alvaret, som i stort sett ser likadant ut kilometer efter kilometer. Vi kommer till en järnvägsbro. Den går över en mycket enkel ”väg”. Den fria höjden är liten. Ska man gå under bron får man allt huka sig. Njae, frågan är om det duger. Det är nog säkrast att krypa.

Dessa syllar på bron måtte väcka nostalgiska känslor hos många järnvägsentusiaster. Till och med bultar och muttrar sitter kvar i syllarna som ligger på järnbalkar.

Lyfter vi blicken från bron ser vi för första gången vårt mål: Segerstads station, inte ens en kilometer bort. Bara spurten kvar. Tuuuuuuuuuuuuuuuut!

En syll som ser ut att ha bitit i gräset. Ska den månne ersättas av en ny småningom. Endast Ölands Järnväg vet…

Där är stationen! Nu saktar tåget in… Här ser vi syllarna i banvallen, som tangenter på ett piano.

Oj, där står välkomstkommittén och väntar. Ser vi både landshövding och kommunalråd och några till, mån tro? Svårt att säga på det stora avståndet…

Nej, det är en annan typ av får. Nå ja, de är trevliga de också. Och väldigt snacksaliga. Det blev ett förfärligt bräkande vid Segerstads station när jag klev av tåget.

Målet är nått. Avstigning för samtliga passagerare. Jag tror jag ska gå in till stinsen och snacka lite väder och höra om senaste nytt. Det ryktas om att banan ska läggas ned om bara nån vecka…

Senare kan du höra hur två ur styrelsen för Ölands Järnväg ser på framtiden. Det blir alltså ett poddradioinlägg…

på alla fyra

De kryper omkring på alla fyra med nåt spänt i blicken. Vad letar de efter? Vad gör de? Potäteplockning? Guldvaskning? Maskletning? Svaret kommer inom kort i Alvarsamt…

dammar på båda sidor öland

Den folktomma stranden på sydöstra Öland, väster om Näsby, där Johan Parboäng har en av sina jordbruksfastigheter. Vinden är frisk denna näst sista dag i maj och växtligheten frodas i det starka solskenet. Det doftar tång och livet känns enkelt.

Johan Parboäng nöjer sig inte med en gård på Öland. Han har två. En i väster, en i öster. Han nöjer sig inte heller med en damm. Han har två. En på västra sidan ön, en på östra. Den i öster är grävd, den i väster är naturlig. I båda dammarna häckar fåglar och i den västra kläcks dessutom varje vår tusentals gäddyngel. Den har i mediala sammanhang ofta kallats ”gäddfabrik”, ett ord som Johan ogillar.

– Fabrik låter som om vi föder upp och slaktar. Men dammen är ingen fabrik, den är en helt naturlig lekplats för gädda och från den släpps gäddorna efter lek ut i havet! Men dammen har flera funktioner. Den är fågelsjö. Och den är en fosfor- och kvävefälla för dom gödselrester som eventuellt finns i vattnet i dom två tillflödena, berättar Johan. Såna ämnen blir kvar här och kommer alltså inte ut i havet.

Dammens funktion är egentligen mycket enkel. De lekmogna gäddorna går upp i den genom ett dike tidigt om våren. De leker bland de täta vattenväxterna och vandrar senare tillbaka till havet. Ynglen går kvar en bit in på sommaren. Då släpps också de ut i frihet – kanske för att återkomma några år senare för att själva leka.

Johan driver en blandning av jordbruk och naturturism med bland annat naturupplevelser och uthyrning av stugor. Han är rak som en linjal i sina åsikter.
– Jag diskuterar aldrig, jag för monologer, säger han och drar ett exempel på sin en aning morska attityd:
– Ringer nån och frågar ”hur mycket får jag skjuta?” är det kört. Då är alla stugor upptagna. Jag håller stenhårt på att om man tar ut från naturen ska man fan i mej också ge tillbaka, gärna med råge.

Johans ”sjöar” är goda exempel på den inställningen. Han utfodrar fåglarna och ser till att fisken reproducerar sig. Som ”tack” låter han sina gäster skjuta några tiotal gäss per år. Johan tycks ha en inbyggd känsla för naturlig balans.

Telefonen ringer. Johan säger ”ja, nej, ja, jo, ja”. Sen är samtalet slut.
– Jag måste bryta nu. En kompis behöver låna en maskin och en gäst är på väg hit… Hej då.

Sådan är han, Johan Parboäng.

Vi ser delar av den östra, grävda dammen – och Johan, förstås! Förhållandena här måtte vara idealiska för fåglar som är beroende av vatten. Här finns lugnt sötvatten och ”bråkigare” havsvatten.

Kameran tittar norrut. Man får lätt intrycket att vi är på en obebodd Söderhavsö. Det fattas bara några palmer. – Jag lever och arbetar i paradiset, säger Johan.

Som en sentida Robinson Crusoe vandrar Johan på den öde stranden. Hela tiden pågår monologen – om hållbart lantbruk, om KRAV-odling, om mjölkpriser, om jakt, om fiske, om turism, om husbilar, om ställplatser och ungefär 10 000 andra ämnen – i stort sett samtidigt.

Betesdjuren här nere kan nog inte ha det bättre. Omväxlande grödor och egen vattenho, modell större. Och den friska vinden håller flugorna borta.

Ljuset här nere på södra Öland är speciellt, ibland påminnande om ”Skagenljuset”. Så här i maj stryker fågelsträcken utmed kusten. Överallt kacklas det. Och den vita stranden synes evig…

Den naturliga dammen i väster, strax söder om Grönhögen. Den är utformad i samarbete med föreningen Sportfiskarna. Här i djungeln av vattenväxter trivs de lekmogna gäddorna. Upptill i bild ser vi två foderspridare på torn. De kastar ut några få kilo spannmål per dygn till både gästande och fastboende fåglar. 

Till höger om Johan ser vi en av flera dammluckor. Med dem reglerar man vattenståndet i dammen. Det har varit lågt i år beroende på den ynkligt lilla nederbörden.

Från luften ser vi havet till vänster och en liten del av dammen till höger. I det på bilden ökentorra diket till höger vandrar de lekmogna gäddorna upp. I mitten av fotot ser vi ett annat dike – med lucka. Men den kan man dels reglera vattenståndet, dels släppa ut både kläckta yngel och färdiglekta gäddor.

forskning pågår

Som vi tidigare har berättat pågår arkeologiska undersökningar vid den så kallade Albrunnastenen, som gick i backen under jordbruksarbete för några år sedan. Länsstyrelsen håller i projektet. Linnéuniversitetet är också med. Målet är att efter slutförda analyser gjuta en kopia av stenen och åter resa ”hela Albrunnas stolthet” på den plats den så tragiskt vek sig.

Inom kort publicerar Alvarsamt intervjuer med inblandade forskare på plats alldeles söder om Albrunna city. Alvarsamt tror sig också om att inom kort – som enda kulturmedium i hela världen – kunna offentliggöra en synnerligen exklusiv poddradiointervju med den enda människa som såg eller vet hur den norra flisan i stensättningen bröts omkull och forslades bort för mycket, mycket länge sedan…

Alvarsamt behövs om man ska förstå historien – och nuet!

Resterna av ”Albrunnastenen” sedda från väster. Vi ser den tydliga brottytan efter den fallna huvudstenen. Flisan till höger i bild var den del i stensättningen som utgjorde ”pungen” i den av många klassificerade ”fallosskulpturen”. Den lilla gula stickan märkt ”K 1003” indikerar kanske ett slags fynd. Alvarsamt återkommer med detaljer…

Samma motiv från öster. Vi ser att mängder av jord är bortforslad för siktning och undersökning. Det går rykten om ”fynd”. Om de små stenarna uppe på den stora stenen är fynd eller inte tar vi upp i nästa inlägg. Alvarsamt har fått ta del av dokument som visar att stenen var av intresse för många decennier sedan då planer på en sockenbok om Södra Möckleby antog allt klarare konturer. Vi tror oss veta att denna bok kommer ut redan inom ett par år. Du möter några i redaktionen om du klickar här. Hur stenen såg ut innan den vek sig kan du se här.

K 1003

Sune Flisa, passande namn, är på kort Ölandssemester och skickar redaktionen denna bild utan ett ord till förklaring. Vi vet inte vad bilden föreställer men efterforskning pågår. Den lilla gula stickan i mitten berättar om kryptiska ”K 1003”. Vi återkommer i ärendet…

Ytterligare en bild har kommit till redaktionen från Sune – utan förklarande text. Även på detta foto finns den lilla stickan märkt ”K 1003”. Vi förstår ingenting…

Senare under kvällen har en tredje bild angjort redaktionen, denna gång åtföljd av en text. Trots dess kritiska karaktär måste vi publicera den, eftersom allt gode Sune tillför oss måste visas helt utan censur eller tillrättalägganden – enligt vårt ingångna samarbetsavtal. Sune skriver: ”Som världsmedborgare med vida vyer är det svårt för mig att samarbeta med en redaktion med så svåra intellektuella begränsningar. Jag – och i viss mån vissa forskare – undersöker just nu den så kallade Albrunnastenen strax söder om Albrunna. Ni har för bara några dagar sedan skrivit om den, ändå fattar ni nada av mina mästerliga foton. Det är kanske dags att se över vilka som låtsas arbeta på redaktionen och uppgradera med nytt folk med IQ över hundra. /Sune.”

järnvägshistorisk sensation

Mina damer och herrar… Alvarsamt kan i dag skriva ett nytt blad i den öländska järnvägshistorien. Vi gör det genom att visa den första räls som lagts på tidigare Ölands Järnvägars banvallar de senaste 55 åren! Tut i lur, hip hurra och fram med champagnen! Ölands Järnvägar lades ner 1 oktober 1961. I går vände den negativa utvecklingen när ett dussin meter räls lades vid stationen i Torngård. Den nya tänkta sträckningen till station Segerstad blir fyra kilometer lång. För föreningen Ölands Järnväg återstår således att lägga ytterligare 3 988 meter räls… I kommande inlägg följer vi – i sällskap med en skock får – den gamla banvallen fram till stationen i Segerstad.

dagens ölandsbild 190

Betande kreatur vid Möckelmossen.

dagens ölandsbild 189

Grönhögens hamn med båtar och husbilar från många europeiska länder. De svenska seglarna Barbro och Bo som Alvarsamt träffade just här i Grönhögens hamn 2012 kan du också träffa. Här.

visst är jag stilig!

När jag tog några icke dansanta steg mot den här tjurkalven i Seby gjorde han några graciösa danssteg bort från mig, arrière, alltmedan han höll stenkoll på mig och mina reaktioner. Håll med om att han är väl medveten om sin skönhet.

åter räls på södra Öland…

Järnvägarna på Öland lades ned 1 oktober 1961. I dag klockan 10:38 lossades de första två rälsknippena från en långtradare vid gamla Torngårds station på sydöstra Öland. Tanken är på sikt att lägga fyra kilometer räls mellan Torngård och Segerstad. Christer Ihregren, kassör i Ölands Järnväg, och långtradarchauffören Marcus Ottosson övervakar lossningen.

Börje Jönsson, HPS Lantbruk i Segerstad, justerar gaffeln på trucken inför det andra lyftet. Liksom många andra ställer Börje upp gratis för jobbet.

Ett av de två knippen räls som lossades i Torngård. Skenorna kommer från Hällabrottet utanför Örebro. Från vänster ser vi Christer Ihregren, Laila Ihregren, båda ledamöter i styrelsen för Ölands Järnväg, och chauffören Marcus Ottosson. Läggningen av rälsen på stationsområdet inleds redan i morgon och tanken är att den ska ligga färdig och fin till Skördefesten.

Det är inga lätta grejor som hänger i stroppen. Marcus Ottosson och Christer Ihregren styr järnen, Börje Jönsson styr lastaren. I Bakgrunden skymtar stationshuset.

En korg med skruv, mutter och spik hängde med leveransen från Hällabrottet. Bara att sätta igång och spika…

Laila och Christer Ihregren i föreningen Ölands Järnväg framför stationshuset med den nymålade skylten. Ett hårt jobb börjar visa på en realistisk och spännande framtid. Och man är redan nu medveten om att mycket lite brukar gå som på räls…

I nästa vecka kan du även lyssna på poddradio om det som händer vid gamla stationshuset i Torngård.

 

fallen fallos ska resas

Den så kallade Albrunnastenen föll samman i tre delar för några år sedan. Nu ska den på något sätt räddas för eftervärlden. Men originalet är i för dåligt skick för en restaurering/sammanlimning. Alternativen är att hugga eller gjuta en kopia. Länsstyrelsen håller i projektet och Linnéuniversitet är också inblandat. Alvarsamt följer på nära håll arbetets gång…

Så här utslagen och föga iögonenfallande har stenen legat paketerad några år. Men nu stundar nya tider…

lägg ned länsstyrelserna

Bilden är tagen från pirens början i Degerhamns hamn. Vi ser norrut. Tjugofem meter från vattnet går det alldeles utmärkt att gå. Men nästan ingen går där. Under otaliga fikaraster i hamnen har vi sett en enda människa på detta område. Står inga husbilar här kan området karaktäriseras som ”extremt folktomt”. Men husbilsgästerna uppskattade verkligen ställplatserna. Många menade att de var bland de bästa i landet. Klicka här för att träffa några. Eller här. Eller här. Du kan också spana in området från luften, här.

Som vi tidigare berättat säger Miljödomstolen nej till ställplatserna i Degerhamn. Det skrev bland annat Östran i går. Men viktigare är förstås vad Alvarsamt skriver. Vi ger ordet till vår människorättskämpe, humanist, yrkesrevolutionär och jurist med specialitet ställplatsfrågor, Sune Flisa!

Allan von Kompost
återinsatt redaktionschef

– – –

Högt ärade revolutionärer, kvinnliga så väl som manliga. Måttet är rågat. Hövdingen har avgått men betonghäcksmyndigheten består. Därför kräver jag Sune Flisa: Lägg ned Länsstyrelserna, dessa otidsenliga byråkratiska stoppklotsar många gånger ledda av avdankade föredettingar inom politik och ”exteriöra verksamheter som skapar så kallade kända ansikten”. Landshövdingarna är dessutom ofta tvivelaktigt utnämnda av gamla polare i regering och riksdag till en lugn, avmätt, cigarr- och vindoftande avslutning på karriären. Sådana ”farkoster med endast sista raketsteget laddat” bör hellre spurtjobba inom äldre- eller kriminalvården än att leda – den eventuella – utvecklingen av våra län!

Det var Länsstyrelsen som hos Miljödomstolen överprövade Mörbylånga kommuns strandskyddsdispens för ställplatserna i Degerhamn, dessa harmlösa gräsparkeringsplatser för husbilar som på några få år växte till en stark motor för bygden. En säsong talades om fler än 5 000 besök. Länsstyrelsen – och naturligtvis Miljödomstolen – lägger nu en förlamande hämsko över bygden. Den sistnämndas beslut är tragiskt och jag är personligen synnerligen glad över att ha lämnat Öland och Sverige för ett företags- och människovänligt liv i Shimla, Indien. Här uppmuntras initiativ och framåtanda, här förstår man att inkomster icke falla från himmelen likt guldregn, här inser man att allt inte för eviga tider kan vara som det alltid har varit. Här vill man utveckla, förändra, förbättra – för människorna.

Östran skriver bland annat: _ _ _”Området är inte detaljplanerat och omfattas av riksintresse för rörligt friluftsliv, kulturmiljövård och obruten kust. Domstolen menar därför att frågan om strandskyddsdispens `ska präglas av mycket stor restriktivitet´.”

Man tar sig för pannan och vill gå och lägga sig, eventuellt för gott. Miljödomstolen får det att låta som om ett ändlöst lämmeltåg av idoga vandrare med stavar i händerna och ryggsäckarna fulla med långvandringsproviant kommer att hindras i sin finkulturella framfart över stock och över sten förbi denna lilla guppiga gräsplätt. Men var finns – egentligen! –  det rörliga friluftslivet? Var finns behovet av en kulturmiljövård just här? Tror Miljödomstolen att turister ska leta ortoceratiter i de gamla betongkonstruktionerna som står nästgårds?

Juridiken innehåller med rätta möjliga tolkningar av lagar, möjligheter till att ta hänsyn till förhållanden som lagstiftarna inte kunde förutse då lagarna skrevs. Lagar ska inte följas in absurdum. Lagar huggna i sten hör Hedenhös till. Lägg därför ned de kadaverdisciplintänkande Länsstyrelserna. I dag – helst före lunch eller senast i morgon!

Den juridiska kompassen har drabbats av toksnurr. Kommunen säger ja, Länsstyrelsen säger nej och får medhåll av Miljödomstolen. Synnerligen märkligt är då att Länsstyrelsen stod bakom servicehusets tillblivelse på nämnda ställplats – så sent som 2010-2011!
– Vi sökte EU-bidrag för huset och ansökan gick genom Länsstyrelsen. Den var alltså med på noterna, berättar Kurt Arvidsson, på den tiden ledamot i styrelsen, i dag kassör i båtklubben som drev ställplatsen.

I flera års tid har min blomma och jag suttit vid det lilla enkla bordet bakom båtladan för en stärkande fika under våra cykelturer. Vi har suttit där vinter, vår, sommar och höst – en eller flera gånger i veckan. Det vi kan konstatera är att det nästan aldrig går någon människa utmed den kust som Miljödomstolen är så mån om att hålla ”obruten”. Dessutom är den inte bruten. Enligt Kurt Arvidsson har man dragit en gräns 25 meter från stranden, närmare havet än så får ingen husbil parkeras. Men det räcker tydligen inte för Miljödomstolen. För de människor som nästan aldrig går där ska utrymmet vara större. Hur stort? Hundra meter? En kilometer? Tio mil?

Min blodstörtning kräver lugn. Jag får inte brusa upp. Då kan blodet börja spruta igen, säger läkarna. Därför slutar jag nu med en stilla uppmaning: Titta på mitt foto av den icke avbrutna kusten. Utmed den går nästan ingen. Men vill man det så går det – att gå där.

Kurt Arvidsson berättar att man överväger att överklaga Miljödomstolens dom. Gör det, men se först till att Länsstyrelserna placeras på nåt riktigt dammigt muséum!

Eder nyopererade Sune Flisa

Ledarskribenten på heders-
läktaren under en militärupp-
visning i Kråkhultaberg 1957.
Foto: Bo Stenson Kravett-Kaap.

extra extra extra extra

Miljödomstolen stoppar utvecklingen i Degerhamn/Södra Möckleby. Man gör det genom att säga nej till ställplatserna i Degerhamn…

När vår ledarskribent Sune Flisa fick beskedet genom lokala medier ramlade han samman i en mindre blodstörtning och vårdas därför på centralsjukhuset i Shimla, Indien. Från säng 45 på akutavdelning 22 telegraferar han i fetstil: Trots akutsjuk känner jag mig kärnfrisk. Så snart blodstörtningen är åtgärdad går jag loss på tangenterna. Varje nedslag ska kännas som en atombomb. Före midnatt kan ni publicera explosionen. Men slå upp den ordentligt med fotot jag tog vid besöket i somras. På det ser vi den sträcka/det stenröse ”obruten kust” man dillar om. Den förnuftsvidriga domen är hot stuff även här borta på andra sidan jordklotet. Ingen här tror att sånt kan hända år 2016. Alla bara skrattar. Jag är glad över att jag emigrerade. /eder Sune Flisa

oändlighetens landskap

Att vandra nere på Ölands sydspets leder ofta till att du invaggas i ett tidlöst tillstånd. Tystnaden får tiden att stanna under det eviga himlavalvet. Timmar, dagar och år upplöses. Men här var tiderna bråda redan för mycket länge sedan.

Här betade får för över tusen år sen, och invånarna fiskade sill och gjorde affärer med kött, skinn och ull. Ännu i dag betar fåren här. Och korna. Och människan går på sina stigar, på de märkta lederna. Ett ledmärke ser du i bildens nedre högra hörn, en stolpe. Det finns många leder i Ottenby som tar dig till olika mål.

Fåren har sina stigar, sina egna smala leder. En sådan ser du i övre bildens vänstra del, som ett mörkt streck ritat i det ännu gröna septembergräset. I bilden möts fårens stig och människans led. Söderut går vi följaktligen på samma stig, eller ska vi säga på samma led?

Att gå åt samma håll är inget problem, men när man möter får på denna vår gemensamma vandringsled viker de artigt åt sidan, tittar på dig med tidlös nollställd blick – frågande, avvaktande, inte rädda men försiktiga. Man får intryck av att de är medvetna om att de har gått här i tusen år, och att de tänker gå här i många tusen år till.

Den smala fårstigen går lodrätt in i bildens vänstra del. Människans led gör entré i nedre högra hörnet.

Oändlighetens landskap sett från motsatt håll. Trots att vi är bra mycket högre upp än Långe Jans topp ser vi inte så värst mycket längre än till Kungsgården – uppe i vänstra hörnet. Den ligger knappt tre kilometer från fyren. Jordytans krängning begränsar synfältet. Vi skulle ha sett mycket längre om vi levde när jorden var platt. Men då måste vi backa minst 2 366 år. Detaljer ser vi alltså dåligt på stora avstånd. Ljus ser vi bättre. Skenet från Långe Jan, nästan 42 meter hög, kan i mörker ses på drygt fyra mils avstånd. En intressant detalj är det alldeles svarta vattnet i bildens nederkant. I den här vinkeln mot vattenytan blir vattnet alltså svart, men skulle jag tilta kameran en aning nedåt skulle svart förvandlas till ett färgfyrverkeri – som i detta inlägg.

ett stycke räls…

En bild från i dag får mig att fråga: Ska de återuppstå, Ölands Järnvägar, 55 år efter nedläggningen? Föreningen Ölands Järnväg snackar inte bara. Den planerar och utför också det man planerat. Föreningens visioner kan du läsa om här. Vid Torngårds gamla stationshus har man grävt och lagt syllar för ett gott stycke räls. Det ska bli spännande att följa föreningens anakronistiska arbete. Hur som helst verkar man sikta mot stjänorna… Alvarsamt lyfter på hatten. Imponerande är ordet! Torngårds station 2012 kan du se här.

hur ska det sluta?

11 september. Hett. Morgondimma, vindstilla. Senare började Kajsa jobba så smått. Alvarsamts regnmätningsstation, Storbrobäcken i dag klockan 11:43: Inte en vattenmolekyl så långt – det torra – ögat nådde. Nästaveckaprognosen är Saharatorr. Brunnarna sinar. Träd dör av torkan. Man söker vatten från helikopter. Ännu inga positiva besked? Vattningsförbudet ligger fast. Överlever vi? Ingen vet…

vi går på loppis, del IV

Maggans loppia i Södra Bårby har en internationell look… Till höger om grinden finns ”gubbhyllan” med bland annat verktyg och motorprylar. – Gubbarna måste ju också ha nåt att titta på, säger Maggan.

Koppar lär enligt vissa loppisdirektörer vara ute i dag. Men somliga säger tvärt om. Maggans åsikt glömde jag fråga om…

Sladdfria strykjärn! Tänk ändå vad utvecklingen går framåt.

En loppis utan bestick och porslin finns inte. Om den finns – tipsa mig, en sensation måste uppmärksammas.

Halvdussinet koppar. Fyllda med kaffe eller te kan kanske en sked lokalt producerad honung passa bra.

Sladdfritt strykjärn igen. Så enkelt att sköta. Det behövs inte ens el. Gör bara upp en eld, vänta tills bara glöd återstår. Öppna strykjärnet, sleva försiktigt upp lagom stora glödbitar med en järnspade och fyll järnet. Stäng järnet, rulla det hit och dit så värmen sprids jämnt i sulan. Sen är det bara att stryka så det ryker!

Till en resväska måste man naturligtvis ha en passande hantel. Gul hantel till gråblå väska blir chickt.

Gubbhyllan med sitt varierande utbud. Geringssågen kanske jag själv köper. Men smörjnipplar, tryckluftsslang och olika typer av rör får andra fynda.

Låskistor och svängborrar hör till livets nödvändigaste ägodelar. Köp flera!

Fyndlåda? Pris: Okänt.

Bra verktyg är dyra som nya. Billiga verktyg håller sällan länge. På loppis kan du köpa bra verktyg till minipris.

Borrmaskiner av olika årsmodeller. Den till höger är nog äldst, men troligen också med den med högsta kvaliteten.

Hjälm med visir för moderna riddare. Vill du lyssna och läsa mer om Maggans loppis kan du klicka här.

de vita korna

Bebyggelsen till vänster i bild är norra delen av Gårdstorp.

Solen drunknar i Kalmarsund om en timme. Slagskuggorna växer…

Det är fortfarande sommar. Lätta moln ritar mönster på himlen.

Mellersta delen av Gårdstorp. Söder ligger åt vänster i bild.

svanarna