alvarsamt fortsätter på alvarsamt2

Denna blogg är full men den fortsätter på alvarsamt2.

Längst ned i bloggen hittar du sökruta. I den kan du söka personer, orter, händelser och mycket mer bland 1 760 inlägg med nästan 7 000 foton.

Är du intresserad av cykling klickar du här.
Vill du se mina foton tagna från drake klickar du här.

* * *

Sista inlägget på Alvarsamt

Sommaren var het och lång – och torr. Solen på ett strålande humör. Regndropparna ensiffriga. Men så slog det om. Sydvästan knockades av nordostan. Öland bytte ansikte. Löven ställde ut skorna över en natt och drösade i backen. Färgorgierna uteblev. Det ljuva Öland blev ett grått Östtyskland.

Ja, så kändes det – till en början. Men man vänjer sig vid allt. Efter tio till tjugo mörka ”ska-vi-gå-i-ide-dygn?” kom livslusten tillbaka. Regnet och den eviga ryssvinden kändes som utmaningar. Det var bara att kavla upp mungiporna och börja streta. Då pajade datorerna. Östtyskland blev Nordkorea. När går nästa kärra till Spanien!?

Men allt går över. Även Nordkorea. Det handlar om tid. Om när? Inte om, utan när? Ha det i åtanke när du ser videon nedan.

När!?

* * *

Svartvitt foto intresserar mig allt mer. Visst kan färg ge mervärden – för att prata byråkratiska. Men den kan också stå i vägen – för att prata politikiska. Efter att ha tagit denna bild vid en välskött rastplats satte jag mig ned för att försöka förstå. Jag lyckades inte.

Ut med spisen bara! Låt andra ta hand om skiten. Jag lever under egna lagar.

Nu står det första hjulparet på det nylagda spåret vid den gamla stationen i Torngård. Det är förstås järnvägsentusiasterna i Ölands Järnväg som jobbar vidare på sin vision att ”på något sätt återskapa en liten del av Ölands tidigare järnvägsnät”. Man arbetar konsekvent och steg för steg.

Hjul och axel. Vi väntar med spänning på nästa steg i utvecklingen…

Gråvädret håller Öland i ett järngrepp. Mitt på dagen måste jag använda 400 ISO för att få något så när hyfsade slutartider. Ljuset är spännande, eller ska jag säga ”frånvaron av ljus är spännande”? Mellan bilderna nedan från Seby läge är det bara minuter.

Söderut. Regnet har upphört och molnen lättat en aning.

Ljuset vid Seby läge växlar från sekund till sekund när mörka moln flyger fram på himlapällen. I rådande lågvatten blottas stora delar av kalkstensstranden.

Kalkstränderna är ofta indelade i nästan färglösa ”rutor”. 

Landskapet är många gånger paradoxalt, platt men kraftfullt.

Ännu har inte alla flyttfåglar dragit söderut. Det kacklas rätt friskt där uppe i skyn, även nattetid i kolmörker. Om vinden inte är för hård hör man ”gåsasnacket” på sannolikt en kilometers avstånd.

Väldresserade gäss flyger precis som jag vill och bildar vertikal från hörn till hörn. Bra jobbat!

Det är ofta intressant att detaljstudera sina foton. Ibland hittar man spännande – eller skrämmande – detaljer. På bilden ovan har jag retuscherat bort den. Men i delförstoringen nedan ser vi den tydligt: ”pinnen”. Jag kan ingenting om fåglar. Därför undrar jag om nån läsare har en aning om vad som hänger efter gås nummer tre – nedifrån räknat?

Ja, vad har gåsen hängande efter sig? Objektet har formen av en lång pinne med en ”visp” i änden.

Det fina med gråväder är att det, fotografiskt sett, finns så många möjligheter till udda bilder. Gråvädret suddar ut våra invanda bildschabloner av exempelvis landskap och vyer. Öland brukar oftast bada i sol och färg. Nu liknar ön ”visuellt gråpapper”. Nedan har jag tagit vara på det ännu gröna gräset i förgrunden mot det tristbruna fältet och den nästan helt färglösa bakgrunden.

Skördat fält i sluttning ned mot Kalmarsund. Strimman vi ser längst bort i bild är Sverige.

_ _ _ _ _

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 31 oktober.

och det varde måndag…

Hösten är ovanligt färglös i år. Men det finns undantag. Vissa partier utmed Bergstigen i Degerhamn är några.

Men även det färglösa har sin tjusning. Detta vackra bladlösa träd skimrar i vitt, grått, gråblått, svart.

”Södra Öland ska lyftas igen.” Ja, så skriver Östra Småland. Det mesta man drömde om 2009 verkar ha gått upp i rök eller blivit kvar på startlinjen. Nu vet inte jag vad man hade för visioner för sju år sen, men tydligen var de många, eftersom tidigare kommunalrådet Kent Ingvarsson (M) i veckan levererade en riktig högersmocka i samma artikel: ”Utvecklingen har varit katastrofal med allt snabbare urbanisering.”

Vad göra? Kent Ingvarsson föreslår en landsbygdsutvecklare för södra ön. Personligen tror jag inte mycket på en sån. All utveckling måste göras av invånarna, något som Kent själv säger i samma artikel: ”Men det är i första hand medborgarna själva som ska stå för själva utvecklingen. Däremot ska kommunen se till att det finns pengar.”

Jag tror inte på det heller. Allt företagande innebär risktagningar. Företagandets grunder är intresse och kunskaper och en stor slev jävlar anamma. Att kommunen genom ”pengar” skulle eliminera riskerna för företagande känns som fel väg. Ska allt i livet göras ”säkert” blir nog inte mycket gjort.

Även om urbaniseringen är katastrofal finns glädjeämnen. Vad sägs om denne göteborgare som vill bli åretruntboende i lilla Degerhamn/Södra Möckleby? Glädjande nog är några telefonnummerlappar på papperet rivna så det finns hopp om ytterligare en sydölänning! Eftersom jag är optimist säger jag redan nu: Välkommen hit!

Något som verkligen inte har gått i stå är uppbyggnaden av den omkullblåsta ladan i Degerhamn. Det var snart ett år sen orkanen Gorm som svepte av hela övervåningen på byggnaden 2015. Kåk och tomt såg ut som efter ett bombanfall och jag hade svårt att tro på en återuppbyggnad. Lyckligtvis hade jag fel och steg för steg närmar sig bygget sitt slut. Snacka om happy end.

Gorm har sopat rent i november 2015. Vid Ölands södra udde blåste 27,5 meter per sekund.

Augusti i år.

Ladan från luften i augusti i år. Om man jämför med villorna omkring ser man hur enormt stor byggnaden är.

Norra gaveln under flyktiga sommarmoln.

Mitten av oktober 2016. Jobbet är kanske klart till ettårsdagen av orkanen Gorm?

Den av Länsstyrelsen stängda ställplatsen i Degerhamn är trots det förnuftsvidriga beslutet numera fylld av bilar, vanliga bilar. I går kom bilar på led, bilar åkte igen och nya fyllde på. Det kryllade av bilar, man kunde tro att man var i Stockholms city. Ur bilarna klev fågelskådare med sina mäktiga optiska kanoner.

Bilarna var så många att de fick ställas på led. Rep och skyltar vägledde förare som eventuellt fått pippi på hjärnan.

Alla spejade med fixerad blick mot nordväst. Alvarsamts utsända såg intet, bara tristgrått hav och en ännu tristare Sverige i fjärran. Vad fotograferade man med dessa muskedunder?

Mystiken tätnar. Fotograferar man sand? Fotograferar man vatten? Fotograferar man det hemska Sverige? Ingen vet. Tystnaden ligger tät över strandlivet – som ett lock till tryckkokaren.

Stora Nikonsmällor på stativ, som under fotbolls-VM eller vid filmfestivalen i Cannes. Vilken kändis är på ingång? Från havet? Kommer kanske Sune Flisa simmande från Shimla, Indien?

Efter en stund lättade tystnaden en aning och många av männen med fotokarbiner tycktes slappna av en smula. Vår utsände reporter tog mod till sig och frågade. Svaret: En (en enda!) sibirisk järnsparv.

Det lär krylla av fågelskådare även nere vid fyrplatsen. Orsaken är att där inte finns en (en!) utan mängder av rara fåglar. De har kommit som snedseglare med den envisa hårdvinden från Ryssland! Svenska Dagbladet skriver att ”Ryskt extremväder flax för svenska fågelskådare”. Sibiriska järnsparvar och azurmesar lär – exempelvis – kunna avnjutas i okularet. Tusen ornitologer lär ha invaderat ön. Hur många fåglarna är låter jag vara osagt.

Skarv på reven vid södra udden. Den är inte alls rar. Kanske därför många vill skjuta den, medan andra protesterar.

Apropå fåglar ser fågelsjön i Degerhamn ut att växa igen allt mer. Eller luras ögat av sjöns framtoning i årstidernas olika förklädnader?

Fågelsjön i oktober 2015. Grönt lyser med sin frånvaro. Ockrafärgerna tar över.

I augusti 2015 var i stort sett allt i motivet grönt. 

Hösten går långsamt mot vinter. Det döda bryts ned för att ge näring åt det kommande. Långt bort skymtar en vår…

Att Alvarsamt mest huserar på södra Öland hindrar inte att vi nån enstaka gång uppmärksammar något berömvärt på norra ön. Kommunalrådet i Borgholm, Ilco Corkovic (S), betalar luncher och bensin ur egen ficka. Det skriver lokala medier, bland andra Barometern, den 15 oktober. Ilco har, enligt Östran, inte fakturerat representationsluncher och liknande efter sitt tillträde 2014.  Han betalar själv även om han exempelvis bjuder en företagare på lunch. Ilco menar att arvodet täcker utgifterna. Bravo, Ilco! Alvarsamt lyfter på hatten. Så borde flera jobba inom politiken.

Den i en kommentar utlovade videointervjun med Sune Flisa gick inte att genomföra. Det blev den gamla vanliga visan: Bråk om honorar. Att en liten kulturpublikation som Alvarsamt ska betala inte mindre än 40 000 kronor för en treminuters intervju är i grövsta laget. Vi erbjöd hälften, men gode Sune tvärnobbade.

Sune Flisa är i stället åter beredd att kasta sig in i både politiken och byråkratin för att – som han själv säger – leda södra Öland mot en storslagen framtid. Första steget är att med nästan hundraprocentig säkerhet utnämna sig själv till länets nästa landshövding. I ett mejl till tillförordnade hövdingen skriver Sune att han ”är den utan konkurrens bäst lämpade för jobbet”. Att gode Sune bara för en kort tid sedan krävde stängning av landets länsstyrelser tycks han helt ha glömt bort. Nå väl, nedan publicerar vi – med viss tvekan – Sunes mejl till Malin Almqvist, tillförordnad landshövding och länsråd i Kalmar län:

För övrigt kan noteras att min fru köpt årets första pepparkakor. Det ryktas att vi går mot nåt slags högtid…

_ _ _ _ _

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 24 oktober.

veckan som gått…

I veckan kunde färder över bron kännas som ”oavsiktliga fyllefärder”. Kajsa lär ha friskat i upp mot 23 meter per sekund i stötarna.

Vinden blåser vart den vill, tror jag det står i bibeln. Så sant. Kanske borde en moderniserad verstion lyda: Vinden blåser så länge den vill. Den gångna veckan har nästan blåst bort, och somliga tider var Ölandsbron avstängd för vindkänslig trafik. Men Öland ligger kvar, kanske tack vare just bron!?

En ny kategori har tillkommit Alvarsamt: Veckan som gått… Kategori är de små rubriker som du ser under LÄMNA EN KOMMENTAR i varje inlägg. Där kan stå exempelvis DEGERHAMN, HAV OCH SJÖ eller HISTORIA. Klickar du på en sån kategori kommer alla inlägg i den kategorin upp på din skärm. Ett klick på DEGERHAMN ger säkert många hundra inlägg. Andra kategorier kan visa betydligt färre.

Kategoriernas placering.

Apropå bloggen… WordPress har ändrat lite på utseendet på fliken för att prenumerera – gratis, förstås. Du ser den längst ned till höger på bloggen. För att få bloggen per mejl är det bara att klicka på + vid gröna pilen och sen fylla i din e-postadress inom röda rektangeln och sen klicka på Skapa konto.

Nog om bloggen. En vecka har gått igen… Och Skördefesten inleddes och Skördefesten avslutades. ”Miljoner” bilar på vägarna kördes i ett obegripligt virrvarr mot till synes luddiga mål. Sen festiviteterna avslutades har det stora lugnet infunnit sig. Öland ligger tyst och öde, går i ide till slutet av mars. Själv tycker jag det är den största charmen med Öland: variationen av invånare/besökare. Ena månaden är vi ”miljoner”, en månad senare är Öland bara mitt – åtminstone känns det så här i söder.

Överallt i Södra Möckleby står pinnar med röda toppar. Med min sherlockska näsa för mysterier har jag klurat ut att de har med bredband att göra. Ett av statens mest misskötta mischmasch-projekt har äntligen nått Öland – decennier för sent och till skam för varenda regering sedan 1980-talet. Telefoni, bredband, post, skola, polis, militär och kriminalvård har körts i kompostkvarn och går kanske aldrig att få att funka igen. Går det att få flera samhällsfunktioner att halta? Jo, då. Tar man bara i lyckas man säkert även med sjukvården. Och med äldrevården. Och med…

Biblioteksparken i Södra Möckleby under Skördefesten.

Denna ko är den största jag nånsin sett. Hon är fotograferad genom vindrutan när hon stod som fastgjuten på vägen från Fyrplatsen. Då och då kastade hon en sinnesslö blick mot oss. Den uppfordrande blicken sa ungefär: Där kan ni stå era stollar! Till slut fick jag gå ur kärran och föra henne till utvisningsbåset. Domslutet väckte uppskattning i den uppkomna bilkön.

Jag har ägnat lite tid åt att försöka beskära på ett fräckare sätt. Målsättningen har varit att ”inte ta med allt”, ett framgångsrikt recept inom litteraturen. Jag övar det här då och då för att inte riskera att bli ”feg”. Ovan en gås.

Blottläggningen av skeppssättningen i Albrunna är utan tvivel det mest spännande som hänt på södra Öland under de år vi har bott här. Inte kunde jag ana att ”fallosen i Albrunna” bara var en av massor av stenar, sammanställda för tusen eller flera tusen år sen – ingen vet bestämt. Vi kunde inte hålla oss från att åka dit och ta ytterligare några bilder. Tyvärr var det för geggigt och blåsigt för att använda vårt sju meter höga höghöjdsstativ. Utgrävningen är nu igenlagd.

Skeppssättningens aktre del. I bakgrunden den nyligen renoverade väderkvarnen – och Kalmarsund, förstås!

Från aktern mot fören. Det är lika med från norr mot söder.

Från fören mot aktern. Den stora stenen, ”fallosens pung” ska stå kvar som stöttning för den kopia av stenen som just nu görs nere på Cementa i Degerhamn.

Det blir mycket Albrunna i detta inlägg. Ser att Mark- och miljödomstolen har synat lokalen för de tänkta fem vindkraftverken i Albrunna. Östra Småland berättar att ett 50-tal personer besökte stenbrottsområdet i Degerhamn, Gettlinge gravfält, Pilekulla, Kvinsgröta och Grönhögen. Varför Gettlinge och Grönhögen, tro? Vore inte Albrunna och Södra Möckleby mera logiskt?

Jag startade en gång en blogg om detta projekt (Snurrorna) i tron att ”här kommer mycket spännande att hända: diskussioner, föreläsningar, vetenskapliga framsteg”. Jag trodde fel. Ingenting hände mer än ”krig och tjat”. Så går åren och man glömmer, gud ske lov. Men ibland kan det vara givande att titta tillbaka. Hur var det Tage Danielsson sa: Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp. Alvarsamt vägrar inte att se bakåt utan backar till dagens datum för fyra år sedan. Då skrev Alvarsamt om en gammal vackert pustande Fordson Dexta. Vad är det för nåt? Lyssna och kolla här. Från det inlägget kan du gå till annat inlägg och höra massor av andra pustande och stånkande manicker som genom åren gjort så mycket nytta…

Utmed den tidigare så vackra 136:an söderut blir det kanske stora scenförändringar framöver. Allén – en av landets vackraste – dör inom kort. Smittan går snabbare i jorden än i luften. Sen blåser kanske hela härligheten omkull eller står upprätt som ett kritvitt bladlöst grenskelett mot skyn till turisternas fasa.
– Aldrig mera Öland! Det var det läskigaste jag sett!
Som tröst monteras de 130 meter höga snurrorna. Vissa kallar det utveckling, andra kallar det avlövning.

Allén 2012. Nu har almsjukan sina klor i den. Inom några år är den stendöd.

Så här ser det ut på allt flera ställen. Och ”ingen” säger nåt, ingen gör nåt. Häromdagen mötte jag en person som sa: – Äh, det går över. Det tar sej igen. På ett sätt har han rätt: Allt går över. Även livet.

Det är knappt jag vågar säga det men det var först i veckan jag såg Karlevistenen. Den är betydligt mindre än jag trodde, och den ser ung och fräsch ut trots sina tusen år på nacken. Det blir ytterligare blogginlägg om den småningom…

Frånsidan av stenen har också inskriptioner, men färre än framsidan. Som alla ser är versmåttet dróttkvætt.

Stenens framsidesskrift lagd på sidan. Översättning torde vara onödig, men för dig som ännu inte börjat skolan kan berättas att den betyder: ”Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.”

Liz Janzon stänger sin trivsamma butik i Södra Möckleby och går i pension. Det känns vemodigt; Liz lilla ateljé har jag alltid förknippat med ”byns centrum”. Alvarsamt besökte henne redan 2012. Läs mer här. Återstår att se vem som tar över. Lokalen är i sig en liten pärla. En liten året-om-öppen krog skulle sitta fint om jag får önska fritt.

För att återknyta till inledningen om bloggnyheter kan jag berätta att jag snart öppnar en ny blogg. Den handlar om Kite Aerial Photograpy, alltså fotografering från kite (drake). Bloggen kommer att förutom text och foton att innehålla en hel del videor, poddar och diverse ljudupptagningar. Mer info småningom.

Den som eventuellt tror att det blåst färdigt tror sannolikt fel. Det dammar fortfarande på rätt bra från ost eller nordost. Fyrplatsen var i går dränkt i vvv, alltså vådis, vågor och vindbrus. Sånt är livet på ”torkans ö”, se denna video.
_ _ _ _ _

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 17 oktober.

henrys fyr

Birger Hagman är genomsyrad av hav och skutor. Han kan allt och lite till om öländsk sjöfart. Alvarsamt träffade honom under Internationella Fyrdagen nere i museet i Degerhamn där han visade Sjöfararkustens utställning. Han visade även fyren Ingrunden, som är ett HPD-arbete (hopplockade delar).

Birger Hagman berättar:
– När dom byggde vindkraftverken i sundet ville man ha en forskningsstation om vindar och strömmar. Då släckte man fyren Utgrunden och lyfte bort hela den övre delen och satte forskningsstation där. Den fick namnet Utblicken. Henry Claesson i Degerhamn ville få tag i den nermonterade fyrdelen. Han fick den. Cementa hjälpte till att gjuta fundamentet till fyrens övre del. Henry tiggde också till sej tändningssystemet – som fortfarande fungerar. Men i dag lyser Ingrunden bara in mot land – och hem till Henry. Fyren har alltså ingen som helst marin funktion i dag. Den invigdes 2004.

Alvarsamt besökte fyren redan 2012. Klicka här om du vill läsa även det inlägget.

Birger Hagman i Ingrundens bottenvåning. Väggarna är fulla av historiska tillbakablickar.

Fastän Ingrunden inte har nån som helst marin funktion är den marina prägeln mycket påtaglig.

Lejdaren upp till fyrtoppen är kort men brant.

– Den är väl runt åtta meter hög, men ute i sundet var den mycket högre. Där var den en viktig fyr, berättar Birger. I dag finns ingen fyr där ute. Det finns andra navigationsmedel. Fyrarna tappar i betydelse. Många är ren kuriosa i dag, och på sikt försvinner nog alla fyrar. Men vi sjöbusar vill förstås ha dom kvar, erkänner Birger Hagman och ser aningen ledsen ut mitt i ett gapskratt.

Fyren från norr i oktoberkvällsljus. Det större huset bakom Ingrunden är Degerhamns Hembygdsmuséum. Längst bak: Cementa.

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 10 oktober.

alvarsamt blir måndagsblogg

Det fria bloggutrymmet är snart slut, och jag har för mycket att göra. Därför blir Alvarsamt typ ”måndagsblogg”. Eventuellt nya inlägg publiceras alltså endast på måndagar. För övrigt kan berättas att Alvarsamt i dag innehåller nästan 7 000 foton fördelade på 1 800 inlägg. Antalet kommentarer överskred nyligen 3 000.

Staffan

möckelmossen

”Något” har skapat ett gigantiskt spindelnät söder om den vattenfattiga Möckelmossen, Kalkstenen är – kanske på grund av kreaturens och människans nötningar – på sina ställen nedsliten till ett lager fint kritvitt pulver. När man vandrar här inser man att Öland är en enda stor kalkplatta. Foto från slutet av augusti.