dagens ölandsbild 190

Betande kreatur vid Möckelmossen.

vägen går mot Resmo

Vi lyfte från parkeringsplatsen vid Möckelmossen i varma, nästan  heta vindar. Från bara några tiotal meters höjd ser vi så mycket mer än från backen – den cirkelrunda stensättningen i bildmitten, till exempel. Vid horisonten sticker Resmo kyrka sitt torn i vädret. Kör du vägen åt andra hållet hamnar du i Stora Brunneby.

panorama

Från alvaret, några hundra meter öster om Pilekulla, låter vi kiten med kameran stiga till 150 meters höjd i den ljumma kvällssolens sken, ympat med stänk av guld. Färgerna är dramatiska, slagskuggorna långa, nästan hotfulla. Solen går ned över Kalmarsund; vi går snabbt mot skumtimmen då allt tonar ut och blir till dröm…

Kameran riktad mot nordväst. På andra sidan Kalmarsund skymtar vi Sverige. Som synes är alvaret ingen öken, här finns mängder av mindre bäckar och gölar, ja till och med sjöar.

Med radiosändaren styr min fru kameran i små steg mot öster. Vi blickar här åt nordost och ser bland annat den ”evighetslånga” ”Mittmuren”. Den skarpsynte kan vid horisonten, långt till höger, se något vitt höja sig över det blå vattnet. Det är Segerstads fyr.

Torngårdsvägen är en av de få större vägarna som ”tvärsar” södra Öland. Vi ser vägen mot öster. Till höger i bild, vid horisonten, anar vi Gräsgårds kyrka. 

Torngårdsvägen går rakt över Öland och detta foto. Vi ser norrut. Uppe till höger Cementas stora kalkstensbrott och bakom det vindkraftverken i Ventlinge. I en större version ser man tydligt hur Mittmurens förlängning pekar exakt på fyren Långe Jan.

Torngårdsvägen löper i vänstra övre hörnet mot väster. I bakgrunden Kalmarsund och silhuetten av Cementa i Degerhamn. Och som tidigare sagts, det finns ganska gott om vatten på alvaret. Den större gölen i bild är runt 40 x 20 meter. Bakom den ligger ett mindre ”syskon”.

jesusljus

Vi flög strax öster om Pilekulla i kväll. Vinden var frisk fastän den här dagen snart var tillända…

stensjön – igen!

Är du i trakterna av Albrunna kan en kort vandring till Stensjön ”löna sig”. Du kliver över stättan vid Albrunna torg mitt i byn och följer leden märkt med vitmålade stenar. Kreaturen i hagen är inte farliga. Det kan jag som tidigare mjölkbonde intyga.

Sjön är ett gammalt kalkbrott. Cementa började bryta sten här redan 1888 och lite längre bort bakom Stensjön bryts fortfarande sten för tillverkning av cement. Om det brottet berättar vi i kommande inlägg.

Fågellivet lär vara rikt vid Stensjön. Informationsskyltar berättar att du kan se backsvala, gråhakedopping och skogsduva här. Dock säger vissa kännare att fågellivet här gått ned en aning under senare tid. Orsak okänd.

Ytterligare en stätta måste bestigas innan du är framme vid Stensjön.

Den första anblicken av sjön. Kalkstenen lyser på många ställen vit runt stränderna.

Vassruggar och öar. Öarna syns bäst från skyn, se flygbilden längre ned.

Den geologiskt intresserade kan nog finna intressanta detaljer.

Stensjön skulle nog kunna ”uppdateras” till en spännande sportfiskesjö. Kanske endast för flugfiske? Nån som nappar – på idén?

Här ligger kalkskivorna som brädor i en brädstapel.

Från luften ser vi Stensjön mot Kalmarsund. Sjön går på båda sidor om vägen i bildens nederkant. Bebyggelsen är Albrunna.

På större delen av sjön anar man botten. Är det nån som vet hur djup Stensjön är på djupaste stället?

Här syns tydligt hur kalkstenen ligger i närmast identiskt jämntjocka lager. En och annan liten fisk bryr sig inte om detta utan simmar till synes planlöst omkring i det grunda och varma vattnet. Jag har ännu inte kunnat artbestämma dem.

Långa stycken är stränderna lodräta. Det gäller att inte gå och drömma för mycket…

det omväxlande alvaret

Att vandra på alvaret känns ofta en smula enformigt. Det är sig ganska likt vart man än går. Men tittar man på alvaret uppifrån inser man motsatsen. Jag förvånas ofta över hur mycket vatten det finns i gamla stenbrott, bäckar, kärr och kanaler. Vattensamlingen på bilden är runt en meter djup och det är inte omöjligt att där finns gädda. Den kan vandra flera kilometer från Kalmarsund och upp på alvaret för att leka och vissa exemplar kan stanna kvar här en tid – hur länge vet väl ingen…

om flisa – men ej sune

Här och var ser alvaret ut som om en vansinnig hackspett har gått till attack och hamrat på för kung och fågelholk. Århundraden tillbaka är Öland präglat av stenbrytning och förädling av sten, eller flis/flisa som det heter här på ön. Vi fotograferade stenbrytning från både marken och från luften söder om Torngårdsvägen…

Tusen och åter tusen brutna kalkflak ligger och står utmed mindre vattensamlingar.

Även i små vatten ute på alvaret kan det finnas gädda. Det berättade lantbrukaren Gunnar Andersson, Kvinsgröta, då Alvarsamt besökte Sven-Eriksjön. Upptill ser vi Torngårdsvägen löpa vågrätt över bilden. Långt upp i vänstra hörnet lyser kyrkan i Smedby vit.

Det är svårt att tänka sig ett hårdare arbete än att manuellt bryta sten i denna miljö. Stekhett och torrt under sommaren, svinkallt och blåsigt under vinter och vår.

Alvaret sönderbrutet av kalksten i olika färger, storlek och tjocklek – travade i högar som enorma friluftsskulpturer. 

Sven-Eriksjön – resultat av våt idé

Man skrev 1970. Det var torrt på södra Öland, då som nu. De som bäst behövde vatten var bönderna. En bonde i Torngård började fundera. Han hette nästan som byn: Sven-Erik Tornegård, 1920-2007. Han ville lösa vattenproblemen. Kusinen Gunnar Andersson, Kvinsgröta, berättar:
– Sven-Erik var en klurig man. Han hade en mycket egen teori om varför regnmolnen tycktes undvika alvaret. Han menade att det varma alvaret föste ut regnet åt sidorna av ön. Om man därför kunde kyla av alvaret med stora vattenområden skulle nederbörden bli större, vilket skulle ge mera grundvatten. ”Vatten skulle dra till sig vatten”, menade han.

Övertygad om sin teoris riktighet vallade därför Sven-Erik tillsammans med några andra bönder in bäckarna från Torngårdsvägen ned mot sydost. Avsikten var att ta vara på det vatten som annars rann ut i Östersjön.
– Vi hjälptes åt med grävare och traktorer, minns Gunnar. Vi fick gäddor i skoporna. Dom vandrade upp från havet och gör nog så än i dag.

Alvarsamt har som enda kulturpublikation i världen fått följa med ut på alvaret för att titta på den sjö som runt 1970 väckte både allmän och medial uppmärksamhet. Sven-Erik fick ta mycket skit för sin idé. ”Han förstör alvaret”, minns kusin Gunnar Andersson att tidningarna skrev.
– Det gick så långt att Sven-Erik skulle åtalas och bötf’ällas för sin ambition att få mer vatten på ön. Men jag minns inte om han verkligen blev tvungen att öppna plånboken, Han lär också ha blivit lovad gratis cement från Cementa, men det löftet slutade visst i en faktura, berättar Gunnar till ett klädsamt hästgnägg.

Svågern Jan Sellman skriver i ett mejl till Alvarsamt: Han fick lida en hel del för sitt tilltag – framför allt från ”förståsigpåarna” inne på Länsstyrelsen. Han hade dock – klurig som han var – med cement daterat ”brottet” tio år före verkställigheten varför det så småningom efter myckna skriverier preskriberades. Delar av denna invallning finns ännu kvar dock i något förfallet skick. Sven-Erik var på så sätt flera år före sin tid med planer om Sydölands vattenförsörjning.

Just den medvetet och eventuellt felaktiga dateringen av ”brottet” blev något av det första Alvarsamts utsände fick ögonen på när vi efter en tre kilometer lång och synnerligen skumpig resa på fyrhjuling kom fram till ”brottsplatsen”. Gunnar Andersson hade då inte varit där på 25 år. Trots det hittade han likt en spårhund över marker som för en ovan ter sig som ständiga upprepningar av hed, träsk, vatten, åar, småbroar, rösen, mera hed, flishögar, flera träsk, ytterligare små vattensamlingar, nya åar – och så de ibland så smärtsamma hagtornsbuskarna med taggar som till och med kan punktera en tuff fyrhjuling.

Väl uppe på den omgivande dämmvallen gick Gunnar direkt fram mot ett större stenparti och började skrubba bort mossan på det. Och se! Inför våra ögon trollades historien fram ur det fördolda. Ett tydligt årtal ristat i betong uppenbarade sig: 1970.

Nu hör till alla historier att minnen grumlas, fakta förvandlas, ja kanske hela förlopp skrudas i nya kläder efter att ha berättats och stötts och blötts i hundratals samtal, på fester, i skvaller och i media. Alvarsamt kan därför inte med bestämdhet påstå att invallningen gjordes 1970 eller om den gjordes tio år senare, som svågern Jan Sellman påstår. Men vad gör det? En intressant historia behöver inte alltid vara sann till alla delar. Den blir kanske till och med bättre om några detaljer inte helt lösgör sig ur i historiens dimbankar.

Oavsett när Sven-Eriksjön skapades är själva idén intressant. Alvarsamt frågade meteorologen och klimatologen Weine Josefsson på SMHI: Drar vatten till sig vatten? Weine Josefsson svarar:

Tyvärr tror jag inte att det ligger så mycket i hans teori. De höjder i atmosfären där moln och nederbörd uppstår ligger en bit upp och är oftast i ständig rörelse, med typisk hastighet på 10-20 m/s. Den överliggande atmosfären passerar alltså sjön på omkring 10 minuter. Sommartid skulle en sjö bidra till ökad fukt genom avdunstning men den fukten förflyttar sig snabbt och eventuellt regn skulle då hamna någon annanstans. Det krävs tämligen stora sjöar för att påverka nederbörden i närområdet och hela Öland är omgivet av vatten. Östersjön är nästintill en stor sjö så det saknas inte vattenytor. Nej, avsaknaden av nederbörd beror snarare på avsaknaden av att luften stiger tillräckligt. Varför det är så framgår delvis av denna artikel.

Sven-Erik Tornegård, Gunnar Andersson och några andra bönder skapade Sven-Eriksjön. Den ligger där den ligger, tyst och stilla, omtalad och hånad. Om den har någon som helst inverkan på Ölands vattentillgångar är föga troligt. Men osvuret är bäst.

Vi ser sjön längst upp i bild, från söder. Vattnet nedan och många andra små bäckar och källor fyllde småningom Sven-Eriksjön till brädden.

Sven-Eriksjön – som Alvarsamts redaktion har döpt vattnet till – är omkring 150 x 120 meter i yta. – Därute är djupet drygt en meter, säger Gunnar Andersson och pekar. Om uppskattade mått stämmer innehåller Sven-Eriksjön 18 000 kubikmeter eller 18 miljoner liter vatten. – Jag tror det ligger nåt i Sven-Eriks teorier, säger Gunnar. Men sjön skulle ha blivit mycket större, flera tusen gånger större för att få önskad effekt.

Förre lantbrukaren Gunnar Andersson, Kvinsgröta, på den fördämningsvall han tillsammans med Sven-Erik och ytterligare några bönder i trakten lade upp med lastare 1970 – eller 1980! Till vänster bakom Gunnar ser vi utloppet, som i dag sannolikt är större än vid sjöns tillkomst.

Anläggningsåret skrivet i betong. Är det sant eller osant? Vem vet?

På denna bild ser vi Sven-Eriksjön söder om Kvinsgröta till vänster. Till höger gapar Cementas sjölika stenbrott i Degerhamn.

Här syns fördämningsvallen tydligt. Decennierna har troligen fått den att sjunka ihop en aning. Sven-Erik, Gunnar och de andra bönderna måtte ha gjort ett bra jobb eftersom sjön hållit sig inom vallarna utan något som helst underhåll.

Gunnar skrattar och minns… – Ja, jäklar. Sven-Erik var verkligen en klurig gubbe! Men det ska sägas: Ingen har nånsin sagt ett positivt ord till oss för det vi gjorde. Ingen!

Sven-Eriksjöns vatten är absolut kristallklart och något senare på året skulle jag gärna bada i den. Och som synes har Sven-Eriksjön till och med en ö!

– Minnen bleknar. I dag är jag inte säker på om Sven-Erik verkligen fick böter eller inte. Men det spelar ju ingen som helst roll i dag, säger Gunnar.

I det stilla avloppet från Sven-Eriksjön växer olika sump- och vattenväxter. Våtmarker som denna torde vara idealiska för gäddans lek.

Dags att fara hem igen. Gunnar Andersson, 80, vid styret. Gunnar är en skicklig chaufför. Likt en motocrossförare tog han oss fram över stock och sten. Ska det dröja ytterligare 25 år innan han är här vid Sven-Eriksjön igen…

det mäktiga alvaret

Alvaret är stort, här på södra ön runt hälften av öns bredd. Vi tittar norrut och ser havet på bägge sidor om Öland. Längst upp till vänster Kalmarsund. Längst upp till höger anas Östersjön på Ölands östsida. Långt upp i vänster hörn syns kyrkan i Smedby. En vit ”formation” syns även längst upp i högra hörnet. Den kan – kanske – vara kyrkan i Hulterstad. Från vänster kortsida löper milslång mur mot nordost. Vårrätt i bildens överdel löper en av tvärvägarna över Öland, Torngårdsvägen som går mellan Södra Möckleby i väster och Torngård i öster. Inom kort kommer stora delar av alvaret att betas av kreatur. I mitten ser vi det vattensystem som vi snart ska kika noggrannare på…

vatten från alvar till kust – del IV

I detta det – troligen – sista avsnittet i serien Vatten från alvar till kust ser vi nedan dagens utnyttjande av den gamla tidens enkla men effektiva vattenförsörjningssystem. I det fick invånarna i Södra bruket sitt dricks- och tvättvatten genom ett bitvis stensatt dike från källor långt ut på alvaret.

Avsintt I läser du här.
Avsnitt II läser du här.
Avsnitt III läser du här.

Vi står vid vägen mellan Kvarnvägen och Alunvallen och tittar ned mot bruket och havet. I detta fält gick det gamla vattensystemet från alvaret till Södra bruket. Och än i dag utnyttjas resterna av systemet i jordbruket. Vattenmängderna är i dag mycket mindre än tidigare men kan ändå användas som ”hjälpbevattning”.

Ett av flera tappställen omslutet av ett skyddande cementrör. En fråga som inte går att släppa är naturligtvis om det skulle ”löna sig” att restaurera denna intressanta vattenled – till fromma för både lantbruk och turism?

vatten från alvar till kust – del III

I vår utforskning av vattenleden från alvaret till Kalmarsund närmar vi oss i dag användarna, de som i dag på politikerspråk kallas ”brukarna”, alltså folket i Södra bruket. På bruket bodde som mest 350 personer som naturligtivis behövde dricks- och tvättvatten.

De sista hundra meterna fram till där Geologiska trädgården ligger i dag är vackert stensatta.

Måtten på den stensatta bäcken är här ungefär en gånger en meter. Tyvärr förbuskas området runt bäcken mer och mer. En årlig enkel röjning efterlyses.

Här kom vattnet forsande till middagens potatiskok och de varma sommardagarnas saftkannor. Och till tvättstugan.

Här har bäcken passerat under vägen upp mot Geologiska trädgården. Det börjar slutta allt brantare ned mot bruket…

Bäcken går här förbi den gula villan nere vid bruket, under de täckande betongblocken.

På detta område samsas de två vattensystemen. Alldeles till vänster om kvarnen liggen den i dag torrlagda dammen som tidigare försåg alunbruket med vatten. Och framför kvarnen i bild går det stensatta diket ned mot Södra bruket, förbi den vita smedjan och det gula bostadshuset…

Vattendiket under de täckande betongblocken.

Här korsar det underjordiska diket vägen som i dag är cykelled mellan Södra Möckleby och Albrunna.

Närbild av det stenblockstäckta diket som här går under den korsande vägen/cykelleden. Vi ser fortsättningen på andra sidan vägen…

Så här enkelt var ”tappningscentralerna” gjorda. Man fick lyfta på det tunga stenlocket genom att greppa den lilla metallöglan och sänka ned sin hink i den strida vattenströmmen. Det var inte som i dag att bara vrida på kranen.

Under i dag knappt synliga stenlock rinner bäcken ned mot en sista lång tunnel innan den når havet. Förr gick en även en annan sträckning av bäcken utmed vägen genom bruket bort till tvättstugan.

Vi är nu på västra sidan av vägen/cykelleden genom Södra bruket. Under betongblocken som Sylve står på spurtar bäcken mot havet.

Det imponerande stensatta tunnelslutet strax före utloppet i havet.

Utloppet i Kalmarsund. I dag är det helt igenvuxet.

Slutstationen för den långa vattenförsörjningsleden från alvaret: Tvättstugan i Södra bruket. Den används faktiskt än i dag som just tvättstuga. Vattnet kommer dock numera i rör med kranar och blandare. Men det är en helt annan historia…

Del I kan du läsa här.
Del II kan du läsa här.

vatten från alvar till kust – del II

För inte så länge sen rann dricksvattnet i öppna diken på södra Öland.

– Trots det var kvaliteten prima, säger pensionerade sjömannen Sylve Persson, vår stigfinnare i dag med uppdraget att visa hela vattenförsörjningsleden från väg 136 till slutstationen vid Södra bruket.

– Förr ringlade sej mängder av bäckar från alvaret ner mot kusten. Man gjorde passager för dom under vägarna. Det porlade friskt på massor av ställen, berättar Sylve. När sen jordbruken skulle rationaliseras stängde man loppen, la igen dikena och tog bort rören och stenkistorna under vägarna. Det vatten som i dag förs med bäckarna ut mot havet smakar därför inte lika gott. Det har gått genom jordbruksmark. Och den är behandlad och besprutad på olika sätt.

På den tiden då Södra bruket hade 350 invånare och det gamla alunbruket producerade för fullt krävdes naturligtvis mycket vatten. Människorna behövde dricks- och tvättvatten och bruket slukade stora mängder vatten till sina hundratalet lutkar. Därför byggdes två vattensystem. Ett för människorna, ett för bruket. Bruket tog sitt vatten ur den så kallade dammen, varifrån det pumpades upp av den väderkvarn som står kvar än i dag. De boende i Södra bruket fick sitt vatten ur det långa, slingrande dike vi ska följa i dag.

Sylve Persson visar var bäcken tidigare rann från alvaret nere vid väg 136. I dag syns ingenting av bäckens forna existens. Vi är vid den stängda infarten till Cementas väg mellan stenbrott och fabrik.

Här utanför Degerhamns gård gick gamla landsvägen. Den nya, väg 136, går diagonalt in i bilden. Till vänster men utanför bild låg tidigare skolan.

Sylve visar tre av de stenfundament på vilka bron över bäcken var byggd. I dag finns inte bron och inte heller någon genomrinning under vägen.

Ett stenfundament till den tidigare bron. Den perfekta murningen håller än i dag.

Här ser vi diket från den gamla landsvägen ned mot Södra bruket. Här är det fortfarande ganska djupt och brett. – Det var full rulle på vattnet här, minns Sylve.

Långa sträckor har diket fallit samman, och på sina ställen är det till och med svårt att se. Men stigfinnare Sylve minns varenda meter.

En grund urgröpning, mer lik en mörk stig, är allt som långa sträckor återstår av det tidigare djupa diket.

– Här under huset låg tidigare alunbrukets damm, berättar Sylve Persson. Den stora väderkvarnen på andra sidan vägen pumpade därifrån vattnet ner till alla lutkar. Dammen under byggnaden är i dag igenfylld.

Väderkvarnen, ”pumpmotorn” i vattensystemet till alunbruket. Den står bara ett tiotal meter från vattendiket till Södra bruket. Foto från 10 maj 2015.

Del I kan du läsa här.

fortsättning följer…

vatten från alvar till kust – del I

För inte så länge sen rann dricksvattnet i öppna diken på södra Öland. När Södra bruket hade 350 invånare och det gamla alunbruket producerade för fullt gick det åt mycket vatten. Människorna behövde dricks- och tvättvatten, och bruket slukade stora mängder vatten till de många lutkaren i alunframställningsprocessen. Därför gjordes två vattensystem. Ett för människorna, ett för bruket. Bruket tog sitt vatten ur den så kallade dammen, varifrån det pumpades upp av den väderkvarn som står kvar än i dag. Människorna fick sitt vatten ur det långa, slingrande dike vi nu ska följa – från källorna uppe vid alvaret till utloppet i Kalmarsund. Vi börjar väster om Kvarnvägen söder om Södra Möckleby.

Här hittar vi det första synliga tecknet på ett stenlagt dike. Diket är djupt och igenvuxet av sly och gräs. Kanske finns där längst ned en öppning, eller så kommer vattnet rinnande från alvaret mellan alla dessa staplade stenar, som genom en stenkista.

Uppe på alvaret ovanför den odlade marken finns mängder av vattenkällor. Det troliga är att flera små sådana rinner ihop och bildar mindre bäckar som i sin tur flyter samman med andra. Vid denna stenlagda ”port mot alvaret” börjar vår färd mot Södra bruket och havet… 

”Den stenlagda porten mot alvaret” skymtar vid det stenlagda dikets bortre ände. Diket är här minst två meter djupt och en dryg meter brett. Det måtte ha varit ett oerhört slitsamt jobb att gräva för hand, stenlägga för hand med enkla redskap utan maskiner.

En liten bit av diket som här innehåller en del vatten. Sluttningen ned mot Södra bruket är rätt kraftig och vattnet kom nog störtande med kraft då hela systemet fungerade som det skulle.

Lagren av kalksten ligger sammanslagna med en oerhörd precision. Det går knappt att få in ett knivblad mellan dem. Ett enastående hantverk!

Inflödet under Kvarnvägen. Observera den vackert formade ”grindstolpen”.

Väster om Kvarnvägen. Femtio meter ned i bild dyker diket som en ubåt och vi ser det inte igen förrän vi i nästa inlägg fortsätter vår följa-dike-expedition. De blå husen längst bort i bild hör till Alunvallen.

Närbild av dagens målgång. Observera hur exakt den runda trumman är inbyggd med lager på lager av kalksten. Det vore en kulturhistorisk välgärning att rusta upp denna vackra ”vattenledning”. En ordentlig slyröjning och lieslagna kanter skulle blotta ”intressant konkret vardagshistoria”. Vad säger man på Länsstyrelsen?

I nästa inlägg fortsätter vi, då från väg 136 mot Södra bruket…

sista kyrkliga utposten

Fastän den ligger vid Ölands stora kroppspulsåder, väg 136 och dess östra motsvarighet, ser den så ensam ut där nere en halvmil norr om öns sydspets, kyrkan i Ås, inramad av vackra almar. Härifrån och ned mot fyren Långe Jan utbreder sig en del skog, frodiga schäferiängar och knölig ”öländsk stäpp”. Jag kan inte komma på nåt bättre begrepp eftersom den dominerande flacka och steniga landtungan till största delen inte är egentligt alvar, se karta. Kyrkan är Ölands enda bevarade östtornskyrka, och den har snart tusen år på nacken/korset. Den är byggd på 1100-talet.

en kall dag

Stensjön såg ut som blä. Och visst ser den istäckt ut! Förbannade kyla i plus 8!

Man lär sig aldrig. Det var varmt i dag, plus 8 redan vid middagstid. Vi var optimistiska. Detta blir den första riktiga vårdagen. Det blir varmt. Jag funderade på shorts men det blev tunna byxor, en fladdrig jacka i stället för vinterstället som kan jämföras med väggisoleringen i kåk i Jukkasjärvi. Vi hojade iväg. Mot söder. Motvind. Redan efter någon kilometer frös vi. Förbannade vind! Förbannade råkyla! Plus 8 men svinkallt!

Det blev kallare. Vi ökade takten, varmt kaffe väntade. Vi ilade över alvaret, huttrande i plus 8. Vid Stensjön står numera ett bord med bänkar. Upp med termosen. Kaffe innan jag kolar! Ingenting hjälpte. Tre koppar på raken och vi frös ännu mera. Allt var fult. Alvaret såg ut som gegga. Stensjön liknade blä! Himlen var äcklig, vinden vidrig. Allt är fult när man fryser. Nu gällde det att orka hem innan vi frös ihjäl – i plus 8. Vi småkutade över alvaret. Upp på hojarna, mot norr. Motvind! Men det var ju motvind hit! Förbannade vind! Förbannade råkyla! Plus 8 men svinkallt!

Man lär sig aldrig.

snön faller…

Snön faller men får inte fäste. Den ligger några timmar då och då men raderas snart av den lagrade solvärmen i Ölands steniga ”kropp”. Men snart är lagren slut och då blir Öland vitt. Enligt prognoserna kan ommålningen kanske ske på måndag…

I dag lördag kan jag konstatera att ett tunt snölager faktiskt ligger kvar i Södra Möckleby. Just då vintern börjar visa sig på allvar har fåglarna börjat kvittra – i protest eller glädje har jag ingen aning om. Men det är bra drag i körsången medan en och annan regndroppe faller. Slå på högtalarna och klicka här.

Häftiga regnskurar med snöinslag färgade i dag delar av alvaret vitt. Men bara en timme eller två.

För att få fram ”hur snön ritar streck” använder jag lång slutartid: 1/40 sekund.

Arontorpsrosen

I Albrunna lund hittade vi i går en(!) utslagen arontorpsros. Det är märkligt hur en blomma kan locka så mycket folk. Under den halvtimme vi var där kom nog 20 personer för att titta.

Ovanför och lite till höger om blomman ser vi en ännu inte utslagen knopp. Blomman slår bara ut i solsken.

Arontorpsrosen – eller våradonisen – lyser starkt gul och ser ut som en märklig mix mellan blomma och barrväxt.

Det är blött och sankt på alvaret just nu. Stövlar rekommenderas. Här en liten göl öster om Albrunna lund.

Stensjön i vitt

Lugnet vid Stensjön är monumentalt. Men intrycken blir helt olika vinter och sommar. Klicka här för att njuta av den betydligt mer inbjudande sommarversionen.

Enligt ”vanligtvis välunderrättad källa” fanns tidigare både inplanterad ädelfisk och kräftor i Stensjön. I dag lär de dock vara ett minne blott.

Du vet väl att du kan söka längst ned i bloggen, som i dag rymmer 570 inlägg och 2 535 foton?

Bästa sättet att få fram en stor bild – i Chrome – är att högerklicka på den och välja ”Öppna länk i nytt fönster”.

Och så vet du ju också att om du klickar på en kategori – i detta inlägg alvaret, bloggtips och Stensjön – så får du upp alla bloggens inlägg i just den kategorin.

Finessen med en blogg är att den med tiden blir en stor och sökbar data- och bildbank utan några som helst begränsningar.

tecken och spår på alvaret

Här och var dras spår efter olika djur samman till ”alvarets motorvägar”. Hare och rådjur dominerar. Vore jag hare skulle jag inte gå ut på alvaret. Där finns nästan inget ätbart och örnen ser mig på många kilometers avstånd…

En annan ”väg” där djuren har gått. Mellan vägarna finns stora orörda områden utan spårstämplar.

”Vägkorsning”. Jag har ingen aning om vilka djur som har väjningsplikt.

Vackert och välbyggt gömsle på alvaret.

Det ensligt belägna stenhuset inbjöd till en kort rast och flera koppar java.

På väg mot Albrunna lund stannade vi vid denna imponerande flisa. Den bör väga 10-12 ton.

Här har en blivit mätt av en annans död.

Albrunna lund från alvaret.

Vi travar in i Albrunna lund över stättan.

Inne i lunden revirpinkar rådjuren. På sina ställen är det mera gult än vitt.

Här finns etta att hyra. En hemlös fågel har jobbat hårt med att förstora entrén – utan att lyckas.

Precis på detta fotoställe växer de största bestånden av arontorpsrosen – om några månader.

Del av Albrunna lund.

Stigarna i lunden, som är gudomliga att vandra på under sommaren, ser vintertid inte mycket ut för världen.

Här och var ”krafsar” rådjuren fram det magra gräset. 

Hockey på Hålkärr

Öländsk hockey är väl inte direkt världsberömd. Men i dag såg vi den live – på Hålkärr på alvaret öster om Albrunna.

Den glider in i mål… (från VM 1962).

Hålkärr 24 maj förra året, isfri men vit ändå – av vattenmönja, Ranunculus aquatilis. Om tre månader bör den blomma igen…

alvaret

Det är fortfarande för kallt för att cykla. Det blev apostlahästarna i dag. Och det blev alvaret och kurs mot Stormaren…

Start vid Torngårdsvägen. Någonstans där ute ska Stormaren ligga. Stormaren är en alvarsjö. En sådan hinner inte torka ut under sommaren. De som är grundare och gör det kallas vätar. I dag var det tufft på alvaret. Kallt och blåsigt. Här finns inget skydd. Och här är man verkligen solo. Man kan gå mil utan att se en människa.

Här och var ritar sprickor mystiska tecken i de två tre decimeter tjocka kalkstensflaken.

Men även om livet här tycks orimligt hårt finns ändå liv, som här. Vad de gula och blekgröna krabaterna heter vet väl varenda människa.

Jag chansar på att det här är en blekgrön lav!

I logikens namn är detta då en vit lav – av någon sort.

Så ser jag den – Stormaren!

Ja, sjö och sjö. Allting är relativt. Dock lär biotopen vara intressant här. Här finns ett rikt fågelliv, påstår informationsskylt. Men i dag finns inte en fågel här. Floran ska också vara intressant. Ja, vi har ju sett en del lavar… Men märkligast är att det just här finns en rosenvingad gräshoppa som mest finns på Centralasiens stäpper. Om du skrämmer upp en gräshoppa som flyger iväg med ett tydligt rasslande är det en rosenvingad gräshoppa.

På väg mot Stormaren höll jag på att trampa rakt i denna vackert skulpterade koskit. Kan man säga att en koskit är vacker? Ja visst kan man det.

Nån enstaka taggbuske finns här och var, troligen det enda skydd en rovfågeljagad småfågel kan rädda livet i.

Det finns få större stenar på alvaret. Jag antar att de har kommit med isen, men har glömt varför de är så få, trots att geolog Jan Mikaelsson har förklarat det i mängder av föreläsningar.

Nu lyser det till i den mörka jorden. En svamp! Eller är också detta en lav? Tittar man noga finns massor av olika växter i skilda utvecklingsstadier.

Som jag sa… Livet är hårt på alvaret. Man har ett val, att äta eller ätas.

Ljuvlig grönska i det minimala formatet i den hårda vinden. Men de här mossorna och ”vad det nu är” ser ut att trivas.

Då har vi sett Stormaren… På hemvägen kunde jag inte låta bli att föreviga denna döende Ölandsglaciär. Droppe för droppe dör den ut. Alvaret är hårt. Att äta eller ätas. Att leva eller dö.

Vackra fotomodeller

Till mina favoritmotiv hör kor och, ännu hellre, kvigor. De är livsbejakande men också lite reserverade, spralliga men även keliga. Som tidigare kobonde går det inte att glömma dem, den säregna andedräkten, de djupa brölen, de lite blyga försöken till kontakt.

De här charmtrollen träffade jag häromdagen vid vägen mellan Södra Möckleby och Torngård. Alla ville komma med på bild, alla ville bli fotomodeller. Och vackrare kvigor än de öländska har jag aldrig sett. Kan det bero på det låga energivärdet i gräset på alvaret i kombination med friska vindar som håller mygg, knott och bromsar borta?

Visst syns det att de är medvetna om sin skönhet i sina gula chica örhängen, trots bakfylleröda ögon och matrester kring munnen!

Alvaret och språkförbistringen

Det är just nu snustorrt på alvaret. Hårda vindar och minimal nederbörd har en längre tid dominerat väderläget. När jag ska skriva några ord om de två illustrerande fotona dyker frågan upp: Hur definiera alvaret? Är alvaret stäpp? Eller är alvaret till och med något så dramatiskt som öken? En äldre svenska akademiens ordlista tycks förstå mina amatörmässiga jämförelser men ger mig ändå fel. Arton rader ned på denna sida läser jag:

”Man har kallat alvaret den nordiska stäppen. Likaväl kunde man säga den svenska öknen; ingendera benämningen är fullt riktig. Alvaret är något helt för sig.”

Man tackar för det. ”Alvaret är något helt för sig”. Men vad är ”helt för sig” för något? Jag googlar ”stäpp” och får upp: ”Stäpp är _ _ _ ett biom vars ekosystem karaktäriseras av gräsmark”…

Biom! Vad 17 är det för nåt? Jag söker, finner och läser: ”Biom är en regional ansamling av distinkta djur- och växtsamhällen. Biom är ett annat ord för vegetationsområde.” Där kom ordet jag sökte: Vegetationsområde!

Man tackar och inser att det är en evig belastning att vara nyfiken. Jag får skylla på mina gamla lärare. Hur som helst: Alvaret är ingenting annat än alvar. Alvaret är något helt för sig. Men ändå ganska lik stäpp. Eller öken.

Nä, nu sätter jag punkt.

Dags att uppdatera Ölands marina liv

Att vilda guldfiskar, med kinesisk härkomst, simmar i små pölar på Det stora alvaret är en guldskimrande nyhet som väcker allvarlig uppmärksamhet ända upp i Jämtland.

Dröstorp, en ödeby

Tidig morgon i Dröstorp 4 juni 1776. Senare under året kommer nyhemmanet att skattskrivas. Nybyggaren Carl W Jonsson, född 1744, funderar över framtiden där han står i dörröppningen till sitt minimala bostadshus och ser ut över de magra tegarna:

Olivia nedkommer inom en månad. Då blir vi fem i det enda lilla rummet. Betet är redan slut. Vår enda ko har gått i sin, ett får har dött och ett är försvunnet och det har inte regnat sedan i början av maj. Grannen Per har övergett sin gård. Det sägs att han nu arbetar som dräng på fastlandet. Han har klarat livhanken men ingen vet hur det gått för hans Anna och barnen… Skafferiet är snart tomt. Ska vi tro på regn och stanna? Eller ska…?

Så kan den av mig uppdiktade Carl W Jonsson ha funderat, denna fjärde junidagsmorgon för 236 år sedan. Befolkningen på det fattiga Öland hade under de senaste decennierna ökat kraftigt, och de jordlösa tvingades ut på Det stora alvaret för att finna sin försörjning. När bosättningen inleddes i Dröstorp väster om Gårdby under mitten av 1700-talet regerades Sverige av Gustav III. Som mest fanns ett 30-tal invånare i byn under början av 1800-talet. I slutet av samma århundrade dukar byn under och överges. Sedan dess är Dröstorp en ödeby – en fantasikittlande legend.

Jag vandrade till Dröstorp häromdagen, ungefär 110 år efter att den sista invånaren lämnade byn då Oskar II regerade. Den tre kilometer långa ”vägen” går på mager jord över i det närmaste nakna kalkhällar. ”Jordlagret” är bara någon eller några centimer tjockt, här och var något djupare. Vildgräs, sten och enar så långt ögat når. Vinden susar, drar och pustar och man tror – garanterat! – att man är i ett land där inga andra människor finns…

Om jag varit Carl W Jonsson denna dag för 236 år sedan hade jag nog lekt med tanken att ”gräset är grönare på andra sidan staketet”…

Med denna spartanska entré mötte mig Dröstorp – ödebyn. Efter tre kilometers ”ökenvandring” ger byn intryck av ”en livgivande grön oas”. Jag förmodar att det har suttit något slags informationsskylt på stolpen till höger i bild. 

 

En vacker vårsommardag som denna kan Dröstorp ge idylliska intryck. Men den nästan pastorala framtoningen bleknar snabbt om man har förmåga att föreställa sig livet här för 200 år sedan när torkan slog sina klor i landskapet, eller då fåken drev upp snö som begravde hus och ladugårdar, och kylan åt sig in i enkla pörten med stampade jordgolv och minimala vedlager.

 

I Ölandsbladet 27 mars 2012 skriver författaren och fotografen Anders Johansson om Bo Anderssons bok ”Dröstorp: en by på Öland som blev öde”. I artikeln sägs att utflyttningarna till de marginella jordarna sannolikt skulle ha blivit ännu flera om inte den kungliga förmånsrätten till villebrådet stadgat att utmarken skulle betraktas som det ekologiska underlaget för viltet. Denna förmånsrätt fanns reglerad i den så kallade ”Djurgårdsinrättningen”, gällande ända fram till 1801.

 

I samma artikel som refereras i bildtexten ovan kan vi läsa att Anders Johansson 1972 träffade Augusta Ahlgren, då 91. Hon berättade om hur hon tillsammans med sin mor besökt Sara Boman på Dröstorp. Augusta lade bland annat märke till att huset hade jordgolv.  

 

Runt Dröstorp liknar alvaret en uttorkad stäpp, trots de många enarna. Men i Dröstorp finns vackra lövträd, mest ask och oxel.  

 

Om detta är betesfållor förstår alla som vet hur mycket ett kreatur sätter i sig att gräset här inte skulle räcka många dagar åt en enda kossa.

 

Sannolikt ser vi här bygatan, som väl lika gärna kan kallas fägatan. Människor och kreatur fick nog finna sig i att dela det lilla som fanns. 

 

Ordet ”unik” missbrukas ofta. Men jag vågar påstå att ödebyn Dröstorp är just det, unik. Resterna av byn är dessutom skrämmande vackra i det milda försommarljuset.

 

Allt av det som finns kvar av mänsklig hand i Dröstorp är av sten. Men i Skarpa Alby finns ett trähus från Dröstorp bevarat. Det är i dag det äldsta huset i hela Sandby socken.

 

De kreatur som numera betar i Dröstorp kommer från Skarpa Alby Gård, vars fina hemsida är värd ett besök. På den finns en hel del intressant information om Dröstorp. Exempelvis berättas att det finns två järnåldersgravar intill byn, och att det första barn som föds och kyrkobokförs i byn är Brita, född 1764. Det sista barnet föds 1886.

 

Bostadshusen i Dröstorp var byggda i trä. De är för länge sedan flyttade eller förstörda. Men ruiner av några fähus av staplad, så kallad kallmurad, kalksten finns kvar. 

 

Murar och fähusruiner. En knapp kilometer nordost om Dröstorp står runstenen ”Björnflisa”, som jag tyvärr inte hann ta mig fram till under mitt improviserade Dröstorpsbesök. Stenen har en kort text: ”Jörund uppreste stenen efter sin broder”. 

 

I Dröstorp finns ett mindre antal träd. Men alvaret runtom är i stort sett trädlöst. Frågan maler i mitt huvud: Hur fick man tag i tillräckligt mycket ved? Den som har vedeldat en fastighet under en kall vinter vet vilka enorma mängder som går åt.

 

En nästan hel vägg med ett ”fönster” i ett av fähusen.

 

En annan av Dröstorps ”entréer”. Det är nog inte särskilt djärvt att påstå att besöken från världen utanför byn var få.

Stensjön

Om du går rakt ut på alvaret från Albrunna torg kommer du efter en knapp kilometer till Stensjön, ett gammalt vattenfyllt stenbrott. Här är ljuset mjukt, i buskarna sjunger fåglarna och här och var slår en liten fisk. Det är ont om sjöar på Öland. Stensjön är visserligen liten, men naggande god.

Vita havet

Ett gigantisk vitt plastskynke? Ett upplag av kalk eller krita? Resultatet av en mycket lokal hagelskur? Det var frågor vi ställde oss när vi gått ett hundratal meter efter stättan vid Albrunna torg och såg det vita fenomenet på avstånd. Men förklaringen var ”blommor”. En grund gyttjepöl, enligt tipsare kallad Hålkärr, av en mindre fotbollsplans storlek är helt täckt av vita blommor, ganska lika vitsippor – men större. Samme tipsare säger att ”de stora vitsipporna” heter vattenmönja, Ranunculus aquatilis. Det tackar man för.

Lilla huset på alvaret

Med sina fönsterögon spejar det ut över alvaret, det ensliga stenhuset vid kanten av Albrunna lund. Det byggdes ursprungligen till stensliperi någon gång under 1950-talet. Stenen bröts ”på tomten”. Senare köptes huset av en privatperson och byggdes om.

Min kompis Slumpen

Mitt på alvaret kan man ibland se vilda tulpaner, sannolikt relikter från någon gammal utplånad bosättning. De färgstarka exemplar jag gick rakt på i dag slog betänkligt hit och dit i den mycket hårda vinden.

Motivet var omöjligt att komponera; tulpanerna dansade helt vilda. Skärpa? Glöm den!

Följaktligen fokuserade jag, tittade inte i sökaren utan höll kameran stilla ”ungefär mot de vinddansande tulpanerna” och lät kompisen Slumpen jobba.

Man ska våga lita på en riktig polare.

Det enkla är det sköna

Motljus. Ett par gullvivor som sett bättre dagar. En hyfsad kamera. Det låter inte så häftigt, för att uttrycka sig modernt.

Men det utstuderat enkla blir ibland magiskt. Less is more, lyder ett till leda uttjatat talesätt som dock passar bra för dessa fyra bilder. Jag har tonat ned allt som går att tona ned. Enklare än så här kan jag inte göra en bild. Här finns absolut ingenting ”häftigt”.

Ändå är jag – för en gångs skull – ganska nöjd.