Kategoriarkiv: Ås

tidens gång

Låt oss stanna kvar en stund nere i Ås vid Tant Anettes lilla stuga, som i dag används av Hembygdsföreningen. Anette Karlsson blev den sista att bo i den innan den på 1950-talet flyttades från Näsby till Ås. Ryggåsstugan är kanske som vackrast inbäddad i grönska men även en gråmulen vinterdag exponerar den fina detaljer och inspirerar till historiska dagdrömmerier.

Anettes_stuga_6Den tvådelade dörren till stugan är låg, men 1850 var medellängden i Sverige bara 167 centimeter för mönstrande män. Kvinnornas låg runt 155 centimeter.

Anettes_stuga_5Redskapsboden i bakgrunden är en riktig nykomling i det månghundraåriga historiska sammanhanget. Den är byggd i huggen Ölandssten av Erik ”Icke” Svensson så sent som 1997. Hur gamla kvarnstenarna är vet jag tyvärr inte.

Anettes_stuga_4Kalmar läns muséum ledde panelningen av stugan 2003.

Anettes_stuga_3En läcker trädetalj, glänsande svart, troligen bestruken med tjära. Tyvärr vet jag inte vad den kallas, men den har antagligen en bärande funktion.

Anettes_stuga_2Visst är den svarta knuten imposant. I bakgrunden skymtar kyrkan i Ås. Den är Ölands enda östtornskyrka och byggdes redan på… Ja, håll i dig nu: 1100-talet!

Anettes_stuga_1Sveriges äldsta ek är runt tusen år. Om vi leker med tanken att det här trädet slog rot för 400 år sedan… Då, år 1615,  föddes Lorentz Creutz i Dorpat, nuvarande Tartu i Estland. Han blev landshövding och trots att han ingenting kunde om militärt sjöliv utnämndes han till amiralgeneral 1675. Året därpå förde han befälet över den svenska flottan i slaget vid Ölands södra udde. Hans amiralsskepp Kronan kapsejsade efter en för liten revning och började ta in vatten. Hon exploderade och Lorentz och 800 andra i besättningen omkom. Två svenska fartyg gick under i slaget, sex blev erövrade och 1 400 svenska sjömän dog. Om man då hade stått på den här tomten, granne till kyrkan i Ås, hade man kanske hört kanonsalvorna utifrån havet där folk slets sönder av kulor och skrot eller drunknade som råttor.

Alvarsamt har tidigare berättat om projektet Kronan, lett av Lars Einarsson vid länsmuseet. Klicka här för att läsa mer. 

 

Taggad , ,

Ås kyrka

Runt ett dussin Ölandskyrkor är sommaröppna i år. Alvarsamt tittade in i en av dem, den i Ås vid Ottenby. I ett av kyrkans informationblad, Ås kyrka – en kort historik och beskrivning, berättas att den har rötter i 1100-talet och till en början var en försvarskyrka. Det vittnar tornets tjocka murar och de små fönstren om. Kyrkans torn ligger i öster, vilket är mycket ovanligt. 1634 skriver antikvarie J H Rhezelius: Nordostgaflen står galet vid dene kyrkian.

1733 förlängdes långhuset åt väster med åtta meter, vapenhuset byggdes till och de små fönstren ersattes av större. 1787 målades kyrkan för första gången invändigt och 1803 fick den sin första orgel. Det sägs att tillbyggnadsarbetena var en följd av klagomålen på trängseln i den gamla kyrkan. Socknen räknade vid den här tiden in 600 själar. I dag finns inte ens 80 åretruntboende i Ås.

Foto från söder. Ingen vet varför tornet ligger åt öster.
 
Från orgelläktaren har man en fin överblick av kyrkorummet.
 
Man kan tänka sig hur det var att sitta här – när kyrkan var mindre – i början av 1700-talet. Trångt, smutsigt och mörkt, vintertid även kallt. Odörerna var nog många. Och prästen kanske dömde och skrämde om helvetets eviga plåga… Nej, det var nog inte bättre förr.
 
Orgeln från 1884 ska renoveras. För att finansiera arbetet har man bildat en Orgelfond.
 
Det pampiga batteriet av orgelpipor tonar fram som en egen byggnad i kyrksalen. Vill du stötta restaureringen av orgeln kan du lägga en slant i ett skrin vid ingången.

Kungen smörjer kråset i Ås

Jo, han var där, kungen! I Ås i den lilla stugan där det är så lågt i tak att till och med en rakryggad monark måste bocka och buga för att komma in.

Men det är inte kungen du ser på bilden. Det är jag. Däremot är stugan densamma som 30 juli 1975 då relativt nybakade kung Carl XVI Gustaf slog sig ned här för att käka öländska kroppkakor. Det gick åt fler än 600 denna dag då Ulla Severin sjöng Kungssången och man firade utgivningen av Åsboken, skriven av bland andra Bertil Palm, Boris Engström och Knut Johansson.

Nej, kungen – även lystrande till namnet Tjabo – åt inte alla 600 kroppkakor själv. Jag får just höra av licensierad Ölandsguide att partajet också lockade 100 andra gäster och att man satt vid – inte i – den lilla stugan i Ås.

PS. Den lilla stugan i Ås har tidigare besökts av Alvarsamt. Ämnet då saknade bokstavlig kunglig glans, trots en text om boende i både slott och koja.

Taggad ,

Paradis vid Paradisvägen

Friliggande villa vid Paradisvägen med magnifik utsikt över havet till salu. Sex rum och kök, boyta 180 kvadratmeter. Pris 9 miljoner.

Jag läser tidningsannonsen under en kort kaffepaus nere vid hembygdsstugan i Ås nära Ottenby. Den vänder sig till folk ”som vill bo med status”.

Kontrasterna är slående. I den vackra ryggåsstugan från 1800-talet bodde en ”Tant Anette” så sent som en bit in på 1940-talet, sannolikt utan både avlopp, el och rinnande vatten. Här levde hon sitt liv för bara 70 år sedan utan jaccuzzi, 50-tumsteve, fjärrstyrda persienner, mikrovågsugn, fiberansluten dator och två BMW 6 Gran Coupé i det friliggande garaget med automatiska portöppnare.

Hur 17 bar sig människan åt!?

Taggad ,

En regnig dag

Diset lägger horisonten i behaglig oskärpa. Det duggar varannan kvart. De vita fåren vid Torngårdsvägen stirrar på mig med nollade anletsdrag. En miljon för deras tankar!

I Gräsgårds hamn är det lugnt, trots rätt hård vind som får nätflaggorna att smattra. Skutorna ligger och kliar sig lojt mot kajen – då och då till ett kvävt gnisslande.

I Ås är fåren svarta. Och det kryllar av dem. Regnet tycks inte bekomma dem det minsta, men några småttingar skriker i högan sky. De är törstiga. Men det är knökpackat i baren.

Ottenby är magnifikt. Lundarna sköts som spädbarn. Just nu förbereder man en gallring av en del björk och asp på rätt stora arealer. Man ska också topphugga träd. Topparna får ligga kvar på backen – som död ved. Detta  ska stimulera kvarvarande träd och ge bättre skogsbete. Jo, det är sant. Det ska införas igen, småningom… Pendeln slår.

Tidigare misslyckanden ska nu vändas i succé. Hjortarna ska plåtas på nära håll. På med längsta objektivet, jag fokuserar på runt 50 meter och ställer in för fem bilder i sekunden. Smygjakten börjar. Inspirerad av ungdomens pojkboksindianer går jag så tyst att klockorna stannar och fåglarna håller andan. Jag smyger rätt i vinden, nu är det bara en tidsfråga innan jag ska få korn på högviltet. Jag smyger ljudlöst två kilometer. Inte en hjort, fastän jag tagit mig fram på så böjda knän att de värker. Ok, jag ska inte göra mig till. Skit i det då, förbannade hjortskrällen. Nu slappnar jag av och går småvisslande utmed en laduvägg ned mot det gamla fågeltornet…

Dåååååååååååå! De står precis bakom knuten. Sex hjortar kastar sig iväg i panik – fem meter från mig. Jag får nästan hjärtslag men hinner ändå rikta Canonen mot de flyende djuren. Smällan hostar som en kalashnikov. Åtta bilder att servera världspressen!

Men ett långt objektiv inställt på 50 meter tar inga bra bilder på fem meters avstånd. Som fotograf kommer man aldrig ifrån optikens lagar, hur gärna man än vill. Denna bild blev bäst.

Efter chocken vilar jag ut uppe i fågeltornet. Byter till ett kort zoomobjektiv. Lullar iväg hem utan indianmockasinerna på, struntar fullständigt i vindriktningar och hjortar. Men… Jag känner mig iakttagen. Och det är jag. Tre rackare står 50 meter bort och blänger hånfullt på mig. Jag tar denna bild med helt fel objektiv. Ser du alla tre?

Hade jag haft det långa telet kvar på kameran hade jag kunnat plåta in i näsborrarna på dem. Men som alltid här i livet är det bara att bryta ihop och komma igen.