Kategoriarkiv: Dagens turist

Dagens Turist 4

Deras husbil ser så ensam ut på campingen vid gästhamnen i Degerhamn. När vi knackar på sitter Monica och Stig Antonsson från Alingsås där inne i värmen och läser – med den blossande solnedgången i fönstret ut mot Kalmarsund.

– Kom in. Känn er välkomna. Vad kul med besök! Slå er ner.

Det är ingen hejd på gästfriheten och vi känner oss genast som hemma. Monica och Stig blir som ”gamla goda vänner” efter bara en halv minuts samvaro. Ibland är umgänget mellan människor nästan magiskt enkelt.

– Vi är här för att titta på fåglar. Det blev Ottenby i dag, men tyvärr inte så mycket att se, berättar Monica.

– Vi är nog lite för tidiga, säger Stig. Senare på året ser man mer vadare, prutgäss och vitkindade gäss. Men vi har faktiskt sett tre örnar vid Stenåsabadet i dag. De satt på stolparna till en hästhage. Det var mäktigt.

Det slitstarka paret Monica-Stig har vagabonderat i många år på både vatten och väg. Husbil har de haft i fem.
– Den är enkel att resa i – allt finns, menar Stig.
– Är det dåligt väder behöver man inte ens gå ut, säger Monica och smäller av ett av sina många hjärtliga skratt som får den lilla husbilen att vagga.

– Vi hade husvagn för många år sen, fortsätter hon.
– Men vi började med motorcykel. Den körde vi i tio år – med tält, berättar han. Före den hade vi båt, en Marstrandssnipa med ruff. Sen blev ungarna så stora att de inte ville följa med, då blev det husvagn.

– Men nu är det husbil som gäller. Vår lilla är perfekt, den går in på en vanlig parkeringsruta, berättar hon och måttar med händerna att det blir en centimeter över.

– Vi har varit i Danmark. Och i Runde i Norge och tittat på lunnefåglar, berättar Stig. Det blev 88 mil enkel resa. Men det var det värt.

– Och på Öland är vi flera gånger om året, skjuter Monica in. Men bara vår och höst, aldrig mitt på sommaren. Vi älskar verkligen Öland, och folk är så vänliga här.

Men några fel på ön finns väl?

Lång eftertanke…

– Nej, svarar Monica dröjande. Jag kommer inte på nåt negativt…

– Jo, nu vet jag, säger Stig och skrattar. Det finns inget toalettpapper på Naturums toaletter vid Sebybadet och Västerstadsviken!

Campingen i Degerhamn får däremot mycket beröm.

– Den är finare än dom flesta andra, betygsätter Stig.

– Den har ett underbart kök och bara läget är värt mycket. 120 kronor per dygn är billigt, säger Monica.

Drömmål/drömresa?

– Det enda vi säkert vet är att vi ska tillbaka till Öland – till våren. Just nu har vi inga andra planer, säger Monica och blir lite allvarlig.

– Om några dar måste vi hem till Alingsås och jobbet på PB Tools igen…

Så skrattar hon.

– Jag har varit där i 27 år – och Stig i 40!

Som sagt. Det är ett slitstarkt par vi har att göra med, Monica och Stig.

När vi tar farväl har solen sänkt sig likt ett blödande klot under vattenytan i Kalmarsund. Det lyser i husbilen. Vi tar för givet att Monica och Stig återupptar läsningen som vi avbröt dem i…

– Vi läser mycket, säger antonssonarna i kör. Monica plöjer just en tjockare kärleksroman, Den frusna trädgården av Kristin Hannah, och Stig njuter av ”inte allt för många mord” i Jan Mårtenssons Safari med döden. Stig drar en parallell: – Den är ungefär som min svärmor uttryckte sig om Morden i Midsomer, TV-serien med de vackra landskapsbilderna och massor av mord i en liten by som väl snart är utplånad: – Jo, visst är det många mord. Men dom sköter allt så snyggt.
 
När vi säger god kväll till Monica och Stig speglar sig solnedgången över Kalmarsund i husbilsfönstret. Om några dagar åker antonssonarna hem till Alingsås igen – för att komma tillbaka till Öland i vår.
 
PS. Vill du höra några sekunder av den goda stämningen i husbilen kan du klicka här
 
Märkt ,

Dagens Turist 3

Tid: 2012-07-09_11:07:14.
Position: WGS 84 (lat, lon): N 56° 15.938′, E 16° 23.805′.

De hinner knappt förtöja förrän jag hugger dem i Grönhögens hamn: Barbro och Bo i Amanda, en havskryssare av modell Bacchant IV, ritad av Knud H Reimers 1964.

Bo är noga med språket.

– Vi har inte angjort en brygga, som Hasse och Tage uttryckte saken. Vi har förtöjt vid en brygga. Däremot angör vi en destination. Vi har följaktligen precis angjort Grönhögen.

Bo är som ett självspelande piano – i dur. Han har hur mycket som helst att berätta ur sitt liv. Bo står på kajen medan hans Barbro sitter kvar i sittbrunnen och lyssnar och kommenterar.

– Jag är redaren. Bo är kaptenen, säger Barbro och skrattar gott. Jag navigerade hit. Bo styrde. Och det gjorde han med beröm godkänt.

– Hon är gammal tysklärarinna, varnar Bo.

– Åh herre gud, svarar jag medan jag försöker dämpa en hastigt uppkommen ångestattack.

– Akta dej så jag inte börjar drilla dej i starka verb, kontrar Barbro.

Och så där rullar det på. Det ena ger det andra som ger det femte.

Apropå det femte… Ibland undrar man över sakernas inbördes sammanhang…

– Du minns kanske världsomseglaren Uffe Petersson? frågar Bo.

– Gör jag? svarar jag.

– Han seglade jorden runt i en sån här båt. I precis en sån här. Uffe skada sej i en bilolycka och fick epilepsi. Han seglade för att han blev bättre på havet än på land.

Det Bo inte berättar – och kanske inte ens vet – är att nämnde världsomseglare Uffe Petersson avslutade en segling i Norra Ishavet med att stranda på hamnpiren en mil härifrån – i Degerhamn. Några år senare föll han så olyckligt i sin segelbåt i Valparaisos hamn att han dog, sannolikt i ett epileptiskt anfall.

– Vi har haft båten i tretton år, berättar Bo. Vi köpte den av en snubbe som tagit sej vatten över huvet – om man nu kan säja så när det gäller en äldre man som inte orkar sköta en båt. Så Amanda blev liggande oanvänd, om du förstår vad jag menar. När hon legat till sej i tio år köpte vi henne.

– Hur seglar hon? Lika bra som hon är snygg, kanske? frågade jag med kännarminen påkopplad.

Bo tystnar en hel halvsekund. Han tänker. Och så kommer domen:

– Låt mej uttrycka mej glasklart. Hon kräver ett välbalanserat segelplan.

– Det ante mej, svarar jag. Segelplan är viktiga, lägger jag till. Jag ser att Bo tittar på mig…

– Varifrån kommer ni, frågar jag men tillägger blixtsnabbt: Från vilken destination kommer ni?

– Från Kristianopel, svarar Bo.

– Men vi skulle inte hit till Grönhögen! skriker Barbro som måste höja rösten för att höras genom den tilltagande vinden.

– Vart skulle ni, då? Varför kom ni ändå hit? frågar jag väl medveten om att bryta mot reporterns gyllene regel numero ett: Att aldrig ställa två frågor samtidigt!

– Vi skulle egentligen till…, säger Bo och tittar uppfordrande på Barbro.

– Till Christiansö, kompletterar den tidigare tysklärarinnan och rynkar pannan.

– Till Christiansö, säger jag lite prövande…

– Ja, utanför Bornholm du vet. Det är två små holmar där som vi inte har varit på. Vi får ta dom nån annan gång, säger han och drar ett andetag.

– Nu rör vi oss hemåt. Det kommer att blåsa från söder även i fortsättningen. Det har varit sydlig vind dag efter dag. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Nä, nu bär det hem till Västerås.

– Men varför så bråttom, frågar jag. Ni är ju pensionärer.

– Musiken, svarar Bo. Orkestern kallar!

– Ja ha. Den, ja…

Västra Aros Mandoliner, säger Bo och skiner upp i ett lyckligt grin. Jag är gammal amatörmusiker och har varit med i flera orkestrar. Jag spelar kontrabas.

– Västra Aros Mando… liner? frågar jag och drar på orden. Det låter som en…

– Nä, det är inte en bling-bling-orkester, hugger Bo blixtsnabbt. Vi spelar kammarmusik. Och vi har så roligt. Nu måste vi repetera. Vi spelar på Västerås kulturnatt 22 september. I konserthusets aula.

– Jaså där, svarar jag.

– Jo, så är det, säger Bo och drar en smula på orden medan han hämtar näring ut minnenas skafferi…

– Vi seglade till Byxelkrok för trettio år sen. Där hyrde vi bil och åkte ner till Ottenby kungsgård. Jag minns att den gamla Opeln drog så lite bensin… Jag krävde ”komfortavdrag” när vi lämnade tillbaka den, eftersom kärran ”hoppade fram som en groda”. Det var bränslepumpen som bråkade. Den gav motorn bara en liten dusör då och då. Ja, jäklar… så lite soppa den drog, den där grodan!

– Men om Öland ska du veta…, fortsätter Bo. Om Öland ska du veta att vi undviker Borgholm. Där blir det mest partaj för hela slanten. Grönhögen är perfekt för oss och…

– Här finns många tyskar, säger Barbro och ler i förmiddagssolen. Många tyskar!

Bo fortsätter:
– Vi vill ha bort allt lull-lull i hamnarna. En bra hamn sköter om det vi behöver: vatten, toalett, sopmaja och vettiga förtöjningsanordningar. Bort med tvättmaskiner, bastu och folk som kommer ut och möter en i båt och håller reda på en som ett barn och tar massor av betalt. Kolla i Kalmar får du se vad jag menar. Vi pensionärer lever på halva lönen och vill ha ett enkelt liv – inte det här som är anpassat till dom som har två veckor på sig att snabbuppleva allt. Nä, livet på sjön ska vara enkelt. Det har gått för långt med…

– Nu måste du hem och repetera, dristar jag mig till att säga.

Barbro skrattar. Så säger hon:

– Är det nåt jag önskar mej så är det en liten stege. Det börjar bli kallt här. Jag vill upp på kajen till er.

”Stege”, tänker jag tyst. Men Bo reagerar inte. Och jag som trodde att han skulle undervisa lite om skillnaden mellan ”stege” och ”lejdare”…

I dag länsar sannolikt Barbro och Bo någonstans utmed småländska kusten på väg norrut. Snart angör de bryggan i Västerås. Förlåt, snart angör de destination Västerås – och förtöjer vid bryggan.

Amanda vid kajen i Grönhögen. Trots att hon är en mogen dam ser hon sprillans ny ut. Bacchant IV är från den tid då båtarna ännu var mycket längre än de var breda.
 
Barbro i sittbrunnen på Amanda. – Det finns många tyskar här i Grönhögen, konstaterade den tidigare tysklärarinnan. Gut. Sehr gut.
 
Kapten Bo med någonting drömmande i blicken. Hör han månne fjärran toner från Västra Aros Mandoliner?
Märkt ,

Dagens Turist 2

Det börjar bli packat i hamnen i Grönhögen. Segelbåtar från flera länder ligger och solar sig utmed kajerna. Vid norra kajen ligger tre finländare på rad. Jag hugger den ensamme kaptenen på den mittersta. Han blir Dagens Turist, en man i sina bästa år.

– Jag talar dålig svenska men vi kan ju försöka, säger Tomaas Naosiainen…

– Dålig svenska!? Du talar lika bra som jag. Så det så. Varifrån kommer du?

– Från Åbo. Nu ligger jag här och väntar in västliga vindar.

– Jaså, varför just västliga?

– Jag ska vidare. Mot Polen, du vet. Mot Gdansk.

– Det var värst. Det är långt över öppet hav…

– Ja, det blir antingen jäkligt jobbigt eller väldigt enkelt. Allt hänger på vädret, du vet. Men jag har en bra båt.

– Vad är det för typ?

– En Malå 40, en svensk båt från 1970-talet. Hon heter Lydia. Jag tycker så mycket om henne, säger Tomaas och det syns att han menar vad han säger.

– Är hon lydig i sjön, då?

Tomaas skrattar brett.

– Njae, så där. Det får duga.

– Får jag fråga… Vad ska du göra i Gdansk?

– Där ska jag träffa min familj. Dom flyger dit från Åbo. Jag räknar med att träffa dom på onsdag.

– Har du varit på Öland tidigare?

– Ja. Tre eller fyra gånger. Öland och Gotland tillhör favoritmålen. Och speciellt hamnen i Grönhögen.

– Nåt negativt om Öland?

Tomaas ler.

– Nej, ingenting. Men å andra sidan söker jag bara upp pärlorna. Det andra får vara. Det finns ingenting att gnälla över.

Vi skiljs åt, Tomaas Naosiainen och jag. I morgon bitti när jag kokar morgonkaffet kastar han loss i Grönhögen och sätter kurs mot Polen. Ensam på det stora havet. ”Det blir antingen jäkligt jobbigt eller väldigt enkelt”…

Tomaas Naosiainen i Grönhögens hamn. Till höger anar vi akterskeppet av ”Sydfart”, ett av världens äldsta lastfartyg, 133 år gammalt, som Alvarsamt skrev om för någon vecka sedan.
 
Tomaas och Lydia. Längst bort i bild ligger en slupriggad dansk och till höger om henne en ketchriggad fransos.

Jag går över till södra kajen. Där ligger en slupriggad dansk och en fransk ketch. På ketchen ligger en hund och sover på däck. Men ingen fransos i sikte. Det får bli dansken!

– Hej, får jag skriva lite om er på min blogg? Som Dagens Turist?

Fru Dansk skrattar och säger ja visst – men på danska. Herr Dansk skrattar också men ser villrådig ut. Till sist får han ur sig ett någorlunda klart besked.

– Jag vet inte, nej jag tror inte det, säger han – men på danska. Han till och med skakar lite på huvudet.

– Jo visst ska du vara med, säger fru Dansk.

Herr Dansk skrattar en aning generat. Men han ger sig inte.

– Nej, jag tror inte det. Men jag kommer nog att ångra mej, säger han.

Vi pratar om väder och vind. Och om Norden och segling. Och om Danmark och Sverige. Och om västra Jyllands 40 mil underbara sandstrand, på sina ställen flera hundra meter bred.

– Jag är en stor Danmarksälskare, säger jag. Min fru och jag ska snart dit igen. Till norr om Esbjerg…

– Och vi gillar det stora Sverige, säger paret i korus – på danska. För några år sen seglade vi ända upp till Haparanda. Nu ska vi först till Kalmar och sedan till Helsingfors.

– Men det ligger inte i Sverige, säger jag.

Herr och fru Dansk skrattar.

– Vi har aldrig varit i Helsingfors, säger herr Dansk.

Jag får lära mig att jag som svensk inte kan köpa en sommarstuga i Danmark. Ingen utlänning får det.

Paret Dansk berättar om båten. Den är större än Tomaas Naosiainens båt, tillverkad 1984.

Plötsligt skrattar herr Dansk till…

– Jo du, får jag adressen till din blogg?

– Självklart, säger jag och ger honom mitt visitkort.

– A-l-v-a-r-s-a-m-t, säger herr Dansk med finurlig min.

– Precis, säger jag. Gå dit du – och ångra dig!

Fru Dansk skrattar gott och kniper ihop ena ögat mot mig.

– Det kommer han att göra. Ångra sig! säger hon och skrattar ännu mer.

På danska.

Dagens turist 1

Under sommarmånaderna presenterar Alvarsamt då och då en Dagens turist. ”Offren” väljs helt slumpmässigt, vilket gör intervjuerna extremt spännande. Är Alvarsamt införstådd med tanken att intervjua på polska, jiddisch, vitryska eller turkiska? Givetvis. Alvarsamt backar inte för något.

Dagens turist – den allra första – är inte en utan två.

De cyklade, trots motvinden, i god fart ned mot Långe Jan. Jag cyklade om dem – och stoppade dem, Renathe och Manfred Stein från Tyskland. På klingande och felfri engelsk-svensk-tyska drog vi igång konversationen.

– Vi är här på semester, berättade Renathe. Men det är inte första gången, utan fjärde. Vi älskar naturen här på Öland.

– Men det finns väl minussidor också? Vad är sämst på Öland? frågar jag.

Renathe tänker inte ens en sekund:

– Det finns ingenting som är sämst här. Allt är bra.

Och så skrattar hon.

Manfred nickar instämmande. Men så rättar han till glasögonen, kisar mot solen och säger:

– Ortnamnen här är väldigt långa. Och därför lite svåra att säga. Hemma i Tyskland är dom korta.

– Säg nåt som är långt och svårt! uppmanar jag.

Manfred tänker. Så säger han en aning trevande:

– Moorbylaange är lite svårt att uttala på rätt sätt.

Jag håller med och vi skrattar alla tre åt det konstiga ortnamnet som inte finns på någon karta i hela världen.

Renathe och Manfred Stein fortsätter snart sin semester till Jönköping och därefter blir det en avstickare till Västkusten innan det bär av till ”hemma” utanför München igen.

Märkt ,