och det varde måndag…

Hösten är ovanligt färglös i år. Men det finns undantag. Vissa partier utmed Bergstigen i Degerhamn är några.

Men även det färglösa har sin tjusning. Detta vackra bladlösa träd skimrar i vitt, grått, gråblått, svart.

”Södra Öland ska lyftas igen.” Ja, så skriver Östra Småland. Det mesta man drömde om 2009 verkar ha gått upp i rök eller blivit kvar på startlinjen. Nu vet inte jag vad man hade för visioner för sju år sen, men tydligen var de många, eftersom tidigare kommunalrådet Kent Ingvarsson (M) i veckan levererade en riktig högersmocka i samma artikel: ”Utvecklingen har varit katastrofal med allt snabbare urbanisering.”

Vad göra? Kent Ingvarsson föreslår en landsbygdsutvecklare för södra ön. Personligen tror jag inte mycket på en sån. All utveckling måste göras av invånarna, något som Kent själv säger i samma artikel: ”Men det är i första hand medborgarna själva som ska stå för själva utvecklingen. Däremot ska kommunen se till att det finns pengar.”

Jag tror inte på det heller. Allt företagande innebär risktagningar. Företagandets grunder är intresse och kunskaper och en stor slev jävlar anamma. Att kommunen genom ”pengar” skulle eliminera riskerna för företagande känns som fel väg. Ska allt i livet göras ”säkert” blir nog inte mycket gjort.

Även om urbaniseringen är katastrofal finns glädjeämnen. Vad sägs om denne göteborgare som vill bli åretruntboende i lilla Degerhamn/Södra Möckleby? Glädjande nog är några telefonnummerlappar på papperet rivna så det finns hopp om ytterligare en sydölänning! Eftersom jag är optimist säger jag redan nu: Välkommen hit!

Något som verkligen inte har gått i stå är uppbyggnaden av den omkullblåsta ladan i Degerhamn. Det var snart ett år sen orkanen Gorm som svepte av hela övervåningen på byggnaden 2015. Kåk och tomt såg ut som efter ett bombanfall och jag hade svårt att tro på en återuppbyggnad. Lyckligtvis hade jag fel och steg för steg närmar sig bygget sitt slut. Snacka om happy end.

Gorm har sopat rent i november 2015. Vid Ölands södra udde blåste 27,5 meter per sekund.

Augusti i år.

Ladan från luften i augusti i år. Om man jämför med villorna omkring ser man hur enormt stor byggnaden är.

Norra gaveln under flyktiga sommarmoln.

Mitten av oktober 2016. Jobbet är kanske klart till ettårsdagen av orkanen Gorm?

Den av Länsstyrelsen stängda ställplatsen i Degerhamn är trots det förnuftsvidriga beslutet numera fylld av bilar, vanliga bilar. I går kom bilar på led, bilar åkte igen och nya fyllde på. Det kryllade av bilar, man kunde tro att man var i Stockholms city. Ur bilarna klev fågelskådare med sina mäktiga optiska kanoner.

Bilarna var så många att de fick ställas på led. Rep och skyltar vägledde förare som eventuellt fått pippi på hjärnan.

Alla spejade med fixerad blick mot nordväst. Alvarsamts utsända såg intet, bara tristgrått hav och en ännu tristare Sverige i fjärran. Vad fotograferade man med dessa muskedunder?

Mystiken tätnar. Fotograferar man sand? Fotograferar man vatten? Fotograferar man det hemska Sverige? Ingen vet. Tystnaden ligger tät över strandlivet – som ett lock till tryckkokaren.

Stora Nikonsmällor på stativ, som under fotbolls-VM eller vid filmfestivalen i Cannes. Vilken kändis är på ingång? Från havet? Kommer kanske Sune Flisa simmande från Shimla, Indien?

Efter en stund lättade tystnaden en aning och många av männen med fotokarbiner tycktes slappna av en smula. Vår utsände reporter tog mod till sig och frågade. Svaret: En (en enda!) sibirisk järnsparv.

Det lär krylla av fågelskådare även nere vid fyrplatsen. Orsaken är att där inte finns en (en!) utan mängder av rara fåglar. De har kommit som snedseglare med den envisa hårdvinden från Ryssland! Svenska Dagbladet skriver att ”Ryskt extremväder flax för svenska fågelskådare”. Sibiriska järnsparvar och azurmesar lär – exempelvis – kunna avnjutas i okularet. Tusen ornitologer lär ha invaderat ön. Hur många fåglarna är låter jag vara osagt.

Skarv på reven vid södra udden. Den är inte alls rar. Kanske därför många vill skjuta den, medan andra protesterar.

Apropå fåglar ser fågelsjön i Degerhamn ut att växa igen allt mer. Eller luras ögat av sjöns framtoning i årstidernas olika förklädnader?

Fågelsjön i oktober 2015. Grönt lyser med sin frånvaro. Ockrafärgerna tar över.

I augusti 2015 var i stort sett allt i motivet grönt. 

Hösten går långsamt mot vinter. Det döda bryts ned för att ge näring åt det kommande. Långt bort skymtar en vår…

Att Alvarsamt mest huserar på södra Öland hindrar inte att vi nån enstaka gång uppmärksammar något berömvärt på norra ön. Kommunalrådet i Borgholm, Ilco Corkovic (S), betalar luncher och bensin ur egen ficka. Det skriver lokala medier, bland andra Barometern, den 15 oktober. Ilco har, enligt Östran, inte fakturerat representationsluncher och liknande efter sitt tillträde 2014.  Han betalar själv även om han exempelvis bjuder en företagare på lunch. Ilco menar att arvodet täcker utgifterna. Bravo, Ilco! Alvarsamt lyfter på hatten. Så borde flera jobba inom politiken.

Den i en kommentar utlovade videointervjun med Sune Flisa gick inte att genomföra. Det blev den gamla vanliga visan: Bråk om honorar. Att en liten kulturpublikation som Alvarsamt ska betala inte mindre än 40 000 kronor för en treminuters intervju är i grövsta laget. Vi erbjöd hälften, men gode Sune tvärnobbade.

Sune Flisa är i stället åter beredd att kasta sig in i både politiken och byråkratin för att – som han själv säger – leda södra Öland mot en storslagen framtid. Första steget är att med nästan hundraprocentig säkerhet utnämna sig själv till länets nästa landshövding. I ett mejl till tillförordnade hövdingen skriver Sune att han ”är den utan konkurrens bäst lämpade för jobbet”. Att gode Sune bara för en kort tid sedan krävde stängning av landets länsstyrelser tycks han helt ha glömt bort. Nå väl, nedan publicerar vi – med viss tvekan – Sunes mejl till Malin Almqvist, tillförordnad landshövding och länsråd i Kalmar län:

För övrigt kan noteras att min fru köpt årets första pepparkakor. Det ryktas att vi går mot nåt slags högtid…

_ _ _ _ _

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 24 oktober.

henrys fyr

Birger Hagman är genomsyrad av hav och skutor. Han kan allt och lite till om öländsk sjöfart. Alvarsamt träffade honom under Internationella Fyrdagen nere i museet i Degerhamn där han visade Sjöfararkustens utställning. Han visade även fyren Ingrunden, som är ett HPD-arbete (hopplockade delar).

Birger Hagman berättar:
– När dom byggde vindkraftverken i sundet ville man ha en forskningsstation om vindar och strömmar. Då släckte man fyren Utgrunden och lyfte bort hela den övre delen och satte forskningsstation där. Den fick namnet Utblicken. Henry Claesson i Degerhamn ville få tag i den nermonterade fyrdelen. Han fick den. Cementa hjälpte till att gjuta fundamentet till fyrens övre del. Henry tiggde också till sej tändningssystemet – som fortfarande fungerar. Men i dag lyser Ingrunden bara in mot land – och hem till Henry. Fyren har alltså ingen som helst marin funktion i dag. Den invigdes 2004.

Alvarsamt besökte fyren redan 2012. Klicka här om du vill läsa även det inlägget.

Birger Hagman i Ingrundens bottenvåning. Väggarna är fulla av historiska tillbakablickar.

Fastän Ingrunden inte har nån som helst marin funktion är den marina prägeln mycket påtaglig.

Lejdaren upp till fyrtoppen är kort men brant.

– Den är väl runt åtta meter hög, men ute i sundet var den mycket högre. Där var den en viktig fyr, berättar Birger. I dag finns ingen fyr där ute. Det finns andra navigationsmedel. Fyrarna tappar i betydelse. Många är ren kuriosa i dag, och på sikt försvinner nog alla fyrar. Men vi sjöbusar vill förstås ha dom kvar, erkänner Birger Hagman och ser aningen ledsen ut mitt i ett gapskratt.

Fyren från norr i oktoberkvällsljus. Det större huset bakom Ingrunden är Degerhamns Hembygdsmuséum. Längst bak: Cementa.

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 10 oktober.

extra extra extra extra

Miljödomstolen stoppar utvecklingen i Degerhamn/Södra Möckleby. Man gör det genom att säga nej till ställplatserna i Degerhamn…

När vår ledarskribent Sune Flisa fick beskedet genom lokala medier ramlade han samman i en mindre blodstörtning och vårdas därför på centralsjukhuset i Shimla, Indien. Från säng 45 på akutavdelning 22 telegraferar han i fetstil: Trots akutsjuk känner jag mig kärnfrisk. Så snart blodstörtningen är åtgärdad går jag loss på tangenterna. Varje nedslag ska kännas som en atombomb. Före midnatt kan ni publicera explosionen. Men slå upp den ordentligt med fotot jag tog vid besöket i somras. På det ser vi den sträcka/det stenröse ”obruten kust” man dillar om. Den förnuftsvidriga domen är hot stuff även här borta på andra sidan jordklotet. Ingen här tror att sånt kan hända år 2016. Alla bara skrattar. Jag är glad över att jag emigrerade. /eder Sune Flisa

alunvallen och ljuva framtidsdrömmar…

Nymålad skylt. Nystrukna stängselstolpar. Alunvallens ansikte utåt blir allt vackrare. Kan denna försköning också bli en nytändning för fotbollslaget? Kan Degerhamns IF resa sig ur askan, spela upp sig i Allsvenskan för att några år senare vinna Premier League? Ja, vi säger så… Vill du se träningsmatchen 2015 mellan den äldre och den yngre årgången av degerhamnarna klickar du här.

vattenled med tusenåriga anor

En sammanfattning av Sjöfararkustens mål och mening finner du här. Kortfattat är Sjöfararkusten ”en organisation för sjöfartsmuseer i samverkan”.

Man kan inte annat än förundras över det starka intresse som ligger bakom arbetet i många klubbar, föreningar och intresseorganisationer i vårt land. Föreningen Sjöfararkusten är ett bra exempel. I Sjöfararkusten fokuserar man på det maritima livet i förgången tid. Sjöfararkusten har blivit en tummelplats för personer med ett brinnande intresse för havet, segelfartyg, skeppare, besättningar, hamnar och livsöden. Dryga tiotalet museer utmed kusten är med i föreningen: Rågö, Loftahammar, Västervik, Gamleby, Mönsterås, Figeholm, Oskarshamn, Degerhamn, Pataholm, Kalmar, Bergkvara och Borgholm.

– Vi kan ses som en paraplyorganisation för alla kustmuseer från Västervik i norr till Karlskrona i söder, berättar Birger Hagman, vice ordförande i styrelsen. Sträckan är en del av kung Valdemars segelled som finns omtalad redan under 1200-talet.

Birger Hagman guidade Alvarsamts utsända runt på skärmutställningen i det lilla men innehållsrika hembygdsmuseet i Degerhamn.
– Vi vill visa upp vad vi gör, kalla det gärna marknadsföring. Grundtanken är att skapa en stor databas. I den ska man småningom kunna söka allt som har med sjölivet i området att göra.

I utställningen figurerar också en liten bogserbåt, S/S NALLE. Han byggdes 1923, försvann till Köpenhamn, missköttes, rostade och blev nästan ett vrak. NALLE – ett fartyg som faktiskt är en ”han” – hittades av Burre Hellman som satsade pengar i honom. Resten är solskenshistoria som du kan läsa här.

– I dag ligger NALLE renoverad och vacker i hamnen i Oskarshamn, berättar Birger Hagman och ser genuint lycklig ut.

– I den databas vi just ny bygger upp finns dels en föremålsavdelning, dels sökbara register för fartyg, rederier, varv och personer, berättar Birger Hagman, här framför planschen om Degerhamns sjöfartsmuséum – som ingår i den skärmutställning om Sjöfararkusten som för en dryg vecka sedan avslutades i just Degerhamns sjöfartsmuséum.

En av de två utställningsskärmarna i Degerhamns sjöfartsmuséum. – Nu går utställningen vidare till Gamleby, berättar Birger Hagman. Den databas som Sjöfararkusten byggt upp innehåller i dag 15 000 föremål, 600 fartyg, 15 000 personer och 34 000 mönstringar.

Den praktiska skärmkonstruktionen är gjord i Polen. – Av ekonomiska skäl, förklarar Birger Hagman. Den som vill få tillgång till den gigantiska databasen kan vända sig till någon av medlemsföreningarna.

Öländska 200-åringen Borgholm har en egen plansch i expon. Borgholms stadsmuséum hittar du här.

golvad men inte utslagen

Som en Fågel Fenix reser den sig nu ur askan, den stora ladugården vid Degerhamns gård. Det var orkanen Gorm som förvandlade den till plockepinn. Då, för ett knappt år sen, var det väl ingen som trodde på annat än rivning även av det lilla som fanns kvar. Men vi trodde fel…

Norra delen av byggnaden är vad jag förstår helt riven. Nybyggnaden ser urstark ut med kraftiga stålbalkar.

Från luften ser vi bättre hur även den kvarvarande, södra delen av ladugården byggs in under nytt tak. Den avlånga kåken till höger i bild är uppfräschade Folkets hus Degerhamn, där det i dag finns bio. Du kan titta in i den här – och även höra några av medlemmarna i filmklubben. På denna bio har en gång serverats en världspremiär… Klicka här.

i röret…

Birger Hagman vid en av planscherna på utställningen ”Sjöfararkusten” i Degerhamns sjöfartsmuséum.

Vi konstaterar – i bild – att sommaren har gjort comeback. Och så fortsätter vi loppissvängen. Nästa besök bland glas, tomtar, kannor och konst för allt mellan 50 och 500 000 spänn görs i Bredinge. Och så går vi på muséum – i lilla Degerhamn! Där har en skärmutställning om Sjöfararkusten just avslutats. Sjöfararkusten! Vad 17 är det för nåt? Läs Alvarsamt så får du svaret…

Eftersom det i går var Internationella fyrdagen kliver Alvarsamt även in – men icke upp – i en fyr, eftersom vår utsände lider av svår svindel, så våldsam att han inte ens kan gå i skor med tjocka sulor. Vi  hoppas också kunna visa svindlande vackra bilder tagna från luften. Av vad återstår att se…

panorama

Från alvaret, några hundra meter öster om Pilekulla, låter vi kiten med kameran stiga till 150 meters höjd i den ljumma kvällssolens sken, ympat med stänk av guld. Färgerna är dramatiska, slagskuggorna långa, nästan hotfulla. Solen går ned över Kalmarsund; vi går snabbt mot skumtimmen då allt tonar ut och blir till dröm…

Kameran riktad mot nordväst. På andra sidan Kalmarsund skymtar vi Sverige. Som synes är alvaret ingen öken, här finns mängder av mindre bäckar och gölar, ja till och med sjöar.

Med radiosändaren styr min fru kameran i små steg mot öster. Vi blickar här åt nordost och ser bland annat den ”evighetslånga” ”Mittmuren”. Den skarpsynte kan vid horisonten, långt till höger, se något vitt höja sig över det blå vattnet. Det är Segerstads fyr.

Torngårdsvägen är en av de få större vägarna som ”tvärsar” södra Öland. Vi ser vägen mot öster. Till höger i bild, vid horisonten, anar vi Gräsgårds kyrka. 

Torngårdsvägen går rakt över Öland och detta foto. Vi ser norrut. Uppe till höger Cementas stora kalkstensbrott och bakom det vindkraftverken i Ventlinge. I en större version ser man tydligt hur Mittmurens förlängning pekar exakt på fyren Långe Jan.

Torngårdsvägen löper i vänstra övre hörnet mot väster. I bakgrunden Kalmarsund och silhuetten av Cementa i Degerhamn. Och som tidigare sagts, det finns ganska gott om vatten på alvaret. Den större gölen i bild är runt 40 x 20 meter. Bakom den ligger ett mindre ”syskon”.

sotdöd eller utveckling?

Publikbild från uppvisning under Degerhamns räddningsdag 2011.

På lördag körs Degerhamns räddningsdag, ett minievent som vuxit till ett bautaevent. Nu firar man tioårsjubiléum och Alvarsamt gratulerar förstås. Men, det skulle behövas flera lokala roliga och intressanta evenemang långt ute på den glest befolkade vischan – som södra Öland onekligen tillhör. Många glesbygder förtvinar långsamt och dör. Affärer läggs ned, företag går i konkurs eller flyttar. När nedgången nått en viss nivå brukar loppet vara kört. Det gäller att göra nåt innan den nivån nås, sen är det för sent.

Ibland undrar jag hur det går med goda idéer och geniala hugskott. Samlas de i säck för att sen glömmas bort? Vad har det exempelvis blivit av allt det spännande som värktes fram vid dialogmötet 2 november i fjol?

Husbilarna är här för att stanna, vad man än tycker om dem. Men motståndet till så kallade ställplatser är hårt från både myndigheter och enskilda. Det är sorgligt, ty ställplatser är en av glesbygdens små möjligheter till inkomster och olika typer av ”inflöde”.

En annan möjlig blodtransfusion är olika typer av idrottstävlingar. Ironman, exempelvis. Men den utgår i vårt fall från Kalmar. Varför inte skapa en egen enkel tävling med start och mål i exempelvis Södra Möckleby/Degerhamn? I den lilla byn Skålan i Jämtland genomfördes nyligen en lokal tävling med det fantasifulla namnet Cypakutsi – för 21 året i rad. I Skålan bor bara 103 personer. Trots det  ställer 250 personer upp i tävlingen, som sköts av 60 funktionärer. Och till den avslutande festligheten i bygdegården kommer 500 personer! Den lilla anspråkslösa tävlingen aktiverar alltså nästan tusen människor – i en by med hundra invånare!

I Skålans Cypakutsi handlar det om att cykla, paddla, kuta och simma. Vilka kan grenarna bli i Södra Möckleby/Degerhamn? Springa baklänges, simma, cykla hinderbana och slutligen precisionskastning med liten boll – alla grenar genomförs i hamnparken och hamnen. Tävlingen kan få det fantasifulla namnet Baksicykast.

Intresse?

sten blir cement

Det gäller att vara vaken när man närmar sig Cementas kalkstenbrott ute på alvaret öster om Albrunna.

Från luften ser vi nästan hela brottet. Den bortre lodräta väggen är mer än en kilometer bort. Bredden på brottet är ungefär en kilometer. Diagonalt i bilden går vägen mellan fabriken i Degerhamn och stenbrottet.

Vid norra delen av stupet ned mot brottet markeras kanten inte med staket utan med enorma stenar, eller flisor som det heter på öländska.

Inget stenbrott kan nog betraktas som ”vackert”, inte heller detta. Men det fula kompenseras mycket av sjön, där många fåglar lär trivas och häcka.

Här ser man att Öland är i stort sett bara sten – med ett tunt jordlager här och var.

Närmare stupkanten än så här vill jag inte gå…

Borrarna har lämnat lodräta avtryck i berget. Man borrar först och spränger sen. Därpå körs råvaran på lastbil till fabriken i Degerhamn.

Mitt i allt det hårda och karga kan man finna ett färgstarkt miniliv. Här några mossor och lavar på solvarm sten. Cementa gör en hel del för att stimulera den biologiska mångfalden. Läs mer här.

Här är brottets kanske mest dramatiska hörn där norr-söder-väggen möter väst-öst-väggen.

Ett fotografiskt sett svårt motiv. Väggen till höger är mycket mörk, sjön skimrar som blått silver. Det krävs en hel del bildbehandlingsjobb för att få ”fotografisk harmoni”.

Våra fantastiska ögon ser detaljer i förgrundens ljusa sten lika väl som i stupets kolmörka sida. Men kameran klarar inte det. Därför måste bilden behandlas i ett datorprogram.

svalka mellan två vatten

En underbar dag med en magiskt varm vind krävde luft under vingarna och svalka från helst två vatten. Vi fann det vi sökte på landtungan mellan sjön och havet väster om Hammarby. Mot söder ser vi skorstenarna på Cementa.

Åt norr. Vingarna på snurrorna på Eckelsudde flimrar vid horisonten och på betet nära havet ligger krittren och idisslar. Observera färgskillnaden på vattnen. Bräckt vatten till vänster, sötvatten till höger.

när vi nu är ute och går med kiten…

…kan vi passa på att vrida kameran och fånga Amadeus på bild. Hon ligger här vid kaj utanför Cementa, är 80 meter lång och en ny bekantskap för oss. För den fotointresserade kan berättas att bilden är exponerad på 1/2 500 sekund, bländare 3,6 och 250 ISO.

att gå ut med…

Vissa går ut med hunden. Andra med sin partner. Vi gick ut med kiten på piren i Degerhamns hamn.

sveriges bästa ställplats…

… låg här en gång i tiden. Kolla här! Och här! Och här! Och här!

rödfyrens landskap

Överallt runt Degerhamn lyser gamla högar av rödfyr. Här utmed cykelvägen mellan Södra bruket och Albrunna får rödfyren extra lyskraft i solnedgången.

åter till Indien!

– Jag trodde det var ett försenat aprilskämt, säger en yrvaken Sune Flisa i telefon till redaktionen nu på morgonkulan. Enligt Östran har Länsstyrelsen upphävt kommunens strandskyddsdispens och Degerhamns ställplats har därför tagit ner skylten!

Sune Flisa fortsätter:
– Jag kom hem från Indien i går efter en besvärlig bilresa. Och detta vansinne är det första som slängs i mitt ansikte. Här går inte att stanna. Makten har gett sej den på att ta död på södra Öland – med alla medel. Med hastighetsbegränsningskatastrofer, med Länsstyrelsebeslut, på alla sätt som går. Jag dricker en kopp kaffe nu och sen blir det tummen tillbaka till Indien. Där råder åtminstone nån jävla ordning och reda. Det minsta man kan begära är att landshövdingen avgår, slutar Sune Flisa och kastar på luren, rasande, kolerisk, störtförbannad.

Alvarsamts redaktion kan inte annat än instämma i Sunes krav: Landshövdingen måste avgå. Nu!

Degerhamns ställplats, november 2015. Vägen i mitten leder ut till norra pirarmen.

bergstigen utvecklas ständigt

Hembygdsföreningsgänget bakom Bergstigen går från klarhet till klarhet. Senaste satsningen var en grill vid Utsikten. Nu har man snickrat en lättgången trappa upp till utsiktskullen vid Fågelsjön i Degerhamn. Det blir nu lättare att ta sig upp på kullen för den som inte vill använda ”bergbestigningsrepet” som skymtar till höger i bakgrunden.

Uppe på utsiktskullen finns nu ett bastant räcke uppsatt. Hur upphetsad man än blir av det man ser av fågellivet i sjön behöver man alltså inte ramla av kullen och slå halvt ihjäl sig. Lördagarna 16 och 23 vårstädas Bergstigen mellan 9 och 15. Den som vill är välkommen att hjälpa till, samling vid Utsikten. Tag gärna med räfsa, såg, sekatör. Hembygdsföreningen bjuder på fika och korv med bröd. 

cykelled med oviss fortsättning…

Om du trampar i bildens riktning kommer du småningom till Albrunna. Hur leden fortsätter därifrån är enligt rykten ännu ej bestämt. Den som lever får se…

Hojar du i denna bilds riktning kommer du först till Södra bruket, sen till Södra Möckleby och Degerhamn. Hur leden därifrån ska gå är enligt rykten ännu ej bestämt. Den som lever får se…

fiberriket är nära

– Det är synd om människorna, säger Indras dotter gång på gång i Strindbergs Ett drömspel. Det är sant. Man kan lida på många plan, psykiskt och fysiskt – i krig men även i fred. På södra Öland rasar för tillfället ett bittert fiberkrig. Kampen gäller dig. Du är målet. Bolagen slåss om dig – som kund. Men alla kan inte välja fritt, något bolag måste vinna. Eller ser vi bara förlorare? Når vi fiberhimlen eller blir det bara fibermjöl av hela klabbet? Ingen vet – ännu.

Det är synd om människorna.

Lofwad ware Fibern Wåra fäders Bud!
Båder när och fierran
Höres thetta liud

Här är fiberbolagen som alla erbjuder det bästa alternativet för inträde i fiberriket. Kanske finns ännu fler? Kanske lurar nåt i vassen för att göra entré strax före ridåfall?

Telia.

Zitius. Bolaget lär vara ett underbolag till Telia.

IpOnly.

ByNet, som lär vara en underavdelning till IpOnly.

Diskussioner, möten, öppna hus avlöser varandra. Många vet som alltid bäst. Sockenföreningen ligger i och har gjort så länge. Hur går det? Vad kommer det att kosta? Kan man leva utan fiber? Enligt rykten går vi mot nåt slags final. Vilket bolag vinner? Vilka förlorar? Och hur går det för de stackars ölänningar som säger nej till bredband men senare ångrar sig? Är fiberriket för dem stängt för evinnerliga tider? Finns en sista chans till nåt slags avbön och bot, eller är dessa tvivlare predestinerade till att kliva en eller flera våningar ned?

Alvarsamt förhåller sig iskallt neutral i operatörsfrågan men har sen länge tagit ställning i behovsfrågan: Det finns ingen framtid för södra Öland utan fiber. Ingen vet vilka hastigheter och bandbredder som kommer att behövas om ett år. Eller tre. Den som säger sig veta det ljuger.

Det är synd om människorna.

Telia höll i går öppet hus i Folkets hus i Degerhamns folket hus. Men vad är en öppen fiber? Trots letande på nätet hittar Alvarsamt ingen rimlig förklaring. Däremot hittar vi ett blogginlägg med den fascinerande rubriken: ”Telia Öppen fiber håller stadsnätet stängt”.

hög vid hög

Om man åker söderut på Degerhamnsvägen ser man dessa jordhögar till vänster en bit upp på lägdan strax före Degerhamn. Jag vet inte vad man jobbar med, men det ser spännande ut. Vet nån vad som är på g?

år efter år går arbetet vidare…

Arbetet med boken om Södra Möckleby socken pågår oförtrutet, månad efter månad, år efter år. Nu har man snart hållit på i fem år. I dag kallade man till ”extra skanningsmöte” för att digitalisera nån procent av hembygdsmuseets enorma fotoskatt. Medan skannern plågades till oroväckande gnöl och rökutveckling av maskinist Birger Hagman drog Uno Magnusson självupplevda sannsagor från senaste USA-resan. Lantbruksspecialisterna Laila och Lars Henell diskuterade länge om varför en strängläggare är viktigare än en självbindare. Sedan serverades kaffe med hembakade semlor och allt arbete nedlades omedelbart – och arkiverades. Alvarsamts utsände följde storögd processen.

Laila Henell är klassens ordningsvakt. Hennes arbete betraktas av kollegorna som ”i det närmaste omöjligt”. Birger Hagman, datageni och sjöman, rattar skannern mot nya stora äventyr.

Miljön för skapandet av en sockenbok kan inte vara bättre. Museet i Degerhamn är proppfullt med gamla ting, foton, referat, protokoll. Även delar av handelsman John i murens affärdisk finns där.

Laila Henell placerar en etikett här, en annan där. Och så ramlar nån av och hon får börja om igen. Utan ordning på alla tusentals foton skulle jobbet snabbt utmynna i ett inferno av strindbergska format. 

Magister Uno Magnusson med femteklassare för runt 40 år sen. Grabben i blå tröja, trea  från vänster i mittraden är Lars ”Perennen” Henell, i dag handelsträdgårdsdirektör och sockenbokens lantbruksexpert. Tilläggas kan att ”Perennen” i dag har väsentligt mindre respekt för sin tidigare lärare. Han till och med duar honom.

Magister Uno Magnusson försöker dock med alla medel upprätthålla skenet av ”bestämmande kraft”. Här visar han med diktatorisk emfas var bilden av honom själv ska placeras i boken – här! Bredvid honom står tidigare eleven ”Perennen” Henell. Han bara skrattar och säger – jaså…

Längst till vänster skymtar handelsman John i murens disk med centralt placerad våg. Foton finns uppsatta på väggarna och på ”blädderskärmar”. Sommartid håller museet öppet för allmänheten. Museet tillhör och sköts av hembygdsföreningen.

Skanningsoperatör Birger Hagman, även synnerligen aktiv i Klubb Maritim Kalmar, Sveriges största förening för sjöbusar. Sommartid rattar han dykarlagets fartyg ut till vraket efter regalskeppet Kronan i vattnen utanför Hulterstad. Datafreak, en livslevande processor med terabyte-stora lagringsutrymmen. Birger skriver förstås om skutorna i Degerhamn. De på vattnet, alltså.

Lars ”Perennen” Henell, handelsträdgårdsdirektör och chef för sitt eget gårdsmuséum om livet i hembyn Albrunna, som ingår i Södra Möckleby socken. Lars är lantbruksexpert och kan tusen blommor på latin. Han kan dessutom skilja en tvåskärig plog från en treskärig – på lukten. Lars och Laila skriver om socknens lantbruk, från Hedenhös fram till i dag. 

Bakom Lars Henell och Birger Hagman finns museets sjöfartsavdelning med mängder av marina prylar, skutor i ram och som tredimensionella modeller. Där doftar det både hav och tjära. Borta vid fotoplanschkarusellen ser vi Laila Henell och bakom utfälld plansch sitter Uno Magnusson, här i det närmaste osynlig.

Lars Henell har hoppat upp för att steppa loss på en stol. Om detta görs i förtvivlan över en förlorad datafil eller ett felmärkt foto förtäljer icke historien…

Så kom då dagens clou: Laila med kaffe och hemlagade semlor. På en sekund blev sockenboken helt ointressant och ingen sa mer ett ord om den. Samtalet styrdes i stället in på livets nödvändigheter som god mat och stark dryck – och mycket annat…

hamndimma

Från höstens absolut dimmigaste flygningar. ”Som skummjölk” i luften över hamnen i Degerhamn, sol ute över Kalmarsund.

grävning utan bredband

Man gräver i Dalsjö. Man gräver långt och stort i Dalsjö. Men enligt vanligtvis säkra källor bara för gatljus och vatten och avlopp – och inte för fiberbredband. Och jag får åter knacka ned min hemska dom: Utan fiber ingen framtid på södra Öland. 

Degerhamnsvägen är långa sträckor nedbantad till bara en körbana.

Gatljus är viktigt men fiber är viktigare. Gatljus är inte nödvändigt för företag och utveckling. Men fiber är det.

cementabygge

Nåt slags hall eller tälthall byggs just nu strax söder om själva cementfabriken i Degerhamn. Dimensionerna är imponerande och den naturliga frågan blir förstås: Till vad ska hallen användas? Svar väntas inom kort från Cementa…

Och svaret kom. Enligt kommunikatör John Ståhl är konstruktionen ”en tältkonstruktion som temporärt ska användas till att lagra materialet från forskningsförsök av nya miljöcementet, så kallat BCT cement.”

Bilderna nedan är tagna från sjösidan, alltså mot öster från vägen ned till vindsnurran.

återhämtning

Efter förra årets alla avslutande högtider och gastronomiska excesser kan det vara passande att varva ned, att gå ut på alvaret eller till strand och skog för att andas mättat vintersyre och titta på nåt bättre och mindre förutsägbart än svensk TV . Vi ser fågelsjön i Degerhamn från runt 30 meters höjd. Året har börjat bra – och kommer bara att bli bättre för var månad som går… 😉

dolt krigsminne

Krigen gör sig påminda där och då man minst anar det. Lite mer än halvvägs upp i den branta cykelbacken i Degerhamn såg vi i dag det vi inte sett tidigare: Ett väl dolt värn, sannolikt från andra världskriget.

Värnet är nästan osynligt fastän alla lövträd står kala. Materialet är kalksten.

En liten dörröppning och man kommer in i en mörk håla med en brits och inget mer. Ett fasansfullt tillhåll då eventuella bomber faller. Hållfastheten var dessutom skral.

gorm tog och kommunen gav

Orkanen Gorm ställde till med mycket elände, som här i Dalsjö där den slet upp fyra stora träd med rötterna. Men redan växer där nya! Kommunen är verkligen att gratulera, vilken snabbinsats. Det kallar jag för att leverera.

Det var stora bjässar som föll i Dalsjö. Vi ser från söder mot norr.

De nya träden från norr mot söder.

Fyra små ord

Att informera är svårt. Det vet vi som har varit informatörer. Hur mycket man än anstränger sig når man inte alla. Några misstolkar alltid det man tycker sig ha sagt med kristallklar skärpa och hundraprocentig logik. Att samtidigt informera om mer än en enda sak är ännu svårare.

Att slänga sopor i dag och förstå all information ger många människor huvudvärk. I Dagens Nyheter berättar folk om att de inte ens vet vart de ska gå för att återvinna. Och när vi väl hittar en sopstation – får man kalla en återvinningsstation eller återvinningscentral för det? – ska vi tyda mer eller mindre kryptiska informationsskyltar, förbud och hot.

Nyligen uppmärksammade Alvarsamt återvinningscentralen i Degerhamn. Eller kallas den nåt annat; är den verkligen en återvinningscentral? Eller är den en sopstation? Svaret är att den – enligt FTI – är en återvinningsstation, en ÅVS. Från den samlar FTI in förpackningar och tidningar. En återvinningscentral är nåt helt annat. Den är en kommunal återvinningscentral, en ÅVC, för mottagning av – enligt FTI – trädgårdsavfall, grovsopor, hushållsavfall och farligt avfall.

Men vad är då hushållsavfall? Kan du ge några exempel på det? Enligt Hämtaavfall.nu är hushållsavfall exempelvis matavfall, grovavfall, trädgårdsavfall, latrin, slam, farligt avfall med mera. Allt sådant ska till återvinningscentral och får inte kastas på återvinningsstation. Dock får matavfall kastas i ”gröna påsen” i vanliga så kallade ”soptunnor” (mitt påstående och mina ordval – de kan säkert vara felaktiga).

Men vad är då grovsopor? Är det synonymt med grovavfall? Jag får inget svar på Hämtaavfall.nu men söker vidare… På sajten Sopor.nu får jag svaret: Grovsopor är detsamma som grovavfall. Enligt Hämtaavfall.nu är grovsopor lika med avfall från hushåll som är så tungt eller skrymmande att det inte är lämpligt att samla in i säck eller kärl. Det kan vara möbler, cyklar, sängar, kastruller med mera. Sådant får alltså bara slängas på återvinningscentral – och inte på återvinningsstation.

Vi håller oss kvar i Degerhamn. Får du slänga kärl- och säckavfall där? Först måste vi reda ut vad kärl- och säckavfall är för nåt… Vet du vad det är? Enligt Hämtaavfall.nu är det lika med allt brännbart avfall som återstår efter att avfall som omfattas av producentansvar sorterats ut. Dessa avfall samlas in i säck eller kärl. Svaret blir alltså att sånt inte får kastas i Degerhamns återvinningsstation. Det måste till exempelvis den kommunala återvinningscentralen i Mörbylånga.

Hänger du med? Jag börjar själv bli en aning snurrig… Jag frågar Magnus Sandström på FTI om han tror att vanligt folk vet om att trädgårdsavfall ingår i begreppet grovavfall? Magnus är en prima informatör, han svarar blixtsnabbt på mejl och utan krumbukter: ”Det bör finnas en till skylt på området som berättar att denna plats endast är till för förpackningar.” Magnus bifogar den skylt som inte finns på återvinningsstationen i Degerhamn. Där saknas alltså information. Magnus tillägger: ”Jag tror gott om vanligt folk och tror att de kan se skillnad på en förpackning och trädgårdsavfall så som grenar med mer. Bifogar en bild på den skylten, där det står som överskrift att stationen är till för förpackningar och tidningar.”

Jag frågar Magnus Sandström om den övre skylten på återvinningsstationen i Degerhamn, den med texten Avstjälpning förbjuden. Svarandet övertas nu av Carro, också en blixtsnabb informatör: ”Vem har satt upp denna skylt?”. Jag svarar att jag inte vet och Carro skriver i nästa mejl: ”Den översta skylten är inte vår. Skulle kunna gissa på kommunen, men vet ej.”

Jag tar upp det handfasta hotet om ett års fängelse på en informationsskylt… Carro svarar: ”Gällande den undre skylten så är det en skylt vi har haft tidigare, vet dock inte om vi nyttjar denna i dag eller om det är så att vi behöver ha dessa på platser som är hårt drabbade av dumpning.”

Jag har nu förstått att man kan få ett års fängelse för dumpning i naturen – något som verkligen kan vara befogat. Men behöver man hota med det på en informatiosskylt? Är det inte tillräckligt svårt med information, särskilt då – som i fallet Degerhamn – där skyltar saknas och skyltar sätts upp av andra än FTI?

I Degerhamn saknas alltså den allra viktigaste skylten som i fyra små ord skulle förklara vad du får kasta där – och inte vad du inte får kasta där: för förpackningar och tidningar.

Vid återvinningsstationen i Degerhamn får du alltså bara kasta förpackningar och tidningar. Ingenting annat. Men den skylt som på ett enkelt sätt ska informera om detta saknas.

Slutsats: Det är svårt att informera.

Den saknade skylten – en i mina ögon trevligare ”dörrvakt” än den om hot med fängelse att möta vid sorteringsstation.

världsnyhet: ett års fängelse för misstag på återvinningsstationen

Inte en utan till och med två informationsskyltar står uppsatta vid återvinningsstationen i Degerhamn, sannolikt för att få oss dödliga att förstå att nu gäller skarpt läge. Men att informera logiskt och på begriplig svenska är svårt. Vid denna station har folk slängt trädgårdsavfall under många år. Skvallervägen har jag hört att det nu är förbjudet. Men vad säger egentligen skyltarna om detta? Får du kasta trädgårdsavfall här? Vad tror du? Vad vet du säkert efter att ha läst skyltarna?

Enligt översta skylten får jag inte stjälpa av sopor(?) här… Men får jag skjuta av dem? Får jag plocka av dem? Sopa av dem? Kasta av dem? Blåsa av dem? Skyffla av dem med spade? Bära av dem? Fösa av dem?

För att förstå svensk sophantering måste man snart söka till den treåriga linjen sopologi på universitetet. Man kan tjuvstarta den högre utbildningen med att studera ordlista om sopor med 52 olika begrepp + synonymer…

En sak vet jag i alla fall med säkerhet: Jag sitter snart inne på ett år. Det är bara en tidsfråga innan jag gör första felvalet bland containrarna och vips är farbror polis där och burar in mig.

C J L Almqvist hade rätt: Blott Sverige svenska krusbär har.

fara å färde

De allt sjukare alléerna blir farligare för varje år som går. Som gående och cyklist är man oskyddad, och får man en sån här löst hängande gren i planeten är gröten färdigtuggad. Längre ned i korsningen Pildalsvägen ligger en ännu mycket grövre gren på backen. Den hade kunnat slå ihjäl en elefant i fallet.