Kategoriarkiv: Djur

dammar på båda sidor öland

vilt-landskapDen folktomma stranden på sydöstra Öland, väster om Näsby, där Johan Parboäng har en av sina jordbruksfastigheter. Vinden är frisk denna näst sista dag i maj och växtligheten frodas i det starka solskenet. Det doftar tång och livet känns enkelt.

Johan Parboäng nöjer sig inte med en gård på Öland. Han har två. En i väster, en i öster. Han nöjer sig inte heller med en damm. Han har två. En på västra sidan ön, en på östra. Den i öster är grävd, den i väster är naturlig. I båda dammarna häckar fåglar och i den västra kläcks dessutom varje vår tusentals gäddyngel. Den har i mediala sammanhang ofta kallats ”gäddfabrik”, ett ord som Johan ogillar.

– Fabrik låter som om vi föder upp och slaktar. Men dammen är ingen fabrik, den är en helt naturlig lekplats för gädda och från den släpps gäddorna efter lek ut i havet! Men dammen har flera funktioner. Den är fågelsjö. Och den är en fosfor- och kvävefälla för dom gödselrester som eventuellt finns i vattnet i dom två tillflödena, berättar Johan. Såna ämnen blir kvar här och kommer alltså inte ut i havet.

Dammens funktion är egentligen mycket enkel. De lekmogna gäddorna går upp i den genom ett dike tidigt om våren. De leker bland de täta vattenväxterna och vandrar senare tillbaka till havet. Ynglen går kvar en bit in på sommaren. Då släpps också de ut i frihet – kanske för att återkomma några år senare för att själva leka.

Johan driver en blandning av jordbruk och naturturism med bland annat naturupplevelser och uthyrning av stugor. Han är rak som en linjal i sina åsikter.
– Jag diskuterar aldrig, jag för monologer, säger han och drar ett exempel på sin en aning morska attityd:
– Ringer nån och frågar ”hur mycket får jag skjuta?” är det kört. Då är alla stugor upptagna. Jag håller stenhårt på att om man tar ut från naturen ska man fan i mej också ge tillbaka, gärna med råge.

Johans ”sjöar” är goda exempel på den inställningen. Han utfodrar fåglarna och ser till att fisken reproducerar sig. Som ”tack” låter han sina gäster skjuta några tiotal gäss per år. Johan tycks ha en inbyggd känsla för naturlig balans.

Telefonen ringer. Johan säger ”ja, nej, ja, jo, ja”. Sen är samtalet slut.
– Jag måste bryta nu. En kompis behöver låna en maskin och en gäst är på väg hit… Hej då.

Sådan är han, Johan Parboäng.

JohanParboäng_blogg_2Vi ser delar av den östra, grävda dammen – och Johan, förstås! Förhållandena här måtte vara idealiska för fåglar som är beroende av vatten. Här finns lugnt sötvatten och ”bråkigare” havsvatten.

JohanParboäng_blogg_1Kameran tittar norrut. Man får lätt intrycket att vi är på en obebodd Söderhavsö. Det fattas bara några palmer. – Jag lever och arbetar i paradiset, säger Johan.

_mg_3590Som en sentida Robinson Crusoe vandrar Johan på den öde stranden. Hela tiden pågår monologen – om hållbart lantbruk, om KRAV-odling, om mjölkpriser, om jakt, om fiske, om turism, om husbilar, om ställplatser och ungefär 10 000 andra ämnen – i stort sett samtidigt.

_mg_3608Betesdjuren här nere kan nog inte ha det bättre. Omväxlande grödor och egen vattenho, modell större. Och den friska vinden håller flugorna borta.

portratt_med_fagelstreckLjuset här nere på södra Öland är speciellt, ibland påminnande om ”Skagenljuset”. Så här i maj stryker fågelsträcken utmed kusten. Överallt kacklas det. Och den vita stranden synes evig…

JohanParboäng_blogg_5Den naturliga dammen i väster, strax söder om Grönhögen. Den är utformad i samarbete med föreningen Sportfiskarna. Här i djungeln av vattenväxter trivs de lekmogna gäddorna. Upptill i bild ser vi två foderspridare på torn. De kastar ut några få kilo spannmål per dygn till både gästande och fastboende fåglar. 

JohanParboäng_blogg_3Till höger om Johan ser vi en av flera dammluckor. Med dem reglerar man vattenståndet i dammen. Det har varit lågt i år beroende på den ynkligt lilla nederbörden.

dammreglagenFrån luften ser vi havet till vänster och en liten del av dammen till höger. I det på bilden ökentorra diket till höger vandrar de lekmogna gäddorna upp. I mitten av fotot ser vi ett annat dike – med lucka. Men den kan man dels reglera vattenståndet, dels släppa ut både kläckta yngel och färdiglekta gäddor.

Taggad , , , , , ,

visst är jag stilig!

dansstegNär jag tog några icke dansanta steg mot den här tjurkalven i Seby gjorde han några graciösa danssteg bort från mig, arrière, alltmedan han höll stenkoll på mig och mina reaktioner. Håll med om att han är väl medveten om sin skönhet.

Taggad , , ,

oändlighetens landskap

Att vandra nere på Ölands sydspets leder ofta till att du invaggas i ett tidlöst tillstånd. Tystnaden får tiden att stanna under det eviga himlavalvet. Timmar, dagar och år upplöses. Men här var tiderna bråda redan för mycket länge sedan.

Här betade får för över tusen år sen, och invånarna fiskade sill och gjorde affärer med kött, skinn och ull. Ännu i dag betar fåren här. Och korna. Och människan går på sina stigar, på de märkta lederna. Ett ledmärke ser du i bildens nedre högra hörn, en stolpe. Det finns många leder i Ottenby som tar dig till olika mål.

Fåren har sina stigar, sina egna smala leder. En sådan ser du i övre bildens vänstra del, som ett mörkt streck ritat i det ännu gröna septembergräset. I bilden möts fårens stig och människans led. Söderut går vi följaktligen på samma stig, eller ska vi säga på samma led?

Att gå åt samma håll är inget problem, men när man möter får på denna vår gemensamma vandringsled viker de artigt åt sidan, tittar på dig med tidlös nollställd blick – frågande, avvaktande, inte rädda men försiktiga. Man får intryck av att de är medvetna om att de har gått här i tusen år, och att de tänker gå här i många tusen år till.

vandringDen smala fårstigen går lodrätt in i bildens vänstra del. Människans led gör entré i nedre högra hörnet.

udden_mot_norrOändlighetens landskap sett från motsatt håll. Trots att vi är bra mycket högre upp än Långe Jans topp ser vi inte så värst mycket längre än till Kungsgården – uppe i vänstra hörnet. Den ligger knappt tre kilometer från fyren. Jordytans krängning begränsar synfältet. Vi skulle ha sett mycket längre om vi levde när jorden var platt. Men då måste vi backa minst 2 366 år. Detaljer ser vi alltså dåligt på stora avstånd. Ljus ser vi bättre. Skenet från Långe Jan, nästan 42 meter hög, kan i mörker ses på drygt fyra mils avstånd. En intressant detalj är det alldeles svarta vattnet i bildens nederkant. I den här vinkeln mot vattenytan blir vattnet alltså svart, men skulle jag tilta kameran en aning nedåt skulle svart förvandlas till ett färgfyrverkeri – som i detta inlägg.

Taggad , , , , , ,

de vita korna

vita_kor_123Bebyggelsen till vänster i bild är norra delen av Gårdstorp.

De_vita_korna_2Solen drunknar i Kalmarsund om en timme. Slagskuggorna växer…

vita_kor_229Det är fortfarande sommar. Lätta moln ritar mönster på himlen.

De_vita_kornaMellersta delen av Gårdstorp. Söder ligger åt vänster i bild.

Taggad , , , ,

sensommarvärme

sommar_ännuFlygfäet till vänster är betydligt mindre än en geting. Släktingen uppe till höger tror jag är ett slags fluga, mycket mindre än husflugan. Sigmas makroobjektiv 150/2.8. Naturligt ljus. 1/400 sekund, bländare 10 vid 100 ISO. Bilden är tagen på fri hand, en närmast idiotisk metod vid makrofotografering. Varför då? undrar någon. Jo, för att skärpedjupet kan vara så kort som en millimeter. Men ibland har man inget stativ. Testa då denna metod: Ställ in skärpan manuellt på det avstånd du vill använda. Sen gungar du extremt långsamt in och ut mot motivet. Precis när motivet blir skarpt knäpper du. Du får troligen göra många försök innan skärpan sitter där den ska. På djur är ofta skärpan viktigast på det öga som är närmast kameran. I denna bild är skärpan lagd på ”getingens” hitre öga. Att även den lilla flugan är något så när skarp får tillskrivas turen. Den råkade vara på ungefär samma avstånd från kameran som ”getingen”.

Taggad ,

hett bete

30graderNä, nu pallar vi inte längre. Gräset smakar kokt, det är + 45 i solen och hur mycket vi än dricker är vi törstiga. Dessutom går vi fortfarande klädda i vinterpäls!

Taggad , , , ,

kompensation i knivig kohandel

Kreaturen utmed Alunvägen verkar sura och förnärmade. En lokal förståsigpåare viskar i Alvarsamts öra att de är kränkta för att de inte fick vara med på bild i det tidigare inlägget om företeelser och människor utefter Alunvägen i Södra Möckleby.

Okej då, tjurskallar. Här har ni en bild av er framför Alunvägen 6 D. Den är bara på er. Och i ram!

Nöjda!?

Alunvägenkreatur_30

Taggad , ,

kalvar i egna lägenheter

Slagerstakalvar_04Såna här ”egna-hem” för kalvar har vi aldrig tidigare sett. De stod i dubbla rader i Slagersta. Kalvarna såg ut att trivas med sitt solskensdränkta uteliv. Förutom sovrum till höger ligger serveringsrummet till vänster. Det finns också större lägenheter för par.

Slagerstakalvar_131451 låg lat och solade på sin varma ströbädd, medan de flesta polare låg inne i sina lägenheter och njöt av skuggans svalka.

Taggad , ,

säl och fågel

EckelsuddeVatten för säl och sumpmark för fågel söder om vindkraftsparken på Eckelsudde.

Taggad , , ,

uppdaterat naturum ottenby

Medan du läser och tittar på bilderna kan du höra fåglarna sjunga. Slå på högtalarna och klicka här.

Sedan mitten av maj har vi ett helt annorlunda och fräschare Naturum Ottenby. Emma Tinnert är sen två år föreståndare på det kvittrande museet.

– Det har varit spännande att få vara med i projektgruppen för jobbet, som Cederwall arkitekter och Katapultkontoret har gjort, upphandlat via Länsstyrelsen.

Om vad denna genomgripande ansiktslyftning kostat vill Emme Tinnert inte säga pip. Men hon kan berätta annat:

– Naturvårdsverket äger varumärket Naturum. Det finns 33 Naturum i Sverige. Ungefär vart 15 år får varje Naturum en pott för att fräscha upp sin basutställning – som den här är. Nu var det alltså vår tur. Den tidigare utställningen är från 1997 då huset byggdes.

Håller schemat även framöver kan vi alltså se denna version av Naturum Ottenby till 2031…

Det är gratis inträde på Naturum Ottenby.

Naturm_Ottenby_01Redan vid parkeringsplatsen vid fyrplatsen slås vi av nyhetens behag – som exempelvis nya skyltar skurna i metall.

Naturm_Ottenby_02-Bäst gillar jag träden och panoramabilden av reservatet med himmel, hav och horisont, säger Emma Tinnert, föreståndare vid Naturum Ottenby. Träden är ofärgade. De figursågade skivträden färgas av belysning, nu grön, i höst kanske gul och röd. 

Naturm_Ottenby_03Här ser vi ungefär hälften av reservatet på väggarnas bautafoton. 

Naturm_Ottenby_04Den här örnen upplevde vår reporter som ”nästan skrämmande” i sin attackerande position.

Naturm_Ottenby_05Montrar, foton, levande bilder, bildskärmar. Det finns mycket information att ta in. – Och mer kommer!, berättar Emma Tinnert. Vi har inte allt på plats ännu.

Naturm_Ottenby_06Fåglar i ”titthål” gör nog de optiska upplevelserna extra spännande för barn.

Naturm_Ottenby_07Kul initiativ att bryta väggarnas platthet, genom utbyggnader, boxar och andra ickelinjära skapelser. På den enorma listan i mitten finns alla 398 fågelarter som besökt udden genom åren.

Naturm_Ottenby_08Förstoringsglas för dig ännu närmare naturens underverk. Fågeln är monterad under bordskivan med det runda titthålet.

Naturm_Ottenby_09Emma Tinnert är konstnär, illustratör och sen två år föreståndare på Naturum Ottenby. – Det har varit spännande att ha fått sitta med i projektgruppen, säger hon från sin centrala position strax innanför porten till den nya utställningen.

Naturm_Ottenby_10Små ägg, blå ägg, bruna ägg. Och ägg med märkliga prickar, linjer och andra av naturen gjorda ”illustrationer”.

Naturm_Ottenby_11Även andra flygare än fåglar går att fascineras av på nära håll.

Naturm_Ottenby_12Jag är helt renons på fåglar men tar mod till mig och tippar att denna tryggt vilande and är en ejderhona.

Naturm_Ottenby_13Emma Tinnert talade mycket om att just dessa väggar med näbbar och klor brukar intressera barnen lite extra. Det gläder ”gamla mig”. De gjorde nämligen det starkaste intrycket på mig. Detaljerna här visar hur viktigt det kan vara inom alla typer av konst ”att inte berätta allt”.

Naturm_Ottenby_14En enorm fågeltass i skuret trä. Eller heter det hand? Labb? Fot? Som icke fågelkunnig blir alternativen många…

Naturm_Ottenby_15En enormt stor simfot gör ett skulpturalt intryck. 

Naturum_Ottenby_16I museets sydvästra del känns fyrplatsen och fyren behagligt närvarande. I kikaren till vänster kan du titta på livs levande sälar som ligger och solar sig på stenar ute i vattnet.

Naturm_Ottenby_17Luftig interiör utan ”gammalmuseal” känsla. Och luften är fylld av kvirrande och spelande fåglar.

Taggad , , , , ,

kampen mot den dödsbringande alrunan

Den kan döda sin husbonde. Den kan skrika. Den kan göra livet surt för många, alrunan. Växten ansågs viktig vid förtrollningar och den som försökte dra alrunan ur jorden skulle ögonblickligen falla död ned. Lösningen var att binda ett rep i växten och i svansen på en svart hund. Hunden drog – och dog. Det gick alltså åt en hund för varje planta. Det förekom också att man spände en oxe för repet i stället för en hund. Även oxarna dog på fläcken.

Alvarsamt bestämde sig för – efter ett rekordlångt redaktionssammanträde där risker vägdes mot läsarintressen – att kontrollera sanningshalten i sägnerna. Lars Henell anmälde sig som frivillig till det dödliga experimentet. Anna-Britt Lagerström likaså. Båda var väl insatta i de eventuella följderna, fördubblade sina livförsäkringar och kom till dragkampen i god form, nystretchade och relativt lugna. En stor planta alruna snarades med ett rep hållande för två ton, dragarna stötte klackarna i jorden och den livsavgörande envigen inleddes…

Slå på högtalarna och hör Lars Henell, vd vid Albrunna Perenner, berätta mer om denna dödens växt för Alvarsamts utsände – och det spännande och livsfarliga uppdragningsförsöket. Klicka här.

alruna_1Den respektingivande alrunan på Lars Henells mark. Detta exemplar har en pålrot på nästan en meter så det krävs enorma krafter för att dra den ur jorden.

alruna_2Det starkaste repet i hela Albrunna väljs ut. Riskerar man sitt liv vill man komma så väl förberedd som möjligt. Vi ser Lars Henell och Anna-Britt Lagerström inför kampen.

alruna_3Trots tappra försök, mängder av svordomar och blödande skavsår i händerna satt alrunan som fastspikad i backen. Den skrek inte ens och står än i dag kvar på samma plats. Och tack vare den misslyckade rotuppdragningen lever fortfarande både Lars Henell och Anna-Britt Lagerström.

Taggad , , , , , ,

våtmark för gäddlek

I Svenska Dagbladet maj 2014 kan man läsa att det har startats en ”gäddfabrik” på södra Öland. Fabriken är ett våtmarksområde tillhörande Parboäng gård, Grönhögen. Enligt SvD ska den översvämmade betesmarken producera mängder av gäddyngel. I slutet av sommaren töms dammen och ynglen når Kalmarsund. Låter fascinerande. Alvarsamt forskar mer i ämnet ”gäddfabrik” – och återkommer…

DSCF9502Vattensystemet har en mängd små holmar och reglerade tillflöden och utlopp. Längst upp till vänster ser vi Parboäng gård.

IMG_0133Vi tittar söderut och skymtar Kalmarsund till höger i bild. Våtmarken till vänster.

IMG_0116Gäddlekvattnet sett från den smala markremsan mellan våtmarken och badstranden i Grönhögen. Ännu vet jag inte vad de två foderautomaterna används till, kanske till utfodring av fåglar? Se dem uppifrån på bilden under.

DSCF9762Öarna med foderautomater sedda rakt uppifrån. Som synes är det botaniska livet i vattnet både intensivt och ymnigt.

DSCF9732En annan rakt-uppifrån-bild visar också den botaniska mångfalden – och en svan som ligger och ruvar i sitt rede, nere till höger i bild. Om man skulle detaljgranska originalbilden, inte denna lilla bloggversion, skulle man eventuellt kunna se nån större gädda. Gäddan leker april-maj.

IMG_0125Som gammal gäddfiskare vet jag att gäddan gillar att leka i sådana här grundvatten med mycket vegetation. Jag har själv sett hur gäddor ”slog och plaskade” under lek i Stockholms skärgård. Men det var många år sen. I dag är gäddbeståndet tyvärr decimerat i hela Östersjön. I bakgrunden Karl X Gustavs mur.

 

 


 

Taggad , , , ,

sällskap

_MG_5006Tio hjortar följde oss under en längre sträcka nere i Ottenbyskogarna. Vi gick på leden, de strövade fritt. Då och då tittade de upp för att kolla att vi inte kommit för nära varandra…

Taggad ,

en egen ö

_MG_5033Under två dagar har vi rört oss i Ottenbyskogar och på Shäferiängar utan att se en människa. Men hjortarna är just nu ovanligt sociala och vandrar gärna med oss – om de får hålla runt 50 meters säkerhetsmarginal. Södra Öland går från klarhet till klarhet…

Taggad ,

ska vi leka?

Trixie– Hej, jag heter Trixi och är charmtroll här i byn. Vill du komma in och leka med mej eller ska jag komma ut till dej?

Taggad

jakten på värme – och en smula kärlek

Den varma, svartasfalterade cykelleden Degerhamn-Albrunna lockar insekter i mängder. På bara några meter led ”umgicks” vi häromdagen med fyra gräshoppor och en gigantisk larv. Ingen av dem räddes oss. Vi kunde till och med peta försiktigt på dem utan att de flyttade sig. Vi har klena entomologiska kunskaper men tror att vägens lagrade värme fick krypen att njuta och samtidigt ”ladda batterierna”. Kanske fanns också planer på en senare parning, vem vet?

Tyvärr hade jag bara en kompaktkamera utan ordentlig makromöjlighet med mig, så nedanstående delförstoringar får duga. Det är som alltid när man fotograferar: Man tager vad man haver.

gräshoppa_2Denna hoppa var helt stationär. Den vägrade att röra på sig när vi petade på den. Längd: Ungefär sex centimeter. Hårt motljus krävde upplättningsblixt i båda bilderna.

gräshoppa_1En högbent variant nästan decimetern lång. Hen såg ut att gå på styltor. Gången var majestätiskt långsam, ja rent av ”högtravande”.

Taggad

beskära redan i sökaren

De som gick min fotokurs i somras fick lära sig att beskära redan i sökaren. Om man slarvar med detta måste man senare göra beskärningar i bildbehandlingsprogram, ofta med betydande kvalitetsförluster som följd. Ett av de bästa motiven att öva just beskärning är kreatursflockar. Djuren ligger eller står ofta slumpmässigt osymmetriskt men är ofta relativt stillsamma, och de finns överallt på ön.

Min erfarenhet är att hur man än beskär dem blir något i bilden lidande. Man kan bara göra så gott det går. Efterbeskärning blir nästan alltid nödvändig. Nedan några smakprov av en flock på södra ön.

kreatur_01Här finns ingen kapad djurdel. Alla kräken är hela. Men för att lyckas med det har jag tvingats välja ett rätt udda format. Men varför inte?

kreatur_14Djuren till vänster i bild har fått både nosar och bakdelar kapade men kanske att man trots det köper beskärningen som egentligen är gjord för situationskomikens skull. Kon längst fram till vänster vrider bort huvudet i avsky och säger till den stående kon: – Kan damen möjligen vara en smula diskretare?

kreatur_20Denna beskärning är ungefär hälften av kompaktkamerans originalbild. Beskärningen är stenhård, men jag tycker den håller. Senare års kompaktkameror bjuder på finfin bildkvalitet. Här är halva bilden bortskuren, trots det är skärpa och toner imponerande. Kompakterna är – och kommer att vara – överlägsna telefonsmällorna.

kreatur_37Liten del av stor flock. Hur man än kapar får man nästan alltid något oönskat med på bilden. Här: rumpan längst ned till vänster. Visst kan man klona bort den, men är det värt besväret?

 

Taggad

naturens under II

Naturen är lynnig. Djur kan plötsligt bete sig helt oförklarligt. Men det finns alltid en bakomliggande orsak som vi människor ofta inte förstår. Nedanstående bilder visar hur min yngelvårdande munskäggsmalhane plötsligt beter sig som fiende till sin egen avkomma. Och detta trots att han de senaste månaderna har vaktat fyra kullar yngel. Honorna överger kullen så snart rommen är lagd och befruktad. Hanen tar då över skyddet fram till den dag ynglen är stora nog att klara sig själva. Hanen håller sig dagtid inne i en uppochnedvänd blomkruka där han sköter rommen och ynglen. Där kan finnas flera generationer samtidigt. Honorna brukar ligga i kö utanför krukan i väntan på sin tur att få komma in för att rumla om i sänghalmen. Så snart rommen är lagd jagas hon ut av hanen. Inom fyra till sex dygn kläcks den. Hanen vaktar rommen, fläktar friskt vatten på den, håller den ren – och jagar bort eventuella inkräktare. Den hane som vågar sticka in huvudet i krukan får mycket snart veta att han lever…

Ungefär tre veckor efter kläckning kommer en efter en av de 20 millimeter långa ynglen ut ur krukan. De är exakta kopior av föräldrarna, bara mindre. Till en början får de leka ute korta stunder med hanen som förkläde. Senare blir utflykterna längre och längre och efter nån månad upphör hanens föräldraroll helt. Men ynglen är alltid välkomna tillbaka för att hälsa på inne i krukan, även när de är ganska stora. Familjesammanhållningen är alltså god.

Men ibland händer det man först inte förstår. Hanen har kastat ut de senaste tre romläggningarna ur krukan. Och inte nog med det. Han och honan har därefter kalasat på rommen, den som han tidigare har pysslat om så självuppoffrande. Efter en tids grubblande förstår jag orsaken: För många fiskar i akvariet! Fiskarna känner själva att ”nu får vi inte bli flera här, då dukar vi under.” Och så gör man det bästa – och enda riktiga – av situationen: Käkar upp potentiellt kommande generationer för att själva överleva!

romkalas_03Hanen i profil. Han ser ut som ett monster men är helt oförarglig och fredlig. De långa ”tentaklerna” börjar växa ut först i mogen ålder, men bara på hanarna. Vad de används till vet jag inte. Skäggmunsmalen från Sydamerika lever främst av vegetabilier. Den äter till och med trä. Mina gillar mangroverot och ek. Högst upp på listan av mer lättuggat favoritkäk står zucchini och brysselkål.

romkalas_01Skäggmunsmalen, eller Ancistrus, gillar att leva trångt. Den älskar att ligga gömd i rör, i krukor, under stenar och rötter där den oftast framlever dagen uppochnedvänd eller med huvudet nedåt. Här sticker den ryggliggande hanen ut halva huvudet utanför krukan. Den enorma sugmunnen är öppnad uppåt. Till höger om krukans ingång ser vi den av hanen utslängda romklumpen. I den anar vi ynglens ryggrad och ögon. Ur äggen längst till höger har ynglen redan kläckts.

romkalas_07Den uppochnedvände hanen kan ligga i den här ställningen i timmar. Utanför krukan ligger romklumpen i vars högra flank vi ser kläckta romkorn. Bara skalen finns kvar. Snart börjar kalaset!

romkalas_09Ett månadsgammalt yngel har upptäckt ”sina ännu paketerade syskon” och börjar smaka på dem. Men ynglet är ännu för klent för att kunna orsaka nån skada.

romkalas_10Utan förvarning slår honan till och utan betänkligheter börjar hon genast att äta av den rom hon lagt för bara några dagar sedan.

romkalas_05Kalasets höjdpunkt då honan till vänster och hanen till höger tillsammans festar på det som skulle bli deras egna ungar – och som hanen under normala förhållanden vårdar så ömt ”från romkorn till livsduglig tonåring”. Men det handlar inte om bristande moral eller oemotståndliga frestelser. Min teori är att de har insett att släkten håller på att bli för stor; att livsbetingelserna riskerat att bli riskabelt ansträngda…

romkalas_04Efter den mättande måltiden sätter sig honan i skuggan under en sten. På stenen ser vi några av hennes tidigare yngel.

Taggad

naturens under

romkalas_11Ett makrofoto taget på 38 centimeters avstånd med ett 150-millimetersobjektiv. Direktblixt, 200 ISO, 100/sekund och bländare 13. Du ser in i den jättelika och fantastiska munnen på en skäggmunsmal från Sydamerika, här fastsugen på frontglaset i ett av mina akvarium. Denne hane har i flera månader varit den perfekta farsan. Han har ensam vaktat fyra kullar så att de har överlevt yngelstadiets alla faror. Men ibland slår något fel i naturen och väktaren blir angripare. Se kommande inlägg…

Taggad

vinter

DSCF1212Vi går mot vinter. Fågelsjön i Degerhamn har frusit till och det är flera minusgrader. Men ingen snö och bara 39 dagar fram till vår.

Taggad

galopp in i 2015

Det lilla stofölet är ett energiknippe. Det måste hända saker och ting hela tiden. Så snart de andra hästarna stannar upp och blir stående tänds ”full-i-fan-ljuset” i hennes ögon, och med olika metoder får hon småningom fart på delar av sällskapet.

galopp_2015_01Man kan ju inte bara stå här och mögla som ett annat ök…

galopp_2015_02Om man ändå kunde få lite fart på morsan. Men hon är seg ibland…

galopp_2015_03Så där ja… Morsan är inte helt hopplös ändå. Om vi bara kunde öka takten nu så…

galopp_2015_04Härligt! Det tar sej!

galopp_2015_05Nu är det dags att gasa lite. Häng på!

galopp_2015_06Vilken njutning… Nu seglar jag ifrån morsan. Hon är ju trots allt ingen ungdom längre…

galopp_2015_07Visst är jag vacker!? Kanske vackrast på hela Öland? Hoppas att hingstarna ser mig nu…

galopp_2015_08Jag känner mig som en gasell. Det här är livet: Att galoppera…

galopp_2015_09Men hagen är för liten för en stjärna som jag. Dags att börja bromsa in…

galopp_2015_10Det gjorde susen, det där. Och morsan hängde ju faktiskt med rätt skapligt…

Taggad

dagen efter stormen

Det blev storm. När jag tittade på väderstationen i Albrunna runt halv två i natt registrerades vindstyrkor på 26,4 meter per sekund i byarna. I dag ligger en hel del träd utmed backen, och vägar och gångar är nedlusade med grenar och annan bråte. Det är Lucia. Och Lucia kommer med ljuset – för de flesta…

havetI årtusende efter årtusende väller vågorna in mot Öland från Kalmarsund. I vattnet började en gång livet…

tallenLuciadagen blev sista dagen för den här tallen vid cykelbron norr om Södra bruket. Den hade otur; den stod oskyddad mot lovart.

treCorydorasLuciadagen blev första dagen för dessa Corydoras Schultzei . De hade tur, eftersom jag upptäckte dem av en ren slump. Massor av syskon kommer under dygnet att spränga äggskalet. Romkornen är dryga millimetern i diameter och de kläckta ynglen drygt två millimeter långa. Den här malen kommer ursprungligen från Amazonas i Sydamerika. Nu bor de i Södra Möckleby. Så kan det gå.

juläpplen

äppelfår (1)Det finns fortfarande vildäpplen att plocka. Vill man inte äta dem själv kan man bjuda fåren.

äppelfår (2)Det är inte lätt att locka på får. Kopplar de inte ropen till käk är intresset noll. Men har de en gång fått nåt gott är också minnet gott.

äppelfår (3)Får kommer från flera hundra meters avstånd. Men livet är hårt – juläpplena räcker inte till alla. Längst fram står vår favorit. Hon har det romantiska namnet ”1001”.

äppelfår (4)”Kast med liten boll” fanns det nåt som hette i folkskolegymnastiken för 100 år sen. Takterna tycks sitta i: 46,75 meter!

att fotografera akvariefiskar

Tro´t eller ej men att plåta akvariefiskar är svårt, trots att man har dem instängda alldeles framför näsan. Orsakerna är många, de mest besvärande är dessa:

  • miljön är så pass mörk att du – oftast – måste använda blixt
  • när du använder blixt fastnar varenda ”smutsmolekyl” i vattnet på fotot – och att få till ett helt rent akvarievatten är så gott som omöjligt
  • även om man jobbar med liten bländare är skärpedjupet litet
  • fiskar är nästan aldrig stilla, och de är oberäkneliga i sina rörelser
  • att ljussätta ett akvarium är svårt; reflexer i glas, glasrepor, luftbubblor och fiskfjäll är många och vid blixtfotografering kan du inte se dem förrän blixten är slagen
  • vatten är dessutom duktigt på ”att stjäla ljus”

Men trots alla svårigheter är det spännande att testa kameran framför firrarna – med enkla medel. Man kan bygga hur sofistikerade ljussättningar som helst, men för en gångs skull föreslår jag enklast tänkbara: Direktslagen hot-shoe-blixt i vinkel mot akvariets frontglas. Detta beroende på det man lärde sig i fysiken: ”Infallsvinkeln är lika med reflektionsvinkeln”. Jag använder manuell skärpeinställning, största möjliga blixtkraft, 100 ISO och bländare 16-22. Sen är det bara att panga på. Av hundra skott blir ett bra – om turen är med dig. Är den inte det är det bara att ta hundra till. En fotograf får aldrig vara lat. Aldrig!

ciklidporträtt (14)Detta är min favoritvinkel på en fisk, på väg mot mig i 45 graders vinkel. Dels ger den rörelse in i bilden, dels slipper man de mycket starka reflexer som är nästan oundvikliga om du slår blixten vinkelrätt mot fiskens sida.

Metallpansarmal_01Här testar jag andra omständigheter: Helt kalt glasakvarium, även botten i glas. Så rent vatten jag kan uppbåda och fast lampljus. Exponeringstiderna blir naturligtvis långa men fisken är ”av lugn och stillaliggande typ”: Metallpansarmalar, Corydoras aeneus. 

ciklidporträtt (1)”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i världen är…” I stället för tekniskt perfekta bilder får man vid akvariefiskfotografering försöka ta vara på slumpens skördar – och lite oskärpa dör ingen av.

Metallpansarmal_03Det syns på detta foto att vattnet är klart och att glaset inte är repat.

ciklidporträtt (16)Även om det bara är en centimeter mellan de båda fiskarna är den bakre oskarp. Det kan man utnyttja i stället för att beklaga. Bländare 22 och 100 ISO. Exponeringstiden spelar mindre roll, det är ändå blixtens lystid som dikterar villkoren (ungefär 1/1 000 sekund).

Metallpansarmal_09En glasbotten kan utnyttjas i fotosammanhang. I den kan man få en spegelbild av fiskarna – vid rätt belysning.

ciklidporträtt (9)Fiskar som dessa tuppkamciklider är av naturen nyfikna och poserar gärna framför kameran. Men locka inte med foder. Smulor av det blir rena reflexfyrverkeriet på bild. Kort teleobjektiv med liten mellanring. Fotograferingsavstånd 20 till 30 centimeter. En halvmeter längre in i akvariet blir allt ”kolkällare”. Vatten stjäl ljus.

Metallpansarmal_11Nyfikna fiskar är mycket lättare att ha som fotomodeller än rädda och blyga.

ciklidporträtt (10)Här har en bit av akvariets ram kommit med. Dessutom rymmer bilden en rektangel med en ljusreflex. Men i den här typen av bilder spelar såna minusdetaljer mindre roll. Här går uttrycket före allt annat. Och denna firre tycker jag har ”själ”.

Metallpansarmal_13Eftersom jag här använder ett fast lampljus – från vänster i bild – vågar jag ta bilder i 90 graders vinkel mot fiskens reflekterande kropp. Metallpansarmalen har i det sammanhanget en lustig och positiv finess. Den saknar fjäll och har i stället benplattor längs sidorna.

ciklidporträtt (13)Det gäller att ta vara på slumpens skördar. Här har jag haft tur med ljuset, vilket jag förstärkt genom att mörka ned eklövet i förgrunden.

Metallpansarmal_16Under ett akvarium med glasbotten kan man testa papper i olika färger – för ”färgsmitta” i fotot. Här gäller grönt.

ciklidporträtt (11)Huvud av tuppkamciklid. Detta är en stor hane. Vid lek växer ”tuppkammen” på huvudet. Honan är munruvare som går med rommen 30 dagar i munnen – utan att äta. Efter kläckningen har ynglen mammans stora munhåla som säker tillflykt under ytterligare en vecka eller två. Som vid nästan all fotografering av levande varelser försöker jag sätta skärpan på ögonen. Här har du har en hundradels sekund på dig!

Metallpansarmal_14Skärpedjupet är kort, men även det går att utnyttja. Ofta vinner bilder med både skärpa och oskärpa i bildens olika delar.

ciklidporträtt (12)Tre vuxna tuppkamciklidhanar, cirka 15 centimeter långa, gillar att pråla som påfåglar. Skärpan ställer jag in på minsta avstånd, sen ”lutar jag mig långsamt framåt tills jag ser den som tydligast – då knäpper jag”. Låter enkelt men är svårt, mycket beroende på att många akvarium är mörkare än man tror.

Taggad

trivsam vävare

spindel_1Under natten vävde hen ett nät på 2,5 x 0,8 meter. Här sitter hen och känner med ett ben på en av trådarna. Ska det nappa snart?

spindel_2Så här ser hen ut från ryggsidan. Bilderna är delförstoringar, tagna med Sigma 150/2.8 

Taggad

Dagens ölandsbild 86

DagensÖlandsbildVälmående kvigor nära Gettlinge. Grönt gräs, friska vindar och prima havsutsikt. Vad kan man mer begära? Snett motljus kräver blixt för att få teckning i kvigornas skuggsidor. Ju starkare och kontrastrikare ljus desto mera blixt! som jag brukar säga.

Taggad , ,

”rådjursblixten”

I går var det nära igen. Nära ögat. Nära smäll. Nära död. Två rådjur kom i full karriär från ingenstans. Tvärnit. En meter från ”köttfärs”. Hade jag kört på konventionellt sätt hade två rådjur legat blodiga på vägen. Nu körde jag i laglig fart med farthållaren – och höger fot så nätt på bromspedalen. Om man kör i 70 är det runt 20 meter i sekunden. Med högerfoten på bromspedalen bör man tjäna 0,3 sekunder mot att behöva flytta den från gas till broms. Det gör runt 7 meter kortare reaktionssträcka. I går gjorde det två liv.

 

Taggad

vart ska du, polarn?

ÅtOlikaHåll_2– Jag kutar åt vänster, jag. – Och jag åt höger. – Men det är ju helt kajko, jag springer rakt fram, förstås. – Tjata lagom, sätt fart nu!

ÅtOlikaHåll_1Tackor och lamm i hagarna nere vid Ås kyrka, Ottenby.

smaklig måltid

rådjur_1

Öland börjar nu bli så där äckligt vackert, missförstå mig rätt. Vart man än riktar kameran lyser ett blomster eller glittrar ett hav. Och man behöver inga gömslen för att se vilt. Från rastplatsen i Albrunna såg vi dessa skönheter ta för sig ur årstidens sagolika skafferi. Efter att ha överlevt vintern på bantardieten fjolårsgräs och kvist bjuds nu alla slags läckerheter serverade på den öländska bondens stora smörgåsbord. Hugg in, kompis!

rådjur_2Det var den vegetariska huvudrätten. Mot desserten!

rådjur_3Efterrätten serveras i den norra matsalen…