Kategoriarkiv: Djur

om den orättvisa framtoningen

LivetsOrättvisa

Den här lilla krabaten var den enda av fåren och lammen nere  i Degerhamn som vågade komma fram och hälsa och låta sig kelas med.

När jag behandlar fotot vid datorn slår det mig hur orättvis all slags framtoning är här i världen. Ulltotten ovan väcker varma känslor. Jag läste en psykolog som förklarade att ”ju rundare ett huvud/ansikte är, desto varmare känslor väcker det. Stora, runda ögon och en mjuk päls får också känslobarometern att gå i taket.”

Lammet ovan föder nog också kärleksfulla tankar tack vare sina långa ben. Den vingliga gången väcker moderskänslor. Jag kan tänka mig att många säger ”oh, ett sånt gulligt lamm” bara för att det står ensamt i bilden, ensamt i världen. Ett foto har alltid en psykologisk aspekt.

En nyfödd orm har mindre chanser till mänsklig värme och kommunikation, trots att den kan vara extremt vacker i sitt glänsande skinn med det spetsiga huvudet med sina smala, stirrande, aldrig blinkande ögon och den spelande, kluvna tungan.

Livet är orättvist.

En känsla av…

Klockan är 19. Jag sitter och skriver med öppet fönster. Det är fortfarande ljummet.

Man lär av sina misstag. Observera att jag i detta inlägg inte på något ställe påstår att det är vår. Det har jag gjort flera gånger tidigare i år – och fått äta upp.

Nej, under dagens promenad nere vid Södra bruket fick jag bara en känsla av att våren inte är så långt bort. Denna min känsla förstärktes då jag träffade en pappa med tre döttrar som entusiastiskt och med ett yvigt kroppsspråk berättade att man sett massor med blåsippsknoppar – och en enda utslagen blåsippa!

Det är nästan så man skulle våga påstå att det är…

Södrabruketväderkvarn

vattenstenar

fjäril

När jag lagt in de två översta fotona i detta inlägg, kvarnen vid Södra bruket och ett isfritt Kalmarsund, fick jag besök. Genom det öppna fönstret kom en nässelfjäril. Den är helt oblyg och sätter sig i mitt hår, på mina händer då jag skriver. Men när jag tar fram kameran blir hen blyg och sätter sig under skrivbordslampan med nedslagen blick. Vi kommer överens om att hen får vara kvar som gäst under natten för att värma sig och vila ut. Men i morgonbitti åker hen ut!

En nässelfjäril på kvällsbesök den andra april… Det är nästan så man skulle våga påstå att det är…

Märkt

vackert men sibirienkyla

Under mina drygt 30 år i Jämtland frös jag inte någon gång lika mycket som jag gjorde under kvarten på Ölands södra udde i går. Det var kanske bara fem minusgrader men med en läskig nordostvind med inbyggd småspik blev en minut utanför den varma bilen nästan outhärdlig. Jag kastade mig här och var ut i kylan, rev av några bilder och hoppade därpå illa kvickt tillbaka in i bilen där min fru maxade värmesystemet med diverse ramsor och mer än en gång räddade mitt liv med kokhett kaffe. När jag kom hem hittade jag bland andra dessa bilder i kameran.

hjortar_1Hjortarna här nere lider inte av kylan. På 50 meters avstånd, som här, är de helt orädda så länge man sitter kvar i bilen. Men lämnar man den drar de sig genast undan.

hjortar_2För att få hjortarna att titta upp var jag tvungen att flera gånger ropa och vissla. De höjde huvudet en sekund, såg ut att undra vad jag var för en galning och fortsatte sedan att beta av det magra gräset.

isudden_1Här var kylan som värst. Men trots att jag skakade i hela kroppen blev bilden skarp.

isudden_0Bor man på södra Öland blir det många Långe Jan på ett år… Det ingår så att säga i avtalet.

JesusljusEn kompis som är filmare kallar detta ljus för ”Jesusljus”. Ett träffande ord, tycker jag.

En flisa för Brunte

flisa_0004_Hög

I dessa dagar är hästen på allas läppar. Det är häst i lasagne. Det är pålle i köttbullarna på IKEA. Det är springare i käk från Rumänien, Belgien, Ryssland, Danmark, Norge och Schweiz. Det är alltså inne med kuse – på tallriken.

Hästen var säkerligen ännu mer inne då denna mer än två meter höga sten restes till vänster om nedfartsvägen mot Södra bruket. Jag har fått mig berättat att den restes som gravsten – för en häst som slitit färdigt i detta korta jordeliv.

Det krävdes säkerligen mycket arbete för att få upp stenen, som lär väga upp mot ett halvt ton. Det är inte svårt att tänka sig hur mycket den hädangångna kraken saknades av sin husbonde, som med arrangemanget förhoppningsvis fick en lisa av sin flisa.

Biffigt på fyra ben

I tallskogen mellan Mörbylånga och Kastlösa strövar ett halvdussin tjurar, modell större.  Jag stannade vid hagen för att utbyta några ord med dem…

tjurar_1De står länge helt orörliga och idisslar. Så plötsligt tar de några steg och ställer sig att idissla igen. 

tjurar_3Den här bjässen väger nog tusen kilo. Bakom sig har han stångat upp en grop som han bökar i. Klövdjur vill av någon anledning gräva då och då. Den här grabben verkar lugnet självt, men med jämna mellanrum lägger han upp en bröl som får marken att darra. Vad han vill med brölet vet jag inte.

tjurar_2Denna tjur har en betydligt bättre hygien än sin polare. Han gräver inte och är helt inställd på att bli bra på bild. Notera blicken. Han har järnkoll på läget – som han gillar.

Svansjön

– Jag utfodrar runt ett dussin svanar här varje dag. Jag har hållit på några veckor. Nu börjar deras kondition att bli bättre, nu orkar dom flytta – om dom vill. Men det ligger många döda svanar här ute vid dagvattenutloppet, i vattnet eller begravda under snön. Det berättar Sandra Brunsberg, Mörbylånga.

SandraBrunsberg– Det vore bra om fågelskådarna inte bara tittade på fåglarna, utan också hjälpte till att mata dom när vintern är som värst, säger Sandra Brunsberg. Vi är två eller tre här i Mörbylånga som stödutfodrar dom.

vete_varmt_vFodret som håller liv i svanarna. Vetekorn som är utrörda i hett vatten. Enklare kan det knappast bli. Man kan eventuellt komplettera med lite grönfoder som kålblad och rivna morötter vid sidan av.

svanarna_5– När svanarna har ätit färdigt brukar det vara en hel del mat över. Den tar änderna, berättar Sandra.

11svanarUngsvanarna har det svårast när kylan är sträng. De är dessutom skyggare än föräldrarna.

svanarna_4Vetekornen innehåller fortfarande lite värme när svanarna kommer vaggande till det dukade bordet. – Så snart jag märker att dom klarar sej på egen hand slutar jag utfodra, säger Sandra Brunsberg. Dom får inte bli beroende av mej.

ostkustfragment III

På dagens resa såg jag många djur. Vanligast är kon och fåret. Men har man tur kan man också se delfiner och ugglor – och kanske till och med en tupp.

smide_1

smide_2

smide_3

Märkt