och det varde måndag…

Hösten är ovanligt färglös i år. Men det finns undantag. Vissa partier utmed Bergstigen i Degerhamn är några.

Men även det färglösa har sin tjusning. Detta vackra bladlösa träd skimrar i vitt, grått, gråblått, svart.

”Södra Öland ska lyftas igen.” Ja, så skriver Östra Småland. Det mesta man drömde om 2009 verkar ha gått upp i rök eller blivit kvar på startlinjen. Nu vet inte jag vad man hade för visioner för sju år sen, men tydligen var de många, eftersom tidigare kommunalrådet Kent Ingvarsson (M) i veckan levererade en riktig högersmocka i samma artikel: ”Utvecklingen har varit katastrofal med allt snabbare urbanisering.”

Vad göra? Kent Ingvarsson föreslår en landsbygdsutvecklare för södra ön. Personligen tror jag inte mycket på en sån. All utveckling måste göras av invånarna, något som Kent själv säger i samma artikel: ”Men det är i första hand medborgarna själva som ska stå för själva utvecklingen. Däremot ska kommunen se till att det finns pengar.”

Jag tror inte på det heller. Allt företagande innebär risktagningar. Företagandets grunder är intresse och kunskaper och en stor slev jävlar anamma. Att kommunen genom ”pengar” skulle eliminera riskerna för företagande känns som fel väg. Ska allt i livet göras ”säkert” blir nog inte mycket gjort.

Även om urbaniseringen är katastrofal finns glädjeämnen. Vad sägs om denne göteborgare som vill bli åretruntboende i lilla Degerhamn/Södra Möckleby? Glädjande nog är några telefonnummerlappar på papperet rivna så det finns hopp om ytterligare en sydölänning! Eftersom jag är optimist säger jag redan nu: Välkommen hit!

Något som verkligen inte har gått i stå är uppbyggnaden av den omkullblåsta ladan i Degerhamn. Det var snart ett år sen orkanen Gorm som svepte av hela övervåningen på byggnaden 2015. Kåk och tomt såg ut som efter ett bombanfall och jag hade svårt att tro på en återuppbyggnad. Lyckligtvis hade jag fel och steg för steg närmar sig bygget sitt slut. Snacka om happy end.

Gorm har sopat rent i november 2015. Vid Ölands södra udde blåste 27,5 meter per sekund.

Augusti i år.

Ladan från luften i augusti i år. Om man jämför med villorna omkring ser man hur enormt stor byggnaden är.

Norra gaveln under flyktiga sommarmoln.

Mitten av oktober 2016. Jobbet är kanske klart till ettårsdagen av orkanen Gorm?

Den av Länsstyrelsen stängda ställplatsen i Degerhamn är trots det förnuftsvidriga beslutet numera fylld av bilar, vanliga bilar. I går kom bilar på led, bilar åkte igen och nya fyllde på. Det kryllade av bilar, man kunde tro att man var i Stockholms city. Ur bilarna klev fågelskådare med sina mäktiga optiska kanoner.

Bilarna var så många att de fick ställas på led. Rep och skyltar vägledde förare som eventuellt fått pippi på hjärnan.

Alla spejade med fixerad blick mot nordväst. Alvarsamts utsända såg intet, bara tristgrått hav och en ännu tristare Sverige i fjärran. Vad fotograferade man med dessa muskedunder?

Mystiken tätnar. Fotograferar man sand? Fotograferar man vatten? Fotograferar man det hemska Sverige? Ingen vet. Tystnaden ligger tät över strandlivet – som ett lock till tryckkokaren.

Stora Nikonsmällor på stativ, som under fotbolls-VM eller vid filmfestivalen i Cannes. Vilken kändis är på ingång? Från havet? Kommer kanske Sune Flisa simmande från Shimla, Indien?

Efter en stund lättade tystnaden en aning och många av männen med fotokarbiner tycktes slappna av en smula. Vår utsände reporter tog mod till sig och frågade. Svaret: En (en enda!) sibirisk järnsparv.

Det lär krylla av fågelskådare även nere vid fyrplatsen. Orsaken är att där inte finns en (en!) utan mängder av rara fåglar. De har kommit som snedseglare med den envisa hårdvinden från Ryssland! Svenska Dagbladet skriver att ”Ryskt extremväder flax för svenska fågelskådare”. Sibiriska järnsparvar och azurmesar lär – exempelvis – kunna avnjutas i okularet. Tusen ornitologer lär ha invaderat ön. Hur många fåglarna är låter jag vara osagt.

Skarv på reven vid södra udden. Den är inte alls rar. Kanske därför många vill skjuta den, medan andra protesterar.

Apropå fåglar ser fågelsjön i Degerhamn ut att växa igen allt mer. Eller luras ögat av sjöns framtoning i årstidernas olika förklädnader?

Fågelsjön i oktober 2015. Grönt lyser med sin frånvaro. Ockrafärgerna tar över.

I augusti 2015 var i stort sett allt i motivet grönt. 

Hösten går långsamt mot vinter. Det döda bryts ned för att ge näring åt det kommande. Långt bort skymtar en vår…

Att Alvarsamt mest huserar på södra Öland hindrar inte att vi nån enstaka gång uppmärksammar något berömvärt på norra ön. Kommunalrådet i Borgholm, Ilco Corkovic (S), betalar luncher och bensin ur egen ficka. Det skriver lokala medier, bland andra Barometern, den 15 oktober. Ilco har, enligt Östran, inte fakturerat representationsluncher och liknande efter sitt tillträde 2014.  Han betalar själv även om han exempelvis bjuder en företagare på lunch. Ilco menar att arvodet täcker utgifterna. Bravo, Ilco! Alvarsamt lyfter på hatten. Så borde flera jobba inom politiken.

Den i en kommentar utlovade videointervjun med Sune Flisa gick inte att genomföra. Det blev den gamla vanliga visan: Bråk om honorar. Att en liten kulturpublikation som Alvarsamt ska betala inte mindre än 40 000 kronor för en treminuters intervju är i grövsta laget. Vi erbjöd hälften, men gode Sune tvärnobbade.

Sune Flisa är i stället åter beredd att kasta sig in i både politiken och byråkratin för att – som han själv säger – leda södra Öland mot en storslagen framtid. Första steget är att med nästan hundraprocentig säkerhet utnämna sig själv till länets nästa landshövding. I ett mejl till tillförordnade hövdingen skriver Sune att han ”är den utan konkurrens bäst lämpade för jobbet”. Att gode Sune bara för en kort tid sedan krävde stängning av landets länsstyrelser tycks han helt ha glömt bort. Nå väl, nedan publicerar vi – med viss tvekan – Sunes mejl till Malin Almqvist, tillförordnad landshövding och länsråd i Kalmar län:

För övrigt kan noteras att min fru köpt årets första pepparkakor. Det ryktas att vi går mot nåt slags högtid…

_ _ _ _ _

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 24 oktober.

farväl

Att skiljas från en kamera är att dö en smula. Men allt har en ände och min lilla Canon PowerShot SX230 HS (varför ska kameror heta så konstigt?) blir allt mer sliten. Den exponerar ofta tre steg fel, alla knappar hänger sig och varenda bild kräver ett genis eftertanke för att bli bra. I dag bestämde jag mig: Vi skiljs. Du går din väg, jag går min. Men först ska jag ta en enda bild av gåsen där. En sista bild! Sen är det slut mellan oss. Finito.

Kalmar slott låg badande i soldis och gåsen kom närmare och närmare. Till slut stod hen bara en halvmeter framför mig. Den verkade faktiskt intresserad av den lilla kameran.

– Sista bilden! sa jag och gåsen nickade lite – tyckte jag.

Jag tryckte ned avtryckaren och sa hej till gåsen. Vi åkte hem, och nu ser jag den sista bilden av kanske 10 000 som den kameran har gett mig. Och fastän bilden blev riktigt bra står jag fast vid mitt beslut. Vi går skilda vägar, du lilla Canon och jag. Tack för en fin tid tillsammans.

”Solen över Kalmar slott skiner i gåsens öga”. Den blev sista bilden med min gamla polare Canon PowerShot SX230 HS.

svanarna

markkänsla

Att böja lite på knäna eller till och med hålla kameran strax över marken kan förstärka stunsen i dina bilder. Vi är tillbaka i Kalmar, min gamla fickkamera och jag. Stående tar vi några konventionella skott av de betande kanadagässen med slottet i bakgrunden. Så minns jag ett av mina egna fotoråd: ändra höjd, böj på knäna, klättra upp på en stege, gräv ned dig, häng med en kärra upp i det blå, släng dig på marken. Jag valde det sista alternativet. Och bilden blev mycket bättre.

Foto taget med kameran 180 centimeter över marken. En konventionell ”tristbild”.

Här håller jag kameran bara 20 centimeter ovanför backen. Jag passar dessutom på att beskära bilden på ett sånt sätt att den marknära känslan förstärks. Bilden blir en helt annan när perspektivet blir intressant – och överraskande.

gamla vänner

Min fickkamera är gammal som synden. Den ser ut att ha varit med i krig. Linsskyddet har hängt sig, rattar och reglage rullar än hit, än dit. De styrs ofta inte av mig utan av en för mig osynlig och okänd ande. Ibland exponerar den lilla Canonen fem steg fel, men när dagsformen är på topp ristar den hux flux bilder som en hasselbladare. Så länge en kär gammal vän fungerar hjälpligt kan jag inte göra mig av med den. Min mobiltelefon är 20 år, min favoritdator 16. Och lyckligtvis är det så inom fotografin att det är fotografen och inte kameran som tar bilden.

I går var min gamla kantstötta följeslagare på ganska gott humör. Jag tog några bilder av Kalmar slott och några kanadagäss. Ett av dessa foton visar hur en enda liten detalj kan räcka för att hela bilden får ”detta något” att säga betraktaren. Bildens behållning är marginell, men bildmässigt viktig – ett öga!

Bara gåsens huvud är skarpt i denna bild. Och ögat är bullseye. Dit dras din blick vare sig du vill eller inte.

soligt igen…

örnar letar lunch

Vid vår senaste flygning över hamnen i Gräsgård dök plötsligt två havsörnar upp högt ovanför oss. Vi befarade eventuell attack mot ”vår feta randiga gås” men örnarna cirklade bara runt några varv och försvann sen lika hastigt som de dök upp. På fotot är de flera hundra meter ovanför kiten. Du ser dem bara om du klickar upp bilden i stort format. En är rakt nedanför svansspetsen på kiten, den andra är ungefär en decimeter längre åt vänster.

stensjön – igen!

Är du i trakterna av Albrunna kan en kort vandring till Stensjön ”löna sig”. Du kliver över stättan vid Albrunna torg mitt i byn och följer leden märkt med vitmålade stenar. Kreaturen i hagen är inte farliga. Det kan jag som tidigare mjölkbonde intyga.

Sjön är ett gammalt kalkbrott. Cementa började bryta sten här redan 1888 och lite längre bort bakom Stensjön bryts fortfarande sten för tillverkning av cement. Om det brottet berättar vi i kommande inlägg.

Fågellivet lär vara rikt vid Stensjön. Informationsskyltar berättar att du kan se backsvala, gråhakedopping och skogsduva här. Dock säger vissa kännare att fågellivet här gått ned en aning under senare tid. Orsak okänd.

Ytterligare en stätta måste bestigas innan du är framme vid Stensjön.

Den första anblicken av sjön. Kalkstenen lyser på många ställen vit runt stränderna.

Vassruggar och öar. Öarna syns bäst från skyn, se flygbilden längre ned.

Den geologiskt intresserade kan nog finna intressanta detaljer.

Stensjön skulle nog kunna ”uppdateras” till en spännande sportfiskesjö. Kanske endast för flugfiske? Nån som nappar – på idén?

Här ligger kalkskivorna som brädor i en brädstapel.

Från luften ser vi Stensjön mot Kalmarsund. Sjön går på båda sidor om vägen i bildens nederkant. Bebyggelsen är Albrunna.

På större delen av sjön anar man botten. Är det nån som vet hur djup Stensjön är på djupaste stället?

Här syns tydligt hur kalkstenen ligger i närmast identiskt jämntjocka lager. En och annan liten fisk bryr sig inte om detta utan simmar till synes planlöst omkring i det grunda och varma vattnet. Jag har ännu inte kunnat artbestämma dem.

Långa stycken är stränderna lodräta. Det gäller att inte gå och drömma för mycket…

fåglarna

Stensjön.

fågeltornet

Är det Ölands, Sveriges, Europas eller kanske till och med världens lägsta fågeltorn, det som knappt sticker upp ovan gräsvipporna söder om Eckelsudde?

sothönsen

Cementas kalkbrott i Albrunna.

naturtjuvar

Det grävs upp orkidéer och det knackas loss fossiler på Öland. Och det stjäls fågelägg, inte bara på Öland utan i hela landet.

En upprörd Johan Parboäng ringde och berättade att hans svanpar i fågeldammen/gäddfabriken har blivit av med sina ägg.

– Jag brukar hålla koll på allt vad som händer på gården men den här gången lyckades tjuvarna plundra boet. Man blir så förbannad – och lessen, sa Johan.

Alvarsamt håller med. Naturstölderna vittnar om en krass egotrippad livsinställning och kan bara minskas genom att vi håller ögon och öron öppna.

Bild från luften av ruvande svan i fågelsjön på Parboängs gård söder om Grönhögen. Allt är frid och fröjd. I dag är boet tomt. Ett tidigare inlägg från ”yngelfabriken” kan du läsa här.

säl och fågel

Vatten för säl och sumpmark för fågel söder om vindkraftsparken på Eckelsudde.

rofyllt rede

Knölsvan och gräsand.

uppdaterat naturum ottenby

Medan du läser och tittar på bilderna kan du höra fåglarna sjunga. Slå på högtalarna och klicka här.

Sedan mitten av maj har vi ett helt annorlunda och fräschare Naturum Ottenby. Emma Tinnert är sen två år föreståndare på det kvittrande museet.

– Det har varit spännande att få vara med i projektgruppen för jobbet, som Cederwall arkitekter och Katapultkontoret har gjort, upphandlat via Länsstyrelsen.

Om vad denna genomgripande ansiktslyftning kostat vill Emme Tinnert inte säga pip. Men hon kan berätta annat:

– Naturvårdsverket äger varumärket Naturum. Det finns 33 Naturum i Sverige. Ungefär vart 15 år får varje Naturum en pott för att fräscha upp sin basutställning – som den här är. Nu var det alltså vår tur. Den tidigare utställningen är från 1997 då huset byggdes.

Håller schemat även framöver kan vi alltså se denna version av Naturum Ottenby till 2031…

Det är gratis inträde på Naturum Ottenby.

Redan vid parkeringsplatsen vid fyrplatsen slås vi av nyhetens behag – som exempelvis nya skyltar skurna i metall.

-Bäst gillar jag träden och panoramabilden av reservatet med himmel, hav och horisont, säger Emma Tinnert, föreståndare vid Naturum Ottenby. Träden är ofärgade. De figursågade skivträden färgas av belysning, nu grön, i höst kanske gul och röd. 

Här ser vi ungefär hälften av reservatet på väggarnas bautafoton. 

Den här örnen upplevde vår reporter som ”nästan skrämmande” i sin attackerande position.

Montrar, foton, levande bilder, bildskärmar. Det finns mycket information att ta in. – Och mer kommer!, berättar Emma Tinnert. Vi har inte allt på plats ännu.

Fåglar i ”titthål” gör nog de optiska upplevelserna extra spännande för barn.

Kul initiativ att bryta väggarnas platthet, genom utbyggnader, boxar och andra ickelinjära skapelser. På den enorma listan i mitten finns alla 398 fågelarter som besökt udden genom åren.

Förstoringsglas för dig ännu närmare naturens underverk. Fågeln är monterad under bordskivan med det runda titthålet.

Emma Tinnert är konstnär, illustratör och sen två år föreståndare på Naturum Ottenby. – Det har varit spännande att ha fått sitta med i projektgruppen, säger hon från sin centrala position strax innanför porten till den nya utställningen.

Små ägg, blå ägg, bruna ägg. Och ägg med märkliga prickar, linjer och andra av naturen gjorda ”illustrationer”.

Även andra flygare än fåglar går att fascineras av på nära håll.

Jag är helt renons på fåglar men tar mod till mig och tippar att denna tryggt vilande and är en ejderhona.

Emma Tinnert talade mycket om att just dessa väggar med näbbar och klor brukar intressera barnen lite extra. Det gläder ”gamla mig”. De gjorde nämligen det starkaste intrycket på mig. Detaljerna här visar hur viktigt det kan vara inom alla typer av konst ”att inte berätta allt”.

En enorm fågeltass i skuret trä. Eller heter det hand? Labb? Fot? Som icke fågelkunnig blir alternativen många…

En enormt stor simfot gör ett skulpturalt intryck. 

I museets sydvästra del känns fyrplatsen och fyren behagligt närvarande. I kikaren till vänster kan du titta på livs levande sälar som ligger och solar sig på stenar ute i vattnet.

Luftig interiör utan ”gammalmuseal” känsla. Och luften är fylld av kvirrande och spelande fåglar.

den enes död…

Nere på Ölands södra udde finns massor med gäss, svanar, skrakar och anda fåglar. En solig vinterdag ter sig allt fridfullt och vackert. Men här är tillvaron verkligen stenhård. Då och då slår rovfåglar till och den gås eller småfågel som inte är med på noterna blir mat.

Den här vitkindade gåsen låg slagen vid parkeringen på vägen ned mot fyren. Det verkar som om inkråmet var godast.

Naturum Ottenby bygger om

Man ser på långt håll att något är på gång nere vid fyrplatsen i Ottenby. Containrar och firmabilar står på rad.

Hit till fyrplatsutställningen ska, enligt en arbetare på platsen, souvenir-och-glassbodens verksamhet flyttas. Flytten blir inte lång, runt 20 meter.

Akka utanför entrén till Naturum tar ombyggnadsarbetena med ro, snöblind som hon är. Vad som händer inne på Naturum Ottenby får bli en hemlighet. Det återinvigs i början av maj…

Huset som rymmer fyrplatsutställningen och bakom det bryggstugan, som i dessa tider är skön och alltid öppen värmestuga. Läs mer om ombyggnaden på Naturum Ottenbys hemsida, klicka här.

fotografera fåglar med fickkamera – ett skämt?

På Ölands södra udde sjuder fågellivet, trots vinterväder, minus 9 under morgonen. Jag är ingen fågelkännare, jag är ingen fågelfotograf. Ändå förundras jag över hur många fåglar som överlever här nere i kylan – och hur bra en enkel billig gammal fickkamera fungerar i sammanhang där specialistfotograferna ofta har utrustningar för hundratusentals kronor. Jag tog stöd mot en stätta och höll nere avtryckaren en halvminut åt två olika håll. 1/160 sekund, bländare 5,9-7,1 och 100 ISO. Bilderna behövde i stort sett ingen behandling, utom den jag ofta är noga med: en vågrät horisontlinje.

Nedan visar jag flera bilder som kanske kan intressera både fågelskådare och potentiella kameraspekulanter. De är inte märkvärdiga på något sätt, men de är helt okey. Man behöver inte alltid lägga en förmögenhet på en kamerautrustning, inte ens om man har pippi på fåglar. Den här lilla smällan går ned i en liten bröstficka – den kanske viktigaste parametern för dig som går i tankar på en ny kamera som du alltid får med sig, vart du än ska – till Ölands södra udde, till kunglig slottsmiddag, till Kina eller månen…

återhämtning

Efter förra årets alla avslutande högtider och gastronomiska excesser kan det vara passande att varva ned, att gå ut på alvaret eller till strand och skog för att andas mättat vintersyre och titta på nåt bättre och mindre förutsägbart än svensk TV . Vi ser fågelsjön i Degerhamn från runt 30 meters höjd. Året har börjat bra – och kommer bara att bli bättre för var månad som går… 😉

ensamma på udden en blåsig dag

I Ölands sydspets tycks finnas en inbyggd ”vågmagnet”. Det blåste nog 15 meter per sekund. Nordlig vind. Trots detta drogs vågorna från Ölands ostkust in mot spetsen som de rundade och började gå mot vinden – som en seglare i dikt bidevind. När vågorna bröt blåste skummet inte som i vanliga fall framåt utan bakåt, alltså åt söder.

Gässen verkade mycket tamare än vanligt, kanske tack vare den hårda vinden. Vid ett tillfälle kom de ”som nedkastade från skyn” till ett evinnerligt kacklande. Jag blev verkligen överraskad men lyckades få upp kameran och ta några skott när de passerade mellan mig och fyren Långe Jan.

I plus 3 grader och 15 meter per sekund sjunker kroppstemperaturen – trots vinterkläder – till något man själv uppskattar till runt 20 grader. Fingrarna stelnar, öronen signalerar rött, fötterna domnar och ryggen känns som ett is-spett. Sällan är en bil så uppskattad. Man vrider om startnyckeln, slår på värmen och finner än en gång att man har överlevt.

Vi tittar rakt söderut. Vinden blåser åt det håll vi tittar. Trots det ser vi att vågorna har ”smugit runt spetsen från ostsidan” och nu är på väg mot vinden – åt nordväst. När de bryter kastas vattnet bakåt, åt sydost.

Gässen var orädda denna dag. Plötsligt kom de vinande på bara några meters avstånd från oss. Här har vi ett bra tillfälle att lära sig att ”skjuta från höften” – med kameran, alltså.

Det är inte så ofta en fågel flyger mot kameran på så här nära håll. Men det gjorde de denna vindpinade dag. Men det är nog inte så märkligt som det låter. Blåser det hårt föredrar fåglar att lyfta i motvind, något man kan utnyttja som fotograf.

Här ett överraskningsanfall från väster. Det envisa kacklandet tränger långt genom vinden.

1/320 sekund, bländare 7.1 och 200 ISO. Slutartiden ger lagom rörelseoskärpa vid fotografering av dessa fåglar. Till tranor och svanar skulle jag nog använda 1/160 och till svalor och andra ”raketer” 1/500 sekund eller ännu kortare exponeringstid.

Matsedeln erbjuder samma som i går och i förrgår och förra veckan: Färskt gräs till en sexa regnvatten.

skjutklar kamera

De som gick min fotokurs i somras fick lära sig något som jag själv hade nytta av häromdan: Att ställa in kameran i ”transport- och beredskapsläge”. Man gör det genom att välja ett högt ISO-tal och en kort slutartid med slutarförval och kontinuerlig exponering, alltså att kameran tar bilder så länge avtryckaren hålls nere. I detta läge kan du blixtsnabbt börja ta bilder av något dramatiskt eller intressant även om det bara varar några sekunder. Händer inget överraskande är det bara att minska ISO-talet och ställa in en normalare slutartid när du ska plåta.

Jag brukar rekommendera:
800 ISO i kompaktkamera, 1 600 i systemkamera
1/250 sekund
kontinuerlig exponering
RAW-format, om kameran har den möjligheten
största möjliga bildyta i högsta kvalitet
slutarförval

Med ovanstående inställningar kan du ta bilder av ganska snabba förlopp i riktigt dåligt ljus. Och som sagt, häromdagen fick jag nytta av dem själv när vi helt spontant svängde ned till Degerhamns hamn. Vid pirens början ryttlade en rovfågel bara 15 meter från oss. Jag greppade kameran och gick ur bilen. Fågeln brydde sig inte. Min lilla kompaktkamera har ett mycket kort teleläge, men som alltid inom det fotografiska tager man vad man haver. Jag lät kameran spotta bilder och efter en dryg minut, lång som timmar, slog fågeln till. I skymningsljuset såg jag knappt vad som hände, det var först när jag laddade in bilderna i datorn som jag upptäckte att jag inte hade fångat ett nedslag – men väl ett uppflog, tack vare rätt kamerainställningar och envishet. Och det med en enkel fickkamera med klent teleläge. Nedan visar jag två originalbilder och två delförstoringar av dessa.

Det behövs alltså inte alltid värstinggrejor, som Canongluggen här för 420 000 kronor, för att fånga dramatiska naturhändelser. Men rätt kamerainställningar och en gnutta tur kan man komma rätt långt med en billig fickkamera.

Eftersom jag inte kan skilja mellan kaja och sparv kallar jag fågeln nedan för just ”fågeln”. Nån läsare kan kanske hjälpa mig med artbestämningen. Fågeln är runt en meter mellan vingspetsarna och vingarna är vita/ljusa undertill.

Hela originalbilden. I bildmitten ser du fågeln i uppflog med musen i klorna.

I en delförstoring får man en hyfsad uppfattning av fågeln i ett dramatiskt ögonblick.

Med middagen i klorna styr fågeln ut mot havet. Men i förhållande till nedlagt arbete blev måltiden mager.

Utsnitt ur originalbilden. Genom att jobba i största möjliga format och .raw kan man kompensera ”brist på teleobjektiv” med måttlig beskärning.

att göra eller inte göra något, det är frågan

Mönsterås kommun vill intensifiera jakten på skarv, skriver Östra Småland. Skarven dödar träd och växtlighet med sin mycket speciella avföring, och öar utanför Timmernabben ser enligt tidningen ut ”som om en atomkraftsolycka inträffat där.” Tidningen berättar också att det stinker från öarna. Nu ska Länsstyrelsen avgöra om ytterligare skarvar ska få skjutas – utöver de 3 000 per år som sedan tidigare får avlivas inom Kalmar län.

Frågan blir kanske snart aktuell även för södra Öland. Vi har märkt att skarvarna blir fler och fler mellan Södra bruket och Albrunna. I dag räknade vi till drygt 20 inom ungefär ett halvt hektar vattenyta. Visserligen är jag ingen vän av ”mänsklig styrning av naturen”, men eftersom vi faktiskt har lagt vår näsa i blöt sen många tusen år tillbaka är det kanske nödvändigt med en fortsättning – då och då.

Närmast kameran torkar en skarv sina vingar i vinden. Bakom den ses två av skarvarnas favvo-toaletter. Med ett 500-millimeters teleobjektiv kommer man hyfsat nära skarvarna. Men på ett visst avstånd, runt 100 meter, lättar de och flyr. Skarven betraktas av många som ”ful”, något som naturligtvis inte får påverka om den ska jagas eller inte. Som flygentusiast är jag fascinerad av dess goda flygförmåga. Den kan ”sniffa som på räls” bara centimetern ovanför vattenytan – och det går undan.

Stenen är vit av skarvspillning. Märkligt nog ligger all ”vitmålning” på stenarnas sydsida. Exkrementerna innehåller så mycket frätande ammoniak att den dödar många växter – till och med stora träd. En fullvuxen skarv sätter i sig mellan tre och fem hekto fisk per dag.

Här är knappt hälften av dem vi såg i dag. Det ska bli intressant att räkna dem nästa år…

stort fält, stora fåglar

De betade och dansade flera hundra meter ut på fältet och min lilla fickkameras korta teleobjektiv förslog inte långt. Men tranorna var trots det värda ett knäpp, tycker jag.

göl med intensiv flygtrafik

Utmed Bergstigen i Degerhamn finns en mindre vasskantad fågelsjö. Livet i den kan beskådas från höjdläge i söder – som nedan – eller från bänk på utkikskulle.

Som flygintresserad är det spännande att se hur sjöfåglar förbereder landningar på sjön, som ligger nedsänkt i en grop. Inflygningen måste göras i motvind. Ofta gör fåglarna ett kontrollvarv innan landningen inleds och landningsställen fälls ut. Är fåglarna det minsta osäkra kan det bli en och annan touch and go…

Fem gäss går in för landning från väster. Vinden kommer alltså från öster.

Bara två av de fem landar. Övriga tre gör ytterligare ett kontrollvarv…

Inte bara Jesus kunde gå på vattnet. Här till och med springer fåglar på vattenytan. Sothöns, kanske?

Från höjdkammen söder om sjön. Med blicken mot nordväst ser vi bänken uppe på observationskullen – längst upp i vänstra hörnet.

Märkliga objekt

Kan du se vad det här är? Kundvagnar på ICA? Stängselrullar? Eller kanske trådhyllor i ett lager?

Svar: Fällor för sjöfågel förvarade nere vid Ottenby fågelstation. Tror jag, är väl bäst att tillägga. 😉

Nattstarar

De kommer i flockar om tio till hundra individer, ibland ännu flera. Flock efter flock flyger i skymningen utmed Torngårdsvägen ned mot Kalmarsund, och när nattens svärta blivit total har säkert många tusen starar landat nere vid natthärberget bland träden runt Bergstigen. Bilden är tagen 22:17 i går lördag. I dag söndag blir det supermåne, men tyvärr pekar väderprognoserna mot mulet.

Ottenby Fågelstation

De fångar fåglar i nät och fällor. De ringmärker i snitt 25 000 fåglar om året. Deras föregångare började studera fåglar här redan under 1800-talet, men ordentlig skjuts på verksamheten blev det först efter andra världskriget, 1946. Det de gör här lär oss om fåglarnas flyttvanor, om hur häckningen lyckats, om hur småfågel och rovfågel överlevt vintern, om ålder och dödsorsaker. De vet mer och mer om vart och hur snabbt fåglar förflyttar sig och hur populationer minskar eller ökar. De lär oss också vart klimatet är på väg och om risken är stor eller liten för fågelinfluensa.

I dag är ”de” lika med en chef och många frivilliga entusiaster. Chefen heter Magnus Hellström. Han är både agronom och biolog och den ende som har fast anställning och lön för sitt arbete vid Ottenby Fågelstation, som drivs av Sveriges Ornitologiska Förening, SOF.

– Vi har också tre tidsbegränsade projektanställningar. En för ringmärkningsledning, två för influensaprovtagningar. Plus frivilliga och oavlönade från mars till Lucia, berättar Magnus Hellström.

Vid stationen har fångsten bedrivits på precis samma sätt sedan 1970.
– Vi vill ha samma förutsättningar år efter år för att få pålitliga värden.

Ottenby på Ölands sydspets kan liknas vid en geografisk magnet för flyttfåglar. Vissa dagar är magneten exceptionellt stark.
– Den 25 september 2012 slog vi alla rekord, säger Magnus. Den dan fångade vi och märkte 3 330 fåglar. Ön kokade av fågel, mest rödhakar.

Arbetet vid fågelstationen ger inte bara en mängd data om fåglarnas liv. Det visar också hur förändringarna i klimatet kan påverka livet på sikt, inte bara för fåglar utan också för oss människor. Kalla fakta berättar att exempelvis gransångaren i dag landar i Ottenby elva dagar tidigare på våren än 1979, rödvingetrasten tio. Tendensen är glasklar.
– I snitt kommer alla fåglar fyra dagar tidigare än under 1970-talet. Även höstflyttningen visar på skillnader.

Ringmärkning är en hundra år gammal metod för att studera fåglarnas liv. Den är billig och effektiv. Men modernare teknik väntar runt hörnet. Ljusloggar är exempel på en sofistikerad teknologi lämplig för fågelforskning. Ljusloggen är liten och lätt. Den innehåller klocka och kalender och registrerar dagsljuset. Man sätter den i en liten sele på fågelns rygg, som en ryggsäck.
– När vi får in en ljuslogg kan vi se hur fågeln har flyttat, dag för dag, vecka för vecka. Ljusloggen är relativt billig, runt en hundring. Nackdelen är att fågeln måste återfångas. Av tio loggar får vi tillbaka ”någon eller några”, berättar Magnus.

Det finns även möjlighet att använda satellitsändare. Den fästs också på fågeln och den sänder hela tiden användbar information. Men den är dyr. Det går på i runda slängar 30 000 kronor att följa en enda fågel. Den stora finessen är att fågeln inte behöver återfångas.
– Vi har bara använt satellitsändare en gång, på gräsänder i en studie vi gjorde tillsammans med Max Planckinstitutet i Tyskland.

Trots nya innovationer och teknisk förfining tror Magnus Hellström att den lilla aluminiumringen runt fågelns högra ben kommer att hänga med långt in i framtiden. Den är enkel och billig och berättar mycket om det som entusiasterna i huset i Ottenby vill veta mera om.

Magnus Hellström visar hur näten är konstruerade. Fågeln trasslar inte in sig när den fastnar i nätet. I stället bildas en ficka i vilken fågeln blir liggande. Näten vittjas varje halvtimme. Näten är knutna i mycket fin tråd som fåglarna inte ser. Och då ska man veta att fåglarnas syn är god; en pilgrimsfalk lär se en duva på åtta kilometers avstånd. Den största fågel som fastnat är – en häger! Andra stora, ganska ofta ”nätade” arter är hornuggla, duv- och sparvhök.

Här ser vi slutstationen för de fåglar som fångas i någon av stationens två Helgolandsfällor. I den drivs fåglarna in med handklappningar från buskarna utanför mynningen. Fällan kan liknas vid en stor tratt, i slutänden försedd med en låda med glasruta. Genom den ser vi hur Magnus kan ta den fångade fågeln. Fällan vittjas lika ofta som näten: varje halvtimme.

Både ladusvalan och hussvalan sitter snälla och stilla – om man håller dem på rätt sätt om benen. Andra arter kan vara mycket besvärligare. – Staren både skriker och flaxar och skiter, berättar Magnus Hellström.

Ladusvala med rostfärgad haklapp och hussvala, den sistnämnda med håriga ben. Dessa ska nu genomgå ringmärkningsprocessen som för en van ringmärkare görs på 45 sekunder. Stegen är i korthet följande: Notering av datum och tid. Artbestämning. Ringmärkning. Notering av ringmärkarens signatur. Ålderuppskattning. Ruggnings- och fjäderkoll. Ving- och eventuell stjärtfjädermätning. Koll av fettdepå. Vägning. Utsläpp.

De här svalorna håller sig helt stilla även när de vänds upp och ned. En tjuga för deras tankar! Inte sällan har de blodsugande plattflugor på kroppen. De förekommer också på älg.

Det här momentet ser läskigt ut för den oinvigde. Men ingen fara. Tången är specialgjord med hål för de olika ringstorlekarna. När ringen är på plats kan den löpa fritt på benet. Ringens vikt motsvarar ett armbandsur på en människa.

Inspektion av vingarna. Svalan ligger helt stilla i ringmärkare Petter Sundins hand. Petter är van ringmärkare och en av de frivilliga som arbetar vid stationen från mars till Lucia. Antalet frivilliga varierar mellan två och tio under säsongen.

Här mäter Petter stjärtfjädrarna på svalan för att kunna avgöra könet, en metod som inte alltid är tillförlitlig.

Ibland måste man bara njuta av naturens fantastiska detaljer. Här ser vi vackert mönstrade stjärtfjädrar.

Genom att blåsa på svalans bröstfjädrar kan Petter avläsa fågelns fettreserver. Huden är mycket tunn; man ser rakt igenom den. Mycket fett är bra inför en lång flytt. Man vet i dag att många fåglar flyger oerhört långt. Ett exempel är dubbelbeckasinen. Den drar från Jämtland till Kamerun söder om Sahara i Afrika – utan mellanlandning!

Snart är svalan ute i friheten igen. Men först ska den vägas. Petter Sundin har stoppat in den med huvudet före i en liten plastburk som han placerar på vågen. Svalan är helt stilla. Resultat: 18,5 gram.

En fångad och ringmärkt fågel går igenom flera mätningar. Förutom stjärtfjädrarnas längd – en nödvändighet för svalor för könsbestämning – mäts vingen från vingknogen till vingspetsen. 

Magnus Hellström vid några av de streckkodsformulär som kommer att användas i framtiden i stället för papper och penna. Den nya metoden gör att data matas rakt in i en dator, allt går snabbare. – Vi finslipar tekniken och går allt väl kan vi kanske börja använda den när vi börjar ringmärka igen efter uppehållet mellan 15 juni och 25 juli.

Petter Sundin håller upp den vackra ladusvalan för några avslutande foton. Den 45 sekunder långa ringmärkningsprocessen är genomförd. Petter är nöjd. Om svalan är det förtäljer icke historien.

Petter Sundin med ladusvalan, som en sekund efter att denna bild togs svischade högt uppe i det blå. Vi följde den länge med blicken. Den flög ett hundratal meter bort, satte sig på en stängselstolpe, putsade sig en aning och flög sedan vidare i den eviga jakten på ätbart.

Eksångare

Under lång tid stod de där och bara stirrade rakt ut i sina kikare mot buskagen utanför entrén till Ottenby fyrplats. Snacket gick om gästande eksångare.

Dimman lättar

Mycket händer helt plötsligt på Öland. I morse var nästan all snö puts väck. Jag tog bilen ut i dimman. Plötsligt brände det hål i molnen och vi fick en kvart solsken. Dimman lättade.

I Gräsgård sitter ofta stora rovfåglar på toppen av en gödselhög. Så ock i dag. Men bara en. Jag stannade och smög försiktigt ut med min lilla kompaktkamera i handen. Men fågeln hade redan lyft. Jag slängde iväg ett desperat skott. Detta.

I väntan på take off

Luften över södra Öland vimlar just nu av fåglar som samlar sig för ”det stora språnget söderut”. De inväntar de rätta vindarna – och gärna termik. Fram till dess irrar de lite hit och dit över ön.

I lördags var många fågelskådare nere vid Ottenby och i tornet vid Södra lundsjön häckade flera erfarna skådare med kikare och kameror. En trio – sannolikt från Göteborgstrakten – berättade att man sett nio havsörnar och mängder av falkar och vråkar, mest fjällvråk.

Då jag berättade att jag i somras sett 3 000 starar och snart trodde mig kunna fotografera en flock om 15 000 individer, svarade göteborgaren att han en gång sett ”en svärm om 18 000 starar som förmörkade hela himlen” – i Värmland.

Så går snacket inom fågelskådarvärlden – ”i väntan på det stora språnget söderut”.

Mannen i den gröna hatten berättade att han en gång i världen sett 18 000 starar i en flock i Värmland. Hur hann han räkna?

 

Vitkindade gäss lögar sig i pölarna vid Långe Jan. Så snart en större rovfågel visar sig på himlen lyfter de till ett förfärligt kacklande. Det blir alltså många lyft en dag som denna.