Kategoriarkiv: Företag

vi går på loppis, del I

Loppis hör Ölandssomrarna till. I juli går det två loppisar på varje ölänning eller tiotusen på en polis. Nu i augusti blir de färre men fortfarande kan man göra det där fyndet man drömt om så länge: en okänd Picasso för en tjuga eller Donald Trumps lögngenerator för en tia. Vi tittade först in i Kastlösa Fyndbutik

KastlösaFyndbutik_01Släktingar? Att fotografera loppisar är nyttig fotografisk träning. Ljuset är dåligt och ofta komplicerat sammansatt, färgerna är ”för många”, hyllor ger ”kolgruveskuggor” och ”högt i tak” tar ofta udden ur blixtljus. Det krävs ofta intensivt efterarbete för att få bilden ok. Speciellt färgtemperaturen kan trilskas. Ingen kamera klarar alla slags blandljus – gud ske lov!

KastlösaFyndbutik_02Här i Kastlösa är det ordning och reda som gäller. Rent och snyggt allting även om det är trångt mellan prylarna. Här dominerar ”trägult” och ”glasblått” – en svår kombination, eftersom gult och blått som bekant blir grönt. Var ligger den absoluta balansen? Dessa foton i .jpg-format blev inte bra. Färgåtergivningen blev rent crazy. Därför är alla skott gjorda från .raw-filer. Många kameror kan i dag samtidigt spara bilder i både .jpg- och raw-format.

järn_KastlösaEtt järn eller två sitter väl sällan ivägen?

KastlösaFyndbutik_03En världssensation: Svävande katt!  En sån måtte betinga skyhöga priser.

KastlösaFyndbutik_04De flesta loppisdirektörer säger att koppar är helt ute i dag. Utom bland tjuvarna.

KastlösaFyndbutik_05Oj, oj, oj. Vad var det jag skulle ha nu då? En grisfösare eller en kapskiva? En 14-millimeters fast nyckel eller en plastask märkt PSBM?

KastlösaFyndbutik_06Den ologiska och slumpartade mixen av mojänger och mackapärer är loppisarnas charm. En radio, en skulpterad servetthållare, en korg, några lampor. Färgerna är extremt uppkäftiga i denna bild. Men i .raw går de ganska lätt att tygla.

KastlösaFyndbutik_07Det  jag inte längre använder kan uppskattas av någon annan. En fin tanke med loppisar och second hand.

KastlösaglasGlas gör sig ofta bra på foto. Men då ska det helst vara i hårdare motljus än här. Naturljus  från fönster spetsat med lite blixtljus i taket. Ju knepigare ljus, desto bättre att använda .raw.

Kastlösa_diverseJa visst, ja. Jag skulle ha en citronpress också! Och sugrör. Och en tratt, för bövel´n!

Taggad , , ,

sten blir cement

kalkstenbrottet_01Det gäller att vara vaken när man närmar sig Cementas kalkstenbrott ute på alvaret öster om Albrunna.

Stensjön_506Från luften ser vi nästan hela brottet. Den bortre lodräta väggen är mer än en kilometer bort. Bredden på brottet är ungefär en kilometer. Diagonalt i bilden går vägen mellan fabriken i Degerhamn och stenbrottet.

kalkstenbrottet_02Vid norra delen av stupet ned mot brottet markeras kanten inte med staket utan med enorma stenar, eller flisor som det heter på öländska.

kalkstenbrottet_03Inget stenbrott kan nog betraktas som ”vackert”, inte heller detta. Men det fula kompenseras mycket av sjön, där många fåglar lär trivas och häcka.

kalkstenbrottet_04Här ser man att Öland är i stort sett bara sten – med ett tunt jordlager här och var.

kalkstenbrottet_05Närmare stupkanten än så här vill jag inte gå…

kalkstenbrottet_06Borrarna har lämnat lodräta avtryck i berget. Man borrar först och spränger sen. Därpå körs råvaran på lastbil till fabriken i Degerhamn.

kalkstenbrottet_07Mitt i allt det hårda och karga kan man finna ett färgstarkt miniliv. Här några mossor och lavar på solvarm sten. Cementa gör en hel del för att stimulera den biologiska mångfalden. Läs mer här.

kalkstenbrottet_08Här är brottets kanske mest dramatiska hörn där norr-söder-väggen möter väst-öst-väggen.

kalkstenbrottet_09Ett fotografiskt sett svårt motiv. Väggen till höger är mycket mörk, sjön skimrar som blått silver. Det krävs en hel del bildbehandlingsjobb för att få ”fotografisk harmoni”.

kalkstenbrottet_10Våra fantastiska ögon ser detaljer i förgrundens ljusa sten lika väl som i stupets kolmörka sida. Men kameran klarar inte det. Därför måste bilden behandlas i ett datorprogram.

Taggad , , , ,

långt till fiber ännu…

Eva_IPOnlyEva Hansson Törngren jobbar oförtrutet vidare med att ragga abonnenter till fiberanslutning på södra Öland. I dag satt hon utanför ICA i Södra Möckleby för att informera. Eva berättade att Telia dragit sig ur Kastlösa, något som kan gynna södra Ölands tänkta operatör IP Only.

– I dag har 500 fastighetsägare visat intresse. Vi måste bli närmare 1 200 för att IP Only ska få det hela gå ihop, berättade Eva för Alvarsamt.

Vi på redaktionen kan bara be alla sydölänningar, fastboende så väl som sommarboende, att tänka framåt. Anslut nu! Får södra Öland inte fiber är det lika med ”gardinen ned”. Inget företag flyttar till ett stenåldersområde, och det kommer att bli svårare att sälja fastigheter utan fiberanslutning i framtiden. Se längre, tro på framtiden, anslut i dag! skriker alla på redaktionen i kör.

Taggad , , ,

grävning utan bredband

Man gräver i Dalsjö. Man gräver långt och stort i Dalsjö. Men enligt vanligtvis säkra källor bara för gatljus och vatten och avlopp – och inte för fiberbredband. Och jag får åter knacka ned min hemska dom: Utan fiber ingen framtid på södra Öland. 

IMG_0005Degerhamnsvägen är långa sträckor nedbantad till bara en körbana.

IMG_0012Gatljus är viktigt men fiber är viktigare. Gatljus är inte nödvändigt för företag och utveckling. Men fiber är det.

Taggad ,

cementabygge

Nåt slags hall eller tälthall byggs just nu strax söder om själva cementfabriken i Degerhamn. Dimensionerna är imponerande och den naturliga frågan blir förstås: Till vad ska hallen användas? Svar väntas inom kort från Cementa

Och svaret kom. Enligt kommunikatör John Ståhl är konstruktionen ”en tältkonstruktion som temporärt ska användas till att lagra materialet från forskningsförsök av nya miljöcementet, så kallat BCT cement.”

Bilderna nedan är tagna från sjösidan, alltså mot öster från vägen ned till vindsnurran.

Cementahall_1

Cementahall_2

Cementahall_5

Taggad

ge blufföretagarna vad de tål

Alvarsamt har tidigare uppmärksammat blufföretagens utstuderade lurendrejerier för att pungslå seriösa företagare. Nu har Marcus Nilsson kommit på en fantastisk moteld. Bravo Marcus! Nu ska bluffarna få känna att dom lever!

Taggad ,

företagare – se upp!

Jag fick brev i dag. Med ”erbjudande” från Nummerupplysningen.se

Avslutande .se står för Sverige. Jag kollade på nätet. Företaget ligger i Tallinn. Och Tallinn ligger inte i Sverige. Brevet ser oskyldigt ut. Bara att fylla i sina företagsuppgifter och skicka tillbaka i redan frankerat kuvert. Men gör du det är du av med 12 000 kronor. För att förstå det måste man läsa den minst sagt mastiga baksidestexten.

Läs mer här. Och på Svensk Handels varningslista här.

Nummerbyrån1

Nummerbyrån2

Taggad

saknad av många

I dag begravdes Britt Bergman i Södra Möckleby kyrka. I 63 år skötte hon sin lilla men synnerligen innehållsrika butik Britts Manufaktur. Britt blev 80 år. Här kan du läsa om när hon firade butikens 60-årsjubileum. I ett kommande längre poddradioinlägg kan du höra Britt Bergman själv berätta om sitt liv.

Britt-Bergman-i-dörren-till-Britts-ManufakturBritt Bergman i dörren till sin butik 2012.

m/s västanvik

Hon kommer och går som en kär gammal vän, hon Västanvik. Här syns hon vid gårdagens angöring till Cementas kaj. På den ovan länkade sidan avslöjas en världsnyhet: Hon är byggd 1966 men sjösatt redan året före!

Västanvik_vid_brygganI en telebild som denna kan man inte tro att Västanvind är drygt 90 meter lång.

Västanvik_Vänder_CementakajenNej då, Västanvind har inte gått på grund. Skeppar´n har lagt fören mot kaj och ger här lagom med gas. Med dikt styrbordsroder lägger sig fartyget småningom snällt med fören ut mot hamninloppet. När man har lastat är det bara att säga mors och dra.

Västanvind_CementafabrikenHamnen och Cementa. Bilden är tagen från kajen vid det enda återstående vindkraftverket i Degerhamn. Utan att överdriva kan man nog påstå att Cementa är ”bygdens motor”.

Taggad ,

Grönhögen golf

Det är svårt att tänka sig ett vackrare läge för en golfbana. Grönhögen golf ligger inklämd mellan ett glittrande Kalmarsund och väg 136, med egen sjö och ständig ”vattenkänsla”.

– Banan har havskontakt vid samtliga hål, förklarar Tomas, ägare till hela härligheten och med passande 18 i handikapp på 18-hålsbanan. Tomas fortsätter:

– Banan är en av dom bästa i hela världen, extremt välbyggd som den är på stengrund. Vi körde hit 7 000 billass sten, la på 45 000 kubikmeter matjord och drog in 60 kilometer bevattningssystem som tar vatten från egen sjö. Vi kan därmed bestämma farten på banan med bara ett dygns förberedelser.

Tomas tycks älska sin bana, för de egna omdömena är minst sagt översvallande.
– Man måste helt enkelt ha prickat av Grönhögen om man är en riktig golfare. Vindriktningen ändrar sig ständigt. Det gör banan ganska svår, man måste tänka. Det går inte att bara slå. En recensent skrev allt man egentligen behöver säga om den:

”På Grönhögen kan man spela ett helt liv utan att det blir tråkigt.”

En sjö med ö framför huvudbyggnaden. Sjön används som ”Vattenrange”, ett udda övningsområde. Man slår ut mot ringar i vattnet och använder speciella bollar med liten luftspalt i sig för att flyta. Bollarna hämtas in med båt flera gånger om dagen.
 
Tomas i sommarsolen utanför ”Servicecenter” med reception, tidbokning, värdshus och bar.
 
Receptionen med affischen om den märkliga Powerchuten… Varför sätta segel på en golfklubba? frågar jag mig och får senare svar…
 
Här kan man sitta i sval elegans och skryta över sin eventuella ”hole in one” eller begrunda dagens svidande förlust.
 
Kläder verkar viktiga inom golfsporten. Miljövänliga T-tröjor finns i många kulörer. Här finns också butik för ”sportens slitvaror”.

I receptionen ser jag affischen… Powerchute. Enligt Tomas blir du en bättre golfspelare efter bara fem slag med den på klubban. Skämtar karln? Jag är skeptisk men Tomas drar genast ut mig  för provslagning. Tomas visar. Först svingar han med en klubba utan ”seglet”. Det syns att han kan det här. Sedan tar han ”segelklubban”. Jo, rörelserna ser ännu bättre ut. Slaget får en svårbeskriven harmoni.

– Nu är det din tur, säger Tomas och räcker mig den vanliga klubban.
Jag har aldrig tidigare hållit i sådan, vet ingenting om sving eller rotation eller handgrepp eller fotställning.
– Det spelar ingen roll, påstår Tomas. Slå nu fem slag med den vanliga klubban. Sen slår du fem med den andra. Du kommer genast att bli en bättre golfspelare.

Jag slår med vanlig klubba. Allt känns bakvänt. Ryggen gör ont. Klubban går i asfalten, jag har Grönhögens sämsta svingavslutning. Men Tomas håller masken.

Så fattar jag den mystiska ”segelklubban” som ska föra mig in i en annan dimension av spelet. Den första svingen blir vacker. Den andra skön. Den tredje bländande. Den fjärde storslagen. Den femte… Ja, om den skulle jag kanske inte berätta, men gör det ändå. Den hade nämligen gjort Tiger Woods vit i nian av avund. Bollen flög iväg med sådan hastighet att den inte gick att se. Den tog en bana ut över Kalmarsund och landar väl senare i veckan nånstans i västra Sverige.

Om sanningshalten i redogörelsen för ”slag fem” kan jag i dagsläget inte yttra mig. Jag gav nämligen allt och spelade ”i trans”. Och då befinner man sig i den bästa av världar.

Så här lugnt och behärskat slår Tomas med ”segelklubban”. 18 i handikapp talar sitt tydliga språk.
 
Det finns ingen sport som ser så lätt ut som golf, men som är så svår. En sving innehåller många rörelser och krafter som ska samlas i en enda.
 
Ett i mina ögon snyggt avslut långt upp bakom ryggen. Att göra det går faktiskt lättare med Powershuten än med den vanliga klubban.
 
En av greenerna alldeles nära Kalmarsund. Längst upp i bild går väg 136.
Taggad

Kött med mersmak…

Visst är det märkligt att vi går till affären och köper kött som kanske färdats runt halva jordklotet och som frysts och tinats och kanske frysts och tinats igen. Att det dessutom är segt och kanske saltat och ”behandlat” gör inköpet ännu svårare att förstå – när det finns prima kalaskött att köpa runt hörnet!

I första numret av Södra Ölands Tidning kan du följa med till lantbrukarparet på södra Öland som producerar ett kött som smälter som smör i munnen. Har man en gång smakat godbitarna ur deras stora sortiment är man fast…

NordqvistköttKött från Ölands fria vidder, hängmörat, vacuumförpackat – och så ljuvligt gott!

Nu spänner vi bågen

ICA Nära Södra Möckleby brottas med dalande försäljning. Därför slimmar man organisationen och varslar alla utom en. En ägarförändring i bolaget har också spelat in. Anna arbetar nu tillsammans med sin man Torbjörn i Södra Möckleby, efter att tidigare ha arbetat i Torbjörns brors ICA-butik i Grönhögen.

Anna och Torbjörn Arvidsson är nu helt inställda på att vända den negativa trenden. Men riktigt hur det ska gå till är ännu inte glasklart.
– Det vi vet är att det blir tufft med så lite personal, säger Anna. Vi får jobba väldigt mycket själva. Vad det innebär för vår familj på sikt vet vi inte.

ICASMöckeby_uteTorbjörn ”Tobbe” Arvidsson med fru Anna utanför butiken. Redan här ser man att förnyelsens vindar blåser. Man har städat och flyttat, putsat och möblerat. Två fina soffor ackompanjeras av blommor i krukor. Här kan vi bybor lösa världsproblemen eller ”snacka häst” i den allt intensivare vårsolen.

Att vända ”dyk” mot ”lyft” är inte så lätt som det låter. Det finns inget facit att slå upp, ingen magisk trollformel att rabbla. Att analysera trender, svagheter och styrkor är svårt i en föränderlig värld. Förr blåste förändringarnas vindar svaga. I dag stormar de.
– Det vi vet är att butikens framtid är oviss! konstaterar Anna och Torbjörn sakligt. Vi måste försöka klura ut vad kunderna saknar. Vill dom ha svenska varor eller utländska? Ska vi satsa på kvalitet eller på kvantitet? Ska vi ha ett billigare sortiment – eller ett dyrare? Vi är idel öra. Det viktigaste är att hela tiden förbättra butiken, säger Anna. Vi hoppas att kunderna är uppriktiga och talar om för oss vad som är bra, mindre bra och vad som kan bli mycket bättre.

ICASMöckleby_inneFull rulle och mycket jobb för både Anna och Tobbe. Så ser framtiden ut. Man fortsätter som ombud för Svenska spel, ATG, Posten och Systembolaget. ”Vi hoppas att kunderna i framtiden ska möta en butik med trevlig och hjälpsam personal, ordning och reda och ett bra sortiment”, skriver de i ett mejl till Alvarsamt.

Men affärens framtid styrs naturligtvis inte enbart av Anna och Torbjörn. Man kan inte dirigera kunderna. Deras köpmönster spelar på egna instrument.
– Väljer våra kunder att handla i Kalmar eller i andra Ölandsbutiker blir vi bara kvar här några år till. Så enkelt är det, säger Anna och Torbjörn med en mun. Dessutom är det marigt att sia om södra Ölands framtid. Hur blir det med jobben, skolan och annan service? När annan service försvinner i byn måste folk hitta den på andra ställen. Då ökar naturligtvis risken för att de också handlar sina livsmedel där. Då blir det svårt för oss att hänga kvar.

Anna och Torbjörn skiner plötsligt upp.
– Men vi tror på det här. Vi tror på kunderna och på oss själva. Vi tror på en framtid för butiken!

Nattsvart läsning

Öland sjunker. Att läsa denna artikel får mig att sluta tro på framtiden. Vad gör politikerna här på ön? Var finns kraften? Var finns lite jävlar anamma? Man kan inte bara vänta på vad Telia och andra företag vill – eller inte vill – göra. Ska vi åka trampbil när Sverige kör fyrhjulsdrivna hybrider?

Taggad

Sannsaga

Det var en gång en by i Jämtland. Min fru och jag bodde i den. I byn fanns en affär. Den gick sämre och sämre eftersom folk som bodde i byn handlade mer och mer i den stora staden. Folk i byn skällde på handlaren för att han inte hade alla varor som fanns i den stora staden.

Handlaren i byns affär gick i konkurs. Det kom en ny handlare som trodde på framtiden. Människorna i byn sa att det nu var viktigt att vara köptrogen. Men även denna handlare fick höra att han inte hade allt som fanns i staden. Därför sa man att det var viktigt att vara ännu mer köptrogen, och så fortsatte man att handla mer och mer i staden.

Handlare två gick i konkurs. Handlare tre sa som det var: – Handlar ni inte merparten här i butiken blir den inte långvarig. Folket i byn poängterade ånyo hur viktigt det var med köptroheten, och så fortsatte man att handla i staden. Det var inte långt till staden, bara tio mil tur och retur, så den lilla kostnaden för bilfärden, 500 kronor, vägdes med råge upp av de lägre priserna i staden, påstod de som visste.

Handlare tre och fyra gick i konkurs. I dag finns ingen affär i byn. Där det förr var liv och rörelse och där folk möttes och där skratten ekade är det i dag alldeles tyst. Man träffas sällan, men nån enstaka gång om året stöter man ihop med nån granne på nån affär inne i den stora staden. Men då har man inte tid att språkas som förr. Hinner man säga något så är det att ”det var bättre förr, då man träffades i byns affär och alla kände alla och det var roligt att handla.”

Tomt, öde, tyst…

Att färdas genom vissa sydöländska byar den här årstiden gör mig betänksam inför framtiden. Stugor och hus står tomma och blickar ut över landskapet med svarta fönsterögon. Det är tyst. Det är öde.

Visserligen kryllar snart Öland av turister igen, men är det ett hållbart scenario i längden att södra öns bofasta ska bli färre och äldre i evighet, amen? Givetvis inte. Smärtgränsen kommer allt närmare.

Vad göra? Södra Öland är inte nedlusat med jobb. Men sydön kan bli paradiset för unga människor som till stor del kan jobba hemifrån. Men för det krävs först och främst ett fibernät – och ett mobilnät som fungerar. Sannolikt behöver vi också nya och yngre politiker som kan se framtiden i en annan vinkel än som en spegelbild av det förgångna.

För snart ett år sedan presenterade jag några idéer i Ölandsbladet. Om du känner för att läsa dem klickar du här.

En donna firar 60

Hon strålade – som vanligt – ikapp med solen. Och folk strömmade dit, till Britts Manufaktur i Södra Möckleby som i dag har hållit ölänningar och fastlänningar välklädda i precis 60 år.

– Jo då, jag har handlat här så länge att jag vet att det kommer folk från både norra ön och Kalmar, berättar Kristina Schmuul, en av dagens oräkneliga gratulanter.

– Det kommer hela busslaster hit om somrarna, fyller en anonym röst i.

Britt Bergman är unik; hon har blivit en sevärdhet, ett besöksmål. Alvarsamt vill på allvar rekommendera ett marknadsföringspris till denna sprudlande unga donna som tar livet med en klackspark men sin butik på fullaste allvar.

Ty trots den stora dagen står – naturligtvis – Britt Bergman i sin kära affär. Arbetet går först; nöjen får ursäkta. I både butik och fullsatt vardagsrum i villan haglar lovorden och superlativerna över Britt. När Alvarsamt berättar det för henne blir hon plötsligt gravallvarlig och frågar:

– Du tror väl inte det kan skada mej?
Sen skrattar vi gott båda två.

Sån är hon, tjejen i Britts Manufaktur.

I bakgrunden håller en kund upp en grön klänning, och till höger letar en kvinna bland galgarna efter ett fynd. Men fyndet står i mitten av bilden och heter Britt Bergman, här omkramad mitt i kommersen. Jubiléum är kul men jobbet först!
 
Britt Bergman är nog tämligen ensam om att själv ha drivit en affär i 60 år. Det år hon öppnade sköts ett svenskt sjöräddningsplan av typ Catalina ned över Östersjön av Sovjet, sommarolympiaden hölls i Helsingfors och vinterversionen i Oslo, Enbomaffären skakade landet och mopeden blev skattebefriad.
 
Östrans reporter Eric Arenius tog skuttet över bron för att träffa Britt Bergman, i dag världsberömd på hela Öland. 
 
Det gick inte att missta sig, affären har varit öppen i 60 år. Britts gatupratare ljuger aldrig. När Alvarsamt besökte Britt under förmiddagen stod bilar i rad och folk strömmade ut och in i både butik och bostadshus.
 
– Jag har handlat här länge, säger Kristina Schmuul, Seby. Britt har ju inte bara kläder, hon har också apotek, garn, sybehör och mycket annat. Den dag Britt stänger vill jag inte ens tänka på…
 
Gun Karlesand, till höger, uppvaktade denna dag som representant för både Näringslivskontoret och Mörbylånga kommun.
 
Detta var ett av flera bord som redan klockan 11 var fullbelagt med presenter och blommor.
 
Kaffe och tårta blandades med superlativer om dagens jubilar. – Det märkliga är att hon vet precis var alla tusentals varor i butiken finns, sade en beundrarinna. – Och vilka udda grejor man kan hitta här… När vi firade 50-årsjubileum på Alunskolan hittade vi korsetter av riktigt gamla modeller, berättade en annan. – Och hon har garn och broderier, sade en tredje.
 
Ann-Charlotte Thörnström tar en paus i kaffeserverandet . Hon tror att mamma Britt fortsätter så länge hon tycker det är roligt. Det bådar gott för framtiden. – Affären är ju hennes liv.
 
PS. När detta skrivs är klockan runt 15:00. Har du inte grattat ännu finns fortfarande tid. Britt är känd för att ”ha öppet så länge det finns kunder”…
Taggad

Britt firar 60-årsjubileum

I morgon fredag 7 september hurrar vi för Britt Bergman i Södra Möckleby. Då har hon hållit igång sin butik, Britts Manufaktur, i 60 år!

En snöig dag i januari hälsade Alvarsamt på i Britts butik. Om det mötet kan du läsa här.

Taggad

Han bytte korna mot grönsakerna

Ingvald_NYIngvald Petersson i Ventlinge inspekterar sin färgsprakande solrosodling. – Den bör kunna ge nåt ton fågelfrö om allt går bra. Längst upp till höger i bild jobbar vattenspridaren. Tjugofem kubikmeter vatten i timmen hämtas i rör från den lilla sjön på golfbanan.

– Vi har odlat sen stenåldern, säger Ingvald Petersson, bonde i Ventlinge. Det började med jordgubbar och självplock. Men tiderna förändras. Sen lång tid tillbaka orkar ingen plocka. På 1970-talet kom folk och plocka kanske hundra liter. Man saftade och syltade. Det gjorde alla på den tiden. Sen sjönk orken…

– När ungarna var små ville dom dryga ut veckopengen. Dom hade en liten cykelkärra här och sålde lite potatis och lök. Och sen byggde vi en kiosk här som vi sålde grönsaker i. Men 1996 tog vi steget fullt ut och slutade med korna för att börja med grönsaker. Kiosken blev kortvarig. 1997 byggde vi den nuvarande gårdsbutiken där nere mitt emot väderkvarnen, säger Ingvald och pekar norrut.Vi var lite oroliga för ekonomin, men det har gått bra.

I dag förädlar man så mycket man kan och hinner. Förädlingsansvarig är Ingvalds fru Ninni. Hemma har man åtta frysar om 500 liter fulla med jordgubbar och annat ”vitaminsprängt grönt och rött”.

Odlingen är på 2,5 hektar. Det låter lite men man ska veta att grönsaksodling kräver mycket arbete, det mesta manuellt.
– Värsta plågan är ogräset, säger Ingvald och drar upp en nykomling ur ogräsgalleriet. Jag vet inte ens vad den heter. Den är seg och hemsk och förökar sej snabbt, blir till stora buskar. Ett annat gissel är nattskatta. Vi har en kille från Estland som hjälper oss här under sommaren – gud ske lov.

Man odlar västeråsgurkor och potatis. Morötter och palsternackor. Sallader. Vitkål. Purjolök och lök, rovor och pumpor.
– Pumporna är en ny gröda som ger fina inkomster, berättar Ingvald. Dom vackra säljer vi för att dom är just vackra. Dom mindre vackra blir bland annat pumpamarmelad.

Ingvald_porträtt-På den tiden vi hade kor gjorde vi viss vinst. Vi fick bättre betalt då än man får nu. Vi hade 3:40 per kilo + kobidrag. I dag är jag glad för att vi ändrade inriktning på driften. Allt har gått bra.
 
grönt_NYGrödor skadas olika mycket av ”objudna gäster”. – Kråkorna är hemska på att äta, liksom hararna. I år verkar nån hare ha kallat på kompisarna och bjudit alla på middag. Och dillen gick helt åt skogen i år, berättar Ingvald. Den brukar växa som 17 annars.
 
Vitkålshuvuden på rad. Många ”experter” framhåller i dag kålens fördelar och nyttigheter.
 
Ingvald med en pampig majrova. Den är prima i råkost och sallader men kan också stekas och avnjutas varm.
 
Majrovan har i många århundraden spelat en stor roll i nordisk matkultur. Den är en rik på C-vitamin.
 
En ljus, ren och vacker kålrabbi. Den smakar åt broccoli-hållet men är sötare och mildare.
 
Broccoli odlades redan för 2 000 år sedan av greker och romare. Tack vare sin härdighet odlas den över hela Sverige. Efter att man skurit av huvudet växer ett nytt ut, dock inte så stort som det tidigare.
 
Polkabetor tillhör de lite mer udda rovorna – och vackraste. Inuti ser den ut som en polkagris. Den är släkt med rödbetan men mildare i smaken. – När vi grillar brukar vi mixa skivor av morötter, rödbetor, polkabetor, gulbetor och kanske lite sockerärtor mot slutet. Lägg dom på en plåt, lägg på rödlök, svep över olja och Ölandskryddor, tipsar Ingvald.
 
Den knallgula gulbetan lyser mot den bruna jorden. Gulbetan smakar som rödbetan.
 
Rödbetor i olika storlekar och färgschatteringar.
 
Ingvald Petersson med ett färskt knippe nyttigheter dragna ur jorden på odlingen i Ventlinge.
 
Purjolök i rader. Den är en tålig rackare som till och med står ut med tjäle. Till höger ser vi den del av odlingarna som redan är skördad. 
 
Grönt i skivor, olja, Ölandskrydda och rödlök. 200 grader inte längre än att viss krispighet finns kvar. Bon appetit!
 

Dalsjö III

På utställningen i och om Dalsjö gångna fredag-lördag fick man en god inblick i det lokala företagandet förr i världen. Egenföretagarna var troligen flera då än i dag, hur mycket dagens politiker än försöker pusha arbetslösa och andra att starta eget.

Men det fanns många flera företag/företagare än de tre ovan. Utmed det geografiskt begränsade Dalsjöstråket verkade även:

Fotograf Larsson
Egen Ateljé och Framkallning
Står dagligen till tjänst

Degerhamnare!
Syateljé i Dalsjö
Alla slags sömnadsarbeten utföres
Thyra/Ebba/Anna

Reparation/Försäljning.
Cyklar och Mopeder
Agentur Husqvarna Symaskiner hela Öland.
Birger Snöberg

Café Stranden/Trädgårdsservering
Bakverk och Kioskförsäljning
Välkomna!
Greta Wahlgren

Se hit!
Färsk fisk till humana priser
Ture Nilsson – Karl Holst
Arne och Nils Karlsson
Tage Pettersson – Edvin Andersson

Examinerade Skutskeppare
Karl Jaensson – Melker Pettersson
Gustav Johansson – Olle Claesson
Carl Pettersson

Polisman Ivar Alvkäll
Rättsväsendets representant
Bostadsort Dalsjö

Postiljon
Hilding Spel-Johan Karlsson
Med uppdrag att distribuera post via
brevlådor i Degerhamns ytterområden

Sandviks Camping
Ägare och driftsansvarig
Familjen Birger Snöberg

Fortsättning följer…

Naturiosa – antikviteter och antis i Grönhögen

Det är lätt att hitta Naturiosa, mittemot den stora kvarnen i Grönhögen. Kombinationen antikviteter och antikvariat startades av Mona Lindström för tjugotre år sedan. På Naturiosa finns retro, glas, porslin, gamla LP-skivor, djur- och naturböcker och mycket annat. Kvaliteten är genomgående hög. Här finns även mycket ”udda” att låta sig inspireras av.

Eftersom de olika rummen på Naturiosa ställer besökaren inför så många olika slags ljus, lägger jag nedan till en och annan fotografiskt synpunkt på de olika motiven.

De marina inslagen är många på Naturiosa. Om denna frälsarkrans har hört till just denna drottning Victoria må vara osagt. Det var svårt att hitta rätt färgtemperatur i detta foto, som är taget i en blandning av dags- och lysrörsljus. Denna kompromiss får duga.
 
Den fyndiga devisen har säkert fått många att gå från ”gillande” till ”köp”. Att dessa gamla pjäser och bestick ger ett varmt gulstick åt bilden tycker jag passar bra. Det får vara kvar.
 
Skyltdockor har alltid fascinerat mig. De har mänskliga drag men ser ändå ut att komma från en annan planet. Där dockan står är det betydligt mörkare än i rummet i övrigt. Jag väljer rätt exponering för hennes ansikte, resten får i värsta fall bli överexponerad. Här klarar dock fullformatssensorn jobbet bra. Det bästa med fullformatssensorn jämfört med APS-C-typen är att den klarar kontrasterna bättre, den har ett större ”omfång”. Sådant kan fotonördar diskutera i veckor. Personligen tycker jag det är ganska ointressant.
 
Ljuset på Naturiosa är på sina ställen dåligt för fotografering. Men en blixt här inne skulle helt ta död på den tidlösa stämningen. Jag valde att jobba i höga ISO-tal, luta mig mot det som gick att luta sig mot, hålla andan och trycka av lika mjukt ”som fotisättningen av en smygande indian i mockasiner”. Med lite träning kan man på så sätt ta skarpa bilder på 1/2 sekund med en vidvinkelglugg.
 
Lampa eller skulptur? Konst eller kitsch? Du avgör – ingen annan. I ett motiv som detta spelar huvudet huvudrollen (ursäkta ordvitsen). Alltså väljer jag rätt exponering på det och struntar i övriga bilddelar, som blev helt ok. Den lilla ljusa springan till vänster låter jag också vara kvar. Visst är det oftast befogat med rena bilder, fria från störande detaljer. Men man ska ofta bryta mot alla regler – de fotografiska, alltså!
 
På sina ställen ser butiken nästan ut som delar av ett hem. Visst är det hemtrevligt? Här flödar dagsljuset in genom ett fönster. Det är bara att tacka – och knäppa.
 
De står nästan i givakt, glasen. Att få stort skärpedjup när ljuset är svagt är ofta omöjligt. Men i denna bild är det ok tack vare vidvinkelgluggen. Med min fullformatssensorkamera jobbar jag nästan uteslutande med en gammal klassiker, en Canonglugg 24/2.8 med rötter i 1980-talet.
 
En svår fotografisk situation är att välja rätt exponering för att få teckning i både utomhus- och inomhusdetaljer – i en och samma bild. Det gäller att välja rätt utsnitt – och att vara uthållig i mörkrummet, läs ”vid datorn”. Ännu svårare blir det i ett motiv som detta som dessutom innehåller många färger och deras reflexer och speglingar. Här valde jag att låta färgerna vara som kameran skildrar dem.
 
Det är ofta lika med bildmässigt självmord att fotografera objekt som är många gånger mörkare än bakgrunden. Då finns bara en lösning: blixten eller annat hjälpljus. Men här gick det bra ändå tack vare att objekten av glas är genomskinliga. Undantaget är kannan till vänster. Den är av keramik och blir följaktligen lika svart ”som en sotare i en kolkällare”.
 
Här gäller samma förutsättningar som i bilden ovan. Hade dessa kannor och skålar varit i keramik i stället för glas skulle kameran skildra dem som silhuetter. Jag försöker att klara mig utan blixt, men ibland går det bara inte. Därför har jag alltid med mig en gammal piratblixt från Hedenhöstiden. Den har flera gånger räddat skivan. Marknaden för begagnade fotoprylar är enorm och priserna låga. Och kvaliteten på grejorna var ofta bättre förr.
 
Rent fotografiskt innebar inte detta motiv några större svårigheter, även om lysröret i taket strör ”kyla” i bilden. Att jag själv ligger i oskärpa känns helt rätt.
 
Antikvariat-delen av Naturiosa. Jag fotograferar uteslutande i RAW-format. Många tror – felaktigt – att det är proffsens format. Det är det förvisso, men det är framför allt nybörjarens. Formatet tål nämligen justeringar på upp mot två tre bländarsteg, ibland ännu mer. Det är alltså tåligt mot felexponering. Den i mina ögon största finessen i modern bildbehandling är möjligheten till ”lokala justeringar”, alltså ändringar av färg, skärpa, ljus i utvalda delar av bilden. Den utvägen har jag använt i bilden ovan, där den ramade kartan högst upp till höger var sotsvart i originalbilden. Tack vare ett kraftfullt redigeringsprogram kunde jag rädda den, trots att den nog är lyft tre exponeringssteg.
 
På originalet ser denna docka mörk och trist ut, liksom flickan på tavlan. Men med ”lokal justering” fick jag dem båda fräscha och korrekt exponerade. Du som jobbat i ett mörkrum minns nog ”pjatten”. Den var den tidens möjlighet till ”lokala justeringar”. Läs om pjatten här, under rubriken ”Efterbelysning och skuggning”.
 
Det marina inslagen är många på Naturiosa. Ljuset här är intressant, det är en blandning av konst- och dagsljus. På originalbilden är den enorma taljan till vänster sotsvart, liksom insidan av tunnan till höger. Det finns ingen kamera i världen som i en enda bild skulle kunna få teckning i både denna bilds mörkaste – och ljusaste partier. Men tack vare möjligheten till ”lokala justeringar” har jag ändå fått en hyfsad teckning i taljan och ”ett icke fullt sotsvart innandöme i tunnan”.
Taggad , ,

Skärsliparens återkomst

Det är mer än femtio år sedan jag senast såg en skärslipare i arbete. Vi snorungar tyckte han var mörk som sot och en aning farlig. Han hade olika slags slipstenar på ett stativ på något som ursprungligen hade varit en cykel. Kompanjonen trampade. Mäster slipade. Och mor min droppade nån enkrona och några tjugofemöringar i en sliten pluska.

Nära nedfarten till Gräsgårds hamn står denna skylt. Nästa gång jag far förbi måste jag undersöka förhållandet närmare. Finns där en riktig skärslipare? En livslevande? Kanske är han mörk som sot? Kanske är han till och med en aning farlig?

En kväll på Ottenby Kungsgård

Familjen Wiström visade upp vår Ottenby kungsgård i förra veckan. Jo, så kan man nog säga om man vill vinkla till det lite extra. Familjen Wiström äger nämligen inte gården. Man arrenderar den. Och eftersom Ottenby kungsgård är statens egendom och förvaltas av Statens Fastighetsverk är den också din och min. Men strunt samma, familjen Wiström sitter säkert i sadeln så länge man betalar arrendet och sköter gården.

– Vi kan nog ha kvar den i tusen år om vi vill, sa Andreas Wiström och fick uppskattande leenden från den stora publiken, drygt 40 personer som för några dagar sedan ville se mer än den vita fasaden på denna kungliga boning med en snart tusenårig historia.

Familjen Wiström sköter verkligen Ottenby kungsgård. På de tjugofem år man har varit här har gården utvecklats från ”förfall” till ”mönstergård”.

– Det var ingen mer än vi som sökte arrendet. Ingen annan var så dum, sa Andreas och vi i publiken skrattade.

Andreas berättade också att ingen trodde på att Ottenby skulle bli en mjölkgård igen sedan Wiströms tog över. Men det blev den. Runt 460 mjölkkor, 700 andra kreatur och 1 000 får lever här på Ölands södra udde. Dikor, kalvar och ungdjur betar från Långe Jan upp till Karl X Gustafs mur. Mjölkkorna betar tre månader under sommaren, dock utan större entusiasm från familjen Wiströms sida.

– Den där beteslagen var en 80-årspresent till Astrid Lindgren, skrockade Hans Wiström, gammal i går´n men still going strong. Astrid kunde skriva, men hon kunde mycket lite om kor.

Och publiken log.

Sonen Andreas fyllde i:

– Våra kor är högproducerande. Dom bästa mjölkar 60 liter om dagen. För att göra det måste dom äta 50 kilo och dricka 150 liter vatten. Det gör dom inne, men släpper vi ut dom i solsken och värme orkar dom inte. I snitt minskar vår produktion med tio procent genom betestvånget. Mjölkpriset är lågt, tre kronor kilot, och marginalerna små. Varje ettöring upp eller ner är lika med 43 000 kronor om året för oss. Då förstår var och en hur det känns när produktionen plötsligt sjunker tio procent…

Jo då. Alla förstod. Det ska med en gång sägas att familjen Wiström inte är några gnällspikar. Man har satsat både skjortan och brallorna på Ottenby kungsgård. Miljon efter miljon har plöjts ned i byggnader och utrustning. Hur många låter vi vara osagt. De tre sönerna har var sitt ansvarsområde, pappa Hans arbetar med det han passar bäst för och mamma Britt har sitt eget måleri och ett jättelikt hus, Ottenby Konstmagasin, att sköta och utveckla. Vi var nog många som medan vi vandrade runt på den stora egendomen undrade lite till mans hur wiströmarna orkar och hinner.

Alvarsamt ställde den logiska frågan till pappa Hans:
– Ni jobbar kopiöst mycket… Hinner ni nån gång njuta av livet också?

Pappa Hans svarade:
– Nej, det hinner vi inte. Vi njuter av det liv vi lever.

Hans Wiström utanför den enorma ladugården. – Reinfeldt vill att vi ska jobba till 75. Jag är drygt det och jobbar mer än full dag. Men jag gör bara sånt som passar mej. Det blir mest gräsklippning, berättade han.  Och kanske lite städning ibland… Hans Wiström är säkert en fenomenal gräsklippare, det vittnar den välfriserade parken om. Men fru Britt bjöd på en historia som kanske avslöjar honom som en något skralare städare än gräsklippare: – Det kom en gång en dammsugarförsäljare till oss. Efter att ha skärskådat utbudet  en stund frågade Hans var det var för slags manicker – och vad dom användes till. 
 
Andreas Wiström berättade bland annat att kungen jagar hjort på gården ibland. Förr fick han göra det när som helst på året, men i dag måste även han följa jakttiderna. Kungen har också ett hus mellan gården och Ås. Men han är sällan där. SÄPO ogillar att sova i bilarna…
 
I sanning ett imponerande bygge. Här går 460 kor i lösdrift. De mjölkas två gånger om dagen i en ”karusell”, 04:00 och 15:30.
 
Korna här ser inte kungligare ut än på andra bondgårdar. Dock lade jag som gammal mjölkbonde märke till att de får rikligt med sågspån att ligga på. ”Den gula mojängen” bakom dessa kors huvuden är en ryktmaskin.  Så snart en ko trycker sig mot den börjar den snurra. Och kon njuuuuuuter.
 
På gården produceras fyra miljoner liter mjölk per år. I karusellen till vänster mjölkas 130 kor i timmen. Av mjölken blir det ost i Kalmar. – Den ska ni äta mycket av, sa Andreas.
 
Den vackra huvudbyggnaden med korna rakt fram. Byggnaden är konstruerad som ett liggande H och restaurerad efter gamla ritningar.
 
På väg mot bostäderna och den stora parken bakom huvudbyggnaden. Skymningen har börjat nagga dagsljuset i kanten.
 
Förr i världen bodde rättaren här. Huset har bara en entré, den vi ser på bilden. – Rättaren ansågs inte fin nog att få gå ut mot gården, berättade Andreas. Han skulle gå ut i riktning mot ladugården och sitt arbete där.
 
Det börjar bli riktigt mörkt i parken där det nybyggda lusthuset avtecknar sig i silhuett. Från det har man en vidsträckt utsikt över strandängarna ned mot havet. Gårdens vackra läge gör det lätt att förstå att Gustav Vasa ville satsa lite extra på just Ottenby kungsgård. – Ett annat skäl var kanske att hans mormor var född i en by utanför Kastlösa, berättade Hans Wiström, själv från Gärdslösa.
 
Återtåget från parken är snart avslutat. Det börjar mörkna. Nu väntar Britt Wiström i Konstmagasinet, där guidningen avslutas. 
 
Britt Wiström, konstnär och gallerist, i det imponerande Konstmagasinet, som 2005 skapades av det tidigare spannmålsmagasinet. Året därpå hedrades man med ett arkitekturpris för denna eleganta förvandling.
 
Denna besökare stod länge försjunken i tankar framför Britt Wiströms dukar.
 
Konstmagasinet har tre våningar. Högst upp finns en vatteninstallation av Fredrik Wretman. Se även fotot nedan.
 
Fredrik Wretmans konstruktion med bland annat mängder av vatten lär väga sina modiga tolv ton.
 
Den vackra huvudbyggnaden på Ottenby kungsgård, byggd 1804 efter ritningar av hovintendent Carl Fredrik Sundvall.
Taggad

Eksgården

– Vi skrev på kontraktet och fick ett kilo nycklar och ett lycka till. Det var den 15 april 2011. Dagen efter öppnade vi Eksgården – krogen, hotellet, hantverkshuset och galleriet i Gårdby. Vi hade ingen som helst branschvana. Björn har varit bankman, jag har jobbat på grossistfirma och tillsammans har vi drivit möbelaffär i Singapore – bland annat.

Det berättar Per-Olof Hellman med glimten i ögat. Han är en av ägarna till Eksgården. Den andre är Björn Nordström.

– Det har gått bra, fortsätter Per-Olof. Mycket tack vare en driven personal. Med 27 hotellrum, en krog, två gallerier och en stor hantverksbutik på andra sidan vägen har vi så att säga ”full sysselsättning”. Vi jobbar hårt, men bara halva året. Efter skördefesten tar vi långledigt och åker till Bangkok.

Per-Olof Hellman och Björn Nordström ser ut att ha roligt på jobbet. De konverserar hit och dit, på olika språk, med alla slags gäster. Allt är fräscht och välhållet på Eksgården. Konsten flödar och rummen är fyllda av vackra föremål. Och inte minst viktigt: Krogen serverar utsökt mat!

Vi har ätit mangojalapenoglacerad högrev med tzatsiki och skysås, liksom kokt torsk med hemgjord dillhollandaisesås. Båda rätterna var utsökta och vackert upplagda. De serverades dessutom varma, något det ofta slarvas med i sommarstressigt Krogsverige. Samma goda betyg ger vi skinksteken med äppelmos och potatis. Kaffebrödet är egenbakat – och livsfarligt gott.

Kanske skulle flera göra som Per-Olof och Björn: Våga göra det man vill och tror på, trots att det till en början kan se lite knepigt ut…

Per-Olof Hellman berättar om konsten som går att se på Eksgården, just nu i två gallerier.
 
Entrén är enkel. Men sedan utvecklar sig det ena efter det andra med hus efter hus efter hus… Rakt bakom oss ligger hantverksbutiken med idel ädelt konsthantverk.
 
Visst är det humor!? Traktorsitsarna runt bordet står på den inledande uteserveringen vid Eksgården. Det kommer flera…
 
Den gigantiska matsalen är en minutiöst renoverad ladugård. Exempelvis är allt virke gammalt. Den runda spisen i mitten är ursprungligen designad för att rullstolsburna skulle kunna sitta runt den och grilla – en tanke som föddes av Eksgårdens skapare, läkaren Lars Wernersson. Han var läkare på sjukhuset i Kalmar och hade en vision om att skapa en oas för handikappade på Eksgården. Därför saknas exempelvis trösklar. Läs mer här.
 
Den helt inbyggda gården lugnar ned de ofta bångstyriga Ölandsvindarna.
 
Samma gård som på bilden ovan – men från andra hållet. På Eksgården finns flera hissar för att underlätta för rullstolsburna.
 
Mannen bakom Eksgården: Läkaren Lars Wernersson. En av hans tankar med Eksgården var att integrera konst och vård.  – Tyvärr hann gården knappt bli färdig förrän han dog, berättar Per-Olof Hellman. Stiftelsen drevs därefter vidare några år av hans fru
 
I rum runt receptionen kan man se spännande konst i hemmiljö av bland andra Peter Dahl och Halmstadgruppen. 
 
Litografi av Erik Olson, en av medlemmarna i Halmstadgruppen.
 
Fram till 15 juli ställer Leif Öhr ut oljor och akvareller i det stora galleriet bakom ”Ölandshuset”. Är begäret efter konst ännu inte tillfredsställt finns även, som tidigare nämnts, en hantverksbutik på andra sidan vägen. 
Taggad

Anny – fiskare med mål i mun

Det är förmiddag i Gräsgårds hamn, långt söderut på östra Öland. Solen är givmild, vinden svag. Men i går blåste det friskt. Vågorna har rört upp slam i hamnen. Vattnet är grågrönt, sikten noll. I sin lilla sommarbutik håller May-Britt Landin låda. Kunderna kan få ett ord med i laget – om de är snabba att bryta in. Här vilar inga ledsamheter. May-Britt har åsikter. Bestämda sådana. Om allt men mest om fiske.

– Kommunen glömmer södra Öland, säger May-Britt Landin och vänder den fräsande torskrommen på spisen. Därför måste vi hålla ihop.

– Jag pratar med alla. På tyska och engelska, danska, norska och finska. Men fransmännen är svåra. Dom säger inte många ord. Jag får sköta snacket, även om det är dom som handlar, säger May-Britt och ser så där full i fan ut som bara riktiga livsnjutare kan göra. Hon utstrålar ”en segerviss behärskad glädje” bakom disken, och samtalen med kunderna är rena underhållningen att lyssna till.

May-Britt bor med sin man Seppo i Mörbylånga. Deras fiskebåt Anny ligger i Grönhögens hamn, och Annys Fiske, alltså butiken, ligger i Gräsgårds hamn. Hänger ni med?

– Det är dåligt med fisk nu för tiden, säger May-Britt. Våra fiskare, dom småskaliga, kommer in med fyra fem lådor. Trålarna tar förstås mycket mer, med dom kör ju runt runt och tar allt i sin väg. Vi kör bara nät och krokfiske, ett slags långrev med sill som bete. En kille satte ut flundregarn häromveckan. Han fick tre kilo – på sextio garn. Det finns lite piggvar här, men nu är det småskaliga fisket stoppat. Nu får vi bara fiska borta på ruta 27, säger May-Britt och pekar ut mot havet.

Sedan 2009 sitter May-Britt med i Baltic Sea Regional Advisory Council, BS RAC, som enligt hemsidan ”förser den Europeiska kommissionen med rekommendationer om ställningstagande i Östersjöfiskefrågor”.
– Det är en rådgivande grupp under regeringen, förtydligar May-Britt.

Nu varvar May-Britt upp. Det märks att hon är van att lufta sina åsikter. Och det här med fiske kan hon. Men utrymmet i denna blogg är för litet för alla hennes tankar och infall om små- och storskaligt fiske, om politiker som inte vet vad de talar om och om förbud och regler som för tankarna till moment 22. Vi får nöja oss med ett enda exempel:
– Man kräver lönsamhet för vårt småskaliga fiske. Men hur ska vi kunna uppnå den när man stoppat just det småskaliga fisket efter ål, lax och piggvar?

En kund dyker upp från tomma intet. Och så en till. Stundtals är det kö till den spartanskt inredda butiken.
– Jag har drivit den i fyra år nu, berättar May-Britt. Det är vansinnigt kul. Jag älskar ju människor – av alla typer. Dom kan vara svarta, vita eller gula. Jag älskar dom!

På cykeln upp mot 136:an smakar jag av torskrommen. Den är ljuvlig. Den är fulländad.

Vad krävs mer av livet än en hoj som spinner, en sol som värmer och en bit nystekt torskrom i nypan.

Skvatt intet. Detta är livet på en pinne.

– Tyskan lärde jag mej som ung flicka när jag bodde tre månader i München. Sen tog jag Berlinbarn under 1970-talet. Engelska läste jag ett år i skolan. Men det mesta har jag lärt mig själv. Och så lever jag med en finländare. Och kan du engelska och tyska fattar du också en del spanska tack vare språksammanhangen. Slutligen kan jag även norska och danska.
 
Det är rent och kallt bland läckerheterna i May-Britts disk. – Färsk fisk klarar sej bara en halvtimme i sommarvärme utan is! säger hon till kunderna.
 
Butiken är enkel och funktionell. Öppett vardagar 10-18, lördagar och helgdagar 10-16.
 
Anny heter May-Britts och Seppos fiskebåt. Den ligger inte i Gräsgårds hamn, utan i Grönhögens.
 
– Jag är född på Öland. Pappa fiskade det vi behövde. Det han fick över åkte han runt och sålde. Det är ett fint exempel på ett småskaligt fiske. Han var förresten lika social som jag! tillägger May-Britt och ler.
 
Annys Fiske ligger på höger sida när man kommer ned i Gräsgårds hamn. Från butiken känner man ljuvliga dofter redan på håll…
 
– Jag har jobbat inom vården och hjälpt min man med fisket. Och jobbet i ”RAC:en” har tagit sin tid. Det har blivit massor av möten runt Östersjön.
 
Nystekt torskrom. För dessa läckerheter utfärdar Alvarsamt en varning. Stanna bilen/hojen innan du inleder den enorma njutningen. Om inte riskerar du dikeskörning.
Taggad ,

Nära Paradiset

Just nära Ölands ände, i Grönhögen, kom jag på hur enkelt det skulle vara att leva om alla människor var hederliga. Just i den lilla träskokiosken i Grönhögen, vid Ölands ände, slog mig tanken att om kriminaliteten var noll skulle världen se helt annorlunda ut. Framför kassaskrinet i den lilla träskokiosken i Grönhögen nära Ölands södra ände såg jag för mitt inre hur stora delar av världen har byggts upp som skydd mot oss själva – av människan, mot människan. Världen skulle kunna vara mycket annorlunda…

Med idel ädel hederliga människor behövdes inga lösenord, inga lås, inga vapenskåp, inga skottsäkra västar, inga kassaskåp, inga larm, inga bevakningskameror, inga vakthundar, inga väktare, inga poliser, inget åklagarväsen, inga fängelser, inga advokater, inga bödlar, inget justitiedepartement, ingen justitieminister, ingen Svea Rikes lag, inga lagar i hela världen, inga dödssprutor och inga elektriska stolar… Tänk vad många inga, ingen och inget vi skulle få.

I den världen skulle jag kunna knalla in på Färjestadens Bilhall AB, välja ut och provköra min Mercedes CL och lägga 1 890 000 kronor i en skokartong märkt ”Lägg slanten här”. Jag skulle också – om jag inte kände för att gå ut – kunna ropa in en fullständig främling från gatan och fråga om denne kunde vara bussig att släntra iväg till banken och sätta in min senaste månadslön på kontonummer 9870987-8. Och ta en femtiolapp för besväret.

Det vimlar av självbetjäningskurer, självbetjäningskiosker, självbetjäningslager och självbetjäningsaffärer på Öland just nu. Men varför just här?

Ungefär så formerade sig tankarna när jag stod där framför kassan i den lilla träskokiosken i Grönhögen nära Ölands södra udde och klurade på om jag skulle använda en 16-millimetersglugg eller en 35:a till bilderna…

Ingenting kom ut av detta tankearbete. Absolut ingenting. Världen gav som vanligt sjutton i mina funderingar, precis som den ger sjutton i dina. Men nån vits med dessa reflexioner blev det ändå. Det vet jag, ty nån har sagt: ”Jag tänker, alltså lever jag.”

Det kan vara bra att veta.

Träskokiosken ligger i ett ännu inte sanerat industriområde med sovjetisk, miljövidrig framtoning. Grannen till kiosken, den gamla ytongfabriken har blivit måsars och trutars häckningsnäste och kommer man för nära går de till anfall med sina ”analkanoner”.
 
Här på taket sitter de, måsarna och trutarna. I dagarna har ungarna precis lärt sig flyga.
 
Här inne är man trygg. Hit når inte måsarnas kulor. Välj vad du vill ha, anteckna vad du köper i det lilla häftet, lägg slantarna i skåpet. Har du inte jämna pengar finns växelkassa.
 
Träskokiosken är ett varuhus i miniatyr. Utanför säljs ved. Här inne säljs träskor, golfbollar och böcker. Är inte det allt man behöver!?
 
Ingen kö. Inget rullband. Ingen kontrollör. Ingen kassörska. Här funkar inga betalkort, blott svenska kronor duga.
 
Läckert röda står de travade i högar och drivor – träskorna. Och kunderna är många. På den kvart vi var där kom fyra bilar fulla med köplystna damer och herrar. Företaget kallar förresten kiosken för ”toffelbod”…
Taggad , ,

Grodan i Alvarboden

Efter trettio år som lärarinna och ännu flera med smärtsam reumatism tog Engström sin Stina ur skolan och startade kafé Alvarboden i Vickleby. Hon ville göra något hon verkligen tyckte om.

– Det är fjorton år sen, berättar Stina Engström. Från början var det kafé med naturbutik och jag hade mycket Ölandiana. Under åren har rörelsen förändrats. Kafédelen är kvar men jag säljer också mycket siden. Jag ordnar sidenpartyn. Och så leder jag by- och alvarvandringar. Trägårn har blivit ett poppis ställe för föredrag. Jag håller några, andra håller många fler – ”Under Päronträdet”. Av naturliga skäl berättar jag mycket om Laos.

Jaså. Av naturliga skäl?

– Eftersom min yngsta dotter Helena och hennes man jobbar i Laos har det blivit så. Jag är ofta där och letar hantverk som jag säljer här som bidrag till Cope Laos

Och Cope Laos är vad då…?

– Det är en rörelse i Vientiane… som gör proteser till barn som blivit av med händer och fötter på grund av klusterbomber – i just Laos.

Berätta mer! Varifrån kommer klusterbomberna?

– Dom är ända sen Vietnamkriget… Så här är det: Helena, min adoptivdotter, och hennes man arbetar med ett skogsprojekt i Laos. Först röjer de klusterbomberna. Sen planterar dom skog på den röjda marken. Men inte nog med det. Dom samarbetar med traktens bönder som inte kunnat bruka sina fält sen Vietnamkriget. Man ger råd om vad dom ska odla – och det får dom sen göra mellan skogsföretagets trädrader. Visst är det fiffigt! Bönderna får också hjälp med läkare, att gräva brunnar och mycket annat.

Min fru köper en groda i trä med konstiga hack på ryggen. Vi beställer kaffe och några kakor och slår oss ned i den vildvuxna, charmigt otuktade trädgården.

– Världen är liten, säger min fru.

– Ja, man går på ett litet fik i Vickleby och får veta en massa om livet för lemlästade ungar i Laos, säger jag.

Vi sitter tysta en stund. Så frågar jag:

– Varför är det stora hack på grodans rygg?

– Vi tar det sen, säger min fru.

Entrén till Alvarboden ger ett spontant och välkomnande intryck.
 
Siden, tavlor, foton, fåglar, blommor, dukar, glaskulor, kuddar och mycket annat. Den till ytan lilla boden är innehållsmässigt stor.
 
I en kopparkittel på golvet simmar tre guldfiskar. Siden i buntar, siden på bord och på dekorativ stege. Och i taket: Snart mogna vindruvor.
 
Druvorna i taket är så perfekta i sin framtoning att man knappt kan tro att de är äkta.
 
Ljuset bara vräker in genom stora glasytor i taket på den lilla byggnaden.
 
Stina visar en gammal Ölandskarta. Skiftena var förr ofta väldigt smala. Om sådant och annat berättar hon under sina alvarguidningar i Vicklebytrakten.
 
Ljuset leker och dansar runt uteserveringens mer eller mindre avskilda grupper av bord.
 
Stina Engström, till höger i bild, har just serverat oss kaffet under solseglet…
 
Enkla fotproteser av den typ som görs på COPE i Ventiane, Laos. Stina Engström berättar att hon och dottern Helena först jobbade med en kvinnororganisation som hjälpte skadade barn till skolan. – Dom fick nämligen inte gå där utan uniform, väska, papper och skor. På bara två år lyckades vi få tvåhundra barn i utbildning. Sen blev det Cope och vi har samlat in mycket pengar. Bland annat har Nätverket för kvinnliga företagare på Öland nappat på idén ”att köpa händer och fötter” till barnen i Laos.
 
Foto: Cope Laos.
 
Krigens vansinne upphör inte när krigen slutar. Den här bomben är lika livsfarlig i dag som för 37 år sedan då Vietnamkriget ändade. Foto: Cope i Laos
 
Den välgjorda grodan i trä kostar bara 50 kronor på Alvarboden. En del av pengarna går till nya händer och fötter på de bombskadade barnen i Laos. Min fru har lovat mig att berätta vad grodan används till. Senare.
Taggad ,

Sauvignon i Fritzborg

Gåtan är löst. Det är verkligen vinsticklingar mellan tegelstensraderna på åkern till gården Fritzborg i Smedby.

– Vi satte dom i påskas, berättar Mia, frun i huset. Jag gillar långsiktiga projekt och vill inte ha mark som inte används. Åkern på andra sidan vägen har länge legat i träda. Det var bara att dra igång…

Vindruvorna är ett familjeprojekt. Mamma Mia och pappa Tobbe och fem barn gör fjorton arbetshänder. Och de behövs för det är tusentals sticklingar satta under fiberduk, kantsatt med stora mängder håltegel. Teglet har två uppgifter. Det absorberar solvärmen och jämnar därmed ut dygnsmedeltemperaturen. Och det motar bort fukt. Vindruvor vill ha varmt och torrt.

Varmt och torrt, ja… Den öländska våren har varit kylslagen och det märks på sticklingarna.

– Dom kräver runt 10-11 grader för att sätta fart, tror Mia. Men nu har dom allra flesta fått knoppar eller blad. Och snart kommer den riktiga sommarvärmen…

Mia spejar ut över odlingen.

– Som sagt, det är ett långsiktigt projekt. Slår det väl ut kan jag tänka mej att sälja både sticklingar och plantor i framtiden. Och göra vin, förstås. Vad sägs om en läcker Sauvignon Fritzborg!

Mellan sticklingraderna kör man gårdens fyrhjuling utrustad med ogräsharv.
 
Ett lite större försöksfält. – Vi gör det här enbart för att se om det funkar. Jag vill ha långsiktiga projekt, gärna på 50 år eller mer, säger Mia och ser ut att mena det.
 
Här är beviset för att sticklingarna tar sig: Gröna blad. Mia tror att medeldygnstemperaturen bör vara minst 10 grader för att tillväxten ska sätta fart.
 
Här syns tydligt hur mycket temperaturen betyder för tillväxten. Sticklingarna i krukorna är satta samma dag som de i hinkarna. Krukorna har fått stå ute medan hinkarna har stått i +20.
 
Försöksodlingens sticklingar är från sorten Sauvignon blanc. På Fritzborg har man också satt ”jämförelserader” med plantor av sorterna Solaris och Rondo. De är ympade på rot som gör plantan tålig mot vinlusen.
 
De enorma lagren av tegel lär räcka till många kilometer vinplantor och många tunnor gott vin. Teglet köptes in från det havererade projektet Fanerdun i Kalmar.
Taggad

Öland – vindistrikt in spe?

Någon kilometer norr om Smedby kyrka ser jag något rött lysa till ute på en åker. Jag vänder och kör tillbaka. Håltegel ligger i rader på en åker. Finns ett tegelslageri här? Jag tar några bilder, åker hem och tänker inte mer på saken…

Senare får jag höra av min fru, som besökt fastighetens kafé, att åkern används för uppdrivning av vindruvesticklingar. Man har satt mängder av plantor, omgärdade av håltegelsten. Stenarna lär hålla kvar värmen och mota bort fukten.

– Man måste ju försöka och se om det går, sade den ännu så länge anonyma frun på gården till min fru.

Så sant. Så ska det låta: Öland – ett vinland! Den inställningen kräver ett fördjupat besök. Det görs inom kort.

Andra inlägg på g är:

  • Lat djurfotografering – med några fototips för snabba skott
  • Ölands Amazonas – en nästan overklig öländsk skog
  • Den vackraste blomman av dem alla – gissa vilken
  • Barnen tecknar fyrplatsen – skaparglädje vid Långe Jan
Taggad

Carlas Café

I idyllen Näsby finns en oas: Carlas Café i ”skön lagårdsmiljö”. Nånstans där nere i söder brukar mjölksyran sätta in i mina cykelben och då ligger Carlas perfekt till för en återhämtning.

Carlas Café är mer än det låter. Här finns kaffe, kaffebröd, smörgåsar och en överraskande innehållsrik meny. Och en massa öl! Är man riktigt slut kan man också hyra sig ett rum. Från mitten av maj till början av augusti bjuds musikkvällar och på hemsidan kan man även se musikevenemang på andra krogar i ett samarbete på södra Öland. Sådan samverkan skulle jag vilja se mer av i marknadsföringen av Öland. Genom att ge brukar man få.

Den här skylten är svår att missa.
 
Miljön är verkligen lantlig med havshorisonten i fjärran.
 
Jag blir serverad av Carla.
 
Lammfärs med potatismos och massor av grönsaker och några ätliga blommor för 95 Gurra är helt ok om det är gott. Och det var det.
Taggad