Kategoriarkiv: Foto

farväl

Att skiljas från en kamera är att dö en smula. Men allt har en ände och min lilla Canon PowerShot SX230 HS (varför ska kameror heta så konstigt?) blir allt mer sliten. Den exponerar ofta tre steg fel, alla knappar hänger sig och varenda bild kräver ett genis eftertanke för att bli bra. I dag bestämde jag mig: Vi skiljs. Du går din väg, jag går min. Men först ska jag ta en enda bild av gåsen där. En sista bild! Sen är det slut mellan oss. Finito.

Kalmar slott låg badande i soldis och gåsen kom närmare och närmare. Till slut stod hen bara en halvmeter framför mig. Den verkade faktiskt intresserad av den lilla kameran.

– Sista bilden! sa jag och gåsen nickade lite – tyckte jag.

Jag tryckte ned avtryckaren och sa hej till gåsen. Vi åkte hem, och nu ser jag den sista bilden av kanske 10 000 som den kameran har gett mig. Och fastän bilden blev riktigt bra står jag fast vid mitt beslut. Vi går skilda vägar, du lilla Canon och jag. Tack för en fin tid tillsammans.

sistadagen_sistabilden”Solen över Kalmar slott skiner i gåsens öga”. Den blev sista bilden med min gamla polare Canon PowerShot SX230 HS.

Taggad

sensommarvärme

sommar_ännuFlygfäet till vänster är betydligt mindre än en geting. Släktingen uppe till höger tror jag är ett slags fluga, mycket mindre än husflugan. Sigmas makroobjektiv 150/2.8. Naturligt ljus. 1/400 sekund, bländare 10 vid 100 ISO. Bilden är tagen på fri hand, en närmast idiotisk metod vid makrofotografering. Varför då? undrar någon. Jo, för att skärpedjupet kan vara så kort som en millimeter. Men ibland har man inget stativ. Testa då denna metod: Ställ in skärpan manuellt på det avstånd du vill använda. Sen gungar du extremt långsamt in och ut mot motivet. Precis när motivet blir skarpt knäpper du. Du får troligen göra många försök innan skärpan sitter där den ska. På djur är ofta skärpan viktigast på det öga som är närmast kameran. I denna bild är skärpan lagd på ”getingens” hitre öga. Att även den lilla flugan är något så när skarp får tillskrivas turen. Den råkade vara på ungefär samma avstånd från kameran som ”getingen”.

Taggad ,

mörbylångapromenad – igen!

Vintern 2013 gjorde jag en Mörbylångapromenad. Den blev två inlägg. Första här. Andra här. Häromdagen var det dags igen för ett planlöst flanerande i den tysta, stilla och närmast ödsliga centralorten.

Fotona får tala utan texter.

Mörbylångapromenad_01

Mörbylångapromenad_02

Mörbylångapromenad_03

Mörbylångapromenad_04

Mörbylångapromenad_05

Mörbylångapromenad_06

Mörbylångapromenad_07

Mörbylångapromenad_08

Mörbylångapromenad_09

Mörbylångapromenad_10

Mörbylångapromenad_11

Mörbylångapromenad_12

Mörbylångapromenad_13

Mörbylångapromenad_14

Mörbylångapromenad_15

Mörbylångapromenad_16

Taggad ,

vilda blommor – och odlade

_MG_3297Scilla i beteshage. 24-millimetersobjektiv. Vidvinkelgluggar betraktas tyvärr ofta som ”överblicksobjektiv”. Det är synd för de går att använda till många olika avstånd. Prova även till porträtt!

_MG_3314Samma vidvinkel här som i fotot ovan. Jag tycker det går alldeles utmärkt att ta närbilder med vidvinkelgluggar. Här är jag bara 30 centimeter från blommorna. Vidvinkeln ger ofta mera ”närhet” än sin släkting teleobjektivet.

Taggad ,

ögat och optiken

husbil_DegerhamnUnder vårens kanske disigaste dag såg vi inte hundra meter ut i Kalmarsund. Men genom kompaktsmällans längsta teleläge anas horisonten flera kilometer bort. Vi är på ställplatsen i Degerhamn där en husbilsentusiast trotsar skitvädret – som faktiskt var riktigt skönt att cykla i. Och finväder väntar…

Taggad , , ,

radiostyrd rigg

RCrigg__2Min nya radiostyrda kamerarigg för montering på kitelina är snart färdig. Kvadraten till höger är mottagaren som styr två servon, ett så kallat ”ändlöst” och ett vanligt flygservo. Det ändlösa vrider kameran horisontellt i 360 grader. Det andra servot ändrar kameran vertikalt, nedåt eller uppåt. Under en och samma flygning kan jag alltså plåta i alla väderstreck, från rakt ned mot backen till rakt fram eller till och med rakt upp. I dag måste jag landa kiten för att ändra kamerans läge i riggen, eller få riggen att peka åt annat håll. Riggen på bilden ska slutligen förses med en picavet högst upp. Sändare och mottagare kommunicerar på upp till en kilometers avstånd. Flyger man ensam blir det fullt upp att göra. Först få upp kiten och göra fast den. Sen ska kamerans alla parametrar ställas in, vilket inte är så lätt när kiten sliter och drar i linan. Slutligen ska riggen gå till väders utan att slå i något. Då har man det man gör. Ju mer sofistikerad utrustningen blir desto dyrare blir eventuell krasch. – Men det är en världslig sak, som en viss herr Karlsson sa.

Taggad , , , , ,

Eketorps borg, III

När vi senast fotograferade Eketorps borg från kite låg snön nästan decimetertjock. Denna väderlek ger bilderna en säregen färglöshet. Färger blir på gränsen till osynliga. Alla bilderna nedan är faktiskt färgfoton, utom den nedersta som är svartvit. Men skillnaderna är så små att de är svåra att se.

Eketorp_f'ärg1De ynka spår av färg som ännu finns ser vi tydligast i väggarna på huset över södra porten. Kameran är här mellan 30 och 40 meter ovanför borgen.

Eketorp_f'ärg3Här är färger om möjligt ännu svårare att upptäcka. Flyghöjd: runt 80 meter.

Eketorp_f'ärg4Muren till vänster i bild har tydliga färginslag. Men för övrigt är det mesta ”svagt blågrått”.

Eketorp_sv4Svartvit version av bilden ovan. Skillnaderna är inte stora. I parentes kan sägas att det finns många sätt att göra en färgbild svartvit. Den i mina ögon sämsta är den vanligaste: ”Gråskala” i PhotoShop. Senare hoppas jag kunna berätta om bättre alternativ.

Taggad , ,

Eketorps borg, II

En flygfotografering av en borg i skarpt och lågt sidoljus ger de flesta kameror huvudvärk. Vad göra? Halva bilden är ju mörk och den andra bländande ljus. De ljusa partierna tilldelas en gul nyans, de mörka en blå även om det är samma gröna gräs på båda områdena. Tecknar kameran rätt? Är det verkligen så blått i skuggorna som kameran vill påskina? Jag vet inte. Finns något absolut rätt och något absolut fel i uppfattningen av färger? Som alltid säger jag att betraktaren har tolkningsföreträde. Det finns för många i världen som tror sig veta allt.

Eketorp_blogg_01Södra porten till vänster i bild. Släpljuset skapar långa effektfulla skuggor. Upplysta ytor är ”gula”, delar i skugga är ”blå”. Man kan benämna överdrifter av färger för färgstick, men när blir en av kameran återgiven färg överdriven? Den frågan är alltid aktuell för en fotograf.

Eketorp_blogg_02Vi flyger nära porthuset, för nära egentligen. Vinden är här mycket nyckfull. Den slår in i muren och skapar omväxlande hang och sjunkvindar. Hang lyfter kite och kamera, men sjunkningar kan lätt sluta i krascher. Ett sätt att motverka sjunkning är att snabbt som attan kuta mot vinden och på så sätt få den effektiva vinden strarkare. Men helst bör man då lubba 100 meter på ”ned åt tio blankt”.

Eketorp_blogg_03Här är kontrasterna mellan ljus/gula och skuggiga/blå områden påtagliga. Ser det mänskliga ögat skugga lika blått som kameran? Jag vet inte. Mina ögon är mina och troligen inte lika någon annans, en tanke som länge fascinerat mig. Ser andra vad jag ser?

Eketorp_blogg_04Så här från ovan ser porthuset inte mycket ut för världen. Men vet att det är över 11 meter långt och väger totalt mer än 60 ton. Alvarsamt var där när det invigdes.

Eketorp_blogg_05Här ser vi tydligt borgens geometriskt välritade ”tårtbitar” och den träspång som löper utmed denna borgdels insida. Längst bort avslutas den i en brant trappa ned mot borggården.

Eketorp_blogg_06Många paralleller. Från vänster till höger: gångvägen mot södra tornhuset, den tinnförsedda muren, träspång i lagom höjd för att ge utsikt/skjutmöjlighet mellan tinnarna. Långt tillbaka bodde man nog inte permanent i borgen, utan hade den som tillflykt i orostider.

Eketorp_blogg_07Isande blått och varmt gult. Den taklösa norra porten släpper ut en ljuskorridor på marken utanför borgen. Denna bild har en enorm inneboende dynamik och hör till mina absoluta favoriter.

Eketorp_blogg_08Det är alltid fascinerande när en så verklighetskopierande manick som kameran levererar bilder som är så abstrakta att man har svårt att se vad de föreställer. Många gånger vinner en sån bild i uttryckskraft. Det gör gott att slippa ”avbildningskravens tvångströja”.

Eketorp_blogg_09Östra delen av borgen där muren saknas. Utanför borgen ligger det inhägnade frusna vattenhålet.

Eketorp_blogg_10Ett helt lodrätt skott som på ett tydligt sätt visar ljus och skugga som ”gult” och ”blått”.

Eketorp_blogg_11Skuggor från borgens tinnar och skuggor från stängsel. Vi ser också de vackra taken på flera hus.

Eketorp_blogg_12Solen sänker sig över Eketorps borg och skuggorna blir allt längre. Vinden mojnar och det börjar bli dags att landa…

Hur Eketorps borg ser ut under sommaren kan du se här.

Taggad ,

isläggning – och om blå och mindre blå snöbilder

Natten mot i går var kallare än minus tio och isen lägger sig nu långsamt från stränderna ut mot Kalmarsund. Den fasta isen når ännu sällan längre ut än tio meter, men drivisen ligger på sina ställen många hundra meter ut i sundet.

IMG_0023Is och drivis. Lägg märke till en del optiska konstigheter i denna bild, tagen i teleobjektivläge på fickkamera. Ett slags hägringseffekt får vindkraftverken på Eckelsudde att se delade ut av molnen. Det gröna lateralmärket i leden in till Cementa ”har hoppat upp ur vattnet och simmat iväg till Eckelsudde, drygt en mil bort”. Det röda ligger däremot kvar ungefär där det ska, även om det ”höjt sig upp ur vattnet” (mitt på horisontlinjen). De optiska misstolkningarna beror nog på de lugna kalla och sannolikt skiktade luftmassorna, värmen i det intensiva solljuset och på de stora avstånden. Det gulaktiga vertikala strecket till vänster om mitten är dock ingen synvilla utan ett grässtrå nära kameran.

IMG_0030Denna bild är tagen i motljus, vilket får vattnet att se mycket blekare ut än bilder tagna i medljus, som ovan och nedan. Men snön är vit i både med- och motljusbilderna.

IMG_0010Kameramodeller tecknar ofta snö och is och vatten ganska olika. Om du tycker att dina vinterbilder blir alltför blå kan du testa att lägga till lite gult i bildbehandlingen. Har du svårt att få teckning i den vita snön kan du i PhotoShop lägga på några procent ”högdagrar” i kommandot Bild-Justeringar-Skuggor/högdagrar. Var observant på att det kommandot även ökar färgmättnaden. Den är i sin tur enkel att reglera genom kommandot Nyans/Mättnad, där du kan minska mättnaden i Master = alla färger, eller välja att påverka en speciell färg (av röda, gula, gröna, cyaner, blå, magenter).

Taggad ,

fotografera fåglar med fickkamera – ett skämt?

På Ölands södra udde sjuder fågellivet, trots vinterväder, minus 9 under morgonen. Jag är ingen fågelkännare, jag är ingen fågelfotograf. Ändå förundras jag över hur många fåglar som överlever här nere i kylan – och hur bra en enkel billig gammal fickkamera fungerar i sammanhang där specialistfotograferna ofta har utrustningar för hundratusentals kronor. Jag tog stöd mot en stätta och höll nere avtryckaren en halvminut åt två olika håll. 1/160 sekund, bländare 5,9-7,1 och 100 ISO. Bilderna behövde i stort sett ingen behandling, utom den jag ofta är noga med: en vågrät horisontlinje.

Nedan visar jag flera bilder som kanske kan intressera både fågelskådare och potentiella kameraspekulanter. De är inte märkvärdiga på något sätt, men de är helt okey. Man behöver inte alltid lägga en förmögenhet på en kamerautrustning, inte ens om man har pippi på fåglar. Den här lilla smällan går ned i en liten bröstficka – den kanske viktigaste parametern för dig som går i tankar på en ny kamera som du alltid får med sig, vart du än ska – till Ölands södra udde, till kunglig slottsmiddag, till Kina eller månen…

fåglar_4

fåglar_1

fåglar_2

fåglar_5

fåglar_6

fåglar_8

fåglar_10

Taggad ,

när kompaktsmällan kroknar…

Alla kameror har sina styrkor och svagheter. En kompaktkamera kan många gånger ta lika bra bilder som en systemkamera. Men när ljuset sviker sjunker bildkvaliteten. Under eftermiddagen fick jag påtagliga bevis på det under en cykeltur mot Albrunna. I skymning orkar min lilla Canon inte leverera det jag vill ha. Det är bara att acceptera.

Gormskador_1Denna bild av orkanen Gorms framfart utmed cykelleden Södra bruket – Albrunna skulle jag inte ha kunnat ta utan stöd. Men genom att hålla kameran mot cykelstyret funkade det i 400 ISO, full glugg och 1/40 sekund. Vi ser att skärpan är något så när precis i bildcentrum men att den mycket snabbt minskar utåt kanterna. Det beror på den helt öppna bländaren.

Gormskador_2Nu börjar vi närma oss vad en kompaktkamera orkar med. ISO-talet är uppskruvat till 800, ett stegs nedbländning och 1/30 sekund. Tack vare nedbländningen blir skärpan något bättre utåt kanterna men helhetsresultatet blir trots det ”grötigare” på grund av det högre ISO-talet. Många kompakter ska – i mina ögon – inte pressas högre än 800 ISO. Skulle jag ytterligare höja ISO-talet, till exempelvis 1 600, skulle ett nytt problem visa sig: bruset. Men det tar vi en annan gång… 😉

Taggad

äntligen kan jag ta skitbilder

Begreppet dualism kan dissekeras och förklaras på många sätt. Här använder jag det för att med ett enda ord försöka sammanfatta vad jag i morse såg som kärnan i professor Marcus du Sautoys teveprogram Finding my mind, lite tafatt översatt till svenska med Resa i mitt sinne.

Programmet repriserades i min hjärna några timmar senare, då jag startade min lilla kompaktkamera och började vrida på programratten. Där finns alla konventionella alternativ: A, S, P, M, porträtt, landskap och några till. Men där finns också inställningen leksakskamera.

Här går jag och köper en kamera för 5 000 och för de pengarna kan jag nu ta tekniskt sämre bilder än jag tar med en engångskamera för 27 kronor. Dualismen har slagit till. Vi människor är dubbla. Vi är två, vi är flera, separerade i kropp och själ eller båda två i ett. Vi vill ha det bästa – men även det sämsta. Vi vill leva men också måla, berätta, skriva, filma och fotografera om hur det är att leva. Att bara leva räcker inte.

Varför räcker inte det?

Inget svar.

tulpanerI alla de vanliga programtyperna på min lilla Fujikompakt blir bilderna klara, rena, skarpa med perfekt vitbalans i stort sett utan vinjettering.

ChannorMed min 5 000-kronors-kamera kan jag också ta rena skitbilder genom att välja programmet ”leksakskamera” och få  oskarpa, vinjetterade bilder med kraftiga färgstick. Hur marknadsför man en sån möjlighet? Och jag kan omöjligen avhålla mig från frågan: Varför finns den?

PS. Om du vill – försöka! – förstå din själ/hjärna/självuppfattning kan du se programmet med Marcus du Sautoys i morgon söndag 16:00 eller på måndag 22:30. Kanalen är Axess TV.
Taggad , ,

selfie

strandlöparen”Springande på strand”.

Taggad ,

håll kameran rätt

Det första tekniska krav man kan ställa på en bild är att den är skarp. Vi bär glasögon för att se så skarpt som möjligt och samma strävan bör gälla för fotografen. Många fotograferar med kameran inställd i automatiskt läge och har därför ingen koll på exponeringstiden, alltså den tid slutaren är öppen för att släppa in ljuset som fångas upp som en bild av sensorn. Många håller dessutom kameran på ett felaktigt sätt. Dessa två faktorer gör att man i dag ser massor av oskarpa foton.

– Men min kamera har bildstabilisering, hävdar någon.

Jo visst, den är bra. Men den kan inte trolla, bara ”dämpa de negativa effekterna av din darrhänthet”. Det finns ett talesätt som stämmer bra inom allt som har med bild och ljud att göra: Skit in – skit ut! Man bör alltså få en så bra bild in i kameran som möjligt. Det går inte att fullända en tekniskt dålig bild med något trolleriprogram i datorn. Det går bara att förbättra den. Därför är det bäst att börja med att hålla kameran på rätt sätt. Det lär du dig i sommarens fotokurs.

I dag ser man ofta denna kamerahållning – den sämsta tänkbara med tanken på skärpan – eftersom du med raka armar darrar som mest. I bildsviten nedan visar jag bilder tagna med en kamera utan bildstabilisering i kort teleläge och med kameran hållen med raka armar. Exponeringstiderna är uppifrån och ned 1/1, 1/2, 1/5, 1/10, 1/20, 1/40, 1/80 och 1/160 sekund. Bilderna talar sitt tydliga språk. Först på 1/160 sekunds exponeringstid blir resultatet ”något så när godkänt”, men icke maximalt.

felDenna kamerahållning är den sämsta tänkbara. Den har tyvärr blivit vanlig sen kameror med enbart monitor på baksidan i stället för optisk sökare har invaderat marknaden.

1sekundExponeringstid 1 sekund. Resultatet är katastrofalt. Men med rätt kamerahållning och rätt stödteknik och lite tur kan man faktiskt ta skarpa bilder med denna evighetslånga exponeringstid.

05sekundExponeringstid 1/2 sekund. Resultatet är nästan lika katastrofalt som ovan.

010sekundExponeringstid 1/5 sekund. Bättre men fortfarande långt ifrån godkänd skärpa.

020sekundExponeringstid 1/10 sekund. Fotot platsar bara i papperskorgen. Det går inte att rädda.

020sekundExponeringstid 1/20 sekund. Icke godkänt! Vi närmar oss inte ens minimikravet på skärpa. Trots det vet jag att många tar bilder på så långa exponeringstider – med felaktig kamerahållning.

040sekundExponeringstid 1/40 sekund. Dålig skärpa. Men jag hade tur med denna bild. Resultatet är bättre än i nästa foto, trots att det är taget med kortare exponeringstid. 

080sekundExponeringstid 1/80 sekund. Sämre skärpa än i bilden ovan som är tagen med dubbelt så lång exponeringstid. Det säger en del om hur lotteribetonad fotografering med långa exponeringstider är. Även denna bild hör hemma i papperspelle. Oskärpa syns mindre i en liten än en stor bild. Klicka på bilden så förstår du vad jag menar.

160sekundExponeringstid 1/160 sekund. Först vid denna korta exponeringstid börjar det likna något. Bilden kan klassas som godkänd, även om den med rätt kamerahållning hade blivit ännu mycket skarpare.

Vi är alla mer eller mindre ”skackelhänta” (darrhänta) som man säger i Jämtland. Det kan därför vara en god idé att testa vilken längsta exponeringstid man klarar av. Men ännu viktigare är rätt kamerahållning.

Taggad ,

att se det vi oftast inte ser

En upphängd pirra, en clown som nyper i hattbrättet, två hjärtan och några jordgubbar, en chokladbit och ytterligare några hjärtan och ett bolagsnamn… Det är vad man ser på denna bild av en glassbil, ett motiv vi sällan eller aldrig bryr oss om. Först genom fotot framträder vardagens mer eller mindre absurda detaljer med sina klärobskyra budskap.

en-glassbil

Taggad