farväl

Att skiljas från en kamera är att dö en smula. Men allt har en ände och min lilla Canon PowerShot SX230 HS (varför ska kameror heta så konstigt?) blir allt mer sliten. Den exponerar ofta tre steg fel, alla knappar hänger sig och varenda bild kräver ett genis eftertanke för att bli bra. I dag bestämde jag mig: Vi skiljs. Du går din väg, jag går min. Men först ska jag ta en enda bild av gåsen där. En sista bild! Sen är det slut mellan oss. Finito.

Kalmar slott låg badande i soldis och gåsen kom närmare och närmare. Till slut stod hen bara en halvmeter framför mig. Den verkade faktiskt intresserad av den lilla kameran.

– Sista bilden! sa jag och gåsen nickade lite – tyckte jag.

Jag tryckte ned avtryckaren och sa hej till gåsen. Vi åkte hem, och nu ser jag den sista bilden av kanske 10 000 som den kameran har gett mig. Och fastän bilden blev riktigt bra står jag fast vid mitt beslut. Vi går skilda vägar, du lilla Canon och jag. Tack för en fin tid tillsammans.

”Solen över Kalmar slott skiner i gåsens öga”. Den blev sista bilden med min gamla polare Canon PowerShot SX230 HS.

sensommarvärme

Flygfäet till vänster är betydligt mindre än en geting. Släktingen uppe till höger tror jag är ett slags fluga, mycket mindre än husflugan. Sigmas makroobjektiv 150/2.8. Naturligt ljus. 1/400 sekund, bländare 10 vid 100 ISO. Bilden är tagen på fri hand, en närmast idiotisk metod vid makrofotografering. Varför då? undrar någon. Jo, för att skärpedjupet kan vara så kort som en millimeter. Men ibland har man inget stativ. Testa då denna metod: Ställ in skärpan manuellt på det avstånd du vill använda. Sen gungar du extremt långsamt in och ut mot motivet. Precis när motivet blir skarpt knäpper du. Du får troligen göra många försök innan skärpan sitter där den ska. På djur är ofta skärpan viktigast på det öga som är närmast kameran. I denna bild är skärpan lagd på ”getingens” hitre öga. Att även den lilla flugan är något så när skarp får tillskrivas turen. Den råkade vara på ungefär samma avstånd från kameran som ”getingen”.

mörbylångapromenad – igen!

Vintern 2013 gjorde jag en Mörbylångapromenad. Den blev två inlägg. Första här. Andra här. Häromdagen var det dags igen för ett planlöst flanerande i den tysta, stilla och närmast ödsliga centralorten.

Fotona får tala utan texter.

vilda blommor – och odlade

Scilla i beteshage. 24-millimetersobjektiv. Vidvinkelgluggar betraktas tyvärr ofta som ”överblicksobjektiv”. Det är synd för de går att använda till många olika avstånd. Prova även till porträtt!

Samma vidvinkel här som i fotot ovan. Jag tycker det går alldeles utmärkt att ta närbilder med vidvinkelgluggar. Här är jag bara 30 centimeter från blommorna. Vidvinkeln ger ofta mera ”närhet” än sin släkting teleobjektivet.

ögat och optiken

Under vårens kanske disigaste dag såg vi inte hundra meter ut i Kalmarsund. Men genom kompaktsmällans längsta teleläge anas horisonten flera kilometer bort. Vi är på ställplatsen i Degerhamn där en husbilsentusiast trotsar skitvädret – som faktiskt var riktigt skönt att cykla i. Och finväder väntar…

radiostyrd rigg

Min nya radiostyrda kamerarigg för montering på kitelina är snart färdig. Kvadraten till höger är mottagaren som styr två servon, ett så kallat ”ändlöst” och ett vanligt flygservo. Det ändlösa vrider kameran horisontellt i 360 grader. Det andra servot ändrar kameran vertikalt, nedåt eller uppåt. Under en och samma flygning kan jag alltså plåta i alla väderstreck, från rakt ned mot backen till rakt fram eller till och med rakt upp. I dag måste jag landa kiten för att ändra kamerans läge i riggen, eller få riggen att peka åt annat håll. Riggen på bilden ska slutligen förses med en picavet högst upp. Sändare och mottagare kommunicerar på upp till en kilometers avstånd. Flyger man ensam blir det fullt upp att göra. Först få upp kiten och göra fast den. Sen ska kamerans alla parametrar ställas in, vilket inte är så lätt när kiten sliter och drar i linan. Slutligen ska riggen gå till väders utan att slå i något. Då har man det man gör. Ju mer sofistikerad utrustningen blir desto dyrare blir eventuell krasch. – Men det är en världslig sak, som en viss herr Karlsson sa.

Eketorps borg, III

När vi senast fotograferade Eketorps borg från kite låg snön nästan decimetertjock. Denna väderlek ger bilderna en säregen färglöshet. Färger blir på gränsen till osynliga. Alla bilderna nedan är faktiskt färgfoton, utom den nedersta som är svartvit. Men skillnaderna är så små att de är svåra att se.

De ynka spår av färg som ännu finns ser vi tydligast i väggarna på huset över södra porten. Kameran är här mellan 30 och 40 meter ovanför borgen.

Här är färger om möjligt ännu svårare att upptäcka. Flyghöjd: runt 80 meter.

Muren till vänster i bild har tydliga färginslag. Men för övrigt är det mesta ”svagt blågrått”.

Svartvit version av bilden ovan. Skillnaderna är inte stora. I parentes kan sägas att det finns många sätt att göra en färgbild svartvit. Den i mina ögon sämsta är den vanligaste: ”Gråskala” i PhotoShop. Senare hoppas jag kunna berätta om bättre alternativ.

Eketorps borg, II

En flygfotografering av en borg i skarpt och lågt sidoljus ger de flesta kameror huvudvärk. Vad göra? Halva bilden är ju mörk och den andra bländande ljus. De ljusa partierna tilldelas en gul nyans, de mörka en blå även om det är samma gröna gräs på båda områdena. Tecknar kameran rätt? Är det verkligen så blått i skuggorna som kameran vill påskina? Jag vet inte. Finns något absolut rätt och något absolut fel i uppfattningen av färger? Som alltid säger jag att betraktaren har tolkningsföreträde. Det finns för många i världen som tror sig veta allt.

Södra porten till vänster i bild. Släpljuset skapar långa effektfulla skuggor. Upplysta ytor är ”gula”, delar i skugga är ”blå”. Man kan benämna överdrifter av färger för färgstick, men när blir en av kameran återgiven färg överdriven? Den frågan är alltid aktuell för en fotograf.

Vi flyger nära porthuset, för nära egentligen. Vinden är här mycket nyckfull. Den slår in i muren och skapar omväxlande hang och sjunkvindar. Hang lyfter kite och kamera, men sjunkningar kan lätt sluta i krascher. Ett sätt att motverka sjunkning är att snabbt som attan kuta mot vinden och på så sätt få den effektiva vinden strarkare. Men helst bör man då lubba 100 meter på ”ned åt tio blankt”.

Här är kontrasterna mellan ljus/gula och skuggiga/blå områden påtagliga. Ser det mänskliga ögat skugga lika blått som kameran? Jag vet inte. Mina ögon är mina och troligen inte lika någon annans, en tanke som länge fascinerat mig. Ser andra vad jag ser?

Så här från ovan ser porthuset inte mycket ut för världen. Men vet att det är över 11 meter långt och väger totalt mer än 60 ton. Alvarsamt var där när det invigdes.

Här ser vi tydligt borgens geometriskt välritade ”tårtbitar” och den träspång som löper utmed denna borgdels insida. Längst bort avslutas den i en brant trappa ned mot borggården.

Många paralleller. Från vänster till höger: gångvägen mot södra tornhuset, den tinnförsedda muren, träspång i lagom höjd för att ge utsikt/skjutmöjlighet mellan tinnarna. Långt tillbaka bodde man nog inte permanent i borgen, utan hade den som tillflykt i orostider.

Isande blått och varmt gult. Den taklösa norra porten släpper ut en ljuskorridor på marken utanför borgen. Denna bild har en enorm inneboende dynamik och hör till mina absoluta favoriter.

Det är alltid fascinerande när en så verklighetskopierande manick som kameran levererar bilder som är så abstrakta att man har svårt att se vad de föreställer. Många gånger vinner en sån bild i uttryckskraft. Det gör gott att slippa ”avbildningskravens tvångströja”.

Östra delen av borgen där muren saknas. Utanför borgen ligger det inhägnade frusna vattenhålet.

Ett helt lodrätt skott som på ett tydligt sätt visar ljus och skugga som ”gult” och ”blått”.

Skuggor från borgens tinnar och skuggor från stängsel. Vi ser också de vackra taken på flera hus.

Solen sänker sig över Eketorps borg och skuggorna blir allt längre. Vinden mojnar och det börjar bli dags att landa…

Hur Eketorps borg ser ut under sommaren kan du se här.

isläggning – och om blå och mindre blå snöbilder

Natten mot i går var kallare än minus tio och isen lägger sig nu långsamt från stränderna ut mot Kalmarsund. Den fasta isen når ännu sällan längre ut än tio meter, men drivisen ligger på sina ställen många hundra meter ut i sundet.

Is och drivis. Lägg märke till en del optiska konstigheter i denna bild, tagen i teleobjektivläge på fickkamera. Ett slags hägringseffekt får vindkraftverken på Eckelsudde att se delade ut av molnen. Det gröna lateralmärket i leden in till Cementa ”har hoppat upp ur vattnet och simmat iväg till Eckelsudde, drygt en mil bort”. Det röda ligger däremot kvar ungefär där det ska, även om det ”höjt sig upp ur vattnet” (mitt på horisontlinjen). De optiska misstolkningarna beror nog på de lugna kalla och sannolikt skiktade luftmassorna, värmen i det intensiva solljuset och på de stora avstånden. Det gulaktiga vertikala strecket till vänster om mitten är dock ingen synvilla utan ett grässtrå nära kameran.

Denna bild är tagen i motljus, vilket får vattnet att se mycket blekare ut än bilder tagna i medljus, som ovan och nedan. Men snön är vit i både med- och motljusbilderna.

Kameramodeller tecknar ofta snö och is och vatten ganska olika. Om du tycker att dina vinterbilder blir alltför blå kan du testa att lägga till lite gult i bildbehandlingen. Har du svårt att få teckning i den vita snön kan du i PhotoShop lägga på några procent ”högdagrar” i kommandot Bild-Justeringar-Skuggor/högdagrar. Var observant på att det kommandot även ökar färgmättnaden. Den är i sin tur enkel att reglera genom kommandot Nyans/Mättnad, där du kan minska mättnaden i Master = alla färger, eller välja att påverka en speciell färg (av röda, gula, gröna, cyaner, blå, magenter).

fotografera fåglar med fickkamera – ett skämt?

På Ölands södra udde sjuder fågellivet, trots vinterväder, minus 9 under morgonen. Jag är ingen fågelkännare, jag är ingen fågelfotograf. Ändå förundras jag över hur många fåglar som överlever här nere i kylan – och hur bra en enkel billig gammal fickkamera fungerar i sammanhang där specialistfotograferna ofta har utrustningar för hundratusentals kronor. Jag tog stöd mot en stätta och höll nere avtryckaren en halvminut åt två olika håll. 1/160 sekund, bländare 5,9-7,1 och 100 ISO. Bilderna behövde i stort sett ingen behandling, utom den jag ofta är noga med: en vågrät horisontlinje.

Nedan visar jag flera bilder som kanske kan intressera både fågelskådare och potentiella kameraspekulanter. De är inte märkvärdiga på något sätt, men de är helt okey. Man behöver inte alltid lägga en förmögenhet på en kamerautrustning, inte ens om man har pippi på fåglar. Den här lilla smällan går ned i en liten bröstficka – den kanske viktigaste parametern för dig som går i tankar på en ny kamera som du alltid får med sig, vart du än ska – till Ölands södra udde, till kunglig slottsmiddag, till Kina eller månen…

när kompaktsmällan kroknar…

Alla kameror har sina styrkor och svagheter. En kompaktkamera kan många gånger ta lika bra bilder som en systemkamera. Men när ljuset sviker sjunker bildkvaliteten. Under eftermiddagen fick jag påtagliga bevis på det under en cykeltur mot Albrunna. I skymning orkar min lilla Canon inte leverera det jag vill ha. Det är bara att acceptera.

Denna bild av orkanen Gorms framfart utmed cykelleden Södra bruket – Albrunna skulle jag inte ha kunnat ta utan stöd. Men genom att hålla kameran mot cykelstyret funkade det i 400 ISO, full glugg och 1/40 sekund. Vi ser att skärpan är något så när precis i bildcentrum men att den mycket snabbt minskar utåt kanterna. Det beror på den helt öppna bländaren.

Nu börjar vi närma oss vad en kompaktkamera orkar med. ISO-talet är uppskruvat till 800, ett stegs nedbländning och 1/30 sekund. Tack vare nedbländningen blir skärpan något bättre utåt kanterna men helhetsresultatet blir trots det ”grötigare” på grund av det högre ISO-talet. Många kompakter ska – i mina ögon – inte pressas högre än 800 ISO. Skulle jag ytterligare höja ISO-talet, till exempelvis 1 600, skulle ett nytt problem visa sig: bruset. Men det tar vi en annan gång… 😉

äntligen kan jag ta skitbilder

Begreppet dualism kan dissekeras och förklaras på många sätt. Här använder jag det för att med ett enda ord försöka sammanfatta vad jag i morse såg som kärnan i professor Marcus du Sautoys teveprogram Finding my mind, lite tafatt översatt till svenska med Resa i mitt sinne.

Programmet repriserades i min hjärna några timmar senare, då jag startade min lilla kompaktkamera och började vrida på programratten. Där finns alla konventionella alternativ: A, S, P, M, porträtt, landskap och några till. Men där finns också inställningen leksakskamera.

Här går jag och köper en kamera för 5 000 och för de pengarna kan jag nu ta tekniskt sämre bilder än jag tar med en engångskamera för 27 kronor. Dualismen har slagit till. Vi människor är dubbla. Vi är två, vi är flera, separerade i kropp och själ eller båda två i ett. Vi vill ha det bästa – men även det sämsta. Vi vill leva men också måla, berätta, skriva, filma och fotografera om hur det är att leva. Att bara leva räcker inte.

Varför räcker inte det?

Inget svar.

I alla de vanliga programtyperna på min lilla Fujikompakt blir bilderna klara, rena, skarpa med perfekt vitbalans i stort sett utan vinjettering.

Med min 5 000-kronors-kamera kan jag också ta rena skitbilder genom att välja programmet ”leksakskamera” och få  oskarpa, vinjetterade bilder med kraftiga färgstick. Hur marknadsför man en sån möjlighet? Och jag kan omöjligen avhålla mig från frågan: Varför finns den?

PS. Om du vill – försöka! – förstå din själ/hjärna/självuppfattning kan du se programmet med Marcus du Sautoys i morgon söndag 16:00 eller på måndag 22:30. Kanalen är Axess TV.

selfie

”Springande på strand”.

håll kameran rätt

Det första tekniska krav man kan ställa på en bild är att den är skarp. Vi bär glasögon för att se så skarpt som möjligt och samma strävan bör gälla för fotografen. Många fotograferar med kameran inställd i automatiskt läge och har därför ingen koll på exponeringstiden, alltså den tid slutaren är öppen för att släppa in ljuset som fångas upp som en bild av sensorn. Många håller dessutom kameran på ett felaktigt sätt. Dessa två faktorer gör att man i dag ser massor av oskarpa foton.

– Men min kamera har bildstabilisering, hävdar någon.

Jo visst, den är bra. Men den kan inte trolla, bara ”dämpa de negativa effekterna av din darrhänthet”. Det finns ett talesätt som stämmer bra inom allt som har med bild och ljud att göra: Skit in – skit ut! Man bör alltså få en så bra bild in i kameran som möjligt. Det går inte att fullända en tekniskt dålig bild med något trolleriprogram i datorn. Det går bara att förbättra den. Därför är det bäst att börja med att hålla kameran på rätt sätt. Det lär du dig i sommarens fotokurs.

I dag ser man ofta denna kamerahållning – den sämsta tänkbara med tanken på skärpan – eftersom du med raka armar darrar som mest. I bildsviten nedan visar jag bilder tagna med en kamera utan bildstabilisering i kort teleläge och med kameran hållen med raka armar. Exponeringstiderna är uppifrån och ned 1/1, 1/2, 1/5, 1/10, 1/20, 1/40, 1/80 och 1/160 sekund. Bilderna talar sitt tydliga språk. Först på 1/160 sekunds exponeringstid blir resultatet ”något så när godkänt”, men icke maximalt.

Denna kamerahållning är den sämsta tänkbara. Den har tyvärr blivit vanlig sen kameror med enbart monitor på baksidan i stället för optisk sökare har invaderat marknaden.

Exponeringstid 1 sekund. Resultatet är katastrofalt. Men med rätt kamerahållning och rätt stödteknik och lite tur kan man faktiskt ta skarpa bilder med denna evighetslånga exponeringstid.

Exponeringstid 1/2 sekund. Resultatet är nästan lika katastrofalt som ovan.

Exponeringstid 1/5 sekund. Bättre men fortfarande långt ifrån godkänd skärpa.

Exponeringstid 1/10 sekund. Fotot platsar bara i papperskorgen. Det går inte att rädda.

Exponeringstid 1/20 sekund. Icke godkänt! Vi närmar oss inte ens minimikravet på skärpa. Trots det vet jag att många tar bilder på så långa exponeringstider – med felaktig kamerahållning.

Exponeringstid 1/40 sekund. Dålig skärpa. Men jag hade tur med denna bild. Resultatet är bättre än i nästa foto, trots att det är taget med kortare exponeringstid. 

Exponeringstid 1/80 sekund. Sämre skärpa än i bilden ovan som är tagen med dubbelt så lång exponeringstid. Det säger en del om hur lotteribetonad fotografering med långa exponeringstider är. Även denna bild hör hemma i papperspelle. Oskärpa syns mindre i en liten än en stor bild. Klicka på bilden så förstår du vad jag menar.

Exponeringstid 1/160 sekund. Först vid denna korta exponeringstid börjar det likna något. Bilden kan klassas som godkänd, även om den med rätt kamerahållning hade blivit ännu mycket skarpare.

Vi är alla mer eller mindre ”skackelhänta” (darrhänta) som man säger i Jämtland. Det kan därför vara en god idé att testa vilken längsta exponeringstid man klarar av. Men ännu viktigare är rätt kamerahållning.

att se det vi oftast inte ser

En upphängd pirra, en clown som nyper i hattbrättet, två hjärtan och några jordgubbar, en chokladbit och ytterligare några hjärtan och ett bolagsnamn… Det är vad man ser på denna bild av en glassbil, ett motiv vi sällan eller aldrig bryr oss om. Först genom fotot framträder vardagens mer eller mindre absurda detaljer med sina klärobskyra budskap.

fotouppdrag på Öland och i södra Sverige

Hemsidan hittar du här.

staffan fotograf

Förutom bloggen har jag två hemsidor om min yrkesmässiga verksamhet. Den ovan är en av dem. Klicka här för att komma till den.

variabelt fokus

Du tar en bild. I den ligger fokus, alltså skärpan, på ett visst objekt på ett visst avstånd. När bilden är tagen kan du inte ändra fokus. En tagen bild är en tagen bild. Fokus ligger där du lagt fokus.

Ovanstående påstående är sant. Men sen en tid tillbaka är det också osant. Nu finns nämligen kameran vars bilder går att se med olika fokus – efter att de är tagna!

Magiskt? Ja, visst. Och det är inte första april…

primära fotokursdatum

Det blir för svårt att försöka trixa och tråckla fram ett datum för kursen som passar alla. Därför spikar jag enväldigt två datum: Lördagarna 11 och 18 juli. Ytterligare upplysningar kommer småningom.

fotokurs III

Tolv personer har nu anmält sig till fotokursen. Då kör vi i juli! Jag kommer att höra av mig till alla per mejl inom några dagar. Så får vi se om det går att trolla fram ett ”allra-bäst-datum”.

fotokurs II

Nio personer har på mycket kort tid anmält intresse för juli månads fotokurs!

Så snart listan har tio namn ska jag försöka hitta ett lämpligt datum. Blir intresset mycket stort kan två datum bli aktuella. Jag ska här inte avslöja allt om kursinnehållet, men till och från lägger jag ut några smakprov. Vill du också vara med kan du anmäla intresse genom kommentar eller mejl till alvarsamt@yahoo.se Din anmälan är inte bindande. Det blir den först när det börjar dra ihop sig…

För att få fram alla inlägg om fotokursen klickar du på ordet FOTOKURS till vänster om ett inlägg med den rubriken.

Till kursen tar du naturligtvis med din kamera med tillräckligt stort minneskort. Och fulladdat batteri/ack! Jag rekommenderar även extraack/extrabatteri. Det vore trist om elbrist får kameran att lägga av halvvägs in i kursen. Du bör lära dig din kamera så pass bra att du kan ”begära blixt” – hur ljust det än är. Du bör också kunna hitta det manuella läget, nästan alltid förkortat M på inställningsratt och i manualer. Till det lägger du slutligen det goda humöret – och sen har vi kul och lär oss massor…

Porträtt är svårt. Men lär du dig kursens enkla grundregler blir du oerhört mycket bättre som porträttfotograf.

Utan blixt hade denna häst blivit svart, trots att sommarsolen vräker ned. Under kursen förstår du varför.

Ett foto är tvådimensionellt. Platt. Höjd x bredd. Men lär du dig vissa kompositionstrick kan du skapa en fiktiv, tredje dimension i bilden – ett djup.  När du lärt dig knepen kommer du att se motiven med nya ögon, inte bara något som ska avbildas utan som element i ett spännande bildskapande. 

fotokurs

Du ska ta bilden ovan. Du får bara ett försök. Du ska få skärpa där det ska vara skärpa, du ska få fin teckning i både gräs, krom och svart lack och du ska få ett för bilden passande skärpedjup. Vet du precis hur du ska ställa in kameran för att lyckas – på ett enda försök?

Vet du det är min fotokurs ingenting för dig. Då kan du mycket, då är du halvproffs. Men känner du dig det minsta tveksam kan kursen göra dig till en mycket bättre fotograf, även om du har en enkel kamera. Bra bilder hänger nämligen inte på kameran utan på den som hanterar den.

Ponera att du vill fånga detta dramatiska regnmoln över Segerstad. Det är öppet fält ända bort till fyren. Exakt var ställer du in skärpan? Och var 17 mäter du ljuset i en bild där solljuset över fyren är hundra gånger starkare än bildens mörka partier? Såna frågor får du svar på i kursen.

Jag har tänkt mig en utomhuskurs en lördag eller söndag i juli. Vi vandrar lugnt fyra fem timmar, stannar då och då och hårdkör med fotografering. Nästan ingen teori, bara handfasta fysiska råd om hur, när, var och varför? Vi lär oss beskära redan i sökaren. Vi lär oss gå nära varandra för bättre porträtt, något som många drar sig för och därför bara får tristansikten ur smällan. Vi lär oss bli offensiva, fantasirika och på hugget. Vi lär oss det viktigaste om komposition och rörelse. Vi lär oss om det viktigaste av allt: Ljuset. Vi lär oss vilka bilder vi inte kan ta. Vi lär oss kamerans begränsningar. Vi ska ta hundratals bilder. En stor del av dem ska bli riktigt bra. Några kommer att bli fantastiska. Lättfattligt kursmaterial ingår. Jag hade tänkt mig en hundring i kursavgift. Hänger du med? Kommentera gärna. Anmälan är inte bindande. Jag vill bara få en uppfattning av det eventuella intresset. Senare kommunicerar vi per e-post. Du kan väl adressen till Alvarsamt?

alvarsamt@yahoo.se

naturens under II

Naturen är lynnig. Djur kan plötsligt bete sig helt oförklarligt. Men det finns alltid en bakomliggande orsak som vi människor ofta inte förstår. Nedanstående bilder visar hur min yngelvårdande munskäggsmalhane plötsligt beter sig som fiende till sin egen avkomma. Och detta trots att han de senaste månaderna har vaktat fyra kullar yngel. Honorna överger kullen så snart rommen är lagd och befruktad. Hanen tar då över skyddet fram till den dag ynglen är stora nog att klara sig själva. Hanen håller sig dagtid inne i en uppochnedvänd blomkruka där han sköter rommen och ynglen. Där kan finnas flera generationer samtidigt. Honorna brukar ligga i kö utanför krukan i väntan på sin tur att få komma in för att rumla om i sänghalmen. Så snart rommen är lagd jagas hon ut av hanen. Inom fyra till sex dygn kläcks den. Hanen vaktar rommen, fläktar friskt vatten på den, håller den ren – och jagar bort eventuella inkräktare. Den hane som vågar sticka in huvudet i krukan får mycket snart veta att han lever…

Ungefär tre veckor efter kläckning kommer en efter en av de 20 millimeter långa ynglen ut ur krukan. De är exakta kopior av föräldrarna, bara mindre. Till en början får de leka ute korta stunder med hanen som förkläde. Senare blir utflykterna längre och längre och efter nån månad upphör hanens föräldraroll helt. Men ynglen är alltid välkomna tillbaka för att hälsa på inne i krukan, även när de är ganska stora. Familjesammanhållningen är alltså god.

Men ibland händer det man först inte förstår. Hanen har kastat ut de senaste tre romläggningarna ur krukan. Och inte nog med det. Han och honan har därefter kalasat på rommen, den som han tidigare har pysslat om så självuppoffrande. Efter en tids grubblande förstår jag orsaken: För många fiskar i akvariet! Fiskarna känner själva att ”nu får vi inte bli flera här, då dukar vi under.” Och så gör man det bästa – och enda riktiga – av situationen: Käkar upp potentiellt kommande generationer för att själva överleva!

Hanen i profil. Han ser ut som ett monster men är helt oförarglig och fredlig. De långa ”tentaklerna” börjar växa ut först i mogen ålder, men bara på hanarna. Vad de används till vet jag inte. Skäggmunsmalen från Sydamerika lever främst av vegetabilier. Den äter till och med trä. Mina gillar mangroverot och ek. Högst upp på listan av mer lättuggat favoritkäk står zucchini och brysselkål.

Skäggmunsmalen, eller Ancistrus, gillar att leva trångt. Den älskar att ligga gömd i rör, i krukor, under stenar och rötter där den oftast framlever dagen uppochnedvänd eller med huvudet nedåt. Här sticker den ryggliggande hanen ut halva huvudet utanför krukan. Den enorma sugmunnen är öppnad uppåt. Till höger om krukans ingång ser vi den av hanen utslängda romklumpen. I den anar vi ynglens ryggrad och ögon. Ur äggen längst till höger har ynglen redan kläckts.

Den uppochnedvände hanen kan ligga i den här ställningen i timmar. Utanför krukan ligger romklumpen i vars högra flank vi ser kläckta romkorn. Bara skalen finns kvar. Snart börjar kalaset!

Ett månadsgammalt yngel har upptäckt ”sina ännu paketerade syskon” och börjar smaka på dem. Men ynglet är ännu för klent för att kunna orsaka nån skada.

Utan förvarning slår honan till och utan betänkligheter börjar hon genast att äta av den rom hon lagt för bara några dagar sedan.

Kalasets höjdpunkt då honan till vänster och hanen till höger tillsammans festar på det som skulle bli deras egna ungar – och som hanen under normala förhållanden vårdar så ömt ”från romkorn till livsduglig tonåring”. Men det handlar inte om bristande moral eller oemotståndliga frestelser. Min teori är att de har insett att släkten håller på att bli för stor; att livsbetingelserna riskerat att bli riskabelt ansträngda…

Efter den mättande måltiden sätter sig honan i skuggan under en sten. På stenen ser vi några av hennes tidigare yngel.

naturens under

Ett makrofoto taget på 38 centimeters avstånd med ett 150-millimetersobjektiv. Direktblixt, 200 ISO, 100/sekund och bländare 13. Du ser in i den jättelika och fantastiska munnen på en skäggmunsmal från Sydamerika, här fastsugen på frontglaset i ett av mina akvarium. Denne hane har i flera månader varit den perfekta farsan. Han har ensam vaktat fyra kullar så att de har överlevt yngelstadiets alla faror. Men ibland slår något fel i naturen och väktaren blir angripare. Se kommande inlägg…

raw – skitbilder direkt ur kameran

En läsare undrar hur en raw-bild ser ut. Mitt svar: Hemsk!

Men varför väljer man att jobba i ett format där resultatet blir så dåligt. Och varför blir det så uselt!?

Rawbilden är en ren (engelskans raw = rå) bild berättad av kameran utan några korrigeringar. JPG-bilden har däremot gått genom kamerans ”dator”, som fixat till bilden på olika sätt, ofta mycket bra. Datorn kan exempelvis ha utjämnat kontraster, dämpat högdagrar och lagt på skärpa. Allt detta får du själv göra när du använder raw.

Det blir alltså mycket mera arbete med raw-bilder än med jpg-bilder. För att slippa jobba ihjäl dig kan du spara bilderna i båda formaten. Då använder du först och främst jpg-versionen, men om den inte går att få fason på kan du gå på raw-varianten och själv jobba fram en bättre bild. Det går nämligen inte att göra så mycket åt en jpg-bild, eftersom den redan är datorbehandlad i kameran och ofta bara tål mindre korrigeringar. Raw-filen kan ofta bli ok även med två stegs felexponering. En fördel som sällan nämns med raw-filen är att den går att behandla hur många gånger som helst. Med ett kommando kan du rensa tidigare korrigeringar i bilden för att få tillbaka ursprungsversionen. Sen kan du börja om från noll igen…

Nedan ser du en raw-fil och en jpg-fil. Men för att jag ska kunna visa raw-filen på bloggen måste jag spara om den som jpg. Det har jag gjort nedan, utan några som helst korrigeringar. Att bilderna är olika beskurna beror bara på att jag förvalt ett 16:9-format till jpg-bilderna.

RAW-filen. Lägg märke till den kraftiga distorsionen, alltså den överdrivna krökningen av horisonten. Stora delar av bilden är för ljusa, andra för kontrastlösa.

JPG-filen. Här har kamerans dator jobbat bra. Exempelvis är horisontböjningen perfekt korrigerad.

recension: Fuji x30

Manuell zoom, intressant filmsimulering, enorma bildserier, rejäla vred och logiska knappar, en sökare som gör natt till dag, blixtsko, bildstabilisering och makalöst fina .jpg-bilder. Det är X30 på tre rader. 

Funderar du på att köpa en fickkamera? Är runt 5 000 kronor ett lämpligt pris har jag ett förslag: Fuji X30. Jag har nu fotat med den en månad och är kort och gott imponerad. Men observera att mina omdömen är helt subjektiva och inte på något sätt resultatet av vetenskaplig analys.

Allra bäst tycker jag är kameran är på att ta .jpg-bilder. Jag, som mest jobbar i .raw, är helt överväldigad av det smällan presterar. Är man något så när noggrann med exponeringsvärdena kommer jpg-bilderna helt perfekta direkt ur kameran – något jag tidigare sällan har upplevt.

JPG-filerna blir 4-6 MB stora, RAW 18 -20 MB. De senare kan konverteras i Adobes DNG-Converter till .dng och minskar då några MB i storlek. Videofunktionen har jag ännu inte testat. Att döma av nät-recensioner klassas X30 som videokamera oftast som ”godkänd men medelmåttig”. Fuji X30 är alltså en idealisk liten kompis för foto, men du som också videofilmar bör kanske tänka dig en annan modell.

+

• mycket god bildkvalitet – i systemkameraklass. JPG-bilderna blir underbara – även vid 1 600 ISO. Högre har jag inte använt – ännu
• gediget, metalliskt intryck
• många inställningsmöjligheter, lättfattligt presenterade
• intressant filmsimulering
• ställbart dynamiskt omfång
• flera bildformat
• åt alla håll flyttbar fokuspunkt i sökaren
• utsökt sekvenstagning, tag 999 bilder exakt när du vill med av dig fastställda tidsintervaller. Användbart för naturstudier, ”spaning”, väderregistrering. Själv använder jag den till omärkliga och ljudlösa studier av skygga akvariefiskar
• ljus sökare – ”visar dag fastän det är natt”
• gaffling (bracketing), tre alternativ. Ett måste vid svåra ljusförhållanden och .jpg-format
• vridbar monitor
• extremt snabba och långa bildserier – även med samtidig lagring av JPG och RAW
• bra batteritid
• bra menysystem på många språk
• linslocket – ett enkelt plåtlock som du sätter dit manuellt – utan ”mekaniskt känslig draperikonstruktion” som går sönder bara man tittar på den. Jag har haft tre Canon Powershot-smällor som lagt av då lamellerna i objektivskyddet hängt sig. En modell – den dyraste – sa god natt efter bara fyra bilder! På en annan fick jag byta hela objektivet, vilket blev nästan lika dyrt som en ny kamera, eftersom garantitiden hade gått ut
• enkel manuell zoom av lagom omfång: 28-112 millimeter
• slutartidsratten kan tryckas in för kraftig inzoomning
• fiffigt läderfodral, extra utrustning för 850 kronor
  

–

• distorsion i raw
• en blunder: Det går att stoppa i acken felvänd
• något sladdrigt hjul för slutartid
• acken kan bara laddas i kameran, men extern laddare finns att köpa
• dålig manual på papper, bra på CD
• motljusskydd kan bara köpas tillsammans med filter och linslock för runt 500 kronor

1 600 ISO

När man skruvar upp ISO-talet till 1 600 på en kompaktkamera brukar sensorn börja vrida sig i digital tarmvred och pixlarna tändas och blinka som tomtebloss. Därför blev jag glad över testbilderna från min nya Fuji X30 tagna under sen eftermiddag på årets hittills gråaste och tristaste och mörkaste dag. Motivet är den knäckta vingen på väderkvarnen vid Albrunna trafikplats.

Exponeringsvärden för .RAW-versionen 4 000 x 3 000 pixlar: 1 600 ISO, 1/80 sekund, bländare 7.1 Bruset är lågt, detaljåtergivningen bra, vinjetteringen nästan obefintlig men distorsionen är kraftig. Visst är jorden rund men här är rundningen överdriven.

JPG-versionen – som blir i 16:9-format – är tagen direkt ur kameran och bara förminskad till 1 500 pixlars bredd. Återgivningen är helt okej och distorsionen är helt borttrollad. Färgerna är dock i mitt tycke en aning bleka.

Samma motiv men taget i .JPG och 200 ISO, en aning behandlat i Photoshop. Totalintrycket blir – naturligtvis – tydligare. När man ser dessa tre versioner av samma motiv, tagna inom samma halvminut, förstår man att det inte finns någon spikad verklighet i den fotografiska världen. Alla kameror ser saker och ting på olika sätt, liksom vi människor. Det finns ingen ”exakt eller sann verklighet”, bara versioner och tolkningar av den. Man ljuger alltså inte om man påstår att kameran ljuger.

ord och bild

Det blir mycket hav just nu. Men det är inte så konstigt när västan matar på i kraftfulla drag i dygn efter dygn efter dygn i upp mot 19 meter i sekunden. Och havet formar sig därefter…

En av mina favoritmålare är Evert Lundquist. Titlarna på hans dukar är enkla, exempelvis yxan, krukan, stolen, man, stegen, spaden. Jag tar efter hans titelidé och sätter bara ett enda ord som bildtext till några av de bilder jag tog i går.

Vågen.

Fyren.

Piren. 

Hamnen.

Måsen.

häng med på kafé !

Slå på datorns högtalare och klicka här – för att komma i rätt stämning.

Snart har dom hållit öppet året runt i hundra år, Gårdby kafé och lanthandel, en udda pärla i Ölands kaférepertoar. Vi var där i lördags och trots kura-skymning-väder med snöslask och hårda vindar kom ideligen nya besökare för att njuta av de bakade läckerheterna. Förra gången vi var här, liksom denna, lämnade vi stället i känslan av att ha gått upp fem kilo under bara en enda smakrik och njutningsfull timme.

Jag passade på att hårdtesta min nya fickkamera Fuji X30 och tog för givet att den med sin lilla sensor skulle få bita i gräset i den ljussvaga kafémiljön. Naturligtvis kan den inte matcha en systemkamera, men jag tycker ändå att den klarade jobbet bra, trots stora bländaröppningar och 1/40 sekund vid 400 ISO. Det är inga roliga utgångsvärden, inte ens för en fullformatare.

Fotona nedan är tagna med X30 i Fujis Classic Chrome, ett slags ”filmhärmningsläge” som ger svaga och relativt kalla färger.

 Trots nästan vidöppen bländare är skärpedjupet stort tack vare den lilla sensorn. Jag uppskattar också att Fuji brutit de senaste årens löjliga ”pixelrace” och insett att tekniskt bra bilder kräver annat än många pixlar. X30-modellen ståtar med bara 12M.

Här finns kaloribomber i olika smak och styrka att välja mellan! Ljuset är svårt med motiven bakom glas men X30 klarar uppgiften bra.

Ett knepigt ljus för alla slags kameror: blandljus, alltså dagsljus mixat med glödlampor och här även med stearinljus. Klart godkänd färgåtergivning.

Skärpan är lagd på vågen, en knapp meter från kameran. Väggen bakom ligger tre fyra meter bort.

Blandljus igen. Gulaktigt glödlampsljus inne, blåkallt ljus ute i snöslasket. Mitt betyg är godkänt med spets. Just i denna bild är Classic Chrome-känslan som tydligast med sina nedtonade färger åt det kalla hållet.

Bra lyster, mjuk skärpa och fin återgivning av svaga färger, både kalla och varma.

Här spelar Classic Chrome ut hela sitt sobra register. Udden är bruten på alla färger – ett perfekt anslag i exempelvis coola reklambilder med retro-känsla.

En närmast felfri återgivning av motivet.

X30 klarar den blandade ljussättningen bra. Motivet är ”rena skräcken” för alla slags kameror.

Svåraste motivet i hela bildsviten. Orkar kameran teckna vit snö fastän det finns risk för blåstick från bilen och gulstick från kaféets glödlampor? Svar: X30 orkar!

Denna och bilderna nedan är tagna i butikerna intill kaféet: Sigfrid Rudbergs Diversehandel, respektive Gårdby Manufaktur & Konfektion. Med Fuji X30 går det utmärkt att få fram mjuka nyanser i ett kontrastrikt ljus.

Här har jag ”sugit ur” en del färg i motivet för att bara få kvar en lätt grå-sepia-nyans med blå anstrykning på glasens kanter.

Ett i stort sett färglöst motiv skildras bra av kameran. Många kameramodeller har en tendens att ge för kraftig färgåtergivning i .jpg-läge, något man inte kan beskylla X30 för.

Färglös fond med färgstark front återges helt okej. Hittills är jag mycket nöjd med Fujis X30-modell. Men snart ska jag sätta den på ännu hårdare prov…

Gräsgårds hamn

Den dag det inte är spännande att fotografera lägger jag smällorna på hyllan. Plåtandet måste för mig vara som pyrschjakt; jag måste ge allt för att hitta och komma nära motivet. Ofta är fotograferandet mycket vardagligt. Men även då måste det vara utmanande. Jag kände det i dag när jag stod i Gräsgårds hamn och både land och hav såg ut som tecknade med kol. Men så… Solen drog upp kjolen en aning och visade hur vardagstrist kan förvandlas till vardagsraffigt – på en enda sekund. Poff! Klockan är 14:39. 1/60 sekund, bländare 6.3, 200 ISO. En minut senare var ljuset blyertstrist igen.

Fyra minuter senare står jag några meter längre norr ut i hamnen och försöker hitta något intressant i sökaren ut över havet upp mot Seby läge. Nej. En ensam skarv sitter på en stenknota långt bort och ser ut som ett sotigt s i den skymning som just är inledd. Den kraken är för långt bort för mitt korta tele. Shit! Inget att plåta! Men då hör jag suset, det där ”gungande vinandet” som jag hört tusentals gånger förr. Upp med kameran åt öster, aningen högre! Poff! Kameran är helt felinställd, alldeles för lång slutartid och för liten bländare. Men i .RAW kan jag rädda två stegs felexponering. Klockan är 14:43. 1/50 sekund, bländare 7,1, 200 ISO.

Inga märkvärdiga bilder. En väderskittrist dag. Beige motiv. Ingen som helst dramatik. Ändå så spännande! Det kommer att dröja innan jag lägger smällorna på hyllan.