Vårt loppisturné fortsätter, och vi tittar nu in på loppiset i Bredinge, väster om väg 136. Det är inrymt i en ladugård där gödselrännan fortfarande finns kvar. Rent fotografiskt är lokalen rena mardrömmen med svagt dagsljus och sotsvarta skrymslen. Den är med andra ord som gjord för övning i indirekt ljus med ett löst blixtaggregat, en så kallad hotshoeblixt.
Detta är loppisbesök två av fyra. Det första kan du läsa här.
Loppis hör Ölandssomrarna till. I juli går det två loppisar på varje ölänning eller tiotusen på en polis. Nu i augusti blir de färre men fortfarande kan man göra det där fyndet man drömt om så länge: en okänd Picasso för en tjuga eller Donald Trumps lögngenerator för en tia. Vi tittade först in i Kastlösa Fyndbutik…
Att böja lite på knäna eller till och med hålla kameran strax över marken kan förstärka stunsen i dina bilder. Vi är tillbaka i Kalmar, min gamla fickkamera och jag. Stående tar vi några konventionella skott av de betande kanadagässen med slottet i bakgrunden. Så minns jag ett av mina egna fotoråd: ändra höjd, böj på knäna, klättra upp på en stege, gräv ned dig, häng med en kärra upp i det blå, släng dig på marken. Jag valde det sista alternativet. Och bilden blev mycket bättre.
Min fickkamera är gammal som synden. Den ser ut att ha varit med i krig. Linsskyddet har hängt sig, rattar och reglage rullar än hit, än dit. De styrs ofta inte av mig utan av en för mig osynlig och okänd ande. Ibland exponerar den lilla Canonen fem steg fel, men när dagsformen är på topp ristar den hux flux bilder som en hasselbladare. Så länge en kär gammal vän fungerar hjälpligt kan jag inte göra mig av med den. Min mobiltelefon är 20 år, min favoritdator 16. Och lyckligtvis är det så inom fotografin att det är fotografen och inte kameran som tar bilden.
I går var min gamla kantstötta följeslagare på ganska gott humör. Jag tog några bilder av Kalmar slott och några kanadagäss. Ett av dessa foton visar hur en enda liten detalj kan räcka för att hela bilden får ”detta något” att säga betraktaren. Bildens behållning är marginell, men bildmässigt viktig – ett öga!
I Valencia, Stockholm, Frankfurt, München och i Södra Möckleby står folk och videofilmar med sina telefoner – vertikalt!
Varför?
Kan inte denna mystiska sjukdom hejdas blir framtidens biografer sex våningar höga och fyra stolar breda.
Har du ännu inte förstått allvaret i Alvarsamts allvarliga varning – slå då på högtalarna och klicka på denna förklaring.
Det är ofta bortglömt, beskärningsverktyget. Vanligtvis jobbar man lätt med osthyveln och naggar lite himmel eller jord i kanten. Men testa nån gång att ta fram yxan och hugg bort minst halva bilden! Precis som texter behöver foton ofta rensas, kortas, tuktas.
Den rätt trista bilden nedtill är grovyxad både upptill och nedtill och i högerkanten. Jag inbillar mig att det platta landskapet med den vågräta stenmuren accentueras ytterligare efter mina bödelshugg – till fromma för Ottenbyhjortarna.
När du kryper där på alla fyra och ska plåta den där sällsynta skalbaggen eller rara blomman gäller det att hitta skärpan – på rätt detalj. Skärpedjupet är minimalt så det gäller att välja vilka delar som ska vara skarpa och vilka som kanske passar i oskärpa. På djur försöker jag oftast lägga skärpan på ögonen. På växter gör sig skärpan ofta bäst på pistillerna eller märket.
Ju närmare motivet du kommer, desto mindre blir skärpedjupet. Det blir också mindre ju större sensor din kamera har. Skärpedjupet blir alltså mindre med en fullformatskamera än med en kompakt- eller mobilkamera. Jag använder ofta bländare 11 eller mindre. Jag kopplar ur den automatiska skärpeinställningen och fokuserar inte med ringen. Det är mycket enklare att ”gunga in skärpan” än att vrida fokuseringsringen på gluggen. Stå på alla fyra och gunga långsamt fram och tillbaka tills du hittar det exakta stället för skärpan. Du ska gunga i ultrarapid och i mycket små rörelser, ofta rör det sig om mindre än en centimeter framåt eller bakåt. Och plötsligt ligger skärpan precis där den ska. Klick!
Vakna! Det är vår. Inom kort kommer motiven i den lilla världen, i makrovärlden, att dränka tillvaron i möjligheter. Blommor slår ut, insekter och flygfän surrar och svischar. Vattnen fylls med larver och yngel och skalbaggar och rom och loppor. Avlingslusta! Befruktningslusta! Parningslusta! Nu gäller det livet och dess eventuella fortsättning.
Det är bara att ta för sig, att frossa i de oändligt många motiv som snart intar scenen i naturens magnifika skapelseskådespel. Men pjäsen har bara en akt och den går undan i svängarna så häng på redan nu. Låt oss skruva på några mellanringar och ett kort tele på systemkameran för att vara redo för en jakt som är mer spännande än den med hund och bössa. En kompaktsmälla går också bra. Ja, till och med en nallekamera kan duga.
Sista metoden jag tar upp för att göra svartvita bilder av färgfoton i PhotoShop heter Blanda kanaler. Det är den jag oftast försöker använda, eftersom den ger strålande resultat vid vissa motiv. Men den är jobbig; man kan drabbas av ”spaksjukan” och sporrad av djävulen bli sittandes i oändliga reglagedragningar – tills man stupar…
Tilläggas skall att det troligen finns många fler PhotoShopmetoder för konvertering av färgfoton till svartvita bilder. Den nyfikne har alltid mycket att upptäcka i detta bautaprogram.
Ett makroobjektiv är en bra start för att börja se in i den lilla världen. Men nya gluggar går på mellan 3 000 och 20 000 kronor. Billigare blir mellanringar, som brukar säljas i sats om två eller tre. Bra såna satser finns från 500 kronor. Pirater är billigare än märkesringar och är ofta lika bra.
Med mellanringar kan du använda nästan vilket objektiv som helst, men vanligast är 50-150 millimeter. Ett kort tele gör att du inte behöver krypa alldeles inpå motivet och därmed skymma ljuset. Ljuset är nämligen extremt viktigt vid makrofotografering, eftersom du ofta vill använda mycket små bländaröppningar för att få större skärpedjup. På såna här små avstånd är skärpedjupet minimalt, ibland bara en millimeter.
Ju flera ringar du monterar på kameran, desto mindre ljus kommer in i kameran. Därför gäller det att samla så mycket ljus som möjligt och ingen metod är sämre än nån annan. Blixt, sol, reflexskärm, ficklampa – alla är tillåtna.
Att köra färgbilder genom Övertoningskarta… ger ofta bra svartvita bilder. Kanske är det den bästa metoden för dig som inte kan någonting om konvertering av färg till svartvitt. Den är enkel och vissa motiv blir helt perfekta, dock inte våra träd i sommarträdgård.
Det är hög tid att förbereda sig för vårens makrofotograferingar. Vare sig du plåtar blommor eller insekter eller vattendjur gäller det att ha rätt grejor. Utrustningen kan vara enkel och behöver inte kosta skjortan. Som alltid är det du och inte kameran som tar bilden.
Nio av tio makrofotografer tillhör kräldjuren. Allra viktigast är ett par bra knäskydd. Vi ska ju ned på backen och krypa och kräla och åla… Är det blött och geggigt kan det också vara värt att ta med sig något att skydda armbågarna med, en frigolitskiva eller liknande. Men knäskydden är A och O.
I kommande inlägg tittar vi på hur vi utrustar en systemkamera för att kunna fotografera i skala ned mot 1:1. Då blir exempelvis en nyckelpiga lika stor på bilden som den är i verkligheten – med otroliga förstoringsmöjligheter för den nyfikne fotografen…
Enklare än så här kan det inte bli att göra en svartvit version av en färgbild i PhotoShop. Vi utgår från vår originalbild av träd och buskar i en öländsk sommarträdgård…
Denna metod att göra svartvita bilder av färgbilder gör mig ofta sjuk. Man kan sitta och dra i reglagen i eviga tider och det är svårt att avgöra när resultatet är som bäst. Jag föreslår därför att i stället börja med att bara använda de olika förinställningarna. När man genom en sån har kommit en bit på väg kan man finjustera med en eller två spakar. Men så snart man börjar ”tokspaka” ligger man risigt till. Man tror sig vara på väg mot ett ständigt bättre resultat men styrs i stället allt längre ut på ”hopplöshetens djupa ocean av oräkneliga möjligheter” där man till sist drunknar till en uppgiven suck… Det blir för mycket av allt och minnet hänger inte med. Var bilden bättre för en minut sen? Eller för två? Eller blir den bäst så här? Metoden borde märkas med ”evighetsvarning”.
I tider då nästan alla går beväpnade med färgkameror i sina nallar kan en ”svartvitisering” av foton kännas som en ren ”vitaminisering” för öga och själ. I dag finns ingen anledning att fotografera i svartvitt, eftersom det finns bra metoder att förvandla färgbilder till svartvita. Då och då känner jag för att lämna färgernas frestelser och helt gå över till svartvitt, men så länge jag driver bloggen är det kanske bäst att genom ständiga återfall leva som ”svartvittperiodare” .
Mina synpunkter om svartvita foton är synnerligen subjektiva. Möjligheterna till svartvitkonvertering är så många att jag måste vara ”rå” i tycke och tänk. Glöm åsikter som att bara porträtt blir bra i svartvitt. I mina ögon blir de riktigt färgstarka bilderna bäst som svartvita: landskap med gröna växter och himlar med tydliga vita moln, blomstergrupper, klatschiga interiörer och färgstarka exteriörer. De redan färgklena motiven som klapperstensstränder, betongbyggnader, gråtrista bakgårdar etcetera gör sig märkligt nog sämre i svartvita kläder. Men undantag finns alltid och alla regler är till för att brytas.
Jag använder PhotoShop CS4 men du med äldre eller nyare versioner kan säkert hänga med på dessa mycket enkla övningar. Den vanligaste konverteringen i PhotoShop är nog gråskala. Du hittar den under Bild/Läge och kräver bara ett – alternativt två – klick och saken är biff. Metoden är automatisk och går inte att påverka. I nio fall av tio är denna metod den sämsta, men en gång av tio kan resultatet bli prima – men sällan perfekt.
Vi utgår från en bild av en sommarträdgård med vackra buskar och träd med röda och vita blommor i bladverket. Kan sådana färgstarka skönheter göra sig ännu bättre i svartvitt? Ja, titta och avgör själv!
Att göra svartvita versioner av färgbilder kan många gånger förhöja bildens utstrålning. Och svartvitt gör sig inte bara i porträtt. Testa i gatufotografering – och landskap! I några kommande inlägg ska jag mycket enkelt förklara några av metoderna att göra svartvitt av färg.
Natten mot i går var kallare än minus tio och isen lägger sig nu långsamt från stränderna ut mot Kalmarsund. Den fasta isen når ännu sällan längre ut än tio meter, men drivisen ligger på sina ställen många hundra meter ut i sundet.
Hör du till dem som plötsligt märkt att utomhusbilderna blir för mörka? Det kan bero på snön. Läs mer här. Orkar du inte läsa kan ett kortråd bli att du ger kameran mer ljus genom att ställa in + 1 bländarsteg.
På Ölands södra udde sjuder fågellivet, trots vinterväder, minus 9 under morgonen. Jag är ingen fågelkännare, jag är ingen fågelfotograf. Ändå förundras jag över hur många fåglar som överlever här nere i kylan – och hur bra en enkel billig gammal fickkamera fungerar i sammanhang där specialistfotograferna ofta har utrustningar för hundratusentals kronor. Jag tog stöd mot en stätta och höll nere avtryckaren en halvminut åt två olika håll. 1/160 sekund, bländare 5,9-7,1 och 100 ISO. Bilderna behövde i stort sett ingen behandling, utom den jag ofta är noga med: en vågrät horisontlinje.
Nedan visar jag flera bilder som kanske kan intressera både fågelskådare och potentiella kameraspekulanter. De är inte märkvärdiga på något sätt, men de är helt okey. Man behöver inte alltid lägga en förmögenhet på en kamerautrustning, inte ens om man har pippi på fåglar. Den här lilla smällan går ned i en liten bröstficka – den kanske viktigaste parametern för dig som går i tankar på en ny kamera som du alltid får med sig, vart du än ska – till Ölands södra udde, till kunglig slottsmiddag, till Kina eller månen…
Alla kameror har sina styrkor och svagheter. En kompaktkamera kan många gånger ta lika bra bilder som en systemkamera. Men när ljuset sviker sjunker bildkvaliteten. Under eftermiddagen fick jag påtagliga bevis på det under en cykeltur mot Albrunna. I skymning orkar min lilla Canon inte leverera det jag vill ha. Det är bara att acceptera.
En lös blixt, eller en vrid- och vinklingsbar hotshoeblixt, är många gånger skillnaden mellan bild eller inte bild – särskilt nu under mörka vintern. Men ofta är det viktigt att bevara motivets stämning i bilden. Att ”blixtra loss” på exempelvis motiv i en julmarknad i mörker ger ett katastrofalt intryck av ”konstgjort dagsljus”. Nä, då får man stå ut med att jobba i 6 400 ISO och 1/20 sekund. Skärpan blir många gånger låg men stämningen blir trovärdig.
Nedan ser vi Adam Hedins skulptur nere på Ölands södra udde fotograferad med och utan blixt. Motivet är exakt detsamma, men de fotografiska resultaten skiljer sig åt som natten från dagen.
Att fotografera föremål är inte så lätt som man kan tro. Proffsen kan använda hur många komplicerade och dyra lösningar som helst med riggar, lampor, blixtar, paraplyer, softboxar, filter, skärmar, flor med mera. Men man kommer ganska långt med enkla medel, eller som jag brukar säga till prylfixerade fotografer – och faktiskt mena det: Man kan i många fall få fram nästan professionella bilder med en fullständig kamerautrustning för under tusenlappen – om man inte har bråttom och är duktig att pruta: En begagnad kompaktkamera och en enkel hotshoeblixt. Det är allt som behövs.
Ponera nu att vi ska fota en vas eller en skulptur – eller som i mitt fall nedan, en kamerarigg för KAP. Vi tar vad vi har: En gammal enfärgad filt som bakgrund. En hotshoeblixt utan TTL och andra lyxfinesser och en pappskiva täckt med ugnsfolie. Studio blir vilket rum som helst där vi kan hitta två kvadratmeter ledig golvyta.
Jag använder nedan en systemkamera, men bytte jag den till min kompaktkamera skulle du inte se nån skillnad. Kameran spelar som alltid en ytterst underordnad roll. Vi jobbar alltid med ljuset – inte med kameran. Kameran är bara en ”registrator”.
Den lösa blixten på kameran är slagen rakt upp i taket, där ljuset studsar nedåt igen. Hur kan då alla skuggor vara så mjuka, och hur kan kameran och riggens inkråm synas så väl om ljuset kommer uppifrån? Svaren är två: Dels lyser blixtljuset upp åt alla håll på sin väg mot och från taket, dels har jag här tagit hjälp av en pappbit med en påklistrad bit ugnsfolie. Se nedan!
Låt oss nu titta på studion. Du ser den nedan. Kan den göras enklare?
Vid all fotografering gäller ”att tänka ljus”. Med lite övning känner man snart hur ljuset går, hur det studsar, vilka effekter det får. Och minns det allra viktigaste: Det är inte kameran som tar bilden. Det är du.
De som gick min fotokurs i somras fick lära sig något som jag själv hade nytta av häromdan: Att ställa in kameran i ”transport- och beredskapsläge”. Man gör det genom att välja ett högt ISO-tal och en kort slutartid med slutarförval och kontinuerlig exponering, alltså att kameran tar bilder så länge avtryckaren hålls nere. I detta läge kan du blixtsnabbt börja ta bilder av något dramatiskt eller intressant även om det bara varar några sekunder. Händer inget överraskande är det bara att minska ISO-talet och ställa in en normalare slutartid när du ska plåta.
Jag brukar rekommendera:
800 ISO i kompaktkamera, 1 600 i systemkamera
1/250 sekund
kontinuerlig exponering
RAW-format, om kameran har den möjligheten
största möjliga bildyta i högsta kvalitet
slutarförval
Med ovanstående inställningar kan du ta bilder av ganska snabba förlopp i riktigt dåligt ljus. Och som sagt, häromdagen fick jag nytta av dem själv när vi helt spontant svängde ned till Degerhamns hamn. Vid pirens början ryttlade en rovfågel bara 15 meter från oss. Jag greppade kameran och gick ur bilen. Fågeln brydde sig inte. Min lilla kompaktkamera har ett mycket kort teleläge, men som alltid inom det fotografiska tager man vad man haver. Jag lät kameran spotta bilder och efter en dryg minut, lång som timmar, slog fågeln till. I skymningsljuset såg jag knappt vad som hände, det var först när jag laddade in bilderna i datorn som jag upptäckte att jag inte hade fångat ett nedslag – men väl ett uppflog, tack vare rätt kamerainställningar och envishet. Och det med en enkel fickkamera med klent teleläge. Nedan visar jag två originalbilder och två delförstoringar av dessa.
Det behövs alltså inte alltid värstinggrejor, som Canongluggen här för 420 000 kronor, för att fånga dramatiska naturhändelser. Men rätt kamerainställningar och en gnutta tur kan man komma rätt långt med en billig fickkamera.
Eftersom jag inte kan skilja mellan kaja och sparv kallar jag fågeln nedan för just ”fågeln”. Nån läsare kan kanske hjälpa mig med artbestämningen. Fågeln är runt en meter mellan vingspetsarna och vingarna är vita/ljusa undertill.
Att plåta landskap med vidvinkel är svårt. Det blir lätt trist; ”stort” och ”långt”. Men ibland vill man lik förbaskat använda vidvinkeln för att få med mycket. Testa detta lilla tips!
De som gick min fotokurs i somras fick lära sig att beskära redan i sökaren. Om man slarvar med detta måste man senare göra beskärningar i bildbehandlingsprogram, ofta med betydande kvalitetsförluster som följd. Ett av de bästa motiven att öva just beskärning är kreatursflockar. Djuren ligger eller står ofta slumpmässigt osymmetriskt men är ofta relativt stillsamma, och de finns överallt på ön.
Min erfarenhet är att hur man än beskär dem blir något i bilden lidande. Man kan bara göra så gott det går. Efterbeskärning blir nästan alltid nödvändig. Nedan några smakprov av en flock på södra ön.