i lunden den gröna – och vita

På andra sidan av det fält där Albrunnastenen undersöks hittar vi vackra Albrunna lund. När vi ändå hade kiten i luften i den härligt varma termikvinden passade vi på att kolla in läget i lunden. Från 30-40 meters höjd ser vi att många träd är döda, de står som vita skelett mot det vackert gröna. Vid tillfälle ska vi flyga nära in över skogen för en närmare titt. Vill du veta hur det är att möta folk i Albrunna lund klickar du här. Vill du veta hur det ser ut där inne på marken klickar du här. På den mycket större originalbilden ser vi ända över till östra sidan där Gräsgårds kyrka sticker upp sitt torn över horisonten. Om hur denna kyrka en gång smittades med ”något” kan du läsa – och se – här.

vi går på loppis, del II

Vårt loppisturné fortsätter, och vi tittar nu in på loppiset i Bredinge, väster om väg 136. Det är inrymt i en ladugård där gödselrännan fortfarande finns kvar. Rent fotografiskt är lokalen rena mardrömmen med svagt dagsljus och sotsvarta skrymslen. Den är med andra ord som gjord för övning i indirekt ljus med ett löst blixtaggregat, en så kallad hotshoeblixt.

Detta är loppisbesök två av fyra. Det första kan du läsa här.

Glas gör sig ofta bra på foto. Men då ska det helst vara motljus. Denna bild krävde mycket jobb. I .jpg-format blev den helt gul, färgad av bakgrundens spånskiva. Ju knepigare ljus, desto bättre att jobba i .raw.

Med en blixt har jag lyckats få åtminstone lite liv i glasen på metallbrickan. Jag slog blixten i taket, ljuset studsade ned i brickan och upp genom glasen. Men det gula trätaket gav även i denna bild ett kraftigt gulstick, eller ”gulsmitta” som jag kallar det. 

Kannparaden. Här har jag avsiktligt behållit det en aning gula ljuset runt kannorna i kontrast till det kalla/blå ljuset från fönstret.

Det lackar så sakteliga mot jul… Sex tomtar för 50 kronor. Undrar om jag får ännu större rabatt om jag köper 100!?

Här gäller bud! Hårda bud, kanske?

En svår bild att ta med .jpg. Men i .raw går det mycket lättare att komma tillrätta med alla färgstick som massor av färger i en och samma bild ofta ger upphov till.

En välgödd nasse. Ovanför honom blomstervaser med nederländska motiv. Eller är de månne öländska?

Tavla signerad N. Rubin -67. Rätt charmig i mina ögon. Lite mix av Dardel och Grünewald med ett stänk Hjertén… Om Dardel målat den fick man nog hosta upp 500 000. Nu räcker kanske en 50-lapp?

sensommarvärme

Flygfäet till vänster är betydligt mindre än en geting. Släktingen uppe till höger tror jag är ett slags fluga, mycket mindre än husflugan. Sigmas makroobjektiv 150/2.8. Naturligt ljus. 1/400 sekund, bländare 10 vid 100 ISO. Bilden är tagen på fri hand, en närmast idiotisk metod vid makrofotografering. Varför då? undrar någon. Jo, för att skärpedjupet kan vara så kort som en millimeter. Men ibland har man inget stativ. Testa då denna metod: Ställ in skärpan manuellt på det avstånd du vill använda. Sen gungar du extremt långsamt in och ut mot motivet. Precis när motivet blir skarpt knäpper du. Du får troligen göra många försök innan skärpan sitter där den ska. På djur är ofta skärpan viktigast på det öga som är närmast kameran. I denna bild är skärpan lagd på ”getingens” hitre öga. Att även den lilla flugan är något så när skarp får tillskrivas turen. Den råkade vara på ungefär samma avstånd från kameran som ”getingen”.

vi går på loppis, del I

Loppis hör Ölandssomrarna till. I juli går det två loppisar på varje ölänning eller tiotusen på en polis. Nu i augusti blir de färre men fortfarande kan man göra det där fyndet man drömt om så länge: en okänd Picasso för en tjuga eller Donald Trumps lögngenerator för en tia. Vi tittade först in i Kastlösa Fyndbutik…

Släktingar? Att fotografera loppisar är nyttig fotografisk träning. Ljuset är dåligt och ofta komplicerat sammansatt, färgerna är ”för många”, hyllor ger ”kolgruveskuggor” och ”högt i tak” tar ofta udden ur blixtljus. Det krävs ofta intensivt efterarbete för att få bilden ok. Speciellt färgtemperaturen kan trilskas. Ingen kamera klarar alla slags blandljus – gud ske lov!

Här i Kastlösa är det ordning och reda som gäller. Rent och snyggt allting även om det är trångt mellan prylarna. Här dominerar ”trägult” och ”glasblått” – en svår kombination, eftersom gult och blått som bekant blir grönt. Var ligger den absoluta balansen? Dessa foton i .jpg-format blev inte bra. Färgåtergivningen blev rent crazy. Därför är alla skott gjorda från .raw-filer. Många kameror kan i dag samtidigt spara bilder i både .jpg- och raw-format.

Ett järn eller två sitter väl sällan ivägen?

En världssensation: Svävande katt!  En sån måtte betinga skyhöga priser.

De flesta loppisdirektörer säger att koppar är helt ute i dag. Utom bland tjuvarna.

Oj, oj, oj. Vad var det jag skulle ha nu då? En grisfösare eller en kapskiva? En 14-millimeters fast nyckel eller en plastask märkt PSBM?

Den ologiska och slumpartade mixen av mojänger och mackapärer är loppisarnas charm. En radio, en skulpterad servetthållare, en korg, några lampor. Färgerna är extremt uppkäftiga i denna bild. Men i .raw går de ganska lätt att tygla.

Det  jag inte längre använder kan uppskattas av någon annan. En fin tanke med loppisar och second hand.

Glas gör sig ofta bra på foto. Men då ska det helst vara i hårdare motljus än här. Naturljus  från fönster spetsat med lite blixtljus i taket. Ju knepigare ljus, desto bättre att använda .raw.

Ja visst, ja. Jag skulle ha en citronpress också! Och sugrör. Och en tratt, för bövel´n!

markkänsla

Att böja lite på knäna eller till och med hålla kameran strax över marken kan förstärka stunsen i dina bilder. Vi är tillbaka i Kalmar, min gamla fickkamera och jag. Stående tar vi några konventionella skott av de betande kanadagässen med slottet i bakgrunden. Så minns jag ett av mina egna fotoråd: ändra höjd, böj på knäna, klättra upp på en stege, gräv ned dig, häng med en kärra upp i det blå, släng dig på marken. Jag valde det sista alternativet. Och bilden blev mycket bättre.

Foto taget med kameran 180 centimeter över marken. En konventionell ”tristbild”.

Här håller jag kameran bara 20 centimeter ovanför backen. Jag passar dessutom på att beskära bilden på ett sånt sätt att den marknära känslan förstärks. Bilden blir en helt annan när perspektivet blir intressant – och överraskande.

gamla vänner

Min fickkamera är gammal som synden. Den ser ut att ha varit med i krig. Linsskyddet har hängt sig, rattar och reglage rullar än hit, än dit. De styrs ofta inte av mig utan av en för mig osynlig och okänd ande. Ibland exponerar den lilla Canonen fem steg fel, men när dagsformen är på topp ristar den hux flux bilder som en hasselbladare. Så länge en kär gammal vän fungerar hjälpligt kan jag inte göra mig av med den. Min mobiltelefon är 20 år, min favoritdator 16. Och lyckligtvis är det så inom fotografin att det är fotografen och inte kameran som tar bilden.

I går var min gamla kantstötta följeslagare på ganska gott humör. Jag tog några bilder av Kalmar slott och några kanadagäss. Ett av dessa foton visar hur en enda liten detalj kan räcka för att hela bilden får ”detta något” att säga betraktaren. Bildens behållning är marginell, men bildmässigt viktig – ett öga!

Bara gåsens huvud är skarpt i denna bild. Och ögat är bullseye. Dit dras din blick vare sig du vill eller inte.

citrusmelon

På ICA Nära Södra Möckleby köpte min fru en för mig helt ny melon, en citrusmelon. En god rackare med lite spets men också vacker med en yta som etsat silver. Fotofakta: 85-millimetersglugg med kortaste mellanringen. Bakgrund av ”filt i trappa”: Naturligt eftermiddagsljus.

skyhöga biografer

I Valencia, Stockholm, Frankfurt, München och i Södra Möckleby står folk och videofilmar med sina telefoner – vertikalt!
Varför?

Kan inte denna mystiska sjukdom hejdas blir framtidens biografer sex våningar höga och fyra stolar breda.

Har du ännu inte förstått allvaret i Alvarsamts allvarliga varning – slå då på högtalarna och klicka på denna förklaring.

osthyvel eller huggyxa?

Det är ofta bortglömt, beskärningsverktyget. Vanligtvis jobbar man lätt med osthyveln och naggar lite himmel eller jord i kanten. Men testa nån gång att ta fram yxan och hugg bort minst halva bilden! Precis som texter behöver foton ofta rensas, kortas, tuktas.

Den rätt trista bilden nedtill är grovyxad både upptill och nedtill och i högerkanten. Jag inbillar mig att det platta landskapet med den vågräta stenmuren accentueras ytterligare efter mina bödelshugg – till fromma för Ottenbyhjortarna.

att gunga in skärpan

Knäskydd på. Ned på alla fyra. Och så gunga in skärpan utan att vrida på fokuseringsringen.

När du kryper där på alla fyra och ska plåta den där sällsynta skalbaggen eller rara blomman gäller det att hitta skärpan – på rätt detalj. Skärpedjupet är minimalt så det gäller att välja vilka delar som ska vara skarpa och vilka som kanske passar i oskärpa. På djur försöker jag oftast lägga skärpan på ögonen. På växter gör sig skärpan ofta bäst på pistillerna eller märket.

Ju närmare motivet du kommer, desto mindre blir skärpedjupet. Det blir också mindre ju större sensor din kamera har. Skärpedjupet blir alltså mindre med en fullformatskamera än med en kompakt- eller mobilkamera. Jag använder ofta bländare 11 eller mindre. Jag kopplar ur den automatiska skärpeinställningen och fokuserar inte med ringen. Det är mycket enklare att ”gunga in skärpan” än att vrida fokuseringsringen på gluggen. Stå på alla fyra och gunga långsamt fram och tillbaka tills du hittar det exakta stället för skärpan. Du ska gunga i ultrarapid och i mycket små rörelser, ofta rör det sig om mindre än en centimeter framåt eller bakåt. Och plötsligt ligger skärpan precis där den ska. Klick!

För att visa hur noga det är att lägga skärpan rätt visar jag här två bilder av en bit tumstock. En fullformatskamera med normalobjektiv + två mellanringar om totalt 37 millimeter tar denna bild på full glugg, alltså bländare 1,8. Skärpan är lagd vid 1-centimetersmarkeringen och som du ser är den bara nån millimeter lång bakåt och inte ens en millimeter framåt.

Här använder jag bländare 22 och skärpedjupet blir ett helt annat, cirka 7-8 millimeter bakåt. Det är till och med skärpa några millimeter framför fokuspunkten. Regeln är: Skärpedjupet är alltid längre bakom fokuspunkten än framför den.

snart börjar det – det ljuva livet…

Vakna! Det är vår. Inom kort kommer motiven i den lilla världen, i makrovärlden, att dränka tillvaron i möjligheter. Blommor slår ut, insekter och flygfän surrar och svischar. Vattnen fylls med larver och yngel och skalbaggar och rom och loppor. Avlingslusta! Befruktningslusta! Parningslusta! Nu gäller det livet och dess eventuella fortsättning.

Det är bara att ta för sig, att frossa i de oändligt många motiv som snart intar scenen i naturens magnifika skapelseskådespel. Men pjäsen har bara en akt och den går undan i svängarna så häng på redan nu. Låt oss skruva på några mellanringar och ett kort tele på systemkameran för att vara redo för en jakt som är mer spännande än den med hund och bössa. En kompaktsmälla går också bra. Ja, till och med en nallekamera kan duga.

Jag jagar sällan rariteter. Det enkla och vardagliga är lika spännande som det rara och exotiska. En humla på en blomma, till exempel. Här krävs eftertanke. Hur kort exponeringstid bör jag ha för att de slående vingarna åtminstone ska kunna anas? Och hur liten bländare måste jag ha för att få hyfsat skärpedjup? Svaren kan bara du hitta, men mina grundtips är högst 1/1 000 sekund och minst bländare 11.

Gräshoppa fångad med enkel kompaktkamera utan effektivt makroläge. Bilden är beskuren. Dagens kompaktkameror har så god upplösning att även ganska kraftiga delförstoringar kan göras, åtminstone för publicering på webben. För tryck krävs bättre värden.

Hemmets krukväxter är bra övningsobjekt om du vill börja makrofotografera. De rör sig inte i vinden och är därför lätta att fokusera. Men även i hemmets lugna vrå kan motivet få tillfällig och oväntad krydda. Blomman är en orkidé.

Blommans ingång ser ut att vaktas av ”en sittande rovfågel med vingarna hängande lojt utmed sidorna”. Bländare 18 och 1/100 sekund. Indirekt blixt.

1/1 250 sekund, bländare 9 vid 400 ISO.

Samma exponeringsvärden som i bilden ovan. När man ska fånga skärpan på rörliga objekt är ofta ”gungmetoden” den bästa. Mer om den i kommande inlägg…

Man kan naturligtvis fotografera på normala avstånd även med ett makroobjektiv på kameran. Dessa ger minst lika fina resultat på alla avstånd. Med mellanringar är det annorlunda. Med dem kan du bara hitta fokus inom ett begränsat område, mindre ju flera ringar du använder.

Fingerborgsblommor. Sköna. Förföriska. Giftiga.

svartvitt med kommandot blanda kanaler

Sista metoden jag tar upp för att göra svartvita bilder av färgfoton i PhotoShop heter Blanda kanaler. Det är den jag oftast försöker använda, eftersom den ger strålande resultat vid vissa motiv. Men den är jobbig; man kan drabbas av ”spaksjukan” och sporrad av djävulen bli sittandes i oändliga reglagedragningar – tills man stupar…

Tilläggas skall att det troligen finns många fler PhotoShopmetoder för konvertering av färgfoton till svartvita bilder. Den nyfikne har alltid mycket att upptäcka i detta bautaprogram.

PhotoShop har inget kortkommando för den här metoden så vi får gå över menyraden Bild/Justeringar/Blanda kanaler…

Börja med att bocka i rutan Monokrom. Bilden blir då genast svartvit. Nu börjar spakningen. Jag brukar börja med att dra spaken för motivets dominerande färg åt det ljusa hållet – i detta fall spaken Grön – åt höger. Sen gäller det att hitta rätt med spakarna för Röd och Blå. I det här fallet ska de sannolikt dras åt vänster. Gör pyttesmå justeringar i en färg åt gången. Eftersom det finns ”miljarder” inställningsmöjligheter gäller det att hitta nåt slags egen grundinställning för att sen jobba vidare med bilden i exempelvis Kurvor eller Nivåer.

Skaparna av PhotoShop menar att summan av spakarnas inställningsvärden bör bli 100 procent, här inringad i röd ring. Jag har ibland lite svårt att instämma i denna åsikt; ofta krävs lite ”överdrag” åt ena eller andra hållet för att få en högre kontrast. Dock finns ytterligare en spak – underst. Den kallas Konstant. Jag testar vanligtvis att få ihop summan 100 procent och sen försiktigt dra spaken för Konstant åt vänster. 

Så här blev min snabba bearbetning i Blanda kanaler. Jag försöker hitta ett resultat inom en minut. Risken är annars stor att du blir sittande tills Djävulen hämtar dig. När man kommit så här långt kan man lämna Blanda kanaler och fullända bilden med andra metoder…

Slutresultatet efter en lätt justering i Kurvor och Exponering. Rent allmänt tror jag det är svårt att slå fast enkla regler för hur en rätt behandlad svartvit bild ska se ut. Ditt öga bestämmer!

ring + ring och du är redo att dyka ned i den lilla lilla världen

Det här brukar vara miniavståndet mellan kamera och motiv med ett så kallat ”vanligt” objektiv. Vill du komma närmare fjärilen måste du ta till mellanringar eller skaffa ett makroobjektiv.

Ett makroobjektiv är en bra start för att börja se in i den lilla världen. Men nya gluggar går på mellan 3 000 och 20 000 kronor. Billigare blir mellanringar, som brukar säljas i sats om två eller tre. Bra såna satser finns från 500 kronor. Pirater är billigare än märkesringar och är ofta lika bra.

Med mellanringar kan du använda nästan vilket objektiv som helst, men vanligast är 50-150 millimeter. Ett kort tele gör att du inte behöver krypa alldeles inpå motivet och därmed skymma ljuset. Ljuset är nämligen extremt viktigt vid makrofotografering, eftersom du ofta vill använda mycket små bländaröppningar för att få större skärpedjup. På såna här små avstånd är skärpedjupet minimalt, ibland bara en millimeter.

Ju flera ringar du monterar på kameran, desto mindre ljus kommer in i kameran. Därför gäller det att samla så mycket ljus som möjligt och ingen metod är sämre än nån annan. Blixt, sol, reflexskärm, ficklampa – alla är tillåtna.

Mina två mellanringar, 12 respektive 25 millimeter. Du kan använda bara den kortare eller bara den längre. Eller sätta på båda. Ljusmätningen fungerar som vanligt, så även skärpeinställningen. Men jag förordar manuell skärpeinställning genom ”gungmetoden”. Mer om den i kommande inlägg.

Mina två mellanringar monterade på en vanlig systemkamera. Ringarna sätts närmast kameran och på ringarna fästs objektivet, här en 85 millimeters Canon. Brännvidden blir på denna Canon 50D med mindre sensor än en fullformatare: 85 millimeter x 1,6 vilket motsvarar 136 millimeter på en fullformatsmodell. Helt perfekt.

svartvitt med kommandot övertoningskarta

Att köra färgbilder genom Övertoningskarta… ger ofta bra svartvita bilder. Kanske är det den bästa metoden för dig som inte kan någonting om konvertering av färg till svartvitt. Den är enkel och vissa motiv blir helt perfekta, dock inte våra träd i sommarträdgård.

När vi öppnat bilden i PhotoShop måste vi använda menyn. Tyvärr finns inget kortkommando för Bild/Justeringar/Övertoningskarta…

Kommandot är kanske förinställt på svartvitt, den ruta du ser vid pilen. Är det inte det får du hitta denna ruta genom att klicka på den lilla pilen till höger om den avlånga rektangeln. Då kommer alternativen upp, alltså de rutor du ser under pilen. Det låter krångligt men ger sig då du testar.

Resultatet i Övertoningskarta. Med lite vidarebehandling kan bilden bli riktigt bra…

tid för makrofotografering!

Det är hög tid att förbereda sig för vårens makrofotograferingar. Vare sig du plåtar blommor eller insekter eller vattendjur gäller det att ha rätt grejor. Utrustningen kan vara enkel och behöver inte kosta skjortan. Som alltid är det du och inte kameran som tar bilden.

Nio av tio makrofotografer tillhör kräldjuren. Allra viktigast är ett par bra knäskydd. Vi ska ju ned på backen och krypa och kräla och åla… Är det blött och geggigt kan det också vara värt att ta med sig något att skydda armbågarna med, en frigolitskiva eller liknande. Men knäskydden är A och O.

I kommande inlägg tittar vi på hur vi utrustar en systemkamera för att kunna fotografera i skala ned mot 1:1. Då blir exempelvis en nyckelpiga lika stor på bilden som den är i verkligheten – med otroliga förstoringsmöjligheter för den nyfikne fotografen…

Makrofotografens viktigaste attribut: Knäskydden.

svartvitt med kommandot tunna ut

Enklare än så här kan det inte bli att göra en svartvit version av en färgbild i PhotoShop. Vi utgår från vår originalbild av träd och buskar i en öländsk sommarträdgård…

Här är det bara att köra kortkommandot Shift+Ctrl+U och konverteringen är klar. Hur resultatet blir kan bara du avgöra. Du ångrar kommandot med Ctrl+w.

Går du den långsamma vägen, över menyerna, väljer du Bild/Justeringar/Tunna ut.

”Tunna ut” har gjort sitt. Resultatet är bättre än ”Gråskala”. Senare ska vi lägga alla metoders resultat efter varandra för att åskådliggöra skillnaderna och för- och nackdelarna. Nästa konvertering gör vi med övertoningskartan…

svartvitt med kommandot svartvitt

Denna metod att göra svartvita bilder av färgbilder gör mig ofta sjuk. Man kan sitta och dra i reglagen i eviga tider och det är svårt att avgöra när resultatet är som bäst. Jag föreslår därför att i stället börja med att bara använda de olika förinställningarna. När man genom en sån har kommit en bit på väg kan man finjustera med en eller två spakar. Men så snart man börjar ”tokspaka” ligger man risigt till. Man tror sig vara på väg mot ett ständigt bättre resultat men styrs i stället allt längre ut på ”hopplöshetens djupa ocean av oräkneliga möjligheter” där man till sist drunknar till en uppgiven suck… Det blir för mycket av allt och minnet hänger inte med. Var bilden bättre för en minut sen? Eller för två? Eller blir den bäst så här? Metoden borde märkas med ”evighetsvarning”.

Samma utgångsbild som i inlägget om ”gråskala”. Den är bara aningen bildbehandlad och långt ifrån fulländad men helt ok.

Bild/Justeringar/Svartvitt eller snabbkommandot Alt+Shift+Ctrl+B…

Vi har nu kommit till den del i processen då varning för evighetsarbete måste utfärdas. Du ser här spakarna i läge ”Standard”. Bildmässigt är vi långt ifrån nöjda och mitt förslag är att börja med att testa de olika förinställningarna högst upp i stället för att börja dra i reglagen. En annan möjlighet är att klicka på knappen ”Auto”. Med lite tur kan bilden bli riktigt bra…

Här har jag valt förinställningen ”Maximalt vit” och resultatet är lovande. Först nu kan en minimal och försiktig dragning i spakarna rekommenderas. Men se upp för ”kvadratsjukan” som ger rutor i bilden vid för stora spakförskjutningar. Längst ned i dialogrutan finns även möjligheten till toning av bilden, till exempelvis sepia. Funktionen är logisk och enkel men trots det tar vi den en annan gång. I kommande inlägg tar vi igen oss med en ”enklicksmetod”, som ibland ger riktigt bra bilder.

svartvitt med kommandot gråskala

I tider då nästan alla går beväpnade med färgkameror i sina nallar kan en ”svartvitisering” av foton kännas som en ren ”vitaminisering” för öga och själ. I dag finns ingen anledning att fotografera i svartvitt, eftersom det finns bra metoder att förvandla färgbilder till svartvita. Då och då känner jag för att lämna färgernas frestelser och helt gå över till svartvitt, men så länge jag driver bloggen är det kanske bäst att genom ständiga återfall leva som ”svartvittperiodare” .

Mina synpunkter om svartvita foton är synnerligen subjektiva. Möjligheterna till svartvitkonvertering är så många att jag måste vara ”rå” i tycke och tänk. Glöm åsikter som att bara porträtt blir bra i svartvitt. I mina ögon blir de riktigt färgstarka bilderna bäst som svartvita: landskap med gröna växter och himlar med tydliga vita moln, blomstergrupper, klatschiga interiörer och färgstarka exteriörer. De redan färgklena motiven som klapperstensstränder, betongbyggnader, gråtrista bakgårdar etcetera gör sig märkligt nog sämre i svartvita kläder. Men undantag finns alltid och alla regler är till för att brytas.

Jag använder PhotoShop CS4 men du med äldre eller nyare versioner kan säkert hänga med på dessa mycket enkla övningar. Den vanligaste konverteringen i PhotoShop är nog gråskala. Du hittar den under Bild/Läge och kräver bara ett – alternativt två – klick och saken är biff. Metoden är automatisk och går inte att påverka. I nio fall av tio är denna metod den sämsta, men en gång av tio kan resultatet bli prima – men sällan perfekt.

Vi utgår från en bild av en sommarträdgård med vackra buskar och träd med röda och vita blommor i bladverket. Kan sådana färgstarka skönheter göra sig ännu bättre i svartvitt? Ja, titta och avgör själv!

Utgångsbilden. Den är minimalt grundbehandlad i Camera Raw och bara körd i PageMaker med kommandot ”autokontrast”, Alt+Shift+Ctrl+L.

Kommandot för ”gråskala” hittar du under Bild/Läge och kräver bara ett eller två vänsterklick med musen…

Har du inte denna dialogruta bortbockad är det bara att klicka på ”Kasta bort”. För att slippa detta extra helt onödiga steg bockar du i ”Visa inte igen”.

Nej, resultatet blir inte bra. Det är tungt och sotigt. För detta motiv är nog ”gråskala” den sämsta vägen mot en svartvit pärla. Senare ska vi – med de bättre metoderna – trolla bort sotet och framhäva ljusare partier på ett helt annat sätt. I nästa inlägg går vi igenom det till synes enkla men i själva verket ytterst svårkörda kommandot ”Svartvitt”, Alt+Shift+Ctrl+B. Den som lider av ”Aftonbladet-Expressensyndromet” – som alltså har svårt att välja – kan bli skvatt galen av alla möjligheter i metoden, medan den som är sjukligt uthållig och metodisk kan nå goda resultat… Det är spännande med svartvitt!

svartvitt på flera sätt

Att göra svartvita versioner av färgbilder kan många gånger förhöja bildens utstrålning. Och svartvitt gör sig inte bara i porträtt. Testa i gatufotografering – och landskap! I några kommande inlägg ska jag mycket enkelt förklara några av metoderna att göra svartvitt av färg.

Utgångsbild.

Blanda kanaler.

Gråskala.

Svartvitt.

Övertoning.

isläggning – och om blå och mindre blå snöbilder

Natten mot i går var kallare än minus tio och isen lägger sig nu långsamt från stränderna ut mot Kalmarsund. Den fasta isen når ännu sällan längre ut än tio meter, men drivisen ligger på sina ställen många hundra meter ut i sundet.

Is och drivis. Lägg märke till en del optiska konstigheter i denna bild, tagen i teleobjektivläge på fickkamera. Ett slags hägringseffekt får vindkraftverken på Eckelsudde att se delade ut av molnen. Det gröna lateralmärket i leden in till Cementa ”har hoppat upp ur vattnet och simmat iväg till Eckelsudde, drygt en mil bort”. Det röda ligger däremot kvar ungefär där det ska, även om det ”höjt sig upp ur vattnet” (mitt på horisontlinjen). De optiska misstolkningarna beror nog på de lugna kalla och sannolikt skiktade luftmassorna, värmen i det intensiva solljuset och på de stora avstånden. Det gulaktiga vertikala strecket till vänster om mitten är dock ingen synvilla utan ett grässtrå nära kameran.

Denna bild är tagen i motljus, vilket får vattnet att se mycket blekare ut än bilder tagna i medljus, som ovan och nedan. Men snön är vit i både med- och motljusbilderna.

Kameramodeller tecknar ofta snö och is och vatten ganska olika. Om du tycker att dina vinterbilder blir alltför blå kan du testa att lägga till lite gult i bildbehandlingen. Har du svårt att få teckning i den vita snön kan du i PhotoShop lägga på några procent ”högdagrar” i kommandot Bild-Justeringar-Skuggor/högdagrar. Var observant på att det kommandot även ökar färgmättnaden. Den är i sin tur enkel att reglera genom kommandot Nyans/Mättnad, där du kan minska mättnaden i Master = alla färger, eller välja att påverka en speciell färg (av röda, gula, gröna, cyaner, blå, magenter).

vitare men mörkare – varför?

Hör du till dem som plötsligt märkt att utomhusbilderna blir för mörka? Det kan bero på snön. Läs mer här. Orkar du inte läsa kan ett kortråd bli att du ger kameran mer ljus genom att ställa in + 1 bländarsteg.

fotografera fåglar med fickkamera – ett skämt?

På Ölands södra udde sjuder fågellivet, trots vinterväder, minus 9 under morgonen. Jag är ingen fågelkännare, jag är ingen fågelfotograf. Ändå förundras jag över hur många fåglar som överlever här nere i kylan – och hur bra en enkel billig gammal fickkamera fungerar i sammanhang där specialistfotograferna ofta har utrustningar för hundratusentals kronor. Jag tog stöd mot en stätta och höll nere avtryckaren en halvminut åt två olika håll. 1/160 sekund, bländare 5,9-7,1 och 100 ISO. Bilderna behövde i stort sett ingen behandling, utom den jag ofta är noga med: en vågrät horisontlinje.

Nedan visar jag flera bilder som kanske kan intressera både fågelskådare och potentiella kameraspekulanter. De är inte märkvärdiga på något sätt, men de är helt okey. Man behöver inte alltid lägga en förmögenhet på en kamerautrustning, inte ens om man har pippi på fåglar. Den här lilla smällan går ned i en liten bröstficka – den kanske viktigaste parametern för dig som går i tankar på en ny kamera som du alltid får med sig, vart du än ska – till Ölands södra udde, till kunglig slottsmiddag, till Kina eller månen…

när kompaktsmällan kroknar…

Alla kameror har sina styrkor och svagheter. En kompaktkamera kan många gånger ta lika bra bilder som en systemkamera. Men när ljuset sviker sjunker bildkvaliteten. Under eftermiddagen fick jag påtagliga bevis på det under en cykeltur mot Albrunna. I skymning orkar min lilla Canon inte leverera det jag vill ha. Det är bara att acceptera.

Denna bild av orkanen Gorms framfart utmed cykelleden Södra bruket – Albrunna skulle jag inte ha kunnat ta utan stöd. Men genom att hålla kameran mot cykelstyret funkade det i 400 ISO, full glugg och 1/40 sekund. Vi ser att skärpan är något så när precis i bildcentrum men att den mycket snabbt minskar utåt kanterna. Det beror på den helt öppna bländaren.

Nu börjar vi närma oss vad en kompaktkamera orkar med. ISO-talet är uppskruvat till 800, ett stegs nedbländning och 1/30 sekund. Tack vare nedbländningen blir skärpan något bättre utåt kanterna men helhetsresultatet blir trots det ”grötigare” på grund av det högre ISO-talet. Många kompakter ska – i mina ögon – inte pressas högre än 800 ISO. Skulle jag ytterligare höja ISO-talet, till exempelvis 1 600, skulle ett nytt problem visa sig: bruset. Men det tar vi en annan gång… 😉

med eller utan blixt?

En lös blixt, eller en vrid- och vinklingsbar hotshoeblixt, är många gånger skillnaden mellan bild eller inte bild – särskilt nu under mörka vintern. Men ofta är det viktigt att bevara motivets stämning i bilden. Att ”blixtra loss” på exempelvis motiv i en julmarknad i mörker ger ett katastrofalt intryck av ”konstgjort dagsljus”. Nä, då får man stå ut med att jobba i 6 400 ISO och 1/20 sekund. Skärpan blir många gånger låg men stämningen blir trovärdig.

Nedan ser vi Adam Hedins skulptur nere på Ölands södra udde fotograferad med och utan blixt. Motivet är exakt detsamma, men de fotografiska resultaten skiljer sig åt som natten från dagen.

Vindpose, skulptur av Adam Hedin. Den är fotograferad utan blixt med avsiktlig underexponering för att få fram viss silhuettverkan. Vi riktigt ”känner” skraken i vinden där den står och torkar sina vingar. Detaljer är oviktiga, fotot ger ”totalintrycket” utan nåt som helst intresse för material eller skulptörens arbetsmetod.

Med blixt förvandlas skulpturen ”från skrak till skrot”. Posen, som Adam Hedin sannolikt är ute efter, blir sekundär och våra ögon fastnar i stället på ovidkommande detaljer. Vi ser saxar och knivar och gångjärn och andra metallföremål men missar skulpturens ”kraft och själ”.

produktfotografering

Att fotografera föremål är inte så lätt som man kan tro. Proffsen kan använda hur många komplicerade och dyra lösningar som helst med riggar, lampor, blixtar, paraplyer, softboxar, filter, skärmar, flor med mera. Men man kommer ganska långt med enkla medel, eller som jag brukar säga till prylfixerade fotografer – och faktiskt mena det: Man kan i många fall få fram nästan professionella bilder med en fullständig kamerautrustning för under tusenlappen – om man inte har bråttom och är duktig att pruta: En begagnad kompaktkamera och en enkel hotshoeblixt. Det är allt som behövs.

Ponera nu att vi ska fota en vas eller en skulptur – eller som i mitt fall nedan, en kamerarigg för KAP. Vi tar vad vi har: En gammal enfärgad filt som bakgrund. En hotshoeblixt utan TTL och andra lyxfinesser och en pappskiva täckt med ugnsfolie. Studio blir vilket rum som helst där vi kan hitta två kvadratmeter ledig golvyta.

Jag använder nedan en systemkamera, men bytte jag den till min kompaktkamera skulle du inte se nån skillnad. Kameran spelar som alltid en ytterst underordnad roll. Vi jobbar alltid med ljuset – inte med kameran. Kameran är bara en ”registrator”.

För att vara tagen på golvet med enkla tillbehör är bilden helt ok. Visst hade jag kunnat anstränga mig mer och låtit den gröna filten plana ut mer och använt en större bländaröppning. Det hade gett en oskarpare bakgrund. Men som demonstrationsbild duger den gott. Här är min nya kamerarigg. Jag kallar den ”Himmelsöga I”. Mer fakta om den hittar du på min blogg 100meterupp.

Den lösa blixten på kameran är slagen rakt upp i taket, där ljuset studsar nedåt igen. Hur kan då alla skuggor vara så mjuka, och hur kan kameran och riggens inkråm synas så väl om ljuset kommer uppifrån? Svaren är två: Dels lyser blixtljuset upp åt alla håll på sin väg mot och från taket, dels har jag här tagit hjälp av en pappbit med en påklistrad bit ugnsfolie. Se nedan!

Längst till vänster ser vi folieskivan, som alltså fungerar som reflexskärm. Kostnad: under en krona. Den kan naturligtvis köpas men kostar då några hundra gånger mer. Alla skuggor är mjuka, alla detaljer är väl synliga. Med en gammal filt, en ännu äldre blixt och en skiva stanniol har vi lyckats ta en riktigt bra produktbild. Ljuset från blixten går upp till taket, studsar nedåt och lyser upp motivet. Men delar av ljuset från taket slår in i folieskivan där det studsar mot kamerariggen, som blir perfekt upplyst. Skivan står en aning bakåtlutad för att vinkeln mot kamerariggen ska bli optimal.

Låt oss nu titta på studion. Du ser den nedan. Kan den göras enklare?

Ett vardagsrum. En gammal filt. En billig Kinablixt utan fördyrande TTL. En hemmagjord reflexskärm. Det är hela studioutrustningen.

Vid all fotografering gäller ”att tänka ljus”. Med lite övning känner man snart hur ljuset går, hur det studsar, vilka effekter det får. Och minns det allra viktigaste: Det är inte kameran som tar bilden. Det är du.

skjutklar kamera

De som gick min fotokurs i somras fick lära sig något som jag själv hade nytta av häromdan: Att ställa in kameran i ”transport- och beredskapsläge”. Man gör det genom att välja ett högt ISO-tal och en kort slutartid med slutarförval och kontinuerlig exponering, alltså att kameran tar bilder så länge avtryckaren hålls nere. I detta läge kan du blixtsnabbt börja ta bilder av något dramatiskt eller intressant även om det bara varar några sekunder. Händer inget överraskande är det bara att minska ISO-talet och ställa in en normalare slutartid när du ska plåta.

Jag brukar rekommendera:
800 ISO i kompaktkamera, 1 600 i systemkamera
1/250 sekund
kontinuerlig exponering
RAW-format, om kameran har den möjligheten
största möjliga bildyta i högsta kvalitet
slutarförval

Med ovanstående inställningar kan du ta bilder av ganska snabba förlopp i riktigt dåligt ljus. Och som sagt, häromdagen fick jag nytta av dem själv när vi helt spontant svängde ned till Degerhamns hamn. Vid pirens början ryttlade en rovfågel bara 15 meter från oss. Jag greppade kameran och gick ur bilen. Fågeln brydde sig inte. Min lilla kompaktkamera har ett mycket kort teleläge, men som alltid inom det fotografiska tager man vad man haver. Jag lät kameran spotta bilder och efter en dryg minut, lång som timmar, slog fågeln till. I skymningsljuset såg jag knappt vad som hände, det var först när jag laddade in bilderna i datorn som jag upptäckte att jag inte hade fångat ett nedslag – men väl ett uppflog, tack vare rätt kamerainställningar och envishet. Och det med en enkel fickkamera med klent teleläge. Nedan visar jag två originalbilder och två delförstoringar av dessa.

Det behövs alltså inte alltid värstinggrejor, som Canongluggen här för 420 000 kronor, för att fånga dramatiska naturhändelser. Men rätt kamerainställningar och en gnutta tur kan man komma rätt långt med en billig fickkamera.

Eftersom jag inte kan skilja mellan kaja och sparv kallar jag fågeln nedan för just ”fågeln”. Nån läsare kan kanske hjälpa mig med artbestämningen. Fågeln är runt en meter mellan vingspetsarna och vingarna är vita/ljusa undertill.

Hela originalbilden. I bildmitten ser du fågeln i uppflog med musen i klorna.

I en delförstoring får man en hyfsad uppfattning av fågeln i ett dramatiskt ögonblick.

Med middagen i klorna styr fågeln ut mot havet. Men i förhållande till nedlagt arbete blev måltiden mager.

Utsnitt ur originalbilden. Genom att jobba i största möjliga format och .raw kan man kompensera ”brist på teleobjektiv” med måttlig beskärning.

svartvitt i höstens färgprakt

När hösten låter färgbomberna brisera ute i markerna kan det ibland kännas skönt att återgå till det svartvita uttryckssättet. Det vi ser är öländsk skog vid åker från 60 meters höjd. För dig som inte jobbat i svartvitt tidigare kan sägas att även färgbilder kan göras svartvita i nästan alla bildbehandlingsprogram. Du behöver alltså inte fotografera i svartvitt, ett faktum som gör mig skeptisk till kameror med inställningsmöjligheten ”svartvitt”. Den känns onödig.

drunkna inte i gulstick

Kyrkogården i Södra Möckleby i kväll, Alla helgons dag. Exponeringstiden är 15 sekunder. Om jag inte hjälpte kameran att se lite mer i mörker skulle kontrasterna bli alldeles för stora. Här har jag därför ”penslat” raden av gravstenar med ljuset från en LED-lampsficklampa. Det ljuset är blått och kallt, vilket kan behövas eftersom ljuset från många stearinljus ofta återges alldeles för gult av många kameror. Här har jag trots mitt extra blåljus fått ta bort en del gul färgmättnad.

I detta foto var jag tvungen att dra ned den gula färgmättnaden med runt 50 procent. Och detta trots att jag – precis som i fotot ovan – har spetsat bilden med blått ljus från en vanlig LED-lampsficklampa. Du ser det tydligast till vänster i bild. Utan dessa båda åtgärder hade bilden blivit oanvändbar genom ett groteskt gulstick.

pigga upp enformiga landskap

Att plåta landskap med vidvinkel är svårt. Det blir lätt trist; ”stort” och ”långt”. Men ibland vill man lik förbaskat använda vidvinkeln för att få med mycket. Testa detta lilla tips!

Denna hed på Jylland är i verkligheten magisk. Men på foto gör den sig inte. Bilden saknar fixpunkt och flyter ut i ett våghav utan stringens. 

Här har jag vridit kameran en aning och fått med en häck med en relativt dominerande ros i förgrunden. Den ligger dessutom ganska nära gyllene snittet. Ögat får en utgångspunkt, avstånden blir tydligare. Rosen är en meter bort, horisonten flera kilometer. Fickkamera 1/250 sek, 100 ISO, full glugg i manuellt läge. Eftersom en fickkameras sensor är så liten blir skärpedjupet stort, även på full glugg – om du inte fokuserar på något extremt nära, förstås.

Jyllands stränder mot Atlanten ger hisnande upplevelser för en som kommer från ett innanhav med i det närmaste obefintliga sandstränder. Här är stranden runt 35 mil lång och på sina ställen upp mot 200 meter bred. Men ”strandens själ” är svår att fånga på bild. Fotot ovan hade blivit trist utan människorna i silhuett. Deras kroppsspråk eggar fantasin, vad gör dom där i vattenbrynet? Fickkamera, 1/800 sek, bl 7,1, 200 ISO. Den korta slutartiden var nödvändig eftersom jag använde längsta tele, motsvarande nästan 400 millimeter på en fullformatskamera.

beskära redan i sökaren

De som gick min fotokurs i somras fick lära sig att beskära redan i sökaren. Om man slarvar med detta måste man senare göra beskärningar i bildbehandlingsprogram, ofta med betydande kvalitetsförluster som följd. Ett av de bästa motiven att öva just beskärning är kreatursflockar. Djuren ligger eller står ofta slumpmässigt osymmetriskt men är ofta relativt stillsamma, och de finns överallt på ön.

Min erfarenhet är att hur man än beskär dem blir något i bilden lidande. Man kan bara göra så gott det går. Efterbeskärning blir nästan alltid nödvändig. Nedan några smakprov av en flock på södra ön.

Här finns ingen kapad djurdel. Alla kräken är hela. Men för att lyckas med det har jag tvingats välja ett rätt udda format. Men varför inte?

Djuren till vänster i bild har fått både nosar och bakdelar kapade men kanske att man trots det köper beskärningen som egentligen är gjord för situationskomikens skull. Kon längst fram till vänster vrider bort huvudet i avsky och säger till den stående kon: – Kan damen möjligen vara en smula diskretare?

Denna beskärning är ungefär hälften av kompaktkamerans originalbild. Beskärningen är stenhård, men jag tycker den håller. Senare års kompaktkameror bjuder på finfin bildkvalitet. Här är halva bilden bortskuren, trots det är skärpa och toner imponerande. Kompakterna är – och kommer att vara – överlägsna telefonsmällorna.

Liten del av stor flock. Hur man än kapar får man nästan alltid något oönskat med på bilden. Här: rumpan längst ned till vänster. Visst kan man klona bort den, men är det värt besväret?