motgång och medgång i fyr till fyr

– Det blir ingen cykelled mellan Albrunna och strax norr om Mörbylilla. Där får man cykla på 136:an. Det berättar Bo Thoor, projektledare för det stora cykelledsprojektet Fyr till fyr.
Alvarsamt har hört sig för i bygden och fått besked att det lär kinka med markägare.

– Naturligtvis är det en black om foten för projektet, säger Bo Thoor. Nu gör vi helt om och jobbar från söder mot norr i stället. Vi smiter förbi golfhuset i Gröhögen, går väster om 136:an och ned till stranden där golfbanan slutar. Därifrån fortsätter vi genom talldungen och upp till Ventlinge. Från Ventlinge går leden väster om och intill 136:an till strax norr om Mörbylilla. Därifrån får man cykla på landsvägen fram till Albrunna och ned mot havet igen där leden åter tar vid.

Den positiva nyheten är att sträckan från Grönhögen och söderut kan bli en riktig paradsträcka. Eller vad sägs om att få cykla hela vägen utmed södra sidan av Karl X Gustavs mur? Markägaren Johan Parboäng berättar:
– Leden ska gå här mellan min fågelsjö och badstranden. Sen smiter den förbi murens västra slut alldeles nere vid havet och svänger tvärt vänster upp utmed muren fram till 136:an.

Alvarsamt vågar redan nu påstå att denna del av leden kommer att bli en av de vackraste på södra Öland. Vi cyklister har fått nåt att se fram mot!

Alvarsamts läsare kan också se fram att snart få läsa om vad Johan Parboäng tycker och tänker om sina fågelsjö- och gäddyngelprojekt, om jordbruk, om ekologisk odling, om Stomp, om jakt, om vatten, om mjölkpriser, om Öland, om…

Johan har ett projekt på var sida om ön, liksom en gård på västra och en gård på östra sidan! Johan Parboäng är som ett självspelande piano. Om sig själv säger han: – Jag diskuterar inte. Jag för monologer…

Johan Parboäng på den plats där cykelleden mellan Grönhögen och Ottenby ska dras, alltså mellan Johans fågelsjö och badstranden alldeles söder om Grönhögen. Leden fortsätter söder om Karl X Gustavs mur – i bakgrunden – och på södra sidan om den upp mot väg 136. En sträcka att njuta på – och av!

Mot söder! Vilket äventyr att få trampa på här mot Ottenby. Leden ska dras till höger om stängslet. Nånstans bort i dimman står fyren Långe Jan.

fyr till fyr – projektledaren ger lägesrapport

Projektledare för Fyr till fyr Bo Thoor berättar för Alvarsamt vad som är på g just nu på öns södra del:

Grönhögen – Ottenby vandrarhem.
Här har vi påbörjat en detaljstudie hur GC-vägen (gång- och cykeltrafik) kommer att gå. Samtidigt genomförs en inventering av vad som kan påverkas gällande djur och växter. Detta kommer att pågå fram till semestertider.

Skärlöv – Torngård
Uppstartsmöte hålls under nästa vecka. Därefter kommer inventeringar och detaljstudier att inledas.

Albrunna – Grönhögen
Denna sträcka går just nu lite på ”sparlåga” då vi har problem med att komma fram på några få ställen. Vi får se vad som kommer att ske de närmaste veckorna.

Torngård – Ottenby vandrarhem
Jag kommer att påbörja inventeringsarbetet under vecka 23 eller 24. De stora konsultinsatserna kommer att ske under senare delen av hösten.

Det är alltså härifrån vid Albrunna strand som fortsättningen kärvar en del. Leden är färdig fram till märket. Från det och söderut är sträckningen ett frågetecken. Fotot från april 2015.

nu är det dags att smörja hojen och…

_ _ _ styra ut på cykellederna. Bilden nedan är från i går. Alvarsamt hoppas på snar information om vad som händer i projektet Fyr till fyr. Vi söker projektledaren Bo Thoor…

mot söder!

Bo Thoor, ledare för cykelledsprojektet Fyr till fyr, tittade i dag in på redaktionen, vecklade upp sina stora kartor och började rita och berätta om vad som händer med ledens fortsättning söderut från Albrunna.

– Om allt går som vi vill fortsätter vi alldeles utmed havet, förbi dom två vattendammarna nedanför Albrunna fram till ungefär Albrunnalundsreservatets södra gräns. Där går vi rakt upp mot väg 136, som vi cyklar bredvid – inte på. Efter Kristinelund bär det av rakt ned mot kusten igen. Vi smiter utmed havet ända ner till norra änden av golfbanan. Därifrån knixar vi oss vidare mellan dammen och husen utmed vägen, ned mot klubbhuset, träskofabriken och badplatsen vi Parboäng.

– Sen blir allt lite mer komplicerat, säger Bo.

Han syftar på de olika markägarna. Statens Fastighetsverk äger marken söder om Gustav X:s mur. Kungsgårdens arrendatorer har åsikter, hovet har åsikter liksom Länsstyrelsen. Och vägen ned från 136 till fyren är Trafikverkets.

– Därför kan jag inte säja så mycket om sträckningen söder om Parboäng i dagsläget. Ambitionen är att leden ska gå utmed och söder om vägen mot Ås. Hur det blir ned mot fyren får vi avvakta med. Vi har en del komplicerade frågor på den här sträckningen. Det är rödlistade djur, rödlistade växter, fornfynd, fågelliv, gamla murar och mycket annat.

Ekonomiskt är läget ok.

– Vi har i dag runt 60 miljoner kronor, berättar Bo Thoor. I år byggs inte mycket men det ska byggas desto mer 2017 och 2018. Faller alla bitar på plats kan vi kanske fortsätta från Albrunna i höst, men osvuret är bäst.

Sedan rullade Bo Thoor ihop sina stora kartor, sa mors och försvann mot nya kontakter, nya diskussioner, nya möjligheter…

Här till höger om dammen är det tänkt att fortsättningen av cykelleden ska gå vidare söderut från Albrunna. De två dammarna ska bli en med dubblerat vatteninnehåll. Vi cyklar alldeles utmed havet bort till gränsen för Albrunnalunds naturreservats södra gräns…

cykelled med oviss fortsättning…

Om du trampar i bildens riktning kommer du småningom till Albrunna. Hur leden fortsätter därifrån är enligt rykten ännu ej bestämt. Den som lever får se…

Hojar du i denna bilds riktning kommer du först till Södra bruket, sen till Södra Möckleby och Degerhamn. Hur leden därifrån ska gå är enligt rykten ännu ej bestämt. Den som lever får se…

dags att banta?

Cykelbron mellan Södra Möckleby och Södra bruket har begåvats med nya skyltar. Du som har modet att ta dig över bron bör veta din vikt. Märket betyder nämligen ”max 12 tons bruttovikt”.

pö om pö

Då och då händer det små och stora saker utmed cykelleden Södra bruket-Albrunna, en sträcka på bara två kilometer ingående i cykelledsprojektet Fyr till fyr.

En högkvalitativ möbel finns nu utsatt strax efter kravallstaketets södra slut. Här kan säkert åtta personer samsas om utrymmet. Sittgruppen är så tung och bastant att inte ens en storm kan rubba den.

Nedanför Albrunna blir det – vad vi förstår – både en parkeringsplats och en vändplan. Redan i dag går det att köra bil hit ned, men ytterst få gör det. Återstår att se hur trafikerad vägen hit ned blir då – och om – även den asfalteras. En cykelbana med biltrafik är ingen lyckad lösning.

cykling tillåten på cykelleden!

Nu är det plötsligt tillåtet att cykla på cykelleden från Fyr till fyr! Här i Degerhamns värstingbacke har det sen i höstas varit förbjudet. Antingen har Trafikverket nyktrat till eller så har Sune Flisa varit framme och picklat de förhatliga förbudsskyltarna.

Backen i höstas. På den tiden och fram till höromdagen var cykelleden den enda i hela världen där det rådde cykelförbud. Läs mer här.

dagens ölandsbild 115

Cykelleden mellan Albrunna och det vi ser i bakgrunden: Södra bruket.

fullbordad asfaltering

Häromdagen var denna sträcka från Södra bruket till skogen i fjärran inte asfalterad. Men det är den nu. Asfalt är inte fult. Fulare än fult är däremot kravallstaketet utmed slänten mot havet.

Man kan undra vad 150 meter kravallstaket har kostat att köpa in och montera.

asfalt genom skogen

Härifrån, nedanför Albrunna, är cykelleden nu asfalterad nästan ända fram till Södra bruket. Banan är ännu mjuk och underbar att cykla på. Snart är nog även resten av leden upp till Albrunna centrum svart som synden. Vi tycker inte att asfalten förfular. Det enda sorgliga i hela storyn är att promenadstigen decimerades till en liten tarm och att ”Ölands Amazonas” höggs ned. Men man kan ju inte få allt här i världen.

Norrut. Risken med denna långa härliga raksträcka är väl ”cykeldårarna” som kommer i 60 knutar på ljudlösa hojar och tycker att leden – och världen – är deras.

Utmed stranden finns gamla och nya knipholkar utsatta. Vad sägs om denna nybyggda faluröda etta med havsutsikt på andra våningen – dock utan hiss.

Vi ser söderut mot Albrunna. Alla tidigare inlägg om sträckningen av cykelleden Fyr till fyr mellan Degerhamn och Albrunna kan du läsa här.

kravallstaket in mot forna Amazonas

Den del av cykelleden Fyr till fyr som norrifrån leder in mot det ”Ölands Amazonas” som inte längre finns har nu försetts med ett räcke, modell ”minst sagt iögonenfallande”. Från stranden kan man tro att man byggt om Bergstigen till motorväg. I Stockholm finns ett skönhetsråd. Många anser att det också skulle behövas i Kalmar. Jag tycker det borde införas även på Öland.

Om man inte vet att räcket leder utmed en cykelled kan man tro att det hör till en motorväg.

Här har man i generationer gått och cyklat på en enkel, naturlig ”väg”. Nu ska metallkonstruktioner som för tankarna till kravallstaket rita blänkande linjalrak linje utmed den vackra strandslänten.

Från hamnen vid Södra bruket.

Från stranden.

Just denna del av Bergstigen var tidigare en av södra Ölands vackraste utsiktsplatser, det perfekta läget för naturintresserade flanörer och romantiska solnedgångsälskare. Hur mycket som nu känns naturligt och ursprungligt är upp till var och en att bedöma. Personligen tycker jag konstruktionen mer hör hemma runt en parkeringsplats i storstad än vid kusten i en av Sveriges minsta och känsligaste glesbygder. 

farhågor besannas

I flera inlägg har jag varit kritisk till skogsskövlingen för cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna. Nu verkar mina och andras farhågor besannas. Den utglesade skogen pallar inte längre för vindarnas tryck och i senaste stormen föll ett 20-tal träd, mest tall. Därmed får vindarna ännu större verkan på de allt färre stackare som står kvar. Så funkar naturen: Det ena ger det andra, eller som man ”ramsade” som barn: _ _ _ och katten på råttan och råttan på repet och repet på slaktarn och slaktarn på oxen och oxen på vattnet och vattnet på elden och elden på riset och riset på pojken och…

Se här hur det en gång såg ut.

Här i norra delen av det svunna Amazonas är förödelsen värst. Vi tittar norrut och inne i skogen till höger ligger runt 15 rotvältor. Området härifrån och 200 meter söderut var tidigare södra Ölands märkligaste naturområde. Ottenby och Albrunna lund blir vid en jämförelse bara bleka surrogat.

Ett av maskiner bearbetat område blir denna talls öde.

Den onödiga trädkapningen på båda sidor om cykelleden ger vindarna större kraft och tallarnas grunda rotsystem orkar inte hålla emot.

Välta vid välta i skogen öster om leden.

Litet rotsystem, tung stam och mänsklig klåfingrighet är ingen bra kombination. ”Ölands Amazonas” är raderat och därmed är södra Ölands mest exotiska stycke natur något man bara kan läsa om i böckerna – och se på Alvarsamt.

Rotvältor in spe kommer att bli en allt vanligare syn i området…

Som av ett osynligt yxhugg är denna tall förpassad till de sälla jaktmarkerna.

Fotot behöver ingen text. Jag kan i stället berätta att samtliga bilder i detta inlägg är tagna med min fickkamera FujiX30, 400 ISO och i JPG-format. I detta format får man vara försiktig med ytterligare skärpning, eftersom risken för överskärpning är stor. Filmsimuleringsläget är Velvia/VIVID.

Precis här började Ölands Amazonas för att fortsätta några hundra meter söderut – ”en magisk enklav” som en gång fanns…

Ölands svunna Amazonas

Den är så fin. Den är så rak. Den är så bred. Den blir så härlig – för dem som aldrig tidigare varit där. Jag talar om cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna. För så är det, Sydölands mest mystiska och egenartade skogsremsa utmed Kalmarsund finns inte längre. Det verkar som om man gått in för att ta bort lövträden, de som närapå skapade nattljus mitt på dagen. Kvar finns mest tall. Mystiken är död. Förr var området ett litet Amazonas. Nu är det bara ”typiskt svenskt tillrättalagt”. Förr tog vi dit gäster och alla gapade över det de fick se. Det känns rätt meningslöst nu. Var finns förståelsen för det unika? Inser inte ansvariga att den lilla säregna landremsa som södra Öland är måste behandlas med varsamhet och eftertanke? Svaret är nej.

Vi lämnar Södra bruket och cyklar söderut. Ännu så länge ser allt bra ut.

Här är första bäcken. Här började tidigare ”Amazonas”. Sommartid blev här lövträdens kronor så täta att det kändes som att cykla in i en kolkällare. Här var så mörkt att nästan ingenting kunde växa på marken. En bit längre fram fanns exotiska stammar med enorma rötter. Och det var mörkt, fascinerande mörkt.

Här vandrade vi mot söder…

Här gick backen upp mot Södra bruket. Det ser ljust ut på fotot men det krävdes minst 800 ISO,  full glugg och stadiga händer för att fånga det unika. Detta var en gång ”södra Ölands Amazonas”.

Rakt. Prydligt. Trist. Men visst, årstiden är glåmig i sig och här kommer att se helt annorlunda ut i sommar. 

Bäcken vid Alvkälla ser ut som ett industriutsläpp. Här gick tidigare en liten enkel träspång.

Bäcken mot havet.

Bäcken österut, upp mot Albrunna.

Lövträd. Ned med dem!

Här har stora ytor rensats från den tidigare så spännande vegetationen. Parkeringsplatser? Till för några veckor sedan låg här också en fin blåsippslokal. 

Vi närmar oss stranden nedanför Albrunna. Även här är alla buskage borttagna och en vändplan är gjord runt ett ensamt stackars träd.

Sträckan upp till Albrunna. Den blir säkert fin när den får växa ikapp. Här fanns tidigare ingenting att kapa och skövla.

Vi tittar norrut mot Södra bruket. Tja, vad säger man? En bit trevlig cykelled – lik många andra. Jag kan bara hoppas att min kritik slår helt fel. Och jag vet att det är svårt att äta kakan och ha den kvar.

 

mot Albrunna!

Cykelleden från Södra bruket till Albrunna äter sig fram genom sensommarlandskapet. Tugga för tugga glufsar sig grävare och skopor mot söder. Det luktar jord och diesel – och hav som skummar.

sol över cykelbron

Eddie Forsman till höger.

Christer Petersson till vänster.

Från vänster: Johanna Steinvall, Barometern/Östra Småland, Eddie Forsman, Kommunförbundet, Christer Petersson, Fyr till fyr, Claes Kollberg, Cementa.

Som en dopad blåslampa med övertryck visade i går solen sitt allra eldigaste ansikte över cykelbron mellan Södra Möckleby och Södra bruket. Det var så bländande ljust att man fick gå med handen framför ögonen för att inte gå rätt in i närmaste lyktstolpe. Jo då, även såna finns numera vid bron.

Inledningstrion höll tidtabellen på ett sätt som skulle få SJ-ledningen att spåra ur av avund. Eddie Forsman, Kommunförbundet, inledde följd av Christer Petersson, projektledare för cykelleden Fyr till fyr. Sist tog Claes Kollberg, platschef på Cementa, till orda och påstod glatt att Ölands två längsta broar nu finns på Cementas mark. Om 27 meter överhuvudtaget kan kallas ”långt” får hågade fysiker, kartografer och eventuella bysnillen avgöra. Claes tog så fram saxen och klippte bandet. Saken var biff. Den bro som vi tycker oss ha cyklat över i ”månader” var invigd. Applåder!

Därpå inleddes det mänskliga lämmeltåget över bron – i ett besinningslöst motljus. Det var tur att bron har höga sidor – om icke hade nog hälften av lämlarna trillat av och slagit ihjäl sig.

Nedan några bilder av tåget – namnlösa.

cykelbron invigd

Klockan 14:09 invigde Claes Kollberg, platschef på Cementa Degerhamn, cykelbron vid Alunvallen. Utförligt bildreportage publiceras i morgon.

antiklimax

Sune Flisa har rymt. Han försvann obemärkt från tävlingarna i cykelbackhoppning i Garmisch Partenkirchen. Sune lär ha lämnat hotellet i vredesmod – och ingen vet vart han styrt kosan. Innan han försvann hann han dock mejla Alvarsamts redaktion:

”Hinner inte ta itu med Mörbylånga kommunledning och Trafikverket angående cyklingsförbudet på cykelleden Fyr till fyr. Livet är för kort för att banka vett i fårskallar. Leverera själva nån gång och glöm aldrig att bollen är rund och allt kan hända. /Sune.”

Och här står vi nu, med en västgötaklimax på halsen. Sune har nämligen missuppfattat hela situationen. Det är bara den branta backen i Degerhamn som fått cyklingsförbud, sannolikt på grund av den starka lutningen – övriga delar av den långa leden är fria att cykla på! Dessa uppgifter nådde redaktion och koncernledning under gårdagskvällens diskussioner på hemligt Kalmarhotell. Koncernledningen uppskattar extrakostnaderna det senaste dygnet till osannolika 123 000 kronor för flygresor, hotell och så kallade ”nattliga fortbildningsövningar inkluderad social träning”.

– Men det är ändå småpotatis i jämförelse med Skatteverkets excesser, som vår VD så träffande uttryckte saken.

Om Sune Flisa inte lígger speciellt bra till på redaktionen just nu måste trots allt sägas att hans eviga och stoiska kamp mot Förbudssverige är sund och riktig. Hela backen i Degerhamn har blivit en enda stor maktdemonstration med besserwisserskyltar i skrikande gult och rött. Förbjudet! Förbudsskylt! Stopparmar! Ingen i Sverige ska själv få avgöra om man vill cykla upp eller ned för backen; Storebror vet bäst. Men juridiskt kunniga vet att en lag måste ha folkets välsignelse för att efterlevas. I denna backe kommer stolta och fria ölänningar att cykla som vanligt – vid sidan av hindrande räcken och med blicken på annat än maktens förbudsskyltar.

Summa summarum: Sune Flisa hade för en gångs skull fel. Men hans ande och frihetskamp lever vidare. Trots pekuniära storförluster är han välkommen tillbaka när helst han vill. Ingen kan leverera som han!

redaktionsledningen

Förbudsskylt och stopparmar vid sträckans nedre ände. I mitten av kurvan skymtar ytterligare ”ett maktens finger”. Frihetstörstande och otämjbara ölänningar kommer framdeles att cykla runt spärren mellan förbudsskylten och höger spärrarm.

Stopparm och förbudsskylt vid sträckans topp. Här slinker en beslutsam ölänning igenom på vilken sida som helst av spärrarmen. Varken taggtråd, spikmattor, fotanglar eller minor kommer att bita. Ingen har hittills kunnat bestämma när en degerhamnare ska kliva av hojen! 

Här kommer det att gå undan värre! Risken för polisingripande är obefintlig. Senast vi såg en polis i byn var 12 juli 1979. Han var från Kalmar och hade kört vilse.

Uppför blir det tungt. Men på ettan bestiger man det mesta. Väl uppe på krönet aktar man sig  för att kalla Öland pannkaksplatt.

att äta kakan – och att ha den kvar

Jag känner mig tudelad. Som cyklist och naturälskare förstår jag att jag inte kan få både ett intakt ”Ölands Amazonas” och en asfalterad cykelväg med hög standard genom samma område. Men i dag känns det som om en av södra Ölands extremt få skogar inte längre finns. Den lilla tarm som blir kvar ger ingen ”skogskänsla”. Och jag frågar mig hur denna skogsslakt har planerats – och godkänts – och av vem? Är det bara tekniker och ingenjörer som nu för tiden bestämmer när leder och vägar i dag ska dras – även genom känsliga och skyddsvärda marker? Har naturintresserade på Länsstyrelsen tappat rösten? Var finns den genuina känslan för naturens storslagenhet? Var finns flexibiliteten och fantasin? Varför måste en cykelled vara lika bred i hela sin sträckning? Och varför i helskotta måste träd som står flera meter från leden sågas ned?

Mina frågor känns meningslösa. Allt är redan gjort. Skogen är nedmejad och de högar som i dag ligger som gravmonument över en svunnen tid blir sannolikt flis för att värma upp nån tätort i norr. Cykelleden blir säkert fin. Under hösten ser alla markarbeten katastrofala ut. Sommar och klorofyll målar småningom om hela landskapet. Men kapade träd förblir kapade. Skogskänslan i Ölands Amazonas är död.

Leden upp från sjön mot Albrunna. Här ska även rör för avloppsvatten mot Grönhögen grävas ned.

Vårt ”stambord” nedanför Albrunna står plötsligt så ödsligt. Varför har man mejat så många buskar och snår? Varför måste allt vara så tillrättalagt? Varför tämja det vilda?

Leden liknar en cyklarnas Autobahn. På sina ställen är det röjt runt tio meter brett. Till vänster om maskinen går den gamla stigen bland de få träd som finns kvar. Med facit i hand skulle leden naturligtvis ha dragits på andra sidan stenmuren – till höger i bild.

Vi tittar åt norr. När man vandrar här känner man inte igen sig. Men vi tror att den unika blåsippslokal som fanns låg ungefär här. Vad vi förstår är den skövlad.

Bäcken vid Alvkälla.

Bäcken mot ost. Den enkla gamla bron ligger kvar ett stycke upp från överfarten.

Här ser vi hur få träd det är kvar från leden mot Kalmarsund.

Linjalrakt!

Mot norr.

Vi närmar oss Södra bruket och tittar åt sydväst. Frågan känns självklar: Varför har man exempelvis kapat dessa träd som stod många meter från cykelleden?

Leden söderut från Södra bruket.

tungt i den branta backen

Nu grävs det i ”störloppsdelen” av cykelleden Fyr till fyr ned mot Degerhamn. Men ännu så länge är backen lika brant. Om man inte bromsar är man snart uppe i överljudsfart – nedåt. Uppåt är det så brant att det ”nästan krävs hacka och bergsbestigningsskor”. Alvarsamt följer med spänning arbetet…

Nedifrån och upp. Du ser backens krön uppe till höger i bild. Det börjar mörkna. 800 ISO, 1/60 sek, bl 4.

Uppifrån. Just där grävaren står börjar det branta partiet – nedåt.

titta vänster, titta höger

Övergångsstället i Degerhamnsbacken är nu klart. Det ingår i cykelleden Fyr till fyr.

Övergångsstället ligger en bit ovan infarten till Återvinningsstationen. Återstår att se om ryktet om trafiksignaler visar sig riktigt…

Fyr till fyr når Albrunna

När man framdeles hojar från Södra bruket och når stranden nedanför Albrunna svänger leden 90 grader vänster och du får en lång mota att ”njuta” av. För att ta sig över sista puckeln krävs kraftig nedväxling, alternativt extraordinärt starka ben.

Den stakade uppförsbacken går från Kalmarsund ända upp till väg 136. Fortsättningen därifrån är mera osäker…

Här tittar vi åt andra hållet och har bara knappt hundra meter kvar ned till havet. Här kommer det att gå undan värre.

över bron

Den allra första cykelturen över cykelbron strax norr om Södra bruket är gjord. Det var en njutning att långsamt rulla över den bastanta träkonstruktionen med underlag av tvärlagda plank som gör överfarten i det närmaste ljudlös. På mycket kort tid har det nu blivit möjligt att hoja från Degerhamn till Södra bruket och vidare på stigen genom skogen till Albrunna utan att behöva svära åt nån dödgrävare till bilist som trots möte ändå måste köra om oss på cyklar – även om risken för påkörning växer dramatiskt. En på hundra står på den intellektuella nivån, vilket man som cyklist alltid måste ha i bakhuvudet.

Hur som helst, bron är fin och vi cyklade fram och tillbaka på den som två små barn. Man får som bekant inte roligare än man gör sig. Nu ser vi med spänning fram mot nästa etapp, som enligt ”vanligtvis tillförlitliga källor” inleds om en vecka eller två. Den som lever får se…

Jo, man blir glad av nya cykelbron. Testa själv får du se! Men trots flera turer mellan Södra Möckleby och Albrunna har vi ännu inte sett till nån annan cyklist.

Bron mot söder.

Bilen kör mot söder: Ventlinge – Grönhögen – Ottenby. Cykelbron och bron över väg 136 går inte riktigt parallellt, cykelbron ”vrider sig en aning åt väster”.

Utsikt från en bro skänker perspektiv, sjöng en gång Brita Borg. Här ser vi ned på vägbron.

Två broar över Cementas väg mellan stenbrott och fabrik.

Brosidorna är höga; det är ingen risk att man kör av.

Cementas väg ned till fabriken. Dagen var grå som läskpapper. ISO 400 och 1/60 sek med bländare 5.

bro vid bro

Nu går två broar över Cementas väg till stenbrottet under väg 136. En bilbro, en cykelbro. I dag 08:20 landade den sistnämnda där den skulle, trots byig vind på minst tio meter per sekund. Beskedet var att jobbet skulle börja vid 06. Alvarsamt var där då men där fanns icke en så kallad käft. Senare fick vi reda på att man skjutit på monteringen av hänsyn till medierna. Dessa var dock fåtaliga. Men ok, vi såg en fotograf med professionell framtoning.

Lyftet gick som en dans och Johan Wesley, vd vid Sanddahls Entreprenad, log med hela ansiktet.
– Bron var till och med lagom lång! skämtade han.

När bron var monterad provcyklade Alvarsamts redaktion – vd, redaktionschef, reporter, fotograf, kaffekokerska, kanslist och växeltelefonist – den nyasfalterade leden från bron till Degerhamnsallén. En salig tur, dessutom i hård medvind; en enda stor njutning för en sann hojare. Och senare blir det lyse också!

Om två veckor lär jobbet med nästa etapp mot Södra bruket ta vid. Etappen efter den lär ligga ute på anbud. Man tar det tydligen steg för steg och var och när slantarna sinar vet nog ingen. Den som lever får se…

 Här ligger hela härligheten färdig för lyft. Den vackra träbron är byggd av Martinssons och väger 22 ton.

Kranen kan lyfta 350 ton nära ”bilen”. Längre ut från den sjunker lyftförmågan drastiskt.

Lyftvajrarna kopplas på.

Nu svävar bron. Två gubbar i vardera änden räckte gott för att styra bron dit den skulle – trots den hårda vinden.

Och så svänger vi lite åt söder, gubbar!

Bron kommer ”färdigladdad”. Till och med vattenledning hänger med (ses hängande under bron).

Här har man vridit bron 45 grader från ursprungspositionen.

Proffsfotograf flankerad av två amatörplåtslagare.

På bron ligger sidorna som ska monteras i broändarna.

Slacka! Ta hem! Bra så!

Nån meter kvar till fullbordan…

 

En halvmeter kvar…

Nu är den på plats. Vi ser den från väster. Visst är den vacker?! Och nog är det ett stänk kurbits över skapelsen?

En första koll av hela brosträckningen i något under cykelhöjd. Ska bli spännande att hoja över…

Här finjusteras läget. Det handlar om centimeter hit eller dit.

Bro vid bro. Här ser vi cykelbron från vägbron på 136:an. 

Brons västersida. Vi tittar söderut.

Sidorna till brons anslutning monteras. 

där satt den

Klockan 08:20 var den på plats, cykelbron nere vid Alunvallen i Södra Möckleby… Reportage under dagen.

olidligt spännande…

Kraftpaketet har intagit sin position. Och snart kommer cykelbron…

Likt en monstruös metallpadda har den tunga kranbilen slagit ned sina fyra ben i backen.

Kranbilen mellan de båda brofästena.

Södra infarten i Södra Möckleby. 

ljuvlig doft

Det doftar gott. Det doftar underbart söder om Södra Möckleby. Det doftar nylagd asfalt. Och snart kommer cykelbron…

Asfalten skimrar som silver i motljuset. Cykelbanan blir slät som ett salsgolv. Och bredden imponerar. I bakgrunden Cementas garage.

Gjutformarna runt brofästena är rivna. Det är klart för broläggning…

Mellan dessa betongklackar ska cykelbron läggas. Kranbilen har anlänt. Bara detaljer återstår inför det stora lyftet…

snart…

Det jobbas febrilt på fästena för cykelbron söder om Alunvallen. Snart kommer själva bron…

Fyr till fyr: Övre Sjöhagsvägen – återvinningsstationen

Cykelleden Fyr till fyr får ett dramatisk parti mitt i kurvan på Degerhamnsbacken. Där kommer det att störta brant ned mot sjön och stackars den som inte har fullgoda bromsar på hojen. Men vi börjar i andra änden – vid Övre Sjöhagsvägen – och cyklar mot återvinningsstationen. Häng med!

Här ser vi sista huset åt söder vid Övre Sjöhagsvägen. Nu vänder vi på klacken och hojar åt andra hållet…

Till vänster går Övre Sjöhagsvägen. Nu cyklar vi rakt fram dit näsan pekar…

Leden är bred och fin, vältad och klar för asfaltering. Till vänster om leden ser vi industriruinerna nedanför Utsikten – och tennisbanan.

Från tennisbanan ser det ut så här åt söder.

Väglysen utmed leden!

Leden slingrar sig fram. Här somnar man inte på dödstråkiga rakor. Cykla Torngårdsvägen rakt över ön en gång så förstår du vad jag menar.

Och här kommer Gugge Backlund i god fart. Hon är bland annat ordförande i hembygdsföreningen. Hon sätter högt betyg på cykelleden genom Degerhamn men hon har sina dubier om backen vid Italienska villan där hon åkte pulka som barn. Där är det brant, som vi snart ska se…

Sadelvägen mot Cementa.

Hela Sadelvägen från norr mot söder.

Italienska villan vid Grimskaftsvägen till vänster och två vägkorsningar tätt på varandra. Här kan det bli rörigt. Cykelleden kommer från vänster på hitre vägen, Sadelvägen, och svänger mot vänster i korsningen. Precis vid gärdsgårdens högra slut går leden vidare upp för den lövtäckta backen några meter till vänster om väglyset. Och där blir det brant!

Samma perspektiv som ovan men genom ett teleobjektiv. Stigen upp blir brantare och brantare…

Spurten av backen. Uppför blir det inga problem, men hur ska det gå nedför?!

Degerhamnsbacken till höger. Pildalsvägen går åt vänster i bild.

Infarten till återvinningsstationen. Ovanför den blir det övergångsställe där cykelleden byter sida utmed Degerhamnsvägen – eller Degerhamnsbacken som jag kallar den just här. Det ryktas om stoppljus vid övergången…

Vissa sträckor är vägen satt med kantsten. Vi är nu vid övergångsstället. Vägen går upp mot väg 136.

robust cykelbro

När man ser gjutformarna vid nya cykelbron nedåt Alunvallen undrar man om den förutom intensiv cykeltrafik även ska tåla elefanter, långtradare och tanks. Jisses vilka dimensioner!

Broklacken på norra sidan.

Vi tittar från södra sidan mot norra. Vägen mitt i bild är den som går mellan Cementa och stenbrottet.

Vägbron på väg 136 över Cementavägen. Norra cykelbrofästet ses uppe till vänster i bild.