vatten, bara vanligt vatten…

Brunnar som gett vatten i 30 år har plötsligt sinat. Hela Öland torrläggs. Kris! Rör vid sidan av bron ska föra över vatten från Sverige. Landshövding Carlsson tar spets i styrgrupp för framtida vattenförsörjning. Avsaltningsanläggning? Det planeras georadarundersökningar från helikopter för 3 till 5 miljoner kronor! Där har du dagsläget i en droppe vatten.

Vi har vant oss vid att det kommer vatten när vi vrider på kranen. Inget märkvärdigt med det. Men det är det. Det är till och med mycket märkvärdigt. Det tycker säkert de som växte upp på Södra bruket där denna stensatta kanal spelade en viktig roll för vattenförsörjningen för inte alls så länge sen.

Det är allt jag tror och vet just nu. Forskning pågår; Alvarsamt reder ut och följer småningom leden från källa till mål…

Kanalen söder om vägen upp till Geologiska trädgården. I bakgrunden Södra bruket.

Här ovanför den gamla bruksruinen där Scenbrottet håller till försvinner kanalen norrut medan den blir allt smalare. Efter ett 50-tal meter tar stensättningen slut och kvar blir bara ett knappt skönjbart dike. Men vart tar det sen vägen?

Den stensatta kanalen har ungefärliga måtten 1 x 1 meter när den närmar sig vägen mellan Södra bruket och Geologiska trädgården. I kommande inlägg får du veta mycket mer…

studier från luften

Det finns i dag internationella forskare som använder sig av fotografering från drake för olika slags studier. De kan gälla smältning av glaciärer eller andra förändringar i landskapet. När jag senast fotograferade nere vid Karl X Gustavs mur på Ölands västsida la jag märke till ”vissa märkliga ringar”, se nedan. På andra ställen syns besynnerliga ”rutmönster”. Senare ska jag försöka utveckla spaningen på dessa intressanta ”tecken” på vår jords yta. Ett möjligt sätt att få variationer i jordytan att framträda tydligare är kanske att flyga i solnedgången och utnyttja ett kraftigt släpljus.

Ser du som jag samma sak: Att det i bilden avtecknar sig åtminstone fyra kullar? Storleken på dem är mellan 10 och 20 meter.

 Här har jag fyllt i och förtydligat ”ringarna” med mörkare färg. Nån som har några teorier?

En gigantisk fyrklöver…

kamp

Livet är en kamp, sägs det. Det stämmer. Jag ser kampen i naturen och jag ser den i mina akvarier och jag ser den i mina trädgårdsland. Det är en ändlös kamp på liv och död i ett evigt kretslopp.

Bilden nedan av friskt gräs och blommor i gult och blått vid ett till synes stabilt träd utstrålar harmoni, ja till och med ”sommarlik frid”. Läget är lugnt, skulle man kunna påstå. Men det är det inte. Åt nedre bildkanten till rasar Öland ut i Kalmarsund. Bit för bit äter havet upp ön, inte i stora munsbitar, men dygnet om i små små portioner… Trädet och blommorna står säkert kvar om tio år, kanske även om tjugo. Sen blir prognosen osäkrare…

En nästan sommarbetonad botanisk idyll – till synes evig.

Om de här bläckfisklika stamförgreningarna är från just trädet ovan vet jag inte. Men man ser att här pågår en kamp som antingen havet eller trädet kommer att vinna – småningom. Oddsen är 99-1.

Från sidan ser vi att stora delar av trädet redan hänger ute i luften utan jord under sig. Och vind och vågor mumsar vidare på stackars Öland…

Öland – ett kalkflak

I en kommentar till ett inlägg för runt en månad sen lovade jag även ett foto uppströms av Storbrobäcken. Här är det. Det ger en rätt bra uppfattning av Öland i miniatyr: Ett enda stort platt kalkflak. Bäcken rinner genom Skärlöv, och vägen vi ser upptill är 136:an.

Öland krymper II

Alvarsamt har tidigare berättat om hur Öland krymper. De mindre jord- och mineralpartiklarna på öns västra sidan spolas ut i havet och branterna rasar, ett fenomen som är mycket påtagligt vid exempelvis Södra bruket. Stormen Egon har skyndat på ”Ölands upplösning i havet”. I dag lyser en stor ”gul limpa” under ett i luften ännu svävande jordtäcke, kvarhållet av gräsrötter. En tidigare ”trappa” ned mot stranden är puts väck och flera träd och buskar har blivit havets rov. Uppskattningsvis har en halv meter av den bevuxna delen av stranden lösts upp och dragits med ut i Östersjön – bara sedan juni. Det gör en meter om året. Öland är här ungefär sju kilometer brett. Skulle en meter sjappa varje år tar Öland sitt sista andetag om cirkus 7 000 år. Alvarsamt kommer att vara på plats…

Över ”den gula limpan” skjuter ett jordlager ut runt en halvmeter. Snart ramlar det och vågorna kan fortsätta mumsandet på Öland…

Närbild av ”gula limpan”,  som sannolikt är nåt slags svavelinnehållande avfall från brukets glansdagar.

I limpans nederdel syns tydligt hur havet bryter av och löser upp den, bit för bit. Allt ovanför ramlar då ned.

Lite till höger om bildmitten ser vi delar av den tidigare ”trappan”.

En stupad i kriget mot havet.

Ett uppochnedvänt träd mot den roströda bakgrunden blir till ett ”naturens stilleben”.

Öland krymper

Redan förra året berättade Alvarsamt om hur västra Öland rasar. Och de små skreden fortsätter år efter år, årmiljoner efter årmiljoner – och till slut är hela Öland ett minne blott. Så passa på att njuta. 😉

Orsaken – om jag fattat saken rätt – är att havet frigör och spolar bort det finare materialet från stränderna. Stränderna undermineras, branterna blir ännu brantare – för att till slut rasa. Träd och buskar följer med. Ända till dess har deras rötter hållit samman branterna och när träden blir havets rov blir branterna ännu skörare. Det fina materialet i det som rasat ned förs bort av vågor och strömmar och förloppet upprepas om och om igen…

En brant vid Södra bruket i Degerhamn. En buske har fått ge upp. Ytterligare en hänger på den så kallade gärdsgårn.

Uppe till höger hänger ett stort sjok gräsmatta ut över kanten. Det syns ännu tydligare på bilden nedan.

Nu behövs bara ett regn som gör ”uthänget” tyngre för att det ska bli havets rov…

inga gråa stenar, del II

Som vi konstaterade redan i förra inlägget är alla stenar gråa – på avstånd.

Men kommer vi närmare framträder färger, här i olika smutsiga nyanser. Men nu luras jag. Bilden visar torkade sjöväxter som bildat tjocka mattor över stranden.

Om man bara tittar på en begränsad del av denna bumling liknar dess teckning ett slags karta.

Mina tankar går till ordet ”tvångsäktenskap” då jag ser denna sten. Hur, var och varför har denna gråa sten åkt på en sån tidernas kyss som satt sig som ett märke i ”gråstenens” ena ände?

Har denna stenklumpeduns drabbats av scharlakansfeber eller mässlingen?

Ju närmare man kommer stenars yta, desto intressantare blir det. Det du ser här är ett utsnitt på bara nån decimeter – som ett kosmos i kosmos.

Man behöver inte vara geolog för att förstå att denna knota innehåller en hel del järn. Rost på stenar är vackrare än rost på exempelvis bilar.

Här har gudarna schumrat i svepande drag med breda penslar.

Små runda gropar i denna blåsten torde ha uppkommit genom friktion av andra stenar – kanske i ett strömmande vatten nån helt annanstans på jorden. Jag kallar groparna för ”pyttegrytor”. Här kan du läsa om jättegrytor.

Detta är kanske stenen med den mest komplexa sammansättning vi såg denna strövdag på stranden. Även färgerna är raffiga, från mörkare blått till ljusare med inslag av alggrönt, engelskt rött och violett.

inga gråa stenar, del I

På lite avstånd är alla stenar mer eller mindre gråa. Men böjer man sig och tittar närmare öppnar sig en spännande värld som är allt annat än grå.

För hur många miljoner år sedan bildades denna ”telefonlurlika” sten? Och var? Kanske på andra sidan jordklotet.

Denna sammansatta jättebumling måste ha bildats under högt tryck. Tror jag som inte kan ett smack om geologi. Lägg märke till den nästan rakbladsskarpa gränslinjen mellan två slags stentyper – eller är det samma sten i olika färger? I så fall varför?

Denna gråblåa flisa är slät som en babykind. Några slags ”ränder” är kanske de synliga effekterna av inlandsisens tryck. Eller ska vi säga inlandsisarnas tryck, för de har sannolikt varit många genom årmiljarderna.

Den här rödaktiga flisan ser ut att ha träffats av hagelskott.

Det blågråa bandet delar den enorma rödaktiga stenen. Hur gick det till? Här skulle vi ha den underhållande Ölandsgeologen Jan Mikaelsson till hjälp. Men man får inte allt här i världen. Eller är det han som är här? 😉

Ett vackert ”sigill” i en mindre sten.

Visst ser ”ristningarna” i denna dramatiska flisa ut som meddelande från en annan värld!

Allt i universum slipas, tuggas, bryts ned, förvandlas för att slutligen förintas. Så även denna nästan kvadratiska sten med märkliga ”inskriptioner”.

Ju mer vi backar från stenarna, desto gråare blir de. Nedtill är alla gråa… Vad lära av detta? Kanske att ständigt försöka se med nya ögon? Fortsättning följer…

Ögat – en trött lögnare

Här på stranden nedanför Albrunna ligger miljoner och miljarder stenar i storlekar från ”flera ton” till ”knappt synliga för blotta ögat”…

”I skymningen är alla katter grå”, heter det. Men det kan gälla även mitt på dagen, att man inte ser den ocean av variationer och olikheter som faktiskt finns – om man bara anstränger sig en smula. På stranden nedanför Albrunna ser alla stenar grå ut. Gråsten och kalk och andra knotor är precis lika grå. Grå, gråare, gråast!

Men så fel! I kommande två inlägg ska jag visa dig att strandens flisor är allt annat än grå. De sprakar av färg, och de är fulla av mystiska koder, hemliga krypteringar och ett överflöd av magi. Så håll ögonen öppna…

Bilder av sten

Landshövding Sven Lindgren talade vid Södra bruket i Degerhamn 2009. Han invigde Navet.

För mig är Navet bilder utan ord. Inte sten, inte förklaringar på informationsskyltar – bara bilder.

Motiv med tyngd

Tungt. Orörligt. Dött.
Det var ord som gnagde i mitt huvud när jag tog hojen till Konstens geologiska trädgård nere vid Södra bruket, Degerhamn. Där är fridsamt att vandra ensam innan alla turister sprider sig som gräshoppor över ön. Jag märkte genast att sten kräver eftertanke. Sten bjuder på mycket utan att göra väsen av sig: volym, yta, balans, obalans. Men framför allt tyngd. Fysisk tyngd. Historisk tyngd. Motiven är flera miljarder år gamla.