Det var en gång en liten båt med stor motor som styrde ut på stora havet. Där stannade motorn. En stor båt med liten motor fick gå ut och hämta den lilla båten med den stora motorn. Båtarna nådde Gräsgårds hamn och alla i besättningarna levde lyckliga i alla sina dagar.
Flera personer har under de senaste åren berättat för Alvarsamt att Gräsgårds hamn håller på att slamma igen.
– Vissa båtar med Gräsgård som hemmahamn kan snart inte lämna den! berättade exempelvis en fiskare från trakten.
En annan hade flyttat sin båt, för även om man muddrade skulle problemen uppstå igen.
– Hamnen suger in leran från havet! sa han. Och om vi skulle muddra får vi inte lägga tillbaka muddermassorna i havet.
Jag tog länge farhågorna som ”charmigt lokalgnäll”, men nu börjar jag förstå. Vissa dagar är hamnbassängsvattnet grått och pepprat med sjögräs och tång av olika slag.
Vad göra? Vem gör något? Eller ska hamnen få sedimentera ihop?
Den som lever får se…
Sorg lär aldrig gå över. Den ändrar bara karaktär. Vid en promenad i Gräsgårds hamn häromdagen blev jag verkligen rörd. Där låg en krans vid monumentet över de tio män som minsprängdes 22 november 1941, alltså för 74 år sen. Sorgen är tidlös.
PS. Ett av Alvarsamts mest lästa inlägg genom åren är invigningen av monumentet i november 2011. Du kan läsa det här. Tyvärr går det inte längre att se de filmade talen.
Gräsgårds hamn i dag. Tidig eftermiddag med isande nordvind. En minusgrad. Ett blåsvart moln glider upp från Baltikum, släpper sina små flingor och upplöses – allt inom fem minuter. Under dessa minuter ändrade sig ljuset varje sekund. Och jag höll på att frysa ihjäl…
Den dag det inte är spännande att fotografera lägger jag smällorna på hyllan. Plåtandet måste för mig vara som pyrschjakt; jag måste ge allt för att hitta och komma nära motivet. Ofta är fotograferandet mycket vardagligt. Men även då måste det vara utmanande. Jag kände det i dag när jag stod i Gräsgårds hamn och både land och hav såg ut som tecknade med kol. Men så… Solen drog upp kjolen en aning och visade hur vardagstrist kan förvandlas till vardagsraffigt – på en enda sekund. Poff! Klockan är 14:39. 1/60 sekund, bländare 6.3, 200 ISO. En minut senare var ljuset blyertstrist igen.
Fyra minuter senare står jag några meter längre norr ut i hamnen och försöker hitta något intressant i sökaren ut över havet upp mot Seby läge. Nej. En ensam skarv sitter på en stenknota långt bort och ser ut som ett sotigt s i den skymning som just är inledd. Den kraken är för långt bort för mitt korta tele. Shit! Inget att plåta! Men då hör jag suset, det där ”gungande vinandet” som jag hört tusentals gånger förr. Upp med kameran åt öster, aningen högre! Poff! Kameran är helt felinställd, alldeles för lång slutartid och för liten bländare. Men i .RAW kan jag rädda två stegs felexponering. Klockan är 14:43. 1/50 sekund, bländare 7,1, 200 ISO.
Inga märkvärdiga bilder. En väderskittrist dag. Beige motiv. Ingen som helst dramatik. Ändå så spännande! Det kommer att dröja innan jag lägger smällorna på hyllan.
Anny sa det till mig. En yrkesfiskare i hamnen sa det till mig:
– Hamnen i Gräsgård måste muddras!
Och yrkesfiskaren lade till:
– Snart kommer vi varken ut eller in här.
Alvarsamt är beredd att hålla med. Efter senaste tidens ostvindar ser hamnen ut som en gyttjepöl, ja nästan som en skitbassäng vid reningsverk.
Men som alltid här i världen måste nån göra´t. Vem muddrar? Svenska Muddringsverket?
– Sen kriget ligger det kvar ett stort svenskt minbälte nånstans utanför Gräsgård, berättade en militär för mig häromdagen.
På ungefär samma ställe omkom tio svenska sjömän under minröjning 1941. Om denna katastrof kan du läsa mer i detta inlägg – där du också hör militär och anhöriga till de omkomna berätta.
Häromdagen var jag i Seby läge. Långt ut vid horisonten såg jag silhuetten av ett örlogsfartyg. Med en enkel kompaktkamera på stativ tog jag en bild i längsta teleläge. Fartyget låg flera sjömil ut från land och farten var minimal. Vid en ännu större delförstoring än bilden nedan ser jag beteckningen Coast Guard, alltså en ”kustbevakare” – vi ska ju vara så svengelska även inom försvaret numera. Kanske att fartyget undersöker minfältet inför eventuell svepning. Jag hoppas man letar rätt på de gamla djävulsvapnen och oskadliggör dem. Från minolyckan 1941 berättades att fastän den inträffade flera sjömil öster om Öland så krossades fönsterrutorna i Södra Möckleby på andra sidan ön, över en mil från olycksplatsen.
En helyllesvensk coast guard – och en swan, sannolikt helyllesvensk även den. Det ska sägas att Coastguarden är mycket längre ut från land än bilden ger intryck av.
Det gäller att passa på nu om man vill fånga Ölands böljande sädesfält på bild. Snart hugger skördetröskorna sina metallkäftar i de förkortningsbesprutade stråna och fälten blir liggande nakna och livlösa en tid. Här dansar ännu cerealierna i gårdagens soldränkta och vindvaggade fält ovan Gräsgårds hamn.
Måndag. Den hårda vinden och den brytande sjön berättar att en ny väderfront tar sats någonstans i söder. Solen bryter sig då och då igenom molnflaken som snabbseglar över himlen. Blått blir gult. Gult blir grönt. Det frasar och skummar. Man känner. Man lever.
Vid Seby läge är havet grönt. Men tio sekunder senare kan det vara blått. Konstnären är solen.
Gräsgårds hamn, norra pirhuvudet klätt i ispansar. En av fördelarna med digitala fotografier är att fotot – förutom själva bilden – innehåller massor av annan information (”metadata”), exempelvis exponeringsdatum och exakt klockslag för exponeringen. Fotot ovan är taget 14:35:17. Det är i sig ointressant. Men det kan bli intressant om du läser vidare…
Södra pirhuvudet i Gräsgårds hamn. Badlust? Noll!
Här blåser mycket mer än bilden berättar. Att bränningarna är så pass långt ut i sjön måtte bero på att Öland här är så långgrunt; sjön bryter vid ett visst djup. Längst ut på piren sitter tio skarvar i sammanträde.
Tillbaka till den digitala informationen som packas samman med det digitala fotot. Detta skott är taget 14:37:34, alltså bara drygt två minuter senare än nästan exakt samma motiv högre upp i inlägget. Och som du ser är ljuset och färgerna helt annorlunda. Orsak: Solen. I övre fotot skär hon igenom molnen en aning. I detta råder helmulet, vilket i fotosammanhang oftast är detsamma som ”blått”. Denna bild berättar också att ”en fotograf ska vara så där lagom nyfiken. Kommer han för nära får han ofta en orsak till att backa igen”…
Mycket händer helt plötsligt på Öland. I morse var nästan all snö puts väck. Jag tog bilen ut i dimman. Plötsligt brände det hål i molnen och vi fick en kvart solsken. Dimman lättade.
I Gräsgård sitter ofta stora rovfåglar på toppen av en gödselhög. Så ock i dag. Men bara en. Jag stannade och smög försiktigt ut med min lilla kompaktkamera i handen. Men fågeln hade redan lyft. Jag slängde iväg ett desperat skott. Detta.
Mina damer och herrar… Håll i er! Här kommer årets nyhet: Jag har sett den! Jag har sett solen och till och med fotograferat den. Här döljer den sig i dis men jag kan berätta att den är rund och gul. Bilden är från Ölands östsida, runt klockan 10 i förmiddags. Men eftersom jag så ofta framhåller att kameran ljuger är det väl ingen som tror mig.
En timme senare var dock ordningen återställd. Solen var puts väck – som här vid korset som står på platsen för tidigare St Johannes Kapell i Ottenby.
3 330! Lägg den summan på minnet. Så många fåglar har nämligen aldrig tidigare ringmärkts i Sverige under ett enda dygn. Så skedde i tisdags 25 september 2012.
– Vinden kom från öster och ett regnväder från väster tvingade ner stora flockar flyttfåglar, berättar Christopher Magnusson, ringmärkare vid Ottenby Fågelstation.
Det tidigare rekordet i Sverige hölls av Falkenberg, där man under ett dygn ringmärkte 3 071 fåglar. Tidigare toppnotering i Ottenby är 2 309. Det nya rekordet är alltså fler än 1 000 ringmärkningar högre.
– Vi ringmärkte 2 295 rödhakar och 877 kungsfåglar, berättar Christopher Magnusson.
Bland de övriga fanns inga sensationer, det är totalantalet som är iögonenfallande. En något udda notering är ”en järnsparv, ringmärkt i Finland”. Tre personer jobbade hela tiden med ringmärkningen och ett dussin extrainkallade vittjade fångstnäten.
Minns alltså 3 330 – det nya svenska rekordet!
– – –
En kvart efter att Alvarsamt fått nys om rekordmärkningen stannade vi vid en åkerkant i Gräsgård. Där blev vi varse att Öland just nu är samlingsplats för mängder av fåglar, även större sådana…
Det är kanske i Melstaby, i dag med två ll, man ska bo om man vill slå rekord. Den här mycket enkla gravstenen hittade jag på kyrkogården i Gräsgård häromdagen. Sara Jönsson blev nästan 105 år.
Äldst i landet i dag är Ruth Engström. Hon blir 110 i september.
Det är mer än femtio år sedan jag senast såg en skärslipare i arbete. Vi snorungar tyckte han var mörk som sot och en aning farlig. Han hade olika slags slipstenar på ett stativ på något som ursprungligen hade varit en cykel. Kompanjonen trampade. Mäster slipade. Och mor min droppade nån enkrona och några tjugofemöringar i en sliten pluska.
Nära nedfarten till Gräsgårds hamn står denna skylt. Nästa gång jag far förbi måste jag undersöka förhållandet närmare. Finns där en riktig skärslipare? En livslevande? Kanske är han mörk som sot? Kanske är han till och med en aning farlig?
Det är förmiddag i Gräsgårds hamn, långt söderut på östra Öland. Solen är givmild, vinden svag. Men i går blåste det friskt. Vågorna har rört upp slam i hamnen. Vattnet är grågrönt, sikten noll. I sin lilla sommarbutik håller May-Britt Landin låda. Kunderna kan få ett ord med i laget – om de är snabba att bryta in. Här vilar inga ledsamheter. May-Britt har åsikter. Bestämda sådana. Om allt men mest om fiske.
– Kommunen glömmer södra Öland, säger May-Britt Landin och vänder den fräsande torskrommen på spisen. Därför måste vi hålla ihop.
– Jag pratar med alla. På tyska och engelska, danska, norska och finska. Men fransmännen är svåra. Dom säger inte många ord. Jag får sköta snacket, även om det är dom som handlar, säger May-Britt och ser så där full i fan ut som bara riktiga livsnjutare kan göra. Hon utstrålar ”en segerviss behärskad glädje” bakom disken, och samtalen med kunderna är rena underhållningen att lyssna till.
May-Britt bor med sin man Seppo i Mörbylånga. Deras fiskebåt Anny ligger i Grönhögens hamn, och Annys Fiske, alltså butiken, ligger i Gräsgårds hamn. Hänger ni med?
– Det är dåligt med fisk nu för tiden, säger May-Britt. Våra fiskare, dom småskaliga, kommer in med fyra fem lådor. Trålarna tar förstås mycket mer, med dom kör ju runt runt och tar allt i sin väg. Vi kör bara nät och krokfiske, ett slags långrev med sill som bete. En kille satte ut flundregarn häromveckan. Han fick tre kilo – på sextio garn. Det finns lite piggvar här, men nu är det småskaliga fisket stoppat. Nu får vi bara fiska borta på ruta 27, säger May-Britt och pekar ut mot havet.
Sedan 2009 sitter May-Britt med i Baltic Sea Regional Advisory Council, BS RAC, som enligt hemsidan ”förser den Europeiska kommissionen med rekommendationer om ställningstagande i Östersjöfiskefrågor”.
– Det är en rådgivande grupp under regeringen, förtydligar May-Britt.
Nu varvar May-Britt upp. Det märks att hon är van att lufta sina åsikter. Och det här med fiske kan hon. Men utrymmet i denna blogg är för litet för alla hennes tankar och infall om små- och storskaligt fiske, om politiker som inte vet vad de talar om och om förbud och regler som för tankarna till moment 22. Vi får nöja oss med ett enda exempel:
– Man kräver lönsamhet för vårt småskaliga fiske. Men hur ska vi kunna uppnå den när man stoppat just det småskaliga fisket efter ål, lax och piggvar?
En kund dyker upp från tomma intet. Och så en till. Stundtals är det kö till den spartanskt inredda butiken.
– Jag har drivit den i fyra år nu, berättar May-Britt. Det är vansinnigt kul. Jag älskar ju människor – av alla typer. Dom kan vara svarta, vita eller gula. Jag älskar dom!
På cykeln upp mot 136:an smakar jag av torskrommen. Den är ljuvlig. Den är fulländad.
Vad krävs mer av livet än en hoj som spinner, en sol som värmer och en bit nystekt torskrom i nypan.
Skvatt intet. Detta är livet på en pinne.
Vatten ser nästan alltid friskt och lockande ut – snett uppifrån. Som här i Gräsgårds hamn.
Men tittar man rakt uppifrån blir intrycket ett helt annat. Förklaringen är enkel. Det är ljusets brytning som spökar. Andra juli blåste hård vind hela dagen. Vågorna rörde upp slam från botten. Bilderna är tagna dagen efter, i nästan kav lugnt väder.
Det vackra havet är alltså intakt om man iakttar det från sidan och inte som Edvard Persson sjöng ”när man ser det lite grann så här från ovan”…
Diset lägger horisonten i behaglig oskärpa. Det duggar varannan kvart. De vita fåren vid Torngårdsvägen stirrar på mig med nollade anletsdrag. En miljon för deras tankar!
I Gräsgårds hamn är det lugnt, trots rätt hård vind som får nätflaggorna att smattra. Skutorna ligger och kliar sig lojt mot kajen – då och då till ett kvävt gnisslande.
I Ås är fåren svarta. Och det kryllar av dem. Regnet tycks inte bekomma dem det minsta, men några småttingar skriker i högan sky. De är törstiga. Men det är knökpackat i baren.
Ottenby är magnifikt. Lundarna sköts som spädbarn. Just nu förbereder man en gallring av en del björk och asp på rätt stora arealer. Man ska också topphugga träd. Topparna får ligga kvar på backen – som död ved. Detta ska stimulera kvarvarande träd och ge bättre skogsbete. Jo, det är sant. Det ska införas igen, småningom… Pendeln slår.
Tidigare misslyckanden ska nu vändas i succé. Hjortarna ska plåtas på nära håll. På med längsta objektivet, jag fokuserar på runt 50 meter och ställer in för fem bilder i sekunden. Smygjakten börjar. Inspirerad av ungdomens pojkboksindianer går jag så tyst att klockorna stannar och fåglarna håller andan. Jag smyger rätt i vinden, nu är det bara en tidsfråga innan jag ska få korn på högviltet. Jag smyger ljudlöst två kilometer. Inte en hjort, fastän jag tagit mig fram på så böjda knän att de värker. Ok, jag ska inte göra mig till. Skit i det då, förbannade hjortskrällen. Nu slappnar jag av och går småvisslande utmed en laduvägg ned mot det gamla fågeltornet…
Dåååååååååååå! De står precis bakom knuten. Sex hjortar kastar sig iväg i panik – fem meter från mig. Jag får nästan hjärtslag men hinner ändå rikta Canonen mot de flyende djuren. Smällan hostar som en kalashnikov. Åtta bilder att servera världspressen!
Men ett långt objektiv inställt på 50 meter tar inga bra bilder på fem meters avstånd. Som fotograf kommer man aldrig ifrån optikens lagar, hur gärna man än vill. Denna bild blev bäst.
Efter chocken vilar jag ut uppe i fågeltornet. Byter till ett kort zoomobjektiv. Lullar iväg hem utan indianmockasinerna på, struntar fullständigt i vindriktningar och hjortar. Men… Jag känner mig iakttagen. Och det är jag. Tre rackare står 50 meter bort och blänger hånfullt på mig. Jag tar denna bild med helt fel objektiv. Ser du alla tre?
Hade jag haft det långa telet kvar på kameran hade jag kunnat plåta in i näsborrarna på dem. Men som alltid här i livet är det bara att bryta ihop och komma igen.
Det var först för några år sen jag på allvar uppmärksammade problemet med det jag kallar ”färgsmitta”. Jag träffades av insiktens pil när jag plåtade en kyrka – den i Gräsgård på sydöstra Öland. Var det fel på kameran? Nej. Var kameran felinställd? Nej. Hade jag gjort nåt fel? Nej!
På helbilden av kyrkan ser du hur solens strålar studsar i det röda tegeltaket och kastar en färgsmitta på både basilikans gavel och på tornet. I detaljbilden ser vi ännu tydligare ”hur vanligt taktegel kan färga en vit tornvägg i en skala från spökorange till likblått”.
Samma problem uppstår ofta vid fotografering med blixt. Slår jag en blixt upp i ett blått tak färgas hela rummet åt det blå hållet. Är taket rött drar hela bilden åt rött. Bilden får ett färgstick. Enkelt, men svårare att tänka på mitt under ett brådskande fotouppdrag.
Effektfullt eller inte? Som alltid är fotografen enväldig herre över sina bilder. Färgsmittan kan användas – eller tas bort i bildbehandlingsprogram.
Nästan alla bilder tas från ”knappa två meters höjd”, vilket ofta är lika med ”underifrånperspektiv”. I bilderna nedan har jag roat mig med att fotografera från dryga sju meters höjd. Kameran står på teleskopstativ. Skärpeinställning och exponering görs med radio.
”Höghöjdsfotografering” är inte bara en ploj. För mig är den självklar i många sammanhang, exempelvis utefester, evenemang, sport, gårds- och reklamfotografering.
Som alltid i denna blogg kan du klicka på en bild för att förstora den. Bredden är från och med nyår nästan alltid 1280 pixlar.
Välkommen upp i det blå!
Gräsgårds hamn. Bilden är tagen från piren. Vid ”höghöjdsfotografering” måste man se upp med nyckfulla vindar. En riktig körare kan sopa hela utrustningen i havet.
Gräsgårds hamn från landsidan.
Södra Bruket. Lägg märke till vad ”höghöjdsfotografering” kan tillföra bilden. Från marknivå skulle vi inte se att bruket ligger vid havet.
Radiostyrd skärpeinställning och exponering från dryga sju meters höjd ger stor frihet. Det är jag som vinkar mot ”fotografen”. Men det höga stativet väcker viss uppmärksamhet. När jag skulle ta denna bild stannade postbilschauffören och frågade vad jag sysslade med.
Kyrkan i Södra Möckleby. ”Höghöjdsfotografering” kan ge fördelar vid plåtning av byggnader, eftersom ”inåtfallande” hussidor kan undvikas redan vid exponering. Man slipper den grannlaga uppgiften att ”räta upp spetsiga kåkar i PhotoShop”.
Södra Möckleby. Väg 136 går norrut till höger i bild. Till vänster ser vi Britts Manufaktur som Alvarsamt nyligen besökte.
Eftersom så många har läst – och fortfarande söker – inlägget om minnesstenen i Gräsgårds hamn lägger jag ut ytterligare några foton från den lugna minnesdagen 22 november 2011.
Då jag inte har några anteckningar kvar saknas bildtexter. Dock kan många av personerna identifieras genom att jämföra detta inlägg med det första. Viss information får du också genom att peka på ett foto. Då ser du fotots titel.
Jag kör ned mot udden. En svag sol orkar här och var klösa sönder morgondiset. Jag ser två eller tre par som är ute och går. Det verkar som om mänskligheten börjar kvickna till liv igen. Nere vid Långe Jan står tio bilar parkerade. Ett dussin fågelskådare häckar i lä bakom ett hus och tittar ned i sina tubkikare, till synes tysta och allvarliga. Det finns tydligen nåt intressant åt sydsydväst – som jag inte ser. Men å andra sidan känner jag bara igen talgoxe, skata och kråka – och kanske även koltrast. De räcker bra för mig. Jag delar in fågelarterna i tre kategorier: måsar, kråkor, sparvar. Ugglan ser inte ut som en fågel så den får inte vara med. Örnar är för stora och kolibrier för små. De senare hör till humlorna.
Trots minusgrader och en vind på mellan 10 och 15 meter i sekunden finns en och annan hårding som ogenerat vandrar runt nere på den helt oskyddade udden. Själv pallade jag bara tio minuter i det fria, trots tre jackor, kapuschong, varma stövlar och handskar. Vinden runt fyren känns vass och kall som härdat stål.
Under mitt varv Södra Möckleby-Ottenby-Torngård-Södra Möckleby gjorde jag här och var snabba utryckningar från bilen, drog av några skott – för att snabbt som fanken ta mig tillbaka till Volkswagenbastun.
Vi har nu genomlevt november, som borde förbjudas i svensk grundlag. Vi har med hjälp av liljeholmens, klappar, glögg och grandoft hjälpligt klarat oss igenom även december. Och nu är snart den mörka, tysta och panka januari slut. Livet har under lång tid legat under i matchen mot Mörkret. Men nu svänger det. Fördel livet!
Aldrig tidigare har jag sett så mycket folk i den idylliska lilla fiskehamnen. Där fanns så kallat vanligt folk och mängder av örlogsofficerare – och en präst i kappa så svart. Vädret var det bästa tänkbara för en stillsam ceremoni: svag vind, en handfull plusgrader och en mild sol på himlen, beströdd med mestadels tunna moln.
Morgan Backman hälsade alla välkomna. Han och gode vännen Carl-Axel Olsson har drivit projektet för minnesstenen i Gräsgård. Sedan talade kommendörerna Johan Forslund och Jonas Wikström.
Polismästare Holger Radner representerade de anhöriga till de förolyckade vid minsprängningen 1941. Han är brorson och namne till den omkomne fartygschefen. Holger berättade om hur hans farmor vid tiden för olyckan stod i sin affär på Mårtenstorget i Lund och pratade med några kunder. Ett bud kommer in och överlämnar ett telegram. Farmor tar telegrammet och börjar läsa… Hon svimmar och blir liggande på golvet. Kunderna tror att hon har fått en hjärtinfarkt – tills de ser det hopskrynklade papperet i hennes hand, ett telegram från örlogsbasen i Karlskrona. Texten är kort och koncis – och iskall: Eder son, Ernst A Holger Radner, har i dag givit sitt liv för fäderneslandet.
Komminister Torgny Jansson-Greek bad för de omkomna och påbjöd en tyst minut, som följdes av kransnedläggning och diktläsning av Carl-Erik Edström, ordförande för Flottans Män i Västervik och ansvarig för minnesstenens utformning.
Flottans mäns sångarlag från Västervik sjöng och slutligen avrundade Morgan Backman ceremonin.
Minnesstenen är på plats – som en fast punkt för efterlevande och varnagel för kommande generationer.
De omkomna vid olyckan utanför Gräsgård:
Konstituerande fänriken i flottans reserv Ernst Arne Holger Radner, Lund.
Löjtnanten i flottans reserv Karl-Erik Fagerlund, Kalmar.
Värnpliktige flaggkorpralen Erik Gustav Patrik Nilsson, Helsingborg.
Furiren Allan Fingal Lundgren, Karlskrona.
Korpralen Jon Helge Andersson, Karlskrona.
Furiren Karl Gustav Zerny Hansson, Kristianstad.
Värnpliktige Gustav Harald Danielsson, Ljungbyholm.
Värnpliktige Karl Manfred Frank, Oskarshamn.
Värnpliktige furiren Einar Svensson, Ekeryd.
Värnpliktige Ludvig Vilhelm Karlsson, Fiskebäckskil.
I Ölandsbladet läser jag om den tragiska minsprängningen utanför Gräsgård 1941. Tio människor miste livet och de ska nu hedras med en minnessten.
70 år har gått. Det kan tyckas vara en lång tid, men personligen tycker jag krigets vanvett ständigt måste beskrivas och hållas levande – av ett enda skäl: För att hålla kriget borta.
I går var jag nere i Gräsgårds hamn. Där står stenen, inslagen i plast. Avtäckningen görs i morgon tisdag 11:00.
På östra sidan – ungefär i höjd med Södra Möckleby – ligger ett av mina favvoställen: Gräsgårds fiskehamn. På cykel rullar man hela vägen ned från väg 136, ungefär en kilometer, och hamnar i en fridfull idyll med bodar och gamla goa fiskesmackar. Sommartid finns butik som säljer rökt och inlagd fisk.