Kategoriarkiv: Hav och sjö

och det varde måndag…

_mg_4570_bHösten är ovanligt färglös i år. Men det finns undantag. Vissa partier utmed Bergstigen i Degerhamn är några.

tradetMen även det färglösa har sin tjusning. Detta vackra bladlösa träd skimrar i vitt, grått, gråblått, svart.

”Södra Öland ska lyftas igen.” Ja, så skriver Östra Småland. Det mesta man drömde om 2009 verkar ha gått upp i rök eller blivit kvar på startlinjen. Nu vet inte jag vad man hade för visioner för sju år sen, men tydligen var de många, eftersom tidigare kommunalrådet Kent Ingvarsson (M) i veckan levererade en riktig högersmocka i samma artikel: ”Utvecklingen har varit katastrofal med allt snabbare urbanisering.”

Vad göra? Kent Ingvarsson föreslår en landsbygdsutvecklare för södra ön. Personligen tror jag inte mycket på en sån. All utveckling måste göras av invånarna, något som Kent själv säger i samma artikel: ”Men det är i första hand medborgarna själva som ska stå för själva utvecklingen. Däremot ska kommunen se till att det finns pengar.”

Jag tror inte på det heller. Allt företagande innebär risktagningar. Företagandets grunder är intresse och kunskaper och en stor slev jävlar anamma. Att kommunen genom ”pengar” skulle eliminera riskerna för företagande känns som fel väg. Ska allt i livet göras ”säkert” blir nog inte mycket gjort.

Även om urbaniseringen är katastrofal finns glädjeämnen. Vad sägs om denne göteborgare som vill bli åretruntboende i lilla Degerhamn/Södra Möckleby? Glädjande nog är några telefonnummerlappar på papperet rivna så det finns hopp om ytterligare en sydölänning! Eftersom jag är optimist säger jag redan nu: Välkommen hit!

goteborgare

Något som verkligen inte har gått i stå är uppbyggnaden av den omkullblåsta ladan i Degerhamn. Det var snart ett år sen orkanen Gorm som svepte av hela övervåningen på byggnaden 2015. Kåk och tomt såg ut som efter ett bombanfall och jag hade svårt att tro på en återuppbyggnad. Lyckligtvis hade jag fel och steg för steg närmar sig bygget sitt slut. Snacka om happy end.

januariGorm har sopat rent i november 2015. Vid Ölands södra udde blåste 27,5 meter per sekund.

augusti_2Augusti i år.

augustiLadan från luften i augusti i år. Om man jämför med villorna omkring ser man hur enormt stor byggnaden är.

augustiladaNorra gaveln under flyktiga sommarmoln.

lada_oktoberMitten av oktober 2016. Jobbet är kanske klart till ettårsdagen av orkanen Gorm?

Den av Länsstyrelsen stängda ställplatsen i Degerhamn är trots det förnuftsvidriga beslutet numera fylld av bilar, vanliga bilar. I går kom bilar på led, bilar åkte igen och nya fyllde på. Det kryllade av bilar, man kunde tro att man var i Stockholms city. Ur bilarna klev fågelskådare med sina mäktiga optiska kanoner.

sibirisk_jarnsparv_1Bilarna var så många att de fick ställas på led. Rep och skyltar vägledde förare som eventuellt fått pippi på hjärnan.

sibirisk_jarnsparv_3Alla spejade med fixerad blick mot nordväst. Alvarsamts utsända såg intet, bara tristgrått hav och en ännu tristare Sverige i fjärran. Vad fotograferade man med dessa muskedunder?

sibirisk_jarnsparv_2Mystiken tätnar. Fotograferar man sand? Fotograferar man vatten? Fotograferar man det hemska Sverige? Ingen vet. Tystnaden ligger tät över strandlivet – som ett lock till tryckkokaren.

sibirisk_jarnsparv_4Stora Nikonsmällor på stativ, som under fotbolls-VM eller vid filmfestivalen i Cannes. Vilken kändis är på ingång? Från havet? Kommer kanske Sune Flisa simmande från Shimla, Indien?

sibirisk_jarnsparv_5Efter en stund lättade tystnaden en aning och många av männen med fotokarbiner tycktes slappna av en smula. Vår utsände reporter tog mod till sig och frågade. Svaret: En (en enda!) sibirisk järnsparv.

Det lär krylla av fågelskådare även nere vid fyrplatsen. Orsaken är att där inte finns en (en!) utan mängder av rara fåglar. De har kommit som snedseglare med den envisa hårdvinden från Ryssland! Svenska Dagbladet skriver att ”Ryskt extremväder flax för svenska fågelskådare”. Sibiriska järnsparvar och azurmesar lär – exempelvis – kunna avnjutas i okularet. Tusen ornitologer lär ha invaderat ön. Hur många fåglarna är låter jag vara osagt.

skarvarSkarv på reven vid södra udden. Den är inte alls rar. Kanske därför många vill skjuta den, medan andra protesterar.

Apropå fåglar ser fågelsjön i Degerhamn ut att växa igen allt mer. Eller luras ögat av sjöns framtoning i årstidernas olika förklädnader?

oktober_2016Fågelsjön i oktober 2015. Grönt lyser med sin frånvaro. Ockrafärgerna tar över.

augusti_2015I augusti 2015 var i stort sett allt i motivet grönt. 

hostHösten går långsamt mot vinter. Det döda bryts ned för att ge näring åt det kommande. Långt bort skymtar en vår…

Att Alvarsamt mest huserar på södra Öland hindrar inte att vi nån enstaka gång uppmärksammar något berömvärt på norra ön. Kommunalrådet i Borgholm, Ilco Corkovic (S), betalar luncher och bensin ur egen ficka. Det skriver lokala medier, bland andra Barometern, den 15 oktober. Ilco har, enligt Östran, inte fakturerat representationsluncher och liknande efter sitt tillträde 2014.  Han betalar själv även om han exempelvis bjuder en företagare på lunch. Ilco menar att arvodet täcker utgifterna. Bravo, Ilco! Alvarsamt lyfter på hatten. Så borde flera jobba inom politiken.

Den i en kommentar utlovade videointervjun med Sune Flisa gick inte att genomföra. Det blev den gamla vanliga visan: Bråk om honorar. Att en liten kulturpublikation som Alvarsamt ska betala inte mindre än 40 000 kronor för en treminuters intervju är i grövsta laget. Vi erbjöd hälften, men gode Sune tvärnobbade.

Sune Flisa är i stället åter beredd att kasta sig in i både politiken och byråkratin för att – som han själv säger – leda södra Öland mot en storslagen framtid. Första steget är att med nästan hundraprocentig säkerhet utnämna sig själv till länets nästa landshövding. I ett mejl till tillförordnade hövdingen skriver Sune att han ”är den utan konkurrens bäst lämpade för jobbet”. Att gode Sune bara för en kort tid sedan krävde stängning av landets länsstyrelser tycks han helt ha glömt bort. Nå väl, nedan publicerar vi – med viss tvekan – Sunes mejl till Malin Almqvist, tillförordnad landshövding och länsråd i Kalmar län:

sunemejl

För övrigt kan noteras att min fru köpt årets första pepparkakor. Det ryktas att vi går mot nåt slags högtid…

_ _ _ _ _

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 24 oktober.
Märkt , , , , , , ,

henrys fyr

Birger Hagman är genomsyrad av hav och skutor. Han kan allt och lite till om öländsk sjöfart. Alvarsamt träffade honom under Internationella Fyrdagen nere i museet i Degerhamn där han visade Sjöfararkustens utställning. Han visade även fyren Ingrunden, som är ett HPD-arbete (hopplockade delar).

Birger Hagman berättar:
– När dom byggde vindkraftverken i sundet ville man ha en forskningsstation om vindar och strömmar. Då släckte man fyren Utgrunden och lyfte bort hela den övre delen och satte forskningsstation där. Den fick namnet Utblicken. Henry Claesson i Degerhamn ville få tag i den nermonterade fyrdelen. Han fick den. Cementa hjälpte till att gjuta fundamentet till fyrens övre del. Henry tiggde också till sej tändningssystemet – som fortfarande fungerar. Men i dag lyser Ingrunden bara in mot land – och hem till Henry. Fyren har alltså ingen som helst marin funktion i dag. Den invigdes 2004.

Alvarsamt besökte fyren redan 2012. Klicka här om du vill läsa även det inlägget.

ingrunden_1Birger Hagman i Ingrundens bottenvåning. Väggarna är fulla av historiska tillbakablickar.

ingrunden_2Fastän Ingrunden inte har nån som helst marin funktion är den marina prägeln mycket påtaglig.

trappanLejdaren upp till fyrtoppen är kort men brant.

ingrunden_4– Den är väl runt åtta meter hög, men ute i sundet var den mycket högre. Där var den en viktig fyr, berättar Birger. I dag finns ingen fyr där ute. Det finns andra navigationsmedel. Fyrarna tappar i betydelse. Många är ren kuriosa i dag, och på sikt försvinner nog alla fyrar. Men vi sjöbusar vill förstås ha dom kvar, erkänner Birger Hagman och ser aningen ledsen ut mitt i ett gapskratt.

ingrunden_museet_cementaFyren från norr i oktoberkvällsljus. Det större huset bakom Ingrunden är Degerhamns Hembygdsmuséum. Längst bak: Cementa.

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 10 oktober.
Märkt , , , , , ,

vattenfärger

Från stranden ser havet ofta ganska enformigt ut, färgmässigt sett. Det är blått, lite mörkare vid horisonten men bara blått. Eller gråblått. Eller grönblått. Från luften ser vi det enformiga havet i helt andra färger. Färgskalan går från tristbrunt med inslag av violett till flera nyanser blått till djupgrönt, mintgrönt och neongrönt. Naturligtvis är det de olika bottentyperna som skapar detta färgfyrverkeri, ity vatten i sig är helt färglöst. Rubriken på detta inlägg är alltså vetenskapligt felaktig. Men den får stå kvar eftersom den är dubbelbottnad och lagom kryptisk.

Gårdagens eftermiddag var strålande. Vår enda flygning varade i en timme och efter många dyk och stig fick vi – äntligen! – den bild som vi jagat så länge. Det sa bara klick – och där satt den! Jag måste säga att det blev en makalös bild som inte ingår i detta inlägg. Den blir fin i ett helt annat sammanhang…

vackerDagFyrplatsen i går. Här tar Öland slut. En makalös sensommardag med – hör och häpna – nordostliga vindar. Men de var varma och lyfte kiten med kamera lugnt och fint ut över havet söder om Långe Jan. Titta på vattnet från vänster till höger. Det går över många gröna till violetta nyanser. Och blå.

vackerDag_2Nordostlig vind 6 meter/sekund. Apelsinsol med enstaka tunga mörka moln. Rätt mycket folk, de flesta sa titt som tätt ”sehr schön” eller till och med ”Ich liebe Oland”…

Märkt , , ,

vattenled med tusenåriga anor

Sjöfararkusten_1En sammanfattning av Sjöfararkustens mål och mening finner du här. Kortfattat är Sjöfararkusten ”en organisation för sjöfartsmuseer i samverkan”.

Man kan inte annat än förundras över det starka intresse som ligger bakom arbetet i många klubbar, föreningar och intresseorganisationer i vårt land. Föreningen Sjöfararkusten är ett bra exempel. I Sjöfararkusten fokuserar man på det maritima livet i förgången tid. Sjöfararkusten har blivit en tummelplats för personer med ett brinnande intresse för havet, segelfartyg, skeppare, besättningar, hamnar och livsöden. Dryga tiotalet museer utmed kusten är med i föreningen: Rågö, Loftahammar, Västervik, Gamleby, Mönsterås, Figeholm, Oskarshamn, Degerhamn, Pataholm, Kalmar, Bergkvara och Borgholm.

– Vi kan ses som en paraplyorganisation för alla kustmuseer från Västervik i norr till Karlskrona i söder, berättar Birger Hagman, vice ordförande i styrelsen. Sträckan är en del av kung Valdemars segelled som finns omtalad redan under 1200-talet.

Birger Hagman guidade Alvarsamts utsända runt på skärmutställningen i det lilla men innehållsrika hembygdsmuseet i Degerhamn.
– Vi vill visa upp vad vi gör, kalla det gärna marknadsföring. Grundtanken är att skapa en stor databas. I den ska man småningom kunna söka allt som har med sjölivet i området att göra.

I utställningen figurerar också en liten bogserbåt, S/S NALLE. Han byggdes 1923, försvann till Köpenhamn, missköttes, rostade och blev nästan ett vrak. NALLE – ett fartyg som faktiskt är en ”han” – hittades av Burre Hellman som satsade pengar i honom. Resten är solskenshistoria som du kan läsa här.

– I dag ligger NALLE renoverad och vacker i hamnen i Oskarshamn, berättar Birger Hagman och ser genuint lycklig ut.

Sjöfararkusten_4– I den databas vi just ny bygger upp finns dels en föremålsavdelning, dels sökbara register för fartyg, rederier, varv och personer, berättar Birger Hagman, här framför planschen om Degerhamns sjöfartsmuséum – som ingår i den skärmutställning om Sjöfararkusten som för en dryg vecka sedan avslutades i just Degerhamns sjöfartsmuséum.

Sjöfararkusten_2En av de två utställningsskärmarna i Degerhamns sjöfartsmuséum. – Nu går utställningen vidare till Gamleby, berättar Birger Hagman. Den databas som Sjöfararkusten byggt upp innehåller i dag 15 000 föremål, 600 fartyg, 15 000 personer och 34 000 mönstringar.

Sjöfararkusten_3Den praktiska skärmkonstruktionen är gjord i Polen. – Av ekonomiska skäl, förklarar Birger Hagman. Den som vill få tillgång till den gigantiska databasen kan vända sig till någon av medlemsföreningarna.

Sjöfararkusten_5Öländska 200-åringen Borgholm har en egen plansch i expon. Borgholms stadsmuséum hittar du här.

Märkt , , , ,

vägen går mot Resmo

betande_kreaturVi lyfte från parkeringsplatsen vid Möckelmossen i varma, nästan  heta vindar. Från bara några tiotal meters höjd ser vi så mycket mer än från backen – den cirkelrunda stensättningen i bildmitten, till exempel. Vid horisonten sticker Resmo kyrka sitt torn i vädret. Kör du vägen åt andra hållet hamnar du i Stora Brunneby.

Märkt , , , ,

södra grönhögen

SödraGrönhögenEn större version av bilden hittar du här.

Märkt , ,

och det blev sommar igen…

Grönhögen_hamnen_539Grönhögens hamn i dag klockan 16. Varma, lugna sydvästvindar med skulpturala cumulusmoln i bakgrunden. Från nu fram till jul bjuder Öland på en eller ett par grader varmare väder än fastlandet, tack vare det omgivande varma havsvattnet. 

Du som vill se flera detaljer i bilden kan klicka här för att få upp en större version av bilden.
Märkt , , ,

i röret…

Birger__2Birger Hagman vid en av planscherna på utställningen ”Sjöfararkusten” i Degerhamns sjöfartsmuséum.

Vi konstaterar – i bild – att sommaren har gjort comeback. Och så fortsätter vi loppissvängen. Nästa besök bland glas, tomtar, kannor och konst för allt mellan 50 och 500 000 spänn görs i Bredinge. Och så går vi på muséum – i lilla Degerhamn! Där har en skärmutställning om Sjöfararkusten just avslutats. Sjöfararkusten! Vad 17 är det för nåt? Läs Alvarsamt så får du svaret…

Eftersom det i går var Internationella fyrdagen kliver Alvarsamt även in – men icke upp – i en fyr, eftersom vår utsände lider av svår svindel, så våldsam att han inte ens kan gå i skor med tjocka sulor. Vi  hoppas också kunna visa svindlande vackra bilder tagna från luften. Av vad återstår att se…

Märkt , , ,

det var en gång en hamn II

gåsestenEn del av en brygga är nästan allt som finns kvar av den gamla hamnen i Gåsesten, Hammarby. Du ser den ovanifrån i inlägget under.

Märkt , , ,

det var en gång en hamn

Gåsesten_hamnGåsesten. Här låg för länge sen en liten hamn. Av den ser vi bara ett litet bryggfragment i dag – och den rostiga stolpen till nåt slags vinsch. Om lik som flyter iland i Gåsesten kan du läsa här.

Märkt , , , ,

revet

revetGammalsbyören strax söder om Gräsgårds hamn.

Märkt , , ,

Hamnen i Grönhögen

Grönhögen_hamnGrönhögen hamn sedd från den södra, yttre piren. Hamnen har en fin ställplats för husbilar, och många seglare angör bryggorna. En av dessa seglare menar att man inte angör en brygga – det är språkligt helt fel! Läs mer om hans friska åsikter här. En seglande skönhet kan du skåda här och ett vrak som fortfarande ligger kvar i sjösättningsvaggan  finns att se här. Du kan även se stormen slå in mot piren, det gör du här.

Grönhögen_pirEn bit ovanför den yttre piren skådar vi mot söder. Uppe till vänster i bild skymtar vi den väl skyddade småbåtshamnen. Hamnen ännu mer från ovan kan du kika på här. Och här.

Grönhögenpir_4Vi stiger ett stycke upp i det blå för att se småbåtshamnen tydligare.

Grönhögenpir_2Nere på piren igen kan vi se att den nog bör pysslas om en aning för att inte tidens tand ska bli dess överman.

Märkt , , , ,

badsommar

Redan tidigt om morgonen är badarna på plats i det gamla stenbrottet i Grönhögen. Vattnet är svart, blått, turkosfärgat, gulgrönt, ytan blank som ett salsgolv. Djupet är som mest 30 meter. Det lär vara gott om kräftor och abborre i sjön, och många dyker där. Förhållandena anses lätta och sikten god. Vill du följa med ned i djupet klickar du här.

Grönhögen_kalkbrottsjö_1Vattnet skimrar i färger från gult till indigo. Kvarnen i bakgrunden står i korsningen väg 136 och Eketorpsvägen i Grönhögen.

Grönhögen_kalkbrottsjö_2Man kan hoppa i plurret från lodräta klippor, somliga ”höga”, andra ”inte fullt så höga”. Som alltid bör man först kolla djupet.

Grönhögen_kalkbrottsjö_3Den lodräta kalkstensväggen sjunker nedåt djupen i ett allt mörkare neonskimmer. Liknande färger i vatten har jag aldrig tidigare sett i Sverige.

Grönhögen_kalkbrottsjö_4Sjön har också en liten playa med grundare vatten. I bakgrunden ser vi den del av brottet där det fortfarande bryts flisa (= sten på öländska).

Märkt , , , , , ,

åskvädret drar in…

oväder_1Under gårdagens åskväder i Degerhamnstrakten ändra himlen och havet ideligen färg – som en skrämd kameleont. Vi fick se allt från isgrönt till åskblått på naturens egen catwalk.

oväder_2Det sista ljusa partiet på himlen har släckts och ersatts av en dov blå hotfull färg. Nu är det dags för att släppa fram de hårda vindarna och åskan. Det är en välregisserad föreställning vi ser…

oväder_3Molnen blir åter synliga, vinden tilltar och inom några sekunder vräker regnet ned så kraftigt att sikten påtagligt försämras. Det kom säkert flera millimeter på bara några minuter…

Märkt ,

svalka mellan två vatten

Näset_1En underbar dag med en magiskt varm vind krävde luft under vingarna och svalka från helst två vatten. Vi fann det vi sökte på landtungan mellan sjön och havet väster om Hammarby. Mot söder ser vi skorstenarna på Cementa.

Näset_2Åt norr. Vingarna på snurrorna på Eckelsudde flimrar vid horisonten och på betet nära havet ligger krittren och idisslar. Observera färgskillnaden på vattnen. Bräckt vatten till vänster, sötvatten till höger.

Märkt , , , ,

marin saga

Det var en gång en liten båt med stor motor som styrde ut på stora havet. Där stannade motorn. En stor båt med liten motor fick gå ut och hämta den lilla båten med den stora motorn. Båtarna nådde Gräsgårds hamn och alla i besättningarna levde lyckliga i alla sina dagar.

litenBåt_StorBåt_1

litenBåt_StorBåt_2

Märkt

Gräsgårds hamn

Hamnen_GräsgårdVi har länge velat ta bilder av Gräsgårds hamn utifrån havet – och en bit upp i luften. I dag stämde äntligen de vädermässiga parametrarna: Västlig vind, 8 meter per sekund, sol med mycket tunt molndis då och då. Som Alvarsamt tidigare berättat är hamnen i behov av muddring, eftersom havets virvlar för in slam genom det smala inloppet. Gräsgård ligger på sydöstra Öland och några få yrkesfiskare är fortfarande aktiva där.

södraPirarmen_GräsgårdVi står längst ut på den södra pirarmen. Bara någon minut efter att vi avslutat flygningen stävade en fiskesmack ut från hamnen – mot en motorhaverist ute på havet…

Märkt , , , ,

Gräsgårds hamn slammar igen

Flera personer har under de senaste åren berättat för Alvarsamt att Gräsgårds hamn håller på att slamma igen.
– Vissa båtar med Gräsgård som hemmahamn kan snart inte lämna den! berättade exempelvis en fiskare från trakten.

En annan hade flyttat sin båt, för även om man muddrade skulle problemen uppstå igen.
– Hamnen suger in leran från havet! sa han. Och om vi skulle muddra får vi inte lägga tillbaka muddermassorna i havet.

Jag tog länge farhågorna som ”charmigt lokalgnäll”, men nu börjar jag förstå. Vissa dagar är hamnbassängsvattnet grått och pepprat med sjögräs och tång av olika slag.
Vad göra? Vem gör något? Eller ska hamnen få sedimentera ihop?

Den som lever får se…

IMG_0084_BTittar man ut mot havet ser allt helt okej ut. En idyllisk svansjö. Och vattnet är blått, som vatten ska vara.

IMG_0152Men vänder man blicken åt andra hållet ser vi det ytterst finkorninga slammet som svävar i den södra delen av hamnbassängen.

IMG_0157Pittoreskt? Ja, visst. Men det finns nog andra ord för att aldrig kunna lämna sin hemmahamn…

Märkt , , ,

a sad story

Första världskriget är slut. Vi skriver 1920. En brittisk minsvepare är på väg hem från Finland. Man möter hårt väder och ankrar upp utanför Ölands östkust. Sjön går hög och en bärgad mina kommer i rörelse på däck… 14 sjömän mister omedelbart livet. Liken efter dem påträffas utmed Ölands stränder och begravs på kyrkogården i Segerstad. Många år senare flyttas kvarlevorna till Kvibergs kyrkogård i Göteborg.

Vid begravningen på Segerstads kyrkogård, Ölands minsta, drog begravningsförrättaren kyrkoherden Johan Ölander på sig en svår förkylning. Trots en tids sjukhusvård i Stockholm avled han i sviterna av åkomman – eller om man så vill: på grund av den tragiska sjöolyckan.

SoSad_1Kyrkoherden Johan Ölanders gravsten på kyrkogården i Segerstad. Han blev denna kyrkas sista fasta herde och bodde i prästgården alldeles intill kyrkan.

SoSad_2Den stora liggande gravstenen för de 14 omkomna britterna. Stenen har många inskriptioner men tyvärr är de i det närmaste oläsliga. 1961 flyttades sjömännens kvarlevor till Kvibergs kyrkogård i Göteborg. På den finns områden med krigsgravar, en brittisk, The Commonwealth War Graves Commission och en tysk: Volksbund Deutsche Kriegsgräbefürsorge. Dessa sköts än i dag av respektive land.

SoSad_3Den lilla metallskylten med sitt korta konstaterande är i dag den enda läsbara informationen om de 14 britterna på kyrkogården i Segerstad.

PS. Vi fick höra historien av två bröder Petersson, uppvuxna i trakten men nu boende i Kalmar. De är 70+. Deras mor och far ligger också på kyrkogården, liksom deras farmor och farfar. Vi glömde fråga efter brödernas förnamn. Kommentera gärna om du känner igen dem. Eller mejla till: alvarsamt@yahoo.se
Märkt , , ,

det omväxlande alvaret

Dagens_alvaretAtt vandra på alvaret känns ofta en smula enformigt. Det är sig ganska likt vart man än går. Men tittar man på alvaret uppifrån inser man motsatsen. Jag förvånas ofta över hur mycket vatten det finns i gamla stenbrott, bäckar, kärr och kanaler. Vattensamlingen på bilden är runt en meter djup och det är inte omöjligt att där finns gädda. Den kan vandra flera kilometer från Kalmarsund och upp på alvaret för att leka och vissa exemplar kan stanna kvar här en tid – hur länge vet väl ingen…

Märkt , , ,

romi

RomiI måndags tuffade en för mig ny bekantskap förbi på sin färd mot Degerhamn, 88 meter långa Romi. På bilden är hon närmare en halvmil ut i havet från min gamla slitna kompaktkamera. På den fungerar snart ingenting korrekt. Den överexponerar två eller ibland tre steg. Slutartiden går inte att ändra, objektivlocket fastnar halvvägs och blixten ger helt olika ljus från exponering till exponering. För att få användbara bilder med den måste jag följaktligen lura den – en nog så kul övning, ja riktigt lärorik, rent fotografiskt sett. Men att skiljas från en kamera man haft i många år är som att säga definitivt adjö till en god vän. Jag behåller den tills den lägger av helt. Att raka detaljer på fartyget, liksom snurrorna på vindkraftverken ute i Kalmarsund, ser ”skrangliga och vingliga” ut är dock inte kamerans fel. Det beror på att det finns så många olika luftlager mellan kameran och motivet.

Märkt ,

Sven-Eriksjön – resultat av våt idé

Man skrev 1970. Det var torrt på södra Öland, då som nu. De som bäst behövde vatten var bönderna. En bonde i Torngård började fundera. Han hette nästan som byn: Sven-Erik Tornegård, 1920-2007. Han ville lösa vattenproblemen. Kusinen Gunnar Andersson, Kvinsgröta, berättar:
– Sven-Erik var en klurig man. Han hade en mycket egen teori om varför regnmolnen tycktes undvika alvaret. Han menade att det varma alvaret föste ut regnet åt sidorna av ön. Om man därför kunde kyla av alvaret med stora vattenområden skulle nederbörden bli större, vilket skulle ge mera grundvatten. ”Vatten skulle dra till sig vatten”, menade han.

Övertygad om sin teoris riktighet vallade därför Sven-Erik tillsammans med några andra bönder in bäckarna från Torngårdsvägen ned mot sydost. Avsikten var att ta vara på det vatten som annars rann ut i Östersjön.
– Vi hjälptes åt med grävare och traktorer, minns Gunnar. Vi fick gäddor i skoporna. Dom vandrade upp från havet och gör nog så än i dag.

Alvarsamt har som enda kulturpublikation i världen fått följa med ut på alvaret för att titta på den sjö som runt 1970 väckte både allmän och medial uppmärksamhet. Sven-Erik fick ta mycket skit för sin idé. ”Han förstör alvaret”, minns kusin Gunnar Andersson att tidningarna skrev.
– Det gick så långt att Sven-Erik skulle åtalas och bötf’ällas för sin ambition att få mer vatten på ön. Men jag minns inte om han verkligen blev tvungen att öppna plånboken, Han lär också ha blivit lovad gratis cement från Cementa, men det löftet slutade visst i en faktura, berättar Gunnar till ett klädsamt hästgnägg.

Svågern Jan Sellman skriver i ett mejl till Alvarsamt: Han fick lida en hel del för sitt tilltag – framför allt från ”förståsigpåarna” inne på Länsstyrelsen. Han hade dock – klurig som han var – med cement daterat ”brottet” tio år före verkställigheten varför det så småningom efter myckna skriverier preskriberades. Delar av denna invallning finns ännu kvar dock i något förfallet skick. Sven-Erik var på så sätt flera år före sin tid med planer om Sydölands vattenförsörjning.

Just den medvetet och eventuellt felaktiga dateringen av ”brottet” blev något av det första Alvarsamts utsände fick ögonen på när vi efter en tre kilometer lång och synnerligen skumpig resa på fyrhjuling kom fram till ”brottsplatsen”. Gunnar Andersson hade då inte varit där på 25 år. Trots det hittade han likt en spårhund över marker som för en ovan ter sig som ständiga upprepningar av hed, träsk, vatten, åar, småbroar, rösen, mera hed, flishögar, flera träsk, ytterligare små vattensamlingar, nya åar – och så de ibland så smärtsamma hagtornsbuskarna med taggar som till och med kan punktera en tuff fyrhjuling.

Väl uppe på den omgivande dämmvallen gick Gunnar direkt fram mot ett större stenparti och började skrubba bort mossan på det. Och se! Inför våra ögon trollades historien fram ur det fördolda. Ett tydligt årtal ristat i betong uppenbarade sig: 1970.

Nu hör till alla historier att minnen grumlas, fakta förvandlas, ja kanske hela förlopp skrudas i nya kläder efter att ha berättats och stötts och blötts i hundratals samtal, på fester, i skvaller och i media. Alvarsamt kan därför inte med bestämdhet påstå att invallningen gjordes 1970 eller om den gjordes tio år senare, som svågern Jan Sellman påstår. Men vad gör det? En intressant historia behöver inte alltid vara sann till alla delar. Den blir kanske till och med bättre om några detaljer inte helt lösgör sig ur i historiens dimbankar.

Oavsett när Sven-Eriksjön skapades är själva idén intressant. Alvarsamt frågade meteorologen och klimatologen Weine Josefsson på SMHI: Drar vatten till sig vatten? Weine Josefsson svarar:

Tyvärr tror jag inte att det ligger så mycket i hans teori. De höjder i atmosfären där moln och nederbörd uppstår ligger en bit upp och är oftast i ständig rörelse, med typisk hastighet på 10-20 m/s. Den överliggande atmosfären passerar alltså sjön på omkring 10 minuter. Sommartid skulle en sjö bidra till ökad fukt genom avdunstning men den fukten förflyttar sig snabbt och eventuellt regn skulle då hamna någon annanstans. Det krävs tämligen stora sjöar för att påverka nederbörden i närområdet och hela Öland är omgivet av vatten. Östersjön är nästintill en stor sjö så det saknas inte vattenytor. Nej, avsaknaden av nederbörd beror snarare på avsaknaden av att luften stiger tillräckligt. Varför det är så framgår delvis av denna artikel.

Sven-Erik Tornegård, Gunnar Andersson och några andra bönder skapade Sven-Eriksjön. Den ligger där den ligger, tyst och stilla, omtalad och hånad. Om den har någon som helst inverkan på Ölands vattentillgångar är föga troligt. Men osvuret är bäst.

alvarvatten_1Vi ser sjön längst upp i bild, från söder. Vattnet nedan och många andra små bäckar och källor fyllde småningom Sven-Eriksjön till brädden.

alvarvatten_2Sven-Eriksjön – som Alvarsamts redaktion har döpt vattnet till – är omkring 150 x 120 meter i yta. – Därute är djupet drygt en meter, säger Gunnar Andersson och pekar. Om uppskattade mått stämmer innehåller Sven-Eriksjön 18 000 kubikmeter eller 18 miljoner liter vatten. – Jag tror det ligger nåt i Sven-Eriks teorier, säger Gunnar. Men sjön skulle ha blivit mycket större, flera tusen gånger större för att få önskad effekt.

alvarvatten_3Förre lantbrukaren Gunnar Andersson, Kvinsgröta, på den fördämningsvall han tillsammans med Sven-Erik och ytterligare några bönder i trakten lade upp med lastare 1970 – eller 1980! Till vänster bakom Gunnar ser vi utloppet, som i dag sannolikt är större än vid sjöns tillkomst.

alvarvatten_4Anläggningsåret skrivet i betong. Är det sant eller osant? Vem vet?

DSCF6669_BPå denna bild ser vi Sven-Eriksjön söder om Kvinsgröta till vänster. Till höger gapar Cementas sjölika stenbrott i Degerhamn.

alvarvatten_5Här syns fördämningsvallen tydligt. Decennierna har troligen fått den att sjunka ihop en aning. Sven-Erik, Gunnar och de andra bönderna måtte ha gjort ett bra jobb eftersom sjön hållit sig inom vallarna utan något som helst underhåll.

alvarvatten_10Gunnar skrattar och minns… – Ja, jäklar. Sven-Erik var verkligen en klurig gubbe! Men det ska sägas: Ingen har nånsin sagt ett positivt ord till oss för det vi gjorde. Ingen!

alvarvatten_6Sven-Eriksjöns vatten är absolut kristallklart och något senare på året skulle jag gärna bada i den. Och som synes har Sven-Eriksjön till och med en ö!

alvarvatten_7– Minnen bleknar. I dag är jag inte säker på om Sven-Erik verkligen fick böter eller inte. Men det spelar ju ingen som helst roll i dag, säger Gunnar.

alvarvatten_8I det stilla avloppet från Sven-Eriksjön växer olika sump- och vattenväxter. Våtmarker som denna torde vara idealiska för gäddans lek.

alvarvatten_9Dags att fara hem igen. Gunnar Andersson, 80, vid styret. Gunnar är en skicklig chaufför. Likt en motocrossförare tog han oss fram över stock och sten. Ska det dröja ytterligare 25 år innan han är här vid Sven-Eriksjön igen…

Märkt , , , , , ,

gräsmatta utan handikapp

golfbanan_GrönhögenGolfbanan i Grönhögen. Vid horisonten, något till höger om mitten, ser du en vit prick. Pricken heter Långe Jan.

Märkt , , , ,