henrys fyr

Birger Hagman är genomsyrad av hav och skutor. Han kan allt och lite till om öländsk sjöfart. Alvarsamt träffade honom under Internationella Fyrdagen nere i museet i Degerhamn där han visade Sjöfararkustens utställning. Han visade även fyren Ingrunden, som är ett HPD-arbete (hopplockade delar).

Birger Hagman berättar:
– När dom byggde vindkraftverken i sundet ville man ha en forskningsstation om vindar och strömmar. Då släckte man fyren Utgrunden och lyfte bort hela den övre delen och satte forskningsstation där. Den fick namnet Utblicken. Henry Claesson i Degerhamn ville få tag i den nermonterade fyrdelen. Han fick den. Cementa hjälpte till att gjuta fundamentet till fyrens övre del. Henry tiggde också till sej tändningssystemet – som fortfarande fungerar. Men i dag lyser Ingrunden bara in mot land – och hem till Henry. Fyren har alltså ingen som helst marin funktion i dag. Den invigdes 2004.

Alvarsamt besökte fyren redan 2012. Klicka här om du vill läsa även det inlägget.

Birger Hagman i Ingrundens bottenvåning. Väggarna är fulla av historiska tillbakablickar.

Fastän Ingrunden inte har nån som helst marin funktion är den marina prägeln mycket påtaglig.

Lejdaren upp till fyrtoppen är kort men brant.

– Den är väl runt åtta meter hög, men ute i sundet var den mycket högre. Där var den en viktig fyr, berättar Birger. I dag finns ingen fyr där ute. Det finns andra navigationsmedel. Fyrarna tappar i betydelse. Många är ren kuriosa i dag, och på sikt försvinner nog alla fyrar. Men vi sjöbusar vill förstås ha dom kvar, erkänner Birger Hagman och ser aningen ledsen ut mitt i ett gapskratt.

Fyren från norr i oktoberkvällsljus. Det större huset bakom Ingrunden är Degerhamns Hembygdsmuséum. Längst bak: Cementa.

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 10 oktober.

poddradio: järnvägsdrömmar

Laila och Christer Ihregren, Ölands Järnväg, framför stationshuset i Torngård.

Ska det åter läggas järnvägsräls mellan Torngård och Segerstad!? Är det möjligt? Är det sant? Har nån fått snurren? Nej, föreningen Ölands Järnväg arbetar målmedvetet med sina drömmar om en återuppstånden järnväg på Öland. Men det gäller att inte ta sig vatten över huvudet, att sikta lagom högt.

Laila och Christer Ihregren sitter i styrelsen för Ölands Järnväg. Slå på högtalarna och klicka här för att höra dem sia om framtiden.

En imponerande sajt om Ölands Järnvägar hittar du här.

poddradio: bra jobbat!

Grävningarna vid Albrunnastenen avslutas under dagen. ”Grävlingarna” har under ledning av arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay bjudit på stor arkeologisk underhållning av högsta karat. Ur en vanlig åker har tusentals år blottats och visats upp för den som vill se. Tack för en prima föreställning! säger Alvarsamts medarbetare i kör. Ovan ser vi förstävstenen prydd med en pumpa – så passande denna dag då Skördefesten inleds. Bakom pumpan breder det uppmätta och noggrant dokumenterade skeppet ut sig.

Eva Eliasson, arkeologistudent, och arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay. Hör deras tankar och förväntningar under utgrävningens inledning. Slå på högtalarna och klicka här.

Avannons: Sa sist Eva Eliasson, arkeologistuderande. Vi hörde också arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay. Några dagar efter att denna intervju gjordes låg hela skeppet blottlagt, så både Evas och Ludvigs föraningar besannades: ”Albrunnastenen” är verkligen en av många i en större skeppssättning. Den bortforsling av den aktre stenen som Ludvig berättar om i inslaget skedde 1939. Hör den i dag enda levande människa som med egna ögon såg vad som hände. Klicka här för att komma till inlägget där Tage Nilsson, 84, berättar.

– Det blottlagda skeppet kommer att ligga öppet under hela nästa vecka, berättar Ludvig Papmehl-Dufay. Enligt Ludvig är diskussionen väckt om att låta rekonstruera inte bara Albrunnastenen utan hela Albrunnaskeppet. Ärendet ligger i Länsstyrelsens knä och Alvarsamt bevakar utvecklingen.

Akterskeppet grävs ut

Den rektangel som i går förmodades vara en grav grävdes delvis ut i dag, se ”det liggande timglaset” uppe till vänster. Eftersom man ser ben i botten av den högra timglasdelen torde den förmodade graven verkligen vara en grav. – Men det är en häst som ligger där, berättar arkeologen och ledaren för utgrävningen Ludvig Papmehl-Dufay för Alvarsamt. Antagligen är graven handgrävd under 1920-talet. 

Stensättningen i eftermiddagens solljus över Kalmarsund, som skymtar i bakgrunden. Vi ser att många andra delar av skeppssättningens akterskepp har grävts fram under dagen. Aktern i skeppet är åt höger.

Hela skeppssättningen. Vid pilen skymtar skelettdelar av en häst, se nästa bild.

Inte ett tusen år gammalt skelett, bara hundra. ”Graven” var slutstation för en häst.

Hela skeppssättningen sedd från söder. Nu återstår – tyvärr – bara tre dagar av det grävande projektet…

skeppssättningen blottlagd

Under förmiddagen blottlade en grävare hela skeppssättningen i Albrunna. Från ovan syns tydligt skeppets form med fören åt höger i bild, mot söder. Det finns märken av så kallade ”stenlyft” (märken av flyttade stenar) även innanför relingarna, skeppets konturer. Vad dessa beror på vågar man bara spekulera i. Kanske har de stöttat pålar eller olika slags stag under bygget.

Här har jag lagt till lite färg vid alla så kallade stenlyft, alltså märken efter stenarna i skeppssättningen. Vid den gula pilen har den aktre stenen en gång stått, den som Tage berättar om i föregående inlägg. Vid blå pil står resterna av stävstenen, den kollapsade som nu ska ersättas med en kopia. Vid röda pilen hittar vi en trolig grav. Att den ligger i östlig-västlig riktning kan betyda att den är grävd under kristen tid.

Rektangeln som kan vara en grav. Du får en viss uppfattning av skeppets storlek genom att jämföra med mannen i nedre högra hörnet.

Grav eller inte grav? Vi får avvakta besked…

Från några meters flyghöjd ser vi tydligt skeppets konturer. Stävens sten mot kameran, akterns sten vid den fotograferande mannen. Skeppssättningen är 44 alnar lång, ungefär 26 meter.

Från luften tittar vi rakt ned i en konstruktion som byggdes för runt tusen år sedan – eller ännu längre sedan.

Vi ser här skeppet från nedre högra hörnet upp mot det övre vänstra. Strax vänster om mitten ser vi mörkt avtryck av akterstenen. I övre högra bildhörnet ligger schaktmassor. Alldeles till vänster om dessa syns den möjliga rektangulära graven. För dig som vill titta närmare på detaljerna i bilden finns en stor version här. Observera dock att bilden inte är fri, den får bara användas för privat bruk.

Här har jag förmörkat skeppssättningens yta en aning – och ljusat upp graven några snäpp för tydligare lägesbild. Norr är uppåt i bild.

Midskepps. Norr/aktersten uppåt i bild. Söder/försten nedåt. Här ser vi tydligt de stenlyft jag talar om i översta bildtexten. De löper i stort sett mitt i skeppet och studenterna har ringat in och försett dem med numrerade pinnar. Även denna bild kan du se i stor version, här.

Ett glatt gäng ”grävlingar” strax efter att spåren efter hela skeppssättningen blivit synlig. De står vid den förliga stenen, dagen till ära prydd med en pumpa.

Skeppssättningens försten prydd med pumpa längst till höger. Skuggorna uppe till höger kommer från ”grävlingsgänget”. Alla stenlyft syns på denna bild. De är dels inringade, dels försedda med märkpinnar. Även denna bild kan du se i stor version, men bara för privat bruk. Klicka här.

gåtan är löst – tage minns hur stenen försvann

Det pågår som bekant utgrävningar vid den så kallade Albrunnastenen, den enda synliga i en förmodad skeppssättning om 10 till 20 stenar.

Låt oss backa 77 år och landa i 1939, strax före andra världskrigets utbrott…

I Albrunna bor då som nu Tage Nilsson. Han är sju år och håller på att lära sig cykla herrcykel, alltså hoj med ram. Under en sån övning blir han åsyna vittne till hur den aktre flisan i skeppssättningen i Albrunna råkar stå i vägen för en såmaskin… Ett dygn senare är stenen spårlöst borta.

Tage Nilssons, 84, är den ende i livet som i dag kan minnas hur stenen försvann – för att aldrig mera ses. Slå på din dators högtalare och klicka här.

Tage Nilsson har minne som en häst. Det ska vi lyssnare vara glada för. Det han berättar i dagens poddradioinlägg är han ensam om att minnas. Tage finns att lyssna på i många inlägg på bloggen, här är ett av dem.

Tage bor än i dag i Albrunna. Trots sitt stora historiska intresse hänger han med sin tid. Han fotograferar, rattar flera olika slags datorer och har tre TV-apparater. Nu har han köpt elcykel också…

Tage berättar också om en intressant detalj som kanske kan leda arkeologerna rätt i sökandet efter flera stenar i skeppssättningen:

– Mitt emot den sten där man i dag gräver, på andra sidan 136:an, grävde man ner självdöda hästar. Jag minns att dom som grävde hade ett litet helsike att komma ner med spadarna i jorden. Överallt mötte dom sten. Det kan vara så att man har tagit sten och fyllnadsmassor från andra sidan, alltså där stensättningen ligger, för att täcka över kadavren. Därför bör man kanske kika lite även där…

Den nedgrävningsplats för självdöda hästar Tage berättar om ovan bör gå att hitta bland buskarna mittemot den blå containern vid väg 136.

en sten av många

Grävningarna vid Albrunnastenen pågår även nästa vecka. På måndag kommer en grävmaskin till platsen för att ta upp resten av den sannolika skeppssättningen. Det berättar projektledaren Ludvig Papmehl-Dufay för Alvarsamt. Bilden är från Alvarsamts kiteflygning över stenen i går eftermiddag. Närmast kameran ser vi högar av grus och jord från siktarna. Kvadraten bakom högen är själva Albrunnastenen. Man tror att den bara är en av kanske 10-20 ursprungliga stenar i en större skeppssättning. Den bör ha sträckt sig bakåt i bilden. Albrunnastenen bör följaktligen vara stävsten i skeppssättningen. Låt oss därför flyga fram ett 30-tal meter, stiga 50 och tilta kameran rakt ned mot marken…

Vi ser då stenen i nere i bildens vänstra hörn. Övriga stenar bör alltså ha stått uppåt i bild, mot norr. Vi ickearkeologer kan dock inte ana några som helst rester av dessa stenar. Kan du? Det enda iögonenfallande är den ”liggande rektangelramen” i bildens övre del – med ett mörkare hörn uppe till vänster. Kan det mörka partiet komma sig av ”annorlunda vattenförhållanden på grund av skeppssättningen”? Det är spännande att spekulera, men det sannolika är nog att ”ramen” är resultat av modernt jordbruk. Snart publicerar vi två poddradioinlägg om Albrunnastenen. I det ena kan du höra en albrunnabo som var med när skeppets norra sten togs ned och forslades bort. I det andra kan du höra arkeologen Ludvis Papmehl-Dufay och studenten Eva Eliasson berätta om grävarbetet vid denna stensättning, som troligen uppfördes under vikingatiden för runt 1 200 år sedan…

en minnenas tur

Du som hann med att åka med Ölandstågen innan banorna lades ned 1961 minns kanske hur det var att i sakta mak tuffa fram över alvaret. Men vi som inte hann åka har inte en aning om hur det kändes. Därför gör vi nu en fingerad tur från Torngårds station till den i Segerstad, en sträcka på fyra kilometer.

Vi skriver september 1961. Tåget avgår 15:36…

Tag plats. Stäng dörrarna. Dörrarna stängs. Njae, så sa man kanske inte på den tiden, men låt gå för uttrycket från Stockholms tunnelbana. Vi ska åka mot Segerstad, det vill säga norrut – mot kameran. Söderut låg för länge sedan Ottenby station, som i dag är privatbostad i Näsby.

Vi som sitter vid fönster åt väster ser stolparna till… Ja, till vad då? Kanske en ståtlig grind en gång i tiden. Nåt slags beslag hänger fortfarande kvar på den högra, murade grindstolpen.

Det är gott om grävlingsgryt i den gamla banvallen som fortfarande är mycket tydlig på större delen av den sträcka vi åker i dag. Uppe i vänstra hörnet ser vi en syll.

Om vi går längst bak i vagnen och tittar bakåt, söderut, ser vi tydligt hur banvallen höjer sig över pannkakslandet. Vi anar till och med syllarna, som på vissa sträckor fortfarande ligger kvar i backen. Du med falkblick kan se Segerstads kyrka(?) i banvallens förlängning. Till vänster ytterligare ett slags grind, kanske vid sidan av en väg som fanns tidigare.

Vi har nu åkt ett långt stycke över alvaret, som i stort sett ser likadant ut kilometer efter kilometer. Vi kommer till en järnvägsbro. Den går över en mycket enkel ”väg”. Den fria höjden är liten. Ska man gå under bron får man allt huka sig. Njae, frågan är om det duger. Det är nog säkrast att krypa.

Dessa syllar på bron måtte väcka nostalgiska känslor hos många järnvägsentusiaster. Till och med bultar och muttrar sitter kvar i syllarna som ligger på järnbalkar.

Lyfter vi blicken från bron ser vi för första gången vårt mål: Segerstads station, inte ens en kilometer bort. Bara spurten kvar. Tuuuuuuuuuuuuuuuut!

En syll som ser ut att ha bitit i gräset. Ska den månne ersättas av en ny småningom. Endast Ölands Järnväg vet…

Där är stationen! Nu saktar tåget in… Här ser vi syllarna i banvallen, som tangenter på ett piano.

Oj, där står välkomstkommittén och väntar. Ser vi både landshövding och kommunalråd och några till, mån tro? Svårt att säga på det stora avståndet…

Nej, det är en annan typ av får. Nå ja, de är trevliga de också. Och väldigt snacksaliga. Det blev ett förfärligt bräkande vid Segerstads station när jag klev av tåget.

Målet är nått. Avstigning för samtliga passagerare. Jag tror jag ska gå in till stinsen och snacka lite väder och höra om senaste nytt. Det ryktas om att banan ska läggas ned om bara nån vecka…

Senare kan du höra hur två ur styrelsen för Ölands Järnväg ser på framtiden. Det blir alltså ett poddradioinlägg…

på alla fyra

De kryper omkring på alla fyra med nåt spänt i blicken. Vad letar de efter? Vad gör de? Potäteplockning? Guldvaskning? Maskletning? Svaret kommer inom kort i Alvarsamt…

forskning pågår

Som vi tidigare har berättat pågår arkeologiska undersökningar vid den så kallade Albrunnastenen, som gick i backen under jordbruksarbete för några år sedan. Länsstyrelsen håller i projektet. Linnéuniversitetet är också med. Målet är att efter slutförda analyser gjuta en kopia av stenen och åter resa ”hela Albrunnas stolthet” på den plats den så tragiskt vek sig.

Inom kort publicerar Alvarsamt intervjuer med inblandade forskare på plats alldeles söder om Albrunna city. Alvarsamt tror sig också om att inom kort – som enda kulturmedium i hela världen – kunna offentliggöra en synnerligen exklusiv poddradiointervju med den enda människa som såg eller vet hur den norra flisan i stensättningen bröts omkull och forslades bort för mycket, mycket länge sedan…

Alvarsamt behövs om man ska förstå historien – och nuet!

Resterna av ”Albrunnastenen” sedda från väster. Vi ser den tydliga brottytan efter den fallna huvudstenen. Flisan till höger i bild var den del i stensättningen som utgjorde ”pungen” i den av många klassificerade ”fallosskulpturen”. Den lilla gula stickan märkt ”K 1003” indikerar kanske ett slags fynd. Alvarsamt återkommer med detaljer…

Samma motiv från öster. Vi ser att mängder av jord är bortforslad för siktning och undersökning. Det går rykten om ”fynd”. Om de små stenarna uppe på den stora stenen är fynd eller inte tar vi upp i nästa inlägg. Alvarsamt har fått ta del av dokument som visar att stenen var av intresse för många decennier sedan då planer på en sockenbok om Södra Möckleby antog allt klarare konturer. Vi tror oss veta att denna bok kommer ut redan inom ett par år. Du möter några i redaktionen om du klickar här. Hur stenen såg ut innan den vek sig kan du se här.

K 1003

Sune Flisa, passande namn, är på kort Ölandssemester och skickar redaktionen denna bild utan ett ord till förklaring. Vi vet inte vad bilden föreställer men efterforskning pågår. Den lilla gula stickan i mitten berättar om kryptiska ”K 1003”. Vi återkommer i ärendet…

Ytterligare en bild har kommit till redaktionen från Sune – utan förklarande text. Även på detta foto finns den lilla stickan märkt ”K 1003”. Vi förstår ingenting…

Senare under kvällen har en tredje bild angjort redaktionen, denna gång åtföljd av en text. Trots dess kritiska karaktär måste vi publicera den, eftersom allt gode Sune tillför oss måste visas helt utan censur eller tillrättalägganden – enligt vårt ingångna samarbetsavtal. Sune skriver: ”Som världsmedborgare med vida vyer är det svårt för mig att samarbeta med en redaktion med så svåra intellektuella begränsningar. Jag – och i viss mån vissa forskare – undersöker just nu den så kallade Albrunnastenen strax söder om Albrunna. Ni har för bara några dagar sedan skrivit om den, ändå fattar ni nada av mina mästerliga foton. Det är kanske dags att se över vilka som låtsas arbeta på redaktionen och uppgradera med nytt folk med IQ över hundra. /Sune.”

järnvägshistorisk sensation

Mina damer och herrar… Alvarsamt kan i dag skriva ett nytt blad i den öländska järnvägshistorien. Vi gör det genom att visa den första räls som lagts på tidigare Ölands Järnvägars banvallar de senaste 55 åren! Tut i lur, hip hurra och fram med champagnen! Ölands Järnvägar lades ner 1 oktober 1961. I går vände den negativa utvecklingen när ett dussin meter räls lades vid stationen i Torngård. Den nya tänkta sträckningen till station Segerstad blir fyra kilometer lång. För föreningen Ölands Järnväg återstår således att lägga ytterligare 3 988 meter räls… I kommande inlägg följer vi – i sällskap med en skock får – den gamla banvallen fram till stationen i Segerstad.

åter räls på södra Öland…

Järnvägarna på Öland lades ned 1 oktober 1961. I dag klockan 10:38 lossades de första två rälsknippena från en långtradare vid gamla Torngårds station på sydöstra Öland. Tanken är på sikt att lägga fyra kilometer räls mellan Torngård och Segerstad. Christer Ihregren, kassör i Ölands Järnväg, och långtradarchauffören Marcus Ottosson övervakar lossningen.

Börje Jönsson, HPS Lantbruk i Segerstad, justerar gaffeln på trucken inför det andra lyftet. Liksom många andra ställer Börje upp gratis för jobbet.

Ett av de två knippen räls som lossades i Torngård. Skenorna kommer från Hällabrottet utanför Örebro. Från vänster ser vi Christer Ihregren, Laila Ihregren, båda ledamöter i styrelsen för Ölands Järnväg, och chauffören Marcus Ottosson. Läggningen av rälsen på stationsområdet inleds redan i morgon och tanken är att den ska ligga färdig och fin till Skördefesten.

Det är inga lätta grejor som hänger i stroppen. Marcus Ottosson och Christer Ihregren styr järnen, Börje Jönsson styr lastaren. I Bakgrunden skymtar stationshuset.

En korg med skruv, mutter och spik hängde med leveransen från Hällabrottet. Bara att sätta igång och spika…

Laila och Christer Ihregren i föreningen Ölands Järnväg framför stationshuset med den nymålade skylten. Ett hårt jobb börjar visa på en realistisk och spännande framtid. Och man är redan nu medveten om att mycket lite brukar gå som på räls…

I nästa vecka kan du även lyssna på poddradio om det som händer vid gamla stationshuset i Torngård.

 

ett stycke räls…

En bild från i dag får mig att fråga: Ska de återuppstå, Ölands Järnvägar, 55 år efter nedläggningen? Föreningen Ölands Järnväg snackar inte bara. Den planerar och utför också det man planerat. Föreningens visioner kan du läsa om här. Vid Torngårds gamla stationshus har man grävt och lagt syllar för ett gott stycke räls. Det ska bli spännande att följa föreningens anakronistiska arbete. Hur som helst verkar man sikta mot stjänorna… Alvarsamt lyfter på hatten. Imponerande är ordet! Torngårds station 2012 kan du se här.

vattenled med tusenåriga anor

En sammanfattning av Sjöfararkustens mål och mening finner du här. Kortfattat är Sjöfararkusten ”en organisation för sjöfartsmuseer i samverkan”.

Man kan inte annat än förundras över det starka intresse som ligger bakom arbetet i många klubbar, föreningar och intresseorganisationer i vårt land. Föreningen Sjöfararkusten är ett bra exempel. I Sjöfararkusten fokuserar man på det maritima livet i förgången tid. Sjöfararkusten har blivit en tummelplats för personer med ett brinnande intresse för havet, segelfartyg, skeppare, besättningar, hamnar och livsöden. Dryga tiotalet museer utmed kusten är med i föreningen: Rågö, Loftahammar, Västervik, Gamleby, Mönsterås, Figeholm, Oskarshamn, Degerhamn, Pataholm, Kalmar, Bergkvara och Borgholm.

– Vi kan ses som en paraplyorganisation för alla kustmuseer från Västervik i norr till Karlskrona i söder, berättar Birger Hagman, vice ordförande i styrelsen. Sträckan är en del av kung Valdemars segelled som finns omtalad redan under 1200-talet.

Birger Hagman guidade Alvarsamts utsända runt på skärmutställningen i det lilla men innehållsrika hembygdsmuseet i Degerhamn.
– Vi vill visa upp vad vi gör, kalla det gärna marknadsföring. Grundtanken är att skapa en stor databas. I den ska man småningom kunna söka allt som har med sjölivet i området att göra.

I utställningen figurerar också en liten bogserbåt, S/S NALLE. Han byggdes 1923, försvann till Köpenhamn, missköttes, rostade och blev nästan ett vrak. NALLE – ett fartyg som faktiskt är en ”han” – hittades av Burre Hellman som satsade pengar i honom. Resten är solskenshistoria som du kan läsa här.

– I dag ligger NALLE renoverad och vacker i hamnen i Oskarshamn, berättar Birger Hagman och ser genuint lycklig ut.

– I den databas vi just ny bygger upp finns dels en föremålsavdelning, dels sökbara register för fartyg, rederier, varv och personer, berättar Birger Hagman, här framför planschen om Degerhamns sjöfartsmuséum – som ingår i den skärmutställning om Sjöfararkusten som för en dryg vecka sedan avslutades i just Degerhamns sjöfartsmuséum.

En av de två utställningsskärmarna i Degerhamns sjöfartsmuséum. – Nu går utställningen vidare till Gamleby, berättar Birger Hagman. Den databas som Sjöfararkusten byggt upp innehåller i dag 15 000 föremål, 600 fartyg, 15 000 personer och 34 000 mönstringar.

Den praktiska skärmkonstruktionen är gjord i Polen. – Av ekonomiska skäl, förklarar Birger Hagman. Den som vill få tillgång till den gigantiska databasen kan vända sig till någon av medlemsföreningarna.

Öländska 200-åringen Borgholm har en egen plansch i expon. Borgholms stadsmuséum hittar du här.

sommar i Träthult

Nu när sommaren långsamt men påtagligt börja gå över i höst kan det passa att titta på några bilder av typisk svensk högsommar – i den lilla byn Träthult med 14 invånare i Småland. Det kan vara skönt för ögonen att skåda lantliga detaljer i Sommarsverige…

Låt oss öppna grinden och tåga in i sommarhagen…

Allt är byggt med eftertanke och med sinne för proportioner. Men också med viss humor, tycker jag.

Den gamla brunnen med den höga brunnstången. Det finns många namn på denna smått geniala anordning. Stolpvinda, hinkfjöjel, brunnstrana och hinkemärr är några. Jag fann dem här. 

Ett vattenkar för kreaturen huggen i en stor stock. Bara att vattna djuren måtte ha tagit okristligt lång tid med så enkla förutsättningar som här. En större hink om 20 liter tog säkert en minut eller två att få upp med hinkfjöjeln. Det blev många hiv om man hade nåt halvdussin kor som sörplar i sig 100 liter per styck och dag.

Ett vackert parhus. Man har var sin lägenhet, var sin gång mot grinden och var sin grind. Och var sin trädgård, förstås.

Ett fönster i byns muséum. På en större version av bilden kan jag läsa några ord på flaskan som troligen en gång innehöll Azymol, ett hårvatten som enligt etiketten var bra mot ”seborrhé och mjell”.

Kvällsljus i det mörka – men denna tid så ljusa – Småland.

Begreppet stenbrytning är nästan synonymt med Småland. Konstruktionen här lär kallas ”stenbrytare” och ”jätte”.

Mjölkkrukor i aluminium på en mjölkpall. I såna levererade bönderna mjölk till hämtbilen ännu under 1970-talet.

Tidigare har tre inlägg från Träthult visats. Om du vill kan du läsa dem här:
Inlägg I
Inlägg II
Inlägg III

det var en gång en hamn II

En del av en brygga är nästan allt som finns kvar av den gamla hamnen i Gåsesten, Hammarby. Du ser den ovanifrån i inlägget under.

det var en gång en hamn

Gåsesten. Här låg för länge sen en liten hamn. Av den ser vi bara ett litet bryggfragment i dag – och den rostiga stolpen till nåt slags vinsch. Om lik som flyter iland i Gåsesten kan du läsa här.

på spaning efter den tid som flytt

Strax nedanför de norra delarna av Albrunna låg för länge sen Alsjö. Det berättar en lokal kännare. Alvarsamt drog ut på spaning, och mycket snart hittade vi spår av mänskligt liv här. Men de flesta mänskliga avtrycken är nästan helt dolda under gräs och sly eller till med jord. Man får vika undan, skrapa rent och titta flera gånger för att se det man vill.

För övrigt kan berättas att detta är blogginlägg nummer 1 700 och att Alvarsamt om några dagar firar femårsjubiléum.

Här låg Alsjö. I dag betar kreaturen här. Landskapet domineras av en tydlig platå med en sluttning ned mot havet. Platån blev en naturlig boplats – med strålande utsikt.

Här står jag på toppen av en halvmeterhög kulle och fotograferar ned mot de stenar som omgärdar den. Vi räknade till tiotalet stenar. Sannolikt är detta en gravsättning. Fartygstrafiken var tidigt intensiv i Kalmarsund och folk skadade sig och dog och stupade i strider och någonstans måste liken så snart som möjligt begravas. En jordhög med några stenar fick duga.

En riktig fallgrop! Groparna har ingenting med naturens egna krafter att göra. De är nämligen grävda under världskrigen, kanske som värn, kanske som nån form av övningsobjekt.

Rester av något slags mänsklig byggnation. Just såna här landskapsdetaljer ser man mycket bättre från luften, som exempelvis i detta inlägg.

Vi kan än i dag se rester av utmärkningar av ägor/fastigheter/gårdar i området. Betydelsen av den här enkla stenen förstår man först då man ser att den ligger i rät linje med massor av andra stenar med ett dussintal meters mellanrum. Den ingick i arsenalen för den tidens ”lantmäteri”.

Något har här byggts. Och detta ”något” har senare rasat samman…

Högt uppe på kanten av slänten ned mot havet gick tidigare en enkel väg. På den kom mjölkerskorna med sina kärror och krus för att mjölka den betande boskapen. Här ser vi en bro över en bäck som vägen korsar. Vi upptäckte inte bron förrän vi rensat bland nässlorna runt den.

Vägen nedför slänten började vid denna grindstolpe som än i dag står på benen tack vare stöd av omgivande buskage.

museet i Träthult

Alldeles bredvid den så sparsmakat renoverade ”Axels stuga” i byn Träthult, Småland, ligger ett till synes anspråkslöst muséum. Men även om det är litet finns mycket att titta på – och fascineras av. Här finns tillbehör för sömnad, hand-, jordbruks- och köksredskap, leksaker samt forna tiders vitvaror, exempelvis en handvevad tvättmaskin, så enkel men så genial. Axels stuga och museet i Träthult kan verkligen rekommenderas. Du hittar byn ungefär två mil nordväst om Oskarshamn.

Mängder av redskap för träarbeten: hyvlar, limknektar, passare, linjaler.

Kallmangel i trä, kokgrytor, koppar- och tennkärl, keramikkrus, smörkärnare, tvättbrädor. Och i mitten en liten finurlig handvevad tvättmaskin.

Tvättmaskinens inre. Dagens metallmaskiner jobbar väl efter ungefär samma principer.

Kanske förebilden för senare Cylinda-, Bosch och Electroluxtvättmaskiner.

Köttkvarnen spelade naturligtvis en stor roll i det gamla bondköket. Det gällde att ta tillvara så mycket som möjligt av slaktkropparna.

Vackra och välgjorda trähyvlar – av trä.

Det som fascinerar mig med gamla alldagliga ting är skönhetsaspekten. Man la ner mycket jobb på att även enkla redskap och maskiner skulle vara vackra och behagliga för ögat att titta på. Titta bara på den här vågens stativ.

Det första inlägget om Träthult hittar du här.
Vill du läsa även det andra klickar du här.
Senare kommer ytterligare ett inlägg från den lilla småländska byn…

axels stuga i träthult

Utåt ser den inte mycket ut för världen, Axels stuga i den lilla småländska byn Träthult två mil nordväst om Oskarshamn. En röd stuga med vita knutar som tusen andra. Men invändigt är den tämligen unik.

Gårdens ägare Kristina och Stig Karlsson skriver:
Vi kallar huset för Axels stuga efter den sista permanentboende. Byggtid: Förmodligen sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Historia: Ägaren sen 1845 K-A Larsson säljer gården 1868 och hela familjen emigrerar till Amerika. Köpare K-J Månsson, som äger ytterligare en gård i Träthult låter sin son Nils-Petter Karlsson bruka jorden fram till 1880, när han köper fastigheten, gifter sig och bygger nytt hur. Axels stuga blir då undantagsstuga för K-J Månsson. 1920 är det dags för nästa generationsbyte, då sonen Karl-Oskar Nilsson övertag gården, huset blir då undantag för N-P och Lotta, samt senare barnen Signe och Axel. 1956 övertog Lennart gården. Axel bor nu ensam i huset fram till sin bortgång 1966. 1994 övertar Stig och Kristina Karlsson gården. Huset som nu stått tomt i många år får nu en varsam renovering med stöd från Länsstyrelsen. Huset är nu en del av vår satsning på en natur och kulturupplevelse.

Vi återkommer med ytterligare ett par inlägg från gården i Träthult… Det första avsnittet kan du läsa här.

Axels stuga. Bakom den ett muséum som vi senare också ska besöka.

Vad förväntar man sig för fönsterblommor i en stuga från förr? Pelargoner, förstås.

Vardagsrum. Inga bokhyllor, ingen konst, bara religiösa planscher. Det är lågt i tak men många fönster gör rummet ljust.

Svensk Damtidning från 1954. Pris: 40 öre. Omslaget berättar att prinsessan Birgitta fyller 18 år i januari. Hysterin kring kungahuset var lika stor då som i dag.

Köket med den klassiska vedspisen.

Kanske kan huvudbonaden kallas husarmössa. Jag chansar vilt på m/1895. I bokhyllan hittar vi bibeln och nya testamentet, men också ”Undervisning för infanteristen” och ”Undervisning för infanteristen 1914”. Religion och krig har alltid gått hand i hand.

När stugan byggdes var nog spishöjden lagom för den tidens bondmoror.

Vi hittade ingen skönlitteratur i stugan. Men det går ju att läsa annat också…

Tidstypisk interiör. Och Jesus hänger på varenda vägg.

På andra sidan hallen hittar vi detta rum med bastant soffa och extremt låga stolar.

Byrå med bibel och ljus i stakar. Bonad med religiöst motto.

På högersidan i den uppslagna bibeln kan vi läsa: ”Otto Walfrid född den 15 juli 1876”. På vänstersidan är det svårare att tyda det skrivna. Kanske står det: ”_ _ _ den heliga skrift eller _ _ _ tilL tioårig Carl Johan Nilsson, Gryt_ _ _ 1881 Jul_ _ _ …

Gungstol. Trasmatta. Ett kors inom ram på väggen. Soffa med virkat överkast.

Uppslagen visbok med ”Vi äter frukost”, ”Jag hamrar och spikar” och ”Hej, sa Petronella” Klockan är precis 15 och en skäggig Jesus vakar över hela härligheten.

På vinden står denna enkla möbelgrupp. Det är inte svårt att ana titeln på den tjocka boken. Cigarrasken till höger är av märket ”Colorado Claro”.

På vinden står skor, stövlar och stövelknektar prydligt uppradade. Där finns också skomakarverktyg och prylar för skovård.

Hattar och mössor i olika modeller. På bordet står hattaskar. Här har klockorna stannat för evigt. Vi är minst hundra år tillbaka i det vi kallar ”tiden”…

by med 14 invånare

Vi ska snart titta närmare på en säregen gård i denna småländska natur, så väsensskild den platta och många gånger enformiga öländska. Men först andas vi in atmosfären och försöker vänja oss vid den nästan totala tystnaden. Vi växlar ned, backar i tid och stänger av telefoner och övrigt modernt. Här brukar man jorden som för hundra år sedan. Här hör vi korna idissla och fåren röra sig över tuva och äng inom mil av gärdesgårdar. Välkommen till en tid som flytt. Välkommen till Träthult!

En slagen lycka inne i blandskogen. Gräset får torka på slag – om vädret tillåter.

Under 20 års tid har paret som äger gården rest omkring en mil gärdesgård.

Sten, gärdesgårdar, äng, mera sten, vatten, skog. Landskapet byter ofta ansikte.

Det lär finnas fler än hundra högar med bruten sten på fastigheten.

Små bördigare hagar bland impediment och stenbackar.

Något för dagens arkitekter att begrunda – och lära av. I allt av händer tillverkat finns en självklar harmoni.

Apropå arkitektur… Så fulländad i sin enkelhet!

En av brunnarna. Vi ska titta närmare på den i kommande inlägg… Kreaturens drickkar vid sidan av brunnen är verkligen primitivt – en urholkad stock.

Ljuset blir speciellt i den mustiga och trolska lövskogen. Sällan har vi skådat så höga björkar som här.

Man vågar knappt tänka på hur mycket arbete som ligger bakom gärdesgården bara på denna bild.

Allt är stilla här. Allt är tyst. Just därför hör man annat än man brukar höra.

Marken är så full med sten att det i början känns ovant och svajigt för öländska fötter att vandra här.

Den senaste tiden har det talats mycket om ”det typiskt svenska”. Finns nåt svenskare än detta?

Lunchbaren har öppnat. Självservering.

Bryter du tusen stenar väntar åter tusen… Ett sisyfosarbete! Det eviga slitet på marker som dessa slutade för många med en biljett till ”Amerikat”.

Träden i beteshagarna är hamlade.

I nästa inlägg från Träthult kliver vi in i denna stuga, ”Axels stuga”, noggrant renoverad och representerande en helt annan värld än vår…

Senare tittar vi även in i museet, som är proppfullt med intressanta redskap, prylar och manicker från en tid som aldrig kommer tillbaka…

a sad story

Första världskriget är slut. Vi skriver 1920. En brittisk minsvepare är på väg hem från Finland. Man möter hårt väder och ankrar upp utanför Ölands östkust. Sjön går hög och en bärgad mina kommer i rörelse på däck… 14 sjömän mister omedelbart livet. Liken efter dem påträffas utmed Ölands stränder och begravs på kyrkogården i Segerstad. Många år senare flyttas kvarlevorna till Kvibergs kyrkogård i Göteborg.

Vid begravningen på Segerstads kyrkogård, Ölands minsta, drog begravningsförrättaren kyrkoherden Johan Ölander på sig en svår förkylning. Trots en tids sjukhusvård i Stockholm avled han i sviterna av åkomman – eller om man så vill: på grund av den tragiska sjöolyckan.

Kyrkoherden Johan Ölanders gravsten på kyrkogården i Segerstad. Han blev denna kyrkas sista fasta herde och bodde i prästgården alldeles intill kyrkan.

Den stora liggande gravstenen för de 14 omkomna britterna. Stenen har många inskriptioner men tyvärr är de i det närmaste oläsliga. 1961 flyttades sjömännens kvarlevor till Kvibergs kyrkogård i Göteborg. På den finns områden med krigsgravar, en brittisk, The Commonwealth War Graves Commission och en tysk: Volksbund Deutsche Kriegsgräbefürsorge. Dessa sköts än i dag av respektive land.

Den lilla metallskylten med sitt korta konstaterande är i dag den enda läsbara informationen om de 14 britterna på kyrkogården i Segerstad.

PS. Vi fick höra historien av två bröder Petersson, uppvuxna i trakten men nu boende i Kalmar. De är 70+. Deras mor och far ligger också på kyrkogården, liksom deras farmor och farfar. Vi glömde fråga efter brödernas förnamn. Kommentera gärna om du känner igen dem. Eller mejla till: alvarsamt@yahoo.se

spaden i jorden – igen!

Vi ser Sandby borg från söder. Rykten säger att grävningarna vid borgen på Ölands östsida återupptas i dag. Vid Alvarsamts besök i torsdags iakttogs en grupp människor som sannolikt har koppling till sökandet efter flera pusselbitar om borgens märkliga – och blodiga – historia. Här slogs invånarna ihjäl för 1 500 år sedan. Vill du även se foton från marknivå kan du här se och läsa inlägget från vårt besök i mars.

kampen mot den dödsbringande alrunan

Den kan döda sin husbonde. Den kan skrika. Den kan göra livet surt för många, alrunan. Växten ansågs viktig vid förtrollningar och den som försökte dra alrunan ur jorden skulle ögonblickligen falla död ned. Lösningen var att binda ett rep i växten och i svansen på en svart hund. Hunden drog – och dog. Det gick alltså åt en hund för varje planta. Det förekom också att man spände en oxe för repet i stället för en hund. Även oxarna dog på fläcken.

Alvarsamt bestämde sig för – efter ett rekordlångt redaktionssammanträde där risker vägdes mot läsarintressen – att kontrollera sanningshalten i sägnerna. Lars Henell anmälde sig som frivillig till det dödliga experimentet. Anna-Britt Lagerström likaså. Båda var väl insatta i de eventuella följderna, fördubblade sina livförsäkringar och kom till dragkampen i god form, nystretchade och relativt lugna. En stor planta alruna snarades med ett rep hållande för två ton, dragarna stötte klackarna i jorden och den livsavgörande envigen inleddes…

Slå på högtalarna och hör Lars Henell, vd vid Albrunna Perenner, berätta mer om denna dödens växt för Alvarsamts utsände – och det spännande och livsfarliga uppdragningsförsöket. Klicka här.

Den respektingivande alrunan på Lars Henells mark. Detta exemplar har en pålrot på nästan en meter så det krävs enorma krafter för att dra den ur jorden.

Det starkaste repet i hela Albrunna väljs ut. Riskerar man sitt liv vill man komma så väl förberedd som möjligt. Vi ser Lars Henell och Anna-Britt Lagerström inför kampen.

Trots tappra försök, mängder av svordomar och blödande skavsår i händerna satt alrunan som fastspikad i backen. Den skrek inte ens och står än i dag kvar på samma plats. Och tack vare den misslyckade rotuppdragningen lever fortfarande både Lars Henell och Anna-Britt Lagerström.

om flisa – men ej sune

Här och var ser alvaret ut som om en vansinnig hackspett har gått till attack och hamrat på för kung och fågelholk. Århundraden tillbaka är Öland präglat av stenbrytning och förädling av sten, eller flis/flisa som det heter här på ön. Vi fotograferade stenbrytning från både marken och från luften söder om Torngårdsvägen…

Tusen och åter tusen brutna kalkflak ligger och står utmed mindre vattensamlingar.

Även i små vatten ute på alvaret kan det finnas gädda. Det berättade lantbrukaren Gunnar Andersson, Kvinsgröta, då Alvarsamt besökte Sven-Eriksjön. Upptill ser vi Torngårdsvägen löpa vågrätt över bilden. Långt upp i vänstra hörnet lyser kyrkan i Smedby vit.

Det är svårt att tänka sig ett hårdare arbete än att manuellt bryta sten i denna miljö. Stekhett och torrt under sommaren, svinkallt och blåsigt under vinter och vår.

Alvaret sönderbrutet av kalksten i olika färger, storlek och tjocklek – travade i högar som enorma friluftsskulpturer. 

järnvägsidéer

Alvarsamt stannade till vid Torngårds station  – igen. Vi träffade Henrik Rydberg, styrelseordförande i föreningen Ölands Järnväg. Denna dag arbetade han ensam med att sortera sliprar. Till en kopp kaffe berättade han om föreningens mål och visioner:

–  Vi har två alternativ. Plan A går ut på att få igång en bit av den järnväg som fanns mellan Torngård och Segerstad, 4 km norrut. Problemet är vägen, som järnvägen måste korsa. Vi har talat med Trafikverket och dom vill ha planskilda korsningar. En fördel med detta alternativ är att banvallen finns kvar ända fram till Segerstad.

Solen tittar fram. Fåglarna sjunger, en bilist tutar uppmuntrande på vägen. Och Henrik fortsätter:

– Vi har också en plan B. Då tänker vi oss att köra söderut mot Gräsgård. Dit är det 2,5 km. Men denna sträckning kräver ny banvall. Vi funderar på att använda ett diesellok, ett Z4P, som en gång i tiden har gått här på Öland.

Det är visionerna på sikt. Den närmaste tiden vill man bygga upp det godsmagasin som en gång stod på stationsområdet.

– Vi har skisser på det och vår sekreterare har gjort fina ritningar. När det är gjort ska vi schakta av bangården och få hit en bit räls – och placera en vagn på den! Det är mycket jobb och folk som gillar våra idéer får gärna höra av sig om dom vill vara med och hjälpa till. Kolla in vår hemsida! Där lägger vi ut kommande arbetsdagar. Vi vill gärna bli många fler!

Henrik Rydberg, styrelseordförande i ÖJ i arbete med kvalitetssortering av sliprar för normalspår som senare ska kapas för att passa det öländska smalspåret. I dag har föreningen närmare 30 medlemmar. Man letar flera sponsorer och EU-bidrag är sökt. Inlägget från förra besöket vid stationen i Torngård kan du läsa här.

smala lyckan för smalspårsentusiaster

Fy katten så beige tillvaron skulle vara utan eldsjälar. I Torngård har Föreningen Ölands Järnväg mumlat hokus pokus, cirklat med staven över hatten och trollat fram ett stycke järnvägshistoria. Man har kapat och röjt och återställt marken runt uthus och lastkaj vid den tidigare stationen.

Föreningens ambitioner är stora och Alvarsamt kommer att noga följa dess arbete. Hela redaktionen önskar er lycka till med flera sponsorer, hjälpande händer och med – inom en framtid – euforiska smalsspårsresenärer i vagn bakom frustande tufftufflok! Vilken turistmagnet!

Från ett stationsbesök i november 2012 finns ett blogginlägg här – med bland annat länkar till järnvägsbaserade sajter.

Föreningen Ölands Järnvägs hemsida hittar du här. Den har ett underbart enkelt användargränssnitt som för tankarna till DOS-epoken. Historien går igen på flera plan…

Varningsskylt med språkligt intressant förkortning. Bakom den en trave uppdragen järnvägssyll, uthus och stationsbyggnad.

Lastkajen befriad från växter och snår. Fastän vi gått här nere tidigare har vi aldrig anat att här gömde sig en så välbevarad kaj.

I uthuset finns bland annat torrdass, ett på vardera långsidan.

Syllar/sliprar. Om de lades strax före södra bandelens öppnande 1910 är de alltså runt 115 år gamla. De grova spikarna kallas rälsspik. 

Lastkajen med avtryck av sliper.

Uthus och stationshus. Det senare i typiskt ”för stort tak”.

Informativt om Föreningen Ölands Järnväg.

vatten från alvar till kust – del IV

I detta det – troligen – sista avsnittet i serien Vatten från alvar till kust ser vi nedan dagens utnyttjande av den gamla tidens enkla men effektiva vattenförsörjningssystem. I det fick invånarna i Södra bruket sitt dricks- och tvättvatten genom ett bitvis stensatt dike från källor långt ut på alvaret.

Avsintt I läser du här.
Avsnitt II läser du här.
Avsnitt III läser du här.

Vi står vid vägen mellan Kvarnvägen och Alunvallen och tittar ned mot bruket och havet. I detta fält gick det gamla vattensystemet från alvaret till Södra bruket. Och än i dag utnyttjas resterna av systemet i jordbruket. Vattenmängderna är i dag mycket mindre än tidigare men kan ändå användas som ”hjälpbevattning”.

Ett av flera tappställen omslutet av ett skyddande cementrör. En fråga som inte går att släppa är naturligtvis om det skulle ”löna sig” att restaurera denna intressanta vattenled – till fromma för både lantbruk och turism?

allt går igen…

Inom kort berättar Alvarsamt om en logistisk epok som bokstavligen har slitits upp ur jorden men som tack vare entusiaster återuppstår – åtminstone till en del…