Kategoriarkiv: Industri

kalkbrott med bad

DSCF0134Vi ser österut över kalkbrottet i Grönhögen. Brottets södra kant är markerad med stora stenblock.

DSCF0019Trots att brottet ligger helt nära byn syns det knappt från marknivå. Man måste upp en bit för att kunna se ned i den stora stengrytan.

DSCF0358En fascinerande miljö. Besöker vi en annan planet?

DSCF0164Vi ser österut och anar Östersjön på andra sidan Öland. Dit är det en halvmil.

DSCF0181Den gula lastmaskinen tenderar att bli allt vitare ju längre arbetsdagen lider.

DSCF0209En bild mot norr från låg höjd. Vägen ned mot brottet är avspärrad med en gigantisk skopa.

DSCF0277De fem vindsnurrorna i bakgrunden står i Ventlinge.

DSCF0329I bergväggen till höger syns spåren efter borrarnas arbete.

DSCF0109Sjön på området är en populär badplats. Man dyker i den också. Där lär också finnas fisk och kräftor. Alvarsamt återkommer från brottet när vi ”flugit in sjön i våra kameror”…

Taggad , , ,

sten blir cement

kalkstenbrottet_01Det gäller att vara vaken när man närmar sig Cementas kalkstenbrott ute på alvaret öster om Albrunna.

Stensjön_506Från luften ser vi nästan hela brottet. Den bortre lodräta väggen är mer än en kilometer bort. Bredden på brottet är ungefär en kilometer. Diagonalt i bilden går vägen mellan fabriken i Degerhamn och stenbrottet.

kalkstenbrottet_02Vid norra delen av stupet ned mot brottet markeras kanten inte med staket utan med enorma stenar, eller flisor som det heter på öländska.

kalkstenbrottet_03Inget stenbrott kan nog betraktas som ”vackert”, inte heller detta. Men det fula kompenseras mycket av sjön, där många fåglar lär trivas och häcka.

kalkstenbrottet_04Här ser man att Öland är i stort sett bara sten – med ett tunt jordlager här och var.

kalkstenbrottet_05Närmare stupkanten än så här vill jag inte gå…

kalkstenbrottet_06Borrarna har lämnat lodräta avtryck i berget. Man borrar först och spränger sen. Därpå körs råvaran på lastbil till fabriken i Degerhamn.

kalkstenbrottet_07Mitt i allt det hårda och karga kan man finna ett färgstarkt miniliv. Här några mossor och lavar på solvarm sten. Cementa gör en hel del för att stimulera den biologiska mångfalden. Läs mer här.

kalkstenbrottet_08Här är brottets kanske mest dramatiska hörn där norr-söder-väggen möter väst-öst-väggen.

kalkstenbrottet_09Ett fotografiskt sett svårt motiv. Väggen till höger är mycket mörk, sjön skimrar som blått silver. Det krävs en hel del bildbehandlingsjobb för att få ”fotografisk harmoni”.

kalkstenbrottet_10Våra fantastiska ögon ser detaljer i förgrundens ljusa sten lika väl som i stupets kolmörka sida. Men kameran klarar inte det. Därför måste bilden behandlas i ett datorprogram.

Taggad , , , ,

förfallets skönhet

Visst kan sönderfall och det åt sitt öde lämnade utstråla skönhet, ett slags bitterljuv nostalgi med rötter i vår mer eller mindre inlärda svaghet för ordning och reda. Bilderna visar gamla Ytongfabriken i Grönhögen. I delar av byggnaden huserar Art Factory som Alvarsamt tidigare berättat om i detta inlägg där du också kan lyssna på intervjuer. Vill du se dig runt i det övriga fabriksförfallet klickar du här.

förfall_3

förfall_4

Taggad , , ,

sothönsen

sothönsenCementas kalkbrott i Albrunna.

Taggad , ,

det var en gång…

industrispårIndustrispår, Grönhögen.

SpårAvIndustri_2Spår av industri, Grönhögen.

Taggad , , ,

rödfyrens landskap

rödfyrÖverallt runt Degerhamn lyser gamla högar av rödfyr. Här utmed cykelvägen mellan Södra bruket och Albrunna får rödfyren extra lyskraft i solnedgången.

Taggad , ,

snacka om tält

Jag minns att man under campinglivets guldera under 1950- och 1960-talen använde beteckningar som tvåmanna- och fyrmannatält. Hur Cementas supertält ska ”mannaklassas” är i dagsläget oklart. Men nog skulle man få in några tusen pers i skapelsen. Måtten är bara uppskattade: 80 x 50 x 10 meter.

bautatält

Taggad ,

romi

RomiI måndags tuffade en för mig ny bekantskap förbi på sin färd mot Degerhamn, 88 meter långa Romi. På bilden är hon närmare en halvmil ut i havet från min gamla slitna kompaktkamera. På den fungerar snart ingenting korrekt. Den överexponerar två eller ibland tre steg. Slutartiden går inte att ändra, objektivlocket fastnar halvvägs och blixten ger helt olika ljus från exponering till exponering. För att få användbara bilder med den måste jag följaktligen lura den – en nog så kul övning, ja riktigt lärorik, rent fotografiskt sett. Men att skiljas från en kamera man haft i många år är som att säga definitivt adjö till en god vän. Jag behåller den tills den lägger av helt. Att raka detaljer på fartyget, liksom snurrorna på vindkraftverken ute i Kalmarsund, ser ”skrangliga och vingliga” ut är dock inte kamerans fel. Det beror på att det finns så många olika luftlager mellan kameran och motivet.

Taggad ,

om flisa – men ej sune

Här och var ser alvaret ut som om en vansinnig hackspett har gått till attack och hamrat på för kung och fågelholk. Århundraden tillbaka är Öland präglat av stenbrytning och förädling av sten, eller flis/flisa som det heter här på ön. Vi fotograferade stenbrytning från både marken och från luften söder om Torngårdsvägen…

stenbrytarland_1Tusen och åter tusen brutna kalkflak ligger och står utmed mindre vattensamlingar.

alvaret_ÖlandÄven i små vatten ute på alvaret kan det finnas gädda. Det berättade lantbrukaren Gunnar Andersson, Kvinsgröta, då Alvarsamt besökte Sven-Eriksjön. Upptill ser vi Torngårdsvägen löpa vågrätt över bilden. Långt upp i vänstra hörnet lyser kyrkan i Smedby vit.

stenbrytarland_3Det är svårt att tänka sig ett hårdare arbete än att manuellt bryta sten i denna miljö. Stekhett och torrt under sommaren, svinkallt och blåsigt under vinter och vår.

stenbrytarland_4Alvaret sönderbrutet av kalksten i olika färger, storlek och tjocklek – travade i högar som enorma friluftsskulpturer. 

Taggad , , , , ,

vackra dödsmaskiner

kanonKan dödande vapen vara vackra? Ja, kanske som objekt, som hantverk, som gjutningar. Dessa kanoner står vid sidan av fyren Långe Jan. De pekar mot söder. Jag tror att de är tillverkade i början av 1700-talet.

kanonmynningNog vågar man påstå att metallens patina är vacker. Men vet man att det ur detta dödsbringande hål har kommit kulor, spik, järnklumpar, kedjor och annat skrot som slitit sönder människor och fått fartyg att gå till botten blir helhetsintrycket kanske ett annat. När jag ser en vacker gammal kanon undrar jag spontant ”hur många har den dödat”?

Taggad , ,

osynliga krafter

Det var sannolikt människans studier av fågelns vingar som ledde fram till upptäckter och uppfinningar som lyftkraft, dragkraft, bidevindsegling, propellern, flygplan, väderkvarnar och vinddrivna pumpar. I dag kan upp mot 900 passagerare färdas i en bekväm kärra på runt 590 ton runt halva jorden tack vare att någon förstod att en konvex vinge ger lyftkraft; ovansidan av vingen är alltså aningen längre än undersidan. Eftersom luften alltid strävar efter utjämning tvingar detta luften att ”skynda på” utmed ovansidan av vingen, vilket skapar en sugkraft uppåt när planets motorer får planet att röra sig framåt. När du sitter där en mil upp i det blå kan det vara bra att veta att det alltså är luftströmmen över vingens ovansida som håller dig där du är. Logiskt sett borde vi därför inte tala om ett flygplans lyftkraft. Bättre vore att kalla den sugkraft.

Måsar förstod aldrig det där. Men de flyger ändå.

segelvingeVi ser få segelbåtar på vår sida av Kalmarsund. Men här är en under gång mot Degerhamn i dikt bidevind. I bakgrunden skymtar vindkraftverken ute i sundet och efter segelbåten flyger måsar (med risk för att få på moppe av nån fågelkännare garderar jag med tärna).

Taggad ,

mot skyn

skorstenenNär vi är nere vid tennisbanan i Degerhamn kan vi passa på att titta in i en av de gamla ugnarna… Med blixtens hjälp förvandlas det dunkla innanmätet till ”en sprakande tegelstensberättelse”. Tilläggas bör att rasrisken i ugnen är långt ifrån liten…

Taggad ,

hamnfrossa ger fotofrossa

Det finns många frossor. Till de negativa hör sannolikt amningsfrossa och feberfrossa. Till de positiva sorterar vi räkfrossa, kanske en lagom stark solfrossa eller godisfrossa – och den bästa av dem alla: fotofrossan! I detta inlägg lämnar jag för en stund Öland och släpper alla hämningar med bäring mot modesta mått och väger inte för en sekund in ämnets eventuella nyhets- eller skönthetsvärden. Inlägget är en gigantisk fotofrossa i ett ämne som intresserar mig: Hamnar.

Som ung bodde jag vid inloppet till Stockholm. Jag kunde sitta i timmar och anteckna in- och utgående fartyg. I kikaren kunde jag komma kaptener och styrmän så nära att jag nästan kunde se vilket cigarettmärke de rökte. Jag blev en baddare på morsesignalering och kunde alla rederimärken, alla slags flaggor och vimplar. Jag förde protokoll över nymålade och omregistrerade skepp i min växande fartygskalender. Något äldre arbetade jag i Stockholms hamn. Jag drömde om att bli sjöman och jag seglade så snart jag fick tag i nåt som flöt – för en liten slant. Att slanten alltid var just liten innebar ofta att inköpet sjönk. Men vad gjorde det – så länge det flöt.

Stockholms hamnar var en värld för sig. Hur de är i dag vet jag inte. Men då, i mitten/slutet av 1960-talet, var de rena rama känslostormkatalysatorn för en drömmande pojkspoling med Harry Martinsons Kap Farväl! och Resor utan mål i blodet (jag läste om dem häromåret och klassar dem fortfarande som ”något av det absolut bästa jag har läst”).

Det var slitigt i hamnen. Man skrek och gapade men alla gjorde sitt och man hjälpte varandra. Där jobbade olika slags människor: original, bohemer, periodare, hemlösa, invandrare, konstnärer, B-skådisar och proffsstuvare. Och högutbildade som då och då ville njuta av tungt och dåligt betalt kroppsarbete. Det luktade i hamnen. Ibland stank det apa. Det doftade i hamnen. Ibland doftade det kaffe. Eller virke. Eller frukt. Eller fisk…

Under min sommarodyssé i Österlen kände jag fiskdoften ända uppe i Simrishamns centrum. Det var bara att följa den. Den blev starkare och starkare, och snart var jag åter fångad av hamnens mystik. Äntligen. Det var länge sen jag luffade bland trampar och skutor och skorvar och pråmar och smackar. Jag vet inte mycket om yrkesfiske. Just därför fascinerar alla märkliga mackapärer och doningar som krävs för att fiska och som på olika sätt hör till branschen. Just därför visar jag fotona utan bildtexter. Det skulle bara bli fel om jag försökte förklara vad vi ser på dem.

Nedan kan du ta del av min fotofrossa – en logisk följd av min hamnfrossa. Fyrtio fiskdoftande bilder. Håll till godo!

Simrishamn_01

Simrishamn_02

Simrishamn_03

Simrishamn_04

Simrishamn_05

Simrishamn_06

Simrishamn_07

Simrishamn_08

Simrishamn_09

Simrishamn_10

Simrishamn_11

Simrishamn_12

Simrishamn_13

Simrishamn_14

Simrishamn_15

Simrishamn_16

Simrishamn_17

Simrishamn_18

Simrishamn_19

Simrishamn_20

Simrishamn_21

Simrishamn_22

Simrishamn_23

Simrishamn_24

Simrishamn_25

Simrishamn_26

Simrishamn_27

Simrishamn_28

Simrishamn_29

Simrishamn_30

Simrishamn_31

Simrishamn_32

Simrishamn_33

Simrishamn_34

Simrishamn_35

Simrishamn_36

Simrishamn_37

Simrishamn_38

Simrishamn_39

Simrishamn_40

Taggad , , ,

Ytongfabriken i Grönhögen

Den kommer att stå i många hundra år till. Tror Alvarsamt. Att sanera denna industrihistoriska ruin får nog den tuffaste kommunpolitiker att rysa, ty en sanering skulle säkert kosta skjortan – och även brallorna och slipsen och skorna. Stålskelettet är av grov kaliber. Alvarsamts tips blir därför att kåken rasar samman först 3 041 e Kr. Vi har följaktligen god tid på oss att njuta av det industriella förfallet parat med en ologisk och till synes spontan användning av de enorma utrymmena. Här kan man hitta allt från en traktor till en båt med motor, men också gamla däck, begagnade men klädda midsommarstänger, högar av frigolit, sönderslagna speglar och fönster, rum med lager av sängar, stolar, bråte, maskiner, manicker, motorer, tankar med okända vätskor, flaskor, burkar, sladdar, skräp, tyger…

Alvarsamt tycker byggnaden har en så mystisk attraktionskraft att vi åkte dit igen, för tredje gången. Vårt förra besök hittar du här.

Grönhögenindustri_07

Grönhögenindustri_01

Grönhögenindustri_02

Grönhögenindustri_03

Grönhögenindustri_04

Grönhögenindustri_05

Grönhögenindustri_06

Grönhögenindustri_08

Grönhögenindustri_09

Grönhögenindustri_10

Grönhögenindustri_13

Grönhögenindustri_11

Grönhögenindustri_12

Taggad

allt har sin tid…

Det var en gång en fabrik i Grönhögen… Vill du se hur den ser ut exteriört kan du gå till detta inlägg.

ruin_01

ruin_02

ruin_03

ruin_04

ruin_05

ruin_06

ruin_07

ruin_08

ruin_09

ruin_10

ruin_11

Taggad

minnen II

NYAinlägget_1

Tillbaka till de märkliga betonglämningarna i hamnen i Degerhamn…

Alvarsamt kan nu berätta att de är ruiner från tegelbruket som gick i konkurs 1932. Så sent som förra året skrev Katja Meissner ett exeminationsarbete i byggnadsvård vid högskolan på Gotland om just denna fabrik. Titeln var Hur aska blev sten – om siluriategelbruket i Degerhamn på Öland.

Där skriver hon om betonglämningarna på fotot ovan:

Fundamenten bildade underkonstruktionen till tegelbrukets två stora silor. De består av fyra pelare som bär en utvändigt oktogonal, invändigt cylindriskt utformad krans. Varje pelare är ca vid halva höjden försedd med en konsol. Fundamenten är s.k. siloben som bär själva silobehållaren. Behållaren bestod av nitad plåt och var försedd med en trattformad botten som vilade på de fyra konsolerna. Silorna var självtömmande och fylldes uppifrån medelst en elevator. Silogodset kunde tömmas ut i vagnar som rullades under silobehållarens tratt.

De två fundamenten är av samma storlek (diameter 5 meter, höjd 6,3 meter) och av liknande, men inte helt identisk, form. Skillnaderna i formen, men även vissa tekniska avvikelser tyder på att de inte byggdes samtidigt.

Vill du se och läsa Katja Meissners intressanta examinationsarbete i sin helhet kan du mejla till Alvarsamt på adressen alvarsamt@yahoo.se så skickar jag dig en pdf-fil av Hur aska blev sten.

Bergstigen mot Strömmeln

I går blåste det bara 12 meter i sekunden. Vi gick från Degerhamn mot Strömmelns gård, en slinga av Bergstigen. Promenaden kan ses som en industrihistorisk friluftsutställning om bruk och branscher som blomstrade vid tiden då farfar var ung.

Strömmeln_1Isen ligger fortfarande fast på den lilla fågelsjön. Men det porlar vackert vid dammluckan.

Strömmeln_2Ska man upp till ”Fågelkiken” får man ta hjälp av ett kraftigt rep att dra sig i.

Strömmeln_3På denna vackra platå – med utsikt över havet – hålls sommartid utomhusgudstjänster.

Strömmeln_4Jag kan inte hjälpa det men jag tycker allt blir så mycket vackrare under sommaren.

Strömmeln_5På en informationstavla finns detta foto av trakten. Som synes finns det bara träd runt några av husen. Skogarna hade gått åt som ved till industrierna.

Strömmeln_6Ett annat foto från verksamheten vid AB Degerhamns Kalkbruk ger mig associationer till en deporteringsort. Arbetet måtte ha varit oerhört tungt och enformigt innan maskiner lättade bördorna.

Strömmeln_7Till och med istapparna formas i den starka vinden. Vi är nu där Bergstigen slutar i norr – vid Strömmelns Gård där Staffan Petersson har sin gårdsbutik.

Strömmeln_8Vi dricker vårt medhavda kaffe i den gamla ladugården där tre pallplatser för korna fortfarande finns kvar – med skitränna och allt. Men här doftar inte längre koskit utan lavendel och vår; de vackra tvålarna ligger som ägg i fågelrede. 

Strömmeln_9På väggen i gårdsbutiken bor en evig sanning…

hemmablind

Ovanstående bild hittade jag bland mina tusentals sommarfoton. Först förstod jag inte riktigt vad jag såg, trots att fotot var märkt ”Degerhamn”. Allt såg bakvänt ut. Jag använde uteslutningsmetoden; det finns inte så många industrier i Degerhamn. Bilden visar alltså Cementa.

Men vad är det då som inte stämmer? Jo, bilden visar fabriken som jag bara har sett den en enda gång – från sjön och inte från land.

När jag sedan hittade bilden nedan klarnade begreppen.

Det är lätt att bli hemmablind.

Taggad

Mot examen – Etapp II

– Så ja, Zoran. Lägg i trean nu. Nä förresten, ta tvåan för det går brant nerför nu.

Ölandsguiden Jan Mikaelsson, en av lärarna i ämnet Ölandskunskap, styrde bussen genom proffschauffören Zoran, genom hårnålskurvor och ned för branta klippvägar. Vi var vid Gillberga stenbrott på norra Öland, bland sten och klippor och krossad sten och huggen sten så långt ögat nådde.

– Visst är det häftigt! sa Jan och svepte med handen upp över kanten av det enorma ”schaktet” med de lodräta väggarna och det balsalsplana golvet.

Vi nickade tyst och Jan berättade och berättade om stenar och om knotor och om flisor och om landhöjningar och om sämre kalk och om bättre kalk och om urberg och om rullstensåsar och om att Öland skapades vid ekvatorn för en jäkla massa år sedan. Och så berättade han nåt mer som jag just nu inte kommer ihåg…

– Visst är det häftigt! sa Jan, och la lite extra krut i laddningen:
– Stenhäftigt!

Fortsättning följer med Etapp III…

Mot examen – etapp ett

Så blev då dags för den sista resan – och de sista lektionerna. Prick nio i morse avgick de tre proppfulla elevbussarna från Föragården några mil norr om Borgholm. Ämnet var Ölandskunskap, en intressant undervisning som Näringslivskontoret ska ha ”med beröm godkänt” för. Roliga och levande lektioner under våren avslutades med sjutimmars bussexkursioner runt södra, respektive norra Öland.

Dominerande lärare under terminen har varit Jan Mikaelsson, geologen/läraren/stå-upp-komikern/entusiasten/historieberättaren, och den synnerligen produktive författaren/fotografen/föreläsaren/folkbildaren Thorsten Jansson. Hur Susanne Bredesjö Budge har lyckats hålla ihop schemat och klassen med dessa vildhästar i katedern vet bara hon själv.

Zoran var chaufför i buss ett.

– Lägg i ettan nu Zoran, sa Jan. Nej, ta fyran så jag kan berätta en historia till behaglig fart.

Jan Mikaelsson tog sats.
– Min farfar var ute och körde häst. Då kom fåken. Sikten blev noll. Farfar tappade totalt orienteringen. Nu gällde det livet! Han släppte därför tömmarna, för hästar brukar ha lätt för att hitta hem. Snöovädret växte i styrka. Plötsligt stannade hästen. Farfar smackade men hästen stod som huggen i sten. Farfar såg inte en halvmeter utan fick följa ena skakeln fram till hästen och treva sig vidare längs den fram till dess mule. Där var en vägg. En husvägg. Hästen kom inte en millimeter längre. Farfar lyckades leta sej fram till en dörr, knackade på och mottogs av en vänlig dam.

– Jo visst går det bra att komma in i värmen och vänta ut fåken. Känn er välkommen!

– Men, sa farfar. Hästen kommer att frysa ihjäl… Får han också komma in?

– Ja visst. Ta in hästen också. Gör det, sa damen.

– Farfar selade i hast av den stora hästen och ledde in den i stugan. Då brakade hela golvet samman!

– Fåken gick småningom över, alla överlevde och farfar blev med tiden en burgen man. Senare lät han som tack bygga om damens stuga, och fåkendramat ledde till en livslång vänskap.

När applåderna tystnat var vi framme vid delmål nummer ett: Skurkvarnen i Jordhamn.

Klockan är 9, tag plats, stäng dörrarna.
 
Den ser lite skraltig ut, den gamla skurkvarnen i Jordhamn. Till vänster, vid horisonten, skymtar Blå Jungfrun.
 
Detalj av skurkvarnen. Underst ligger de stenar som ska slipas. Över dem dras ”slipstenen” i varv efter varv efter varv…
 
Man skulle kunna säga att bilden föreställer ”en pratkvarn i en skurkvarn”. Men så säger man ju inte. Bättre är: Jan Mikelsson var i sitt livs form och drog ned många skratt och applåder med sina dråpliga ordmålningar av skurkvarnarnas historia.
 
 
Fortsättning följer med etapp två…
 
 

Industriruin

Kontraster kryddar livet. Från gulsipporna i Albrunna lund är det inte långt till minnenas Grönhögen. Alldeles nedanför golfbanan ligger en industribyggnad som fascinerar. Så ful! Men så full av berättelser och mänskliga avtryck. Jag vet ingenting om den – och vill inte veta. Fakta ska inte få störa mina fantasier.