farväl

Att skiljas från en kamera är att dö en smula. Men allt har en ände och min lilla Canon PowerShot SX230 HS (varför ska kameror heta så konstigt?) blir allt mer sliten. Den exponerar ofta tre steg fel, alla knappar hänger sig och varenda bild kräver ett genis eftertanke för att bli bra. I dag bestämde jag mig: Vi skiljs. Du går din väg, jag går min. Men först ska jag ta en enda bild av gåsen där. En sista bild! Sen är det slut mellan oss. Finito.

Kalmar slott låg badande i soldis och gåsen kom närmare och närmare. Till slut stod hen bara en halvmeter framför mig. Den verkade faktiskt intresserad av den lilla kameran.

– Sista bilden! sa jag och gåsen nickade lite – tyckte jag.

Jag tryckte ned avtryckaren och sa hej till gåsen. Vi åkte hem, och nu ser jag den sista bilden av kanske 10 000 som den kameran har gett mig. Och fastän bilden blev riktigt bra står jag fast vid mitt beslut. Vi går skilda vägar, du lilla Canon och jag. Tack för en fin tid tillsammans.

”Solen över Kalmar slott skiner i gåsens öga”. Den blev sista bilden med min gamla polare Canon PowerShot SX230 HS.

vattenled med tusenåriga anor

En sammanfattning av Sjöfararkustens mål och mening finner du här. Kortfattat är Sjöfararkusten ”en organisation för sjöfartsmuseer i samverkan”.

Man kan inte annat än förundras över det starka intresse som ligger bakom arbetet i många klubbar, föreningar och intresseorganisationer i vårt land. Föreningen Sjöfararkusten är ett bra exempel. I Sjöfararkusten fokuserar man på det maritima livet i förgången tid. Sjöfararkusten har blivit en tummelplats för personer med ett brinnande intresse för havet, segelfartyg, skeppare, besättningar, hamnar och livsöden. Dryga tiotalet museer utmed kusten är med i föreningen: Rågö, Loftahammar, Västervik, Gamleby, Mönsterås, Figeholm, Oskarshamn, Degerhamn, Pataholm, Kalmar, Bergkvara och Borgholm.

– Vi kan ses som en paraplyorganisation för alla kustmuseer från Västervik i norr till Karlskrona i söder, berättar Birger Hagman, vice ordförande i styrelsen. Sträckan är en del av kung Valdemars segelled som finns omtalad redan under 1200-talet.

Birger Hagman guidade Alvarsamts utsända runt på skärmutställningen i det lilla men innehållsrika hembygdsmuseet i Degerhamn.
– Vi vill visa upp vad vi gör, kalla det gärna marknadsföring. Grundtanken är att skapa en stor databas. I den ska man småningom kunna söka allt som har med sjölivet i området att göra.

I utställningen figurerar också en liten bogserbåt, S/S NALLE. Han byggdes 1923, försvann till Köpenhamn, missköttes, rostade och blev nästan ett vrak. NALLE – ett fartyg som faktiskt är en ”han” – hittades av Burre Hellman som satsade pengar i honom. Resten är solskenshistoria som du kan läsa här.

– I dag ligger NALLE renoverad och vacker i hamnen i Oskarshamn, berättar Birger Hagman och ser genuint lycklig ut.

– I den databas vi just ny bygger upp finns dels en föremålsavdelning, dels sökbara register för fartyg, rederier, varv och personer, berättar Birger Hagman, här framför planschen om Degerhamns sjöfartsmuséum – som ingår i den skärmutställning om Sjöfararkusten som för en dryg vecka sedan avslutades i just Degerhamns sjöfartsmuséum.

En av de två utställningsskärmarna i Degerhamns sjöfartsmuséum. – Nu går utställningen vidare till Gamleby, berättar Birger Hagman. Den databas som Sjöfararkusten byggt upp innehåller i dag 15 000 föremål, 600 fartyg, 15 000 personer och 34 000 mönstringar.

Den praktiska skärmkonstruktionen är gjord i Polen. – Av ekonomiska skäl, förklarar Birger Hagman. Den som vill få tillgång till den gigantiska databasen kan vända sig till någon av medlemsföreningarna.

Öländska 200-åringen Borgholm har en egen plansch i expon. Borgholms stadsmuséum hittar du här.

markkänsla

Att böja lite på knäna eller till och med hålla kameran strax över marken kan förstärka stunsen i dina bilder. Vi är tillbaka i Kalmar, min gamla fickkamera och jag. Stående tar vi några konventionella skott av de betande kanadagässen med slottet i bakgrunden. Så minns jag ett av mina egna fotoråd: ändra höjd, böj på knäna, klättra upp på en stege, gräv ned dig, häng med en kärra upp i det blå, släng dig på marken. Jag valde det sista alternativet. Och bilden blev mycket bättre.

Foto taget med kameran 180 centimeter över marken. En konventionell ”tristbild”.

Här håller jag kameran bara 20 centimeter ovanför backen. Jag passar dessutom på att beskära bilden på ett sånt sätt att den marknära känslan förstärks. Bilden blir en helt annan när perspektivet blir intressant – och överraskande.

gamla vänner

Min fickkamera är gammal som synden. Den ser ut att ha varit med i krig. Linsskyddet har hängt sig, rattar och reglage rullar än hit, än dit. De styrs ofta inte av mig utan av en för mig osynlig och okänd ande. Ibland exponerar den lilla Canonen fem steg fel, men när dagsformen är på topp ristar den hux flux bilder som en hasselbladare. Så länge en kär gammal vän fungerar hjälpligt kan jag inte göra mig av med den. Min mobiltelefon är 20 år, min favoritdator 16. Och lyckligtvis är det så inom fotografin att det är fotografen och inte kameran som tar bilden.

I går var min gamla kantstötta följeslagare på ganska gott humör. Jag tog några bilder av Kalmar slott och några kanadagäss. Ett av dessa foton visar hur en enda liten detalj kan räcka för att hela bilden får ”detta något” att säga betraktaren. Bildens behållning är marginell, men bildmässigt viktig – ett öga!

Bara gåsens huvud är skarpt i denna bild. Och ögat är bullseye. Dit dras din blick vare sig du vill eller inte.

dagarna rusar…

Har man som jag varit borta en tid vill man gärna backa bandet för att få ut max av den underbara tid vi lever i just nu. Bilden är från Stadsparken i Kalmar, sista dagen i april.

mejl till landstingsdirektören

papa i stadsparken

Ernest Hemingway var mästaren på att inte berätta allt. Han uteslöt så mycket som möjligt i sina noveller och romaner. Han menade att detta arbetssätt var rätt för honom – på ett villkor: Att det han berättade verkligen var självupplevt. Metoden skulle inte hålla för ”hittepå”, menade han. Då skulle texten rasa samman.

Ungefär så berättar A E Hotchner i sin utmärkta bok Papa Hemingway. Jag hade den i bakhuvudet då vi i dag satt och sög i oss folklivet i Stadsparken i Kalmar. Där var mycket folk och en grupp tjejer, som vi på håll trodde var 15 år, dansade och skrattade och fnissade och dansade igen. Och så höll de på hela den timme vi var där. Jag tog bilder på avstånd från vår parkbänk, men till sist kunde jag inte låta bli att gå fram till dem och fråga om jag fick ta några närbilder. Det gick bra. Tjejerna, som var aningen äldre än 15, ställde upp sig, dansade, log, skrattade. Folk stannade och tittade. Folk skrattade. Jag skrattade.

Och jag tänkte på Hemingway… Inte berätta allt! Som gammal reporter bet jag mig i tungan och lyckades lämna tjejerna utan att ställa en enda fråga. Jag vet alltså inte vilka de var, varför de dansade, varför de filmade, vad de eventuellt skulle göra med filmen. Jag vet inte heller deras namn eller åldrar eller varifrån de kommer. Jag vet ingenting om dem, bara att de med sin dans gjorde folk glada under den timme vi satt i Stadsparken.

Han hade rätt, Hemingway. Man ska inte berätta allt. Man behöver inte veta allt.

sommar!

I dag slog den till som en blixtrande högerkrok mot käken: Sommaren. Drygt 19 i Kalmar men fem grader svalare på Öland – som det brukar vara om vårarna. Många blommor har länge stått utslagna. Nu är det trädens tur. Helt plötsligt har de primörfräscha blad som darrar, dansar och visar upp sig i den friska solvinden. Helt plötsligt blir det aningen dunklare att passera under ett träd – en märklig känsla som jag inte har upplevt på drygt ett halvår. Bilderna nedan från Stadsparken i Kalmar får tala för sig själva.

blogginlägg nummer 1 000: De tog fighten

För att känna den rätta mingelstämningen medan du tittar på foton från utställningen bör du slå på din dators högtalare och klicka här.

Gonggongen går. Ta Fighten! Box!

Avgångsklassen på programmet reklam, design och visuell kommunikation vid Linnéuniversitetet i Kalmar får varje år fritt disponera en kväll på Kalmar Konstmuséum. Årets kväll, onsdag 4 mars, hade den uppmanande och provokativa titeln Ta Fighten!

Aurora Borg, projektledare: – Vi frågade oss hur man kan samla en grupp människor med olika passioner och förena dom i ett enda syfte. Vi kom fram till att det gör man inte, det går inte. I stället tar vi vara på olikheterna och bejakar dom. Det finns stora ämnen och det finns små ämnen. Det lilla är aldrig för litet och det stora är aldrig för stort för att man ska kunna göra något åt det, för att man ska kunna ta ställning för det, ta fighten för det.

– Ska vi fika före eller efter mötet? Den enkla frågan ställde läraren Pernilla Frid i sitt anförande under evenemanget.

Frågan är ett enkelt exempel på hur vi ständigt måste ta ställning till olika mer eller mindre viktiga alternativ – och stå för dem.

Nedan ser du några exempel på elevers ställningstaganden i stora och små frågor. Observera att jag inte gjort subjektiva val av elevarbeten. Jag tog med dem som jag lyckades få in i liggande kameraformat. Det var nämligen trångt i trappan.

Garn i virrvarr prydde hela trapphuset i museet. Trådarna förde tankarna till just tankar, snilleblixtar som korsade luften/hjärnan/tillvaron likt ett gigantiskt mycel.

Aurora Borg, projektledare: – Vi har hållit på några månader. Det har varit jobbigt men kul. Det är vi avgångselever som gjort utställningen, men även några andraklassare har varit med. Tanken var att utställningen skulle visas endast i kväll, men nu har museet bestämt att den ska vara kvar över veckoslutet. Kul!

Konventionellt måleri möter modern installation. Den för kvällen mycket passande ”garnexplosionen” var dock inte gjord av utställarna, utan av barn och vuxna under museets sportlovsaktivitet.

I entrén kunde man mingla och köpa roliga presenter vars pris man kunde styra till vilket slags välgörenhetsinrättning som helst.

Pernilla Frid är en av lärarna vid programmet Visuell kommunikation.

Man fick en glädjekick av att vandra uppför trapporna, där väggarna var tapetserade med elevernas tankar och ståndpunkter i vitt skilda ämnen.

”Nature is priceless”, heter detta bidrag av Andreas Pedersen, som skriver: I en tid då banker och investerare försöker sätta ett pris på naturen och dess tillgångar för att tjäna ännu mer pengar ställer jag mig i naturens ringhörna. Genom att återanvända naturmaterial som tidigare använts för många kreativa timmar i skateboardrampen visar jag hur ovärderlig naturen är.

”Mensverket” av Helena Hajdu-Rafis & Lisa Orvang. De skriver: Mens är en stor del av många människors liv, ändå får den inte ta plats i det offentliga samtalet. När det talas lite om något som är så viktigt i många människors liv osynliggörs deras behov och problem blir utan lösning. Mensverket gör sin första produktion av smycken. Ut ur trosan och in i offentligheten. Uppdragsgivare Mensen forum för menstraution. Promotion för Menssmycken.

”Hamnar jag i helvetet om jag älskar min familj mer än Jesus?” frågar sig Eric Porali och försvarar yttrandefriheten och demokratin genom teckningar. Hans inlägg är en reaktion på attacken på satirtidningen Charlie Hebdo.

Afrikas vilda djur är värda att ta fighten för. Det tyckte Mi Ståhl.

Titeln på detta ställningstagande är ”No more Hitler”. Gebriella Heller argumenterar på ett slående enkelt sätt mot antisemitismen.

Hannes Lövbacka berättar om sitt videoprojekt, som han gjorde som utbytesstudent i England. Hannes kan berätta även för dig – om du klickar här.

Slutvinjett i ”Frack off!” Den ligger på Youtube. Se den genom att klicka här.

”Skin deep” är titeln på Aurora Borgs kyligt kirurgiska plansch med mänskliga organ och skelettdelar. Längst ned konstaterar hon: ”difference is only skin deep.”

Isabel Ambring slår knockout på betraktaren med sin enkla men slagkraftiga mobil.

Detta är alltså Alvarsamts tusende inlägg. På bloggen finns just nu 4 394 foton, några tiotal videor och ungefär lika många poddradiosändningar + andra inslag med ljud. Min förhoppning är att bredbandsutbyggnaden på Öland ska speedas upp. För utveckling av både företagsamhet och nätaktiviteter krävs att vi ständigt hänger med i svängarna. Gör vi inte det är det bara ”gardin ned” för södra Öland. Tillvaron är sån i dag. /Staffan

i röret…

Ibland händer det. Man går på en utställning, en föreläsning eller ett evenemang och går därifrån som en annan människa. En aning yngre, lite lättare om hjärtat, med mera spring i benen och med mungiporna uppåt. Ta Fighten 4 mars på Kalmar konstmuséum var en sån ut- och tillställning. Den genererade endorfiner och tro, hopp och kärlek. Man lämnade plejset som om man fått två glas vin, en spark i baken, ett asgarv rätt i fejset och en dos lustgas, modell forte. Läs och lyssna i långt inlägg inom kort… PS. Utställningen är förlängd och kan ses till och med kommande veckohelg.

Vi ska också besöka en filmklubb med 40 medlemmar och egen biograf och biografmaskinist.

Alvarsamt tar dig också snart med på en ny vandringsled med marginella marina inslag på södra Öland. Kryptiskt? Ja!

Och apropå kryptiskt… Snart kommer omgång två av Vart är vi på väg?

Och så en massa Ölandsbilder på det. Och fotokurs. Och…

dimridåer över kalmar

Lördagen var om möjligt ännu mjölkigare i Kalmar än på Öland. En tacksam utmaning för den som hade kameran med sig.

Motiv i dimma är inte alldeles lätta att hitta rätt exponering för. Ett gråkort är alltid användbart. På fotokursen i juli får du lära dig att både göra och använda ett sådant.

en av många verkligheter

Fotografin och de andra konsterna sysslar med tolkningar av det vi lite slappt, och i brist på bättre ord, kallar ”verkligheten”. Du och jag ser säkert omvärlden med olika ögon. Ser du rött på samma sätt som jag? Troligen inte. Hör du göken på samma sätt som jag? Sannolikt inte. Skildrar alla kameror och bildapparaturer verkligheten likadant? Svaret är nej. Gå in i en teveaffär och titta på alla påslagna apparater. Alla berättar på olika sätt, med olika nyanser, färgintensiteter, kontraster, ljudtyper, klanger. Totalintrycken blir helt olika.

Kalmarkonstnären Raine Navin berättar om verkligheten på sitt mycket personliga sätt, just nu på Teatergalleriet vid Larmtorget, Kalmar. Det har skrivits spaltkilometer om Raine och hans fru Gunilla Skyttla, ofta om hur trevliga och levnadsglada de är. Visst bjuder Raine Navin på lek och livslust men också på allvar, blodigt allvar. Se bara på de två inramade verken nedan. Är världen för svår att sätta på papper eller vill Raine få oss att se själva? Se vad? Se det viktiga? Se det oviktiga? Se ”något”? Jag är inte säker på att Raine vet själv, men han har signerat dem och därmed ratificerat dem som en del av sin verklighet. Vill du som betraktare hänga med in i den får du anstränga dig. I gengäld erbjuds du total frihet… Verkligheten blir det du gör den till, på gott och ont. En vacker tanke?!

Den lilla utställningen, 23 verk, på Teatergalleriet pågår till och med 10 februari.

”Ingenting I” och ”Ingenting II” har jag fotograferat i svartvitt. Det passar bättre än färg till dessa inramade och signerade kompositioner.

”Glada damer”.

”Snurr I” och ”Snurr II”.

”Fri press” är gjord av hoprullade sidor ur Dagens Nyheter, från tiden före tabloidformat. De långsmala cylindrarna är lindade med kulört tråd. Min tolkning: ”Mänsklighetens lycka och elände förvandlade till visuella smycken/gåtor”.

”Summertime”.

”Utbränd”.

”Den tycker ni väl om? och ”Blyertsbroderi”.

”Ödla hit och ödla dit”.

Se Raines och Gunnila Skyttlas sprudlande Facebooksida, klicka här.
Teatergalleriet, klicka här.
Raine är en ovanlig stavning. Det fick Kalmar kommun erfara för några år sedan. Klicka här.

nu blommar det

Sommarblommorna dör långsamt bort, och många perenner är både risiga och blomlösa. Men i Stadsparken i Kalmar har trädgårdsskötarna en närmast magisk hand med klorofyllen. Dessa bilder är tagna i molnigt väder med svala, friska vindar. Klar luft och en hotshoeblixt får färgerna att briljera.

Ironman – en folkfest

Vid 9-tiden kommer de första i en rasande hastighet. Det viner som höstvindar om vissa hojar, andra går nästan ljudlöst. En del cyklar har Disk Wheels, andra ekerhjul. Några cyklister har mord i blick, somliga vinkar glatt eller gör tummen upp. Jag vet inte hur man är skapad för att först simma nästan en timme och sen cykla 18 mil i denna hastighet – för att avsluta med ett marathonlopp. Drygt åtta timmar håller de bästa igång.

Vanligt folk gick – som det heter – man ur huse för att följa det rullande skådespelet. Strax före 13 var allt över och tystnadens hand sänkte sig åter över glesbygden…

Full rulle på Torngårdsvägen i Södra Möckleby. Dricka, hejarop, småsnack och flagga – den schweiziska! – och bakåtlutad avkoppling i campingstolar. Så ska en stenhård tävling avnjutas!

På väg ut ur Södra Möckleby mot Pilekulla och Torngård kan det vara gott med en banan. Men vem ska skala den?

Räddningstjänsten i Degerhamn fick flytta sina röda bilar från brandstationen till icke avstängt område – om larmet skulle gå. Vi ser korsningen Alunvägen – Torngårdsvägen.

Höger arm upp! kommenderar Degerhamn IF:s biträdande tränare Daniel Karlsson i vitt. Men underlydande gör höger arm ut.

Spontanläktare monterades på flera ställen utmed Torngårdsvägen i Södra Möckleby. Inträdet var gratis.

Ironman

Ironman, med kvinnligt deltagande, snurrade runt på Öland i dag. Man plurrade först i vattnet nånstans i Kalmar och sen blev det hojen och på det ett marathonlopp. Alvarsamt fångade några cyklister på Torngårdsvägen. Bilderna talar för sig själva.

Gamla kyrkogården, Kalmar

Efter ett tidigare inlägg om Södra kyrkogården föreslog en läsare en titt på Gamla kyrkogården i Kalmar. Den har anor från tidigt 1200-tal. Tidens tand har gjort inskriptionerna på vissa av gravstenarna svårtydda, men det är bara att låta fantasin fylla i det som saknas…

Det är långt mellan gravstenarna. Kyrkogården ser faktiskt mer ut som en park än en begravningsplats.

Här möts tidevarven. Den gamla kyrkogården är inramad av modern villabebyggelse.

Huvudlös riddare och jungfru. Bakgrunden är makaber. 1599 intog hertig Karl Kalmar. Befälhavarna på slottet avrättades för sin trohet mot kung Sigismund. En som förlorade huvudet var den gamle Christoffer Andersson Grip. Man satte upp hand huvud på stadens Västerport för att avskräcka andra. Men Hertig Karl lät även sin hämnd gå ut över Grips sista viloplats där hans fru redan vilade. Hertig Karl lät även halshugga gravstenen!  

En dödskalle får oss att inse att våra liv alltid slutar med döden…

Timglaset har ofta använts för att symbolisera livets ändlighet, den utmätta tiden.

En av de mindre stenarna med krona och en svårtydd inskription. Kanske står där: CEKDUN?

Denne man dog 1649. Det är 364 år eller i runda slängar ett dussin generationer sedan.

Mycket text i idel versaler.

En i mina ögon vacker och spännande gravvård – utan text, bara med ”teckenmönster”.

På denna sten står det – kanske: SOPIA LOVISA ADLERCREUTZ FÖDD EHRENBERG.  Men vackra namn hjälper inte; även hon dog.

På kyrkogården står även ett monument: Unionsstenen som restes under unionsjubileet 1997. Det var då 600 år sedan Kalmarunionen bildades.

Tja, vad säger man? Personligen tycker jag skulpturen har en aning ”sovjetisk” framtoning.

Relieferna på stenfundamentet gillar jag desto mera. Tyvärr vet jag inte vem som har gjort dem.

Med små men effektiva medel har konstnären fått fram människans litenhet i guds storslagna hus. Eller är det en feltolkning? Ingen vet. Tolkningsrätten ligger förhoppningsvis i betraktarens öga.

Grönt är skönt

Så här mitt i sommaren kan det vara skönt att söka lugnet och svalkan i en stadspark. Dessa bilder är från grönområdet runt Kalmar Konstmuséum.

Om några dagar vandrar vi vidare in på Gamla kyrkogården…

Södra kyrkogården

Det finns faktiskt ett liv utanför Öland. Kalmar ligger vid brofästet och området runt slottet, dränkt i klorofyll och spetsat med träd från hela världen, är perfekt för flanering utan mål och mening. Ett tips är att också slinka in på angränsande Södra kyrkogården utan kyrka, men med kapell. För längesedan odlades här tobak…

Sinnesseminarium – Näsa för affärer

När jag såg titeln tänkte jag ”trams”. Men så tänkte jag efter… Och anmälde oss. Och vilket seminarium det blev!

Här ska icke ordas långt och randigt om innehåll och verkan. Extremt kortfattat gick det ut på att marknadsföra i stort sett allt med hjälp av våra sinnen. I dag kan exempelvis doft- och ljudprofiler vara lika viktiga som de grafiska – ja till och med viktigare. Exempel är den brittiska hotellkedjan Doubletree Hotels. Den har i tre decennier bjudit sina hotellgäster på en kaka vid incheckningen. Kakan är unik för just hotellkedjan och bakas på alla ingående hotell i kedjan.

Ett annat exempel känner vi alla: Hemglass med sin tutande försäljningsbil. Den lilla trudelutten – älskad och hatad – är till och med patenterad. I dag kan man faktiskt patentera lukter och smaker, även om det är svårt.

Miljön för övningarna var Kalmar slott. Denna historiska dignitet lämnar ingen oberörd och i dess sällskap finns ingen möjlighet att endast ägna sig åt ”marknadsföring medelst smak och doft”.

Hur som helst… Slottet doftar sten, murbruk, gammalt järn, en aning hav och en gnutta mögel. Men hur smakar ett slott? Jo, lite havssalt, en aning tjära, lite läder. Men det är nog så hårdsmält.

Slottet har anor från 1100-talet. Det är alltså snart tusen år. Tanken svindlar. Från vattnet kan man gå rakt in i mystiska portar på båda sidor om vallgraven…

En skräckinjagande flygel med bastanta galler för gluggarna. Man kan bara gissa hur livet tedde sig därinne. Smaken av jord och murbruk ökar i intensitet, liksom dofterna/odörerna ”kaminrök, matos, svett, latrin, sjukdomar”…

Slottsgården är enastående vacker. En av väggarna restaureras just nu. Men arbetet är så krävande att Statens Fastighetsverk får ta en vägg per år.

Det är väggen till höger som nu återfår sitt originalmönstrade utseende. Du anar det också på väggen rakt fram. 

Lektionssalen, ursprungligen en kyrka. Ett femtiotal elever såg på lite avstånd ut som små färgglada prickar. Kolla in takbjälkarna och takhöjden. På den här tiden byggdes inga friggebodar.

Klart för nästa föreläsning! Eleverna samlas. En man spelar på en flygel. Det doftar kaffe, tjära, parfym, vinterkläder, sommarbomull och trä. Smaksinnet hade just i denna fas gått i ide – på grund av överansträngning.

Efter en fantastisk lunch hann vi också kasta ett och annat öga på utställningen 800 år av krig, makt och ära. Margaretas gyllene kjortel i purpurfärgad silke är sydd med guldtråd.

Vi såg också fina modeller av slottet. Här doftade det en aning lim, papp och färg. Smaken av papper och spritpenna steg i intensitet…

Denna vägg är som hämtad ur en Brügelmålning. Här fick man verkligen utlopp för det man lärt sig om doft och smak och syn- och ljudintryck. Smakerna var många: vildsvinskött, korvar, päron, kronärtskockor, gurkor, pastejer, fågel, hare och fisk. Doften av ”charkuteri” gifte sig med lukten av ”nyskördat”.
Här ska tilläggas att våra egna måltider under seminariet sannerligen inte gick av för hackor. Eller vad sägs om ”kaffe och färgglada Petit Chouxer fyllda med frukost” – till frukost? Till lunch fick vi en ”Ceasarsoppa med glass” till förrätt. Som varmrätt tryckte vi i oss ”rödvinsbrässerad torskrygg med korngryn i rostad morot”. Om smak och doft kan jag bara säga ett enda ord: Gott!

En vacker måltid, kanske femhundra år gammal. Man hade öga för dukningens betydelse redan då. Många pastejer var gjorda på fågel. Somliga var så fiffigt gjorda att då man ätit en del av den flög en livslevande fågelstackare ut ur den… Frosseriet var tidvis grovt. Johan III:s familj glufsade i sig 300 får – per månad, alltså tio per dag! Med tanke på den sista uppgiften smakade det mesta skit här. Dofterna dominerades helt av spyor.

Ingen vanlig skjorta från Dressman. Plagget ingår i museets utställning 800 år av krig, makt och ära och har sytts av kostymsömmerskan Mary Engholm. Manteln är Erik den XIV:s kröningsmantel och originalet finns på Livrustkammaren i Stockholm. Erik den XIV var den förste kungen i Sverige som ärvde tronen så han behövde arbeta på sin image: att han var från Gud sänd till att regera landet! Varumärkesbyggande genom ögonfröjd helt enkelt.

Här tar seminariet slut. Från vänster ser vi föredragshållarna Niklas Broweus, Stephanie Juran och Vanja Franzén. Till höger om bordet Mimmi Mannheimer, slottschef, och Therése Börjesson, projektledare.

Niklas Broweus har skrivit boken Sinnesmarknadsföring. Här kan du läsa en snutt om doft. Stephanie Juran är doktorand vid Institutet för miljömedicin. Hon berättade om hur vårt komplicerade doftsinne fungerar. Vanja Franzén är gourmé. Hon lade ut texten om jätteämnet ”Nation branding, storytelling, smaksinnet & smakprofilering”.

Som avslutning fick vi elever en kul give-a-way. Vi vandrade hemåt över bron över vallgraven. I den varma eftermiddagssolen förhörde vi varandra om dofter och smaker. Den bestående smaken blev ”Bästa seminariet på länge – med bismak av skratt”. Bästa doft blev ”Kulig – en liten trestegsraket byggd på historia, god mat och nytänkande marknadsföring”.

– – –

PS. Den skönsjungande mannen på bilden nedan heter Lamine Cissokho. Han är från Senegal och spelar här på en kora. Se och hör honom här.