Kategoriarkiv: Konst

vi går på loppis, del II

Vårt loppisturné fortsätter, och vi tittar nu in på loppiset i Bredinge, väster om väg 136. Det är inrymt i en ladugård där gödselrännan fortfarande finns kvar. Rent fotografiskt är lokalen rena mardrömmen med svagt dagsljus och sotsvarta skrymslen. Den är med andra ord som gjord för övning i indirekt ljus med ett löst blixtaggregat, en så kallad hotshoeblixt.

Detta är loppisbesök två av fyra. Det första kan du läsa här.

Bredinge_1Glas gör sig ofta bra på foto. Men då ska det helst vara motljus. Denna bild krävde mycket jobb. I .jpg-format blev den helt gul, färgad av bakgrundens spånskiva. Ju knepigare ljus, desto bättre att jobba i .raw.

Bredinge_2Med en blixt har jag lyckats få åtminstone lite liv i glasen på metallbrickan. Jag slog blixten i taket, ljuset studsade ned i brickan och upp genom glasen. Men det gula trätaket gav även i denna bild ett kraftigt gulstick, eller ”gulsmitta” som jag kallar det. 

Bredinge_3Kannparaden. Här har jag avsiktligt behållit det en aning gula ljuset runt kannorna i kontrast till det kalla/blå ljuset från fönstret.

Bredinge_4Det lackar så sakteliga mot jul… Sex tomtar för 50 kronor. Undrar om jag får ännu större rabatt om jag köper 100!?

Bredinge_5Här gäller bud! Hårda bud, kanske?

Bredinge_6En svår bild att ta med .jpg. Men i .raw går det mycket lättare att komma tillrätta med alla färgstick som massor av färger i en och samma bild ofta ger upphov till.

Bredinge_7En välgödd nasse. Ovanför honom blomstervaser med nederländska motiv. Eller är de månne öländska?

N_Rubin_67Tavla signerad N. Rubin -67. Rätt charmig i mina ögon. Lite mix av Dardel och Grünewald med ett stänk Hjertén… Om Dardel målat den fick man nog hosta upp 500 000. Nu räcker kanske en 50-lapp?

Taggad , ,

utställningen flätverk spurtar mot mål

Den imposanta utställningen Flätverk öppnade i Näsby i början av juli och det finns fortfarande möjligheter att se den. Sista dag är 14 augusti. Kulturföreningen Karneval håller i tåtarna. 18 konsthantverkare/konstnärer ställer ut och Alvarsamt visar nedan några av deras verk.

flätverk_01Utställningen hålls i hela detta vackra hus bredvid Galleri Tinnert, Näsby.

flätverk_02Pampiga kungsljus lyste i den gassande vernissagesolen. Det var 9 juli.

flätverk_03I mina ögon tycktes även växtligheten ha tänt på utställningens titel: ”Flätverk”.

flätverk_04Ulf Wickbom invigningstalade – med inlevelse.

flätverk_05Vernissagen. En sån är alltid en blandning av mingel, genuint intresse och ytlig nyfikenhet.

flätverk_06Helle Kvamme i vernissagens performance.

flätverk_07Alla konsthantverkare presenteras på foton, vilket förstärker dialogkänslan mellan dem och betraktaren. Uppifrån: Lina Lundberg, Suzy Strindberg, Karlheinz Sauer.

flätverk_08Ett slags tagelsömnad/tagelflätning av Cke Lavér.

flätverk_09Keramik av Caroline Möller. Kärlen är ”saggarfired”, alltså först skröjbrända och senare brända igen i tunna med olika brännmaterial. Före skröjbränningen sprutas/målas objekten med tunn lerengobe, så kallad ”Terra sigillata”.

flätverk_10Ölandsmotin i målning av Elisabaet Lindstedt.

flätverk_11Målning av Helena Vikestam.

flätverk_12Skålar av Lena-Maria Berg.

flätverk_13”Vattenhyacintrep doppade i indigo” står det på Jeanette Schärings visitkort. Av någon anledning är Jeanette inte med i den vådligt påkostade utställningskatalogen. 

flätverk_14Korgar av vattenhyacint gjorda av Helena Hansson.

flätverk_15Figurer av Bodil Göransson.

flätverk_16Foto av Helle Kvamme.

flätverk_17Lars Gustavsson har gjort denna exklusiva väska.

flätverk_18Gallerilokalen.

flätverk_19Konst och konsthanverk väcker känslor. Här framför ”fiberart” av Kicken Ericson.

flätverk_20Figurer av Bodil Göransson.

flätverk_21Broderier av Frida Breife.

flätverk_22Carl-Oscar Karlsson gör möbler, se bilden nedan.

flätverk_24Stolar från Elakform.

flätverk_25Flätverk av Bodil Göransson.

flätverk_26Lampa gjord av Carl-Oscar Karlsson, Elakform.

Taggad , , , , , ,

med breda penslar

Elisabeth_Wallen_6

I förrgår och i går visade Elisabeth Wallen sin konst i ateljén vid Alunvägen i Södra Möckleby. Elisabeth målar mest akvareller, en teknik som inte alls lämpar sig för ”finlir”.
– Nej, jag är inte alls intresserad av detaljer. Jag använder stora penslar och vill fånga dom karaktäristiska dragen, ljuset, färgerna och formerna, berättar hon för Alvarsamts utsände. Och som synes nedan lyckas hon fint med denna snabba ”infångningsteknik”.

Den gångna veckohelgens visningar kommer att följas av flera. Men datum är ännu inte bestämda.

Elisabeth Wallen har sedan 1990-talet ställt ut i ett flertal svenska orter, i Frankfurt och i Stockholm. Hon är medlem i akvarellsällskapet Spray.

Elisabeth_Wallen_1Genom sitt ateljéfönster ser Elisabeth Wallen tvärs över Öland. – Vid klart väder ser jag faktiskt Östersjön på öns östsida, berättar hon.

Elisabeth_Wallen_2Alvar, rödfyrsslänter och nakenstudier. Elisabeth har studerat för flera lärare, exempelvis Bernt Sundberg, Heidi  Trakowski, Arne Isaksson.

Elisabeth_Wallen_3Ölandsmotiven är många, från alla årstider.

Elisabeth_Wallen_4Snabbt fångade kroppar i krokiteckningar. Inte heller i dessa ges utrymme för plottriga detaljer.

Elisabeth_Wallen_5Den öländska naturen gör sig ständigt påmind i Elisabeths ljusa ateljé. Och hon använder den i sina målningar.

Taggad , ,

jernis på carlas café

Jernis_vernissage_01Det kom många besökare till vernissagen i Carlas Café i Näsby. Det noterade Alvarsamts utsända. – Och många skrattar gott åt målningarna, sa utställaren själv Per Jernberg, eller ”Jernis” som han kallas i bloggosfären. Per berättade att han kan jobba upp mot 200 timmar med en enda målning. – Då går jag många gånger som i koma och min fru anser mej mer eller mindre okontaktbar. Utställningen pågår till och med 30 juli. För dig med sinne för satir väntar en högtidsstund – om du går dit. 

Taggad , , , , ,

hans namn är jernberg – per jernberg

porträtt

Han har ett imponerande CV. Han är tekniker. Han är humanist. Han är konstnären med gift i penseln. Hans namn är Jernberg, Per Jernberg. Men mest och bäst känns han igen som Jernis. I morgon klockan 13 är det vernissage på hans utställning Tanken vindlar i Carlas Café i Näsby på sydöstra Öland.

Alvarsamts utsände trängde upp Jernis mot repen för några djuplodande frågor.

Vem är du?
Per Jernberg, född 1955 (eller 70 minus som jag uppger i bloggen, som en reaktion mot åldernojan i samhället). Gift, två barn, fyra barnbarn. Yrke: universitetslektor (fysik) och facköversättare (patentskrifter). Jag bor i Gävle sen många år men är född och uppvuxen i Dalarna. Mormor var öländska från Skärlöv, där hennes barndomshems har varit min familjs sommarstuga sen 50-talet. Sen ungdomsåren har mina hobbyn varit bridge och matlagning; för sju år sen tillkom bloggandet. Äter helst vegetariskt men också fisk och skaldjur. Jag är aktiv i den internationella Slow Food-rörelsen som verkar för god, ren och rättvis mat och är politiskt engagerad inom Feministiskt Initiativ. Mitt intresse för miljön, klimatet och naturen är också stort, där jag stödjer ett flertal organisationer och föreningar. Det engagemanget väcktes tidigt i mitt liv, kanske främst genom 60-talets utbredda fågeldöd inte minst på Öland, orsakad av DDT och kvicksilverbetning.

Vad driver dig att narra, gyckla, häda, slå?
För att hävda mina åsikter. Kampen för en sak förs bäst på många sätt och plan efter tycke och förmåga, fast utan våld. Jag är pacifist. Vad jag kan minnas har jag bara en gång burit min hand, eller snarare fot, mot någon, en antagonist som jag klackade på smalbenet på skolgården. Jag känner mig fortfarande illa till mods när jag tänker på det. Det händer att jag upprörd fattar pennan och uttrycker mig utan humoristiska omskrivningar, men satir i ord och bild är de tillhyggen som ligger mig närmast om hjärtat. Jag är starkt präglad av Svenska Mad och Lasse O’Månsson. När jag åter bläddrar i mina gamla tidningar märker jag att kvaliteten var väl ändå så där och högst varierande. Tycker själv att jag är roligare och framförallt betydligt elakare än dessa stilistiska förebilder. Då håller en annan av min ungdoms satirikoner, Frank Zappa, klart bättre, låt vara mer för musiken än texterna, men ändå.

gräshängningProvhängning på sommarhusets gräsmatta dagen före vernissagen. På duken i mitten ser vi Jernis själv, omgiven av andra aeronauter som ”Karlsson på taket” och Nils Holgersson.

Jag har en notorisk avogsamhet mot reklam. Mot tidningarnas annonser har jag utvecklat ett, som jag själv tycker, supereffektivt inre filter, på nätet kör jag annonsblockerare och i den mån jag emellanåt tittar på tv rör det sig till 99 procent om SVT Osport. Reklamens förorening och fördumning av det offentliga rummet, på stan, i bussar och på tåg, etc. är svårare att undvika men även det går i viss mån att lära sig. Icke förty utgår nästan alla mina bilder från marknadsföringens språk och estetik. Varifrån kommer då tankarna och idéerna? Tja säg det, men den slutsats man kan dra är att reklamens genomträngningskraft är enorm, omöjlig att värja sig emot.

Under en period försökte jag sprida mina bilder på Facebook. Lärdomen blev lika kort som brutal. Max 2,76 sekunder står till förfogande, sen faller FB-juryns oåterkalleliga dom: gilla eller not gilla. Visserligen är bilderna tänkta att fånga en flyktig blick och förhoppningsvis snabbt roa, men också locka till närmare betraktande och eftertanke. För där finns mer att upptäcka och reflektera över, i vissa bilder mycket mer, i form av detaljer och referenser som bär fram grundidén och skapar nya associationsbanor. Eller till och med ger bilden en ny dimension eller innebörd, vad den i betraktarens öga kanske föreföll att vara vid första anblicken blir till något annat.

Vad säger dina läsare om dina blogginlägg?
Jag har hyfsat många läsare, men tråkigt nog väldigt få som kommenterar. De som ändå gör det är genomgående positiva, vilket får ses som mycket väl underkänt för en satirblogg med syfte att provocera. Ett projekt som ännu vilar är att starta ny, parallell blogg som ska publicera exakt samma inlägg som i Jernis-bloggen men med någon dags fördröjning. Varför då då? Jo, i den nya bloggen har jag tänkt uppträda som ung kvinna med förhoppning om att kunna locka nättrollen ur sina jordhålor för att spy ut sin maskulistiska galla. De som går på detta ”spegelbloggsprank” kommer vederbörligen att häcklas. Visserligen är jag ganska konflikträdd, men vad gör man inte för den goda sakens skull?

Påverkas du av läsares reaktioner eller kör du ditt eget race till hundra procent?
Som sagt är det dåligt med läsarrespons, i alla fall kritisk. Generellt uppfattar jag mig som väldigt prestigelös. Det är bara fundamentalister och andra idioter som inte är mottagliga för kritik.

Är satir ute eller inne i dagens Sverige?
Ganska stabil vill jag säga, och behovet av satir har ju inte minskat, om man säger så. Satiren är starkt förankrad i kulturen, även om kanalerna och nyanserna förändras med tiden. Däremot tror jag att det blivit svårare för de mest udda rösterna och mindre aktörerna att göra sig hörda, vilket kan tyckas paradoxalt i det nya sociala medielandskapet. Men med ökad tillgänglighet och tillbakagång för gammelmedia, verkar bruset och ytligheten dessvärre tillta i kvadrat.

Bakom clownmasken finns ofta en pessimist… Även i ditt fall?
För det första känner jag mig inte som en clown. Visst ska satir roa, men också leda till eftertanke och för den som träffas ska skrattet snabbt som fan fastna långt ner halsen, allra helst pysa ut genom röven. Satir för mig är allvar. Nej, jag är optimist, tror på människan, att godheten och generositeten övervinner ondskan och girigheten, även om det är lätt att då och då vackla när man ser sig omkring. I de mörka stunderna tänker jag på vad Pär Holmgren, meteorolog och klimataktivist uttryckte på ett föredrag: – Bara vi kommer upp till en ”kritisk massa”, när tillräckligt många både ser vad som krävs och känner hopp, kommer den negativa utvecklingen snabbt att vända. Då känns det genast bättre.

Vad roar dig i dagens Sverige?
Om man därmed menar ”förströr” skulle listan bli för lång, så jag begränsar mig till vad som lockar mig till skratt. Dit hör satirteckningar och seriestrippar. Bland favoriterna finns Arne Anka, Rocky och Medelålders plus. Allra främst som satiriker håller jag Sara Granér, en av den yngre generationens alla fantastiska serietecknare. Där vill jag också särskilt nämna Zelda, supervass feminist med vardagsperspektiv. En annan skrattkälla av stora mått är landets främsta förmedlare av förnumstiga småstadsnyheter, husorganet Grönköpings Veckoblad som i år fyller hundringen jämt! Begreppet ”småstad” ska här tolkas som varhelst minst två människor finns samlade. Någon övre gräns finns egentligen inte.

Vad oroar dig i dagens Sverige?
Alldeles för mycket. Intoleransen eller rasismen är ett riktigt otäckt fenomen, inte för att jag tror den ökat sen jag var ung, tvärtom, utan för att den vunnit betydligt större acceptans i ”de fina salongerna” och ”maktens korridorer”. Ökat har däremot polariseringen: socialt, ekonomiskt och politiskt, vilket också skapat grogrund för den reaktionära, falska folkhemsnostalgin. Resan mot jämlikhet mellan könen går i snigelfart – hur svårt kan det vara? Politikernas fortsatt fartblinda tro att de politiska och ekonomiska ramarna är överordnade naturens och att arbete är livets egentliga mening, allt i modernismens heliga namn, ger mig krupp. Så ock, konsumtionshetsen, underblåst av reklamens förljugna löften om självförverkligande. Här finns en klar historisk koppling till katolska kyrkans avlatsbrev medförande pin-koden till pärleporten. Konsumtionskritik är också ett bärande tema i utställningen. Sist men inte minst: de senaste årens allt mer högljudda vapenskrammel.

Berätta om svängen från tekniker till humanist/konstnär!
Det är en ganska vanlig missuppfattning att tekniker och fysiker är ungefär samma sak. Visserligen finner fysik sina tillämpningar i teknik, men ren fysik som jag läst räknas i den akademiska världen till de filosofiska ämnena. Jag är inte ens särskilt teknisk; tummen sitter påfallande nära mitt i handen. Att hustru kallar mig elingenjör, vvs-ingenjör etc. allt efter behov är bara rent fjäsk för att själv slippa det tröstlösa micklandet. Ett djupt rotat socialt engagemang har jag alltid haft, men förutom en vild fundering på att bli kreativ kock, kände jag som ung att mitt kall ändå var inom naturvetenskapen. Lekfullheten med språket fanns där redan då, men formerna för det fann jag väl först genom senare års bloggande. Leken med bilder är däremot av betydligt färskare datum; det började som rena illustrationer till mina ordkrumelurer i bloggen. Åter tillbaks till din fråga: Med åren och den erfarenhet livet gett, har fokus så sakta förskjutits. Numera har jag lagt forskningen på hyllan, även om jag fortfarande arbetar på högskolan som ett slags högre utbildningsadminstratör. Förutom de utmaningar språkliga frågor ibland erbjuder, begränsas det mer genuint logiska tänkandet till tävlingsbridge i par med hustru på hyfsat hög nivå en gång i veckan. Så visst har jag gjort en sväng, fast lika försiktig som när jag någon gång ibland sätter mig bakom ratten.

viid_landsvägenJernis vid vägkanten utanför sitt sommarhus i Skärlöv. Här sitter han gärna och mediterar. Och säkert föds här även en och annan idé till nästa konstverk.

Var, när, hur rullar du eventuellt ut din nästa utställning? 
Jag har inga planer alls. Min förra och första utställning var 2011. Räknar vi framlänges kommer den tredje att bli 2021. Skapandet tar sin tid. Sen är det otroligt mycket jobb med själva utställningen. Det är inte bara att trycka på utskriftsknappen, inte om man är så petig som jag. Den som inte tror mig kan fråga en ytterst tålmodig hustru. Allt mellan smärre justeringar till att göra om från grunden för att få bloggbilderna presentabla på papper i storformat har krävts. Dessutom är det mycket kringarbete.

Har du slutmål? Att bli konstnär på heltid? Bli rik och berömd och större än Picasso?
Haah … hr. P kunde ju inte ens avbilda en kubisk kub. Min nykubism, made by Jernis, kommer att slå världen med häpnad! Skämt åsido: Nej, jag har inget slutmål, utan kommer att fortsätta så länge det är kul och givande och orken finns. Kroppen har fått sina törnar under årens lopp. Någon ambition att få någon utkomst från mina bilder eller skrivandet har jag inte, det är och får nog förbli en ren hobby. Rik i ekonomisk bemärkelse är verkligen ingen strävan, det materiella blir då lätt till ett själsligt ok. God miljö, godhjärtade och inspirerande medmänniskor, tak, värme och gott på tallrik och i glas, allt det har jag redan och är fullt nöjd med. Kändis? Absolut inte. Jag känner mig mycket obekväm att stå i fokus, att agera inför okända, skyr stora folkmassor och ogillar storstäder. Ibland när jag är inne i centrum kan till och med Gävle kännas för stort. Att vara från hemmets lugna vrå suger, särskilt över natten. Allt det där har blivit värre med åren. Fast erkännande skulle väl kunna vara okej, bara jag får vara ifred.

Taggad , , , , , ,

jesus och jernis

I föregående inlägg frågade vi oss om det i dag finns någon motsvarighet till Jesus, han som mättade tusentals människor med fem kornbröd och två fiskar. Vi sökte nån som kan omvandla fyren Långe Jan till en jättelik flaska whisky stor nog att släcka törsten på tusentals människor. Och den som söker han finner. Se bara här!

Carlas café, alltså. Med början 23 juli…

 

Taggad , , , , , ,

att mätta hungriga och törstiga

Långe_Jan_KAP_1Varför visar Alvarsamt en vinterbild mitt i sommaren? Läs vidare så förstår du – småningom. Jesus lär ha mättat många tusen människor med några kornbröd och två fiskar. Onekligen en bedrift. En fråga: Finns någon som kan mätta många tusen törstiga genom att omvandla fyren Långe Jan på södra Öland till en jättebutelj whisky? I sorlet bakom mig mumlar någon ”ja” – men tillåt mig tvivla… ”Jag kan bevisa det!”, säger denne någon. Kryptiskt? Ja. Den som lever får se…

Taggad , , , , , , ,

i röret…

Det är mycket som nu ligger i röret i väntan på att rullas ut. Snart ska vi titta lite närmare på den utställning som invigdes i Näsby i dag: Flätverk med konst och konsthantverk av 18 utställare. Invigningstalade gjorde journalisten, krönikören, författaren, chefredaktören och sommarölänningen Ulf Wickbom.

Vi återkommer alltså i ord och bild av de märkligaste flätarbeten…

Ulf_WickbomInvigningstalare tidningsmannen Ulf Wickbom med sitt egenhändiga flätverk gjort av, ja just det: tidningar.

Taggad , , ,

soffa för marknadsföring av södra öland

I Ottenby, vid silversmeden Karlheinz Sauers smedja, står en soffa modell större, gjord av smeden Jens Erlandsson från Borgholm. Den rymmer hela släkten och är – vad jag förstår – både smidd och bultad. Möbeln/skulpturen är gjord i järn och trä och inbjuder till lättjefull vila till vindarnas sus…

EnBlåsigDag__27Det sägs att det har gått åt 36 meter plattjärn till skapelsen.

EnBlåsigDag__34Att vila skönt på ett armstöd… Är soffan stor, eller min fru liten?

EnBlåsigDag__24En kraftfull möbel som – i mina ögon – skulle göra sig ännu bättre vid en havsstrand, ungefär som turistmagneten och skulpturen Mennesket ved havet utanför Esbjerg, se bilden nedan. När vi var där i somras var den stora parkeringsplatsen vid sidan av skulpturen knökfull – inte en bil till fick plats. Mitt förslag är att_ _ _

Mennesket_ _ _ kommunen köper in soffan – om den är till salu – och placerar den på en enkel sockel allra längst ned på revet vid Ölands sydspets med utsikt över det eviga havet. Soffan skulle snart bli ett turistiskt dragplåster, ett självklart besöksmål för selfie-freakar, naturmänniskor, barnfamiljer och fågelskådare.

vågorI soffan skulle man sitta som en prins/prinsessa och fascineras av vågornas eviga rullande, fåglar, sälar och kanske en och annan vilsekommen rysk ubåt.

Taggad , , ,

finns inte – men syns ändå

I värmestugan nere vid fyrplatsen på södra udden hänger barnteckningar, ofta föreställande djuren där nere. Titta in där och se världen med barnaögon. Två bilder fångade senast vår uppmärksamhet.

sälenBergström – utan förnamn – har förevigat denna välmående säl med hatt på ett briljant sätt, med bara en enda färg.

fågelHelt utan färg har Selma, alternativt Zelma, tecknat denna kraftfulla fögel med säregen blick, ett slags sönderbrytande av ytan à la Picasso.

Taggad ,

genial kuf – döderhultarn – del II

Vi återvänder till Döderhultarmuseet i Oskarshamn… Som i förra inlägget saknar jag de exakta titlarna. Men Axel Petersson, Döderhultarn, skildrade oftast ”livets vardag” så motiven är lätta att känna in sig i, vare sig man bor i Småland, på Öland eller i Norrland.

Döderhultarn_14Bröllop. Hur lyckligt är egentligen brudparet, och med vilken entusiasm talar prästen?

Döderhultarn_15Några snabba skär och blicken är fångad!

Döderhultarn_17Ett ansikte som berättar om ett långt liv. Ibland – som här – närmar sig Döderhultarn gränsen för karikatyr.

Döderhultarn_19– Va får ja för pottan?!

Döderhultarn_20Bortkomna bonntölpar vid mönstring.

Döderhultarn_21Den som har testat att skära i trä vet hur oerhört svårt det är att fånga just rörelser. I lera kan man ändra i all evighet. I trä och sten gäller ”hugget är hugget”.

Döderhultarn_22Prygel – ett mindre vanligt motiv i Döderhultarns produktion. Denna skulptur lär vara en av konstnärens sista, enligt denna mycket bra sajt om Döderhultarn.

Döderhultarn_23Ett ovanligare motiv. Hör du tystnaden?

Döderhultarn_24Om du klickar på bilden och får den större ser du tydligt människornas blickar – och vad de berättar.

Döderhultarn_25Denna typ av skulpturer tycker jag hör till Döderhultarns bästa: Som en enkel skiss men ändå fulländad.

Döderhultarn_26På väg till eller hem från krogen?

Döderhultarn_27Ibland når inte Döderhultarn ända fram. Denna akt är platt; den saknar i mina ögon utstrålning.

Döderhultarn_29Det finns en talande tystnad i många av skulpturgrupperna. Ska denna dag bli värd att minnas eller en dag att försöka glömma?

Döderhultarn_30Lycklig eller inte, hur som helst ska bröllopet förevigas.

Taggad , ,

genial kuf – döderhultarn – del I

Döderhultarn_2 Döderhultarn porträtterad av John Liljedahl 1917.

Vi lämnar Öland för en kort stund men håller oss ändå nära, på andra sidan Kalmarsund i höjd med Blå jungfrun.

Han gick sin egen väg genom livet, skulptören Axel Petersson, mera känd som Döderhultarn. Bilderna i detta och kommande inlägg är tagna på Döderhultarmuseet i Oskarshamn,

Alla skulpturer står i rätt solkiga glasmontrar vilket försvårar fotografering. Av den anledningen kan vissa av skulpturerna i min Döderhultarserie vara ”kapade”. Eventuella titlar har jag inte tagit med; verken talar för sig själva.

Flera inlägg om Döderhultarn kommer framdeles. Det är han värd.

Döderhultarn_1Hos fotografen.

Döderhultarn_06Två typiska Döderhultarfigurer, råa i formen med perfekt ”korn”.

Döderhultarn_02Ungdomsverk. Döderhultarn gick en tid i lära hos skulptören Edvard Källström, som ville ha sandpapprade, släta ytor på skulpturerna. Det ogillade Döderhultarn som var genialt expressiv och sökte de grova uttrycken i stället för konstlad förfining.

Döderhultarn_03Ungdomsverk med stark utstrålning. 

Döderhultarn_04En pampig tjur som vet sitt rätta värde. Mes använde Döderhultarn alträ för sina skulpturer.

Döderhultarn_05Djur och människor dominerade Döderhultarns motivval.

Döderhultarn_07Den som en gång skött om kreatur känner igen den märkliga samhörighetskänsla som kan uppstå mellan människa-djur och som Döderhultarn här får fram i grova hugg utan plottrande med detaljer.

Döderhultarn_08Denna betäckningsskulptur var hopplöst placerad för fotografering. Det fick bli uppifrån. Som fotograf kan man bara göra sitt bästa. Man är ingen trollkarl.

Döderhultarn_11Ett av Döderhultarns mest uppskattade motiv, beväringar som mönstrar. Man känner doften av svett och hör den tidens barska och knappa militärspråk. Och nog känns det som om lopporna kliar än i dag då man tittar på beväringen längst till höger?

Döderhultarn_09Samma skulturgrupp som ovan sedd från andra sidan.

Döderhultarn_10Det utmärglade och kanske redan döda öket sörjs av två ännu levande…

Döderhultarn_12Kanske änka? Kanske änka i kyrkbänk? Kanske änka i kyrkbänk med hårt liv bakom sig? Jag känner inte titeln. Döderhultarn kan få fram det stora med små åthävor. Här tänder några små vita fläckar känslorna. Kanske gråter hon inombords eller på riktigt? För det är väl en näsduk hon håller i?

Döderhultarn_18Oftast skildrade Döderhultarn så kallat vanligt folk. Här ett undantag: V-Gurra.

 

blogginlägg nummer 1 000: De tog fighten

För att känna den rätta mingelstämningen medan du tittar på foton från utställningen bör du slå på din dators högtalare och klicka här.

boxhandskarGonggongen går. Ta Fighten! Box!

Avgångsklassen på programmet reklam, design och visuell kommunikation vid Linnéuniversitetet i Kalmar får varje år fritt disponera en kväll på Kalmar Konstmuséum. Årets kväll, onsdag 4 mars, hade den uppmanande och provokativa titeln Ta Fighten!

Aurora Borg, projektledare: – Vi frågade oss hur man kan samla en grupp människor med olika passioner och förena dom i ett enda syfte. Vi kom fram till att det gör man inte, det går inte. I stället tar vi vara på olikheterna och bejakar dom. Det finns stora ämnen och det finns små ämnen. Det lilla är aldrig för litet och det stora är aldrig för stort för att man ska kunna göra något åt det, för att man ska kunna ta ställning för det, ta fighten för det.

– Ska vi fika före eller efter mötet? Den enkla frågan ställde läraren Pernilla Frid i sitt anförande under evenemanget.

Frågan är ett enkelt exempel på hur vi ständigt måste ta ställning till olika mer eller mindre viktiga alternativ – och stå för dem.

Nedan ser du några exempel på elevers ställningstaganden i stora och små frågor. Observera att jag inte gjort subjektiva val av elevarbeten. Jag tog med dem som jag lyckades få in i liggande kameraformat. Det var nämligen trångt i trappan.

trapphusGarn i virrvarr prydde hela trapphuset i museet. Trådarna förde tankarna till just tankar, snilleblixtar som korsade luften/hjärnan/tillvaron likt ett gigantiskt mycel.

Borg_AuroraAurora Borg, projektledare: – Vi har hållit på några månader. Det har varit jobbigt men kul. Det är vi avgångselever som gjort utställningen, men även några andraklassare har varit med. Tanken var att utställningen skulle visas endast i kväll, men nu har museet bestämt att den ska vara kvar över veckoslutet. Kul!

nytt_gammaltKonventionellt måleri möter modern installation. Den för kvällen mycket passande ”garnexplosionen” var dock inte gjord av utställarna, utan av barn och vuxna under museets sportlovsaktivitet.

vimmelI entrén kunde man mingla och köpa roliga presenter vars pris man kunde styra till vilket slags välgörenhetsinrättning som helst.

PernillaPernilla Frid är en av lärarna vid programmet Visuell kommunikation.

ungdomarMan fick en glädjekick av att vandra uppför trapporna, där väggarna var tapetserade med elevernas tankar och ståndpunkter i vitt skilda ämnen.

nopriceNature is priceless”, heter detta bidrag av Andreas Pedersen, som skriver: I en tid då banker och investerare försöker sätta ett pris på naturen och dess tillgångar för att tjäna ännu mer pengar ställer jag mig i naturens ringhörna. Genom att återanvända naturmaterial som tidigare använts för många kreativa timmar i skateboardrampen visar jag hur ovärderlig naturen är.

mensMensverket” av Helena Hajdu-Rafis & Lisa Orvang. De skriver: Mens är en stor del av många människors liv, ändå får den inte ta plats i det offentliga samtalet. När det talas lite om något som är så viktigt i många människors liv osynliggörs deras behov och problem blir utan lösning. Mensverket gör sin första produktion av smycken. Ut ur trosan och in i offentligheten. Uppdragsgivare Mensen forum för menstraution. Promotion för Menssmycken.

forskare”Hamnar jag i helvetet om jag älskar min familj mer än Jesus?” frågar sig Eric Porali och försvarar yttrandefriheten och demokratin genom teckningar. Hans inlägg är en reaktion på attacken på satirtidningen Charlie Hebdo.

djurAfrikas vilda djur är värda att ta fighten för. Det tyckte Mi Ståhl.

HitlerTiteln på detta ställningstagande är ”No more Hitler”. Gebriella Heller argumenterar på ett slående enkelt sätt mot antisemitismen.

HannesHannes Lövbacka berättar om sitt videoprojekt, som han gjorde som utbytesstudent i England. Hannes kan berätta även för dig – om du klickar här.

FrackingSlutvinjett i ”Frack off!” Den ligger på Youtube. Se den genom att klicka här.

skinSkin deep” är titeln på Aurora Borgs kyligt kirurgiska plansch med mänskliga organ och skelettdelar. Längst ned konstaterar hon: ”difference is only skin deep.”

vems1Isabel Ambring slår knockout på betraktaren med sin enkla men slagkraftiga mobil.

Detta är alltså Alvarsamts tusende inlägg. På bloggen finns just nu 4 394 foton, några tiotal videor och ungefär lika många poddradiosändningar + andra inslag med ljud. Min förhoppning är att bredbandsutbyggnaden på Öland ska speedas upp. För utveckling av både företagsamhet och nätaktiviteter krävs att vi ständigt hänger med i svängarna. Gör vi inte det är det bara ”gardin ned” för södra Öland. Tillvaron är sån i dag. /Staffan

Taggad , , ,

i röret…

entren4746

Ibland händer det. Man går på en utställning, en föreläsning eller ett evenemang och går därifrån som en annan människa. En aning yngre, lite lättare om hjärtat, med mera spring i benen och med mungiporna uppåt. Ta Fighten 4 mars på Kalmar konstmuséum var en sån ut- och tillställning. Den genererade endorfiner och tro, hopp och kärlek. Man lämnade plejset som om man fått två glas vin, en spark i baken, ett asgarv rätt i fejset och en dos lustgas, modell forte. Läs och lyssna i långt inlägg inom kort… PS. Utställningen är förlängd och kan ses till och med kommande veckohelg.

Vi ska också besöka en filmklubb med 40 medlemmar och egen biograf och biografmaskinist.

Alvarsamt tar dig också snart med på en ny vandringsled med marginella marina inslag på södra Öland. Kryptiskt? Ja!

Och apropå kryptiskt… Snart kommer omgång två av Vart är vi på väg?

Och så en massa Ölandsbilder på det. Och fotokurs. Och…

Taggad ,

en av många verkligheter

Fotografin och de andra konsterna sysslar med tolkningar av det vi lite slappt, och i brist på bättre ord, kallar ”verkligheten”. Du och jag ser säkert omvärlden med olika ögon. Ser du rött på samma sätt som jag? Troligen inte. Hör du göken på samma sätt som jag? Sannolikt inte. Skildrar alla kameror och bildapparaturer verkligheten likadant? Svaret är nej. Gå in i en teveaffär och titta på alla påslagna apparater. Alla berättar på olika sätt, med olika nyanser, färgintensiteter, kontraster, ljudtyper, klanger. Totalintrycken blir helt olika.

Kalmarkonstnären Raine Navin berättar om verkligheten på sitt mycket personliga sätt, just nu på Teatergalleriet vid Larmtorget, Kalmar. Det har skrivits spaltkilometer om Raine och hans fru Gunilla Skyttla, ofta om hur trevliga och levnadsglada de är. Visst bjuder Raine Navin på lek och livslust men också på allvar, blodigt allvar. Se bara på de två inramade verken nedan. Är världen för svår att sätta på papper eller vill Raine få oss att se själva? Se vad? Se det viktiga? Se det oviktiga? Se ”något”? Jag är inte säker på att Raine vet själv, men han har signerat dem och därmed ratificerat dem som en del av sin verklighet. Vill du som betraktare hänga med in i den får du anstränga dig. I gengäld erbjuds du total frihet… Verkligheten blir det du gör den till, på gott och ont. En vacker tanke?!

Den lilla utställningen, 23 verk, på Teatergalleriet pågår till och med 10 februari.

RaineNavin_7”Ingenting I” och ”Ingenting II” har jag fotograferat i svartvitt. Det passar bättre än färg till dessa inramade och signerade kompositioner.

RaineNavin_5”Glada damer”.

RaineNavin_4”Snurr I” och ”Snurr II”.

RaineNavin_8”Fri press” är gjord av hoprullade sidor ur Dagens Nyheter, från tiden före tabloidformat. De långsmala cylindrarna är lindade med kulört tråd. Min tolkning: ”Mänsklighetens lycka och elände förvandlade till visuella smycken/gåtor”.

RaineNavin_3”Summertime”.

RaineNavin_2”Utbränd”.

RaineNavin_6”Den tycker ni väl om? och ”Blyertsbroderi”.

RaineNavin_1”Ödla hit och ödla dit”.

Se Raines och Gunnila Skyttlas sprudlande Facebooksida, klicka här.
Teatergalleriet, klicka här.
Raine är en ovanlig stavning. Det fick Kalmar kommun erfara för några år sedan. Klicka här.

Taggad , ,

skulptris med eget anslag

Vi kom alltså till traktorgaraget vid Creperiladan i Bårby… Jeanette Wåhlstrands skulpturer imponerade genom träffsäkra uttryck och humor. Hon gör sina hundskulpturer med begrepp som ”göra en pudel” och ”bära hundhuvudet” i bakhuvudet.

Lägg namnet Jeanette Wåhlstrand på minnet! Hon kan bli ett namn att räkna med i Konstsverige. Se bara på dessa skulpturer utan ord!

Jeanetteskulptur_1

Jeanetteskulptur_2

Taggad ,

vad 17 är ett creperi?

Creperi!? Vad är det för trams? Creperar man där? Och hur gör man då? Måste man vara arg? Är det farligt? Krävs det kunskaper? Är det gott eller gör det ont? Jag har länge hört talas om ett creperi i Södra Bårby. Min fru har tjatat om det. Hon har velat att vi ska åka dit. Men eftersom jag inte vet vad det är för nåt har mitt intresse varit ljumt.

Men nu vet jag. Ett creperi serverar ett slags pannkakor – fast godare. Jag vet eftersom min fru tog mig i hampan och drog iväg med mig trots att jag hade influensa och feber och var nära koma. Jag minns knappt hur vi kom dit. Jag var så sjuk. Det var mycket synd om mig. Men efter en ”crepe klassisk” mådde jag bättre. Mycket bättre. Jag mådde så bra att vi tittade in i traktorgaraget där det visades konst av Lars Apelmo och Jeanette Wåhlstrand. I nästa blogginlägg betraktar vi hennes spännande skulpturer.

creperiet_Bårby_1Interiör av Creperiladan i Bårby. – Nice, skulle väl Betssoninspirerade ICA-Stig ha summerat intrycket. Den lille förklädesiklädde grabben i förgrunden uppträdde som en rask och professionell kypare.

creperiet_Bårby_2Mitt emot creperiet slog denna skördefesthandel upp sina generösa portar mot omvärlden.

Taggad ,

Ljus över Öland

Skördefesten är slut. En Stockholmsimporterad influensa gjorde att vi bara orkade göra två punktnedslag. Du ser dem nedan: Biblioteksträdgården i Södra Möckleby och Creperiet i Bårby där bland annat Jeanette Wåhlstrands ljusmobilskulptur visades i traktorgaraget. I kommande inlägg återvänder vi dit för att titta mer på den öländska skulptrisens uttrycksfulla verk…

skördefest_1

skördefest_2

Taggad ,

Poddsändning 3 – The Art Factory

publik

För en vecka sen var det vernissage i Grönhögen, i före detta Ytongs förfallna fabriksbyggnad. Ine van Wesel, Patrick Lems och Petra Pettersson heter konstnärerna bakom utställningen The Art Factory.

Klicka här för att lyssna

Utställningen är öppen 12-18 till och med 17 augusti.

ArtFactory_0004

ArtFactory_0001

Taggad , ,

Solmålaren med museúm på fastlandet

På stenen läser vi: P Ekström 1844-1935. Här vilar alltså Per Ekström, ”Solmålaren”, Ölands mest kända konstnär.

Hur har Öland förvaltat minnet av honom? Jo, med ett muséum som först låg i Mörbylånga, senare i Kalmar – men nu i Orrefors!

Placeringen ger mig ”marknadsföringsmässig kortslutning”. Vem skulle komma på tanken att bygga ett Selmalagerlöfmuséum i Dalarna eller ett Zornmuséum i Värmland? Vi får trösta oss med att Per Ekströms ateljé finns kvar i byn.

Intressant läsning om en av Ekströms grannar, John Emil Engström, finner du här.

stenenDet är en elegant sten med naturliga former som pryder Per Ekströms grav på kyrkogården i Segerstad.

inskriptionenTypografin är en aning udda. P i Per kan lika gärna vara ett T och läser man snabbt kan man få för sig att han heter ”Ektsöm” i efternamn.

Taggad

kyrkogård blottar öländsk kulturblunder

Dagarna innan hettan slog till på allvar strosade vi runt på kyrkogården i Segerstad. Vi lade märke till en större gravsten med ett namn som vi genast associerade med Ölands mest kända målare. Men eftersom vi inte var säkra kollade vi med moderna tiders Mimers brunn, alltså internet, och fick svart på vitt. En man en man med det namnet, född 1844 och död 1935 måste vara han: vän till Strindberg och vars alias figurerar som målaren Sellén i Röda rummet

Fortsättning följer…

Segerstad-kyrkaKyrkan i Segerstad sedd från öster. Den har rötter i 1100-talet.

Segerstad-kyrka2Segerstads kyrka i nuvarande form invigdes 1843.

Taggad

Med pennan som vapen

Lehån_4Lars-Erik Håkansson vid det stenhus som han för några år sedan tänkte bygga om till ett minimalt men dock ”konserthus”.

– Jag är både nihilist och cyniker.

Med den muskelstarka meningen avslutar Lars-Erik Håkansson, mer känd som tidningstecknaren lehån, vårt samtal och vi får backa bandet för att få veta mera om denne godhjärtade och sympatiske man som med linjens skarpa pregnans kan vara så ”elak” mot mycket och mot många här i världen…

Vi lämnar huset och går ut på gårdsplanen för att lyssna till hans numera skrinlagda planer för uthuset, en vacker öländsk stenbyggnad i fransk framtoning, insvept i rankor med tusentals ljusgröna vindruvor. Vi går upp för en ranglig trappa.

– Här uppe tänkte jag en gång bygga om, säger han och pekar. I den änden ville jag ha en vacker scen med plats för en stråkkvartett. I mitten skulle vi fixa ett exklusivt utrymme med sköna fåtöljer för publiken, och här längst bak tänkte jag mej en trappa ner till den välsorterade baren där alla föreställningar skulle avslutas – gärna med glam och sång.

– Ja ha, säger jag. Och vad skulle denna lilla ombyggnad ha gått på?

– Tja, säkert en miljon! säger lehån och plirar med de dansande pepparkornsögonen.

Men allt här i livet blir inte som man tänkt sig och hustru Gunnel skrattar gott. Hon har aldrig tidigare hört talas om idén och skiner som sola för att den aldrig realiserades.

– Jaså, det var så du tänkte sätta sprätt på våra pengar!

I den lummiga trädgården bjuder Gunnel på blåbärspaj med vaniljsås. Lars-Erik fyller våra glas med sommarvarm Ballantine´s, sensommarfåglarna drar då och då en trudelutt och livet känns mycket behagligt. Paret Håkansson lever ett jojoliv mellan den fasta bostaden i Vekerum utanför Mörrum och den något mindre fasta bostaden – inköpt 1999 – i Södra Möckleby på södra Öland. I båda fastigheterna har Lars-Erik ateljé.

Lehån_1Lars-Erik Håkansson i sin ateljé i Södra Möckleby. I den finner man även tre(!) dragspel som lehån gärna trakterar i glada vänners sällskap. – Musiken och körsången har betytt mycket för mej genom hela livet. Jag är allätare och spisar allt från Bachs cellosonater – en ”absolut musik” – till barock, jazz och folkmusik från Balkan och Östeuropa. Jag vill minnas att Gunnel räknat 1 500 grammofonskivor och ett ”absolut oräkneligt” antal böcker i vårt Blekingehus. Jag läser mest fackböcker om ämnen i gränslandet mellan filosofi och naturvetenskap.

– Förr seglade vi mycket, mest i Blekinges och Stockholms skärgård. När vi kom till Öland tyckte vi att ”det var som att segla på landbacken”.

Lars-Erik är uppvuxen i Karlshamn, Blekinge.
– Jag kommer från ett så kallat påvert hem, säger han och höjer glaset till en skål. Kanske var det bristen på bilder som väckte intresset för dom. Mamma var hemmafru och pappa byggnadsarbetare. Jag minns att han prenumererade på en tidning som hette Sovjetunionen. Men när Stalin dog 1953 släppte fascinationen. Pappa var inte alls agitatorisk, och jag har nog ärvt en egenskap från honom: När jag blir förbannad stryps talförmågan!

Det är kanske då ritstiftet tar vid…

ritbord_2Den svarta linjen på det vita papperet skapar maximala kontraster. Lars-Eriks linjer skär ”som rakblad”.

En skoldans spelar en viktig roll i Lars-Eriks unga liv.
– Jag blev nobbad av en flicka och tröstköpte en lott och vann en bok, 25 amerikanska skämttecknare. I den berättas om bland andra Saul Steinberg, invandrad till USA från rumänien. Boken blev Gefundenes Fressen för mej. Det som framför allt fascinerade var Steinbergs sätt att blanda in gamla tryck och tapeter i teckningar avsedda för tidningar. Han tände mitt intresse för bilden och än i dag är han min husgud.

Men det finns även andra husgudar, måhända några snäpp mindre än Steinberg.
– Jag är en stor beundrare av Björn Berg och Gunnar Brusewitz. Dom har tecknat så förbannat mycket utan att mista känsligheten. Se till exempel på hur Gunnar tecknar löv och på Bergs små livfulla vinjetter…

– Och apropå Björn Berg… Jag la tidigt märke till att han tecknade med en väldigt stor reservoarpenna. Min plan var enkel: Om jag köper mej en likadan penna blir jag lika duktig! Jag köpte den faktiskt – i Köpenhamn – för stora pengar. Om resultatet blev som jag trodde får andra uttala sej om! Jag har den kvar än i dag. Den går under benämningen ”bomben”.

ritbord_3Här skapar Lars-Erik mellantoner med en liten palettkniv. Bland pennorna till höger ser vi underst ”bomben” av märket Montblanc. – Den måste handhas med viss försiktighet, påpekar Lars-Erik med spelat allvar. Bläcket räcker länge och firman ger en fantastisk service. Vid två tillfällen har jag lämnat in den i bokhandeln hemma i Karlshamn, fastän jag köpte den i Köpenhamn för flera tusenlappar under 1970-talet. Bokhandeln skickar den till Tyskland för service. Där gör dom ren den och fixar eventuella fel – helt gratis. Bomben var en synnerligen bra investering!

Gunnel häller upp kaffe och Lars-Erik serverar en ny omgång Ballantine´s…
Tillbaka till hur det började!

– Att bli konstnär var inte att tänka på. Man skulle ju försörja sej! Efter studenten sökte jag till teckningslärarlinjen, men kom inte in. I stället blev jag lärare i Olsäng i Blekinge – för en trefyra. Jag var där ett helt läsår och hade egen lägenhet på våningen ovanför klassrummet.

Året i Olsäng har bitit sig fast i minnet.
– När jag kör mellan Vekerum och Öland tar jag ofta omvägen över Olsäng – bara för att minnas…

Och lehån minns mer:
– Jag kom med i kyrkokören där och ungarna var originella, speciellt en glad och bekymmerslös kille som ofta kom till skolan utan strumpor och skor. I dag är han präst och bor kvar i trakten.

På folkskollärareutbildningen i Kristianstad träffade Lars-Erik sin blivande hustru Gunnel.
– Sen jobbade jag och läste matte och fysik vid sidan av jobbet och blev ämneslärare. Parallellt med arbete och studier blev det gubbar, gubbar, gubbar – av streck. Jag skickade några av dom till Lasse O Månsson och hans tidning Hjälp. ”Tack för planscherna”, svarade han. Jag vill minnas att jag fick nån 50-lapp i honorar.

Jag frågar varför man ritar. Lars-Erik tänker länge.

– Alla människor har nog något slags behov av att uttrycka sej. För min del ser jag det så här… Jag är inte så verbal. Men får jag sitta och tänka ett tag kan jag komma på nåt bra. Och så har det nog alltid varit, att jag hellre har ritat än skrivit.

Lehån_2Lars-Erik Håkansson tänker. Och rätt som det är slår snilleblixten ned! Återstår ”bara” att fästa den på papper!

ritbord_4Spridda skurar av lehåns omfattande vapenarsenal. Det kraftfullaste vapnet – bomben – syns dock inte på detta foto.

1975 blev läraren Lars-Erik Håkansson heltidstecknaren lehån. Han tog sin Lars-Erik ur skolan och inledde ett femårigt samarbete med tidningen Röster i Radio/TV. Andra uppdragsgivare stod snart i kö: Återuppståndna Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter och tidningen VI för att nämna några. För VI tecknade han länge på Lars Westmans uppskattade sida ”Bakvagnen”.

Men tiderna förändras. Många tidningar har gått i graven, andra för en tynande tillvaro under rationaliseringens starka lupp i kurs mot krympande redaktioner, lägre honorar och färre läsare/prenumeranter.
– Jag gjorde en teckning till DN:s Namn & Nytt för inte så länge sen – om Greklandskrisen. En kvinna på redaktionen frågade mej om honoraret. Jag drog till med en summa som jag tog för länge sen – för att vara bussig: 1 500.

– Du är inte klok! sa kvinnan. Vi har bara nålpengar till teckningar i dag.

– Jag fick 500. Av Sveriges största dagstidning! Marknaden finns inte längre. Det är tragiskt. I sanning, det är mycket tragiskt…

Solen är på väg att lägga sig i Kalmarsund. Vinden har avtagit, fåglarna har tystnat. Lars-Erik Håkansson skiner plötsligt upp. Han ser road ut.

– En andra tidningstecknarkarriär vid 75 års ålder är således inte att tänka på.

– Skål, mina vänner!

Lehån_3Tidningstecknaren och konstnären Lars-Erik Håkansson, signaturen ”lehån”, i sin favoritstol under vinrankorna utmed uthuset i Södra Möckleby. För dig som vill läsa mer om lehån och se mer av hans konst rekommenderar jag den vackra boken ”lehån – inte en dag utan streck” av Thomas Kjellgren, utgiven 2010 på förlag Blekinge Museum. Mer om boken läser du här.

Nedan presenterar Alvarsamt 14 verk av lehån, både tidningsillustrationer, teckningar och litografier. De får i möjligaste mån tala för sig själva. Håll till godo!

porträtt”Tecknare tecknar tecknare”. Björn Berg, Paul Ströyer och Finn Graff porträtterar lehån vid en sammankomst i Frankfurt.

trutar

Bush

byråkrati

bårbärarna

Gaza

GreklandskrisenDen i texten nämnda, dåligt honorerade teckningen till DN. 

hemligaEU

kondompåveEn bild av påvens avståndstagande till preventivmedel, samtidigt som han höll diktatorn Augusto Pinochet om ryggen. Publicerades i SSR-tidningen, nuvarande Akademikern.

korspenisOm kvinnoprästdebatten. På förstasidan i DN någon gång under 1990-talet.

kroki

kunskapsskolan

nyckelhålet

pappaledigt

Yrke: Ädelsmed

KHSauer_07Säsongen är över. Vaggad till vindens sus i de enorma trädkronorna ligger den lilla silversmedjan i dvala fram till i vår.

Det är mitten av augusti. Ljuset över sädesfälten och havet har bleknat. Turisterna är åter i selen i Stockhom, Karlskrona, Vilhelmina, Zürich och Gdynia. I smedjan på Ottenby kungsgård plockar ädelsmeden och konstnären Karlheinz Sauer ihop sina verk och pinaler. Säsongen är över. Nu bär det hem till Mörbylånga.

Karlheinz berättar att säsongen har varit dålig. Det har kommit färre besökare än vanligt och av dem som kommit har färre köpt något från galleri och smedja.

– Orsakerna är flera men kommunens bristande marknadsföring väger tyngst, menar Karlheinz. Turerna runt ett eventuellt kulturhus i Mörbylånga visade att man inte är intresserad, att man inte förstår. Nu har marknadsfrågorna tagits över av norra Öland. Det är Böda Sand som gäller. Dom har varit i TV, folk kommer dit med sina bilar, betalar, stänger om sej. Den typen av turism vill vi inte ha här nere. Vi vill ju bli marknadsförda som en natur- och kulturkommun.

Slumpen ritade tidigt i livet om den sauerska världskartan. Karlheinz kom till Sverige 1966 – tack vare ett telefonsamtal. Han var en av 350 elever på berömda Kunst und Werkschule i Pforzheim, Tyskland, där även många skandinaver studerade.

– En silversmed från Växjö ringde och undrade om jag kunde tänka mej att göra en utflykt till Sverige. Tja, varför inte? Jag visste ingenting om Sverige, men jag kände till namnen Strindberg och Sibelius. Senare fick jag veta att Sibelius var finne. Innan jag åkte tog jag reda på att 30 procent av befolkningen i Sverige tog studenten. Motsvarande siffror i Rheinland-Niedersachsen var 12 procent, i Rheinland-Pfalz 6. Herregud! tänkte jag. Dom måste vara otroligt högutbildade i Sverige. Väl här såg jag vad en svensk studentexamen är värd, säger Karlheinz och skrattar gott.

Han häller upp kaffe och bjuder på wienerbröd.

– Hur som helst… Jag nappade, hamnade i Växjö och jobbade på. Det gick bra. Nationalmuseum köpte en del.

Nya äventyr väntade. Karlheinz blev tipsad om ett silversmedsjobb hos ”en Kerstin i Östersund”.

– Jag ringde och efter bara några ord kände jag igen hennes röst. Kerstin Öhlin Lejonklou hade också gått på skolan i Pforzheim! Världen är liten. Kom hit! sa hon. Jag tredubblar din lön och du får fri telefon.

– Det gick inte att motstå. Det blev Östersund. Jag byggde upp hennes verkstad och vi hade ett mycket roligt samarbete. Men efter några år ville jag bli min egen.

Karlheinz fick tipset att etablera sig i Västerås.

– Men var 17 ligger Västerås? Jag fick reda på att den är en mellanstor stad inte så långt från Stockholm. Ok, det lät bra. Jag har aldrig gillat storstäder. Det blev Västerås. Museet visade intresse för mina arbeten. Det blev en lång utflykt, 1968-2007. På min 60-årsdag hade jag avskedsutställning. Det kom 840 personer. Min bil dränktes i blommor. Den såg ut som en likbil!

Målarinnan Britt Wiström på Ottenby kungsgård hade sett Karlheinz verk på Vida och började tjata på sin svägerska som kände honom. ”Kan du inte fråga den där Sauer om han har lust att komma hit?”

Den där Sauer hade lust. Wiströms ville göra i ordning en smedja åt honom. Det blev Öland. Och det blev Ottenby, där han alltså än i dag sommarhuserar med galleri och smidesverkstad.

Men Karlheinz Sauer är inte bara känd på Öland och i Västerås. Han är upphov till både böcker och film, och han är representerad på flera museer.

– Jo, så är det, säger Karlheinz. Apropå det… Nutida svenskt silver ligger vid Arsenalsgatan i Stockholm. Dom säljer det jag gör i dag. Knappt hundra meter därifrån kan du köpa mina 1960- och 1970-talsarbeten – på Bukowskis. Det tycker jag är roligt!

Många människor vill vid mogen ålder tillbaka till sina rötter. Men inte Karlheinz.

– Nej, Tyskland är för stressigt. Här på Öland får jag plats. Här ser jag horisonten. Men jag ser förstås också orosmoln. När jag kom till Sverige fanns i de flesta städer en butik som sålde hemslöjd av bra kvalitet: trasmattor, smide, slöjd. I dag är allt detta borta. En tragedi! Det saknas en kulturpolitik – i landet och i Mörbylånga kommun. Vi var tio personer som var villiga att jobba gratis för att skapa ett kulturhus i Mörbylånga. Men kommunen sa nej. Dom förstår ingenting. Det är så sorgligt…

Solen lyser svagare nu genom de gigantiska trädkronorna nere vid Ottenby kungsgård. Ett streck kacklande gäss dekorerar himlen åt väster. Karlheinz packar bilen med silverkannor, verktyg, skisser och arbetskläder.

– Du förstår… Jag ser mig själv i ett sammanhang här i Mörbylånga kommun. När jag kom hit satt jag med i massor av föreningsstyrelser med kulturella förtecken. Det gör jag inte i dag. Jag har levt ett långt liv där jag konsekvent har satsat på kvalitet utan kompromisser. Det har lönat sej. Snart blir jag 70 och klarar mej bra på mitt silver. Jag är stolt över det jag har åstadkommit.

KHSauer_01Städet, alla smeders självklara signum.

KHSauer_06Längst bort i bild skymtar silversmedjan. Huset till höger rymmer Ottenby Galleri.

halsbandKarlheinz Sauer smider både smycken och corpusarbeten. Corpus kan översättas till ”kropp” eller ”större föremål”.

Sauer_0028Ett typiskt Sauerarbete: Kanna med geometriska upprepningar och blandade material. Många handtag, knoppar och andra detaljer är gjorda i glas av glaskonstnären Betina Huber, Mörbylånga, som trots sin ungdom har en närmast gigantisk utställningshistoria bakom sig. Betinas hemsida hittar du här.

Sauer_0030Blänkande skir, spetsad i svart och vitt, framhäven i skuggor och ljus. I denna kanna lever verkligen silvret.

Sauer_0034Silverskål. Att smida i silver är ofta detsamma som ”att hamra”. Hur många hammarslag Karlheinz har gjort i sitt liv vet ingen. – Biljoner! säger han själv. I dag har han domningsskador i hammararmen.

Sauer_0038Karlheinz Sauers kannor liknar inte någon annans. 

Sauer_0041Kanna i mixade material. Kungaparet lär ha köpt flera stycken och det ryktas om att kungen tittar in i stort sett varje år…

silver1För en oinvigd är det omöjligt att förstå hur man kan hamra fram en sådan här kanna av en bit silverplåt.

silver2Visst anar man att ”gubben Sauer” fortfarande är en pojkvasker med intakt leklynne! Han tycks ha roligt mitt uppe i allt det precisa.

silver3Kanna som sluttar från pipen mot handtaget…

silver4… och kanna som sluttar från handtaget mot pipen.

verktygsväggI sitt galleri Blå Kulan i Mörbylånga har Karlheinz sin stora smidesverkstad. Bilden visar tydligt att smide handlar om hantverk och muskelkraft.

BlåKulanInteriör Galleri Blå Kulan i Mörbylånga.

vernissage_5Under en vernissage får verkstaden ibland också tjänstgöra som pepparkaksförråd. Då visar sig Karlheinz i sina linjesköna glasögon, men då inte i svart utan i rött.

Karlheinz_0010Mästaren själv bland sina corpusarbeten i sitt galleri Blå Kulan i Mörbylånga som han driver tillsammans med sin fru Margareta Sauer Nordensson.

Karlheinzporträtt

Skelett och kroppsdelar på Degerhamns bibliotek

Hur kan små snälla barn vara inblandade i en sådan ryslig titel som för tankarna till en hårresande och blodig mordgåta?

Och det blir ännu värre: De små snälla barnen konstaterar att det finns 206 skelettben i en människa!

De små snälla barnen, 2 till 5 år, som påstår detta går på familjedaghemmet Nyckelpigan i Södra Möckleby. De har arbetat med att illustrera människokroppens delar och ben – i teckningar, målningar och montage. Hela klabbet ställs just nu ut på biblioteket i Degerhamn där du kan se utställningen till och med 20 juni.

kroppsben_1Bibliotikarie Helena Rosén Johansson med en av de ”känselböcker” som barnen på Nyckelpigan har skrivit. Tanken är att känna på olika slags material, mjuka och sträva, lena och luddiga, exempelvis ull, sandpapper etcetera. Tidigare inlägg om Helena och biblioteket i Degerhamn kan du läsa här. Biblioteken i Mörbylånga kommun hittar du här.

kroppsben_8Montaget mellan pappersmänniskorna rymmer 206 knappar, lika många som vi människor har ben i kroppen, även om antalet kan variera en aning mellan olika individer.

kroppsben_2Är du kvinna ser du antagligen ut som Elin har skildrat dig. Är du man har du framtoningen som Albert ser dig – kanske. 

kroppsben_3”Som ansiktet speglar sig i vattnet så speglar hjärtat människan.” 

kroppsben_4Hand- och fotavtryck på handdukar. Undrar vilka avtryck som mamma tycker är snyggast på hennes vitaste och finaste badlakan? Svarta eller röda eller gröna?

kroppsben_5Här blandas vackra känselböcker med hjärtformade själv-portr-ätt.

kroppsben_6Att vi ser Elin till vänster ska jag väl egentligen inte behöva förklara i en bildtext. Det ser väl varenda kotte!

kroppsben_7Tänder är förstås också ben. Men inte fötter. Dock innehåller fötter ben. Och ben finns också i ben. Eller i benen, för att vara lite tydligare. Och benen finns även i armarna. Och i händerna. Och i huvudet. Och i bålen. Och i…

Taggad

Idéspruta och livskonstnär

Lars_Lundberg_3Lars Lundberg i arbetsrummet i Arontorpsvillan. Sedan tre år är han änkeman. – Inga-Britt och jag fick 45 fina år tillsammans – i vått och torrt.

Han fick en dålig start. Lars Lundbergs mörka barndom med en alkoholiserad far i Sörvik norr om Ludvika lystes mest upp av kringresande teatergrupper.

– Jag minns Margaretha Krook, Edvin Adolphson, John Elfström och många andra. Som pojk ville jag bli skådis men drömmen slogs i krasch av en stöddig Jarl Kulle.

– Vad vill du bli när du blir stor, då?
– Skådis.
– Har ni hört på maken. Pojkvaskern ska bli skåååååååååååådespelare.

Mamma var stins. Järnvägen lockade. Lars fick åka med ibland, skyffla kol till pannan. Ett hårt och skitigt jobb. I dag står en murad spis med formen av ett ånglok i trädgården.
– Minnen, säger Lars. Minnen som aldrig bleknar.

Lars_Lundberg_2Lars tomt är ett kapitel för sig. Där finns flera små hus och krypin, blommor, krukor, vindorglar, konstverk och andra överraskningar. Till höger ett minne från barndomen: ångloket, här som fungerande ugn.

Lars Lundberg lämnade barndomshemmet så snart han kunde. Fadern var våldsam.
– En gång jaga han mej med yxa. Han kunde ha slagit ihjäl mej. Men jag var snabbare.

Lars fick jobb som ”pinnpojke” på Kungliga Telegrafverket, dagens Telia. Han åkte land och rike kring och projekterade ledningar.
– Det blev ett hårt nattliv. Jag har varit på landets alla krogar! Nästan. Det är bra med hårdkörning i unga år, säger Lars och drar på smilbanden. Man får snart nog och lugnar ner sej. I dag dricker jag bara lite vin på fester. Och ett och ett halvt glas vin hemma. Varje dag. Jag känner att det är nyttigt.

– Kungliga Telegrafverket var tristare än trist. Jag hade tre korgar: In, att göra, ut. Jag ville bort. Hamnade med min fru Inga-Britt i Iran. Det blev fyra år, 1975-1978. En annan värld. Shahen regerade. Det fanns bara två klasser, dom rika och dom fattiga. Vänliga människor men med starkt Amerikahat. Det låg helikopterdivisioner där, Bell-killar som röjde och söp, ett beteende som sätter spår för lång tid i människors sinnen – och minnen.

– Vill man få ett rikt liv ska man aldrig säga nej. Jag har aldrig gjort det. Därför har jag varit med om mycket, arbetat med mycket, sett mycket.

Det blev ingenjörskurser. På Hermods.
– Jag livnärde mej på sjukhusvak för ”farliga” och var lekpappa för psyksjuka barn. Dom farliga var verkligen farliga. Barnen var underbara, fantasifulla, levande.

Lars Lundberg hamnade i Libanon under inbördeskriget på 1970-talet. Det blev också en kortare tid på Curacao, den lilla ön norr om Venezuela. Hans liv är som ett lapptäcke. Många jobb, resor, kontakter, upplevelser – ibland livsfarliga.
– Man får aldrig säja nej!

Lars Lundberg hann före bron till Öland.
– Jag planerade för rikskablar på ön redan 1961. Kalmar-Löttorp, Mörbylånga-Alby med flera förgreningar. Jag bodde i Kalmar, Borgholm och Mörbylånga. Det var nåt speciellt med Öland. Jag sa till jobbarkompisarna att jag skulle kunna tänka mej att bosätta mej här. Dom tyckte jag var tokig. Nu har jag varit här i dryga 40 år. Om det är tokigt eller inte vet jag inte. Jag trivs här men jag kan nog bo var som helst i Sverige. Livet är märkligt. Man styrs av slumpen och av faktorer man inte råder över.

Pojken från Sörvik ville ha överblick. Han blev segelflygare. Pojken från Sörvik ville lära mer, tränga in i andra världar. Han gick konstnärlig kurs på Ölands Folkhögskola. Han målade, gjorde keramik, tecknade.
– Skissen har alltid lockat mej. Det ofullbordade är intressantare än det fullbordade.

Lars_Lundberg_4Slagsäcken till vänster får ofta ta emot Lars frustration över misslyckade eller sirapslångsamma projekt. Just nu blir det många vänster- och högerkombinationer för att utvecklingen av Gillberga stenbrott har gått i stå.  Lerkärlet har han gjort själv. Det håller inte att slå på…

Från konstens värld är steget inte långt till det Lars Lundberg sysslat mest med under senare år: Idéer för Ölands utveckling.
– Jag blev intresserad av sten och tog fram Ölandskuben. Jag vill, bokstavligt talat, att turisterna ska få med sej en bit av Öland hem. Och så har jag jobbat elva år med Jan Mikaelsson och stenbrottet i Gillberga.

Det är ett stort projekt. Och stentungt.
– Just nu har det fastnat i byråkratin på Länsstyrelsen. Jag minns mina tre korgar på Kungliga Telegrafverket. In, att göra, ut. På grund av regler ristade i sten blir vi nog försenade en hel säsong där uppe…

Gillberga_2Det är en mäktig syn, Gillberga stenbrott. Varje millimeter lagrad kalksten representerar tusen år! Planerna, tillfälligt i stå, är att göra ett slags utomhusmuséum om den för Öland så viktiga stenindustrin. Längre fram i tiden hägrar en scen och…

Lars_Lundberg_5Ölandskuben, en lika enkel som tungt vägande souvenir.

Att ha idéer är inte alltid så roligt som det kanske låter.
– Nej, många gånger är det frustrerande. Man går på nit efter nit. Lyckas man med en av åtta får man vara nöjd.
Ett slående exempel på hur svårt det är att få goda idéer att blomma är Systembolagsflytten från Mörbylånga till Färjestaden.
– Jag var för den. Turisterna kom till Färjestaden och frågade efter systemet. När dom fick höra att det låg i Mörbylånga stack dom till Kalmar i stället. Men flytten dödade Mörbylånga. Därför försökte jag få Systemet att etablera sej i både Mörbylånga och Färjestaden. Det gick inte. Lönsamheten var för svag i Mörbylånga, påstod landets kanske bästa kassako. Hur man än gör har man ändan bak…

Lars menar att alla människor har idéer. Men en idé räcker inte. Man måste också ha kraften och uthålligheten för att driva igenom den.
– Ibland är det svårt att få gehör. Man stöter på patrull. Idén ligger fel i tiden. Det blir ekonomiska svårigheter och – i värsta fall – idéen är inte hållbar. Ändå måste man tro på sin idé eftersom den alltid möts av motstånd! Det finns en nära nog automatisk motvilja till förändringar. Egoism och avundsjuka spelar roll. Man vill inte samverka, utan köra i sina egna fåror. Om den djupast liggande orsaken kan jag bara säga: Fan, vet.

Ölands största problem är enligt Lars Lundberg två kommuner som kivas. En fattig i norr, en något mindre fattig i söder.
– Ön har heller ingen bra strategi för nyetablering av företag. I Dalarna finns tusen möjligheter och man hjälps åt. Här är många krafter repellerande. Många företagare har kommit till Öland, mött svårförståeligt motstånd – och flyttat härifrån igen. Det saknas också en bra turistinformation. Man ser över två miljoner turister per år som en självklarhet. Det ska man sluta med. Dom kan snabbt bli många färre.

Lars skräder inte orden. Han talar klarspråk.
– Målet ska vara att bjuda turisterna på upplevelser för att kunna plocka av dom pengar. Det är inget att hymla med.

Södra Öland har sina speciella svårigheter.
– Man är få. Man är äldre och blir ännu äldre. Logistiken är dålig. Det saknas muskler och visioner. Se bara på odlingslandskapet och ett i dag elvaårigt världsarv. Hur har det utvecklats, förfinats och marknadsförts? Halvdant, om ens det. Orsaken är att det inte finns nån central punkt för att ta del av världsarvet. Information och inspiration skulle kunna läggas i Mörbylånga, i hamnen. Där kunde också södra öns kulturrikedom lyftas fram ur skuggorna. Spetsa härligheten med en turistinformation och en sommarservering! Södra Öland är inte, men skulle kunna bli, ett nyföretagarområde, ett slags Klondike. Men vägen dit är lång.

Lars tycker att vi lever i en märklig tid.
– Man får inte tro att man är nåt. Jantelagen gäller. Samtidigt ska man gå på kurs för att lära sej skriva CV om hur fantastiskt intelligent, framåt, fantasifull, samarbetsvillig, skärpt och arbetsduglig man är – för att få det enklaste jobb.

– Men man lär sej i livets skola. Det är jäkligt svårt att vara ärlig. Man möter ofta oväntat och ibland ologiskt motstånd när man har idéer och vill utveckla. Då får man backa. Göra omtag. Skissa igen och igen och igen, säger Lars Lundberg och blir tyst en stund.

– Ja, så ser jag nog livet. Ofullkomligt. Som en skiss.

Titel: Ädelsmed

I går hade han vernissage på sitt eget Galleri Blå Kulan i Mörbylånga, den märklige ädelsmeden Karlheinz Sauer. Medutställare är bildkonstnären Remus Wilson. Utställningen pågår till och med 8 juni.

Karlheinz_0010Karlheinz Sauer vid tre av de utställda silverföremålen på Galleri Blå Kulan, Mörbylånga.

Ljuset, konsten – och moralen

vernissage_1

Vi gick på vernissage. Galleriet heter Blå kulan och ligger i Mörbylånga. Utställare: silversmeden Karlheinz Sauer och målaren Beehn Edvinsson.

Detta inlägg handlar om Edvinssons målningar, men inte om deras mål och mening, utan om skildringen av dem i foto. Att fotografera måleri är svårt. Jag gör en bild av en bild. Men gör jag bilden rättvisa? Har jag rätt att ändra, förvränga, förstärka, framhålla? Svaren går inte att slå upp i någon bok. Svaren har med det värdeladdade ordet moral att göra.

På plats i galleriet vid Köpmangatan ser jag att solen ömsom skiner, ömsom döljs bakom gråa moln. Färgtemperaturen slår som en pendel. I utställningslokalen blandas dessutom dagsljuset med konstljus i olika färgtemperaturer och eftersom jag aldrig litar på en kamera svär jag över min slöhet att lämna gråkortet hemma.

Som ofta är det bara att göra det möjliga av det omöjliga. Kameran får sköta vitbalansen och vid datorn gör jag bara små justeringar – på känn. Jag minns naturligtvis inte varje målnings exakta färg, intensitet och kontrast.

Att titta på inbjudningskortet hjälper föga. Målningarna där är kanske fotograferade av en fotograf med en helt annan bilduppfattning än min. De är dessutom tryckta i en maskin. Och ingen tryckpress i världen kan återge alla färger exakt.

Hur noggrann jag än är kommer målningarna inte att se exakt likadana ut på min blogg som på inbjudningskortet eller på väggen i galleriet.

Där kommer moralen in. Du kan bara göra ditt bästa.

vernissage_2Här har jag i högra målningen förstärkt kraften i hästens språng genom att utnyttja vidvinkelobjektivets felteckning. Målningens övre, högre hörn är utdraget i rörelsens riktning. Kan jag som fotograf tillåta mig det? Mitt svar är ja, men många andra tycker säkert annorlunda. 
 
vernissage_4Målningar fotograferade rakt framifrån. Två av dem finns på inbjudningskortet nedan. Om du jämför ser du små skillnader i färg och intensitet. Foton är som människor. De talar aldrig absolut sanning.
 
vernissage_3
 
vernissage_5
Vernissagepepparkakor och silversmidesverktyg. På väggen några av Karlheinz Sauers märkliga kannor. Det är en svår bild att bestämma vitbalansen i. Kallt dagsljus från vänster, varmare konstljus ovanifrån och från höger. I ett foto vill jag ofta behålla skillnaderna i vitbalansen som den bristfälliga kameran registrerar. I verkligheten sköter våra fantastiska ögon och skarpa hjärna bildhanteringen på ett helt överlägset sätt – om man jämför med kameror och deras ”dumma” ögon, även kallade objektiv. Och kamerahjärnan är i jämförelse med vår en ”fullständig idiot”, hur mycket beröm vi än öser över dagens allt bättre sensorer.

Du kan se utställningen på Galleri Blå Kulan till och med 20 december. Den är sevärd.

Taggad ,

Bara resten kvar

Det rör på sig i Ventlinge. Återigen är det duon Ingvald Petersson och Theo Janson som har slagit sina huvuden ihop och fått sprutt på snilleblixtmaskinen. Dessa mogna ynglingar har verkligen leksinnet i behåll. Dessutom har de känsla för bygdens utveckling. Man kan bara spekulera i hur många tusen besökare som har lockats till Ventlinge av majslabyrinten och konstsalongen. Och nu förses upplevelsepaletten med ytterligare en skinande pärla: Löktavlan – Ventlinges svar på Kiviks äppeltavla.

När Alvarsamt träffade bonden Ingvald och konstnären Theo i torsdags var båda kreatörerna i toppform.
– Det får regna färdigt på fredan, sen drar vi igång, sa Ingvald segervisst.
– Ja, nu är bara resten kvar, sa Theo och pekade på den hittills enda löken på tavlan.

Pannån” och ramen som håller den är färdiga. Nu är det bara att börja måla – med lök och spik.

Har ni testat ”färgerna”? frågar Alvarsamt.
– Ja då, vi har kollat alla slags lökar och färgerna är fler än man kanske kan tro. Det blir inga problem. Och som du ser har jag börjat skissa motivet, berättar Theo…

Från i dag pågår alltså arbetet för fullt bakom halmbalarna vid norra infarten till Ventlinge. Man kan göra mycket med enkla medel och goda idéer.

Lördagen 22 september 14:00 invigs hela härligheten av kommunalrådet Kent Ingvarsson.

Och apropå kommunalråd… Alvarsamt har en idé: Kommunen borde ge dessa ”ungdomar” ett marknadsföringspris ”för öländsk sprallighet i tiden”. Kreativitet är ändlig och mår alltid bra av uppmuntran.

Kreatörerna framför löktavlan – den kanske första i hela världen? Både Theo och Ingvald är lugna som filbunkar, trots att de nu bara har en vecka på sig fram till invigningen av konstverket.
 
– Läget är lugnt. Vi hinner bli färdiga! lovar teamet Theo-Ingvald. Den första löken (läs ”färgklicken”) är ju redan fastspikad!
 
Bakom dessa halmväggar fulländas nu löktavlan, mitt emot väderkvarnen vid byns norra infart.
 
Taggad

Ventlingeduo utmanar Kiviks äppeltavla

De ligger inte på latsidan, bonden och skulptören i Ventlinge. Först blev det konsthall. Sedan majslabyrint. Nu blir det löktavla! Smaka på den ni – ni i Kivik!

– Man måste vara två för att dansa tango, säger Ingvald Petersson. Danspartnern han syftar på är grannen, vännen och skulptören Theo Janson. Tillsammans ”målar” de snart den löktavla som ska skapa aha-känslor och måhända framkalla strida tårar till Skördefesten.

Måtten blir gigantiska. Verket blir tre meter högt och åtta meter brett. I stället för färg använder konstnärerna olika sorters lök.

– Vi målar med klippta, oklippta, röda, gula, ljusare och mörkare lökar i olika storlekar. Det går nog åt ett ton. Vi kör igång i dagarna med planeringen och skisserna, berättar Ingvald.

Och motivet?

– Schyssta lökar, är mitt förslag. Men Theo är nog för seriös för det, skrockar Ingvald Petersson.

Du kan läsa mer om honom och hans grönsaksodlingar i veckoslutet.

Purjon är också en lök. Kanske kommer även den att användas ”som färg” i löktavlan in spe. Herrar Petersson-Janson är svåra att förutspå.
Taggad

Grisen Glenn och kossan Kristin

För precis en vecka sedan invigdes majslabyrinten i Ventlinge. Alvarsamt var där, och du kan se inlägget här.

Årets labyrint har ett sagotema som här inte ska avslöjas. Men vi visar några av de figurer/träskulpturer som man i nuläget kan stöta på under en promenad i den 800 meter långa labyrinten på bonden Ingvald Peterssons ägor.

– Tanken är att labyrinten successivt ska utvecklas, säger skulptören själv, Theo Janson, nybliven ventlingebo.

Åk till Ventlinge och gå labyrinten! Ju mer du går fel, desto bättre motion får du. Och ett gott skratt förlänger som bekant livet. Eller som OA uttryckte saken: Ett gott skratt förlänger käften.

Kossan Kristin tilldrar sig labyrintvandrarnas uppmärksamhet mitt ute i majsfältet. Mannen i vit tröja är skulptören Theo Janson. Han i svart tröja är bonden Ingvald Petersson. Övriga är djärva labyrintvagabonder.
 
Grisen Glenn på planka med några grässtrån…
 
Den stora av dessa tre gråsuggor är Greger. De mindre är hans barnbarn.
 
”Jordgubbstjuvarna”, relief i trä.
 
Kossan Kristin och hennes gäng.
 
Spindelmamman Sylvia på den trädgren som sedan i våras legat ute i majsfältet och orsakat Alvarsamt en smärre huvudvärk om ”sin eventuella mening?” Se här.
 
Porträtt av spindelmamman Sylvia. Konstnär: Theo Janson.
 
Tuppen Ture, här på en planka mitt ute i Östersjön. Varför han är just där får du själv ta reda på genom att gå labyrinten. Den ligger vid väderkvarnen i byns norra ände.
Taggad