Kategoriarkiv: Konst

skulptris med eget anslag

Vi kom alltså till traktorgaraget vid Creperiladan i Bårby… Jeanette Wåhlstrands skulpturer imponerade genom träffsäkra uttryck och humor. Hon gör sina hundskulpturer med begrepp som ”göra en pudel” och ”bära hundhuvudet” i bakhuvudet.

Lägg namnet Jeanette Wåhlstrand på minnet! Hon kan bli ett namn att räkna med i Konstsverige. Se bara på dessa skulpturer utan ord!

Jeanetteskulptur_1

Jeanetteskulptur_2

Taggad ,

vad 17 är ett creperi?

Creperi!? Vad är det för trams? Creperar man där? Och hur gör man då? Måste man vara arg? Är det farligt? Krävs det kunskaper? Är det gott eller gör det ont? Jag har länge hört talas om ett creperi i Södra Bårby. Min fru har tjatat om det. Hon har velat att vi ska åka dit. Men eftersom jag inte vet vad det är för nåt har mitt intresse varit ljumt.

Men nu vet jag. Ett creperi serverar ett slags pannkakor – fast godare. Jag vet eftersom min fru tog mig i hampan och drog iväg med mig trots att jag hade influensa och feber och var nära koma. Jag minns knappt hur vi kom dit. Jag var så sjuk. Det var mycket synd om mig. Men efter en ”crepe klassisk” mådde jag bättre. Mycket bättre. Jag mådde så bra att vi tittade in i traktorgaraget där det visades konst av Lars Apelmo och Jeanette Wåhlstrand. I nästa blogginlägg betraktar vi hennes spännande skulpturer.

creperiet_Bårby_1Interiör av Creperiladan i Bårby. – Nice, skulle väl Betssoninspirerade ICA-Stig ha summerat intrycket. Den lille förklädesiklädde grabben i förgrunden uppträdde som en rask och professionell kypare.

creperiet_Bårby_2Mitt emot creperiet slog denna skördefesthandel upp sina generösa portar mot omvärlden.

Taggad ,

Ljus över Öland

Skördefesten är slut. En Stockholmsimporterad influensa gjorde att vi bara orkade göra två punktnedslag. Du ser dem nedan: Biblioteksträdgården i Södra Möckleby och Creperiet i Bårby där bland annat Jeanette Wåhlstrands ljusmobilskulptur visades i traktorgaraget. I kommande inlägg återvänder vi dit för att titta mer på den öländska skulptrisens uttrycksfulla verk…

skördefest_1

skördefest_2

Taggad ,

Poddsändning 3 – The Art Factory

publik

För en vecka sen var det vernissage i Grönhögen, i före detta Ytongs förfallna fabriksbyggnad. Ine van Wesel, Patrick Lems och Petra Pettersson heter konstnärerna bakom utställningen The Art Factory.

Klicka här för att lyssna

Utställningen är öppen 12-18 till och med 17 augusti.

ArtFactory_0004

ArtFactory_0001

Taggad , ,

Solmålaren med museúm på fastlandet

På stenen läser vi: P Ekström 1844-1935. Här vilar alltså Per Ekström, ”Solmålaren”, Ölands mest kända konstnär.

Hur har Öland förvaltat minnet av honom? Jo, med ett muséum som först låg i Mörbylånga, senare i Kalmar – men nu i Orrefors!

Placeringen ger mig ”marknadsföringsmässig kortslutning”. Vem skulle komma på tanken att bygga ett Selmalagerlöfmuséum i Dalarna eller ett Zornmuséum i Värmland? Vi får trösta oss med att Per Ekströms ateljé finns kvar i byn.

Intressant läsning om en av Ekströms grannar, John Emil Engström, finner du här.

stenenDet är en elegant sten med naturliga former som pryder Per Ekströms grav på kyrkogården i Segerstad.

inskriptionenTypografin är en aning udda. P i Per kan lika gärna vara ett T och läser man snabbt kan man få för sig att han heter ”Ektsöm” i efternamn.

Taggad

kyrkogård blottar öländsk kulturblunder

Dagarna innan hettan slog till på allvar strosade vi runt på kyrkogården i Segerstad. Vi lade märke till en större gravsten med ett namn som vi genast associerade med Ölands mest kända målare. Men eftersom vi inte var säkra kollade vi med moderna tiders Mimers brunn, alltså internet, och fick svart på vitt. En man en man med det namnet, född 1844 och död 1935 måste vara han: vän till Strindberg och vars alias figurerar som målaren Sellén i Röda rummet

Fortsättning följer…

Segerstad-kyrkaKyrkan i Segerstad sedd från öster. Den har rötter i 1100-talet.

Segerstad-kyrka2Segerstads kyrka i nuvarande form invigdes 1843.

Taggad

Med pennan som vapen

Lehån_4Lars-Erik Håkansson vid det stenhus som han för några år sedan tänkte bygga om till ett minimalt men dock ”konserthus”.

– Jag är både nihilist och cyniker.

Med den muskelstarka meningen avslutar Lars-Erik Håkansson, mer känd som tidningstecknaren lehån, vårt samtal och vi får backa bandet för att få veta mera om denne godhjärtade och sympatiske man som med linjens skarpa pregnans kan vara så ”elak” mot mycket och mot många här i världen…

Vi lämnar huset och går ut på gårdsplanen för att lyssna till hans numera skrinlagda planer för uthuset, en vacker öländsk stenbyggnad i fransk framtoning, insvept i rankor med tusentals ljusgröna vindruvor. Vi går upp för en ranglig trappa.

– Här uppe tänkte jag en gång bygga om, säger han och pekar. I den änden ville jag ha en vacker scen med plats för en stråkkvartett. I mitten skulle vi fixa ett exklusivt utrymme med sköna fåtöljer för publiken, och här längst bak tänkte jag mej en trappa ner till den välsorterade baren där alla föreställningar skulle avslutas – gärna med glam och sång.

– Ja ha, säger jag. Och vad skulle denna lilla ombyggnad ha gått på?

– Tja, säkert en miljon! säger lehån och plirar med de dansande pepparkornsögonen.

Men allt här i livet blir inte som man tänkt sig och hustru Gunnel skrattar gott. Hon har aldrig tidigare hört talas om idén och skiner som sola för att den aldrig realiserades.

– Jaså, det var så du tänkte sätta sprätt på våra pengar!

I den lummiga trädgården bjuder Gunnel på blåbärspaj med vaniljsås. Lars-Erik fyller våra glas med sommarvarm Ballantine´s, sensommarfåglarna drar då och då en trudelutt och livet känns mycket behagligt. Paret Håkansson lever ett jojoliv mellan den fasta bostaden i Vekerum utanför Mörrum och den något mindre fasta bostaden – inköpt 1999 – i Södra Möckleby på södra Öland. I båda fastigheterna har Lars-Erik ateljé.

Lehån_1Lars-Erik Håkansson i sin ateljé i Södra Möckleby. I den finner man även tre(!) dragspel som lehån gärna trakterar i glada vänners sällskap. – Musiken och körsången har betytt mycket för mej genom hela livet. Jag är allätare och spisar allt från Bachs cellosonater – en ”absolut musik” – till barock, jazz och folkmusik från Balkan och Östeuropa. Jag vill minnas att Gunnel räknat 1 500 grammofonskivor och ett ”absolut oräkneligt” antal böcker i vårt Blekingehus. Jag läser mest fackböcker om ämnen i gränslandet mellan filosofi och naturvetenskap.

– Förr seglade vi mycket, mest i Blekinges och Stockholms skärgård. När vi kom till Öland tyckte vi att ”det var som att segla på landbacken”.

Lars-Erik är uppvuxen i Karlshamn, Blekinge.
– Jag kommer från ett så kallat påvert hem, säger han och höjer glaset till en skål. Kanske var det bristen på bilder som väckte intresset för dom. Mamma var hemmafru och pappa byggnadsarbetare. Jag minns att han prenumererade på en tidning som hette Sovjetunionen. Men när Stalin dog 1953 släppte fascinationen. Pappa var inte alls agitatorisk, och jag har nog ärvt en egenskap från honom: När jag blir förbannad stryps talförmågan!

Det är kanske då ritstiftet tar vid…

ritbord_2Den svarta linjen på det vita papperet skapar maximala kontraster. Lars-Eriks linjer skär ”som rakblad”.

En skoldans spelar en viktig roll i Lars-Eriks unga liv.
– Jag blev nobbad av en flicka och tröstköpte en lott och vann en bok, 25 amerikanska skämttecknare. I den berättas om bland andra Saul Steinberg, invandrad till USA från rumänien. Boken blev Gefundenes Fressen för mej. Det som framför allt fascinerade var Steinbergs sätt att blanda in gamla tryck och tapeter i teckningar avsedda för tidningar. Han tände mitt intresse för bilden och än i dag är han min husgud.

Men det finns även andra husgudar, måhända några snäpp mindre än Steinberg.
– Jag är en stor beundrare av Björn Berg och Gunnar Brusewitz. Dom har tecknat så förbannat mycket utan att mista känsligheten. Se till exempel på hur Gunnar tecknar löv och på Bergs små livfulla vinjetter…

– Och apropå Björn Berg… Jag la tidigt märke till att han tecknade med en väldigt stor reservoarpenna. Min plan var enkel: Om jag köper mej en likadan penna blir jag lika duktig! Jag köpte den faktiskt – i Köpenhamn – för stora pengar. Om resultatet blev som jag trodde får andra uttala sej om! Jag har den kvar än i dag. Den går under benämningen ”bomben”.

ritbord_3Här skapar Lars-Erik mellantoner med en liten palettkniv. Bland pennorna till höger ser vi underst ”bomben” av märket Montblanc. – Den måste handhas med viss försiktighet, påpekar Lars-Erik med spelat allvar. Bläcket räcker länge och firman ger en fantastisk service. Vid två tillfällen har jag lämnat in den i bokhandeln hemma i Karlshamn, fastän jag köpte den i Köpenhamn för flera tusenlappar under 1970-talet. Bokhandeln skickar den till Tyskland för service. Där gör dom ren den och fixar eventuella fel – helt gratis. Bomben var en synnerligen bra investering!

Gunnel häller upp kaffe och Lars-Erik serverar en ny omgång Ballantine´s…
Tillbaka till hur det började!

– Att bli konstnär var inte att tänka på. Man skulle ju försörja sej! Efter studenten sökte jag till teckningslärarlinjen, men kom inte in. I stället blev jag lärare i Olsäng i Blekinge – för en trefyra. Jag var där ett helt läsår och hade egen lägenhet på våningen ovanför klassrummet.

Året i Olsäng har bitit sig fast i minnet.
– När jag kör mellan Vekerum och Öland tar jag ofta omvägen över Olsäng – bara för att minnas…

Och lehån minns mer:
– Jag kom med i kyrkokören där och ungarna var originella, speciellt en glad och bekymmerslös kille som ofta kom till skolan utan strumpor och skor. I dag är han präst och bor kvar i trakten.

På folkskollärareutbildningen i Kristianstad träffade Lars-Erik sin blivande hustru Gunnel.
– Sen jobbade jag och läste matte och fysik vid sidan av jobbet och blev ämneslärare. Parallellt med arbete och studier blev det gubbar, gubbar, gubbar – av streck. Jag skickade några av dom till Lasse O Månsson och hans tidning Hjälp. ”Tack för planscherna”, svarade han. Jag vill minnas att jag fick nån 50-lapp i honorar.

Jag frågar varför man ritar. Lars-Erik tänker länge.

– Alla människor har nog något slags behov av att uttrycka sej. För min del ser jag det så här… Jag är inte så verbal. Men får jag sitta och tänka ett tag kan jag komma på nåt bra. Och så har det nog alltid varit, att jag hellre har ritat än skrivit.

Lehån_2Lars-Erik Håkansson tänker. Och rätt som det är slår snilleblixten ned! Återstår ”bara” att fästa den på papper!

ritbord_4Spridda skurar av lehåns omfattande vapenarsenal. Det kraftfullaste vapnet – bomben – syns dock inte på detta foto.

1975 blev läraren Lars-Erik Håkansson heltidstecknaren lehån. Han tog sin Lars-Erik ur skolan och inledde ett femårigt samarbete med tidningen Röster i Radio/TV. Andra uppdragsgivare stod snart i kö: Återuppståndna Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter och tidningen VI för att nämna några. För VI tecknade han länge på Lars Westmans uppskattade sida ”Bakvagnen”.

Men tiderna förändras. Många tidningar har gått i graven, andra för en tynande tillvaro under rationaliseringens starka lupp i kurs mot krympande redaktioner, lägre honorar och färre läsare/prenumeranter.
– Jag gjorde en teckning till DN:s Namn & Nytt för inte så länge sen – om Greklandskrisen. En kvinna på redaktionen frågade mej om honoraret. Jag drog till med en summa som jag tog för länge sen – för att vara bussig: 1 500.

– Du är inte klok! sa kvinnan. Vi har bara nålpengar till teckningar i dag.

– Jag fick 500. Av Sveriges största dagstidning! Marknaden finns inte längre. Det är tragiskt. I sanning, det är mycket tragiskt…

Solen är på väg att lägga sig i Kalmarsund. Vinden har avtagit, fåglarna har tystnat. Lars-Erik Håkansson skiner plötsligt upp. Han ser road ut.

– En andra tidningstecknarkarriär vid 75 års ålder är således inte att tänka på.

– Skål, mina vänner!

Lehån_3Tidningstecknaren och konstnären Lars-Erik Håkansson, signaturen ”lehån”, i sin favoritstol under vinrankorna utmed uthuset i Södra Möckleby. För dig som vill läsa mer om lehån och se mer av hans konst rekommenderar jag den vackra boken ”lehån – inte en dag utan streck” av Thomas Kjellgren, utgiven 2010 på förlag Blekinge Museum. Mer om boken läser du här.

Nedan presenterar Alvarsamt 14 verk av lehån, både tidningsillustrationer, teckningar och litografier. De får i möjligaste mån tala för sig själva. Håll till godo!

porträtt”Tecknare tecknar tecknare”. Björn Berg, Paul Ströyer och Finn Graff porträtterar lehån vid en sammankomst i Frankfurt.

trutar

Bush

byråkrati

bårbärarna

Gaza

GreklandskrisenDen i texten nämnda, dåligt honorerade teckningen till DN. 

hemligaEU

kondompåveEn bild av påvens avståndstagande till preventivmedel, samtidigt som han höll diktatorn Augusto Pinochet om ryggen. Publicerades i SSR-tidningen, nuvarande Akademikern.

korspenisOm kvinnoprästdebatten. På förstasidan i DN någon gång under 1990-talet.

kroki

kunskapsskolan

nyckelhålet

pappaledigt

Yrke: Ädelsmed

KHSauer_07Säsongen är över. Vaggad till vindens sus i de enorma trädkronorna ligger den lilla silversmedjan i dvala fram till i vår.

Det är mitten av augusti. Ljuset över sädesfälten och havet har bleknat. Turisterna är åter i selen i Stockhom, Karlskrona, Vilhelmina, Zürich och Gdynia. I smedjan på Ottenby kungsgård plockar ädelsmeden och konstnären Karlheinz Sauer ihop sina verk och pinaler. Säsongen är över. Nu bär det hem till Mörbylånga.

Karlheinz berättar att säsongen har varit dålig. Det har kommit färre besökare än vanligt och av dem som kommit har färre köpt något från galleri och smedja.

– Orsakerna är flera men kommunens bristande marknadsföring väger tyngst, menar Karlheinz. Turerna runt ett eventuellt kulturhus i Mörbylånga visade att man inte är intresserad, att man inte förstår. Nu har marknadsfrågorna tagits över av norra Öland. Det är Böda Sand som gäller. Dom har varit i TV, folk kommer dit med sina bilar, betalar, stänger om sej. Den typen av turism vill vi inte ha här nere. Vi vill ju bli marknadsförda som en natur- och kulturkommun.

Slumpen ritade tidigt i livet om den sauerska världskartan. Karlheinz kom till Sverige 1966 – tack vare ett telefonsamtal. Han var en av 350 elever på berömda Kunst und Werkschule i Pforzheim, Tyskland, där även många skandinaver studerade.

– En silversmed från Växjö ringde och undrade om jag kunde tänka mej att göra en utflykt till Sverige. Tja, varför inte? Jag visste ingenting om Sverige, men jag kände till namnen Strindberg och Sibelius. Senare fick jag veta att Sibelius var finne. Innan jag åkte tog jag reda på att 30 procent av befolkningen i Sverige tog studenten. Motsvarande siffror i Rheinland-Niedersachsen var 12 procent, i Rheinland-Pfalz 6. Herregud! tänkte jag. Dom måste vara otroligt högutbildade i Sverige. Väl här såg jag vad en svensk studentexamen är värd, säger Karlheinz och skrattar gott.

Han häller upp kaffe och bjuder på wienerbröd.

– Hur som helst… Jag nappade, hamnade i Växjö och jobbade på. Det gick bra. Nationalmuseum köpte en del.

Nya äventyr väntade. Karlheinz blev tipsad om ett silversmedsjobb hos ”en Kerstin i Östersund”.

– Jag ringde och efter bara några ord kände jag igen hennes röst. Kerstin Öhlin Lejonklou hade också gått på skolan i Pforzheim! Världen är liten. Kom hit! sa hon. Jag tredubblar din lön och du får fri telefon.

– Det gick inte att motstå. Det blev Östersund. Jag byggde upp hennes verkstad och vi hade ett mycket roligt samarbete. Men efter några år ville jag bli min egen.

Karlheinz fick tipset att etablera sig i Västerås.

– Men var 17 ligger Västerås? Jag fick reda på att den är en mellanstor stad inte så långt från Stockholm. Ok, det lät bra. Jag har aldrig gillat storstäder. Det blev Västerås. Museet visade intresse för mina arbeten. Det blev en lång utflykt, 1968-2007. På min 60-årsdag hade jag avskedsutställning. Det kom 840 personer. Min bil dränktes i blommor. Den såg ut som en likbil!

Målarinnan Britt Wiström på Ottenby kungsgård hade sett Karlheinz verk på Vida och började tjata på sin svägerska som kände honom. ”Kan du inte fråga den där Sauer om han har lust att komma hit?”

Den där Sauer hade lust. Wiströms ville göra i ordning en smedja åt honom. Det blev Öland. Och det blev Ottenby, där han alltså än i dag sommarhuserar med galleri och smidesverkstad.

Men Karlheinz Sauer är inte bara känd på Öland och i Västerås. Han är upphov till både böcker och film, och han är representerad på flera museer.

– Jo, så är det, säger Karlheinz. Apropå det… Nutida svenskt silver ligger vid Arsenalsgatan i Stockholm. Dom säljer det jag gör i dag. Knappt hundra meter därifrån kan du köpa mina 1960- och 1970-talsarbeten – på Bukowskis. Det tycker jag är roligt!

Många människor vill vid mogen ålder tillbaka till sina rötter. Men inte Karlheinz.

– Nej, Tyskland är för stressigt. Här på Öland får jag plats. Här ser jag horisonten. Men jag ser förstås också orosmoln. När jag kom till Sverige fanns i de flesta städer en butik som sålde hemslöjd av bra kvalitet: trasmattor, smide, slöjd. I dag är allt detta borta. En tragedi! Det saknas en kulturpolitik – i landet och i Mörbylånga kommun. Vi var tio personer som var villiga att jobba gratis för att skapa ett kulturhus i Mörbylånga. Men kommunen sa nej. Dom förstår ingenting. Det är så sorgligt…

Solen lyser svagare nu genom de gigantiska trädkronorna nere vid Ottenby kungsgård. Ett streck kacklande gäss dekorerar himlen åt väster. Karlheinz packar bilen med silverkannor, verktyg, skisser och arbetskläder.

– Du förstår… Jag ser mig själv i ett sammanhang här i Mörbylånga kommun. När jag kom hit satt jag med i massor av föreningsstyrelser med kulturella förtecken. Det gör jag inte i dag. Jag har levt ett långt liv där jag konsekvent har satsat på kvalitet utan kompromisser. Det har lönat sej. Snart blir jag 70 och klarar mej bra på mitt silver. Jag är stolt över det jag har åstadkommit.

KHSauer_01Städet, alla smeders självklara signum.

KHSauer_06Längst bort i bild skymtar silversmedjan. Huset till höger rymmer Ottenby Galleri.

halsbandKarlheinz Sauer smider både smycken och corpusarbeten. Corpus kan översättas till ”kropp” eller ”större föremål”.

Sauer_0028Ett typiskt Sauerarbete: Kanna med geometriska upprepningar och blandade material. Många handtag, knoppar och andra detaljer är gjorda i glas av glaskonstnären Betina Huber, Mörbylånga, som trots sin ungdom har en närmast gigantisk utställningshistoria bakom sig. Betinas hemsida hittar du här.

Sauer_0030Blänkande skir, spetsad i svart och vitt, framhäven i skuggor och ljus. I denna kanna lever verkligen silvret.

Sauer_0034Silverskål. Att smida i silver är ofta detsamma som ”att hamra”. Hur många hammarslag Karlheinz har gjort i sitt liv vet ingen. – Biljoner! säger han själv. I dag har han domningsskador i hammararmen.

Sauer_0038Karlheinz Sauers kannor liknar inte någon annans. 

Sauer_0041Kanna i mixade material. Kungaparet lär ha köpt flera stycken och det ryktas om att kungen tittar in i stort sett varje år…

silver1För en oinvigd är det omöjligt att förstå hur man kan hamra fram en sådan här kanna av en bit silverplåt.

silver2Visst anar man att ”gubben Sauer” fortfarande är en pojkvasker med intakt leklynne! Han tycks ha roligt mitt uppe i allt det precisa.

silver3Kanna som sluttar från pipen mot handtaget…

silver4… och kanna som sluttar från handtaget mot pipen.

verktygsväggI sitt galleri Blå Kulan i Mörbylånga har Karlheinz sin stora smidesverkstad. Bilden visar tydligt att smide handlar om hantverk och muskelkraft.

BlåKulanInteriör Galleri Blå Kulan i Mörbylånga.

vernissage_5Under en vernissage får verkstaden ibland också tjänstgöra som pepparkaksförråd. Då visar sig Karlheinz i sina linjesköna glasögon, men då inte i svart utan i rött.

Karlheinz_0010Mästaren själv bland sina corpusarbeten i sitt galleri Blå Kulan i Mörbylånga som han driver tillsammans med sin fru Margareta Sauer Nordensson.

Karlheinzporträtt

Skelett och kroppsdelar på Degerhamns bibliotek

Hur kan små snälla barn vara inblandade i en sådan ryslig titel som för tankarna till en hårresande och blodig mordgåta?

Och det blir ännu värre: De små snälla barnen konstaterar att det finns 206 skelettben i en människa!

De små snälla barnen, 2 till 5 år, som påstår detta går på familjedaghemmet Nyckelpigan i Södra Möckleby. De har arbetat med att illustrera människokroppens delar och ben – i teckningar, målningar och montage. Hela klabbet ställs just nu ut på biblioteket i Degerhamn där du kan se utställningen till och med 20 juni.

kroppsben_1Bibliotikarie Helena Rosén Johansson med en av de ”känselböcker” som barnen på Nyckelpigan har skrivit. Tanken är att känna på olika slags material, mjuka och sträva, lena och luddiga, exempelvis ull, sandpapper etcetera. Tidigare inlägg om Helena och biblioteket i Degerhamn kan du läsa här. Biblioteken i Mörbylånga kommun hittar du här.

kroppsben_8Montaget mellan pappersmänniskorna rymmer 206 knappar, lika många som vi människor har ben i kroppen, även om antalet kan variera en aning mellan olika individer.

kroppsben_2Är du kvinna ser du antagligen ut som Elin har skildrat dig. Är du man har du framtoningen som Albert ser dig – kanske. 

kroppsben_3”Som ansiktet speglar sig i vattnet så speglar hjärtat människan.” 

kroppsben_4Hand- och fotavtryck på handdukar. Undrar vilka avtryck som mamma tycker är snyggast på hennes vitaste och finaste badlakan? Svarta eller röda eller gröna?

kroppsben_5Här blandas vackra känselböcker med hjärtformade själv-portr-ätt.

kroppsben_6Att vi ser Elin till vänster ska jag väl egentligen inte behöva förklara i en bildtext. Det ser väl varenda kotte!

kroppsben_7Tänder är förstås också ben. Men inte fötter. Dock innehåller fötter ben. Och ben finns också i ben. Eller i benen, för att vara lite tydligare. Och benen finns även i armarna. Och i händerna. Och i huvudet. Och i bålen. Och i…

Taggad

Idéspruta och livskonstnär

Lars_Lundberg_3Lars Lundberg i arbetsrummet i Arontorpsvillan. Sedan tre år är han änkeman. – Inga-Britt och jag fick 45 fina år tillsammans – i vått och torrt.

Han fick en dålig start. Lars Lundbergs mörka barndom med en alkoholiserad far i Sörvik norr om Ludvika lystes mest upp av kringresande teatergrupper.

– Jag minns Margaretha Krook, Edvin Adolphson, John Elfström och många andra. Som pojk ville jag bli skådis men drömmen slogs i krasch av en stöddig Jarl Kulle.

– Vad vill du bli när du blir stor, då?
– Skådis.
– Har ni hört på maken. Pojkvaskern ska bli skåååååååååååådespelare.

Mamma var stins. Järnvägen lockade. Lars fick åka med ibland, skyffla kol till pannan. Ett hårt och skitigt jobb. I dag står en murad spis med formen av ett ånglok i trädgården.
– Minnen, säger Lars. Minnen som aldrig bleknar.

Lars_Lundberg_2Lars tomt är ett kapitel för sig. Där finns flera små hus och krypin, blommor, krukor, vindorglar, konstverk och andra överraskningar. Till höger ett minne från barndomen: ångloket, här som fungerande ugn.

Lars Lundberg lämnade barndomshemmet så snart han kunde. Fadern var våldsam.
– En gång jaga han mej med yxa. Han kunde ha slagit ihjäl mej. Men jag var snabbare.

Lars fick jobb som ”pinnpojke” på Kungliga Telegrafverket, dagens Telia. Han åkte land och rike kring och projekterade ledningar.
– Det blev ett hårt nattliv. Jag har varit på landets alla krogar! Nästan. Det är bra med hårdkörning i unga år, säger Lars och drar på smilbanden. Man får snart nog och lugnar ner sej. I dag dricker jag bara lite vin på fester. Och ett och ett halvt glas vin hemma. Varje dag. Jag känner att det är nyttigt.

– Kungliga Telegrafverket var tristare än trist. Jag hade tre korgar: In, att göra, ut. Jag ville bort. Hamnade med min fru Inga-Britt i Iran. Det blev fyra år, 1975-1978. En annan värld. Shahen regerade. Det fanns bara två klasser, dom rika och dom fattiga. Vänliga människor men med starkt Amerikahat. Det låg helikopterdivisioner där, Bell-killar som röjde och söp, ett beteende som sätter spår för lång tid i människors sinnen – och minnen.

– Vill man få ett rikt liv ska man aldrig säga nej. Jag har aldrig gjort det. Därför har jag varit med om mycket, arbetat med mycket, sett mycket.

Det blev ingenjörskurser. På Hermods.
– Jag livnärde mej på sjukhusvak för ”farliga” och var lekpappa för psyksjuka barn. Dom farliga var verkligen farliga. Barnen var underbara, fantasifulla, levande.

Lars Lundberg hamnade i Libanon under inbördeskriget på 1970-talet. Det blev också en kortare tid på Curacao, den lilla ön norr om Venezuela. Hans liv är som ett lapptäcke. Många jobb, resor, kontakter, upplevelser – ibland livsfarliga.
– Man får aldrig säja nej!

Lars Lundberg hann före bron till Öland.
– Jag planerade för rikskablar på ön redan 1961. Kalmar-Löttorp, Mörbylånga-Alby med flera förgreningar. Jag bodde i Kalmar, Borgholm och Mörbylånga. Det var nåt speciellt med Öland. Jag sa till jobbarkompisarna att jag skulle kunna tänka mej att bosätta mej här. Dom tyckte jag var tokig. Nu har jag varit här i dryga 40 år. Om det är tokigt eller inte vet jag inte. Jag trivs här men jag kan nog bo var som helst i Sverige. Livet är märkligt. Man styrs av slumpen och av faktorer man inte råder över.

Pojken från Sörvik ville ha överblick. Han blev segelflygare. Pojken från Sörvik ville lära mer, tränga in i andra världar. Han gick konstnärlig kurs på Ölands Folkhögskola. Han målade, gjorde keramik, tecknade.
– Skissen har alltid lockat mej. Det ofullbordade är intressantare än det fullbordade.

Lars_Lundberg_4Slagsäcken till vänster får ofta ta emot Lars frustration över misslyckade eller sirapslångsamma projekt. Just nu blir det många vänster- och högerkombinationer för att utvecklingen av Gillberga stenbrott har gått i stå.  Lerkärlet har han gjort själv. Det håller inte att slå på…

Från konstens värld är steget inte långt till det Lars Lundberg sysslat mest med under senare år: Idéer för Ölands utveckling.
– Jag blev intresserad av sten och tog fram Ölandskuben. Jag vill, bokstavligt talat, att turisterna ska få med sej en bit av Öland hem. Och så har jag jobbat elva år med Jan Mikaelsson och stenbrottet i Gillberga.

Det är ett stort projekt. Och stentungt.
– Just nu har det fastnat i byråkratin på Länsstyrelsen. Jag minns mina tre korgar på Kungliga Telegrafverket. In, att göra, ut. På grund av regler ristade i sten blir vi nog försenade en hel säsong där uppe…

Gillberga_2Det är en mäktig syn, Gillberga stenbrott. Varje millimeter lagrad kalksten representerar tusen år! Planerna, tillfälligt i stå, är att göra ett slags utomhusmuséum om den för Öland så viktiga stenindustrin. Längre fram i tiden hägrar en scen och…

Lars_Lundberg_5Ölandskuben, en lika enkel som tungt vägande souvenir.

Att ha idéer är inte alltid så roligt som det kanske låter.
– Nej, många gånger är det frustrerande. Man går på nit efter nit. Lyckas man med en av åtta får man vara nöjd.
Ett slående exempel på hur svårt det är att få goda idéer att blomma är Systembolagsflytten från Mörbylånga till Färjestaden.
– Jag var för den. Turisterna kom till Färjestaden och frågade efter systemet. När dom fick höra att det låg i Mörbylånga stack dom till Kalmar i stället. Men flytten dödade Mörbylånga. Därför försökte jag få Systemet att etablera sej i både Mörbylånga och Färjestaden. Det gick inte. Lönsamheten var för svag i Mörbylånga, påstod landets kanske bästa kassako. Hur man än gör har man ändan bak…

Lars menar att alla människor har idéer. Men en idé räcker inte. Man måste också ha kraften och uthålligheten för att driva igenom den.
– Ibland är det svårt att få gehör. Man stöter på patrull. Idén ligger fel i tiden. Det blir ekonomiska svårigheter och – i värsta fall – idéen är inte hållbar. Ändå måste man tro på sin idé eftersom den alltid möts av motstånd! Det finns en nära nog automatisk motvilja till förändringar. Egoism och avundsjuka spelar roll. Man vill inte samverka, utan köra i sina egna fåror. Om den djupast liggande orsaken kan jag bara säga: Fan, vet.

Ölands största problem är enligt Lars Lundberg två kommuner som kivas. En fattig i norr, en något mindre fattig i söder.
– Ön har heller ingen bra strategi för nyetablering av företag. I Dalarna finns tusen möjligheter och man hjälps åt. Här är många krafter repellerande. Många företagare har kommit till Öland, mött svårförståeligt motstånd – och flyttat härifrån igen. Det saknas också en bra turistinformation. Man ser över två miljoner turister per år som en självklarhet. Det ska man sluta med. Dom kan snabbt bli många färre.

Lars skräder inte orden. Han talar klarspråk.
– Målet ska vara att bjuda turisterna på upplevelser för att kunna plocka av dom pengar. Det är inget att hymla med.

Södra Öland har sina speciella svårigheter.
– Man är få. Man är äldre och blir ännu äldre. Logistiken är dålig. Det saknas muskler och visioner. Se bara på odlingslandskapet och ett i dag elvaårigt världsarv. Hur har det utvecklats, förfinats och marknadsförts? Halvdant, om ens det. Orsaken är att det inte finns nån central punkt för att ta del av världsarvet. Information och inspiration skulle kunna läggas i Mörbylånga, i hamnen. Där kunde också södra öns kulturrikedom lyftas fram ur skuggorna. Spetsa härligheten med en turistinformation och en sommarservering! Södra Öland är inte, men skulle kunna bli, ett nyföretagarområde, ett slags Klondike. Men vägen dit är lång.

Lars tycker att vi lever i en märklig tid.
– Man får inte tro att man är nåt. Jantelagen gäller. Samtidigt ska man gå på kurs för att lära sej skriva CV om hur fantastiskt intelligent, framåt, fantasifull, samarbetsvillig, skärpt och arbetsduglig man är – för att få det enklaste jobb.

– Men man lär sej i livets skola. Det är jäkligt svårt att vara ärlig. Man möter ofta oväntat och ibland ologiskt motstånd när man har idéer och vill utveckla. Då får man backa. Göra omtag. Skissa igen och igen och igen, säger Lars Lundberg och blir tyst en stund.

– Ja, så ser jag nog livet. Ofullkomligt. Som en skiss.

Titel: Ädelsmed

I går hade han vernissage på sitt eget Galleri Blå Kulan i Mörbylånga, den märklige ädelsmeden Karlheinz Sauer. Medutställare är bildkonstnären Remus Wilson. Utställningen pågår till och med 8 juni.

Karlheinz_0010Karlheinz Sauer vid tre av de utställda silverföremålen på Galleri Blå Kulan, Mörbylånga.

Ljuset, konsten – och moralen

vernissage_1

Vi gick på vernissage. Galleriet heter Blå kulan och ligger i Mörbylånga. Utställare: silversmeden Karlheinz Sauer och målaren Beehn Edvinsson.

Detta inlägg handlar om Edvinssons målningar, men inte om deras mål och mening, utan om skildringen av dem i foto. Att fotografera måleri är svårt. Jag gör en bild av en bild. Men gör jag bilden rättvisa? Har jag rätt att ändra, förvränga, förstärka, framhålla? Svaren går inte att slå upp i någon bok. Svaren har med det värdeladdade ordet moral att göra.

På plats i galleriet vid Köpmangatan ser jag att solen ömsom skiner, ömsom döljs bakom gråa moln. Färgtemperaturen slår som en pendel. I utställningslokalen blandas dessutom dagsljuset med konstljus i olika färgtemperaturer och eftersom jag aldrig litar på en kamera svär jag över min slöhet att lämna gråkortet hemma.

Som ofta är det bara att göra det möjliga av det omöjliga. Kameran får sköta vitbalansen och vid datorn gör jag bara små justeringar – på känn. Jag minns naturligtvis inte varje målnings exakta färg, intensitet och kontrast.

Att titta på inbjudningskortet hjälper föga. Målningarna där är kanske fotograferade av en fotograf med en helt annan bilduppfattning än min. De är dessutom tryckta i en maskin. Och ingen tryckpress i världen kan återge alla färger exakt.

Hur noggrann jag än är kommer målningarna inte att se exakt likadana ut på min blogg som på inbjudningskortet eller på väggen i galleriet.

Där kommer moralen in. Du kan bara göra ditt bästa.

vernissage_2Här har jag i högra målningen förstärkt kraften i hästens språng genom att utnyttja vidvinkelobjektivets felteckning. Målningens övre, högre hörn är utdraget i rörelsens riktning. Kan jag som fotograf tillåta mig det? Mitt svar är ja, men många andra tycker säkert annorlunda. 
 
vernissage_4Målningar fotograferade rakt framifrån. Två av dem finns på inbjudningskortet nedan. Om du jämför ser du små skillnader i färg och intensitet. Foton är som människor. De talar aldrig absolut sanning.
 
vernissage_3
 
vernissage_5
Vernissagepepparkakor och silversmidesverktyg. På väggen några av Karlheinz Sauers märkliga kannor. Det är en svår bild att bestämma vitbalansen i. Kallt dagsljus från vänster, varmare konstljus ovanifrån och från höger. I ett foto vill jag ofta behålla skillnaderna i vitbalansen som den bristfälliga kameran registrerar. I verkligheten sköter våra fantastiska ögon och skarpa hjärna bildhanteringen på ett helt överlägset sätt – om man jämför med kameror och deras ”dumma” ögon, även kallade objektiv. Och kamerahjärnan är i jämförelse med vår en ”fullständig idiot”, hur mycket beröm vi än öser över dagens allt bättre sensorer.

Du kan se utställningen på Galleri Blå Kulan till och med 20 december. Den är sevärd.

Taggad ,

Bara resten kvar

Det rör på sig i Ventlinge. Återigen är det duon Ingvald Petersson och Theo Janson som har slagit sina huvuden ihop och fått sprutt på snilleblixtmaskinen. Dessa mogna ynglingar har verkligen leksinnet i behåll. Dessutom har de känsla för bygdens utveckling. Man kan bara spekulera i hur många tusen besökare som har lockats till Ventlinge av majslabyrinten och konstsalongen. Och nu förses upplevelsepaletten med ytterligare en skinande pärla: Löktavlan – Ventlinges svar på Kiviks äppeltavla.

När Alvarsamt träffade bonden Ingvald och konstnären Theo i torsdags var båda kreatörerna i toppform.
– Det får regna färdigt på fredan, sen drar vi igång, sa Ingvald segervisst.
– Ja, nu är bara resten kvar, sa Theo och pekade på den hittills enda löken på tavlan.

Pannån” och ramen som håller den är färdiga. Nu är det bara att börja måla – med lök och spik.

Har ni testat ”färgerna”? frågar Alvarsamt.
– Ja då, vi har kollat alla slags lökar och färgerna är fler än man kanske kan tro. Det blir inga problem. Och som du ser har jag börjat skissa motivet, berättar Theo…

Från i dag pågår alltså arbetet för fullt bakom halmbalarna vid norra infarten till Ventlinge. Man kan göra mycket med enkla medel och goda idéer.

Lördagen 22 september 14:00 invigs hela härligheten av kommunalrådet Kent Ingvarsson.

Och apropå kommunalråd… Alvarsamt har en idé: Kommunen borde ge dessa ”ungdomar” ett marknadsföringspris ”för öländsk sprallighet i tiden”. Kreativitet är ändlig och mår alltid bra av uppmuntran.

Kreatörerna framför löktavlan – den kanske första i hela världen? Både Theo och Ingvald är lugna som filbunkar, trots att de nu bara har en vecka på sig fram till invigningen av konstverket.
 
– Läget är lugnt. Vi hinner bli färdiga! lovar teamet Theo-Ingvald. Den första löken (läs ”färgklicken”) är ju redan fastspikad!
 
Bakom dessa halmväggar fulländas nu löktavlan, mitt emot väderkvarnen vid byns norra infart.
 
Taggad

Ventlingeduo utmanar Kiviks äppeltavla

De ligger inte på latsidan, bonden och skulptören i Ventlinge. Först blev det konsthall. Sedan majslabyrint. Nu blir det löktavla! Smaka på den ni – ni i Kivik!

– Man måste vara två för att dansa tango, säger Ingvald Petersson. Danspartnern han syftar på är grannen, vännen och skulptören Theo Janson. Tillsammans ”målar” de snart den löktavla som ska skapa aha-känslor och måhända framkalla strida tårar till Skördefesten.

Måtten blir gigantiska. Verket blir tre meter högt och åtta meter brett. I stället för färg använder konstnärerna olika sorters lök.

– Vi målar med klippta, oklippta, röda, gula, ljusare och mörkare lökar i olika storlekar. Det går nog åt ett ton. Vi kör igång i dagarna med planeringen och skisserna, berättar Ingvald.

Och motivet?

– Schyssta lökar, är mitt förslag. Men Theo är nog för seriös för det, skrockar Ingvald Petersson.

Du kan läsa mer om honom och hans grönsaksodlingar i veckoslutet.

Purjon är också en lök. Kanske kommer även den att användas ”som färg” i löktavlan in spe. Herrar Petersson-Janson är svåra att förutspå.
Taggad

Grisen Glenn och kossan Kristin

För precis en vecka sedan invigdes majslabyrinten i Ventlinge. Alvarsamt var där, och du kan se inlägget här.

Årets labyrint har ett sagotema som här inte ska avslöjas. Men vi visar några av de figurer/träskulpturer som man i nuläget kan stöta på under en promenad i den 800 meter långa labyrinten på bonden Ingvald Peterssons ägor.

– Tanken är att labyrinten successivt ska utvecklas, säger skulptören själv, Theo Janson, nybliven ventlingebo.

Åk till Ventlinge och gå labyrinten! Ju mer du går fel, desto bättre motion får du. Och ett gott skratt förlänger som bekant livet. Eller som OA uttryckte saken: Ett gott skratt förlänger käften.

Kossan Kristin tilldrar sig labyrintvandrarnas uppmärksamhet mitt ute i majsfältet. Mannen i vit tröja är skulptören Theo Janson. Han i svart tröja är bonden Ingvald Petersson. Övriga är djärva labyrintvagabonder.
 
Grisen Glenn på planka med några grässtrån…
 
Den stora av dessa tre gråsuggor är Greger. De mindre är hans barnbarn.
 
”Jordgubbstjuvarna”, relief i trä.
 
Kossan Kristin och hennes gäng.
 
Spindelmamman Sylvia på den trädgren som sedan i våras legat ute i majsfältet och orsakat Alvarsamt en smärre huvudvärk om ”sin eventuella mening?” Se här.
 
Porträtt av spindelmamman Sylvia. Konstnär: Theo Janson.
 
Tuppen Ture, här på en planka mitt ute i Östersjön. Varför han är just där får du själv ta reda på genom att gå labyrinten. Den ligger vid väderkvarnen i byns norra ände.
Taggad