Kategoriarkiv: Konst

Majslabyrinten i Ventlinge

Geografisk position: Ventlinge Konsthall vid väderkvarnen i byns norra infart.

Bakomliggande orsak: Två mogna farbröder med leklynnet i behåll. En är bonde, en är skulptör.

Resultat: En sextusen kvadratmeter stor majslabyrint med åttahundra meter gångar med här och var utplacerade skulpturer. Årets tema går i sagans tecken. Majslabyrinten är Sveriges enda och gjord av sådd fodermajs. I höst slås den till foder åt korna sedan besökarna – och förhoppningsvis även skulpturerna – har avlägsnats.

Livstid: Över Skördefesten. Under ”konstnatten” är hela labyrinten ljussatt.

Syfte: Ovisst, men knappast ekonomiskt. Entrén är blott en tjuga.

Invigning 2012: I lördags.

Ingvald Petersson, bonde, klipper bandet och inviger årets majslabyrint i Ventlinge. Applåder och visslingar.
 Vandringen ut på majslabyrintens alla gångar har inletts. Alvarsamt dröjde kvar en kort stund vid en skulptur och blev genast vilse i pannkakan. Trots hörselkontakt med gruppen tog det lång tid att ”hitta hem” igen.
 
Årets labyrint har ett sagotema som inte ska avslöjas. Theo Janson, skulptör i Ventlinge, berättar här om ”Spindelmamman Sylvia, som har trasslat in sig i nätet”. Som kuriosa kan nämnas att Theo blev svensk mästare i eldskulptur 1995 och 1997 och nordisk mästare i samma konstform 2000.
 
Väl ute i labyrinten tappar man genast orienteringen, eftersom majsen är så hög att man inte hittar några som helst referenspunkter.
 
Vid en av de sju åtta skulpturerna. De presenteras närmare i ett kommande blogginlägg.
 
Foto taget från 2,5 meters höjd. Till höger skymtar vi årets överraskning, en borg.
 
Vid borgen. Här kan alla vidga vyerna och bli barn på nytt.
 
Mellan borgens tinnar har man den utsikt man helt saknar på markplanet. – Titta, där borta startade vi!
 
Ingvald Petersson och Theo Janson nedanför borgen. Labyrinten utvecklas successivt fram till Skördefesten. Och under Konstnatten ljussätts hela härligheten. 

Du som inte följt majslabyrintens framväxt kan här se den i början av juni. I nästa inlägg träffar du Grisen Ted, Spindelmamman Sylvia, Kossan Kristin och hennes gäng med flera.

Märkt

Dalsjö V

På utställningen i Dalsjöhagen under veckoslutet berättade Gösta Wahlgren att han under 55 år har samlat på sig 175 pärmar lokalhistoria. Ur denna brunn fanns mycket att ösa till utställningen ”Dalsjö i ord och bild”.

Några dukar av Martin Hagman fångade omedelbart mitt intresse. Han var skomakare och konstnär, och många i bygden har hans tavlor på väggarna. Se bara!

Många besökare stannade upp inför den pampiga modellen av Cutty Sark.
– Den byggde min pappa Göte, berättade Gösta Wahlgren.
– Och den riktiga Cutty Sark har jag sett i London, sköt Frank Jansson in. Hon ligger i en torrdocka där.

Frank Jansson jobbade som så många andra på Cementa i Degerhamn innan han utbildade sig till elektriker.
– Apropå fartyg… Min far Carl var skeppare på ett fartyg som hette Petroven, fortsatte Frank. Båten var holländsk och man gick med cement och kalk på Skåne- och Smålandskusten upp till Norrköping. Den var grundgående den där skutan så ibland gick man även in i Göta Kanal.

– Ja ja, det var tider det, sa Frank Jansson innan han vandrade vidare i utställningstältet…

Frank Jansson.

Märkt

Att köpa eller inte köpa, det är frågan

Tidiga konstupplevelser har spikat sig fast i minnet. Första gången jag blev bergtagen av en målning var på Moderna museet i Stockholm. Jag blev stående minst en halvtimme framför en solros av Vincent van Gogh. Det var 1964. Året därpå knockades jag av Francis Bacons måleri då jag tillsammans med min far besökte samma muséum. Far min, som fått en hacka över, frågade mig om han skulle köpa nåt. Francis var ännu ganska okänd och priserna låga.

– Köp allt du kan, för varenda spänn du har! sa jag.

Det blev inget köp. Tyvärr. Några billiga, nymålade Baconmålningar hade förändrat hans ekonomi, och sannolikt även min, till det bättre. Så kan man uttrycka saken om man vill använda ett spänstigt understatement.

Häromdagen upplevde jag något liknande då jag såg MÅS PerssonGalleri Ottenby, Kungsgården. Det blev kanske inget blixtnedslag i stil med dem på 1960-talet men hans måleri känns nytt och lovande, som en uppdaterad form av praktisk kubism i sin mix av måleri och utsågade delar. MÅS Persson bryter ned världen i bitar och sätter ihop dem till en ny. Bilderna bebos av en mänsklig ångest, ibland förstärkt genom att målningen är fysiskt snörd med en lina, som en korsett. Men räddningen finns där också: portar, vatten och stegar som kan föra människan till andra plan, till andra gator, till andra världar.

Jag vågar inte fråga mina barn om jag ska köpa eller inte. Jag fruktar svaret. Och jag ogillar att ångra mig.

Märkt ,

Det tar sig i Ventlinge

Minns du majslabyrinten i Ventlinge där det senare i år blir konstvandringar? I början av juni var den inte mycket att skryta med, men nu börjar det hända saker…

Erling Fredriksson, konstnär

Vi stannar vid Ateljé Slagerstad och går mot den stora byggnaden med skylten Konstutställning. Utifrån, i det starka solljuset, ser det becksvart ut där inne. Men några lampor dinglande högt upp i taket och surret från en fläkt röjer något slags aktivitet. Vi går in.

Två män sitter och stirrar ned i ett schackbräde. En är rullstolsburen, toppad i basker och insvept i en stor jacka och med en värmefläkt vid sidan. Han heter Erling Fredriksson och är konstnär. Den andre heter Tommy och är Erlings assistent.

Erling berättar:
– Mina föräldrar drev lanthandel här i byn. Lanthandeln var en kultur i sej, en mötesplats. För mej blev det aldrig fråga om att ta över. Det skulle bli för jobbigt för en rullstolsburen. Jag drömde om att bli sjöman, men blev konstnär i stället, småningom.

Erlings stora passion, vid sidan av konsten och schacket, är att resa.
– Jag reser så mycket jag kan. Senast var vi till södra Tyskland och i april var jag en månad på Bali. I Tyskland besöker vi min särbos släkt. Vi är där några gånger om året och i augusti blir det Tyskland igen. Vi är bjudna på 50-årskalas. Det ser jag fram mot.

Han som drömde om att bli sjöman men blev konstnär i stället är produktiv. Väggarna är tapetserade av Erling Fredrikssons tavlor, teckningar, böcker och almanackor.
– Eftersom jag har en begränsad rörelseförmåga jobbar jag mest i små format med punkter. Vi kan kalla det en sentida pointillism, mest i olja och gouache. Och tusch. Ibland målar jag över tuschteckningarna med färg, mycket tunt så tuschen lyser igenom.

Erling gör också Ölands Konstalmanacka.
– Det är tredje året nu. Temat för nästa år är kyrkor. Du ser den där borta, säger Erling Fredriksson och pekar.

På Ateljé Slagerstad sköter Erling konsthallen. Loppisen sköter hans särbo.
– Jag sitter bara här och tar betalt, säger Erling och ler.

Det var sannolikt dagens understatement från denne ytterst flitige skapare, resenär och schacklirare.

Vi anar något därinne i den stora konsthallen… Det lyser i taket, något surrar…
 
Erling och hans assistent Tommy spelar mycket schack. De är jämspelta. På schackonline kan du spela mot Erling och andra.
 
Den gamla skylten är från tiden då Erlings föräldrar drev lanthandel i Slagerstad. Den upphörde 1983.
 
På alla väggar hänger konst av Erling Fredriksson. Tekniken han oftast använder kan liknas vid en egen form av pointillism.
 
Mellan konstverken i den stora lokalen finns mycket annat att titta på och fascineras av, den här märklig planschen exempelvis. Varför kan man hänga den högra gungflickan i tre olika fästen? Ännu konstigare: På det högra gungbrädet står ordet ”radion”. Hur som helst, denna silhuettkonstruktion för mina tankar, troligen felaktigt, till ”Hagasessorna”
 
Många kommer och går vid Ateljé Slagerstad, både människor och djur. – Besöksfrekvensen varierar mycket. Ibland är det full rulle, ibland kommer inte en själ, berättar Erling medan han drar f7 – f6.
 
Mellan partierna, och för all del även under dem, konverserar Erling om allt och ingenting med besökarna. Snart är Tommy tillbaka och då fortsätter kampen vid brädet.
 
Tuschteckningar. Ibland lägger Erling tunn färg över dem, sannolikt en teknik han är rätt ensam om. 
 
För tredje året i rad gör Erling Fredriksson Ölands Almanacka. Hos Erling kan du köpa den för 200 kronor.
 
Ännu så länge är ställningen jämn. Erling vann förra partiet. Tommy det förrförra.
Märkt ,

auf dass Klo sitzen

Den hjärtliga skylten för tankarna till ungdomens tragglanden i det tyska språket… Men jag vill minnas att galleriet skrevs die Galerie och inte das – och absolut inte dass.

Men skit samma, dass är dass om än i gyllne prydnad. Dock anar jag att just detta avgiftsfria avträde är synnerligen inspirerande för ”återkommande och ofrånkomligt mänskligt stillasittande”.

Dass Galleri finns på konstnären Erling Fredrikssons Ateljé Slagerstad, som Alvarsamt berättar mer om inom några dagar.

Märkt

Ventlinge konsthall

En väderkvarn fångar mitt intresse. Bredvid den står ”en låda”. Lådan visar sig vara en konsthall. Om den i Näsby är Ölands och kanske världens minsta är konsthallen i Ventlinge den näst minsta.

Konsthallsföreståndaren och bonden Ingvald Petersson berättar:
– Om man räknade fel på 20 miljoner för konsthallen i Kalmar rör det sej här om nån tusenlapp.

Ingvald har arrenderat ut marken till sonen men har ändå mycket att göra.
– Gårdsbutiken kräver sitt. Och snart ska majslabyrinten fixas.
– Majslabyrinten?
– Ja, kom ska jag visa dej.

Ingvald Petersson drar iväg mej tjugo meter, pekar ut över ett halvt hektar brunjord med små gröna plantor på.
– Du ser majsen. Snart är den två meter hög. I den ska gångarna fixas, labyrintgångarna. Och ute bland dom ställer vi ut konst. Under konstnatten har vi till och med belysning. Det är den enda majslabyrinten i Sverige och det kommer massor med folk.

Så ska en slipsten dras. Lite snack. Mycket verkstad.

Märkt ,

JAGS

Sjuttiofem år efter hans död invigdes JAGS-museet. Han hette Johan August Gustafsson, 1852-1932, och museet ligger i Segerstad på Ölands sydostsida. Där kan du se JAGS skulpturer.

Jag bläddrar bland bilder från ett besök där 2010, fäster mig vid ansiktena – de vid en första anblick så stereotypa uthuggningarna av mänskliga drag i motsträviga drivvedsstockar.

Se människorna i närbild! Jag tror det är så JAGS konst ska upplevas: Att ta del av den nakna osäkerheten, rädslan och hemligheterna i blickarna och anletsdragen. Man är välklädd, kammad och proper. Men man är ”skal”; ingen förstår riktigt det liv man är delaktig i.

Fotona får tala för sig själva.

För den fotointresserade:
Canon EOS 20D (en slitstark modell som hängde med i långt mer än 100 000 exponeringar)
EF 50/1.8 (en lätt, plastig, sladdrig, billig glugg – trots det en vältecknande favorit)
100 ISO
1/200 sek
bl. 4.5
hårt dämpad, rakt-på-slagen blixt
Märkt ,

Sommarminne

I Ottenby vilar en frid som nästan går att ta på. Ett stenkast från Ottenby Kungsgård ligger den gamla byggnaden som hyser Ottenby Magasin, fullmatat med målningar och skulpturer.

Vi vandrar upp för trapporna, strosar omkring på våning efter våning.

Högst upp – i dunklet – tycks golvet övergå i en sjö med självlysande fiskar. Märkligt nog finns inget räcke framför sjön. Man skulle kunna drutta i och i värsta fall drunkna!

Men det är en synvilla. De undre fiskarna är speglingar i vattnet av de övre. Och drunkningsrisken är minimal; vattendjupet är bara en decimeter. Nästan ingenting är som man först tror.

Ölandssten

Ju kallare och mörkare det blir, desto mer dras jag till mina sommarbilder. Jag hittar några från Den geologiska trädgården vid Södra Bruket i Degerhamn. Motivet är ett slags funt med havet i bakgrunden. Formerna är enkla. Slät och slipad stenyta perforeras här och var av dramatiska hugg – som här i funtens avlopp.

J.A.G.S. – en särling

Han var egentligen bonde och sjöman. Men innerst inne var han konstnär. Han högg sina skulpturer, möbler, tavelramar och reliefer i trä som havet spolade iland. Johan August Gustafsson, 1852-1932, levde hela sitt liv i Segerstads socken på sydöstra Öland. På fotot ser vi honom tillsammans med sin fru.


I sitt testamente ville han att hans verk skulle visas i hembygden för en ringa penning. Sent om sider fick han sin önskan uppfylld. Strax norr om Segerstad kyrka finns i dag ett spännande museum, invigt 2007, med J.A.G.S. mystiska skulpturer. Jag har aldrig sett något liknande och kan verkligen rekommendera ett besök – varför inte 1 oktober?

För finsmakare


Karlheinz Sauer
är smed i Ottenby Silversmedja. Han har bland annat gjort dessa två kannor av det märkligare – och dyrare – slaget. Bilderna tog jag med en enkel kompaktkamera.

Det enkla ingår ibland lyckligt äktenskap med det sofistikerade.

Diktare och målare

Öland har en stor diktare i Lennart Sjögren. Under sommaren läste jag några av hans diktsamlingar och blev tagen av det djuriska, det råa, det repetitiva. Jag ville veta mer. Vem är han? Hur tänker han? Jag åkte till Gärdslösa Prästgård för att se hans måleri – och blev lika tagen av det som av lyriken. Inga detaljer – bara ”djurisk kraft och rörelse”. Dukarna nedan gillar jag allra mest. Tyvärr kunde jag inte vara med på det välbesökta samtal som följde på utställningen.

I somras kom Lennart Sjögren ut med diktsamlingen Den stora munnen. Den ser ut att bli hans stora genombrott. Det är på tiden. Lennart är född 1930 – i Byxelkrok där han bor än i dag. Boken recenserades av bland andra Nina Lekander, Södra Möckleby.

Den mycket vackra prästgården – där för övrigt skalden Erik Johan Stagnelius föddes och växte upp – drivs i dag av Föreningen Gärdslösa Prästgård, bildad 2009. Jag ska försöka träffa människorna bakom föreningen och återkomma i ämnet. Jag anar att det finns mycket intressant att berätta. Bara hemsidan är ett äventyr att sätta ögonen i. Kanske kan andra grupper eller hembygdsföreningar känna sig uppmuntrade att göra något liknande i en framtid…

Stenkul

Vad vore världen utan eldsjälar, utan entusiaster? Skvatt intet. I somras mötte jag en eldsjäl i tungviktsklassen, så smal han är: Walle Dickson.

Han guidade oss runt i två säregna skapelser i närheten av Södra bruket, bara ett par hundra meter från varandra. Den ena är Navet, där man kan lära om stenbrytning, cementtillverkning och mycket mer. Den andra är Konstens geologiska trädgård, ett mer kontemplativt parkområde med märkliga och bautastora stenblock – både råa och bearbetade. Där finns också skulpturer, nästan alla i sten.






På båda ställena berättade Walle Dickson – roat, roligt och kunnigt. Han läste också egna dikter – om sten, minsann!

När man lämnar Konstens geologiska trädgård och går nedför den gamla vackra stentrappan känner man sig lätt om hjärtat, en aning yngre – och en skvätt rikare.