Den imposanta utställningen Flätverk öppnade i Näsby i början av juli och det finns fortfarande möjligheter att se den. Sista dag är 14 augusti. Kulturföreningen Karneval håller i tåtarna. 18 konsthantverkare/konstnärer ställer ut och Alvarsamt visar nedan några av deras verk.
alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Kategoriarkiv: Konsthantverk
i röret…
Det är mycket som nu ligger i röret i väntan på att rullas ut. Snart ska vi titta lite närmare på den utställning som invigdes i Näsby i dag: Flätverk med konst och konsthantverk av 18 utställare. Invigningstalade gjorde journalisten, krönikören, författaren, chefredaktören och sommarölänningen Ulf Wickbom.
Vi återkommer alltså i ord och bild av de märkligaste flätarbeten…
Invigningstalare tidningsmannen Ulf Wickbom med sitt egenhändiga flätverk gjort av, ja just det: tidningar.
mästerskräddare Moustafa från aleppo
Han heter Moustafa och är skräddare. Han är flykting från Aleppo i Syrien. Det sysslolösa livet i Mörbylånga blev trist och långsamt. Moustafa har väntat i nio månader men ännu har han inte fått besked om han får stanna.
– Jag har lite textil bakgrund och tänkte att vi måste göra nåt, berättar Henriette Jarild-Koblanck, Albrunna. Det blev språkträning tillsammans med den informella gruppen Medvandrarna och Kulturföreningen Karneval. Vi tiggde material och fick ihop massor av ”left over-tyger”. Sen har Moustafa sytt fantastiska kuddar. Elisabeth Wallen, sommarölänning med hus i Södra Möckleby, och jag har sytt kassar.
Och på den vägen är det. Ett litet projekt ser ut att kunna växa. Henriette Jarild-Koblanck fortsätter:
– Pengarna vi får in på försäljningen av alstren går tillbaka till Karneval så att vi kan bedriva språkträning även i höst. Jag har fotograferat dom grejor vi jobbar med: saxar, måttband och andra detaljer. Av bilderna gör jag en bilderbok med texter på svenska och engelska. Och Moustafa översätter till arabiska. Länsmuseet har sett vad vi gör och kan senare kanske tänka sej att sälja konsthantverk från olika asylboenden och från SFI. Småningom kan det kanske bli en utställning också…
Hela detta lilla färgsprakande projekt – som Alvarsamt såg frukterna av på Galleri Blå Kulan i Mörbylånga – kan ses som en ABC-bok i entreprenörskap. En bra idé kan växa, avknoppa sig och skapa något som företagsutvecklare brukar kalla synergieffekter. Alvarsamt önskar lycka till..
Glada kassar och väskor sydda av left over-tyger dinglar i taket på Galleri Blå Kulan i Mörbylånga.
Vackra och tåliga kassar borde användas världen över i stället för plastkassar som förstör miljön, hotar fiskliv och förfular naturen. Priserna är modesta.
Det enkla är det sköna. Ska jag försöka hitta något ord för dessa kassar blir det ”utsökta”.
Handarbete när det är som bäst: Annorlunda kuddar sydda av Moustafa. Han är skräddare och var tidigare arbetsledare på en större textilindustri i Aleppo. – Han är verkligen ett proffs! berättar Henriette.
På Galleri Blå Kulan i Mörbylånga berättar professor Henriette Jarild-Koblanck om projektet som kanske kan förgrena sig och utvecklas – till vad vet nog ingen i dag…
Kassar och väskor att bli glad av – och att använda i stället för den miljöskadliga plastkassen.
soffa för marknadsföring av södra öland
I Ottenby, vid silversmeden Karlheinz Sauers smedja, står en soffa modell större, gjord av smeden Jens Erlandsson från Borgholm. Den rymmer hela släkten och är – vad jag förstår – både smidd och bultad. Möbeln/skulpturen är gjord i järn och trä och inbjuder till lättjefull vila till vindarnas sus…
Det sägs att det har gått åt 36 meter plattjärn till skapelsen.
Att vila skönt på ett armstöd… Är soffan stor, eller min fru liten?
En kraftfull möbel som – i mina ögon – skulle göra sig ännu bättre vid en havsstrand, ungefär som turistmagneten och skulpturen Mennesket ved havet utanför Esbjerg, se bilden nedan. När vi var där i somras var den stora parkeringsplatsen vid sidan av skulpturen knökfull – inte en bil till fick plats. Mitt förslag är att_ _ _
_ _ _ kommunen köper in soffan – om den är till salu – och placerar den på en enkel sockel allra längst ned på revet vid Ölands sydspets med utsikt över det eviga havet. Soffan skulle snart bli ett turistiskt dragplåster, ett självklart besöksmål för selfie-freakar, naturmänniskor, barnfamiljer och fågelskådare.
I soffan skulle man sitta som en prins/prinsessa och fascineras av vågornas eviga rullande, fåglar, sälar och kanske en och annan vilsekommen rysk ubåt.
Ing-maries vävkammare
I morgon slås många dörrar upp till alteljéer, verkstäder och utställningslokaler. För 19:e gången drar Skördefesten igång, enligt deras hemsida Sveriges största. I Södra Möckleby kan du besöka bland andra Ing-Marie Eriksson och vandra runt i hennes vackra gamla stenlada, knökfull med vävnader, ranor, löpare, trasväskor och kuriosa.
Välkommen, säger Ing-Marie i dörren till sin stenlada. Under Skördefesten håller hon öppet fredag 18-01 och lördag-söndag 11-17. Vill du ringa slår du 0485-66 01 44.
Gaveln på stenladan ut mot Alunvägen. Numret är som synes 12.
Interiör. Det är fortfarande sommarvarmt så dörren står öppen…
Trasmattor, vackra och nära på outslitliga. I mina ögon är priserna låga. Mycket låga.
Det sprakar av rena starka färger i Ing-Maries hantverk.
Garn i höstrött, orange och himmelsblått för tankarna till det öländska landskapet just nu.
Man kan inte bli annat än imponerad av Ing-Maries produktion. Och hon gör allting själv.
Milda respektive explosiva färger kontrasterar fint i dessa vävnader.
Ing-Marie laddar inför skördefesten
Nu produceras, fixas och pyntas det i stugorna inför Skördefesten som inleds 24 september. För många kan den snart världsberömda festen bli tillfälle att ta igen på gungorna vad man förlorat på karusellen. Det gäller dock inte Ing-Marie Eriksson i Södra Möckleby som skapar ständigt och jämnt – året om. Hon tillhör dem som har ytterst flexibla öppetider. Är hon hemma är det bara att knacka på – inom rimliga tider.
– Jag väver på inspiration, säger hon till Alvarsamt. Den kan slå till när som helst. Och då jobbar jag. Svårare än så är det inte.
Ing-Marie Eriksson vid vävstolen hemma i Södra Möckleby. Hela rummet utanför bild är fyllt av garner, trådar, remsor, tyger, vävar. Det hon gör ställer hon ut i sin vackra stenlada med namnet Ing-Maries vävkammare.
handarbetets kraft
Linnéa Danielsson med foto av farmor Theli, 1898-1949.
Händerna är nyckeln till fantasi och utveckling. Ungefär så sammanfattar Linnéa Danielsson sin livslånga fascination för syslöjd. Än i dag minns hon vartenda plagg, varenda detalj av det hon sydde, broderade eller vävde som liten skolflicka.
I lördags lyssnade ett 60-tal personer till Linnéas berättelse om sin passion för det textila hantverket. Det var hennes mamma – och indirekt hennes farmor – som väckte intresset för nål och tråd.
Klicka här för att lyssna medan du tittar på bilderna nedan.
Om du av nån anledning vill lyssna i egen spelare klickar du här.
Linnéa med ett välbehållet så kallat ”värdinneförkläde”, som hon sydde som liten flicka för drygt 50 år sedan.
Att ämnet syslöjd kan locka så många besökare förvånade Alvarsamts utsände och fördomsfulle reporter. Det fanns inte en enda parkeringsplats ledig framför den upprustade sockenstugan.
Margit Fribergsällskapet passade på att exponera sällskapets ursprung.
Linnéa Danielsson visar och berättar för Britt Bergman och Inger Sundberg Rattén om farmor Thelis mästerverk.
Linnéa Danielsson visade många exempel på farmor Thelis arbeten att inspireras av – alla så fräscha att man kan tro att de är gjorda i dag, trots att de är från 1920- och 1930-talen.
Enkelt, rent och grovt broderi – pregnant i sin framtoning.
Vissa textilier gick runt bland publiken under föredraget – som även lockade några män!
Broderat blommotiv.
Det blev i det närmaste fullt i Smedby sockenstuga. – Bara Cecilia Uddén brukar dra större publik, berättade Lars W Andersson i byns hembygdsförening.
Farmor Theli skapade mest yllevepor och broderade dukar och löpare. Man kan undra hur många som i dag skulle lägga tiotals timmars arbete på exempelvis en sådan här detaljerad och tålamodskrävande skapelse.
Kan vi möjligen ana en österländsk influens i dessa vackra textilier?
dynamiskt glas
Tre korta dagar under Öland spirar visade Ann Wåhlström sin glaskonst på Capellagården i Vickleby. Hennes imposanta, svällande pjäser för formmässigt mina tankar till keramikern Hans Hedbergs bautafrukter. Det är stort. Det är enkelt. Det är kraftfullt och levande.
Pjäsernas ”nerver” skapar intrycket att glaset ännu inte har kallnat. Här finns en dansande inneboende rörelse.
Stadiga cylindrar och höga ”flaskor” med drag av amforor med tusenåriga anor.
Ett enormt och ”somrigt” och ”fruktigt” fat i rena pastellfärger med inbyggd rörelse.
De vaggar, de rör sig, de dansar. Ann Wåhlströms glaskonst utstrålar ett slags inneboende livslust.
Ju flera av Ann Wåhlströms objekt man ser tillsammans, desto kraftfullare blir uttrycken/intrycken.
Obändig kraft! Finns mustigare glaskonst än denna? Tillåt mig tvivla.
Även andra konsthantverkare ställde ut i Vickleby. Linda Ljungrens kubisminspirerade keramikflaskor skapar rörelse som i ett böljande folkhav.
Formmässigt harmoniska bord av Erik Michélsen. Det enkla är det sköna.
år efter år efter år…
Vad handlade Alvarsamt om för ett och två år sedan?
Den 11 maj 2013 uppmärksammade Alvarsamt bygdens mästarväverska. Och i det inlägget går det att backa tillbaka till ett inlägg en dag senare 2012…
Yrke: Ädelsmed
Säsongen är över. Vaggad till vindens sus i de enorma trädkronorna ligger den lilla silversmedjan i dvala fram till i vår.
Det är mitten av augusti. Ljuset över sädesfälten och havet har bleknat. Turisterna är åter i selen i Stockhom, Karlskrona, Vilhelmina, Zürich och Gdynia. I smedjan på Ottenby kungsgård plockar ädelsmeden och konstnären Karlheinz Sauer ihop sina verk och pinaler. Säsongen är över. Nu bär det hem till Mörbylånga.
Karlheinz berättar att säsongen har varit dålig. Det har kommit färre besökare än vanligt och av dem som kommit har färre köpt något från galleri och smedja.
– Orsakerna är flera men kommunens bristande marknadsföring väger tyngst, menar Karlheinz. Turerna runt ett eventuellt kulturhus i Mörbylånga visade att man inte är intresserad, att man inte förstår. Nu har marknadsfrågorna tagits över av norra Öland. Det är Böda Sand som gäller. Dom har varit i TV, folk kommer dit med sina bilar, betalar, stänger om sej. Den typen av turism vill vi inte ha här nere. Vi vill ju bli marknadsförda som en natur- och kulturkommun.
Slumpen ritade tidigt i livet om den sauerska världskartan. Karlheinz kom till Sverige 1966 – tack vare ett telefonsamtal. Han var en av 350 elever på berömda Kunst und Werkschule i Pforzheim, Tyskland, där även många skandinaver studerade.
– En silversmed från Växjö ringde och undrade om jag kunde tänka mej att göra en utflykt till Sverige. Tja, varför inte? Jag visste ingenting om Sverige, men jag kände till namnen Strindberg och Sibelius. Senare fick jag veta att Sibelius var finne. Innan jag åkte tog jag reda på att 30 procent av befolkningen i Sverige tog studenten. Motsvarande siffror i Rheinland-Niedersachsen var 12 procent, i Rheinland-Pfalz 6. Herregud! tänkte jag. Dom måste vara otroligt högutbildade i Sverige. Väl här såg jag vad en svensk studentexamen är värd, säger Karlheinz och skrattar gott.
Han häller upp kaffe och bjuder på wienerbröd.
– Hur som helst… Jag nappade, hamnade i Växjö och jobbade på. Det gick bra. Nationalmuseum köpte en del.
Nya äventyr väntade. Karlheinz blev tipsad om ett silversmedsjobb hos ”en Kerstin i Östersund”.
– Jag ringde och efter bara några ord kände jag igen hennes röst. Kerstin Öhlin Lejonklou hade också gått på skolan i Pforzheim! Världen är liten. Kom hit! sa hon. Jag tredubblar din lön och du får fri telefon.
– Det gick inte att motstå. Det blev Östersund. Jag byggde upp hennes verkstad och vi hade ett mycket roligt samarbete. Men efter några år ville jag bli min egen.
Karlheinz fick tipset att etablera sig i Västerås.
– Men var 17 ligger Västerås? Jag fick reda på att den är en mellanstor stad inte så långt från Stockholm. Ok, det lät bra. Jag har aldrig gillat storstäder. Det blev Västerås. Museet visade intresse för mina arbeten. Det blev en lång utflykt, 1968-2007. På min 60-årsdag hade jag avskedsutställning. Det kom 840 personer. Min bil dränktes i blommor. Den såg ut som en likbil!
Målarinnan Britt Wiström på Ottenby kungsgård hade sett Karlheinz verk på Vida och började tjata på sin svägerska som kände honom. ”Kan du inte fråga den där Sauer om han har lust att komma hit?”
Den där Sauer hade lust. Wiströms ville göra i ordning en smedja åt honom. Det blev Öland. Och det blev Ottenby, där han alltså än i dag sommarhuserar med galleri och smidesverkstad.
Men Karlheinz Sauer är inte bara känd på Öland och i Västerås. Han är upphov till både böcker och film, och han är representerad på flera museer.
– Jo, så är det, säger Karlheinz. Apropå det… Nutida svenskt silver ligger vid Arsenalsgatan i Stockholm. Dom säljer det jag gör i dag. Knappt hundra meter därifrån kan du köpa mina 1960- och 1970-talsarbeten – på Bukowskis. Det tycker jag är roligt!
Många människor vill vid mogen ålder tillbaka till sina rötter. Men inte Karlheinz.
– Nej, Tyskland är för stressigt. Här på Öland får jag plats. Här ser jag horisonten. Men jag ser förstås också orosmoln. När jag kom till Sverige fanns i de flesta städer en butik som sålde hemslöjd av bra kvalitet: trasmattor, smide, slöjd. I dag är allt detta borta. En tragedi! Det saknas en kulturpolitik – i landet och i Mörbylånga kommun. Vi var tio personer som var villiga att jobba gratis för att skapa ett kulturhus i Mörbylånga. Men kommunen sa nej. Dom förstår ingenting. Det är så sorgligt…
Solen lyser svagare nu genom de gigantiska trädkronorna nere vid Ottenby kungsgård. Ett streck kacklande gäss dekorerar himlen åt väster. Karlheinz packar bilen med silverkannor, verktyg, skisser och arbetskläder.
– Du förstår… Jag ser mig själv i ett sammanhang här i Mörbylånga kommun. När jag kom hit satt jag med i massor av föreningsstyrelser med kulturella förtecken. Det gör jag inte i dag. Jag har levt ett långt liv där jag konsekvent har satsat på kvalitet utan kompromisser. Det har lönat sej. Snart blir jag 70 och klarar mej bra på mitt silver. Jag är stolt över det jag har åstadkommit.
Städet, alla smeders självklara signum.
Längst bort i bild skymtar silversmedjan. Huset till höger rymmer Ottenby Galleri.
Karlheinz Sauer smider både smycken och corpusarbeten. Corpus kan översättas till ”kropp” eller ”större föremål”.
Ett typiskt Sauerarbete: Kanna med geometriska upprepningar och blandade material. Många handtag, knoppar och andra detaljer är gjorda i glas av glaskonstnären Betina Huber, Mörbylånga, som trots sin ungdom har en närmast gigantisk utställningshistoria bakom sig. Betinas hemsida hittar du här.
Blänkande skir, spetsad i svart och vitt, framhäven i skuggor och ljus. I denna kanna lever verkligen silvret.
Silverskål. Att smida i silver är ofta detsamma som ”att hamra”. Hur många hammarslag Karlheinz har gjort i sitt liv vet ingen. – Biljoner! säger han själv. I dag har han domningsskador i hammararmen.
Karlheinz Sauers kannor liknar inte någon annans.
Kanna i mixade material. Kungaparet lär ha köpt flera stycken och det ryktas om att kungen tittar in i stort sett varje år…
För en oinvigd är det omöjligt att förstå hur man kan hamra fram en sådan här kanna av en bit silverplåt.
Visst anar man att ”gubben Sauer” fortfarande är en pojkvasker med intakt leklynne! Han tycks ha roligt mitt uppe i allt det precisa.
Kanna som sluttar från pipen mot handtaget…
… och kanna som sluttar från handtaget mot pipen.
I sitt galleri Blå Kulan i Mörbylånga har Karlheinz sin stora smidesverkstad. Bilden visar tydligt att smide handlar om hantverk och muskelkraft.
Interiör Galleri Blå Kulan i Mörbylånga.
Under en vernissage får verkstaden ibland också tjänstgöra som pepparkaksförråd. Då visar sig Karlheinz i sina linjesköna glasögon, men då inte i svart utan i rött.
Mästaren själv bland sina corpusarbeten i sitt galleri Blå Kulan i Mörbylånga som han driver tillsammans med sin fru Margareta Sauer Nordensson.
Titel: Ädelsmed
I går hade han vernissage på sitt eget Galleri Blå Kulan i Mörbylånga, den märklige ädelsmeden Karlheinz Sauer. Medutställare är bildkonstnären Remus Wilson. Utställningen pågår till och med 8 juni.
Karlheinz Sauer vid tre av de utställda silverföremålen på Galleri Blå Kulan, Mörbylånga.
Omaka par
Allt nytt är inte bättre än det tidigare. Har du ett gammalt analogt normalobjektiv? Var rädd om det. Det är värt sin vikt i guld – nästan. Det är ljusstarkt. Det är skarpt. Det är användbart.
Sätter du det på en APS-C digitalkamera får du ett kort tele med stor ljustyrka, en enastående skärpa över hela bildytan och en behaglig bakgrundsoskärpa, eller bokhe, som den också kallas. Kombinationen passar utmärkt till objektfotografering, porträtt-, natt- och inomhusfotografering i dåligt ljus.
Bilderna av Karlheinz Sauers silverpjäser på Ottenby Konst är tagna med en gammal Canonglugg, 50/1.8 på ett Canon APS-C-hus. Det var mörkt i galleriet men 200 ISO räckte för 1/160 sek och bländare 2.8 – 3.5. Viktigt att notera är att bilderna är tagna genom ett tjockt monterglas, vilket surger mesta musten ur skärpan. Dock, den skärpa som blir kvar räcker väl i sammanhanget.
En aning hårddraget: Hur tjusiga annonser de stora kameratillverkarna än gör för nya ”fantastiska” gluggar finns oslagbara gamla objektiv kvar på begagnatmarknaden som garant för tekniskt bra bilder även i framtiden.
Det påståendet går jäklar anacka inte av för hackor.
I Malmstens anda
När Carl skulle ta sin mogenhetsexamen var han så skoltrött att han vid tiden för svenskprovet gick upp till rektorn och bad att få sluta. Pappan lät då två väktare hämta sonen och stänga in honom i en cell på Katarina dårhus där han genomförde sitt prov. Han fick sin mogenhetsexamen och sin studentmössa. Men den tog Carl Malmsten aldrig på sig.
Det går många historier om Carl Malmsten, möbeldesigner men också filosof, levnadskonstnär och pedagog. Han är skaparen av Capellagården i Vickleby. Se honom här lägga ut texten om livets mening och mycket annat.
Alvarsamt såg nyligen elevutställningen på Capellagården. Kortfattat kan sägas att Malmstens stramhet lever kvar i många av hans adepters arbeten.
Rikligt med rinnande färg, till och med i pölar på golvet, känns lekfullt. Att skapa bör vara roligt.
Rent och stramt som i en kyrka. Visst svävar Malmstens ande över rummet?
Kan möjligen målaren Piet Mondrian ha varit i denna möbeldesigners tankar då bord, lampa och skåp tog form? För visst finns likheter.
Gåutrymmet i utställningslokalen är litet och personligen tycker jag det är synd att möblerna skyddas av avspärrningar. Upplevelsen skulle bli starkare om det gick att ”läsa av möblerna även med händerna”.
Den vackra Capellagårdens trädgård kryper in även i utställningslokalen – som är i minsta laget.
Infall och skisser i en fönsternisch. De hade gärna fått vara fler. Personligen tycker jag skisser och repetitioner många gånger är intressantare än färdiga verk. Det gäller allt från bildkonst till konstmusik.
Se gärna men sitt inte. Genom denna attityd missar man möblers viktiga mix av ”form och funktion”.
Alla arbeten på utställningen är extremt välgjorda. Detta är nog så långt från IKEA man kan komma.
Denna vägg ger mig ett intryck av ”matematisk stringens i möte med den irrationella slumpen”.
Det blommiga träkorset på Carl Malmstens grav vid Vickleby kyrka. Han dog 1972 men påverkar fortfarande svensk möbeldesign.
Öland spirar – dag ett, del II
Vi hinner bara sätta ned fötterna på grannen Ing-Marie Erikssons tomt förrän dörren flyger upp och hon kommer rusande som en tonåring:
– Oh, vad jag är lycklig!
Vi kommer fram till att denna eufori inte emanerar i annat än ”att det är underbart att leva”, trots pissväder och ”rätt få besökare”.
– Men vi som väver har en fördel gentemot många andra hantverkare, berättar Ing-Marie lyckligt leende och med en iver som får henne att småhoppa på stället. Vi får bara besök av såna som är genuint intresserade av just denna hantverksform. Att väva är svårt och många har frågor om detaljer, problem och möjligheter. Då kan jag hjälpa dom – oftast! Det blir nästan alltid roliga och givande samtal.
Är man inte lycklig då man kommer till Ing-Maries diskreta vävkammare vid Alunvägen blir man det när man slår upp dörren och träder in i ett enda stort färghav. En tonåring skulle utbrista:
– Wow!
På vägen hem konstaterar vi att även vi är lyckliga.
Hantverksgalleriet – nygammalt forum i ny lokal
Kastlösa Hantverksgille har blivit Hantverksgalleriet. Långfredagen öppnar man sin sprillans nya lokal bakom Almérs ICA vid Kvarnkungen i Färjestaden. Gruppen har medlemmar från både Öland och fastlandet, elva kvinnor och fem män.
– Vi har jobbat stenhårt den senaste tiden, berättar Marianne Aourell, Mörbylånga. Nästan allt är klart. I dagarna ansluter ytterligare en konsthantverkare, en smed. Vi får då en bred repertoar med textilier, keramik, skinn, trä och metall.
Marianne startade gruppen 1994 och har så pass lång efarenhet av branschen att hon vågar påstå att konsthantverk kan användas som ”konjunkturanalys”.
– I dåliga tider köper folk hellre falukorv än keramik. I goda tider kan det bli både falukorv och keramik och skinn och smycken och…
Klockan 11:00 på fredag 6 april slås portarna upp. Några timmar senare vet vi alltså läget i nationen.
Fotona nedan saknar bildtexter. Men om du för markören över en bild ser du förklarande text och konsthantverkarens namn. Och givetvis kan du – som alltid i Alvarsamt – förstora bilden genom att klicka på den.
Vickleby i snö
En av de vackraste byarna på södra Öland är i mina ögon Vickleby, en mil söder om Färjestaden och ett stenkast väster om väg 136. Den knappa kilometern bygata är kantad av den ena vackra boningen efter den andra. Vintertid ruvar byn i stillsamhet. Den känns nästan museal, försjunken i tystnad, just nu förstärkt av den djupa nysnön.
I bilderna nedan kan du gå runt i byn på egen hand. Inte alla har bildtext. Hus, ting och miljöer har ofta mycket att berätta – utan ord. Som vanligt kan du klicka på bilden för att få den större.
Den 800 meter långa Vickleby bygata här sedd mot norr. I träden till höger klättrar murgrönan tiotals meter högt.
Om byn ger ett sömnigt intryck under högvintern skvallrar denna skylt om betydligt intensivare sommarliv.
Den åretruntgröna murgrönan ger en anakronistiskt förnimmelse där den står i många minusgrader och med rötterna i snön. Den tåliga växten är ett utmärkt gömställe för fåglar, se nedan.
Capellagården. Skolan startades av den kände möbelarkitekten Carl Malmsten som ligger begravd på kyrkogården i byn. Den genuina miljön måste ses och upplevas; den är omöjlig att helt att fånga i bild.
Bo Pensionat, startat under 1910-talet. Här har många sommarboende konstnärer haft sin bas i jakten på måleriska motiv.
Vickleby är genuin glesbygd. Bara till en av åtta brevlådor har någon gläntat på locket, och många av de braskande anslagen i bakgrunden har överlevt sig själva.
Rosgården vid Capellaskolan.
Vickleby kyrka sedd nedifrån bygatan. Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet. Nedan en dörr på kyrkans södra sida.
Handtag och nyckel på en av Vickleby kyrkas portar, som alla är mycket låga. Porten på tornsidan känns så låg att man måste böja huvudet för att oskadd ta sig in. Se nedan.
Från kyrkogården mot väster. I mitten av övre hälften av bilden kan man ana fastlandet på andra sidan Kalmarsund.
