Säsongen är över. Vaggad till vindens sus i de enorma trädkronorna ligger den lilla silversmedjan i dvala fram till i vår.
Det är mitten av augusti. Ljuset över sädesfälten och havet har bleknat. Turisterna är åter i selen i Stockhom, Karlskrona, Vilhelmina, Zürich och Gdynia. I smedjan på Ottenby kungsgård plockar ädelsmeden och konstnären Karlheinz Sauer ihop sina verk och pinaler. Säsongen är över. Nu bär det hem till Mörbylånga.
Karlheinz berättar att säsongen har varit dålig. Det har kommit färre besökare än vanligt och av dem som kommit har färre köpt något från galleri och smedja.
– Orsakerna är flera men kommunens bristande marknadsföring väger tyngst, menar Karlheinz. Turerna runt ett eventuellt kulturhus i Mörbylånga visade att man inte är intresserad, att man inte förstår. Nu har marknadsfrågorna tagits över av norra Öland. Det är Böda Sand som gäller. Dom har varit i TV, folk kommer dit med sina bilar, betalar, stänger om sej. Den typen av turism vill vi inte ha här nere. Vi vill ju bli marknadsförda som en natur- och kulturkommun.
Slumpen ritade tidigt i livet om den sauerska världskartan. Karlheinz kom till Sverige 1966 – tack vare ett telefonsamtal. Han var en av 350 elever på berömda Kunst und Werkschule i Pforzheim, Tyskland, där även många skandinaver studerade.
– En silversmed från Växjö ringde och undrade om jag kunde tänka mej att göra en utflykt till Sverige. Tja, varför inte? Jag visste ingenting om Sverige, men jag kände till namnen Strindberg och Sibelius. Senare fick jag veta att Sibelius var finne. Innan jag åkte tog jag reda på att 30 procent av befolkningen i Sverige tog studenten. Motsvarande siffror i Rheinland-Niedersachsen var 12 procent, i Rheinland-Pfalz 6. Herregud! tänkte jag. Dom måste vara otroligt högutbildade i Sverige. Väl här såg jag vad en svensk studentexamen är värd, säger Karlheinz och skrattar gott.
Han häller upp kaffe och bjuder på wienerbröd.
– Hur som helst… Jag nappade, hamnade i Växjö och jobbade på. Det gick bra. Nationalmuseum köpte en del.
Nya äventyr väntade. Karlheinz blev tipsad om ett silversmedsjobb hos ”en Kerstin i Östersund”.
– Jag ringde och efter bara några ord kände jag igen hennes röst. Kerstin Öhlin Lejonklou hade också gått på skolan i Pforzheim! Världen är liten. Kom hit! sa hon. Jag tredubblar din lön och du får fri telefon.
– Det gick inte att motstå. Det blev Östersund. Jag byggde upp hennes verkstad och vi hade ett mycket roligt samarbete. Men efter några år ville jag bli min egen.
Karlheinz fick tipset att etablera sig i Västerås.
– Men var 17 ligger Västerås? Jag fick reda på att den är en mellanstor stad inte så långt från Stockholm. Ok, det lät bra. Jag har aldrig gillat storstäder. Det blev Västerås. Museet visade intresse för mina arbeten. Det blev en lång utflykt, 1968-2007. På min 60-årsdag hade jag avskedsutställning. Det kom 840 personer. Min bil dränktes i blommor. Den såg ut som en likbil!
Målarinnan Britt Wiström på Ottenby kungsgård hade sett Karlheinz verk på Vida och började tjata på sin svägerska som kände honom. ”Kan du inte fråga den där Sauer om han har lust att komma hit?”
Den där Sauer hade lust. Wiströms ville göra i ordning en smedja åt honom. Det blev Öland. Och det blev Ottenby, där han alltså än i dag sommarhuserar med galleri och smidesverkstad.
Men Karlheinz Sauer är inte bara känd på Öland och i Västerås. Han är upphov till både böcker och film, och han är representerad på flera museer.
– Jo, så är det, säger Karlheinz. Apropå det… Nutida svenskt silver ligger vid Arsenalsgatan i Stockholm. Dom säljer det jag gör i dag. Knappt hundra meter därifrån kan du köpa mina 1960- och 1970-talsarbeten – på Bukowskis. Det tycker jag är roligt!
Många människor vill vid mogen ålder tillbaka till sina rötter. Men inte Karlheinz.
– Nej, Tyskland är för stressigt. Här på Öland får jag plats. Här ser jag horisonten. Men jag ser förstås också orosmoln. När jag kom till Sverige fanns i de flesta städer en butik som sålde hemslöjd av bra kvalitet: trasmattor, smide, slöjd. I dag är allt detta borta. En tragedi! Det saknas en kulturpolitik – i landet och i Mörbylånga kommun. Vi var tio personer som var villiga att jobba gratis för att skapa ett kulturhus i Mörbylånga. Men kommunen sa nej. Dom förstår ingenting. Det är så sorgligt…
Solen lyser svagare nu genom de gigantiska trädkronorna nere vid Ottenby kungsgård. Ett streck kacklande gäss dekorerar himlen åt väster. Karlheinz packar bilen med silverkannor, verktyg, skisser och arbetskläder.
– Du förstår… Jag ser mig själv i ett sammanhang här i Mörbylånga kommun. När jag kom hit satt jag med i massor av föreningsstyrelser med kulturella förtecken. Det gör jag inte i dag. Jag har levt ett långt liv där jag konsekvent har satsat på kvalitet utan kompromisser. Det har lönat sej. Snart blir jag 70 och klarar mej bra på mitt silver. Jag är stolt över det jag har åstadkommit.
Städet, alla smeders självklara signum.
Längst bort i bild skymtar silversmedjan. Huset till höger rymmer Ottenby Galleri.
Karlheinz Sauer smider både smycken och corpusarbeten. Corpus kan översättas till ”kropp” eller ”större föremål”.
Ett typiskt Sauerarbete: Kanna med geometriska upprepningar och blandade material. Många handtag, knoppar och andra detaljer är gjorda i glas av glaskonstnären Betina Huber, Mörbylånga, som trots sin ungdom har en närmast gigantisk utställningshistoria bakom sig. Betinas hemsida hittar du här.
Blänkande skir, spetsad i svart och vitt, framhäven i skuggor och ljus. I denna kanna lever verkligen silvret.
Silverskål. Att smida i silver är ofta detsamma som ”att hamra”. Hur många hammarslag Karlheinz har gjort i sitt liv vet ingen. – Biljoner! säger han själv. I dag har han domningsskador i hammararmen.
Karlheinz Sauers kannor liknar inte någon annans.
Kanna i mixade material. Kungaparet lär ha köpt flera stycken och det ryktas om att kungen tittar in i stort sett varje år…
För en oinvigd är det omöjligt att förstå hur man kan hamra fram en sådan här kanna av en bit silverplåt.
Visst anar man att ”gubben Sauer” fortfarande är en pojkvasker med intakt leklynne! Han tycks ha roligt mitt uppe i allt det precisa.
Kanna som sluttar från pipen mot handtaget…
… och kanna som sluttar från handtaget mot pipen.
I sitt galleri Blå Kulan i Mörbylånga har Karlheinz sin stora smidesverkstad. Bilden visar tydligt att smide handlar om hantverk och muskelkraft.
Interiör Galleri Blå Kulan i Mörbylånga.
Under en vernissage får verkstaden ibland också tjänstgöra som pepparkaksförråd. Då visar sig Karlheinz i sina linjesköna glasögon, men då inte i svart utan i rött.
Mästaren själv bland sina corpusarbeten i sitt galleri Blå Kulan i Mörbylånga som han driver tillsammans med sin fru Margareta Sauer Nordensson.
