skälet till annorlunda kyrkogårdsentré

Vi har sett konstruktionen på kyrkorna i både Hulterstad och här i Segerstad: En trappa vid sidan av kyrkogrinden. Och äntligen har någon förklarat deras funktion. Förnamnslösa bröderna Petersson, från ett tidigare inlägg, berättar att den märkliga trappan faktiskt är till för kyrkobesökarna. Förr i världen var ofta kyrkgrinden låst för att hålla kreaturen ute. För att slippa låsa upp den fanns den lilla enkla ”reservtrappan”. Stenen uppe på muren är till för att hålla sig i under den något akrobatiska manövern över muren.

Gåtan är löst. Den lilla trappan är faktiskt till för kyrkobesökare. Det finns också sägner om att den skulle användas för att bära självspillingar till kyrkogården. Det berättas också om att sådana skulle bäras över kyrkans norra mur, för begravning inne på kyrkogården. Att man valde i norr lär ha berott på att kyrkan på domedagen skulle rasa åt norr. Ibland fick självspillingar endast begravas utanför kyrkogården – åt norr.

Segerstad kyrka sedd från vägen.

Även kyran i Hulterstad har en extratrappa vid sidan av den stora ingången. Dess konstruktion är mer lik en vanlig trappa.

a sad story

Första världskriget är slut. Vi skriver 1920. En brittisk minsvepare är på väg hem från Finland. Man möter hårt väder och ankrar upp utanför Ölands östkust. Sjön går hög och en bärgad mina kommer i rörelse på däck… 14 sjömän mister omedelbart livet. Liken efter dem påträffas utmed Ölands stränder och begravs på kyrkogården i Segerstad. Många år senare flyttas kvarlevorna till Kvibergs kyrkogård i Göteborg.

Vid begravningen på Segerstads kyrkogård, Ölands minsta, drog begravningsförrättaren kyrkoherden Johan Ölander på sig en svår förkylning. Trots en tids sjukhusvård i Stockholm avled han i sviterna av åkomman – eller om man så vill: på grund av den tragiska sjöolyckan.

Kyrkoherden Johan Ölanders gravsten på kyrkogården i Segerstad. Han blev denna kyrkas sista fasta herde och bodde i prästgården alldeles intill kyrkan.

Den stora liggande gravstenen för de 14 omkomna britterna. Stenen har många inskriptioner men tyvärr är de i det närmaste oläsliga. 1961 flyttades sjömännens kvarlevor till Kvibergs kyrkogård i Göteborg. På den finns områden med krigsgravar, en brittisk, The Commonwealth War Graves Commission och en tysk: Volksbund Deutsche Kriegsgräbefürsorge. Dessa sköts än i dag av respektive land.

Den lilla metallskylten med sitt korta konstaterande är i dag den enda läsbara informationen om de 14 britterna på kyrkogården i Segerstad.

PS. Vi fick höra historien av två bröder Petersson, uppvuxna i trakten men nu boende i Kalmar. De är 70+. Deras mor och far ligger också på kyrkogården, liksom deras farmor och farfar. Vi glömde fråga efter brödernas förnamn. Kommentera gärna om du känner igen dem. Eller mejla till: alvarsamt@yahoo.se

vi tittar ut över Ås – mot nordväst

Vi är tillbaka vid kyrkan i Ås. För några dagar sen såg du den från marknivå – här ser du den från skyn. Trots att kamerariggen gjorde två ordentliga ”touch and go” höll kameran för påfrestningarna och levererade det den skulle: bilder.

Det är en bångstyrig kyrka det här. Ända sen 1100-talet har den gjort lite som den vill. Den ligger märkligt placerad, inte som brukligt mitt i byn utan långt från tätare bebyggelse. Och tornet! Det pekar åt öster! Uppe till vänster i bild ser du Kalmarsund som en blå rand mellan ljuvliga Öland, det hemska Sverige och den vackra himlen.

Mittemot kyrkan, på andra sidan vägen, ligger denna vackra ladugårdsbyggnad med tre längor ”instoppade i varandra som i ett gigantiskt Lego”. Jag har för mig att det används till fårskötsel. Alldeles bakom vänstra övre hörnet i bild ligger kungens lilla villa. Om det säregna livet i den kan du läsa här.

Den kyttiga vinden gjorde hela flygningen till ett vågspel. Här kartar jag mig fram mot kamerariggen för att rädda smällan undan nya våldsamma markkontakter. 

sista kyrkliga utposten

Fastän den ligger vid Ölands stora kroppspulsåder, väg 136 och dess östra motsvarighet, ser den så ensam ut där nere en halvmil norr om öns sydspets, kyrkan i Ås, inramad av vackra almar. Härifrån och ned mot fyren Långe Jan utbreder sig en del skog, frodiga schäferiängar och knölig ”öländsk stäpp”. Jag kan inte komma på nåt bättre begrepp eftersom den dominerande flacka och steniga landtungan till största delen inte är egentligt alvar, se karta. Kyrkan är Ölands enda bevarade östtornskyrka, och den har snart tusen år på nacken/korset. Den är byggd på 1100-talet.

drunkna inte i gulstick

Kyrkogården i Södra Möckleby i kväll, Alla helgons dag. Exponeringstiden är 15 sekunder. Om jag inte hjälpte kameran att se lite mer i mörker skulle kontrasterna bli alldeles för stora. Här har jag därför ”penslat” raden av gravstenar med ljuset från en LED-lampsficklampa. Det ljuset är blått och kallt, vilket kan behövas eftersom ljuset från många stearinljus ofta återges alldeles för gult av många kameror. Här har jag trots mitt extra blåljus fått ta bort en del gul färgmättnad.

I detta foto var jag tvungen att dra ned den gula färgmättnaden med runt 50 procent. Och detta trots att jag – precis som i fotot ovan – har spetsat bilden med blått ljus från en vanlig LED-lampsficklampa. Du ser det tydligast till vänster i bild. Utan dessa båda åtgärder hade bilden blivit oanvändbar genom ett groteskt gulstick.

förlista på kyrkogården i södra möckleby

Gösta Wahlgren föreläser på Alungården. Du kan även läsa om förlisningen i detta inlägg på sidan 22 i denna pdf-fil från Kalmar muséum. 

Som Alvarsamt tidigare berättat höll lokalhistorikern Gösta Wahlgren nyligen ett långt föredrag om förlisningar i vattnen utanför södra Öland. Skeppsbrottet i detta inlägg kan vi se konsekvenserna av än i dag – på kyrkogården i Södra Möckleby. Där ligger två unga tyska sjömän begravda, under var sin sten. Så här mötte de sina öden:

Vi skriver 1932. Motorgaleasen Herta Grube från Hamburg går ut från Gamleby mot Stettin i Polen. Den 19 november angör fartyget Kalmar för bunkring av olja. Den 22 november lämnar Herta Grube Kalmar och styr söderut. Flera andra fartyg avgår samtidigt Kalmar, bland andra MS Mathilda från Degerhamn. Under dagen blåser det upp en mycket hård och byig sydvästlig vind. MS Mathilda söker nödhamn i Bergkvara. Men Herta Grube fortsätter sin gång i den hårda sjön.

Den 23 november hittas en drivande obemannad livbåt utanför Grönhögen. Mängder av virke driver i land mellan Grönhögen och Västerstad. I gryningen den 24 november upptäcker man två manslik på stranden i Årsvik strax norr om Degerhamn. De två är styrman Erich Wolff och kocken Heintz Peters – från Herta Grube. De två begravs på Södra Möckleby kyrkogård den 4 december 1932. Flera hundra kyrkobesökare följer akten; inte en enda plats är ledig.

Alvarsamt berättar småningom om ytterligare någon förlisning som Gösta Wahlgren kastade ljus över med sitt föredrag…

 Gravstenarna på kyrkogården i Södra Möckleby. Den vänstra bekostades av den omkomnes familj. På den står det, översatt till svenska: ”Här vilar i frid långt hemifrån vår älskade son och broder styrmannen Erich Wolff från Ückermünde, född 12 december 1908, död 22 november 1932, sörjd av sina föräldrar och syster.” Kocken Heinz Peters kom antagligen från fattigare förhållanden. Pengar till hans gravsten samlades in av sjömän i Degerhamn. Gösta Wahlgren berättade att det på den här tiden var vanligt att omkomna sjömän begravdes på närmaste kyrkogård, var de än dött i världen.

farliga lutningar

När jag vandrar omkring på kyrkogården kommer jag att tänka på den åttaåriga flicka som för några år sen omkom då en gravsten välte över henne. Något år senare bröt en tvååring lårbenet i en liknande olycka.

Många stenar vacklar betänkligt här i Smedby, några känns ostadiga då man ruckar på dem medan andra har fallit omkull. Nedan bilder utan bildtexter.

Envis vinner inte alltid

Han ligger begravd under en stor stenplatta vid ingången till Smedby kyrka. Han kyrkoherden envisades med att få riva en innervägg i kyrkan nån gång på 1700-talet. Byggmästaren sa nej. Kyrkan skulle inte hålla för ingreppet. Kyrkoherde Roswall stod dock på sig och fick sin vilja igenom. Väggen revs. Dagen därpå rasade hela kyrkan ihop. Så kan det gå.

När man går in i Smedby kyrka är det nästan omöjligt att inte klampa på den minnessten som förärats kyrkoherde Roswall.

En sten. En mustig historia. Ett levnadsöde.

Hulterstads kyrka – andra besöket

Det är trångt men lätt att gå upp i kyrkans till synes stympade torn. Hulterstads kyrka bjuder inte på några fantastiska vyer, men väl på intressanta interiörer. Inlägget om mitt förra besök här kan du läsa genom att klicka här.

Kyrkan i Hulterstad är en knubbig liten sak med lågt torn. Den är svårfotograferad. Ställer man sig bara några meter längre bort än här dränks den i trädgrönska, se sista bilden.

Ovanför ingångsporten kan man läsa denna text.

Kyrkan saknar konventionell predikstol, vilket sannolikt är ganska ovanligt.

Det blir säkert korsdrag när kantorn drar på för full sula i denna mastiga orgel.

Interiör halvvägs upp i tornet. Trots fyra stora urtavlor står tiden definitivt stilla här.

De två kyrkklockorna är tämligen små. De drivs av ett mycket enkelt system med elmotorer och kedjor.

Här ser vi kedjedriften till en av klockorna. Hur många onda makter denna bronsklump kan fördriva är svårt att uppskatta.

Utsikt över kyrkogården och gången mot entrén. Nån förklaring till den märkliga ”stentrappan” vid sidan av ingången har jag ännu inte fått.

Tornet är så lågt att man i flera väderstreck ser rakt in i trädtopparna. Mer dramatiskt blir det om man kikar rakt ned mot trädets mörka skugga.

Här ser vi precis över den vindpinade klorofyllen och anar Östersjön åt nordost.

Åt sydost, vill jag minnas.

Kyrkogården är stor i Hulterstad, mycket stor i relation till själva kyrkobyggnaden.

Här i skuggan var det skönt att stå när det för bara några veckor sedan var 30 grader varmt…

Vi ser det lite grand från ovan

Det har varit fritt fram att bestiga Ölands högsta punkter några dagar. Och då syftar jag inte på berg utan på kyrktorn. Vi började i Smedby och fortsatte sedan till Hulterstad. Båda kyrkorna är lättbestigna, bara trappor, inga stegar. De är dessutom inte särskilt höga. Men det är sant, allt är relativt – i synnerhet på en pannkaka som Öland.

Smedby kyrka från sydväst.

Från orgelläktaren.

Det största av alla musikinstrument, orgeln.

Högre än upp till klockorna kommer vi inte.

Kyrkogården mot norr, sedd genom vidvinkelobjektiv.

Här har jag lyft kameran en aning… Det svarta uppe till höger i bild är en del av den lucka som vanligtvis täcker utsiktsgluggarna.

Och här spejar vi norrut genom ett teleobjektiv.

Mot söder.

Mot söder med teleobjektiv.

Det mest spännande österut är några trasiga telgelpannor.

Platta landskap blir inte mer dramatiska än så här på bild. Vi ser österut och väg 136.

Mot sydost.

Västerut med Kalmarsund i fjärran.

Den kanske vackraste vyn, mot väster. I fjärran grannlandet Sverige.

 

 

gåtfullt kors

Bakom Segerstads kyrka står detta uthus. Kanske är det ett hemlighus. Kanske är det en redskapsbod. Tidigare har det uppenbarligen varit värdigt kristendomens allra vanligaste symbol. Man kan undra vad som låg bakom den uppenbara värdedegraderingen. Eller har vi åter att göra med tidens tand?

historien träder fram

Det har sannolikt inte undgått någon enda vaken ölänning att en avknoppning till Skördefesten slår sina klor i Öland 10 och 11 maj. Begivenheten kallas Öland spirar och innebär full rulle över hela ön med mängder av mindre och större upplevelsemöjligheter.

Den som vill se saker och ting träda fram ur historiens dunkel kan exempelvis besöka prästgården i Smedby där man för första gången visar väggmålningarna. Konstnären är okänd men stilen vittnar om att hen bör vara identisk med skaparen av väggmålningarna i Gärdslösa prästgård.

Kyrkan i Smedby. 1852 ersatte den en romansk stenkyrka från 1100-talet. 

Gamla kyrkogården, Kalmar

Efter ett tidigare inlägg om Södra kyrkogården föreslog en läsare en titt på Gamla kyrkogården i Kalmar. Den har anor från tidigt 1200-tal. Tidens tand har gjort inskriptionerna på vissa av gravstenarna svårtydda, men det är bara att låta fantasin fylla i det som saknas…

Det är långt mellan gravstenarna. Kyrkogården ser faktiskt mer ut som en park än en begravningsplats.

Här möts tidevarven. Den gamla kyrkogården är inramad av modern villabebyggelse.

Huvudlös riddare och jungfru. Bakgrunden är makaber. 1599 intog hertig Karl Kalmar. Befälhavarna på slottet avrättades för sin trohet mot kung Sigismund. En som förlorade huvudet var den gamle Christoffer Andersson Grip. Man satte upp hand huvud på stadens Västerport för att avskräcka andra. Men Hertig Karl lät även sin hämnd gå ut över Grips sista viloplats där hans fru redan vilade. Hertig Karl lät även halshugga gravstenen!  

En dödskalle får oss att inse att våra liv alltid slutar med döden…

Timglaset har ofta använts för att symbolisera livets ändlighet, den utmätta tiden.

En av de mindre stenarna med krona och en svårtydd inskription. Kanske står där: CEKDUN?

Denne man dog 1649. Det är 364 år eller i runda slängar ett dussin generationer sedan.

Mycket text i idel versaler.

En i mina ögon vacker och spännande gravvård – utan text, bara med ”teckenmönster”.

På denna sten står det – kanske: SOPIA LOVISA ADLERCREUTZ FÖDD EHRENBERG.  Men vackra namn hjälper inte; även hon dog.

På kyrkogården står även ett monument: Unionsstenen som restes under unionsjubileet 1997. Det var då 600 år sedan Kalmarunionen bildades.

Tja, vad säger man? Personligen tycker jag skulpturen har en aning ”sovjetisk” framtoning.

Relieferna på stenfundamentet gillar jag desto mera. Tyvärr vet jag inte vem som har gjort dem.

Med små men effektiva medel har konstnären fått fram människans litenhet i guds storslagna hus. Eller är det en feltolkning? Ingen vet. Tolkningsrätten ligger förhoppningsvis i betraktarens öga.

I guds fria natur

– I dag hör man ofta folk säja ”syns man inte så finns man inte”. Orden är prästen Bert Dimenäs under söndagens friluftsgudstjänst vid Bergstigen i Degerhamn.

Jag anar att Berts påstående ska ses som kritik mot dagens ofta ogenomtänkta, speedade och lättköpta värderingar utan verklig grund. Bert Dimenäs berättade också om en människa han nyligen talat med. Hon hade vunnit flera miljoner och såg nu äntligen ljust på livet. – Nu kan jag köpa vad jag vill!

Men är det allt? Är det meningen?

Ett tjugotal personer kom till andakten. Sonja Eckerblad spelade orgel och i stort sett alla sjöng. En röst klingade högre än andra: biskopens.

– Vi har hållit på med dom här utomhusandakterna i runt tjugo års tid, berättade Margaretha Magnusson och Gunvor Backlund med en mun.

– Ja, herre gud vad ni jobbar mycket här på Öland, sa Gunnel, bosatt i USA. Jag är här i Degerhamn från maj till september. Det är full rulle här. Min man Dieter sa just att ”det händer mer här än i San Diego”.

Efter andakten togs det upp kollekt. Och det blev kaffe. Alvarsamt är inte säker på om det utomhus kan benämnas kyrkkaffe. Men åt denna världsliga fråga ler måhända gud fader i sin himmel.

Bert Dimenäs predikade och Sonja Eckerblad spelade orgel. Resten sjöng.

 

Bergstigen. Man får ta i för att tänka sig en vackrare plats för en utomhusgudstjänst.

 

Här kommer musiken inslagen i paket. När det öppnats kallas det keyboard. Paketbärare är Margaretha Magnusson, Dalsjö.

 

Sonja Eckerblad spelade psalmer och ett nätt stycke av fransmannen J. Fr Dandrieu. – Jag är från Gävle men jobbar sommartid på Öland sen trettio år tillbaka. Det är så ont om kantorer här. Prästen Bert Dimenäs bor halva året på Öland, halva långt uppe i Norrland.

 

Bert Dimenäs i aktion. Hans predikan fick beröm för att vara lagom lång.

 

Anna och Jan-Olof Johansson, den senare biskop i Växjö stift. Bert Dimenäs till höger.

– Hoppas du har fått fina bilder, sa biskopen till Alvarsamts utsände.

Sveriges äldsta – då och nu

Det är kanske i Melstaby, i dag med två ll, man ska bo om man vill slå rekord. Den här mycket enkla gravstenen hittade jag på kyrkogården i Gräsgård häromdagen. Sara Jönsson blev nästan 105 år.

Äldst i landet i dag är Ruth Engström. Hon blir 110 i september.

Hulterstads kyrka

I går sveptes jag i ett huj upp till Hulterstad i den friska, sydliga vinden. Att cykla i medvind är en lisa, men åt motsatta hållet ett helvete.

Mitt uppehåll vid Hulterstads kyrka började med ett mysterium: En trappa vid sidan av entrén, på toppen ”stängd” med en stor kantställd flisa. Vad är meningen? Hur är det tänkt?

 

Den märkliga stentrappan över muren vid entrén till Hulterstads kyrka. Vet du tanken bakom den? – kommentera gärna.

 

Hulterstads kyrka från söder.

 

Kyrkan från norr.

 

Två ”ritade” portaler varav en är försedd med mystisk springa. Vad jag förstår är de rester från kyrkans tid som försvarsbyggnad. Men vilken var deras funktion, tro?

 

Denna Stina dog för 109 år sedan. Kan inskriptionen underst tydas som ”Psalm N:o 478”? Om ja, kan psalmens melodi vara en bra bit över 400 år gammal.

 

Elmer blev inte sex, Ghörti inte ens fyra. Gravstenar lämnar många gånger bittra meddelanden till eftervärlden.

Kyrkogårdsvandring – Vickleby kyrka

Det är min bestämda uppfattning att man då och då bör vandra på en kyrkogård, gärna plan- och förutsättningslöst. Man får då annat att tänka på än räntor, inköp, preliminärskatteinbetalningar, TV-program och kom-ihåg-att-göra-listor. Man kan i bästa fall till och med inse att man är dödlig.

Vickleby kyrka började byggas under mitten av 1100-talet. Den ligger alldeles vid väg 136. Kyrkogården är liten, men lika tankeväckande som stora.

Ås kyrka

Runt ett dussin Ölandskyrkor är sommaröppna i år. Alvarsamt tittade in i en av dem, den i Ås vid Ottenby. I ett av kyrkans informationblad, Ås kyrka – en kort historik och beskrivning, berättas att den har rötter i 1100-talet och till en början var en försvarskyrka. Det vittnar tornets tjocka murar och de små fönstren om. Kyrkans torn ligger i öster, vilket är mycket ovanligt. 1634 skriver antikvarie J H Rhezelius: Nordostgaflen står galet vid dene kyrkian.

1733 förlängdes långhuset åt väster med åtta meter, vapenhuset byggdes till och de små fönstren ersattes av större. 1787 målades kyrkan för första gången invändigt och 1803 fick den sin första orgel. Det sägs att tillbyggnadsarbetena var en följd av klagomålen på trängseln i den gamla kyrkan. Socknen räknade vid den här tiden in 600 själar. I dag finns inte ens 80 åretruntboende i Ås.

Foto från söder. Ingen vet varför tornet ligger åt öster.

 

Från orgelläktaren har man en fin överblick av kyrkorummet.

 

Man kan tänka sig hur det var att sitta här – när kyrkan var mindre – i början av 1700-talet. Trångt, smutsigt och mörkt, vintertid även kallt. Odörerna var nog många. Och prästen kanske dömde och skrämde om helvetets eviga plåga… Nej, det var nog inte bättre förr.

 

Orgeln från 1884 ska renoveras. För att finansiera arbetet har man bildat en Orgelfond.

 

Det pampiga batteriet av orgelpipor tonar fram som en egen byggnad i kyrksalen. Vill du stötta restaureringen av orgeln kan du lägga en slant i ett skrin vid ingången.