Kategoriarkiv: Litteratur

Sune tar dikten till hjälp

Sune Flisa har drabbats av ett slags kokoppor och nu även av en djup depression. Orsaken är de mejlfrågor om Mörbylånga Vårdcentral han sände 17 mars till landstingsrådet Anders Henriksson – som ännu inte har svarat.

”Jag blir allt svagare och ser vård hos min gamla husläkare vid Mörbylånga vårdcentral som min enda chans att leva till årets slut”, skriver han i ett kort mejl från sitt hem i Shimla/Indien.

Mitt i sitt elände har Sune nu blivit lyriker. ”Bifogar några strofer skrivna med mitt järnfattiga blod”, fortsätter han. ”Publicera dem på Alvarsamt men sänd dem även till Bonniers och Svenska Akademien. Jag torde vara självskriven till priset sen Johnson, Martinson och Tranströmer hämtat medalj, diplom och stålar ur Tjabos hand.”

Redaktionen avhåller sig från att värdera diktverkens litterära nivå, liksom att kommentera beskrivningen av Sunes hälsoläge. Vi har viss erfarenhet av att Sune ibland kan trycka lite för hårt på antingen broms- eller gaspedalen, ibland till och med på båda två – samtidigt. De till nu opublicerade verken får därför tala för sig själva.

Allan von Kompost
återinsatt nyhetschef

 

Jag väntar och väntar på mejl ifrån landstingsråd

I Shimla i Indien jag sitter, jag korren så sjuk: Sune Flisa

men få rådet att epostsvara tycks kräva en hemliger kod

och metoder och trick och steg och knep så koncisa

att rådet må känna sig ärat och prisat av massans applåd

***

Från Indiens Shimla det är svårt att föra sin kamp

mot koppor och tvinsot jag får blott örter och vin

nu söker jag hjälp utav Kalmarsjukvårdens tystaste pamp

men kommer den nu eller snart – eller någonsin?

ty snart är det ute med Sune, hans leverne går mot sluttamp

***

Jag Sune minns den så väl, centralen för vård uti Mörbylånga

men dit är det långt och min sjukdom får hjärta och kärl att brista

I Shimla i Indien jag har varken bot eller bättring att fånga

sjuker och svarslös jag reser mot öländska hemmet i billiger kista

mitt liv blev till intet, som utsläpp av färglös spillånga

Taggad ,

papa i stadsparken

Ernest Hemingway var mästaren på att inte berätta allt. Han uteslöt så mycket som möjligt i sina noveller och romaner. Han menade att detta arbetssätt var rätt för honom – på ett villkor: Att det han berättade verkligen var självupplevt. Metoden skulle inte hålla för ”hittepå”, menade han. Då skulle texten rasa samman.

Ungefär så berättar A E Hotchner i sin utmärkta bok Papa Hemingway. Jag hade den i bakhuvudet då vi i dag satt och sög i oss folklivet i Stadsparken i Kalmar. Där var mycket folk och en grupp tjejer, som vi på håll trodde var 15 år, dansade och skrattade och fnissade och dansade igen. Och så höll de på hela den timme vi var där. Jag tog bilder på avstånd från vår parkbänk, men till sist kunde jag inte låta bli att gå fram till dem och fråga om jag fick ta några närbilder. Det gick bra. Tjejerna, som var aningen äldre än 15, ställde upp sig, dansade, log, skrattade. Folk stannade och tittade. Folk skrattade. Jag skrattade.

Och jag tänkte på Hemingway… Inte berätta allt! Som gammal reporter bet jag mig i tungan och lyckades lämna tjejerna utan att ställa en enda fråga. Jag vet alltså inte vilka de var, varför de dansade, varför de filmade, vad de eventuellt skulle göra med filmen. Jag vet inte heller deras namn eller åldrar eller varifrån de kommer. Jag vet ingenting om dem, bara att de med sin dans gjorde folk glada under den timme vi satt i Stadsparken.

Han hade rätt, Hemingway. Man ska inte berätta allt. Man behöver inte veta allt.

DSCF5269

DSCF5256

DSCF5296

Taggad , ,

en kilometer friluftsmuséum

Kommer du till Jämtland föreslår jag ett besök i friluftsmuseet i Glösa, fyra mil nordväst om Östersund. Glösa är skapat av den oförtröttlige författaren Curt Lofterud. Det är nog ingen överdrift att påstå att Glösa är hans livsverk. Snart 87 år gammal ser han stora utvecklingsplaner för ”sitt tusen meter långa friluftsmuséum”. Du kan läsa mer om anläggningen i min tidning om Glösa från 2009. Vill du läsa ännu mera finns ytterligare tidningar, här och här och här. Dessa läses bäst efter att man spar hem filerna och läser dem  i ”dubbelsidig vy” i Adobe Reader. Det finns även en tidning om TV4:s reportage.

Jag hade det stora nöjet att fotografera stora delar av bildinnehållet i en av Curts senaste böcker, som han skrivit tillsammans med Sune Bengts, Jägarstenåldern blir levande i Glösa. Boken uppmärksammas på Från bygden, en fin blogg utgiven av biblioteken i Jämtlands län.

Mina hemsidor hittar du här. Och här.

SkärmklippSkärmdump från bloggen Från bygden, utgiven av biblioteken i Jämtlands län. 

GlösatrioI Glösa kan man se utsökta kopior av kläder, skor, redskap, vapen, kanoter, nät, musikinstrument, förvaringskärl, hantverk och mycket annat från stenåldersepoken. På stället finns också mängder av fångstgropar och hällristningar. Här ser vi en trio stenåldersmän inför dagens jakt med pilbåge och kastspjut. Från vänster Curt Lofterud, Allan Borgsten och Ivan Gabrielsson.

Taggad , , ,

Sune Flisas litterära genombrott

Jag är sanningen

Länets halvsovande medier har ännu icke uppmärksammat att Alvarsamts högt älskade medarbetare har begått sin litterära debut. Och vilken debut! På bara en vecka har hans självbiografi Jag är sanningen sålts slut på kontinentens alla varuhus och boklådor. I Bonn talas det om att boken orsakat ”lycksaliga gatukravaller” och från Lissabon berättas om milslånga köer för att få boken signerad av författaren själv, sittandes ätande öländska kroppkakor på en av stadens sunkigaste krogar.

Från Sunes barndomsby Vredunge på södra Öland ryktas om veckolång fest och ett storslaget fyrverkeri som brassas av i kväll med början klockan 21:00. Alla ölänningar ombedes släcka ned för att den pyrotekniska glädjen ska nå högsta tänkbara lyskraft ut över världen.

Som landets enda kulturella och filantropiska media kan Alvarsamt ovan publicera den om- och nytryckta baksidan av boken. Jag är sanningen är utgiven på det tyska förlaget Quelle des Guten i skidorten Slaschbergen och för baksidestexten står den belgiske landsfadern, medieikonen och poeten Joms Verbergen.

Alvarsamt gratulerar vår käre vän och medarbetare Sune Flisa!

Taggad , ,

Dikt & Lögn 2014

Eftersom tiden är knapp och uppdragen många inför Alvarsamt i dag så kallad expanderande text. Det innebär att texten växer under dagens – eller veckans – gång. Likaså kan fotona bli flera. På så sätt kan den hårt ansträngda redaktionen hålla flera bollar i luften samtidigt, något jag lärde mig som radioreporter då i stort sett allt skulle vara färdigt i går – trots att det hände i dag. Låtom oss alltså expandera…

Hundra litteraturentusiaster. Underbart sommarväder. Fin stämning. Lite vin. Lite rundsnack. Skratt och mera rundsnack. Och så uppläsningar, förstås. Lennart Sjögren, i programmet kallad Byxelkroks coolaste poet, sammanfattade festivalen som ”rolig och sannolikt utvecklande för Ölands kulturliv”. Han trodde också att flera kan uppskatta hans dikter genom att först lyssna på dem.

Katarina Carlshamre, ”dramatisk debutant från Egby”, berättade för Alvarsamt att hon snart debuterar med en prosalyrisk text. Och inte nog med den. En dramatiserad version får snart sitt uruppförande – på italienska i Bologna!

– Den kan ses som en själslig resa för en ung, mycket känslig kvinna på gränsen till psykos. Huvudpersonen Annie dök bara upp i mitt huvud en dag. Under skrivandet har jag försökt lyssna på henne. Det ligger enormt mycket arbete bakom texten. Jag skriver för att jag har ett behov av att skapa något som jag inte kan göra på nåt annat sätt. Det jag inte kan uttrycka i vardagsspråket måste jag skriva. Det är inget konstigt med det. Vissa skriver, andra går på psykoanalys. För mej har skrivandet likheter med religiösa upplevelser, med mystiken.

Katarina debuterar inte purung. Hon bildade tidigt familj och har helt enkelt inte fått tid att skriva tidigare.
– Men nu kan jag! När jag satte sista punkten i debuttexten kände jag: Äntligen, nu kan jag börja på nästa!

Två pjäser till ligger färdiga och en tredje är på gång.
– Ingen har läst dom ännu. Men dom är bra, sade Katarina skrattande.

KatarinaCarlshamreKatarina Carlshamre intervjuad av Alvarsamts utsände. Foto: Staffan Carlshamre.

Johan Nordbeck påstod bestämt att han är autodidakt – på alla områden!
– Och jag kombinerar ickekunskap med eventuell charm… Jag kan till och med kan vara lite publikfriande. Jag vill gärna bjuda publiken på lite teater. Därför varvar jag diktläsning med berättelser om dikten… Kalla det spoken word om du vill. Ibland läser jag inte ens dikten, bara berättar om den.

Johan känner igen sig i min åsikt att skisser och repetitioner ofta är intressantare än den färdiga målningen eller konserten.
– Ja, det gör jag. I min senaste bok skriver jag om grekiska och arabiska musiker som improviserar innan dom börjar spelningen i en konsertsal eller på en rastaurang. Man vet alltså inte riktigt när föreställningen börjar. Instrumenten skapar stämningar och spänningar som kan vara underbara. Så skulle jag också kunna tänka mej att skriva…

– Vet du… Nu har jag börjat teckna för att skriva! säger Johan entusiastiskt. Jag kan sitta och teckna en gren… Och plötsligt övergår teckningen i ord…

Ungefär där i mitt samtal med Johan Nordbeck ställde min ljudupptagare definitivt ut skorna. Jag kan därför inte återge resten av samtalet med Johan eller något ur intervjuerna med novellförfattaren Oline Stig och festivaldirektörförfattarna Nina Lekander och Kate Larson. Dock minns jag det viktigaste de två sistnämnda sade med en mun:
– Det blir en Dikt & Lögn även nästa år.

Ninas Expressenblogg kan du läsa här.

DiktOLögn029Solstolar på en plätt gräs, en gammal potätevagn och lite livslust. Det räcker för att fixa en intressant festival.

böckerAtt festivalen är litterär undgick nog ingen. Den enkla ”bokshopen” mötte besökaren redan vid entrén.

NinaOKateFestivallokomotiven Nina Lekander och Kate Larson lovade Alvarsamt att festivalen återkommer nästa år.

BarbroLindgrenBarbro Lindgren, i programmet kallad ”Almapristagaren från Glömminge” i samtal med Lennart Sjögren, Byxelkrok. När två Jasplan strök över Södra Möckleby för att landa nere i Blekinge i Sverige sade hon till Alvarsamts utsände: – Lägg ner försvaret. Nån måste börja!

LennartSjögrenLennart Sjögren högläser. Vet du förresten att Lennart också är en fin målare?

JohanNordbeckJohan Nordbeck, saluförd som ”charmigaste poesiläraren i Skogsby”. Av bilden framgår att Lennart är en rörlig uppläsare, sen länge entusiastisk Spoken Word-anhängare.

KateKate Larson, Albrunna. Denna lilla ort är viktig för Kate. – Den är kanske det viktigaste i hela mitt liv. Nä, förresten. Katten är viktigare, sade hon till Alvarsamt.

kåken_publikenNu är det bara minuter kvar till festivalstart. Förväntningarna stiger…

LindgrenLekanderBarbro Lindgren visade upp oanade gymnastiska färdigheter. Hon lämnar här potätevagnen i en dubbel mollbergare med skruv. Undertecknad försökte i ett svagt ögonblick låna en miljon av de fem hon nyligen fick i Almapris. Försöket misslyckades. – Dom är snart slut, blev svaret. Snacka om att sätta sprätt på kosingen! Senare framkom att hon nästan inte köper nånting; hon ger bort slantarna. – Men några fina handdukar har jag unnat mej och så vill jag så gärna köpa mig en ny klocka som jag sett. Men när jag skulle köpa den var den redan såld. Barbro högläste om bland annat sin syn på religionen. Till Alvarsamt berättade Barbro att hon brukar säga åt religiösa människor att börja tänka själva!  – Jag är en modern människa, poängterade hon. Trots det vill jag inte ha nån dator. Jag skriver för hand och jag vill inte veta mera! Är det nåt jag inte förstår ringer jag mina söner. Snart kommer den fjärde boken om Öland och alla konstiga djur och människor jag möter. Men sen räcker det. Den får bli den sista i den genren. Och så har jag en barnbok på g… Nu leker vi fula ankungen, illustrerad av Eva Lindström. Och så kommer en som heter Kejsarens nya kläder…

publik2Publiken hade mellan 6 och 90 år på nacken per individ räknat, alltså. Sammanlagd var man ungefär 50 x 100 = 5 000 år, något för litteratur- och beteendeforskare att bita i. Sittstilen var allt från ”sitta som ett ljus och höra vartenda ord” till ”jag tar mej en tupplur nu och lyssnar lite under tiden”. Publiken fick även tillfälle att lyssna till annat än ord. John Leo Carter med gitarr, levde gott och väl upp till programepitetet ”Ölands mest irländske musikant”.

NinaOchNinaNina Södergren sken som sola. Färgglad och road, med ett leende på läpparna, berättade hon för Alvarsamts reporter att man förlänger livet och blir lycklig genom att bada och simma och lyssna på fåglar – och älska. – Men det kan ha sina svårigheter i min ålder. När jag simmar är jag 19 igen; havet lyfter mej. Men på land är jag 90. Nina sade också att det kan löna sig att vara lat. – Det är jag, sade hon, och förklarade sin syn på prosa och lyrik. Varför skriva en hel roman när man kan summera den i fyra rader? Alvarsamt frågade om man fick prata om hennes cancer. – Ja, visst får du det. Det har ju var och varannan människa i dag. Jag fick väldiga bölder på halsen i höstas. Läkaren sade att jag fått mantelfältslymfom. I mina öron lät det som en vacker manet. Vad är det? frågade jag. Läkaren förklarade att det är obotlig blodcancer. Jag fick både cellgifter och strålning och nu verkar det som om mantelfältsmaneterna sover. Peppar, peppar!

PublikStilstudie av publiken.

Dikt & Lögn modell 2012 kan du läsa om här.

 

Taggad , ,

att bara vara

gäss_02

I går och i dag far folk hit och dit på Öland i jakt på upplevelser, sevärt, billigt, gott, kul, hippt och grymt. Öland Spirar. Jag tillbringade gårdagen med en mycket tjock bok och många koppar kaffe – i solen. Det var inte varmt. Det var inte kallt. Det bara ”var”.

Då och då, ungefär en gång i halvtimmen, närmade sig tjattret. Redan på stort avstånd trängde gässens samtal där uppe i skyn in i mitt medvetande, in i min bok och in i det liv den berättar om – just då om Finlands politiska liv, om den gamle och nedpissade presidenten, omgiven av den ena rövslickaren värre än den andra. Och gässen kacklade, de lät nästan som om de skrattade.

Jag läste om författarens sexliv och hans ”tusen fiender”, om hans filmiska och litterära fram- och motgångar. Eftersom han stora delar av sitt liv har levt i både Finland och Sverige är jämförelser länderna emellan oundvikliga – och slående. Exempelvis sålde en i författarens ögon riktigt bra bok i 25 000 exemplar i Finland – mot 250 i Sverige. En av hans filmer visades inte alls i Norden. Men i Irak! om jag nu minns rätt. Åt detta kacklade och skrattade en ny gåsplog ännu högre. Och jag skrattade åt den.

Den solitäre författaren skriver också om flockmänniskorna; de som inte kan göra något utan stöd och sällskap av andra. Nu vällde gässen fram i tusental i nyristade mönster där uppe till ett kakofoniskt näbbklapprande och skrockande. Många flabbade så hårt att de guppade till i ett slags kollektiv kramp, vilket en stund senare resulterade i vita konsekvenser på den nygröna gräsmattan.

Söndag. Dags att åter sätta sig i solen och sjunka in i en den tjocka boken, en annan värld som var en gång. De första stora gåsplogarna har redan dragit förbi, mot nordost, åt Finland till. Nya kommer. Jag undrar vad vi ska skratta åt i dag…

PS. Den tjocka boken heter Mammuten. Författaren heter Jörn Donner.

gäss_10

En dag som gjord för tulpanplantering

När jag vaknade hade jag världens bästa novell i huvudet: En dag som gjord för bananfisk. Fråga mig inte varför. Hur som helst, här är intressant läsning om den komplicerade författaren till novellen, J D Salinger

Nå, tänkte jag. Vad är denna dag som gjord för? Svaret kom till första javan: tulpanplantering! En dag som gjord för tulpanplantering. En vacker titel.

I en kommentar till förra inlägget skriver Solbrith: ”Ur led är tiden.” Om detta är riktigt bör tulpanplantering gå bra i början av januari. Denna ovetenskapliga profetia grundar jag på följande konstateranden:

  • att gräsmattan är sommargrön
  • att vi fortfarande skördar persiljan
  • att sommarens ringblommor har självsått sig och att plantorna hittills har klarat både kyla och snö

Om tiden är ur led får jag säkert anledning att återkomma till. Det hör till människans natur att då och då känna sig i otakt med tiden – eller att tiden är i otakt med henne.

Sådana dagar kan man plantera tulpaner.

tulpanplanteringDet är lätt att gräva i den otjälade jorden. Lökarna, som förvarats i mörk och kall källare, tycks ha genomskådat årstidernas spratt och börjat växa…
 
persilja
Persiljan är lika grön som på sommaren – och smakar fortfarande gott.
 
ringblommor
Självsådda ringblommor. Om jag minns rätt är ringblomman ettårig. Men ibland kan den kanske bli tvåårig?
 
gräsmatta
Är det juli eller januari? Gräset är grönt och det vet i 17 om inte grannens gräs är ännu lite grönare.
Taggad ,

Det är inte varje dag…

som en roman av någon som bor i Södra Möckleby recenseras i de stora drakarna.

Skriv på, Nina!

Taggad

Mödan bakom ”Korparna”

Hans yttre för tankarna till en grönsakshandlare på torget i Alvesta. Rutig lantisskjorta, mönstrad sporthatt som skulle ha kunna sålts på avsomnade Algots, vikt papper och två pennor i bröstfickan – en röd för debet, en blå för kredit. Men Tomas Bannerhed är inte grönsakshandlare på torget i Alvesta. Han är författare från Uråsa, en stump norr om denna stad. Han är debutanten som slog igenom över en natt, som kom från ingenstans och fick himmelska recensioner och Augustpris och kransar, bucklor och pokaler med penningar. Nu översätts och sprids hans debutroman Korparna till flera språk.

Tomas Bannerheds explosionsartade författarkarriär verkar skapad av en aktionregissör med dramatiska vändningar, häftigt tempo och lyckligt slut på repertoaren. Men ingenting kan vara mera fel. Tomas Bannerheds väg till författare har varit en litterär Golgatavandring, kantad av törnen och sviktande självförtroende. Periodvis portades till och med flickvännen från lägenheten. Men ett citat av Thomas Mann höll hoppet vid liv…

Vi träffas på kulturfestivalen Dikt & Lögn i Södra Möckleby. Tomas har – som på 95 procent av alla foton av honom – den mönstrade hatten på sig.

– Jag har fått ett nytt liv sen boken kom ut – till det bättre. Jag har äntligen fått bli den jag innerst inne försökt vara så länge. Jag har velat skriva. Jag har velat bli läst. Och så höll jag på så länge med manuset att jag började fundera på om jag nånsin skulle få några läsare. Jag tvivlade ofta.

Alvarsamt: Och…

– Jag blev överraskad av det positiva bemötandet av boken. Jag trodde historien skulle uppfattas om omodern och gammaldags, att man ville ha nya storstadsskildringar. Å andra sidan har det under senare tid skrivits mycket om storstäder och krogliv. Det kanske är ett skifte på gång. Landsbygden är kanske på väg mot en rennäsans i prosan.

Alvarsamt: Och så har vi alla dessa tusentals deckare…

– Just det. Just det!… Det gör mej väldigt glad att min bok har nått ut till så många läsare just för att den är antitesen till deckaren. Det är en långsam berättelse med naturskildringar, fåglar, jordbruk, psykisk sjukdom. Den är i mycket ett socialt drama även om många poängterar naturskildringarna. I grunden är nog boken ett psykologiskt drama.

Alvarsamt: Du skrev på den i tio år… Vad försörjde du dej på under tiden?

– Som tur var hade jag lite sparpengar. Jag tänkte sitta ett år eller två och göra färdigt den berättelse jag inledde på författarskolan. Men åren gick och dom blev många innan jag blev nöjd. Jag har jobbat så mycket med språket, på ett nästan autistiskt sätt, med stavelserna, med orden. Jag har vänt och vridit, letat synonymer, skrivit och skrivit om… Ja, man kan nog säga att jag har knådat fram orden. Innehållet har varit konstant men formmässigt har jag jobbat mycket med språket och berättelsens uppbyggnad. Det är det som gör att det blir litteratur i stället för dokument.

Alvarsamt: Skrivmaskin eller dator?

– Dator. Jag började på skrivmaskin, för jag har alltid varit en skrivmaskinkille med den där romantiserade bilden av författaren med cigaretten i mungipan och rödvinet inom räckhåll. Men jag märkte snart att jag inte hittade rätt från början. Därför blev jag tvungen att bearbeta allt språkligt ända ner på stavelsenivå. Såna eviga operationer går inte att göra på skrivmaskin. Det skulle kräva tonvis med Tipp-ex. Datorn har varit ett underbart verktyg för att klipa ut, klistra in och spara gamla versioner av berättelser…

Alvarsamt: Det säjs att Strindberg aldrig ändrade ett ord…

Tomas skrattar.
– Jag vet inte, jag. Det uppstår så många myter om stora författare. Det finns säkert såna som tänker ut texten innan dom sätter sig för att skriva. Jag gör tvärt om. Jag samlar intryck huller om buller, går ut i skog och mark med ett litet anteckningsblock. Kastar ned rubbet i datorn. Ibland hittar man nåt guldkorn i den grushög man har släpat hem…

Alvarsamt: Svårt med ”Kill your darlings”…?

– Ja, jag hade länge svårt för det. Det var därför skrivandet tog sån tid. Jag lyckades inte få den nödvändiga distansen till texten. Jag skrev på kommanivå, ändrade på saker som inte hade nån betydelse i det stora hela. Sen hände nåt. I samband med att jag fick barn låg arbetet nere nåt år… När jag sen återupptog det såg jag på det på ett nytt sätt. Voila! Då kunde jag se det som text och inte som presentation av minnen. Jag kunde bli min egen redaktör, om du förstår vad jag menar. Plötsligt vågade jag gå på texterna helt osentimentalt, jag kunde slakta. Tidigare var jag för nära det dokumentära, sånt som hade varit känslomässigt viktigt för mej. Det var en stor befrielse. Jag kände att jag hittat min ton, min röst. Så här ville jag att boken skulle bli!

– Jag satte mej drygt ett år, jobbade igenom hela boken från början… Efter att jag hittat min röst kände jag att nu är det bara att gå igenom allt, mening för mening, angripa hela mitt material med dom nya verktygen, och en dag kände jag att boken var färdig. Ingen annan än jag läste manus dom sista åren. Inte ens nån i familjen. Jag kände att jag var färdig. Sen skickade jag in manuset till förlaget. Resten vet du kanske?

Alvarsamt: Men under din tid på författarskolan måste väl andra ha läst den?

– Ja, under början av boken gick jag författarskolan på Biskops-Arnö utanför Stockholm. Där blev man läst både dagligen och stundligen. Jag är ju utbildad samhällsvetare och har undervisat i samhällsvetenskapliga ämnen. Jag hade skrivit som journalist men hade ingen som helst litterär bakgrund, annat än som vanlig läsare. Biskops-Arnö blev helt avgörande för mitt sätt att se på en litterär text. Jag lärde mej se varför en viss text är bra litteratur och varför en annan är dålig litteratur.

Alvarsamt: Men du måste väl ha känt länge att du ville skriva?

– Nej, faktiskt inte. Journalist var nog det mest konstnärliga jag kunde tänka mej. Min familj läste inte. Böckerna stod i bokhyllan och samlade damm. Men jag hade tidigt ett intresse för språk och jag siktade först mot journalistiken och jobbade också som tidningsjournalist men kände aldrig för det. Journalistiken blev bara en födkrok. Det där med att bli författare låg långt från mej eftersom jag aldrig har betraktat mej som historieberättare. Till och med som journalist satt jag och värkte fram mina texter. Även den minsta notis fick värkas och svettas fram. Men så såg jag ett citat av Thomas Mann: Författare blir bara den som har tillräckligt svårt för att skriva. Han menade väl att orden måste betyda så mycket för dej att minsta mening blir svår att skriva eftersom den rymmer så många alternativa möjligheter. Det var inspirerande! Jag tänkte att jag får ta tjuren vid hornen. Skrivandet blev plötsligt bra på ett personligt plan. Jag började drömma om att bli författare och småningom fick gick drömmen i uppfyllelse. Jag fick läsare som återkopplar till texten och jag fick möta människor som var intresserade av det jag skrev. Det var min högsta önskan. Och den gick i uppfyllelse.

Alvarsamt: Du sa tidigare att du tvivlade på dej själv…

– Under de slitigaste åren tvivlade jag mycket. Men nånstans innerst inne måste jag ha förstått att det skulle kunna bli nåt eftersom jag sumpade min yrkeskarriär, sa upp mej från ett fast jobb och levde nästan utan pengar. Jag sa också upp stora delar av mitt sociala nätverk och min flickvän fick utstå enorma umbäranden och uppoffringar. Jag förvägrade henne till och med tillträde till lägenheten under vissa perioder. En sommar fick hon till och med flytta hem till sina föräldrar. Men vi är fortfarande tillsammans. Hon är själv konstnär så hon förstår. I och med att det betydde så mycket för mej att skriva kände jag längst inne att det fanns en kärna av litteratur i det jag ville få fram. Annars hade jag inte orkat göra alla dessa stora uppoffringar.

Alvarsamt: Ska du skriva tio år på varje bok hinner du bara tre fyra till…

– Det ges ut så mycket böcker. Kvantiteten eller frekvensen är inte det viktiga. Jag vill att det ska bli bra. Om det tar tre eller tio år spelar mindre roll. Senaste tiden har jag pratat så mycket, medverkat i så många evenemang för att prata om Korparna. Det har varit kul för en debutant men det har tagit mycket tid…

Alvarsamt: Den andra romanen lär vara den svåraste…

– Ja, det säjs ju så. Enligt den gamla tidens sätt att se på författare är man inte författare efter bara en roman. Men nu medgavs jag faktiskt inträde i Sveriges Författarförbund så nu får jag anse mej som författare efter bara en bok. Men det är kanske ändå så att den första boken springer ur en personlig brunn. Man öser och öser om nödvändigheter, om sig själv. Sen kanske den källan är tömd och så kommer man till nästa bok och ska börja fabulera om annat… Hur som helst, den andra är på gång. Jag funderar, antecknar. Jag hoppas den ska byta miljö. Nu har jag skrivit om jordbruk och fåglar, nu vill jag skriva om nåt annat. Jag är lite motvals av mej och vill känna utmaningar…

Alvarsamt: Hur tror du arbetet med nästa bok blir?

– Jag har vässat mina verktyg men nummer två blir tuff. Men jag har hittat min ton och förhoppningsvis blir tvåan lättare. Jag har ingenting att avslöja om den. Jag samlar material…

Alvarsamt: Nu kan du väl leva några år på Korparna och slippa slita för brödfödan?

– Ja, det kan jag. Den ska översättas också. Till tyska, engelska, franska men även andra språk. Det känns stort för en debutant. Men å andra sidan är det inget som säger att en översättning blir lika med stora inkomster… Men jag kan leva och skriva några år på det Korparna gav mej. Det kan jag.

Alvarsamt tänkte avslutningsvis fråga om den mönstrade hatten, dess bakgrund, modell, skälen till att alltid bära den. Men så är det: Man ska inte förklara allt.

En bok från Alf

Det låg en bok i brevlådan häromdagen.

I boken låg ett brev.

Vilken hyllning av ölänningarna. Om Alf sprider 1 400 ex på 25 000 invånare får var artonde ölänning boken. Den torde bli öns mest lästa sensommaren 2012. Det kallar jag smart marknadsföring.

Vem eller vilka som boken eventuellt hyllar återstår att se – eller rättare sagt – läsa om.

Dikt & Lögn

Ett drygt halvdussin poeter. En potätervagn. En mikrofon i stativ på potätervagnen. En trädgård. En sol på himlen. En orange häst i trä, eller är den av plast? Tillbakalutade lyssnare. En och annan vinlåda. Många koppar kaffe. Inte fullt så många korvar. Men många skratt. En gitarrkliande bonde, tillika utlånare av potätervagnen. Applåder. Där har ni årets kulturfestival i det fria – i Södra Möckleby.

Detta litterära uppspelta ickepretentiösa spektakel startades en gång i världen av författaren Nina Lekander och Kate Larson, också hon författare men med tillägget filosof. Båda håller fortfarande i tömmarna. Årets festligheter utlovades som ”Sydölands roligaste och mest djuriska kulturfestival”.

Visst låter det som sommarens grövsta lögn. Men det är alldeles sant. Alvarsamt ljuger aldrig. Aldrig! Kulturfestivalen heter förresten Dikt & Lögn.

Lutad mot potätervagnen står Nina Södergren, i programmet presenterad som ”Ölandslyriker och hundägare”.
 
Nina Södergren läser. Nina Lekander lyssnar. Framför Nina skymtar hästen, den djuriska.
 
Barbro Lindgren läser från flaket på Strömmelnbonden Staffan Peterssons potätervagn. Nina Lekander och Hansi Löfgren lyssnar. Ja, Hansi till och med fotograferar – samtidigt.
 
På flaket: Barbro Lindgren, enligt programmet ”författare och dyngbaggsexpert”. Mer jordnära kontakt har Nina Lekander.
 
Publiken här är Hansi Löfgren och Nina Lekander. Nina säger i mejl till Alvarsamt att Hansi är hennes senaste man. Nej, sista! I förgrunden ser vi äntligen hela den djuriska hästen.
 
Ett stort hus. En stor publik. Och en liten spenslig kvinna på scenen/vagnen. Nina Lekander läser ur sin senaste djuriska bok Hästar, män och andra djur.
 
Stilstudie av Nina Lekander
 Sällan har skådats en så tillbakalutad och nöjd publik. Sannolikt är det den enkla rekvisitan och inramningen som får festivalen att lyfta över vardagens ”lagom-roligt-nivå”.
 
Författaren Tomas Bannerhed lyssnar. Snart ska han själv upp på scenen/potätervagnen för att läsa ur sin roman ”Korparna”.
 
Kate Larson serverar och hennes sambo Göran Torrkulla, i djuriskt skägg, tar betalt. Göran är filosof och konstnär från Åbo. Nina Lekander tyckte att han var kul. Hon berättar också att han inte heller i år lyckades ta betalt av alla. Inte heller begrep han sig på det numrerade biljettsystemet. Men vad gör det en dag som denna! På en festival kan man inte syssla med petitesser.
 
Siv Nilsson har allt klart i serveringen inför stormningen i halvtidsvilan. Kaffe, korv och ett gott humör säljer i alla lägen. Staffan Petersson, festivalens musiker, längst till höger.
 
Ville man inte sitta ute på tomten i vilstol gick det lika bra att gilla läget från Nina Lekanders bostadstrappa.
 
Bara dikt räcker inte. Inte heller bara lögn. Det krävs nog lite jordnötsringar också, både i magen och på fingrarna.
 

Alvarsamt hade bara möjlighet att bevaka festivalen då och då under kvällen. Därför ska tilläggas att även följande personer medverkade:
Hélène Olsson, skådespelare och teaterhistoriker
Anna-Karin Palm, författare och snöängel
Staffan Petersson, bonde och musikant

Inom kort kan du också läsa om Tomas Bannerheds brottning med språket under de tio år det tog honom att skriva sin debutroman Korparna

Ännu längre fram i tiden kan du både läsa om och lyssna till gitarristen Staffan Petersson. Bland annat berättar han – sensationellt och enbart på Alvarsamt – att han och hans band aldrig riktigt nådde upp till Beatles gagenivåer, trots bejublade spelningar i både Södra Möckleby och Torngård!

Läs också Nina Lekanders blogg i Expressen, här.

Taggad ,

Bland kallgräs, kalvleka och kattost

Om alla utställare och butiker fick så många besök som Lars Henells Albrunna perenner under Öland spirars andra dag är det bara att gratulera. Folk kom strosande i mindre och större grupper, lyssnade en stund, köpte perenner, lyssnade igen. Solen gulade som smör, cumulusmolnen höll sig kvar inne över Sverige och vinden smekte mer än piskade. Kanske tyckte många med mig att det var den första riktiga sommardagen.

– Smaka på dom här sa gästande kåsören: Örsel, hammarbytaklök, kejsarkrona, blåbinka och gökabyxor!

Vi i publiken fann smaken angenäm även om många av växterna är giftiga. Förra lärarinnan Sigrid Fredriksson, ordförande i Margit Fribergsällskapet, kåserade fritt och ledigt om ”Ölandsblomster och läkedomsväxter i Ölandsromanen”. Hon bjöd på både charm och humor. Och insikt, trots att hon är uppvuxen i Göteborg.

– Jag kom till Öland samtidigt med bron, sa hon och erkände att hon än i dag plötsligt kan känna sig främmande på ön. Hon var dock inte det minsta främmande för de gamla kulturväxter hon botaniserade i under den timme som avslutatades med en spontan frågestund om växter och om Margit Friberg som blev Årets ölänning 1986.

Avslutningsvis berättade Sigrid Fredriksson att Ölands tre litterära sällskap planerar lika många ”litterära stigar”, och att Margit Fribergsällskapet på sikt vill ge ut författarinnans alla tio romaner som nytryck.

Taggad

Omedveten association

Nu gör jag ett avsteg från min bloggs grundläggande princip: Att skildra livet runt Alvaret. I dag satt jag nämligen och arbetade med några foton från schäferiet nere vid Ottenby. En bild intresserade mig plötsligt mer än de andra. Jag förstod inte varför. Men så kom jag på att man nämnde nåt om Strindbergsåret på radionyheterna i bakgrunden. Det var även nåt om Dramaten

Då såg jag honom framför mig, min favoritförfattare: August Strindberg, den evigt pinade som fick utstå så många bittra stormar – likt ett ensamt träd på schäferiet.

strindbergstrc3a4d

 

Taggad

Ölandsförening belönas

Alvarsamt handlade nyligen om Gärdslösa Prästgård. Nu är det dags igen. Svenska Akademien hedrar nämligen sällskapet med 2011 års minnespenning.

— Det känns som en kvalitetsstämpel, det är roligt att få den stimulansen, säger Gun Nilsson, ordförande i Föreningen Gärdslösa Prästgård i dagens Ölandsbladet.

Även Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner förlänas utmärkelsen.

Alvarsamt lyfter på hatten.

 Paret Gun och Bertil Nilsson i prästgårdens bibliotek. Även Bertil är starkt engagerad i sällskapets arbete.
Taggad ,

Gärdslösa Prästgård – en klenod att vårda

Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud. Orden är Erik Johan Stagnelius. Det är det sista han säger i sitt korta jordeliv. Han avlider 3 april 1823 i sin sjaskiga lägenhet vid Hornsgatan i Stockholm. Vi känner inte dödsorsaken; det förekommer spekulationer om mord. Men vi vet att han var gravt alkoholiserad och opiumberoende. När han dör är han inte ens fyllda 30.

Men minnet av vår store lyriker består – på olika sätt. Förrförra året kom essäsamlingen Femton röster om Stagnelius, och Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner vårdar skaldens minne med ambitiös hemsida och olika evenemang. I år deltar man till och med på den allt mer spektakulära Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Dessutom har Svenska Akademien nyligen gett ut Stagnelius samlade skrifter I-V. Intresset för Erik Johan Stagnelius liv och verk är alltså fortfarande stort, snart 200 år efter hans död.

stenen2Erik Johan Stagnelius. Minnesstenen på Gärdslösa Prästgård bekostades genom en insamling i Ölandsbladet 1924.

Författaren Sven Stolpe hade ofta glasklara uppfattningar om det mesta mellan religion och litteratur. I sin bok Den svenska romantiken med undertiteln Från Atterbom till Runeberg kallar han en annan hyllad diktare, Per Daniel Amadeus Atterbom, för ”en medelmåttig poet”.

Stolpe skriver:
Det sällsamma är, att samtidigt med Atterbom vistades – under en visserligen ganska kort tid – i Uppsala en ung diktare, som, då han som inte trettioårig avled, hade hunnit utveckla sig till landets kanske främste skald, i varje fall dess finaste språkkonstnär.

Den Stolpe syftar på är Erik Johan Stagnelius.

Vän av ordning frågar sig kanske vad han har på min blogg att göra. Svaret är enkelt: Stagnelius växte upp på Öland, på Gärdslösa Prästgård, som min fru och jag första gången besökte i somras. Intrycken då blev många och positiva. Här fanns kraft, intresse och entusiasm för något som kort och gott kallades ”Gärdslösa Prästgård”. Men under vår fransyska visit hann vi inte sätta oss in i detaljerna. Vi anade en bra idé men förstod inte till fullo drivkrafterna och de bakomliggande motiven. I slutet av förra året tog vi oss tid att besöka prästgården på nytt. Nu förstår vi bättre vad man sysslar med – och varför.

prc3a4stgc3a5rden-sommartid1Prästgården byggdes 1794. Här ser vi den i sensommarljus 2011.

Nyligen 75 år fyllda Anders Marell, universitetslektor i tyska, officer, journalist och lantbrukare ger en minibeskrivning av bakgrunden:
— Kyrkan ville göra sej av med gården. Den var dyr i drift; den drog 75 000 kronor om året bara i uppvärmning. Vi fick ihop ett gäng som var emot en privatisering. Min fru Lillebill Grähs var ordförande tills hon fick en stroke för ett och ett halvt år sen. Nu sköter Gun Nilsson det jobbet – med den äran, vill jag tillägga. Författaren Göran Hägg kom med i styrelsen. Till slut fick vi köpa gården för 1,5 miljoner. Det var nog under halva marknadsvärdet. Hela proceduren tog fyra månader, och vi hälsade våra första besökare välkomna i maj 2009.

Gun Nilsson är journalist och styrelsens ordförande:
— I dag är vi ett 30-tal personer som håller hjulen snurrande – och ekonomin i balans. Alla jobbar ideellt. Vi genomför olika kulturella evenemang och ordnar utställningar. Vänföreningen har 500 medlemmar och dom flesta betalar årsavgiften. Kaffeservering, antikvariat och ”bo på prästgård” är andra inkomster, liksom donationer.

Anders Marell inflikar:
— För en vecka sen låg det en lapp här på skrivbordet: Jag vill gärna hjälpa till här… Under sommaren har fyra andra hört av sej med samma önskemål.

Men vad är Gärdslösa Prästgård – egentligen? Ett museum?

Anders Marell behöver inte tänka länge på svaret.
— Nej, vi är inget museum. Det materiella är bara viktigt som miljö. Vi vårdar en klenod, ett kulturminnesmärke, som vi kombinerar med olika verksamheter. Grunden är acceptans hos allmänheten. Ett kommersiellt projekt måste lyckas – för ägaren. Vi behöver bara lyckas för vår egen skull. Det rörliga här är vi själva och ingenting är ristat i sten. Folk kommer hit för att prata, umgås och lära. När som helst kan det dyka upp en liten grupp – eller en stor! säger Anders och slår ut med armarna.

gallerietUthuslängan. I somras ställde bland andra Ölandspoeten Lennart Sjögren ut här. Utställningen följdes upp med ett publikt samtal om Lennarts måleri och diktning.

För den oinvigde låter allt så lätt. Man får köpa en gård för under halva marknadspriset. Människor står i kö för att hjälpa till utan ett öre i ersättning. Man får böcker och donationer. Det mesta verkar serverat på silverfat.

— Riktigt så enkelt är det inte. Först och främst har vi faktiskt ett lån på 1,5 miljoner som ska betalas, säger Anders Marell.

— Huset var helt tomt när vi tog över, fortsätter Gun Nilsson. Men vänliga människor har skänkt oss alla möbler. Det enda vi har behövt köpa är några sängar och vissa prylar till köket. Vi har fått billass med böcker från Växjö och Stockholm och ibland får vi hela sterbhus. Grund­möbleringen fick vi ihop på några månader, men vi tar fortfarande emot möbler och konst och böcker…

— Och pengar! dundrar Anders och skrattar.

Pengar, ja… Det gäller att utnyttja befintlig kunskap och minimera utgifterna. Nyligen har man moderniserat uppvärmningen. Den dyra oljan har ersatts med pellets. Men vissa investeringar kostar stora slantar.

— Vi har gjort jobb för 400 000. Vi har lagt om avloppssystemet och byggt om köket. Och snart ska vi dra in ny el. Allt är gjort för egna pengar, bedyrar Anders Marell.

Marknadsföring är viktig – men kostar ofta stora slantar. Men på Gärdslösa Prästgård är man lyckligt lottad. Eftersom flera journalister finns med i gruppen är man nästan självförsörjande på PR. Med skicklighet och en gnutta flax kan den ibland bli nästan gratis.

— Teveprogrammet På spåret var här i förra veckan, berättar Gun Nilsson. Frågorna handlade om ”Stagnelius och prästgården som vaktades av två resliga män”… (Läs: ”Fyrarna Långe Jan och Långe Erik”).

Gärdslösa Prästgård kör med öppna kort.

— Allt är offentligt hos oss. Vi döljer ingenting, berättar Anders Marell. Vi säljer böcker för upp mot 80 000 kronor om året. Kaffeserveringen ger också bra klirr i kassan. Folk kommer hit, tar en fika, köper några böcker, bor kanske här nån dag eller två. Och så blir man medlem. Och så betalar man medlemsavgiften…

hotellrumFör 700 kronor dygnet kan du bo på prästgården. Gästerna har varit många. Prinsessan Christina är en av dem.

En av grundbultarna i verksamheten är,  som redan sagts,  antikvariatet.

— Där kan vi verkligen utnyttja Anders litterära kunskaper. Tack vare dom kan vi prissätta varje bok individuellt, berättar Gun Nilsson.

— Det hindrar inte att köparen kan göra fynd – eller omvänt – att vi blir blåsta, inskjuter Anders med ett hästgnägg. Det ska gå att fynda även i vårt antis!

tvc3a5-ljushuvudenGun Nilsson och Anders Marell.

Gärdslösa Prästgård håller på en viss stil. Varken Gun eller Anders vill se ”billighetslådor” eller ”loppisar” i ruljansen.

— Nej, det ska vara värdigt här, säger Anders Marell och ser så allvarlig ut att man måste tro honom.

gun-i-bokhavet— Egentligen vågar man inte tänka på hur mycket jobb vi lägger ner här, säger Gun Nilsson. Det blir nog halvtid tvärs över året och heltid under långa perioder.

Man  månar också om de tre litterära sällskapen på ön. Sålunda har man uppmärksammat författarna Anna Rydstedt, Margit Friberg och självklart sin egen husgud – Johan Erik Stagnelius.

— Vi har också bjudit in till ”Ölandsbokens dag”. Till den brukar Anders ta fram nåt intressant material, berättar Gun.

Anders Marell skrattar.
— Ja, det jobbet är kul. Exempelvis upptäckte jag Olle Brass, som under 1930-talet kunde liknas vid ”Ölands Biggles”. Olle Brass var en ung pojke i Risinge som blev volontär i Kalmar flyghamn och sen hamnade i Nya Guinea och räddade papuaner… Låt oss kalla honom en öländsk hjälte!

Letar man i rullorna finner man att Olle Brass äventyr kunde avnjutas i Pojkarnas Flygbok som gavs ut av en herre vid namn Alvar Zacke. (Till ämnet Onödigt Vetande kan läggas att Alvar Zacke också skrev filmmanus tillsammans med skådespelaren och regissören Hasse Ekman).

gun_bertil_blogg
Äkta paret Gun och Bertil Nilsson, båda journalister. De är överens om att den privata telefonräkningen har blivit dubbelt så stor sedan man drog igång med Gärdslösa Prästgård. — Men vad gör det? säger Bertil. Det vi håller på med är så intressant.

— Programmet för sommaren är i det närmaste klart, berättar Gun. Thomas Wiehe, bror till Mikael, ska berätta om ”Stagnelius som mystiker”. Flera konstnärer ställer ut och redan 20 mars kommer Odd Ziedrich hit och kåserar om sitt jobb på svenska akademien.

— Då blir det garanterat full hus, säger Anders.

bertil_bloggBertil Nilsson tittar ut över markerna från övervåningen i prästgården. Det han ser väcker minnen. Han är själv uppvuxen här. — Där ute lekte jag som barn, precis som Erik Johan Stagnelius.

Gun Nilsson för in samtalet på gårdens referensbibliotek och att man välkomnar författare att bo och skriva på gården.
— Några har redan varit här, och vi har goda kontakter med Svenska Författarförbundet. Den kulturella satsningen är basen. Huset är viktigt men det måste fyllas med innehåll.

Även den sociala samvaron hålls högt. I somras ordnade man träffar där gästerna roade sig med olika sällskapsspel.
— Det var verkligen glatt. Vi hade 30 personer här som satt i grupper och rullade tärning. Vi jobbar nu på ett eget…

Anders Marell biter sig i tungan.

Styrelseordföranden Gun Nilsson skrattar.
— Har vi sagt a får vi väl säga b. Men det är egentligen hemligt. Vi håller på att ta fram ett eget spel. Mer än så säger jag inte…

Ett eget spel?! Mysteriet på Gärdslösa Prästgård? Det spökar på Gärdslösa Prästgård? Njae, det är bara mina lösa spekulationer. Hur som helst tycks det inte råda någon brist på idéer i gänget runt den gamla gården. Och framtidstron ter sig stark.

— Vi finns säkert kvar om tio år, säger Gun Nilsson. Men visst kan man tvivla. Ibland frågar vi oss nog lite till mans om det är ett stolleprojekt vi håller på med.

— Ja, så kände nog alla i början, säger Anders Marell och ler. Men i dag har vi i alla fall styrfart. Lyckas vi bara betala av skulden, helst via donationer, ska nog allt ordna sej. En och en halv miljon är inte så mycket. Många på vischan vet inte vad dom ska göra av sina pengar på…

Det var onekligen givande att åter besöka Gärdslösa Prästgård. Intrycken är många och frågorna har blivit färre. Men så var det det där med namnet på spelet…

Gärdslösa Prästgård Investment AB?

Taggad , ,