Plötsligt var sommaren här – igen. Medelhavsvärme. Sol som bränner. Svepande ljumma vindar. Blommor lever upp igen; penséer som sett anemiska ut visar plötslig livslust. Luktärtor sprider sin magiska doft. Naturens egen trollkarl uppträder.
Alla bilder är tagna i dagsljus med Sigmas glugg 150/2.8.
Att fotografera fisk och växter i akvarium är svårt. Eftersom ljuset måste hjälpas upp med blixt syns minsta smutsmolekyl som en snöflinga. Repad frontruta är också ett helsike, men allra svårast är att många fiskar aldrig står stilla och därför är extremt svåra att fokusera.
Vid dagens makrofotografering gick i stort sett allt fel. Stativet gick sönder och fick snabblagas! Radioutlösarna ville bara tända ibland, blixtbatterierna tvärdog och fick bytas och kontakterna i blixtskon kinkade. Dessutom var mina Channor inte hungriga. Jag hade laddat med hackad strömming för huggparty. Men Channorna stod där bara och glodde på mig med uttryckslös blick. Nå väl, jag klämde av ett par skott och gör nytt försök inom kort.
Bilderna är tagna med två radiostyrda blixtar, lagda på täckglaset. 200 ISO, 1/100 sekund och bländare 18.
När du kryper där på alla fyra och ska plåta den där sällsynta skalbaggen eller rara blomman gäller det att hitta skärpan – på rätt detalj. Skärpedjupet är minimalt så det gäller att välja vilka delar som ska vara skarpa och vilka som kanske passar i oskärpa. På djur försöker jag oftast lägga skärpan på ögonen. På växter gör sig skärpan ofta bäst på pistillerna eller märket.
Ju närmare motivet du kommer, desto mindre blir skärpedjupet. Det blir också mindre ju större sensor din kamera har. Skärpedjupet blir alltså mindre med en fullformatskamera än med en kompakt- eller mobilkamera. Jag använder ofta bländare 11 eller mindre. Jag kopplar ur den automatiska skärpeinställningen och fokuserar inte med ringen. Det är mycket enklare att ”gunga in skärpan” än att vrida fokuseringsringen på gluggen. Stå på alla fyra och gunga långsamt fram och tillbaka tills du hittar det exakta stället för skärpan. Du ska gunga i ultrarapid och i mycket små rörelser, ofta rör det sig om mindre än en centimeter framåt eller bakåt. Och plötsligt ligger skärpan precis där den ska. Klick!
Vakna! Det är vår. Inom kort kommer motiven i den lilla världen, i makrovärlden, att dränka tillvaron i möjligheter. Blommor slår ut, insekter och flygfän surrar och svischar. Vattnen fylls med larver och yngel och skalbaggar och rom och loppor. Avlingslusta! Befruktningslusta! Parningslusta! Nu gäller det livet och dess eventuella fortsättning.
Det är bara att ta för sig, att frossa i de oändligt många motiv som snart intar scenen i naturens magnifika skapelseskådespel. Men pjäsen har bara en akt och den går undan i svängarna så häng på redan nu. Låt oss skruva på några mellanringar och ett kort tele på systemkameran för att vara redo för en jakt som är mer spännande än den med hund och bössa. En kompaktsmälla går också bra. Ja, till och med en nallekamera kan duga.
Ett makroobjektiv är en bra start för att börja se in i den lilla världen. Men nya gluggar går på mellan 3 000 och 20 000 kronor. Billigare blir mellanringar, som brukar säljas i sats om två eller tre. Bra såna satser finns från 500 kronor. Pirater är billigare än märkesringar och är ofta lika bra.
Med mellanringar kan du använda nästan vilket objektiv som helst, men vanligast är 50-150 millimeter. Ett kort tele gör att du inte behöver krypa alldeles inpå motivet och därmed skymma ljuset. Ljuset är nämligen extremt viktigt vid makrofotografering, eftersom du ofta vill använda mycket små bländaröppningar för att få större skärpedjup. På såna här små avstånd är skärpedjupet minimalt, ibland bara en millimeter.
Ju flera ringar du monterar på kameran, desto mindre ljus kommer in i kameran. Därför gäller det att samla så mycket ljus som möjligt och ingen metod är sämre än nån annan. Blixt, sol, reflexskärm, ficklampa – alla är tillåtna.
Det är hög tid att förbereda sig för vårens makrofotograferingar. Vare sig du plåtar blommor eller insekter eller vattendjur gäller det att ha rätt grejor. Utrustningen kan vara enkel och behöver inte kosta skjortan. Som alltid är det du och inte kameran som tar bilden.
Nio av tio makrofotografer tillhör kräldjuren. Allra viktigast är ett par bra knäskydd. Vi ska ju ned på backen och krypa och kräla och åla… Är det blött och geggigt kan det också vara värt att ta med sig något att skydda armbågarna med, en frigolitskiva eller liknande. Men knäskydden är A och O.
I kommande inlägg tittar vi på hur vi utrustar en systemkamera för att kunna fotografera i skala ned mot 1:1. Då blir exempelvis en nyckelpiga lika stor på bilden som den är i verkligheten – med otroliga förstoringsmöjligheter för den nyfikne fotografen…
Mitt första fotoakvarium är invigt med en serie bilder av två spiggar, som jag fångade i Degerhamns hamn. Jag blir förvånad över denna lilla firres grandiosa färgrikedom och skönhet. De två uppförde sig dessutom exemplariskt under tagningen. När uppdraget var slutfört blev det bil ned till hamnen och utsläpp precis där jag fångade dem. Jag har alltid varit rädd om bra fotomodeller.
Under sommaren startar jag en ny blogg vid sidan av Alvarsamt. Den nya bloggen kommer att fokusera ännu mera på foto och video. Motiven hämtar jag från mina intressen vid sidan av fotografering: natur, livet under vattenytan, radioflyg och akvaristik. Ibland blir inläggen kopplade till Öland – men inte alltid. Tänkbara motivområden blir Öland från luften, Öland under vatten, natur i allmänhet – ofta från Öland – samt motiv ur min akvaristiska värld med fiskar, smådjur, växter och ”biologisk dramatik”.
Nedan ser vi några foton av invånare från vattenvärlden runt Öland. Tångräkorna fångade jag i Degerhamns hamn. De är ungefär två centimeter långa. Men de lär kunna bli upp mot åtta. De finns i oerhörda mängder längs stränderna. I vattnet är de nästan omöjliga att se, och även i handen ger de ett mycket oansenligt intryck. Räkan ter sig blek och färglös, nästan genomskinlig och saknar all yttre prakt. Men på riktigt nära håll ser vi något helt annat: En säregen skapelse med sofistikerade detaljer och organ, vacker, kraftfull och listigt kamouflerad. Prydd med färgstarka band och prickar ger den ett nästan grafiskt intryck.
För den fotointresserade kan jag berätta att bildsviten är tagen med Sigmas markroglugg 150/2.8 och radiostyrd direktblixt ovan litet akvarium. Fotona är 1800 pixlar breda, vilket blir standardformat på den nya bloggen, vars titel och adress meddelas senare.
Naturen är lynnig. Djur kan plötsligt bete sig helt oförklarligt. Men det finns alltid en bakomliggande orsak som vi människor ofta inte förstår. Nedanstående bilder visar hur min yngelvårdande munskäggsmalhane plötsligt beter sig som fiende till sin egen avkomma. Och detta trots att han de senaste månaderna har vaktat fyra kullar yngel. Honorna överger kullen så snart rommen är lagd och befruktad. Hanen tar då över skyddet fram till den dag ynglen är stora nog att klara sig själva. Hanen håller sig dagtid inne i en uppochnedvänd blomkruka där han sköter rommen och ynglen. Där kan finnas flera generationer samtidigt. Honorna brukar ligga i kö utanför krukan i väntan på sin tur att få komma in för att rumla om i sänghalmen. Så snart rommen är lagd jagas hon ut av hanen. Inom fyra till sex dygn kläcks den. Hanen vaktar rommen, fläktar friskt vatten på den, håller den ren – och jagar bort eventuella inkräktare. Den hane som vågar sticka in huvudet i krukan får mycket snart veta att han lever…
Ungefär tre veckor efter kläckning kommer en efter en av de 20 millimeter långa ynglen ut ur krukan. De är exakta kopior av föräldrarna, bara mindre. Till en början får de leka ute korta stunder med hanen som förkläde. Senare blir utflykterna längre och längre och efter nån månad upphör hanens föräldraroll helt. Men ynglen är alltid välkomna tillbaka för att hälsa på inne i krukan, även när de är ganska stora. Familjesammanhållningen är alltså god.
Men ibland händer det man först inte förstår. Hanen har kastat ut de senaste tre romläggningarna ur krukan. Och inte nog med det. Han och honan har därefter kalasat på rommen, den som han tidigare har pysslat om så självuppoffrande. Efter en tids grubblande förstår jag orsaken: För många fiskar i akvariet! Fiskarna känner själva att ”nu får vi inte bli flera här, då dukar vi under.” Och så gör man det bästa – och enda riktiga – av situationen: Käkar upp potentiellt kommande generationer för att själva överleva!
Det blev storm. När jag tittade på väderstationen i Albrunna runt halv två i natt registrerades vindstyrkor på 26,4 meter per sekund i byarna. I dag ligger en hel del träd utmed backen, och vägar och gångar är nedlusade med grenar och annan bråte. Det är Lucia. Och Lucia kommer med ljuset – för de flesta…
De flesta blixtar som slås rakt på motivet är ”förödande” för resultatet. Skuggorna blir hemska, porträtten ”hårda och fula”. Undantagen är motljusbilder och som upplättningsljus – för att lätta upp för starka kontraster. Förutom vid dessa tillfällen är de inbyggda blixtarna i mobil- och kompaktkameror i mina ögon oanvändbara.
För den som vill uppnå bättre och flexiblare blixtljus blir fotograferingen så mycket intressantare med några få tillbehör. Kravet är att kameran har en hotshoe, alltså ett uttag för extern blixt som det också brukar kallas. Det behövs också en blixtkabel så att blixten kan användas lös från kameran – och i vissa fall en fjärrutlösare, speciellt vid makrofotografering. Och en blixt, förstås! Med dessa enkla och tämligen billiga tillbehör kan du skapa helt nya ljussättningar.
Bilderna nedan är enkla exempel på hur olika ljus skildrar en blomma. Jag har bara flyttat en aning på blixten mellan tagningarna. Genom att även använda olika blixtstyrkor blir variationsmöjligheterna nästan oändliga – valbara styrkor brukar vara 1/1 till 1/128. Skaffar du dig också en reflexskärm blir möjligheterna förstås ännu större. En enkel reflexskärm kan vara en tidning, en pappskiva, en A 4 – eller till och med din hand! Att fotografera är att utveckla fantasin – och att aldrig stå handfallen!
Tro´t eller ej men att plåta akvariefiskar är svårt, trots att man har dem instängda alldeles framför näsan. Orsakerna är många, de mest besvärande är dessa:
Men trots alla svårigheter är det spännande att testa kameran framför firrarna – med enkla medel. Man kan bygga hur sofistikerade ljussättningar som helst, men för en gångs skull föreslår jag enklast tänkbara: Direktslagen hot-shoe-blixt i vinkel mot akvariets frontglas. Detta beroende på det man lärde sig i fysiken: ”Infallsvinkeln är lika med reflektionsvinkeln”. Jag använder manuell skärpeinställning, största möjliga blixtkraft, 100 ISO och bländare 16-22. Sen är det bara att panga på. Av hundra skott blir ett bra – om turen är med dig. Är den inte det är det bara att ta hundra till. En fotograf får aldrig vara lat. Aldrig!
Vädret har de senaste dagarna varit lika spirituellt som en föreläsning om ”bolagsbeskattningslogaritmer i lågkonjunktur” hållet av beige, slipsad, superbyråkrat på Skatteverket. Läget är sålunda upplagt för ”att se in i en annan värld”. En kamera, en frukt och en skopa nyfikenhet är allt som behövs.
När jag ser bilder som minivärldarna nedtill tänker jag på den allmänt vedertagna sanningen: Universum är oändligt. Och det expanderar.
Smaka på den, du.
När snön gömmer marken blir krukväxterna hårdvaluta för makrofotografering. I går fick jag syn på min frus ”Väktaren i tornet” i ett norrfönster. Något hände mellan bladen…
I dag såg jag den tydligt: blomman! Den ”blå korven” som växer mer och mer följs säkert av flera. I morgon ska jag komma den ännu närmare – med mellanringar!