sensommarvärme

Flygfäet till vänster är betydligt mindre än en geting. Släktingen uppe till höger tror jag är ett slags fluga, mycket mindre än husflugan. Sigmas makroobjektiv 150/2.8. Naturligt ljus. 1/400 sekund, bländare 10 vid 100 ISO. Bilden är tagen på fri hand, en närmast idiotisk metod vid makrofotografering. Varför då? undrar någon. Jo, för att skärpedjupet kan vara så kort som en millimeter. Men ibland har man inget stativ. Testa då denna metod: Ställ in skärpan manuellt på det avstånd du vill använda. Sen gungar du extremt långsamt in och ut mot motivet. Precis när motivet blir skarpt knäpper du. Du får troligen göra många försök innan skärpan sitter där den ska. På djur är ofta skärpan viktigast på det öga som är närmast kameran. I denna bild är skärpan lagd på ”getingens” hitre öga. Att även den lilla flugan är något så när skarp får tillskrivas turen. Den råkade vara på ungefär samma avstånd från kameran som ”getingen”.

sommarcomeback

Plötsligt var sommaren här – igen. Medelhavsvärme. Sol som bränner. Svepande ljumma vindar. Blommor lever upp igen; penséer som sett anemiska ut visar plötslig livslust. Luktärtor sprider sin magiska doft. Naturens egen trollkarl uppträder.

Alla bilder är tagna i dagsljus med Sigmas glugg 150/2.8.

akvariefoto

Att fotografera fisk och växter i akvarium är svårt. Eftersom ljuset måste hjälpas upp med blixt syns minsta smutsmolekyl som en snöflinga. Repad frontruta är också ett helsike, men allra svårast är att många fiskar aldrig står stilla och därför är extremt svåra att fokusera.

Vid dagens makrofotografering gick i stort sett allt fel. Stativet gick sönder och fick snabblagas! Radioutlösarna ville bara tända ibland, blixtbatterierna tvärdog och fick bytas och kontakterna i blixtskon kinkade. Dessutom var mina Channor inte hungriga. Jag hade laddat med hackad strömming för huggparty. Men Channorna stod där bara och glodde på mig med uttryckslös blick. Nå väl, jag klämde av ett par skott och gör nytt försök inom kort.

Bilderna är tagna med två radiostyrda blixtar, lagda på täckglaset. 200 ISO, 1/100 sekund och bländare 18.

Channa obscura, Ormhuvudfisk. Denna kan bli 32 centimeter lång och anses vara en god matfisk. Den äter i det fria endast levande foder: insekter, larver och fisk. I akvarium måste man ge den lövmask och levande fisk. Med oändligt tålamod kan man få den att ta exempelvis fiskbitar. Det tog mig fyra månader att få dem att ta döda fiskar i stället för levande foderfisk. Dess inställning till fodret är stenhård: Den svälter hellre ihjäl att äta sånt som den av olika anledningar inte gillar. Och den är seg; den kan leva i många månader utan foder.

Huvudet är kanske inte gulligt, men dess konstruktion är intressant. Gapet kan öppnas så mycket att den kan ta en fisk som är nästan lika stor som den själv. Gapet öppnas blixtsnabbt och det bildas ett ”insug” som hjälper till att få in bytet i munnen. Channa obskura kommer från Kongo-Kinshasa i Afrika. I akvarium kan den bli mycket social; den kan till och med gilla att bli klappad. Honan lägger upp till 1 000 romkorn i en makalöst vacker parningsakt. De större ynglen kalasar på sina mindre syskon. Naturen är hård.

att gunga in skärpan

Knäskydd på. Ned på alla fyra. Och så gunga in skärpan utan att vrida på fokuseringsringen.

När du kryper där på alla fyra och ska plåta den där sällsynta skalbaggen eller rara blomman gäller det att hitta skärpan – på rätt detalj. Skärpedjupet är minimalt så det gäller att välja vilka delar som ska vara skarpa och vilka som kanske passar i oskärpa. På djur försöker jag oftast lägga skärpan på ögonen. På växter gör sig skärpan ofta bäst på pistillerna eller märket.

Ju närmare motivet du kommer, desto mindre blir skärpedjupet. Det blir också mindre ju större sensor din kamera har. Skärpedjupet blir alltså mindre med en fullformatskamera än med en kompakt- eller mobilkamera. Jag använder ofta bländare 11 eller mindre. Jag kopplar ur den automatiska skärpeinställningen och fokuserar inte med ringen. Det är mycket enklare att ”gunga in skärpan” än att vrida fokuseringsringen på gluggen. Stå på alla fyra och gunga långsamt fram och tillbaka tills du hittar det exakta stället för skärpan. Du ska gunga i ultrarapid och i mycket små rörelser, ofta rör det sig om mindre än en centimeter framåt eller bakåt. Och plötsligt ligger skärpan precis där den ska. Klick!

För att visa hur noga det är att lägga skärpan rätt visar jag här två bilder av en bit tumstock. En fullformatskamera med normalobjektiv + två mellanringar om totalt 37 millimeter tar denna bild på full glugg, alltså bländare 1,8. Skärpan är lagd vid 1-centimetersmarkeringen och som du ser är den bara nån millimeter lång bakåt och inte ens en millimeter framåt.

Här använder jag bländare 22 och skärpedjupet blir ett helt annat, cirka 7-8 millimeter bakåt. Det är till och med skärpa några millimeter framför fokuspunkten. Regeln är: Skärpedjupet är alltid längre bakom fokuspunkten än framför den.

snart börjar det – det ljuva livet…

Vakna! Det är vår. Inom kort kommer motiven i den lilla världen, i makrovärlden, att dränka tillvaron i möjligheter. Blommor slår ut, insekter och flygfän surrar och svischar. Vattnen fylls med larver och yngel och skalbaggar och rom och loppor. Avlingslusta! Befruktningslusta! Parningslusta! Nu gäller det livet och dess eventuella fortsättning.

Det är bara att ta för sig, att frossa i de oändligt många motiv som snart intar scenen i naturens magnifika skapelseskådespel. Men pjäsen har bara en akt och den går undan i svängarna så häng på redan nu. Låt oss skruva på några mellanringar och ett kort tele på systemkameran för att vara redo för en jakt som är mer spännande än den med hund och bössa. En kompaktsmälla går också bra. Ja, till och med en nallekamera kan duga.

Jag jagar sällan rariteter. Det enkla och vardagliga är lika spännande som det rara och exotiska. En humla på en blomma, till exempel. Här krävs eftertanke. Hur kort exponeringstid bör jag ha för att de slående vingarna åtminstone ska kunna anas? Och hur liten bländare måste jag ha för att få hyfsat skärpedjup? Svaren kan bara du hitta, men mina grundtips är högst 1/1 000 sekund och minst bländare 11.

Gräshoppa fångad med enkel kompaktkamera utan effektivt makroläge. Bilden är beskuren. Dagens kompaktkameror har så god upplösning att även ganska kraftiga delförstoringar kan göras, åtminstone för publicering på webben. För tryck krävs bättre värden.

Hemmets krukväxter är bra övningsobjekt om du vill börja makrofotografera. De rör sig inte i vinden och är därför lätta att fokusera. Men även i hemmets lugna vrå kan motivet få tillfällig och oväntad krydda. Blomman är en orkidé.

Blommans ingång ser ut att vaktas av ”en sittande rovfågel med vingarna hängande lojt utmed sidorna”. Bländare 18 och 1/100 sekund. Indirekt blixt.

1/1 250 sekund, bländare 9 vid 400 ISO.

Samma exponeringsvärden som i bilden ovan. När man ska fånga skärpan på rörliga objekt är ofta ”gungmetoden” den bästa. Mer om den i kommande inlägg…

Man kan naturligtvis fotografera på normala avstånd även med ett makroobjektiv på kameran. Dessa ger minst lika fina resultat på alla avstånd. Med mellanringar är det annorlunda. Med dem kan du bara hitta fokus inom ett begränsat område, mindre ju flera ringar du använder.

Fingerborgsblommor. Sköna. Förföriska. Giftiga.

ring + ring och du är redo att dyka ned i den lilla lilla världen

Det här brukar vara miniavståndet mellan kamera och motiv med ett så kallat ”vanligt” objektiv. Vill du komma närmare fjärilen måste du ta till mellanringar eller skaffa ett makroobjektiv.

Ett makroobjektiv är en bra start för att börja se in i den lilla världen. Men nya gluggar går på mellan 3 000 och 20 000 kronor. Billigare blir mellanringar, som brukar säljas i sats om två eller tre. Bra såna satser finns från 500 kronor. Pirater är billigare än märkesringar och är ofta lika bra.

Med mellanringar kan du använda nästan vilket objektiv som helst, men vanligast är 50-150 millimeter. Ett kort tele gör att du inte behöver krypa alldeles inpå motivet och därmed skymma ljuset. Ljuset är nämligen extremt viktigt vid makrofotografering, eftersom du ofta vill använda mycket små bländaröppningar för att få större skärpedjup. På såna här små avstånd är skärpedjupet minimalt, ibland bara en millimeter.

Ju flera ringar du monterar på kameran, desto mindre ljus kommer in i kameran. Därför gäller det att samla så mycket ljus som möjligt och ingen metod är sämre än nån annan. Blixt, sol, reflexskärm, ficklampa – alla är tillåtna.

Mina två mellanringar, 12 respektive 25 millimeter. Du kan använda bara den kortare eller bara den längre. Eller sätta på båda. Ljusmätningen fungerar som vanligt, så även skärpeinställningen. Men jag förordar manuell skärpeinställning genom ”gungmetoden”. Mer om den i kommande inlägg.

Mina två mellanringar monterade på en vanlig systemkamera. Ringarna sätts närmast kameran och på ringarna fästs objektivet, här en 85 millimeters Canon. Brännvidden blir på denna Canon 50D med mindre sensor än en fullformatare: 85 millimeter x 1,6 vilket motsvarar 136 millimeter på en fullformatsmodell. Helt perfekt.

tid för makrofotografering!

Det är hög tid att förbereda sig för vårens makrofotograferingar. Vare sig du plåtar blommor eller insekter eller vattendjur gäller det att ha rätt grejor. Utrustningen kan vara enkel och behöver inte kosta skjortan. Som alltid är det du och inte kameran som tar bilden.

Nio av tio makrofotografer tillhör kräldjuren. Allra viktigast är ett par bra knäskydd. Vi ska ju ned på backen och krypa och kräla och åla… Är det blött och geggigt kan det också vara värt att ta med sig något att skydda armbågarna med, en frigolitskiva eller liknande. Men knäskydden är A och O.

I kommande inlägg tittar vi på hur vi utrustar en systemkamera för att kunna fotografera i skala ned mot 1:1. Då blir exempelvis en nyckelpiga lika stor på bilden som den är i verkligheten – med otroliga förstoringsmöjligheter för den nyfikne fotografen…

Makrofotografens viktigaste attribut: Knäskydden.

marina skönheter

Mitt första fotoakvarium är invigt med en serie bilder av två spiggar, som jag fångade i Degerhamns hamn. Jag blir förvånad över denna lilla firres grandiosa färgrikedom och skönhet. De två uppförde sig dessutom exemplariskt under tagningen. När uppdraget var slutfört blev det bil ned till hamnen och utsläpp precis där jag fångade dem. Jag har alltid varit rädd om bra fotomodeller.

Den här lilla spigghonan har koll på allt jag gör. Blicken följer mig hela tiden. 

En nyfiken spigg, ungefär åtta centimeter lång. Sigma makroobjektiv 150/2,8 och blixt ovanifrån. Små bländaröppningar, 20-22. Trots dessa är skärpedjupet knappt 0,5 centimeter.

Spiggen är en rovfisk, trots sitt lilla format. Den slukar gärna gäddyngel.

Även fiskar har ”ansiktsuttryck”. Visst ser denna spigg en aning förvånad ut?

Eftersom jag håller stenhårt på de rent etiska aspekterna vid fiskfotografering krävs mycket förarbete. Vattnet ska vara fiskens ursprungsvatten, och vid användning av blixt måste det vara helt rent, vilket kräver filtrering genom melittafiler, ofta två eller flera gånger. Vattentemperaturen får inte på något sätt vara plågsam för fisken, syretillgången måste vara ok och utrymmet ”rimligt”.

Men jobbet framför kameran tröttar, hur väl man än blir omskött. Den här spiggflickan ser både less och sliten ut. En halvtimme senare simmade hon dock i havet igen. Slutet gott, allting gott…

ny blogg

Under sommaren startar jag en ny blogg vid sidan av Alvarsamt. Den nya bloggen kommer att fokusera ännu mera på foto och video. Motiven hämtar jag från mina intressen vid sidan av fotografering: natur, livet under vattenytan, radioflyg och akvaristik. Ibland blir inläggen kopplade till Öland – men inte alltid. Tänkbara motivområden blir Öland från luften, Öland under vatten, natur i allmänhet – ofta från Öland – samt motiv ur min akvaristiska värld med fiskar, smådjur, växter och ”biologisk dramatik”.

Nedan ser vi några foton av invånare från vattenvärlden runt Öland. Tångräkorna fångade jag i Degerhamns hamn. De är ungefär två centimeter långa. Men de lär kunna bli upp mot åtta. De finns i oerhörda mängder längs stränderna. I vattnet är de nästan omöjliga att se, och även i handen ger de ett mycket oansenligt intryck. Räkan ter sig blek och färglös, nästan genomskinlig och saknar all yttre prakt. Men på riktigt nära håll ser vi något helt annat: En säregen skapelse med sofistikerade detaljer och organ, vacker, kraftfull och listigt kamouflerad. Prydd med färgstarka band och prickar ger den ett nästan grafiskt intryck.

För den fotointresserade kan jag berätta att bildsviten är tagen med Sigmas markroglugg 150/2.8 och radiostyrd direktblixt ovan litet akvarium. Fotona är 1800 pixlar breda, vilket blir standardformat på den nya bloggen, vars titel och adress meddelas senare.

naturens under II

Naturen är lynnig. Djur kan plötsligt bete sig helt oförklarligt. Men det finns alltid en bakomliggande orsak som vi människor ofta inte förstår. Nedanstående bilder visar hur min yngelvårdande munskäggsmalhane plötsligt beter sig som fiende till sin egen avkomma. Och detta trots att han de senaste månaderna har vaktat fyra kullar yngel. Honorna överger kullen så snart rommen är lagd och befruktad. Hanen tar då över skyddet fram till den dag ynglen är stora nog att klara sig själva. Hanen håller sig dagtid inne i en uppochnedvänd blomkruka där han sköter rommen och ynglen. Där kan finnas flera generationer samtidigt. Honorna brukar ligga i kö utanför krukan i väntan på sin tur att få komma in för att rumla om i sänghalmen. Så snart rommen är lagd jagas hon ut av hanen. Inom fyra till sex dygn kläcks den. Hanen vaktar rommen, fläktar friskt vatten på den, håller den ren – och jagar bort eventuella inkräktare. Den hane som vågar sticka in huvudet i krukan får mycket snart veta att han lever…

Ungefär tre veckor efter kläckning kommer en efter en av de 20 millimeter långa ynglen ut ur krukan. De är exakta kopior av föräldrarna, bara mindre. Till en början får de leka ute korta stunder med hanen som förkläde. Senare blir utflykterna längre och längre och efter nån månad upphör hanens föräldraroll helt. Men ynglen är alltid välkomna tillbaka för att hälsa på inne i krukan, även när de är ganska stora. Familjesammanhållningen är alltså god.

Men ibland händer det man först inte förstår. Hanen har kastat ut de senaste tre romläggningarna ur krukan. Och inte nog med det. Han och honan har därefter kalasat på rommen, den som han tidigare har pysslat om så självuppoffrande. Efter en tids grubblande förstår jag orsaken: För många fiskar i akvariet! Fiskarna känner själva att ”nu får vi inte bli flera här, då dukar vi under.” Och så gör man det bästa – och enda riktiga – av situationen: Käkar upp potentiellt kommande generationer för att själva överleva!

Hanen i profil. Han ser ut som ett monster men är helt oförarglig och fredlig. De långa ”tentaklerna” börjar växa ut först i mogen ålder, men bara på hanarna. Vad de används till vet jag inte. Skäggmunsmalen från Sydamerika lever främst av vegetabilier. Den äter till och med trä. Mina gillar mangroverot och ek. Högst upp på listan av mer lättuggat favoritkäk står zucchini och brysselkål.

Skäggmunsmalen, eller Ancistrus, gillar att leva trångt. Den älskar att ligga gömd i rör, i krukor, under stenar och rötter där den oftast framlever dagen uppochnedvänd eller med huvudet nedåt. Här sticker den ryggliggande hanen ut halva huvudet utanför krukan. Den enorma sugmunnen är öppnad uppåt. Till höger om krukans ingång ser vi den av hanen utslängda romklumpen. I den anar vi ynglens ryggrad och ögon. Ur äggen längst till höger har ynglen redan kläckts.

Den uppochnedvände hanen kan ligga i den här ställningen i timmar. Utanför krukan ligger romklumpen i vars högra flank vi ser kläckta romkorn. Bara skalen finns kvar. Snart börjar kalaset!

Ett månadsgammalt yngel har upptäckt ”sina ännu paketerade syskon” och börjar smaka på dem. Men ynglet är ännu för klent för att kunna orsaka nån skada.

Utan förvarning slår honan till och utan betänkligheter börjar hon genast att äta av den rom hon lagt för bara några dagar sedan.

Kalasets höjdpunkt då honan till vänster och hanen till höger tillsammans festar på det som skulle bli deras egna ungar – och som hanen under normala förhållanden vårdar så ömt ”från romkorn till livsduglig tonåring”. Men det handlar inte om bristande moral eller oemotståndliga frestelser. Min teori är att de har insett att släkten håller på att bli för stor; att livsbetingelserna riskerat att bli riskabelt ansträngda…

Efter den mättande måltiden sätter sig honan i skuggan under en sten. På stenen ser vi några av hennes tidigare yngel.

naturens under

Ett makrofoto taget på 38 centimeters avstånd med ett 150-millimetersobjektiv. Direktblixt, 200 ISO, 100/sekund och bländare 13. Du ser in i den jättelika och fantastiska munnen på en skäggmunsmal från Sydamerika, här fastsugen på frontglaset i ett av mina akvarium. Denne hane har i flera månader varit den perfekta farsan. Han har ensam vaktat fyra kullar så att de har överlevt yngelstadiets alla faror. Men ibland slår något fel i naturen och väktaren blir angripare. Se kommande inlägg…

dagen efter stormen

Det blev storm. När jag tittade på väderstationen i Albrunna runt halv två i natt registrerades vindstyrkor på 26,4 meter per sekund i byarna. I dag ligger en hel del träd utmed backen, och vägar och gångar är nedlusade med grenar och annan bråte. Det är Lucia. Och Lucia kommer med ljuset – för de flesta…

I årtusende efter årtusende väller vågorna in mot Öland från Kalmarsund. I vattnet började en gång livet…

Luciadagen blev sista dagen för den här tallen vid cykelbron norr om Södra bruket. Den hade otur; den stod oskyddad mot lovart.

Luciadagen blev första dagen för dessa Corydoras Schultzei . De hade tur, eftersom jag upptäckte dem av en ren slump. Massor av syskon kommer under dygnet att spränga äggskalet. Romkornen är dryga millimetern i diameter och de kläckta ynglen drygt två millimeter långa. Den här malen kommer ursprungligen från Amazonas i Sydamerika. Nu bor de i Södra Möckleby. Så kan det gå.

en blixt – många versioner

De flesta blixtar som slås rakt på motivet är ”förödande” för resultatet. Skuggorna blir hemska, porträtten ”hårda och fula”. Undantagen är motljusbilder och som upplättningsljus – för att lätta upp för starka kontraster. Förutom vid dessa tillfällen är de inbyggda blixtarna i mobil- och kompaktkameror i mina ögon oanvändbara.

För den som vill uppnå bättre och flexiblare blixtljus blir fotograferingen så mycket intressantare med några få tillbehör. Kravet är att kameran har en hotshoe, alltså ett uttag för extern blixt som det också brukar kallas. Det behövs också en blixtkabel så att blixten kan användas lös från kameran – och i vissa fall en fjärrutlösare, speciellt vid makrofotografering. Och en blixt, förstås! Med dessa enkla och tämligen billiga tillbehör kan du skapa helt nya ljussättningar.

Tre bra tillbehör. Från vänster: fjärrutlösare, blixtkabel och blixtaggregat. Föremålen ligger inomhus på ett bord i skarpt solljus. För att lätta upp de kolsvarta skuggorna slår jag en svagare upplättningsblixt i taket. Ljuset från den studsar från taket ned mot motivet – och lättar upp skuggorna. Hade jag valt en starkare blixt hade skuggorna blivit ännu svagare. En självutlösare med en meter sladd får du för nån hundring. Blixtkabeln i mitten finns från 500 och blixten till höger köpte jag för 600. Mitt råd är att köpa en blixt utan TTL, alltså automatisk ljusmätning. Blixten blir mycket billigare – och tåligare – och du lär dig fotografins grunder på ett effektivare sätt. Man lär sig snabbt att uppskatta vilken ljuskraft man behöver av blixten vid olika motiv. Låter man däremot blixten alltid styra ljusmängden lär man sig ingenting. Går TTL-funktionen sönder står man där med lång näsa…

Bilderna nedan är enkla exempel på hur olika ljus skildrar en blomma. Jag har bara flyttat en aning på blixten mellan tagningarna. Genom att även använda olika blixtstyrkor blir variationsmöjligheterna nästan oändliga – valbara styrkor brukar vara 1/1 till 1/128. Skaffar du dig också en reflexskärm blir möjligheterna förstås ännu större. En enkel reflexskärm kan vara en tidning, en pappskiva, en A 4 – eller till och med din hand! Att fotografera är att utveckla fantasin – och att aldrig stå handfallen!

att fotografera akvariefiskar

Tro´t eller ej men att plåta akvariefiskar är svårt, trots att man har dem instängda alldeles framför näsan. Orsakerna är många, de mest besvärande är dessa:

• miljön är så pass mörk att du – oftast – måste använda blixt
• när du använder blixt fastnar varenda ”smutsmolekyl” i vattnet på fotot – och att få till ett helt rent akvarievatten är så gott som omöjligt
• även om man jobbar med liten bländare är skärpedjupet litet
• fiskar är nästan aldrig stilla, och de är oberäkneliga i sina rörelser
• att ljussätta ett akvarium är svårt; reflexer i glas, glasrepor, luftbubblor och fiskfjäll är många och vid blixtfotografering kan du inte se dem förrän blixten är slagen
• vatten är dessutom duktigt på ”att stjäla ljus”

Men trots alla svårigheter är det spännande att testa kameran framför firrarna – med enkla medel. Man kan bygga hur sofistikerade ljussättningar som helst, men för en gångs skull föreslår jag enklast tänkbara: Direktslagen hot-shoe-blixt i vinkel mot akvariets frontglas. Detta beroende på det man lärde sig i fysiken: ”Infallsvinkeln är lika med reflektionsvinkeln”. Jag använder manuell skärpeinställning, största möjliga blixtkraft, 100 ISO och bländare 16-22. Sen är det bara att panga på. Av hundra skott blir ett bra – om turen är med dig. Är den inte det är det bara att ta hundra till. En fotograf får aldrig vara lat. Aldrig!

Detta är min favoritvinkel på en fisk, på väg mot mig i 45 graders vinkel. Dels ger den rörelse in i bilden, dels slipper man de mycket starka reflexer som är nästan oundvikliga om du slår blixten vinkelrätt mot fiskens sida.

Här testar jag andra omständigheter: Helt kalt glasakvarium, även botten i glas. Så rent vatten jag kan uppbåda och fast lampljus. Exponeringstiderna blir naturligtvis långa men fisken är ”av lugn och stillaliggande typ”: Metallpansarmalar, Corydoras aeneus. 

”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i världen är…” I stället för tekniskt perfekta bilder får man vid akvariefiskfotografering försöka ta vara på slumpens skördar – och lite oskärpa dör ingen av.

Det syns på detta foto att vattnet är klart och att glaset inte är repat.

Även om det bara är en centimeter mellan de båda fiskarna är den bakre oskarp. Det kan man utnyttja i stället för att beklaga. Bländare 22 och 100 ISO. Exponeringstiden spelar mindre roll, det är ändå blixtens lystid som dikterar villkoren (ungefär 1/1 000 sekund).

En glasbotten kan utnyttjas i fotosammanhang. I den kan man få en spegelbild av fiskarna – vid rätt belysning.

Fiskar som dessa tuppkamciklider är av naturen nyfikna och poserar gärna framför kameran. Men locka inte med foder. Smulor av det blir rena reflexfyrverkeriet på bild. Kort teleobjektiv med liten mellanring. Fotograferingsavstånd 20 till 30 centimeter. En halvmeter längre in i akvariet blir allt ”kolkällare”. Vatten stjäl ljus.

Nyfikna fiskar är mycket lättare att ha som fotomodeller än rädda och blyga.

Här har en bit av akvariets ram kommit med. Dessutom rymmer bilden en rektangel med en ljusreflex. Men i den här typen av bilder spelar såna minusdetaljer mindre roll. Här går uttrycket före allt annat. Och denna firre tycker jag har ”själ”.

Eftersom jag här använder ett fast lampljus – från vänster i bild – vågar jag ta bilder i 90 graders vinkel mot fiskens reflekterande kropp. Metallpansarmalen har i det sammanhanget en lustig och positiv finess. Den saknar fjäll och har i stället benplattor längs sidorna.

Det gäller att ta vara på slumpens skördar. Här har jag haft tur med ljuset, vilket jag förstärkt genom att mörka ned eklövet i förgrunden.

Under ett akvarium med glasbotten kan man testa papper i olika färger – för ”färgsmitta” i fotot. Här gäller grönt.

Huvud av tuppkamciklid. Detta är en stor hane. Vid lek växer ”tuppkammen” på huvudet. Honan är munruvare som går med rommen 30 dagar i munnen – utan att äta. Efter kläckningen har ynglen mammans stora munhåla som säker tillflykt under ytterligare en vecka eller två. Som vid nästan all fotografering av levande varelser försöker jag sätta skärpan på ögonen. Här har du har en hundradels sekund på dig!

Skärpedjupet är kort, men även det går att utnyttja. Ofta vinner bilder med både skärpa och oskärpa i bildens olika delar.

Tre vuxna tuppkamciklidhanar, cirka 15 centimeter långa, gillar att pråla som påfåglar. Skärpan ställer jag in på minsta avstånd, sen ”lutar jag mig långsamt framåt tills jag ser den som tydligast – då knäpper jag”. Låter enkelt men är svårt, mycket beroende på att många akvarium är mörkare än man tror.

trivsam vävare

Under natten vävde hen ett nät på 2,5 x 0,8 meter. Här sitter hen och känner med ett ben på en av trådarna. Ska det nappa snart?

Så här ser hen ut från ryggsidan. Bilderna är delförstoringar, tagna med Sigma 150/2.8 

”Oändligt och expanderar”

Vädret har de senaste dagarna varit lika spirituellt som en föreläsning om ”bolagsbeskattningslogaritmer i lågkonjunktur” hållet av beige, slipsad, superbyråkrat på Skatteverket. Läget är sålunda upplagt för ”att se in i en annan värld”. En kamera, en frukt och en skopa nyfikenhet är allt som behövs.

När jag ser bilder som minivärldarna nedtill tänker jag på den allmänt vedertagna sanningen: Universum är oändligt. Och det expanderar.

Smaka på den, du.

Man kan kalla motivet ovan för en apelsin. Eller ett apelsin. Eller en frukt. Eller ett ting. Eller ett underverk. Jag föredrar det sistnämnda.

 

Som en strålande sol i vackert runda former…

 

Var är vi? Vad är detta? Svar: Vi är mitt inne i en liten suckulent, bara dryga decimetern hög.

 

Bladen i bakgrunden liknar undersidan på en orm. Det främre bladet ser mer ut som ett skrovligt krokodilskinn. Men det är en söt liten kaktus vi tittar på.

 

Tätt och dramatiskt med kort skärpedjup. Jag har ingen aning om vad de vita upphöjningarna har för funktion. Nån som vet?

 

I de vita upphöjningarna finns ”hål”. Jag undrar…

 

Myror i öppningen på en keramikvas? Nej, ”knappen” på ett granatäpple.

 

Den runda sensuella formen är iögonenfallande, liksom den raffiga ”rödpigmenteringen”, naturens egen mästerliga glasyr.

Anspråkslös skönhet

När snön gömmer marken blir krukväxterna hårdvaluta för makrofotografering. I går fick jag syn på min frus ”Väktaren i tornet” i ett norrfönster. Något hände mellan bladen…

I dag såg jag den tydligt: blomman! Den ”blå korven” som växer mer och mer följs säkert av flera. I morgon ska jag komma den ännu närmare – med mellanringar!