Kategoriarkiv: Människor o kultur

podradio – den ljusnande framtid är vår…

Som Alvarsamt tidigare berättat hölls ett dialogmöte på Degerhamns Folkets hus i månadens början.

Slå på högtalarna och klicka här för att höra Alvarsamts utsände tycka till om mötet.

50 pers_möte_01Många voro kallade och många kom. Alvarsamt räknade till runt 50. Här ser vi inte alla, många sitter utanför bild.

SusanneBredesjöBudgeSusanne Bredesjö Budge är näringslivsutvecklare i Mörbylånga kommun. Hon var duktig på att hålla i taktpinnen tillsammans med Eva Hansson Törngren, Södra Möckleby Sockenförening.

ICAAnnaAnna Arvidsson bor i Grönhögen och driver ICA Nära-butiken i Södra Möckleby tillsammans med sin man Torbjörn. Anna sitter med i kommunens Näringslivsråd.

WalleDicksonAtt sätta etikett eller titel på Walle Dickson är inte helt lätt. Men skribent, poet, kulturarbetare och opinionsbildare är kanske en god början.

50 pers_möte_02Snacket går. Idéerna flödar. Kaffet blir allt viktigare i takt med ökande syrebrist.

styrkorEn lång lista styrkor och möjligheter.

svagheterOch en kortare lista svagheter och hot. Sammanställningarna är gjorda av Eva Hansson Törngren.

Susanne Bredesjö Budge, näringsutvecklare i Mörbylånga kommun, tyckte mötet blev lyckat men det var ingenting som direkt överraskade henne. Klicka här för att höra henne.

 

Märkt , ,

saknad av många

I dag begravdes Britt Bergman i Södra Möckleby kyrka. I 63 år skötte hon sin lilla men synnerligen innehållsrika butik Britts Manufaktur. Britt blev 80 år. Här kan du läsa om när hon firade butikens 60-årsjubileum. I ett kommande längre poddradioinlägg kan du höra Britt Bergman själv berätta om sitt liv.

Britt-Bergman-i-dörren-till-Britts-ManufakturBritt Bergman i dörren till sin butik 2012.

Sune Flisas litterära genombrott

Jag är sanningen

Länets halvsovande medier har ännu icke uppmärksammat att Alvarsamts högt älskade medarbetare har begått sin litterära debut. Och vilken debut! På bara en vecka har hans självbiografi Jag är sanningen sålts slut på kontinentens alla varuhus och boklådor. I Bonn talas det om att boken orsakat ”lycksaliga gatukravaller” och från Lissabon berättas om milslånga köer för att få boken signerad av författaren själv, sittandes ätande öländska kroppkakor på en av stadens sunkigaste krogar.

Från Sunes barndomsby Vredunge på södra Öland ryktas om veckolång fest och ett storslaget fyrverkeri som brassas av i kväll med början klockan 21:00. Alla ölänningar ombedes släcka ned för att den pyrotekniska glädjen ska nå högsta tänkbara lyskraft ut över världen.

Som landets enda kulturella och filantropiska media kan Alvarsamt ovan publicera den om- och nytryckta baksidan av boken. Jag är sanningen är utgiven på det tyska förlaget Quelle des Guten i skidorten Slaschbergen och för baksidestexten står den belgiske landsfadern, medieikonen och poeten Joms Verbergen.

Alvarsamt gratulerar vår käre vän och medarbetare Sune Flisa!

Märkt , ,

blogginlägg nummer 1 000: De tog fighten

För att känna den rätta mingelstämningen medan du tittar på foton från utställningen bör du slå på din dators högtalare och klicka här.

boxhandskarGonggongen går. Ta Fighten! Box!

Avgångsklassen på programmet reklam, design och visuell kommunikation vid Linnéuniversitetet i Kalmar får varje år fritt disponera en kväll på Kalmar Konstmuséum. Årets kväll, onsdag 4 mars, hade den uppmanande och provokativa titeln Ta Fighten!

Aurora Borg, projektledare: – Vi frågade oss hur man kan samla en grupp människor med olika passioner och förena dom i ett enda syfte. Vi kom fram till att det gör man inte, det går inte. I stället tar vi vara på olikheterna och bejakar dom. Det finns stora ämnen och det finns små ämnen. Det lilla är aldrig för litet och det stora är aldrig för stort för att man ska kunna göra något åt det, för att man ska kunna ta ställning för det, ta fighten för det.

– Ska vi fika före eller efter mötet? Den enkla frågan ställde läraren Pernilla Frid i sitt anförande under evenemanget.

Frågan är ett enkelt exempel på hur vi ständigt måste ta ställning till olika mer eller mindre viktiga alternativ – och stå för dem.

Nedan ser du några exempel på elevers ställningstaganden i stora och små frågor. Observera att jag inte gjort subjektiva val av elevarbeten. Jag tog med dem som jag lyckades få in i liggande kameraformat. Det var nämligen trångt i trappan.

trapphusGarn i virrvarr prydde hela trapphuset i museet. Trådarna förde tankarna till just tankar, snilleblixtar som korsade luften/hjärnan/tillvaron likt ett gigantiskt mycel.

Borg_AuroraAurora Borg, projektledare: – Vi har hållit på några månader. Det har varit jobbigt men kul. Det är vi avgångselever som gjort utställningen, men även några andraklassare har varit med. Tanken var att utställningen skulle visas endast i kväll, men nu har museet bestämt att den ska vara kvar över veckoslutet. Kul!

nytt_gammaltKonventionellt måleri möter modern installation. Den för kvällen mycket passande ”garnexplosionen” var dock inte gjord av utställarna, utan av barn och vuxna under museets sportlovsaktivitet.

vimmelI entrén kunde man mingla och köpa roliga presenter vars pris man kunde styra till vilket slags välgörenhetsinrättning som helst.

PernillaPernilla Frid är en av lärarna vid programmet Visuell kommunikation.

ungdomarMan fick en glädjekick av att vandra uppför trapporna, där väggarna var tapetserade med elevernas tankar och ståndpunkter i vitt skilda ämnen.

nopriceNature is priceless”, heter detta bidrag av Andreas Pedersen, som skriver: I en tid då banker och investerare försöker sätta ett pris på naturen och dess tillgångar för att tjäna ännu mer pengar ställer jag mig i naturens ringhörna. Genom att återanvända naturmaterial som tidigare använts för många kreativa timmar i skateboardrampen visar jag hur ovärderlig naturen är.

mensMensverket” av Helena Hajdu-Rafis & Lisa Orvang. De skriver: Mens är en stor del av många människors liv, ändå får den inte ta plats i det offentliga samtalet. När det talas lite om något som är så viktigt i många människors liv osynliggörs deras behov och problem blir utan lösning. Mensverket gör sin första produktion av smycken. Ut ur trosan och in i offentligheten. Uppdragsgivare Mensen forum för menstraution. Promotion för Menssmycken.

forskare”Hamnar jag i helvetet om jag älskar min familj mer än Jesus?” frågar sig Eric Porali och försvarar yttrandefriheten och demokratin genom teckningar. Hans inlägg är en reaktion på attacken på satirtidningen Charlie Hebdo.

djurAfrikas vilda djur är värda att ta fighten för. Det tyckte Mi Ståhl.

HitlerTiteln på detta ställningstagande är ”No more Hitler”. Gebriella Heller argumenterar på ett slående enkelt sätt mot antisemitismen.

HannesHannes Lövbacka berättar om sitt videoprojekt, som han gjorde som utbytesstudent i England. Hannes kan berätta även för dig – om du klickar här.

FrackingSlutvinjett i ”Frack off!” Den ligger på Youtube. Se den genom att klicka här.

skinSkin deep” är titeln på Aurora Borgs kyligt kirurgiska plansch med mänskliga organ och skelettdelar. Längst ned konstaterar hon: ”difference is only skin deep.”

vems1Isabel Ambring slår knockout på betraktaren med sin enkla men slagkraftiga mobil.

Detta är alltså Alvarsamts tusende inlägg. På bloggen finns just nu 4 394 foton, några tiotal videor och ungefär lika många poddradiosändningar + andra inslag med ljud. Min förhoppning är att bredbandsutbyggnaden på Öland ska speedas upp. För utveckling av både företagsamhet och nätaktiviteter krävs att vi ständigt hänger med i svängarna. Gör vi inte det är det bara ”gardin ned” för södra Öland. Tillvaron är sån i dag. /Staffan

Märkt , , ,

Stensjö by

Väster om Öland ligger Sverige. Vi åkte dit. Mixa Vilhelm Moberg med Astrid Lindgren, tillsätt en tunna historia och några skopor byggnadskonst, emigration och Fattigsverige. Krydda med odlingsrösen, handmjölkning, nostalgi, hässjning, landsbygdsromantik, året-om-slit, tystnad och frid. Du får då Stensjö by en mil norr om Oskarshamn – fågelvägen bara drygt två mil från Ölands norra horn. Stensjö by – något liknande har vi aldrig tidigare skådat.

stensjöby_01Under mitten av 1900-talet blev lantbruket i byn allt olönsammare. Genom initiativ av professor Erik Stensiö köptes hela byn av Kungliga Vitterhetsakademien och ett 30-årigt restaureringsarbete inleddes. Under 1800-talet omfattade byn ett 60-tal byggnader, i dag finns drygt hälften kvar. I dessa trakter har människan drivit jordbruk sedan 4 500 år tillbaka. Som mest hade Stensjö by 160 invånare. Befolkningstappet var periodvis stort. Mellan 1868 och 1925 utvandrade ett 40-tal personer med anknytning till byn och mellan 1840 och 1935 sökte sig 2 400 från socknen, 80 000 från länet och över en miljon från landet – nästan alla till Amerika.

stensjöby_15Gärdesgårdar höll boskapen där den skulle vara, så är det även i dag i Stensjö by där det finns hagar, ängar och åkrar. Hagar används bara till bete. Ängar slås och kan därefter också användas som betesmark. Åkrar sås, skördas, plöjs, gödslas och sås igen. Till gärdesgårds-störarna användes en eller ek och mellan dem lades stänger av gran eller tall och man band ihop konstruktionen med grangrenar som värmts över eld för att bli lättare att jobba med. Gärdesgårdar kräver mycket underhållsarbete, och väl fungerande gärdesgårdar krävdes förr i tiden i lag. 

stensjöby_02”Tittis stuga”, ett tvåvåningshus med vacker utsikt över byn. Här bodde en gång tjänstejonet Kristina ”Titti” Nilsson. ”Tittis stuga” var en så kallad undantagsstuga dit gårdens äldre fick flytta då en yngre generation tog över.

stensjöby_13”Torpet” är kanske paradexemplet på sinnebilden av det allra ”svenskaste” som finns: den röda stugan med vita knutar. 

stensjöby_12Gärdesgårdar slingrar sig hit och dit genom markerna. Om man – utan vetenskaplig precision – räknar med att det går åt 12 unggranar per fem meter gärdesgård krävs det till en mil gärdesgård 24 000 granar. Det blir ett närmast ofattbart arbete att utföra: fällning, kvistning, transport och slutligen slitet med själva gärdesgårdsresningen…

stensjöby_05Stilrent och harmoniskt. Folket på landet hade förr i världen ofta ett välutvecklat sinne för proportioner. Här har dagens arkitekter mycket att lära. Ekonomibyggnaderna har takspån av trä, medan bostadshusen har tegeltak.

stensjöby_04Nån form av våt- eller ängsmark som sprängt sig in mellan åkertegar och skogspartier. Stensjö by var före utdikning av området ”en stenig ö”.

stensjöby_14Vi har aldrig sett så rena kreatur som den rödkulliga i Stensjö by. Hårremmen är rödbrun och tät och glansig. Både kor och kalvar var dessutom nyfikna och lugna. 

stensjöby_21En liten bäck var guld värd på den tiden det inte bara var att lyfta på luren och beställa brunnsborrning.

stensjöby_23På sina ställen finns mera sten än betesmark. Förr lade man ofta upp stenarna i stora högar, så kallade odlingsrösen eller röjningsrösen. Stensjö by nämns första gången i skrift 1351. Den stavades då Stenzöö – ”den steniga ön”.

stensjöby_07Det finns en hel del får i byn. Dessa lär vara av rasen ryafår. Tidigare fanns även getter. Småland lär vissa perioder ha varit det gettätaste landskapet i landet.

stensjöby_16Landskapet är omväxlande med frodiga åkrar som skär in bland kullar, våtmarker, hagar och ängar. De svenska blomsterängarna är faktiskt bland de artrikaste i hela världen.

stensjöby_22Rödkullig boskap. Den har sitt ursprung i den utdöda Smålandskon.

stensjöby_25Här och var har inlandsisen kastat av sina fripassagerare. De mindre av dessa återfinns i Smålands alla mil av stenmurar, som är livgivande tillhåll för örter, ormbunkar, mossor, lavar, möss och ormar.

stensjöby_10Det är stenigt. Det är magert. Men det är vackert.

stensjöby_18Alla byggnader förefaller utplacerade på sina rätta ställen. Lägg märke till den ovanligt lilla ”knäcken” på mansardtaket på huset till höger.

stensjöby_06Bygata. Utmed den finns ladugård, vedbod, hönshus, svinstia och redskapsbod. Där finns också vagnsbod, stall, höskulle, tvättstuga och utedass. Till vänster skymtar brunnen. Det blev många hinkar när korna och hästarna skulle vattnas.

stensjöby_08Här och var ligger rödkullorna och betraktar världen till stilla idisslande.

stensjöby_09Vackert målade lador. Det krävdes stora utrymmen för hö men också för löv och kvistar från hamlade träd. Man räknade med att ett enda får behövde 200 lövkärvar för att klara vintern. Till detta kom foder till grisar och höns. Råg och havre torkades i skylar, i Småland även kallade ”snesar” eller ”krakar”.

stensjöby_24Omväxlande småländskt landskap med många lövträd, ormbunkar och enar. Och alla fält är omringade av gärdesgårdar. Runt byn kan du gå inte mindre än fyra olika vandringsleder.

stensjöby_17Denna utsikt över delar av byn hade tjänstejonet ”Titti” från sitt hus. De två mindre husen till höger i bild är tvättstugor.

stensjöby_03Falurött och gräsgrönt i milt sommarljus.

stensjöby_11Siesta i Bredgottfabriken. Kalvarna är utanför bild. Om dessa kor ska benämnas dikor eller amkor är jag inte man att avgöra.

stensjöby_20Stilren arkitektur. Enkelt och sparsmakat. Jag blir imponerad av vad människor förr kunde bygga av det lilla som fanns tillhands – med enkla redskap.

stensjöby_28Det finns flera olika slingor att vandra i och runt Stensjö by. En av dem går till den vackra Virån varifrån man kan fortsätta till den 16 mil långa Ostkustleden.

stensjöby_26I Virån finns över 20-talet fiskarter, många ganska ovanliga, bland annat mal.

stensjöby_19Här fattas bara ett skogsrå och ett troll för att sagobilden ska fulländas.

stensjöby_27Gångbro över Virån.

stensjöby_29Ett mindre muséum med företrädesvis bruksföremål finns också i Stensjö by.

stensjöby_30I denna märkliga by kan du också se en vacker utställning om ödehus. Sammanfattningsvis kan sägas att det finns många anledningar till att besöka Stensjö by. Väldigt många.

Märkt

en bänk – en historia – en människa

TillMinne_1

Möbelgruppen står på Utsikten vid Bergstigen bara ett tiotal meter från det tvärbranta stupet ned mot ruinerna från tider då bygden levde på vad kalken gav. En skorstensmynning från den epoken skymtar på fotot, men drunknar snart i grönska.

Bänken, som är byggd i kalksten och grovt trä, är en perfekt utsiktsplats för kontemplation, kanske med armbågarna stödda mot den släta bordsskivan, också den av kalksten. Och har man ögonen med sig ser man den – den lilla metallbleckan som visar att möbelgruppen har en historia värd att lyssna till. Skrapar man så undan några av historiens sedimenteringar träder berättelsen fram…

TillMinne_2

Fiskaren och snickaren Lennart Gustavsson var en gång den drivande kraften i gänget som jobbade med att röja Bergstigen från Strömmelns gård till Pildalen. Man byggde också flera trappor och anlade en grillplats med långbänkar.

När Lennart Gustavsson gick ur tiden ville hans fru att man skulle skänka en peng till hembygdsföreningen.

Degerhamnsprofilen Bernt Petersson berättar i ett mejl att pengarna som kom in blev grunden till möbeln, gjord av konstnären Krister Jansson.

”Och så hjälptes vi åt att sätta upp den på Utsikten – till nöje för många”, skriver Bernt.

TillMinne_4

TillMinne_3

Märkt

ingen IKEA-möbel

Det står mellan Södra bruket och Albrunna. Nere vid stranden. Det är gammalt. Men det är starkt. Det är byggd av virke från en lastlucka, bordet. Även soffan är snickrad av rester från en fartygsdetalj, jag minns inte vilken. Bordet är enormt. Man kan servera helstekt oxe på det – om man vill. Soffan, eller ska jag kalla den ”sittstocken”, är tjock som ett kroppsbyggarlår och håller för ett helt regemente.

Delarna vinschades hit en gång i världen, förbi och runt udden åt söder – hur nu det var möjligt. Vinschen står kvar en bit från möblemanget, nu gammal, vind, rostig, slut. Bredvid den ligger en flatbottnad eka, rutten och på väg att bli mull.

Alert och ungdomlig är dock Sylve Persson, Albrunna. Det var han som för några dagar sen berättade om vad han en gång gjorde: En sittmöbel för kontemplation och njutning.

Den som slår sig ned här och inte känner ökad livslust inom en kvart bör söka läkare.

Strandsoffan_1Möbeln. Framför den planterade Sylve en syrénbuske. Bakom bordet, utanför bild, står ett vackert gullregn, planterat för dryga 60 år sen av ”nån annan än Sylve”.

Strandsoffan_2Sitter man vid bordet och tittar rakt ut ser man i disigt väder ut i havets oändlighet. Tittar man i klart väder ser man Sverige.

Strandsoffan_3Kastar man sina blickar åt sydväst ser man denna vy med udden som Sylve lyckades runda med sitt virkespaket för sin strandmöbel – med en vinsch! Fråga inte mig hur han bar sig åt!

Märkt

Idéspruta och livskonstnär

Lars_Lundberg_3Lars Lundberg i arbetsrummet i Arontorpsvillan. Sedan tre år är han änkeman. – Inga-Britt och jag fick 45 fina år tillsammans – i vått och torrt.

Han fick en dålig start. Lars Lundbergs mörka barndom med en alkoholiserad far i Sörvik norr om Ludvika lystes mest upp av kringresande teatergrupper.

– Jag minns Margaretha Krook, Edvin Adolphson, John Elfström och många andra. Som pojk ville jag bli skådis men drömmen slogs i krasch av en stöddig Jarl Kulle.

– Vad vill du bli när du blir stor, då?
– Skådis.
– Har ni hört på maken. Pojkvaskern ska bli skåååååååååååådespelare.

Mamma var stins. Järnvägen lockade. Lars fick åka med ibland, skyffla kol till pannan. Ett hårt och skitigt jobb. I dag står en murad spis med formen av ett ånglok i trädgården.
– Minnen, säger Lars. Minnen som aldrig bleknar.

Lars_Lundberg_2Lars tomt är ett kapitel för sig. Där finns flera små hus och krypin, blommor, krukor, vindorglar, konstverk och andra överraskningar. Till höger ett minne från barndomen: ångloket, här som fungerande ugn.

Lars Lundberg lämnade barndomshemmet så snart han kunde. Fadern var våldsam.
– En gång jaga han mej med yxa. Han kunde ha slagit ihjäl mej. Men jag var snabbare.

Lars fick jobb som ”pinnpojke” på Kungliga Telegrafverket, dagens Telia. Han åkte land och rike kring och projekterade ledningar.
– Det blev ett hårt nattliv. Jag har varit på landets alla krogar! Nästan. Det är bra med hårdkörning i unga år, säger Lars och drar på smilbanden. Man får snart nog och lugnar ner sej. I dag dricker jag bara lite vin på fester. Och ett och ett halvt glas vin hemma. Varje dag. Jag känner att det är nyttigt.

– Kungliga Telegrafverket var tristare än trist. Jag hade tre korgar: In, att göra, ut. Jag ville bort. Hamnade med min fru Inga-Britt i Iran. Det blev fyra år, 1975-1978. En annan värld. Shahen regerade. Det fanns bara två klasser, dom rika och dom fattiga. Vänliga människor men med starkt Amerikahat. Det låg helikopterdivisioner där, Bell-killar som röjde och söp, ett beteende som sätter spår för lång tid i människors sinnen – och minnen.

– Vill man få ett rikt liv ska man aldrig säga nej. Jag har aldrig gjort det. Därför har jag varit med om mycket, arbetat med mycket, sett mycket.

Det blev ingenjörskurser. På Hermods.
– Jag livnärde mej på sjukhusvak för ”farliga” och var lekpappa för psyksjuka barn. Dom farliga var verkligen farliga. Barnen var underbara, fantasifulla, levande.

Lars Lundberg hamnade i Libanon under inbördeskriget på 1970-talet. Det blev också en kortare tid på Curacao, den lilla ön norr om Venezuela. Hans liv är som ett lapptäcke. Många jobb, resor, kontakter, upplevelser – ibland livsfarliga.
– Man får aldrig säja nej!

Lars Lundberg hann före bron till Öland.
– Jag planerade för rikskablar på ön redan 1961. Kalmar-Löttorp, Mörbylånga-Alby med flera förgreningar. Jag bodde i Kalmar, Borgholm och Mörbylånga. Det var nåt speciellt med Öland. Jag sa till jobbarkompisarna att jag skulle kunna tänka mej att bosätta mej här. Dom tyckte jag var tokig. Nu har jag varit här i dryga 40 år. Om det är tokigt eller inte vet jag inte. Jag trivs här men jag kan nog bo var som helst i Sverige. Livet är märkligt. Man styrs av slumpen och av faktorer man inte råder över.

Pojken från Sörvik ville ha överblick. Han blev segelflygare. Pojken från Sörvik ville lära mer, tränga in i andra världar. Han gick konstnärlig kurs på Ölands Folkhögskola. Han målade, gjorde keramik, tecknade.
– Skissen har alltid lockat mej. Det ofullbordade är intressantare än det fullbordade.

Lars_Lundberg_4Slagsäcken till vänster får ofta ta emot Lars frustration över misslyckade eller sirapslångsamma projekt. Just nu blir det många vänster- och högerkombinationer för att utvecklingen av Gillberga stenbrott har gått i stå.  Lerkärlet har han gjort själv. Det håller inte att slå på…

Från konstens värld är steget inte långt till det Lars Lundberg sysslat mest med under senare år: Idéer för Ölands utveckling.
– Jag blev intresserad av sten och tog fram Ölandskuben. Jag vill, bokstavligt talat, att turisterna ska få med sej en bit av Öland hem. Och så har jag jobbat elva år med Jan Mikaelsson och stenbrottet i Gillberga.

Det är ett stort projekt. Och stentungt.
– Just nu har det fastnat i byråkratin på Länsstyrelsen. Jag minns mina tre korgar på Kungliga Telegrafverket. In, att göra, ut. På grund av regler ristade i sten blir vi nog försenade en hel säsong där uppe…

Gillberga_2Det är en mäktig syn, Gillberga stenbrott. Varje millimeter lagrad kalksten representerar tusen år! Planerna, tillfälligt i stå, är att göra ett slags utomhusmuséum om den för Öland så viktiga stenindustrin. Längre fram i tiden hägrar en scen och…

Lars_Lundberg_5Ölandskuben, en lika enkel som tungt vägande souvenir.

Att ha idéer är inte alltid så roligt som det kanske låter.
– Nej, många gånger är det frustrerande. Man går på nit efter nit. Lyckas man med en av åtta får man vara nöjd.
Ett slående exempel på hur svårt det är att få goda idéer att blomma är Systembolagsflytten från Mörbylånga till Färjestaden.
– Jag var för den. Turisterna kom till Färjestaden och frågade efter systemet. När dom fick höra att det låg i Mörbylånga stack dom till Kalmar i stället. Men flytten dödade Mörbylånga. Därför försökte jag få Systemet att etablera sej i både Mörbylånga och Färjestaden. Det gick inte. Lönsamheten var för svag i Mörbylånga, påstod landets kanske bästa kassako. Hur man än gör har man ändan bak…

Lars menar att alla människor har idéer. Men en idé räcker inte. Man måste också ha kraften och uthålligheten för att driva igenom den.
– Ibland är det svårt att få gehör. Man stöter på patrull. Idén ligger fel i tiden. Det blir ekonomiska svårigheter och – i värsta fall – idéen är inte hållbar. Ändå måste man tro på sin idé eftersom den alltid möts av motstånd! Det finns en nära nog automatisk motvilja till förändringar. Egoism och avundsjuka spelar roll. Man vill inte samverka, utan köra i sina egna fåror. Om den djupast liggande orsaken kan jag bara säga: Fan, vet.

Ölands största problem är enligt Lars Lundberg två kommuner som kivas. En fattig i norr, en något mindre fattig i söder.
– Ön har heller ingen bra strategi för nyetablering av företag. I Dalarna finns tusen möjligheter och man hjälps åt. Här är många krafter repellerande. Många företagare har kommit till Öland, mött svårförståeligt motstånd – och flyttat härifrån igen. Det saknas också en bra turistinformation. Man ser över två miljoner turister per år som en självklarhet. Det ska man sluta med. Dom kan snabbt bli många färre.

Lars skräder inte orden. Han talar klarspråk.
– Målet ska vara att bjuda turisterna på upplevelser för att kunna plocka av dom pengar. Det är inget att hymla med.

Södra Öland har sina speciella svårigheter.
– Man är få. Man är äldre och blir ännu äldre. Logistiken är dålig. Det saknas muskler och visioner. Se bara på odlingslandskapet och ett i dag elvaårigt världsarv. Hur har det utvecklats, förfinats och marknadsförts? Halvdant, om ens det. Orsaken är att det inte finns nån central punkt för att ta del av världsarvet. Information och inspiration skulle kunna läggas i Mörbylånga, i hamnen. Där kunde också södra öns kulturrikedom lyftas fram ur skuggorna. Spetsa härligheten med en turistinformation och en sommarservering! Södra Öland är inte, men skulle kunna bli, ett nyföretagarområde, ett slags Klondike. Men vägen dit är lång.

Lars tycker att vi lever i en märklig tid.
– Man får inte tro att man är nåt. Jantelagen gäller. Samtidigt ska man gå på kurs för att lära sej skriva CV om hur fantastiskt intelligent, framåt, fantasifull, samarbetsvillig, skärpt och arbetsduglig man är – för att få det enklaste jobb.

– Men man lär sej i livets skola. Det är jäkligt svårt att vara ärlig. Man möter ofta oväntat och ibland ologiskt motstånd när man har idéer och vill utveckla. Då får man backa. Göra omtag. Skissa igen och igen och igen, säger Lars Lundberg och blir tyst en stund.

– Ja, så ser jag nog livet. Ofullkomligt. Som en skiss.

Drömmare i Wallanderstad

Stora delar av Turismöland tog bussen till den lilla dimmiga staden på Skånes sydkust. Vi skulle lära om filmturism. Och är det något man kan i Wallanderstad så är det just filmturism. Herre min skapare, efter alla föredrag om filmens betydelse för stan kan man tro att Ystad är ett filmbolag där Kurt Wallander är vd och Krister Henriksson springpojke.

WallanderYstad_01Vi lämnar Öland och siktar det vedervärdiga Sverige om babords sida. Det är stunder som denna man förbannar sin tidigare reslusta.

WallanderYstad_02Cineteket är svårt att missa – till och med i dimma. Typsnittet i endast versaler är tämligen stort. Plejset är ett filmmuséum och ingår i Wallanderstads filmsatsning. När vi var där var det lugnt men det har stormat en del om Cineteket…

WallanderYstad_03I denna lilla filmsal trycktes vi 50 personer in med skohorn och glidsalva. Därpå pratade två personer om Wallanders fantastiska inflytande på staden alltmedan syrehalten sjönk. Då en av talarna påstod att ”en krona in i Wallander ger fyra ut” tittade jag mig omkring efter en enarmad Krister Henriksson-bandit men såg bara bleka åhörarkollegor nära svimningsgränsen. Själv var jag så groggy att jag trodde på både talarna, tomten och Henning Mankell. Men så här efteråt är jag inte riktigt säker på om det var Wallander eller Mankell som snackade. Syrebrist ger märkliga minnesförluster.

_ejmed_5Här ser ni grabbarna som dragit Ystad upp ur dyn och fått fart på affärerna. Nu är det hårdför kommers som gäller! Allting går att sälja med mördande reklam. Trådarna i spindelnätet löper till trions filmiska kontakter.

Ystad_0205_BSyrebristen börjar få konsekvenser. Drömmande blickar tyder på koncentrationssvårigheter. Mannen längst till höger och tjejen längst upp till vänster är på god väg in i nirvanan…

WallanderYstad_05Hela stan lever på Wallander. Utan honom är det bara att dra därifrån och lägga stan i malpåse. Någon berättade att det vore en dröm att få tillverka och sälja en Wallanderdocka, men till det hade Henning sagt blankt nej.

WallanderYstad_06När föredragande blev alldeles upp i hejsan av Wallanderviruset var jag så syrenödig att jag började fotografera donnan som jag just skulle kyssa…

WallanderYstad_08Ute i friska syret igen berättade vd Ralf Ivarsson om Film i Skåne. Gode Ralf förtäljde bland annat att indierna har förlagt en Bollywwodproduktion till Skåne. Om detta kan höja kvaliteten på svensk film är väl inte alla övertygade om.

WallanderYstad_09Det är segt virke i ölänningar. Man börjar kvickna till igen efter en halvtimme utan syre…

WallanderYstad_10Ystad studior måste naturligtvis stavas på engelska. De anglosaxiska komplexen är fortfarande stora.

WallanderYstad_11Ralf Ivarsson är vd för Film i Skåne. Jag minns inte exakt vad han sade just i denna balettliknande posé. Kanske drömde han om att också han en vacker dag ska få höja ett riktigt skjutjärn mot skyarna och skrika ”halt, innan jag skjuter”.

WallanderYstad_12Samling vid pumpen. Om jag minns rätt ska vi här gå in och kika på Wallanders polisstation. Men det var becksvart därinne och man fick treva sig fram. Personligen är jag mycket glad för att jag hittade ut igen.

WallanderYstad_13Nästan allt är som bekant illusion inom filmvärlden. Ett helt hyreshus kan man vika ihop och använda som servett eller stoppa i bröstfickan. Om tjejen också går att vika ihop förtäljer icke bruksanvisningen.

WallanderYstad_14Jag minns inte, troligen på grund av skador efter syrebristföredraget, hur jag kom upp så högt att jag kunde ta en helbild av Fifunernas 61 meter långa skepp. Kanske gjorde jag ett Stina Dabrowsky-hopp och tryckte av uppe vid taknivå?

WallanderYstad_15Den här trevliga kvinnan, som jag dessvärre glömt namnet på, älskade miljön i Vintergatan.

WallanderYstad_16En klappa, filmvärldens mest utslitna symbol. Jag har själv ”klappat” en hel del i livet, men märkt att få vet vad klappan egentligen fyller för funktion. Är du nyfiken lär du dig här.

WallanderYstad_17På väg mot Turistbyrån genom den skånska dimman. Längst till höger ser vi Lars Lundberg, som jobbat mycket med Gillberga stenbrott. Lars samtalar med en trevlig man som representerade Alséns i Färjestaden. Cyklisten är sannolikt wallanderstadbo.

WallanderYstad_18På Turistbyrån fick jag än en gång bekräftat att man fått Wallander på hjärnan i den lilla staden. Själv minns jag bäst och mest av Ystad från Ernst-Hugo Järegårds mycket personliga, tevesända spatserturer genom sin ungdoms stad. Men se det var mycket, mycket, mycket länge sedan…

Styckmord

styckmordTill denna plats vallfärdade i går representanter för Ölands näringsliv och turism – ”för att se och lära”. Man kan undra hur desperat situationen är och vilka medel man är beredd att ta till för att få fart på vår ö. Alvarsamt var med som objektivt öga och det var en skärrad, blek och darrig reporter som kom hem till Öland igen – med livet i behåll. På torsdag kan du läsa mer om dessa fasansfulla löpandebandetmord som folk betalar för att få se – om och om och omigen… 

Sune Flisa medaljeras med internationellt pris

Vår käre ledarskribent Sune Flisa förärades i morse Nordiska Kommuners och Högskolors Förenade Kunskapsakademiens högsta kulturutmärkelse, den så kallade ”Vitterhetskraschanen” i vitt guld med rödvit vimpel och indigoblått band.

Sune Flisa mottog utmärkelsen och 150 000 belgiska euromynt under en ceremoni i Riksdagens Allmänna Kyrka, RAK. Kraschanen överräcktes av från Bryssel uppreste Överceremonimästare Bertwald Rundkopf från EU:s Kulturråd, EUKR. Stockholms Småfioler spelade Ölandssången på blockflöjt medan motiveringen till det storartade priset rullades upp på storbildsskärmar i sakristian i Stockholms Lillkyrka och på kafédasset vid aphuset på Zoo i Bryssel:

Sune Flisa har med en obestridlig och okuvad stridslust gått till attack mot tidens pjoller och maktens dekadens. I alla slags medier, gamla som nya, från rökpuffsnotiser på alvaret till analyserande verk i sin egen digitala tidning ”Stridsvrålet”, har han hövligt och genomtänkt genomskådad pajasernas konster och grimaser för att med laserstyrd precision sätta in sina träffsäkra dolkstötar i den intet ont anande fienden. Inte ens i minsta bisats gives en strimma hopp om nåd. Därför krönes i dag Sune Flisa med vår allra heligaste hedersbetygelse, ”För tapperhet i strid, av tolfte ordningen”.

Alvarsamt instämma till fullo i lovsången och önska Sune Flisa lycka till. Redaktionen vill dock inte bara instämma utan även stämma – i bäcken – och redan nu säga blankt nej till eventuellt nya och större honorarkrav från gode Sunes sida. Arvoderingen är redan i dag ”starkt betungande för Alvarsamts kulturredaktion, personalavdelning, marknadsföringsenklav och stridsledningscentral”.

En flisa för Brunte

flisa_0004_Hög

I dessa dagar är hästen på allas läppar. Det är häst i lasagne. Det är pålle i köttbullarna på IKEA. Det är springare i käk från Rumänien, Belgien, Ryssland, Danmark, Norge och Schweiz. Det är alltså inne med kuse – på tallriken.

Hästen var säkerligen ännu mer inne då denna mer än två meter höga sten restes till vänster om nedfartsvägen mot Södra bruket. Jag har fått mig berättat att den restes som gravsten – för en häst som slitit färdigt i detta korta jordeliv.

Det krävdes säkerligen mycket arbete för att få upp stenen, som lär väga upp mot ett halvt ton. Det är inte svårt att tänka sig hur mycket den hädangångna kraken saknades av sin husbonde, som med arrangemanget förhoppningsvis fick en lisa av sin flisa.

trippelknockouten

MBvandring_0250

I Mörbylånga stöter jag ihop med genomsympatiske Hans Karlsson, en historieberättare av sällan skådad sort. Han är född och uppvuxen i Albrunna men bor nu i Mörbylånga. Vi hann bara skaka tass så började han:

– Du förstår vi var tre unga kompisar i Albrunna som fick för oss att dra till Stockholm en helg. Vi pratade om det på en fredag och åkte på lördagen. Vi blev borta i 20 år.

– Jag jobbade ett halvår på färjan mellan Kalmar och ön. I hamnen i Kalmar knackade en kille på och undrade om han kunde få hjälp med att bunkra vatten till sin segelbåt. Han fick sex hinkar av mej. Han hette Evert Taube.

Hans Karlsson skriver en hel del. Då har han nytta av händelser och detaljer ur sitt omväxlande liv. Denna sanna historia blev en dikt – småningom:

– I Stockholm umgicks jag mycket med Lunkan, en god vän från Finland, en mycket duktig boxare. Vi var ute på stan en kväll då tre tjommar stötte på oss och ville bomma cigaretter.

– Jag röker inte, sa Lunkan.
– Då vill vi ha pengar, sa tjommarna.
– Jag har inga pengar, sa Lunkan.
– Då ska du förbanne mej ha stryk, sa tjommarna.

Hans Karlsson fortsätter:
– Det hördes några dunsar och skrik och en minut senare låg dom tre tjommarna utslagna och krälande som kokt spaghetti i gräset. Det var en mycket lätt match för Lunkan.

– Senare skrev jag en dikt om denna episod som fick ett så dramatiskt slut. Och i dikten är man fri. I dikten är det jag som knockar slöddret.

Vi skrattade båda och skiljdes med det ömsesidiga löftet om att ses till våren…

Sannsaga

Det var en gång en by i Jämtland. Min fru och jag bodde i den. I byn fanns en affär. Den gick sämre och sämre eftersom folk som bodde i byn handlade mer och mer i den stora staden. Folk i byn skällde på handlaren för att han inte hade alla varor som fanns i den stora staden.

Handlaren i byns affär gick i konkurs. Det kom en ny handlare som trodde på framtiden. Människorna i byn sa att det nu var viktigt att vara köptrogen. Men även denna handlare fick höra att han inte hade allt som fanns i staden. Därför sa man att det var viktigt att vara ännu mer köptrogen, och så fortsatte man att handla mer och mer i staden.

Handlare två gick i konkurs. Handlare tre sa som det var: – Handlar ni inte merparten här i butiken blir den inte långvarig. Folket i byn poängterade ånyo hur viktigt det var med köptroheten, och så fortsatte man att handla i staden. Det var inte långt till staden, bara tio mil tur och retur, så den lilla kostnaden för bilfärden, 500 kronor, vägdes med råge upp av de lägre priserna i staden, påstod de som visste.

Handlare tre och fyra gick i konkurs. I dag finns ingen affär i byn. Där det förr var liv och rörelse och där folk möttes och där skratten ekade är det i dag alldeles tyst. Man träffas sällan, men nån enstaka gång om året stöter man ihop med nån granne på nån affär inne i den stora staden. Men då har man inte tid att språkas som förr. Hinner man säga något så är det att ”det var bättre förr, då man träffades i byns affär och alla kände alla och det var roligt att handla.”

Boken om Södra Möckleby socken

Det är långt till våren 2014 då boken om Södra Möckleby socken ska ligga på bokhandelsdiskarna. Men redan nu kan berättas att en sockenbok faktiskt är på gång. Fotot nedan är från måndagens redaktionsmöte i Degerhamns Hembygdsmuséum.

sockenboken_1Från vänster ser vi undertecknad, Anna-Britt Lagerström, Birger Hagman, Rolf Hansson, Laila Henell, Lars Henell, Uno Magnusson och Gunvor Backlund.

Ugglor, hökar, gäss och andra djur

Ottenby, fredag. Vi såg hundra fågelskådare, en hökuggla, en duvhök som slagit en gås, en kronhjort, en vanlig tjur, tio får, 50 prutgäss, 100 vitkindade gäss, en rödbrun långhårig larv – och tre göteborgare. Vi fotade dock bara fågelskådarna och larven. Allt annat fick vara. Varför offra kraft på en liten uggla som sitter hundra meter in i bushen och som knappt blir synlig om man inte har med sig teleobjektiv stora som Tjocka Bertha?

Göteborgarna mötte vi för några dagar sedan uppe i fågeltornet vid Södra lundsjön. Kvinnan i trion är vänligheten själv. Vi får låna hennes kikare för att titta i, och hon berättar sanningsenligt vad hon sett under dagen. De två männen är också vänliga och trevliga men blir trots detta alltmer suspekta. I tornet, för några dagar sedan, sade nämligen han i gröna hatten att han en gång sett ”ett ogenomskinligt svart moln av 18 000 starar” någonstans i Värmland. När vi i dag frågade hur många fåglar det verkligen var blev svaret ett annat:

– Vi har kommit fram till att det var 20 000 starar. Inte 18 000.

Så är de, göteborgarna. Ge dem en stare och de skarvar ihop ett helt moln.

Kvarten senare kom den långhåriga larven lallande över stigen i dagens sista solljus. Den gick snabbt. Jag fick kasta mig ned på marken med makrogluggen och krälande som en vipera berus följa den så gott det gick över stock och sten, läs strå och korn. Den var mycket vacker och i någon av bilderna kan vi möta dess blick – sanningens blick.

På vägen hem träffade vi göteborgarna igen. Den trevliga och ärliga kvinnan visade återigen var hökugglan satt och mannen i den gröna hatten frågade om jag hittat något intressant att fotografera.

– Ja, sa jag. En larv.

– Åh, sa mannen i den gröna hatten. Var den stor?

– Njae, sa jag. Inte så värst. En meter ungefär.

Längst fram skådar man larvens ärliga blå ögon. Och under huvudet skymtar en ”arm”.
 
Larven fick upp en betydande hastighet, säkert tre centimeter per sekund. Det var extremt svårt att hänga med och hitta skärpan. Skärpedjupet här handlar om tre till fyra millimeter.
 
Från sidan är det alltid enklare att få skarpa bilder av objekt som rör sig långsamt. Här är larven i hela sin längd, uppskattningsvis åtta centimeter. Huvudet är åt vänster.
 
Just när jag tog denna bild såg jag att larven var lite förkyld. Han var snorig om näsan.
 
Ottenby var packat med fågelskådare i dag. De stod i klungor och tipsade varandra om sanna iakttagelser och måhända mindre sanna iakttagelser.
 
Stilstudie av inaktiva fågelskådare. Vissa aktiva ornitologer kan stå blickstilla och titta i kikaren en halvtimme eller mer. Andra sveper nervösare med teleskopet över landskapet.
 
Somliga fågelskådare har stått och tittat så länge i sina tuber att de måste sätta sig. Men även sedan de gjort det fortsätter de att stirra ned i okularen.
 
Pippifotografer med mindre kanoner ger verkanseld.
 
En modern kanonfotograf med kamouflagemålad kanonpipa. En kula från den här sänker nog den största fågel…
 
Det är mannen till höger, här lagd i klädsam oskärpa, som ger olika uppgifter om antalet starar i den flock ”som förmörkade himlen nånstans i Värmland nån gång för länge sen”…
 
Med en sådan här Tjocka Bertha för hundratusen kan man faktiskt se att det är en hökuggla som sitter hundra meter bort.
Märkt ,

Mot examen – etapp III

Trollskogen. Spännande skog i tjocka sanddyner – men inte ett troll så långt ögat nådde. Thorsten Jansson berättade bland annat om Bödaupproret. Det har gått hett till på norra Öland och än i dag ser norrölänningen med viss skepsis på nymodigheter och propåer från Kungliga huvudstaden.

I Trollskogen drabbades Thorsten av en allt starkare drift att höja sig över mängden. Först höll han anförande uppe i en tall, senare stående på ett elskåp. Jan Mikaelsson var aningen modestare; för honom räckte det med att ta steget upp på en pall.

Som sagt, inga troll. Eller var det de som kom maskerade till kvigor? Ingen vet.

Thorsten Jansson i position med prima utsikt.
 
Thorsten berättar högt upp i det blå. Hur 17 kom han upp i den ståtliga talarstolen?
 
Avspänd stilstudie av folkbildaren Thorsten Jansson.
 
Glädjespridaren Jan Mikaelsson nådde inte Thorstens rent svindlande höjder i Trollskogen.
 
Med en politisk brandtalares intensitet berättade Jan Mikaelsson om Trollskogens uppkomst och om flygsanden, som enligt Linné till och med tog livet av människor.
 
Men vad nu, då? Vilka kommer där borta!?
 
Ja, titta ni. Vi tål att tittas på.
 
Jan Mikaelsson fotograferar sällsynta djur i Trollskogen. Det högtidliga tillfället föranleder en position i knästående. 
 
Fortsättninng följer med Etapp IV…
 

Albrunna lund – en mötesplats

Här går inte att mötas utan att stanna och prata. Vi hann bara ett kliv eller tre in i klorofyllen förrän vi var inbegripna i livlig diskussion med ett äldre par från Kastlösa.

– Ni förstår mården och korpen har ökat alldeles för jäkligt. Sen skabben tog räven, som tog mårdungar, är mården ett problem. I dag finns varken brushane, storspov eller strandskata där vi bor. Mården! Och mården är så listig. Varje år häckar ringduvan i en cypress på vår tomt. I år kom dom 14 mars och 25 la dom äggen. Mården kikar då och då in för att kolla hur stora middagarna har hunnit växa sej. De två ungarna får leva till några dar innan dom är flygfärdiga. Då slår han till. Och han har tänder som en liten tiger!

Den äldre mannen skiner upp i ett varggrin.

– Men även jag kan vara farlig. Jag tar mården i fälla. Hittills i år har det blivit tre…

Nästa möte – bara trettio meter öster om det förra – blev danskt. Stigen är smal så kommer ytterligare folk får man försiktigt kliva ut i bushen för att underlätta mötet, något som ofta resulterar i att även nykomlingarna stannar och faller in i diskussionen. Dansken menade att Sverige har många fler växter kvar ute i det fria än Danmark.

– Där har jordbruket dödat nästan alla!

– Men Danmark är yndigt ändå, försöker vi i nåt slags lam tröst. Vi är ofta där, på västra Jylland och i Skagen.

– Skagen är ok, men Sverige är bättre, säger dansken och byter ämne. Där vi bor på Öland finns ekoxar. Ni skulle se dom när dom svärmar i juni.

– Ja, det vore intressant…

Dansken sätter sig på huk och börjar rita en karta på den mjuka stigen.

– Här är husen. Här är grannen. Här bor vi, säger dansken och pekar på en kotte. Det är vårt hus. Kom när ni vill. Är vi inte hemma är det bara att gå upp till den gamla eken på tomtens norrsida. Där svärmar ekoxarna. Välkomna.

Vi hinner femtio meter. Nytt möte. Nytt samtal. Ett äldre par med spänstig gång.

– Vi bor i Grönhögen, vi.

– Men vi spelar inte golf, säger kvinnan och drar mungiporna en aning nedåt. Golfare är inte vår stil. Dom bara snackar skit. Dom vet allt om alla. Nä, golf är ingen sport, bara ett sätt att umgås.

– Ja, dom vet allt om oss, säger mannen lakoniskt.

Kvinnan pekar på vårt sju meter höga kamerastativ…

– Hur kan ni trycka på knappen när kameran är långt där uppe i skyn?

– Tja, säger jag och försöker tänka ut en pedagogisk förklaring. Vi gör det med radiovågor.

– Jaså, säger kvinnan. Med radiovågor! Ja, jag har alltid gillat radio. Det är bättre än TV. TV är mest skit nu för tiden. Men nu ska vi gå. Glöm bara inte vad vi sa om golfare. Tack för pratstunden.

– Dom vet allt om oss, upprepar mannen och höjer ett varningens finger.

Denna dag – alltså i går – blev det så mycket prat att bilderna får vänta – en dag eller tre.

En potatisodlares lördag

I en gammal lagårdsbyggnad vid Strömgatan ned mot vattnet i Degerhamn gömmer sig på höger sida en liten gårdsbutik bakom en enkel entré. Där kan man om vintern köpa fyra sorters potatis, morötter, lök, safter och juicer, honung, ägg, tvålar, flätade hjärtan och en hel del annat. Priserna är lika små som lökarna är stora; du köper fem för en tia! Sommartid utökas sortimentet med grönsaker och frukt.

Bakom den enkla och trivsamma butiken döljer sig, rent formellt, Strömmelns Lantbruk AB. Och bakom bolaget står Staffan Petersson, bonde på gården sedan 1967.

– Farfar köpte gården 1933. Min pappa Ingvar och hans bror Lennart tog över 1949, och jag började här redan som 15-åring – som lärling, berättar Staffan.

På gårdens 83 hektar åker odlas spannmål, vall, raps, potatis, lök, gula ärtor och bruna bönor. Betesmarkerna är utarrenderade till grannar.

– Jag är inne på mitt 45:e år som lantbrukare, konstaterar Staffan. Jag kan inte tänka mej att göra nåt annat, och förresten har bäst-före-datum gått ut för länge sen…

När Alvarsamt gör gårdsvisit ska Staffan köra sin 25 år gamla potatissorteringsmaskin. Att det är lördag spelar ingen roll. En bonde skiljer inte på vardag och helgdag och vilodag är ett okänt begrepp.

– Maskinen sorterar knölarna i storlek och vid rullbandet står jag och tar bort dom dåliga, berättar Staffan. Den prima potatisen går ned i säck på våg som stänger av fyllningen vid en viss vikt. Svinnet tar en granne till nötkreaturen. Kapaciteten är drygt ett ton per timme, men jag kör bara runt ett halvt för att få allra bästa kvalitet.

Familjen Petersson startade gårdsbutiken för tolv år sen. Den kräver mer jobb än man kan tro. Det mest krävande är planering och inköp – och bärplockning!

– Vi producerar inte allt vi säljer. Därför samarbetar vi med andra gårdsbutiker. Sommartid ska våra hallon plockas om mornarna, jordgubbar ska beställas och hämtas varenda dag. Och saknas nåt i butiken kan man ge sej 17 på att nån kund vill ha precis den varan! säger Staffan och skrattar.

Så krokar han hörselskydden runt mössan och drar igång den stora potatismaskinen. Här ska sorteras! Det börjar bli bråttom. I slutet av mars ska sättpotatisen vara i backen för att den färska knölen ska kunna säljas till midsommar.

– Men det är roligt och jag fortsätter så länge jag får vara frisk, säger Staffan Petersson och gör tummen upp.

Så rullar det på med sådd och skörd, sådd och skörd, sådd och skörd – år in och år ut…

En bonde har så här års många järn i elden. Staffan Petersson hälsar välkommen till gårdsbutiken medan han gör upp en affär i telefon.
 
Ungefär ett halvt ton i timmen går genom sorteringsmaskinen. I dag är det stor King Edward som ska synas. Sorten brukar ge ett svinn på upp mot femton procent men tack vare förra årets skörd av storpotäter är bortfallet nu bara fem.
 
Skadad potatis plockas bort och läggs över den hitre balken för transport till ”spillådan”. Den  prima knölen går raka vägen i säck på våg.
 
Arbetet vid rullbandet är ensamt och enformigt. Och mängden potatis är enorm. Ett hektar kan ge 50 ton. – Men odlingen är kostsam, säger Staffan. Om butiken säljer för 9 kronor kilot kan jag få 1:20. Det är katastrof, men ingen idé att göra uppror. Då köper dom från Holland i stället. När jag började som 15-åring här körde jag potatis i 50-kilossäckar till affären, där jag kunde få upp mot 1:25 per kilot – på 1960-talet! Det heter att vi lever och verkar på en fri marknad. Men det gäller inte producenten, bonden alltså.
 
Den gamla maskinen är vänlig mot den relativt känsliga potatisen. Hastigheten är måttlig och knölarna skadas inte av vass metall eller höga fall.
 
Säcken är full. Vågen slår ifrån ytterligare fyllning från bandet. Nu ska säcken sys ihop. Sedan på med ny säck. Och så där håller det på, timme efter timme.
 
Asterix och King Edward och två andra sorter i gårdsbutiken. För tjugofem kronor får du fem kilo.
 
Fem lökar för tio kronor. Tolv sprättägg för tjugofem och en påse morötter för tio. Snacka om konkurrenskraftiga priser!

 

Märkt

Stickkafé

Onsdagar 14:00 går startskottet. Kacklet tilltar och en stund senare går stickorna varma. Det är stickkafé hos Atelje Liz mitt i Södra Möckleby centrum mellan ICA Trofast och biblioteket. I dag var man åtta flickor. Vissa kallar dem damer, men fritt val gäller. Så är det också med göromålen.

– Man behöver inte sticka. Man kan göra precis vad man vill under förutsättning att man dessutom vill kackla, säger kackeldirigenten själv, Lizbeth Janzon och blinkar.

– Det är alltså två saker man måste göra samtidigt. Följaktligen finns inga män här, säger Fia och skratten fyller den lilla lokalen.

Så sitter man i timmar och stickar och virkar och broderar – och kacklar. Och har de inte slutat, så sitter de där än. Det är inte utan att man som man blir en aning avundsjuk.

Stickmaffian har vevat igång. Från vänster ser vi Charlotte, Ki, Fia, Berit – som virkar! – Rose-Marie, Britt-Marie och Annika. Den åttonde flickan, Liz, har gett plats för fotografen.

Rose-Mari, Britt-Marie, Annika och Liz Janzon längst till höger. Hon berättar att stickkafeet har hållit på i runt två år, och att det kommer intresserade även från andra byar än Södra Möckleby. Dagens träff lockade exempelvis en från Grönhögen och två från Albrunna. – Vi är många nyinflyttade i trakten, berättar Liz. Då är stickkafeet ett utmärkt sätt att lära känna folk.
 
Charlotte preparerar tyget med en hullingförsedd nål inför ett broderi. Ki stickar och Fia ser ut att ha tagit en liten paus.
 
 
Märkt ,

Liz – en konsthantverkets universalbegåvning

– Att flytta till Södra Möckleby är det bästa vi nånsin har gjort, säger Lizbeth Janzon, konsthantverkare mitt i byn. Jag ville flytta för jag hade blivit kär.

Men hur ska det gå för din man, Leif? frågade mina vänner i Karlshamn.

– Ingen fara. Han får följa med, svarade jag.

Lizbeth hade inte hittat en ny man. Hon hade kärat ned sig i en kvarn, en 120 år gammal väderkvarn i Södra Möckleby.

– Först hyrde vi huset med kvarnen. Sen köpte vi eget hus, mitt emot min lilla butik. Det kan inte bli bättre, konstaterar Lisbeth Janzon.

Lizbeth, i byn kallad Liz, är tusenkonstnär. Hon har sysslat med konsthantverk i 25 år. Hon gör smycken i så kallad silverlera. Hon målar porslin. Hon tillverkar sina egna varupåsar i papper och färgat bivax. Tidigare har hon fotograferat, knypplat och drejat.

– Det enda jag inte har gjort av det du ser i butiken är tvålarna och fotona.

Men trots sitt mångfasetterade skapande har hon inte sökt sig till det konstnärliga uttrycket, inte längtat efter det.

– Nej, aldrig. Allt var en slump. En väninna som målade porslin frågade om jag ville vara med. Jag blev fast och på den vägen är det…

Men vägen till den kombinerade ateljén och butiken har varit både krokig och omväxlande.

– Jag är egentligen banktjänsteman. Men jag började mitt arbetsliv på Strömma Bomullsspinneri. Sen blev det arkitektkontor några år. Och sen mack. Men före mackjobbet hade jag vävstuga med en väninna i elva år. Sen öppnade jag porslinsaffär i Svängsta. Sen Sparbanken 1964, där jag blev kvar till slutet 1970-talet. Det lustiga är att den här ateljén tidigare har varit just bank. Banken förföljer mej! skrockar Liz.

Naturen är hennes förebild och inspirationskälla.
– Den här tog jag hem från skogen, berättar Liz och håller upp en träbit. Ser du vad det här är? frågade jag min man.
– En träbit, svarade han.
– Nej, sa jag. Det är inte en träbit. Den är början till mina silversmycken. Och det var den – träbiten!

Lizbeth Janzon har många idéer. Och hon genomför dem.
– Den senaste kallar jag stickkafé. Vi samlas här i ateljén på onsdagar och stickar och fikar och kacklar lite. Vi är många nyinflyttade i byn så jag ser stickkafeet som en möjlighet att lära känna folk, säger Liz och vill tillägga att…

Men stopp och belägg! Det tar vi en annan gång, Liz. På onsdag. Då infinner sig nämligen Alvarsamt till stickkafeet – för att sticka och fika och kackla lite…

Nu gäller det att ha fullt i butiken. Snart kommer fågelskådarna och i juni börjar övriga turister dyka upp. – Det är synd att många affärer har stängt under sommaren. Det kommer ofta besökare in till mig och beklagar sig över att så mycket är stängt. Man borde i alla fall ha öppet över Skördefesten, säger Liz.

Liz gör en ring. ”Pinnen” heter på fackspråk mandrell. På den finns mått för olika ringstorlekar.

Varje smycke är unikt. Det görs bara i ett exemplar. Och i alla anar vi naturens avtryck. Det kan vara blommor, blad, taggiga stammar, lena frukter – eller kanske en fisk.

Liz har arbetat med silverlera i sex av sina 25 år som konsthantverkare. 

Färdig brosch gjord i silverlera. När leran har torkat bränns den i ugn.
 
 Allt som Liz tar sig för präglas av god smak. Även förpackningarna är viktiga.
 
Arbetet med silverlera kräver bara enkla hjälpmedel. Till höger skymtar den träbit, som gett form och yta åt lerbiten i Lizbeths hand.
 
Smycke i kedja.
 
Halsband med infattad sten. I april är Liz på cirkelledarkurs i Lund – för jobb i kopparlera. Det finns även guldlera men den är av naturliga skäl kolossalt dyr.
 
Liz i Ateljeliz. Liz vill ständigt lära nytt och utvecklas. Att börja blogga lockar henne. – Kan det gå trots att jag är idiot med datorer?
 
Smycke i stickad silvertråd.
 
Detalj av halsband. 
 
Lisbeth Janzons kanske mest kända smycke, prinsessan Victorias halsband, ”Drottning Ödas silvertråd”.
Märkt