Kategoriarkiv: Människor o kultur

Ugglor, hökar, gäss och andra djur

Ottenby, fredag. Vi såg hundra fågelskådare, en hökuggla, en duvhök som slagit en gås, en kronhjort, en vanlig tjur, tio får, 50 prutgäss, 100 vitkindade gäss, en rödbrun långhårig larv – och tre göteborgare. Vi fotade dock bara fågelskådarna och larven. Allt annat fick vara. Varför offra kraft på en liten uggla som sitter hundra meter in i bushen och som knappt blir synlig om man inte har med sig teleobjektiv stora som Tjocka Bertha?

Göteborgarna mötte vi för några dagar sedan uppe i fågeltornet vid Södra lundsjön. Kvinnan i trion är vänligheten själv. Vi får låna hennes kikare för att titta i, och hon berättar sanningsenligt vad hon sett under dagen. De två männen är också vänliga och trevliga men blir trots detta alltmer suspekta. I tornet, för några dagar sedan, sade nämligen han i gröna hatten att han en gång sett ”ett ogenomskinligt svart moln av 18 000 starar” någonstans i Värmland. När vi i dag frågade hur många fåglar det verkligen var blev svaret ett annat:

– Vi har kommit fram till att det var 20 000 starar. Inte 18 000.

Så är de, göteborgarna. Ge dem en stare och de skarvar ihop ett helt moln.

Kvarten senare kom den långhåriga larven lallande över stigen i dagens sista solljus. Den gick snabbt. Jag fick kasta mig ned på marken med makrogluggen och krälande som en vipera berus följa den så gott det gick över stock och sten, läs strå och korn. Den var mycket vacker och i någon av bilderna kan vi möta dess blick – sanningens blick.

På vägen hem träffade vi göteborgarna igen. Den trevliga och ärliga kvinnan visade återigen var hökugglan satt och mannen i den gröna hatten frågade om jag hittat något intressant att fotografera.

– Ja, sa jag. En larv.

– Åh, sa mannen i den gröna hatten. Var den stor?

– Njae, sa jag. Inte så värst. En meter ungefär.

Längst fram skådar man larvens ärliga blå ögon. Och under huvudet skymtar en ”arm”.
 
Larven fick upp en betydande hastighet, säkert tre centimeter per sekund. Det var extremt svårt att hänga med och hitta skärpan. Skärpedjupet här handlar om tre till fyra millimeter.
 
Från sidan är det alltid enklare att få skarpa bilder av objekt som rör sig långsamt. Här är larven i hela sin längd, uppskattningsvis åtta centimeter. Huvudet är åt vänster.
 
Just när jag tog denna bild såg jag att larven var lite förkyld. Han var snorig om näsan.
 
Ottenby var packat med fågelskådare i dag. De stod i klungor och tipsade varandra om sanna iakttagelser och måhända mindre sanna iakttagelser.
 
Stilstudie av inaktiva fågelskådare. Vissa aktiva ornitologer kan stå blickstilla och titta i kikaren en halvtimme eller mer. Andra sveper nervösare med teleskopet över landskapet.
 
Somliga fågelskådare har stått och tittat så länge i sina tuber att de måste sätta sig. Men även sedan de gjort det fortsätter de att stirra ned i okularen.
 
Pippifotografer med mindre kanoner ger verkanseld.
 
En modern kanonfotograf med kamouflagemålad kanonpipa. En kula från den här sänker nog den största fågel…
 
Det är mannen till höger, här lagd i klädsam oskärpa, som ger olika uppgifter om antalet starar i den flock ”som förmörkade himlen nånstans i Värmland nån gång för länge sen”…
 
Med en sådan här Tjocka Bertha för hundratusen kan man faktiskt se att det är en hökuggla som sitter hundra meter bort.
Taggad ,

Mot examen – etapp III

Trollskogen. Spännande skog i tjocka sanddyner – men inte ett troll så långt ögat nådde. Thorsten Jansson berättade bland annat om Bödaupproret. Det har gått hett till på norra Öland och än i dag ser norrölänningen med viss skepsis på nymodigheter och propåer från Kungliga huvudstaden.

I Trollskogen drabbades Thorsten av en allt starkare drift att höja sig över mängden. Först höll han anförande uppe i en tall, senare stående på ett elskåp. Jan Mikaelsson var aningen modestare; för honom räckte det med att ta steget upp på en pall.

Som sagt, inga troll. Eller var det de som kom maskerade till kvigor? Ingen vet.

Thorsten Jansson i position med prima utsikt.
 
Thorsten berättar högt upp i det blå. Hur 17 kom han upp i den ståtliga talarstolen?
 
Avspänd stilstudie av folkbildaren Thorsten Jansson.
 
Glädjespridaren Jan Mikaelsson nådde inte Thorstens rent svindlande höjder i Trollskogen.
 
Med en politisk brandtalares intensitet berättade Jan Mikaelsson om Trollskogens uppkomst och om flygsanden, som enligt Linné till och med tog livet av människor.
 
Men vad nu, då? Vilka kommer där borta!?
 
Ja, titta ni. Vi tål att tittas på.
 
Jan Mikaelsson fotograferar sällsynta djur i Trollskogen. Det högtidliga tillfället föranleder en position i knästående. 
 
Fortsättninng följer med Etapp IV…
 

Albrunna lund – en mötesplats

Här går inte att mötas utan att stanna och prata. Vi hann bara ett kliv eller tre in i klorofyllen förrän vi var inbegripna i livlig diskussion med ett äldre par från Kastlösa.

– Ni förstår mården och korpen har ökat alldeles för jäkligt. Sen skabben tog räven, som tog mårdungar, är mården ett problem. I dag finns varken brushane, storspov eller strandskata där vi bor. Mården! Och mården är så listig. Varje år häckar ringduvan i en cypress på vår tomt. I år kom dom 14 mars och 25 la dom äggen. Mården kikar då och då in för att kolla hur stora middagarna har hunnit växa sej. De två ungarna får leva till några dar innan dom är flygfärdiga. Då slår han till. Och han har tänder som en liten tiger!

Den äldre mannen skiner upp i ett varggrin.

– Men även jag kan vara farlig. Jag tar mården i fälla. Hittills i år har det blivit tre…

Nästa möte – bara trettio meter öster om det förra – blev danskt. Stigen är smal så kommer ytterligare folk får man försiktigt kliva ut i bushen för att underlätta mötet, något som ofta resulterar i att även nykomlingarna stannar och faller in i diskussionen. Dansken menade att Sverige har många fler växter kvar ute i det fria än Danmark.

– Där har jordbruket dödat nästan alla!

– Men Danmark är yndigt ändå, försöker vi i nåt slags lam tröst. Vi är ofta där, på västra Jylland och i Skagen.

– Skagen är ok, men Sverige är bättre, säger dansken och byter ämne. Där vi bor på Öland finns ekoxar. Ni skulle se dom när dom svärmar i juni.

– Ja, det vore intressant…

Dansken sätter sig på huk och börjar rita en karta på den mjuka stigen.

– Här är husen. Här är grannen. Här bor vi, säger dansken och pekar på en kotte. Det är vårt hus. Kom när ni vill. Är vi inte hemma är det bara att gå upp till den gamla eken på tomtens norrsida. Där svärmar ekoxarna. Välkomna.

Vi hinner femtio meter. Nytt möte. Nytt samtal. Ett äldre par med spänstig gång.

– Vi bor i Grönhögen, vi.

– Men vi spelar inte golf, säger kvinnan och drar mungiporna en aning nedåt. Golfare är inte vår stil. Dom bara snackar skit. Dom vet allt om alla. Nä, golf är ingen sport, bara ett sätt att umgås.

– Ja, dom vet allt om oss, säger mannen lakoniskt.

Kvinnan pekar på vårt sju meter höga kamerastativ…

– Hur kan ni trycka på knappen när kameran är långt där uppe i skyn?

– Tja, säger jag och försöker tänka ut en pedagogisk förklaring. Vi gör det med radiovågor.

– Jaså, säger kvinnan. Med radiovågor! Ja, jag har alltid gillat radio. Det är bättre än TV. TV är mest skit nu för tiden. Men nu ska vi gå. Glöm bara inte vad vi sa om golfare. Tack för pratstunden.

– Dom vet allt om oss, upprepar mannen och höjer ett varningens finger.

Denna dag – alltså i går – blev det så mycket prat att bilderna får vänta – en dag eller tre.

En potatisodlares lördag

I en gammal lagårdsbyggnad vid Strömgatan ned mot vattnet i Degerhamn gömmer sig på höger sida en liten gårdsbutik bakom en enkel entré. Där kan man om vintern köpa fyra sorters potatis, morötter, lök, safter och juicer, honung, ägg, tvålar, flätade hjärtan och en hel del annat. Priserna är lika små som lökarna är stora; du köper fem för en tia! Sommartid utökas sortimentet med grönsaker och frukt.

Bakom den enkla och trivsamma butiken döljer sig, rent formellt, Strömmelns Lantbruk AB. Och bakom bolaget står Staffan Petersson, bonde på gården sedan 1967.

– Farfar köpte gården 1933. Min pappa Ingvar och hans bror Lennart tog över 1949, och jag började här redan som 15-åring – som lärling, berättar Staffan.

På gårdens 83 hektar åker odlas spannmål, vall, raps, potatis, lök, gula ärtor och bruna bönor. Betesmarkerna är utarrenderade till grannar.

– Jag är inne på mitt 45:e år som lantbrukare, konstaterar Staffan. Jag kan inte tänka mej att göra nåt annat, och förresten har bäst-före-datum gått ut för länge sen…

När Alvarsamt gör gårdsvisit ska Staffan köra sin 25 år gamla potatissorteringsmaskin. Att det är lördag spelar ingen roll. En bonde skiljer inte på vardag och helgdag och vilodag är ett okänt begrepp.

– Maskinen sorterar knölarna i storlek och vid rullbandet står jag och tar bort dom dåliga, berättar Staffan. Den prima potatisen går ned i säck på våg som stänger av fyllningen vid en viss vikt. Svinnet tar en granne till nötkreaturen. Kapaciteten är drygt ett ton per timme, men jag kör bara runt ett halvt för att få allra bästa kvalitet.

Familjen Petersson startade gårdsbutiken för tolv år sen. Den kräver mer jobb än man kan tro. Det mest krävande är planering och inköp – och bärplockning!

– Vi producerar inte allt vi säljer. Därför samarbetar vi med andra gårdsbutiker. Sommartid ska våra hallon plockas om mornarna, jordgubbar ska beställas och hämtas varenda dag. Och saknas nåt i butiken kan man ge sej 17 på att nån kund vill ha precis den varan! säger Staffan och skrattar.

Så krokar han hörselskydden runt mössan och drar igång den stora potatismaskinen. Här ska sorteras! Det börjar bli bråttom. I slutet av mars ska sättpotatisen vara i backen för att den färska knölen ska kunna säljas till midsommar.

– Men det är roligt och jag fortsätter så länge jag får vara frisk, säger Staffan Petersson och gör tummen upp.

Så rullar det på med sådd och skörd, sådd och skörd, sådd och skörd – år in och år ut…

En bonde har så här års många järn i elden. Staffan Petersson hälsar välkommen till gårdsbutiken medan han gör upp en affär i telefon.
 
Ungefär ett halvt ton i timmen går genom sorteringsmaskinen. I dag är det stor King Edward som ska synas. Sorten brukar ge ett svinn på upp mot femton procent men tack vare förra årets skörd av storpotäter är bortfallet nu bara fem.
 
Skadad potatis plockas bort och läggs över den hitre balken för transport till ”spillådan”. Den  prima knölen går raka vägen i säck på våg.
 
Arbetet vid rullbandet är ensamt och enformigt. Och mängden potatis är enorm. Ett hektar kan ge 50 ton. – Men odlingen är kostsam, säger Staffan. Om butiken säljer för 9 kronor kilot kan jag få 1:20. Det är katastrof, men ingen idé att göra uppror. Då köper dom från Holland i stället. När jag började som 15-åring här körde jag potatis i 50-kilossäckar till affären, där jag kunde få upp mot 1:25 per kilot – på 1960-talet! Det heter att vi lever och verkar på en fri marknad. Men det gäller inte producenten, bonden alltså.
 
Den gamla maskinen är vänlig mot den relativt känsliga potatisen. Hastigheten är måttlig och knölarna skadas inte av vass metall eller höga fall.
 
Säcken är full. Vågen slår ifrån ytterligare fyllning från bandet. Nu ska säcken sys ihop. Sedan på med ny säck. Och så där håller det på, timme efter timme.
 
Asterix och King Edward och två andra sorter i gårdsbutiken. För tjugofem kronor får du fem kilo.
 
Fem lökar för tio kronor. Tolv sprättägg för tjugofem och en påse morötter för tio. Snacka om konkurrenskraftiga priser!

 

Taggad

Stickkafé

Onsdagar 14:00 går startskottet. Kacklet tilltar och en stund senare går stickorna varma. Det är stickkafé hos Atelje Liz mitt i Södra Möckleby centrum mellan ICA Trofast och biblioteket. I dag var man åtta flickor. Vissa kallar dem damer, men fritt val gäller. Så är det också med göromålen.

– Man behöver inte sticka. Man kan göra precis vad man vill under förutsättning att man dessutom vill kackla, säger kackeldirigenten själv, Lizbeth Janzon och blinkar.

– Det är alltså två saker man måste göra samtidigt. Följaktligen finns inga män här, säger Fia och skratten fyller den lilla lokalen.

Så sitter man i timmar och stickar och virkar och broderar – och kacklar. Och har de inte slutat, så sitter de där än. Det är inte utan att man som man blir en aning avundsjuk.

Stickmaffian har vevat igång. Från vänster ser vi Charlotte, Ki, Fia, Berit – som virkar! – Rose-Marie, Britt-Marie och Annika. Den åttonde flickan, Liz, har gett plats för fotografen.

Rose-Mari, Britt-Marie, Annika och Liz Janzon längst till höger. Hon berättar att stickkafeet har hållit på i runt två år, och att det kommer intresserade även från andra byar än Södra Möckleby. Dagens träff lockade exempelvis en från Grönhögen och två från Albrunna. – Vi är många nyinflyttade i trakten, berättar Liz. Då är stickkafeet ett utmärkt sätt att lära känna folk.
 
Charlotte preparerar tyget med en hullingförsedd nål inför ett broderi. Ki stickar och Fia ser ut att ha tagit en liten paus.
 
 
Taggad ,

Liz – en konsthantverkets universalbegåvning

– Att flytta till Södra Möckleby är det bästa vi nånsin har gjort, säger Lizbeth Janzon, konsthantverkare mitt i byn. Jag ville flytta för jag hade blivit kär.

Men hur ska det gå för din man, Leif? frågade mina vänner i Karlshamn.

– Ingen fara. Han får följa med, svarade jag.

Lizbeth hade inte hittat en ny man. Hon hade kärat ned sig i en kvarn, en 120 år gammal väderkvarn i Södra Möckleby.

– Först hyrde vi huset med kvarnen. Sen köpte vi eget hus, mitt emot min lilla butik. Det kan inte bli bättre, konstaterar Lisbeth Janzon.

Lizbeth, i byn kallad Liz, är tusenkonstnär. Hon har sysslat med konsthantverk i 25 år. Hon gör smycken i så kallad silverlera. Hon målar porslin. Hon tillverkar sina egna varupåsar i papper och färgat bivax. Tidigare har hon fotograferat, knypplat och drejat.

– Det enda jag inte har gjort av det du ser i butiken är tvålarna och fotona.

Men trots sitt mångfasetterade skapande har hon inte sökt sig till det konstnärliga uttrycket, inte längtat efter det.

– Nej, aldrig. Allt var en slump. En väninna som målade porslin frågade om jag ville vara med. Jag blev fast och på den vägen är det…

Men vägen till den kombinerade ateljén och butiken har varit både krokig och omväxlande.

– Jag är egentligen banktjänsteman. Men jag började mitt arbetsliv på Strömma Bomullsspinneri. Sen blev det arkitektkontor några år. Och sen mack. Men före mackjobbet hade jag vävstuga med en väninna i elva år. Sen öppnade jag porslinsaffär i Svängsta. Sen Sparbanken 1964, där jag blev kvar till slutet 1970-talet. Det lustiga är att den här ateljén tidigare har varit just bank. Banken förföljer mej! skrockar Liz.

Naturen är hennes förebild och inspirationskälla.
– Den här tog jag hem från skogen, berättar Liz och håller upp en träbit. Ser du vad det här är? frågade jag min man.
– En träbit, svarade han.
– Nej, sa jag. Det är inte en träbit. Den är början till mina silversmycken. Och det var den – träbiten!

Lizbeth Janzon har många idéer. Och hon genomför dem.
– Den senaste kallar jag stickkafé. Vi samlas här i ateljén på onsdagar och stickar och fikar och kacklar lite. Vi är många nyinflyttade i byn så jag ser stickkafeet som en möjlighet att lära känna folk, säger Liz och vill tillägga att…

Men stopp och belägg! Det tar vi en annan gång, Liz. På onsdag. Då infinner sig nämligen Alvarsamt till stickkafeet – för att sticka och fika och kackla lite…

Nu gäller det att ha fullt i butiken. Snart kommer fågelskådarna och i juni börjar övriga turister dyka upp. – Det är synd att många affärer har stängt under sommaren. Det kommer ofta besökare in till mig och beklagar sig över att så mycket är stängt. Man borde i alla fall ha öppet över Skördefesten, säger Liz.

Liz gör en ring. ”Pinnen” heter på fackspråk mandrell. På den finns mått för olika ringstorlekar.

Varje smycke är unikt. Det görs bara i ett exemplar. Och i alla anar vi naturens avtryck. Det kan vara blommor, blad, taggiga stammar, lena frukter – eller kanske en fisk.

Liz har arbetat med silverlera i sex av sina 25 år som konsthantverkare. 

Färdig brosch gjord i silverlera. När leran har torkat bränns den i ugn.
 
 Allt som Liz tar sig för präglas av god smak. Även förpackningarna är viktiga.
 
Arbetet med silverlera kräver bara enkla hjälpmedel. Till höger skymtar den träbit, som gett form och yta åt lerbiten i Lizbeths hand.
 
Smycke i kedja.
 
Halsband med infattad sten. I april är Liz på cirkelledarkurs i Lund – för jobb i kopparlera. Det finns även guldlera men den är av naturliga skäl kolossalt dyr.
 
Liz i Ateljeliz. Liz vill ständigt lära nytt och utvecklas. Att börja blogga lockar henne. – Kan det gå trots att jag är idiot med datorer?
 
Smycke i stickad silvertråd.
 
Detalj av halsband. 
 
Lisbeth Janzons kanske mest kända smycke, prinsessan Victorias halsband, ”Drottning Ödas silvertråd”.
Taggad