Lars Lundberg i arbetsrummet i Arontorpsvillan. Sedan tre år är han änkeman. – Inga-Britt och jag fick 45 fina år tillsammans – i vått och torrt.
Han fick en dålig start. Lars Lundbergs mörka barndom med en alkoholiserad far i Sörvik norr om Ludvika lystes mest upp av kringresande teatergrupper.
– Jag minns Margaretha Krook, Edvin Adolphson, John Elfström och många andra. Som pojk ville jag bli skådis men drömmen slogs i krasch av en stöddig Jarl Kulle.
– Vad vill du bli när du blir stor, då?
– Skådis.
– Har ni hört på maken. Pojkvaskern ska bli skåååååååååååådespelare.
Mamma var stins. Järnvägen lockade. Lars fick åka med ibland, skyffla kol till pannan. Ett hårt och skitigt jobb. I dag står en murad spis med formen av ett ånglok i trädgården.
– Minnen, säger Lars. Minnen som aldrig bleknar.
Lars tomt är ett kapitel för sig. Där finns flera små hus och krypin, blommor, krukor, vindorglar, konstverk och andra överraskningar. Till höger ett minne från barndomen: ångloket, här som fungerande ugn.
Lars Lundberg lämnade barndomshemmet så snart han kunde. Fadern var våldsam.
– En gång jaga han mej med yxa. Han kunde ha slagit ihjäl mej. Men jag var snabbare.
Lars fick jobb som ”pinnpojke” på Kungliga Telegrafverket, dagens Telia. Han åkte land och rike kring och projekterade ledningar.
– Det blev ett hårt nattliv. Jag har varit på landets alla krogar! Nästan. Det är bra med hårdkörning i unga år, säger Lars och drar på smilbanden. Man får snart nog och lugnar ner sej. I dag dricker jag bara lite vin på fester. Och ett och ett halvt glas vin hemma. Varje dag. Jag känner att det är nyttigt.
– Kungliga Telegrafverket var tristare än trist. Jag hade tre korgar: In, att göra, ut. Jag ville bort. Hamnade med min fru Inga-Britt i Iran. Det blev fyra år, 1975-1978. En annan värld. Shahen regerade. Det fanns bara två klasser, dom rika och dom fattiga. Vänliga människor men med starkt Amerikahat. Det låg helikopterdivisioner där, Bell-killar som röjde och söp, ett beteende som sätter spår för lång tid i människors sinnen – och minnen.
– Vill man få ett rikt liv ska man aldrig säga nej. Jag har aldrig gjort det. Därför har jag varit med om mycket, arbetat med mycket, sett mycket.
Det blev ingenjörskurser. På Hermods.
– Jag livnärde mej på sjukhusvak för ”farliga” och var lekpappa för psyksjuka barn. Dom farliga var verkligen farliga. Barnen var underbara, fantasifulla, levande.
Lars Lundberg hamnade i Libanon under inbördeskriget på 1970-talet. Det blev också en kortare tid på Curacao, den lilla ön norr om Venezuela. Hans liv är som ett lapptäcke. Många jobb, resor, kontakter, upplevelser – ibland livsfarliga.
– Man får aldrig säja nej!
Lars Lundberg hann före bron till Öland.
– Jag planerade för rikskablar på ön redan 1961. Kalmar-Löttorp, Mörbylånga-Alby med flera förgreningar. Jag bodde i Kalmar, Borgholm och Mörbylånga. Det var nåt speciellt med Öland. Jag sa till jobbarkompisarna att jag skulle kunna tänka mej att bosätta mej här. Dom tyckte jag var tokig. Nu har jag varit här i dryga 40 år. Om det är tokigt eller inte vet jag inte. Jag trivs här men jag kan nog bo var som helst i Sverige. Livet är märkligt. Man styrs av slumpen och av faktorer man inte råder över.
Pojken från Sörvik ville ha överblick. Han blev segelflygare. Pojken från Sörvik ville lära mer, tränga in i andra världar. Han gick konstnärlig kurs på Ölands Folkhögskola. Han målade, gjorde keramik, tecknade.
– Skissen har alltid lockat mej. Det ofullbordade är intressantare än det fullbordade.
Slagsäcken till vänster får ofta ta emot Lars frustration över misslyckade eller sirapslångsamma projekt. Just nu blir det många vänster- och högerkombinationer för att utvecklingen av Gillberga stenbrott har gått i stå. Lerkärlet har han gjort själv. Det håller inte att slå på…
Från konstens värld är steget inte långt till det Lars Lundberg sysslat mest med under senare år: Idéer för Ölands utveckling.
– Jag blev intresserad av sten och tog fram Ölandskuben. Jag vill, bokstavligt talat, att turisterna ska få med sej en bit av Öland hem. Och så har jag jobbat elva år med Jan Mikaelsson och stenbrottet i Gillberga.
Det är ett stort projekt. Och stentungt.
– Just nu har det fastnat i byråkratin på Länsstyrelsen. Jag minns mina tre korgar på Kungliga Telegrafverket. In, att göra, ut. På grund av regler ristade i sten blir vi nog försenade en hel säsong där uppe…
Det är en mäktig syn, Gillberga stenbrott. Varje millimeter lagrad kalksten representerar tusen år! Planerna, tillfälligt i stå, är att göra ett slags utomhusmuséum om den för Öland så viktiga stenindustrin. Längre fram i tiden hägrar en scen och…
Ölandskuben, en lika enkel som tungt vägande souvenir.
Att ha idéer är inte alltid så roligt som det kanske låter.
– Nej, många gånger är det frustrerande. Man går på nit efter nit. Lyckas man med en av åtta får man vara nöjd.
Ett slående exempel på hur svårt det är att få goda idéer att blomma är Systembolagsflytten från Mörbylånga till Färjestaden.
– Jag var för den. Turisterna kom till Färjestaden och frågade efter systemet. När dom fick höra att det låg i Mörbylånga stack dom till Kalmar i stället. Men flytten dödade Mörbylånga. Därför försökte jag få Systemet att etablera sej i både Mörbylånga och Färjestaden. Det gick inte. Lönsamheten var för svag i Mörbylånga, påstod landets kanske bästa kassako. Hur man än gör har man ändan bak…
Lars menar att alla människor har idéer. Men en idé räcker inte. Man måste också ha kraften och uthålligheten för att driva igenom den.
– Ibland är det svårt att få gehör. Man stöter på patrull. Idén ligger fel i tiden. Det blir ekonomiska svårigheter och – i värsta fall – idéen är inte hållbar. Ändå måste man tro på sin idé eftersom den alltid möts av motstånd! Det finns en nära nog automatisk motvilja till förändringar. Egoism och avundsjuka spelar roll. Man vill inte samverka, utan köra i sina egna fåror. Om den djupast liggande orsaken kan jag bara säga: Fan, vet.
Ölands största problem är enligt Lars Lundberg två kommuner som kivas. En fattig i norr, en något mindre fattig i söder.
– Ön har heller ingen bra strategi för nyetablering av företag. I Dalarna finns tusen möjligheter och man hjälps åt. Här är många krafter repellerande. Många företagare har kommit till Öland, mött svårförståeligt motstånd – och flyttat härifrån igen. Det saknas också en bra turistinformation. Man ser över två miljoner turister per år som en självklarhet. Det ska man sluta med. Dom kan snabbt bli många färre.
Lars skräder inte orden. Han talar klarspråk.
– Målet ska vara att bjuda turisterna på upplevelser för att kunna plocka av dom pengar. Det är inget att hymla med.
Södra Öland har sina speciella svårigheter.
– Man är få. Man är äldre och blir ännu äldre. Logistiken är dålig. Det saknas muskler och visioner. Se bara på odlingslandskapet och ett i dag elvaårigt världsarv. Hur har det utvecklats, förfinats och marknadsförts? Halvdant, om ens det. Orsaken är att det inte finns nån central punkt för att ta del av världsarvet. Information och inspiration skulle kunna läggas i Mörbylånga, i hamnen. Där kunde också södra öns kulturrikedom lyftas fram ur skuggorna. Spetsa härligheten med en turistinformation och en sommarservering! Södra Öland är inte, men skulle kunna bli, ett nyföretagarområde, ett slags Klondike. Men vägen dit är lång.
Lars tycker att vi lever i en märklig tid.
– Man får inte tro att man är nåt. Jantelagen gäller. Samtidigt ska man gå på kurs för att lära sej skriva CV om hur fantastiskt intelligent, framåt, fantasifull, samarbetsvillig, skärpt och arbetsduglig man är – för att få det enklaste jobb.
– Men man lär sej i livets skola. Det är jäkligt svårt att vara ärlig. Man möter ofta oväntat och ibland ologiskt motstånd när man har idéer och vill utveckla. Då får man backa. Göra omtag. Skissa igen och igen och igen, säger Lars Lundberg och blir tyst en stund.
– Ja, så ser jag nog livet. Ofullkomligt. Som en skiss.
alvarsamt 