mästerskräddare Moustafa från aleppo

Han heter Moustafa och är skräddare. Han är flykting från Aleppo i Syrien. Det sysslolösa livet i Mörbylånga blev trist och långsamt. Moustafa har väntat i nio månader men ännu har han inte fått besked om han får stanna.

– Jag har lite textil bakgrund och tänkte att vi måste göra nåt, berättar Henriette Jarild-Koblanck, Albrunna. Det blev språkträning tillsammans med den informella gruppen Medvandrarna och Kulturföreningen Karneval. Vi tiggde material och fick ihop massor av ”left over-tyger”. Sen har Moustafa sytt fantastiska kuddar. Elisabeth Wallen, sommarölänning med hus i Södra Möckleby, och jag har sytt kassar.

Och på den vägen är det. Ett litet projekt ser ut att kunna växa. Henriette Jarild-Koblanck fortsätter:

– Pengarna vi får in på försäljningen av alstren går tillbaka till Karneval så att vi kan bedriva språkträning även i höst. Jag har fotograferat dom grejor vi jobbar med: saxar, måttband och andra detaljer. Av bilderna gör jag en bilderbok med texter på svenska och engelska. Och Moustafa översätter till arabiska. Länsmuseet har sett vad vi gör och kan senare kanske tänka sej att sälja konsthantverk från olika asylboenden och från SFI. Småningom kan det kanske bli en utställning också…

Hela detta lilla färgsprakande projekt – som Alvarsamt såg frukterna av på Galleri Blå Kulan i Mörbylånga – kan ses som en ABC-bok i entreprenörskap. En bra idé kan växa, avknoppa sig och skapa något som företagsutvecklare brukar kalla synergieffekter. Alvarsamt önskar lycka till..

Glada kassar och väskor sydda av left over-tyger dinglar i taket på Galleri Blå Kulan i Mörbylånga. 

Vackra och tåliga kassar borde användas världen över i stället för plastkassar som förstör miljön, hotar fiskliv och förfular naturen. Priserna är modesta.

Det enkla är det sköna. Ska jag försöka hitta något ord för dessa kassar blir det ”utsökta”.

Handarbete när det är som bäst: Annorlunda kuddar sydda av Moustafa. Han är skräddare och var tidigare arbetsledare på en större textilindustri i Aleppo. – Han är verkligen ett proffs! berättar Henriette.

På Galleri Blå Kulan i Mörbylånga berättar professor Henriette Jarild-Koblanck om projektet som kanske kan förgrena sig och utvecklas – till vad vet nog ingen i dag…

Kassar och väskor att bli glad av – och att använda i stället för den miljöskadliga plastkassen.

Mörbylånga VC – stänger, stänger inte, stänger, stänger inte…

Alvarsamt mejlar Lillemor Broling, verksamhetsansvarig vid Mörbylånga Vårdcentral.
Utdrag:

Hur blir det med vårdcentralen i Mörbylånga i sommar? Hålls den öppen eller klappar den ihop?

mörbylångapromenad – igen!

Vintern 2013 gjorde jag en Mörbylångapromenad. Den blev två inlägg. Första här. Andra här. Häromdagen var det dags igen för ett planlöst flanerande i den tysta, stilla och närmast ödsliga centralorten.

Fotona får tala utan texter.

mot nya djärva mål

Politikerna har länge sagt sig vilja utveckla södra Öland.
Som ett led i denna strävan stänger man nu vårdcentralen i Mörbylånga under sommaren.
Utvecklingen fortsätter.

Tulpanen i trädet

Du vet väl att tulpaner växer i träd!? Det vet ju varenda människa. Den här tulpanen växer i ett träd i Mörbylånga. På nedre bilden har jag pratat vänligt med den. Då slog den ut och visade sina bästa sidor.

PS. Nyligen kom sensationsförstörande granne och sa att den inte alls är en tulpan i ett träd, utan ett tulpanträd!

So, what!?

Titel: Ädelsmed

I går hade han vernissage på sitt eget Galleri Blå Kulan i Mörbylånga, den märklige ädelsmeden Karlheinz Sauer. Medutställare är bildkonstnären Remus Wilson. Utställningen pågår till och med 8 juni.

Karlheinz Sauer vid tre av de utställda silverföremålen på Galleri Blå Kulan, Mörbylånga.

Skövla först – ansök sen om tillstånd

Östran ska ha credit för att man orkar och vågar mangla på i sina nyheter och inte fegar ur halvvägs.

19 april berättade Östran om hur mark skövlats i Norra viken – utan tillstånd. I dag följer man upp händelsen. Bra jobbat!

Alvarsamt följer utvecklingen.

Det är väl inte denna?

Läser i Östran att en strandpromenad har skövlats i Norra viken. Jag blir orolig. Det kan väl för guds skull inte vara denna vackra allé som jag njöt av – och skrev om – i februari!?

Påskäggsorientering i Mörbylånga

– Nytt rekord! Vi sålde 150 kartor och ännu några fler barn fick godispåsar, berättar Camilla Svadling som nu har lagt den femte påskäggsorienteringen i Mörbylånga till handlingarna.

Massor av små, ännu mindre och pyttesmå påskkäringar och påskgubbar ställde upp i tävlingen, som mer är en umgängesform än ett race. I evenemanget ingår deltävlingarna ”Bästa utklädnad” och att gissa vikten på ett stort påskägg. Resultatet av dessa meddelas senare.

Gruppbild av startklart gäng inne på ICA Skansen.

Det börjar bli oroligt i startfältet utanför ICA. Skratt och glam. Deltagare har kommit från många ställen på Öland – till och med från fastlandet.

Denna storögda påskkäring var för liten för att orientera för egen maskin. Men att orientera per barnvagn går ju också bra.

Apropå barnvagnsorientering… Varför kuta och bli svettig när man kan ligga och ha det skönt i stället?

Ungefär 40-50 prickar gick blixtsnabbt att måla dit, berättade denna påskkäring för Alvarsamts utsände.

En glad ”åttaprickare” som kompenserar relativ få prickar med många och fina metallkulor i mössan.

En ”sexprickare” i orienteringens sannolikt färggladaste kapuschong.

Denna trio utstrålar en slående mix av djup koncentration och spontan tävlingsglädje.

Vid en kontroll. De riktigt små hade ibland lite besvär med ”stämpelklämman”. Då fick någon vuxen rycka in och hjälpa till. Detta är en del av tanken bakom påskäggsorienteringen – att barn och vuxna umgås och har skoj tillsammans.

Vid kontroll nummer ett bildades en smärre kö. Ködisciplinen var perfekt.

Denne unge man kom ångande i bra fart mot målet och godispåsen. Alla som hade köpt karta fick en sådan. Till vänster Malin Wadin. Camilla Svadling, i mitten, är den ena av de två arrangörerna. Tina Aourell är den andra.

Stilstudie av en populär och uppskattad trio – korvgubbarna. Som synes gick det åt kolossala mängder ”slang”.

Det var blåsigt och nollgradigt så många värmde sig vid den öppna elden.

Att fotografera barn känns många gånger som en befrielse. De är ofta öppna och chosefria.

Korv och godis. Vad kan man mer begära här i livet?

Den här killen gapade så stort att man kunde se vad han åt inte bara i går utan även i förrgår.

Även om Påskäggsorienteringen inte är en utpräglad tävling kan man bli trött ändå…

Kompisar med hjärtan i blick…

Detta var den mest färgflammande och skrämmande påskkäring som Alvarsamt stötte samman med under tävlingen.

 

mörbylångapromenad II

Vi öppnar den här vackra grinden och ger oss ut på en ny promenad i Mörbylånga… Häng med du också!

Sotsvart järn mot något så när vit snö framhåller elegansen i detta ”dansanta” smide.

Något så ovanligt som en ”väggmålning” utanför Konstateljén. De vita figurerna ser ut att vara framtagna genom avlägsnad puts.

Vi håller oss kvar i konstens värld. Dessa märkliga kannor är typiska för silversmeden Karlheinz Sauer. Bilden är tagen genom skyltfönstret på hans Galleri Blå Kulan.

I ett annat av Galleri Blå Kulans fönster lyser denna lilla glimrande tingest upp den grå vardagen. Tyvärr framgår det inte vem som har gjort den.

Luftvärmepump vid luftvärmepump vart än jag såg…

Stilren fasad.

Det här kanske vi kan kalla för Mörbylånga City. Här finns Mörbylånga Tandvårdsgrupp, Kalles Blommor, apotek, begravningsbyrå och Coop – alltså nästan allt man behöver här i livet… Som synes är det ingen trängsel en vardag 11:48. Det har berättats mig att det var mera fart i Mörbylånga då Systembolaget fanns här. Närmaste bolag för oss på södra Öland ligger i dag i Färjestaden.

Ett helt kompani Coopvagnar.

Det finns bra marknadsföring. Och så finns det dålig marknadsföring.

City mot söder. Ingen trängsel.

Det finns en hel del färgglädje i Mörbylånga.

Klassisk cykel i väntan på våren.

Enkelt och stilrent skyltfönster mot omvärlden. All önskvärd information finns.

En större sport än man kan tro.

Det enkla vinner alltid över det pråliga.

Vi är inte behöriga. Alltså kommer vi inte längre. Promenaden är slut.

trippelknockouten

I Mörbylånga stöter jag ihop med genomsympatiske Hans Karlsson, en historieberättare av sällan skådad sort. Han är född och uppvuxen i Albrunna men bor nu i Mörbylånga. Vi hann bara skaka tass så började han:

– Du förstår vi var tre unga kompisar i Albrunna som fick för oss att dra till Stockholm en helg. Vi pratade om det på en fredag och åkte på lördagen. Vi blev borta i 20 år.

– Jag jobbade ett halvår på färjan mellan Kalmar och ön. I hamnen i Kalmar knackade en kille på och undrade om han kunde få hjälp med att bunkra vatten till sin segelbåt. Han fick sex hinkar av mej. Han hette Evert Taube.

Hans Karlsson skriver en hel del. Då har han nytta av händelser och detaljer ur sitt omväxlande liv. Denna sanna historia blev en dikt – småningom:

– I Stockholm umgicks jag mycket med Lunkan, en god vän från Finland, en mycket duktig boxare. Vi var ute på stan en kväll då tre tjommar stötte på oss och ville bomma cigaretter.

– Jag röker inte, sa Lunkan.
– Då vill vi ha pengar, sa tjommarna.
– Jag har inga pengar, sa Lunkan.
– Då ska du förbanne mej ha stryk, sa tjommarna.

Hans Karlsson fortsätter:
– Det hördes några dunsar och skrik och en minut senare låg dom tre tjommarna utslagna och krälande som kokt spaghetti i gräset. Det var en mycket lätt match för Lunkan.

– Senare skrev jag en dikt om denna episod som fick ett så dramatiskt slut. Och i dikten är man fri. I dikten är det jag som knockar slöddret.

Vi skrattade båda och skiljdes med det ömsesidiga löftet om att ses till våren…

Mörbylångapromenad I

Vi har tidigare tittat oss omkring i Mörbylångas utkanter. Nu drar vi oss mot centrum.

Den här stora kåken med det lilla tornet ser man på stort avstånd.

Nere vid vattnet ligger många olika typer av villor, modell större.

Här är grejen som mitt i gatan står… Grejen bildar en liten rondell, och jag skulle tro att grejen har något med forna tiders brandväsende att göra. Men jag vet inte.

Fina proportioner, vackra fönster. Och av färgen blir man bara gladare!

Visst är arkitekturen varierande i Mörbylånga!

Raffiga, ”osvenska” färger och enkla former.

Dessa konstnärer kan det där med marknadsföring.

En aning djärva färger som för mina tankar till Grekland…

Både strikt och lekfull arkitektur.

Ett lite ”eget” hus i starka färger.

I skyltfönstret på detta kafé står ett foto av torget för länge sedan. Tiden går och allt förändras…

Köpmangatan är huvudgatan som skär som en rakkniv genom Mörbylånga. Det är mitt på dagen, en vardag, och som du ser är det mycket folktomt.

Man anar att stämningen och känslan kan bli mycket intensivare här en varm sommareftermiddag än på en gråmulen vårvintermåndag.

En stilren länga med mansardtak.

Denna skylt avslutar vår Mörbylångapromenad för den här gången. Om en dag eller tre går vi ytterligare en sväng…

Svansjön

– Jag utfodrar runt ett dussin svanar här varje dag. Jag har hållit på några veckor. Nu börjar deras kondition att bli bättre, nu orkar dom flytta – om dom vill. Men det ligger många döda svanar här ute vid dagvattenutloppet, i vattnet eller begravda under snön. Det berättar Sandra Brunsberg, Mörbylånga.

– Det vore bra om fågelskådarna inte bara tittade på fåglarna, utan också hjälpte till att mata dom när vintern är som värst, säger Sandra Brunsberg. Vi är två eller tre här i Mörbylånga som stödutfodrar dom.

Fodret som håller liv i svanarna. Vetekorn som är utrörda i hett vatten. Enklare kan det knappast bli. Man kan eventuellt komplettera med lite grönfoder som kålblad och rivna morötter vid sidan av.

– När svanarna har ätit färdigt brukar det vara en hel del mat över. Den tar änderna, berättar Sandra.

Ungsvanarna har det svårast när kylan är sträng. De är dessutom skyggare än föräldrarna.

Vetekornen innehåller fortfarande lite värme när svanarna kommer vaggande till det dukade bordet. – Så snart jag märker att dom klarar sej på egen hand slutar jag utfodra, säger Sandra Brunsberg. Dom får inte bli beroende av mej.

mörbylånga runt hamnen

Två hamnar och stora magasinsbyggnader dominerar Mörbylånga åt Kalmarsund. City är litet, bebyggelsen låg och gatorna breda. Så här års verkar livet på orten gå på sparlåga. Går man en hel huvudgata kan man mitt på dagen möta en eller två människor.

Vi kommer in från norr, från Norra Viken…

Gamla industribyggnader har alltid intresserat mig rent fotografiskt. Runt dem är livet inte polerat utan ruffigt och rått, ofta med inslag av förfall.

Vi ser upp från hamnen – in mot ”city”.

Den här yachten ligger där den ligger – åtminstone någon vecka till. I bakgrunden syns hamninloppet.

Båt på vagn. I dagarna räknar nog många båtägare dagarna fram till sjösättning. Kanske återstår mycket av det arbete som skulle vara gjort för länge sedan… 

Och så var det där med att skrapa rent från snäckor och rost. Och måla!

Alla vill bli bekräftade.

En spännande fasad. Man kan många gånger undra varför saker och ting ser ut som de gör…

Här kränger vi på torra land.

Det ska vara ordning och reda på småbåtarna i hamnen.

Tecken för…?

De flesta segelbåtsägare älskar att ligga och njuta på solvarmt däck för att sedan dra iväg mot okänt mål när lusten faller på. Det är frihet, det!

Vid hamnen ligger ”Vindöga”, en byggnad i egen stil och med litet vindkraftverk på taket. Den var tom på folk så jag tog för givet att den var låst…

Men genom att trycka en kod och OK öppnades Sesam och jag kom in i värmen från den mycket påtagliga kylan. Här inne finns bland annat en stor och fin toalett.

Det lilla vindkraftverket på Vindögas tak. Jag vet inte om den producerar någon el – eller bara låtsas.

Största delen av vindens och kylans Kalmarsund är isfri. Änder och svanar tar ibland isflak till hjälp för att förflytta sig. Varför simma då man kan åka?

Nästa hamn, söder om den förra. Jag tar för givet att denna är för småbåtar.

Stockankaret användes redan för flera hundra år sedan. Det kallas också amiralitetsankare.

Här i södra delen av hamnen tar vår strandpromenad slut. Tyvärr är informationsskylten vid stenen borta. Jag har alltså ingenting att berätta om flisan. Men någon av Alvarsamts läsare kanske kan sprida lite ljus i mörkret? Vi fortsätter att utforska Mörbylånga om en dag eller två. Du hänger väl med!?

Norra viken, Mörbylånga

Vår promenad i Mörbylånga på Ölands västsida börjar i norr. Vi går söderut från Norra Viken, där just nu den första av många planerade villor byggs.

På båda plakaten utlovas något unikt. Men orden har i dag mist sina rätta värden. Unik betyder ”extraordinär”, något som knappast kan sägas om en villa vid en strand. I reklamens och idrottens värld är nästan allt ”unikt” och ”fantastiskt”. Men allt är förstås relativt.

Villan från strandkanten.

Här är kameran riktad mot norr. När jag ser kåkens läge slår mig diskussionen om att inte bygga för nära vattnet på grund av framtida översvämningsrisker…

Vi vandrar söderut ned mot Mörbylånga hamn. Promenaden går genom en liten läcker allé.

Där borta vid magasinen ligger hamnen. Vi är snart där…

Ljuset, konsten – och moralen

Vi gick på vernissage. Galleriet heter Blå kulan och ligger i Mörbylånga. Utställare: silversmeden Karlheinz Sauer och målaren Beehn Edvinsson.

Detta inlägg handlar om Edvinssons målningar, men inte om deras mål och mening, utan om skildringen av dem i foto. Att fotografera måleri är svårt. Jag gör en bild av en bild. Men gör jag bilden rättvisa? Har jag rätt att ändra, förvränga, förstärka, framhålla? Svaren går inte att slå upp i någon bok. Svaren har med det värdeladdade ordet moral att göra.

På plats i galleriet vid Köpmangatan ser jag att solen ömsom skiner, ömsom döljs bakom gråa moln. Färgtemperaturen slår som en pendel. I utställningslokalen blandas dessutom dagsljuset med konstljus i olika färgtemperaturer och eftersom jag aldrig litar på en kamera svär jag över min slöhet att lämna gråkortet hemma.

Som ofta är det bara att göra det möjliga av det omöjliga. Kameran får sköta vitbalansen och vid datorn gör jag bara små justeringar – på känn. Jag minns naturligtvis inte varje målnings exakta färg, intensitet och kontrast.

Att titta på inbjudningskortet hjälper föga. Målningarna där är kanske fotograferade av en fotograf med en helt annan bilduppfattning än min. De är dessutom tryckta i en maskin. Och ingen tryckpress i världen kan återge alla färger exakt.

Hur noggrann jag än är kommer målningarna inte att se exakt likadana ut på min blogg som på inbjudningskortet eller på väggen i galleriet.

Där kommer moralen in. Du kan bara göra ditt bästa.

Här har jag i högra målningen förstärkt kraften i hästens språng genom att utnyttja vidvinkelobjektivets felteckning. Målningens övre, högre hörn är utdraget i rörelsens riktning. Kan jag som fotograf tillåta mig det? Mitt svar är ja, men många andra tycker säkert annorlunda. 

 

Målningar fotograferade rakt framifrån. Två av dem finns på inbjudningskortet nedan. Om du jämför ser du små skillnader i färg och intensitet. Foton är som människor. De talar aldrig absolut sanning.

 

 

Vernissagepepparkakor och silversmidesverktyg. På väggen några av Karlheinz Sauers märkliga kannor. Det är en svår bild att bestämma vitbalansen i. Kallt dagsljus från vänster, varmare konstljus ovanifrån och från höger. I ett foto vill jag ofta behålla skillnaderna i vitbalansen som den bristfälliga kameran registrerar. I verkligheten sköter våra fantastiska ögon och skarpa hjärna bildhanteringen på ett helt överlägset sätt – om man jämför med kameror och deras ”dumma” ögon, även kallade objektiv. Och kamerahjärnan är i jämförelse med vår en ”fullständig idiot”, hur mycket beröm vi än öser över dagens allt bättre sensorer.

Du kan se utställningen på Galleri Blå Kulan till och med 20 december. Den är sevärd.

Inget snack – bara verkstad

Öland är att gratulera. För att det finns såna här grabbar. Killen är ändå snart 70! Jag bugar mig.

Mörbylånga Tandvårdsgrupp

Kan det vara skoj att gå till tandläkaren? Svaret är ja. Kliniken i Mörbylånga hade Öppet hus i dag. Mörbylånga Tandvårdsgrupp slog på trumman och folk strömmade till för att prata tandvård, skratta, testa chanserna i lotteriet och få en gratis genomgång av gaddarna. Några riktigt modiga vågade sig också på en ansiktsmålning. Mindre modiga nöjde sig med en lott, som Alvarsamt…

– Det har flutit på riktigt bra, summerade chefen själv, Thomas Wallgren. Nu vid 13-snåret har ett 40-tal personer varit här. Jag är väldigt nöjd.

Thomas är också tillfreds med klinikens utveckling sedan starten i juli 2010. Patienterna blir fler och fler. Företaget har två kliniker, en mindre i Mörbylånga och en större i Borgholm.

Plötsligt går larmet från lottericentralen ute i receptionen:
– Alvarsamt har vunnit en eltandborste!

Vilket skulle bevisas: Det är skoj att gå till tandläkaren.

Så här fin kan man bli hos tandläkaren – i hela ansiktet. Johanna till vänster målar Vera. I bakgrunden målas Ellen av Katarina – måhända till ett litet tandtroll.

 

Agneta hade tidvis fullt upp i receptionen. Presentpåsar och lotter skulle delas ut och frågor om allt mellan ”lämpliga tandkrämer” och ”klinikens öppettider” skulle besvaras. 

 

Här står tandsköterskan Caroline med presentpåse mellan tandläkarna Thomas till vänster och Tommy till höger.

 

The boss himself, Thomas, med de andra på en armlängs avstånd: Tommy, Agneta och Caroline utanför kliniken. Men poseringen görs bara på skoj.

 

Anna-Britt, Agneta och Caroline i receptionen. Några minuter senare byttes lugnet mot ”full fart på alla cylindrar”.

 

Johanna Tynnhammar har ett ovanligt yrke. Hon är gycklare. Katarina Hallberg har ännu inget yrke, hon går på gymnasiet. Båda målar ansikten och andra kroppsdelar. Här ser vi ”korthalsad giraff” och ”skrattande tuggtand”.

 

Anna-Britt hoppar in som sköterska ibland. Tommy Nederfors är tandläkare och klinikens grand old man, 74. – Jag har inte en tanke på att sluta jobba. Det är ju så kul! Tommy har hållit föredrag om tandvård runt om i hela världen och varit tandläkare i bland annat USA, Italien, Saudiarabien – och i Löttorp. I Saudiarabien jobbade han på ett av världens största sjukhus med 8 500 anställda. Här visar han käkens uppbyggnad och berättar att dåliga tänder kan orsaka både hjärtfel och stroke.

 

Erika i stolen. Hon har problem med värk i käkarna och Tommy hittar genast orsaken: – Erika gnisslar tänder. Det räcker med några minuter på natten så blir det besvär. Jämför med en skidåkare som åker två minuter i fartställning nerför backen. Benen skakar av ansträngning. Men en som kört tre timmar i Vasaloppet kan vara helt avspänd efter målgång. Det handlar om statisk, respektive dynamisk muskelanvändning. Den senare är nyttig, den förra ger problem. Här löser vi besvären med en bettskena. 

Bårby borg

Den ser inte mycket ut för världen, Bårby borg. Resterna av den halvcirkelformade muren ligger som en gulgrön korv i bautaformat mellan väg 136 och branten ned mot Kalmarsund strax söder om Mörbylånga.

Nakna stenar sticker upp genom det här och var befintliga jordlagret, bevuxet med mossor och enstaka grästorvor.

Fotot av min fru på toppen av murresterna ger en uppfattning av borgens storlek. Det är enorma murmassor som har rasat samman genom århundradena.

Borgen har en diameter av 150 meter, och den anses byggd under både folkvandringstid och medeltid. Här är lätt att sätta fart på sin historiska fantasi, förhoppningsvis fri från den årtals- och kungamättade historia vi matades med i skolan.

I fjärran Kalmarsund och fastlandet. Längst upp till höger ses kyrkan i Mörbylånga.

Bårby borg lär vara den enda av Ölands borgar som har en öppen sida mot en brant. Borgen skulle vara lätt att försvara.

Att stå vid det branta stupet ned mot Kalmarsund känns ödesmättat. Vad ser vi långt där borta i sydväst? Är det fiendesegel? Är det danskarna som åter ska invadera, plundra, bränna, våldta och döda? Eller är det bara dimflak i den labra brisen?

+ 117

Vi blir fler på södra Öland. Det är bra – för alla. En befolkningsökning är ett viktigt bevis på att det går att vända trender – om man jobbar för det.

2005 bodde 13 405 personer i Mörbylånga. Kommunen räknar med 14 413 invånare år 2018. Det gör en ökning med 1 008 själar på 13 år.

Fortsätt så!

I skolbänken igen

Snart pensionär går jag i skolan igen. Plats: Skansenskolan, Mörbylånga. Tid: I går.

Lärare var den flitige och entusiasmerande författaren och fotografen Thorsten Jonsson och den lika underhållande geologen Jan Mikaelsson. Kursen heter Ölandskunskap och lektionen handlade om öns växt- och djurliv. Vi blev en stor klass, 117 elever.

För 50 år sen fick man en linjal över fingrarna om man inte kunde läxan. Eller ”tågymnastik”, som en av mina uppfinningsrika lärare kallade ”lyftet i de tvinnade tinningshåren tills man stod på tåspetsarna och bad om nåd”. Det var tider, det! Och så blev det folk av oss också. I dag är skolkulturen annorlunda, agan är begravd och skamvrå är ett okänt begrepp.

Magister Jonsson berättade om sina kära brudbröd, svartfräken, råttsvansar, ölandstokar och svärdsysslor, och magister Mikaelsson hävdade med eftertryck att vi måste lära oss vad en drumlin är för nåt – som om man inte redan visste!

– Det är ju fett basic, som vi säger på ungdomsgården.

Magister Mikaelsson fäste också olikfärgade klädnypor med vissa bestämda avstånd på ett rep – föreställande jordens ålder. Överst satt vit klämma som betydde ”Öland”. Frågar mig nån hur gammalt Öland är svarar jag följaktligen:

– Vit klämma.

Jag ser den imponerade allmänhetens beundran för en sådan komplex och djup kunskap. Det gamla talesättet äger nog fortfarande sin riktighet: Kunskap är makt.

PS. Det blir flera kurser. Är du också intresserad av att börja plugga igen kan du klicka här.