i röret…

Birger Hagman vid en av planscherna på utställningen ”Sjöfararkusten” i Degerhamns sjöfartsmuséum.

Vi konstaterar – i bild – att sommaren har gjort comeback. Och så fortsätter vi loppissvängen. Nästa besök bland glas, tomtar, kannor och konst för allt mellan 50 och 500 000 spänn görs i Bredinge. Och så går vi på muséum – i lilla Degerhamn! Där har en skärmutställning om Sjöfararkusten just avslutats. Sjöfararkusten! Vad 17 är det för nåt? Läs Alvarsamt så får du svaret…

Eftersom det i går var Internationella fyrdagen kliver Alvarsamt även in – men icke upp – i en fyr, eftersom vår utsände lider av svår svindel, så våldsam att han inte ens kan gå i skor med tjocka sulor. Vi  hoppas också kunna visa svindlande vackra bilder tagna från luften. Av vad återstår att se…

museet i Träthult

Alldeles bredvid den så sparsmakat renoverade ”Axels stuga” i byn Träthult, Småland, ligger ett till synes anspråkslöst muséum. Men även om det är litet finns mycket att titta på – och fascineras av. Här finns tillbehör för sömnad, hand-, jordbruks- och köksredskap, leksaker samt forna tiders vitvaror, exempelvis en handvevad tvättmaskin, så enkel men så genial. Axels stuga och museet i Träthult kan verkligen rekommenderas. Du hittar byn ungefär två mil nordväst om Oskarshamn.

Mängder av redskap för träarbeten: hyvlar, limknektar, passare, linjaler.

Kallmangel i trä, kokgrytor, koppar- och tennkärl, keramikkrus, smörkärnare, tvättbrädor. Och i mitten en liten finurlig handvevad tvättmaskin.

Tvättmaskinens inre. Dagens metallmaskiner jobbar väl efter ungefär samma principer.

Kanske förebilden för senare Cylinda-, Bosch och Electroluxtvättmaskiner.

Köttkvarnen spelade naturligtvis en stor roll i det gamla bondköket. Det gällde att ta tillvara så mycket som möjligt av slaktkropparna.

Vackra och välgjorda trähyvlar – av trä.

Det som fascinerar mig med gamla alldagliga ting är skönhetsaspekten. Man la ner mycket jobb på att även enkla redskap och maskiner skulle vara vackra och behagliga för ögat att titta på. Titta bara på den här vågens stativ.

Det första inlägget om Träthult hittar du här.
Vill du läsa även det andra klickar du här.
Senare kommer ytterligare ett inlägg från den lilla småländska byn…

axels stuga i träthult

Utåt ser den inte mycket ut för världen, Axels stuga i den lilla småländska byn Träthult två mil nordväst om Oskarshamn. En röd stuga med vita knutar som tusen andra. Men invändigt är den tämligen unik.

Gårdens ägare Kristina och Stig Karlsson skriver:
Vi kallar huset för Axels stuga efter den sista permanentboende. Byggtid: Förmodligen sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Historia: Ägaren sen 1845 K-A Larsson säljer gården 1868 och hela familjen emigrerar till Amerika. Köpare K-J Månsson, som äger ytterligare en gård i Träthult låter sin son Nils-Petter Karlsson bruka jorden fram till 1880, när han köper fastigheten, gifter sig och bygger nytt hur. Axels stuga blir då undantagsstuga för K-J Månsson. 1920 är det dags för nästa generationsbyte, då sonen Karl-Oskar Nilsson övertag gården, huset blir då undantag för N-P och Lotta, samt senare barnen Signe och Axel. 1956 övertog Lennart gården. Axel bor nu ensam i huset fram till sin bortgång 1966. 1994 övertar Stig och Kristina Karlsson gården. Huset som nu stått tomt i många år får nu en varsam renovering med stöd från Länsstyrelsen. Huset är nu en del av vår satsning på en natur och kulturupplevelse.

Vi återkommer med ytterligare ett par inlägg från gården i Träthult… Det första avsnittet kan du läsa här.

Axels stuga. Bakom den ett muséum som vi senare också ska besöka.

Vad förväntar man sig för fönsterblommor i en stuga från förr? Pelargoner, förstås.

Vardagsrum. Inga bokhyllor, ingen konst, bara religiösa planscher. Det är lågt i tak men många fönster gör rummet ljust.

Svensk Damtidning från 1954. Pris: 40 öre. Omslaget berättar att prinsessan Birgitta fyller 18 år i januari. Hysterin kring kungahuset var lika stor då som i dag.

Köket med den klassiska vedspisen.

Kanske kan huvudbonaden kallas husarmössa. Jag chansar vilt på m/1895. I bokhyllan hittar vi bibeln och nya testamentet, men också ”Undervisning för infanteristen” och ”Undervisning för infanteristen 1914”. Religion och krig har alltid gått hand i hand.

När stugan byggdes var nog spishöjden lagom för den tidens bondmoror.

Vi hittade ingen skönlitteratur i stugan. Men det går ju att läsa annat också…

Tidstypisk interiör. Och Jesus hänger på varenda vägg.

På andra sidan hallen hittar vi detta rum med bastant soffa och extremt låga stolar.

Byrå med bibel och ljus i stakar. Bonad med religiöst motto.

På högersidan i den uppslagna bibeln kan vi läsa: ”Otto Walfrid född den 15 juli 1876”. På vänstersidan är det svårare att tyda det skrivna. Kanske står det: ”_ _ _ den heliga skrift eller _ _ _ tilL tioårig Carl Johan Nilsson, Gryt_ _ _ 1881 Jul_ _ _ …

Gungstol. Trasmatta. Ett kors inom ram på väggen. Soffa med virkat överkast.

Uppslagen visbok med ”Vi äter frukost”, ”Jag hamrar och spikar” och ”Hej, sa Petronella” Klockan är precis 15 och en skäggig Jesus vakar över hela härligheten.

På vinden står denna enkla möbelgrupp. Det är inte svårt att ana titeln på den tjocka boken. Cigarrasken till höger är av märket ”Colorado Claro”.

På vinden står skor, stövlar och stövelknektar prydligt uppradade. Där finns också skomakarverktyg och prylar för skovård.

Hattar och mössor i olika modeller. På bordet står hattaskar. Här har klockorna stannat för evigt. Vi är minst hundra år tillbaka i det vi kallar ”tiden”…

uppdaterat naturum ottenby

Medan du läser och tittar på bilderna kan du höra fåglarna sjunga. Slå på högtalarna och klicka här.

Sedan mitten av maj har vi ett helt annorlunda och fräschare Naturum Ottenby. Emma Tinnert är sen två år föreståndare på det kvittrande museet.

– Det har varit spännande att få vara med i projektgruppen för jobbet, som Cederwall arkitekter och Katapultkontoret har gjort, upphandlat via Länsstyrelsen.

Om vad denna genomgripande ansiktslyftning kostat vill Emme Tinnert inte säga pip. Men hon kan berätta annat:

– Naturvårdsverket äger varumärket Naturum. Det finns 33 Naturum i Sverige. Ungefär vart 15 år får varje Naturum en pott för att fräscha upp sin basutställning – som den här är. Nu var det alltså vår tur. Den tidigare utställningen är från 1997 då huset byggdes.

Håller schemat även framöver kan vi alltså se denna version av Naturum Ottenby till 2031…

Det är gratis inträde på Naturum Ottenby.

Redan vid parkeringsplatsen vid fyrplatsen slås vi av nyhetens behag – som exempelvis nya skyltar skurna i metall.

-Bäst gillar jag träden och panoramabilden av reservatet med himmel, hav och horisont, säger Emma Tinnert, föreståndare vid Naturum Ottenby. Träden är ofärgade. De figursågade skivträden färgas av belysning, nu grön, i höst kanske gul och röd. 

Här ser vi ungefär hälften av reservatet på väggarnas bautafoton. 

Den här örnen upplevde vår reporter som ”nästan skrämmande” i sin attackerande position.

Montrar, foton, levande bilder, bildskärmar. Det finns mycket information att ta in. – Och mer kommer!, berättar Emma Tinnert. Vi har inte allt på plats ännu.

Fåglar i ”titthål” gör nog de optiska upplevelserna extra spännande för barn.

Kul initiativ att bryta väggarnas platthet, genom utbyggnader, boxar och andra ickelinjära skapelser. På den enorma listan i mitten finns alla 398 fågelarter som besökt udden genom åren.

Förstoringsglas för dig ännu närmare naturens underverk. Fågeln är monterad under bordskivan med det runda titthålet.

Emma Tinnert är konstnär, illustratör och sen två år föreståndare på Naturum Ottenby. – Det har varit spännande att ha fått sitta med i projektgruppen, säger hon från sin centrala position strax innanför porten till den nya utställningen.

Små ägg, blå ägg, bruna ägg. Och ägg med märkliga prickar, linjer och andra av naturen gjorda ”illustrationer”.

Även andra flygare än fåglar går att fascineras av på nära håll.

Jag är helt renons på fåglar men tar mod till mig och tippar att denna tryggt vilande and är en ejderhona.

Emma Tinnert talade mycket om att just dessa väggar med näbbar och klor brukar intressera barnen lite extra. Det gläder ”gamla mig”. De gjorde nämligen det starkaste intrycket på mig. Detaljerna här visar hur viktigt det kan vara inom alla typer av konst ”att inte berätta allt”.

En enorm fågeltass i skuret trä. Eller heter det hand? Labb? Fot? Som icke fågelkunnig blir alternativen många…

En enormt stor simfot gör ett skulpturalt intryck. 

I museets sydvästra del känns fyrplatsen och fyren behagligt närvarande. I kikaren till vänster kan du titta på livs levande sälar som ligger och solar sig på stenar ute i vattnet.

Luftig interiör utan ”gammalmuseal” känsla. Och luften är fylld av kvirrande och spelande fåglar.

år efter år går arbetet vidare…

Arbetet med boken om Södra Möckleby socken pågår oförtrutet, månad efter månad, år efter år. Nu har man snart hållit på i fem år. I dag kallade man till ”extra skanningsmöte” för att digitalisera nån procent av hembygdsmuseets enorma fotoskatt. Medan skannern plågades till oroväckande gnöl och rökutveckling av maskinist Birger Hagman drog Uno Magnusson självupplevda sannsagor från senaste USA-resan. Lantbruksspecialisterna Laila och Lars Henell diskuterade länge om varför en strängläggare är viktigare än en självbindare. Sedan serverades kaffe med hembakade semlor och allt arbete nedlades omedelbart – och arkiverades. Alvarsamts utsände följde storögd processen.

Laila Henell är klassens ordningsvakt. Hennes arbete betraktas av kollegorna som ”i det närmaste omöjligt”. Birger Hagman, datageni och sjöman, rattar skannern mot nya stora äventyr.

Miljön för skapandet av en sockenbok kan inte vara bättre. Museet i Degerhamn är proppfullt med gamla ting, foton, referat, protokoll. Även delar av handelsman John i murens affärdisk finns där.

Laila Henell placerar en etikett här, en annan där. Och så ramlar nån av och hon får börja om igen. Utan ordning på alla tusentals foton skulle jobbet snabbt utmynna i ett inferno av strindbergska format. 

Magister Uno Magnusson med femteklassare för runt 40 år sen. Grabben i blå tröja, trea  från vänster i mittraden är Lars ”Perennen” Henell, i dag handelsträdgårdsdirektör och sockenbokens lantbruksexpert. Tilläggas kan att ”Perennen” i dag har väsentligt mindre respekt för sin tidigare lärare. Han till och med duar honom.

Magister Uno Magnusson försöker dock med alla medel upprätthålla skenet av ”bestämmande kraft”. Här visar han med diktatorisk emfas var bilden av honom själv ska placeras i boken – här! Bredvid honom står tidigare eleven ”Perennen” Henell. Han bara skrattar och säger – jaså…

Längst till vänster skymtar handelsman John i murens disk med centralt placerad våg. Foton finns uppsatta på väggarna och på ”blädderskärmar”. Sommartid håller museet öppet för allmänheten. Museet tillhör och sköts av hembygdsföreningen.

Skanningsoperatör Birger Hagman, även synnerligen aktiv i Klubb Maritim Kalmar, Sveriges största förening för sjöbusar. Sommartid rattar han dykarlagets fartyg ut till vraket efter regalskeppet Kronan i vattnen utanför Hulterstad. Datafreak, en livslevande processor med terabyte-stora lagringsutrymmen. Birger skriver förstås om skutorna i Degerhamn. De på vattnet, alltså.

Lars ”Perennen” Henell, handelsträdgårdsdirektör och chef för sitt eget gårdsmuséum om livet i hembyn Albrunna, som ingår i Södra Möckleby socken. Lars är lantbruksexpert och kan tusen blommor på latin. Han kan dessutom skilja en tvåskärig plog från en treskärig – på lukten. Lars och Laila skriver om socknens lantbruk, från Hedenhös fram till i dag. 

Bakom Lars Henell och Birger Hagman finns museets sjöfartsavdelning med mängder av marina prylar, skutor i ram och som tredimensionella modeller. Där doftar det både hav och tjära. Borta vid fotoplanschkarusellen ser vi Laila Henell och bakom utfälld plansch sitter Uno Magnusson, här i det närmaste osynlig.

Lars Henell har hoppat upp för att steppa loss på en stol. Om detta görs i förtvivlan över en förlorad datafil eller ett felmärkt foto förtäljer icke historien…

Så kom då dagens clou: Laila med kaffe och hemlagade semlor. På en sekund blev sockenboken helt ointressant och ingen sa mer ett ord om den. Samtalet styrdes i stället in på livets nödvändigheter som god mat och stark dryck – och mycket annat…

Naturum Ottenby bygger om

Man ser på långt håll att något är på gång nere vid fyrplatsen i Ottenby. Containrar och firmabilar står på rad.

Hit till fyrplatsutställningen ska, enligt en arbetare på platsen, souvenir-och-glassbodens verksamhet flyttas. Flytten blir inte lång, runt 20 meter.

Akka utanför entrén till Naturum tar ombyggnadsarbetena med ro, snöblind som hon är. Vad som händer inne på Naturum Ottenby får bli en hemlighet. Det återinvigs i början av maj…

Huset som rymmer fyrplatsutställningen och bakom det bryggstugan, som i dessa tider är skön och alltid öppen värmestuga. Läs mer om ombyggnaden på Naturum Ottenbys hemsida, klicka här.

hembygdsföreningar tävlade i ölandskunskap

Årets tävling i Känner du ditt Öland lockade 11 lokalvetare från Södra Möckleby hembygdsförening till långbordet i hembygdsmuseet. Klockan 19:00 öppnades frågekuvertet och efter två timmars huvudvärk med 30 frågor var tävlingen slut. I dag presenterar Ölandsbladet resultatet. En fråga var felställd och räknades bort. Som mest kunde man alltså få 29 rätt, vilket inget lag klarade. Vann gjorde Glömminge som grejade 24, följt av Löt, Segerstad, Stenåsa och Ölands Kulturminnesförening Borgholm med 23 rätt. Södra Möckleby gjorde en fin insats och plockade ihop 22 rätt.

Hela den lokala vetenskapsakademien samlad i ”det lilla museet med det stora innehållet”.

Uno Magnusson, Inga-Lill Karlsson och Laila Henell. Vissa av frågorna klassades som ”fåniga”, andra som ”omöjliga”.

Lars Henell, Henry och Eira Claesson tänkte först och svarade sen.

Bortre raden från vänster: Bernt Petersson, Ingrid Persson, Anna-Britt Lagerström, Gunvor ”Gugge” Backlund Petersson, Uno Magnusson. Främre raden från vänster: Eira Claesson, Henry Claesson, Lars Henell, Gunilla Nordander, Laila Henell och Inga-Lill Karlsson.

ölandskunskap

Om en dryg kvart, 21:00, går betänketiden ut för Ölands alla hembygdsföreningar i kampen om vem av dem som kan mest om Öland. 30 frågor ska då ha besvarats med etta, kryss eller tvåa. Vinnare och resultat presenteras i Ölandsbladet nu på lördag, 7 november. Södra Möcklebys hembygdsförening ställde naturligtvis upp. Elva ärrade kämpar av båda könen tänkte så det knakade i bjälklaget. Men med hänsyn till eventuellt fiasko presenteras deltagarna nedan ännu så länge utan namn.

Laget diskuterar ett av de 30 svaren. Diskussionen leddes av herr X vid bordets ena kortsida. Till vänster om honom ser vi på fotot hans bisittare fru Y.

genial kuf – döderhultarn – del II

Vi återvänder till Döderhultarmuseet i Oskarshamn… Som i förra inlägget saknar jag de exakta titlarna. Men Axel Petersson, Döderhultarn, skildrade oftast ”livets vardag” så motiven är lätta att känna in sig i, vare sig man bor i Småland, på Öland eller i Norrland.

Bröllop. Hur lyckligt är egentligen brudparet, och med vilken entusiasm talar prästen?

Några snabba skär och blicken är fångad!

Ett ansikte som berättar om ett långt liv. Ibland – som här – närmar sig Döderhultarn gränsen för karikatyr.

– Va får ja för pottan?!

Bortkomna bonntölpar vid mönstring.

Den som har testat att skära i trä vet hur oerhört svårt det är att fånga just rörelser. I lera kan man ändra i all evighet. I trä och sten gäller ”hugget är hugget”.

Prygel – ett mindre vanligt motiv i Döderhultarns produktion. Denna skulptur lär vara en av konstnärens sista, enligt denna mycket bra sajt om Döderhultarn.

Ett ovanligare motiv. Hör du tystnaden?

Om du klickar på bilden och får den större ser du tydligt människornas blickar – och vad de berättar.

Denna typ av skulpturer tycker jag hör till Döderhultarns bästa: Som en enkel skiss men ändå fulländad.

På väg till eller hem från krogen?

Ibland når inte Döderhultarn ända fram. Denna akt är platt; den saknar i mina ögon utstrålning.

Det finns en talande tystnad i många av skulpturgrupperna. Ska denna dag bli värd att minnas eller en dag att försöka glömma?

Lycklig eller inte, hur som helst ska bröllopet förevigas.

segelspeglingar

Vi var på Sjöfartsmuseet i Oskarshamn. Mängder av vackra segelfartygsmodeller lockade mig, men inburade i glasmontrar var de helt hopplösa att fotografera. Min realistiska ambition klingade ut och jag lät min drömmande sida ta över. I stället för att banna reflexer, blixtstudsar och glasskivor gick jag över till att gilla läget och ”segla iväg i segeldrömmar”. 1 600 ISO, 1/40 sekund och bländare 4 på Canons gamla normalglugg, sannolikt en av marknadens skarpaste för under tusenlappen.

Skepp i gult och varmt ljus.

Skepp bredvid och bakom varandra blev tacksamma att placera rätt i sökaren.

En drömsk variant av rigg och segel.

Mittpartiets ”kuber och rektanglar med inslag av rött” är människor i rörelse. Jag tog många bilder innan jag blev nöjd.

Komplicerade riggar som spegelbilder av varandra.

Ny söderport på Eketorp

Tunnelvalvet är 11,5 meter långt och 3 meter brett. Ölandsstenen i bågen väger 40 ton, och till bygget gick det åt 7 ton kalk och 15 ton sand. På valvformen vilar 62 ton. Tornväggarna är gjorda som skalmurar och är 1,2 meter tjocka. Trädetaljer som portar och dörrar är handhuggna i ek och prislappen landar på runt fem miljoner kronor. Det är några fakta om Eketorps nya port, som invigdes i slutet av juni.

Mingel, tal, underhållning gjorde publiken glad i det perfekta invigningsvädret.

På håll grinar den nya porten mot besökaren som en sur smiley. Men skenet bedrar; borgen är i mina ögon den märkligaste historiska rekonstruktion som Öland kan uppvisa i dag.

Porthuset från borgens insida. Från öppning till öppning i porthuset är det 11,5 meter.

Från borggården. Publiken börjar samlas…

Lars Amrèus, Riksantikvarieämbetet invigningstalar. Vi ser också kommendanten Edmund, borgens sångfågel Cecilia och soldaten Torsten.

Gestalter från förgången tid i vimlet bland nutidsmänniskor!

Borgplansch på borggården.

Snart…

… slås porten upp!

Och som i ett lämmeltåg provgår de första besökarna porthuset.

Hos Charlotta Johansson kunde man få skjuta pilbåge. Här visar hon hur en båge ska spännas – och avfyras.

Mäktig borggårdsinteriör i dämpade färger.

Här står nu porthuset som det gjorde för ungefär 800 år sedan. En svindlande tanke…

en kilometer friluftsmuséum

Kommer du till Jämtland föreslår jag ett besök i friluftsmuseet i Glösa, fyra mil nordväst om Östersund. Glösa är skapat av den oförtröttlige författaren Curt Lofterud. Det är nog ingen överdrift att påstå att Glösa är hans livsverk. Snart 87 år gammal ser han stora utvecklingsplaner för ”sitt tusen meter långa friluftsmuséum”. Du kan läsa mer om anläggningen i min tidning om Glösa från 2009. Vill du läsa ännu mera finns ytterligare tidningar, här och här och här. Dessa läses bäst efter att man spar hem filerna och läser dem  i ”dubbelsidig vy” i Adobe Reader. Det finns även en tidning om TV4:s reportage.

Jag hade det stora nöjet att fotografera stora delar av bildinnehållet i en av Curts senaste böcker, som han skrivit tillsammans med Sune Bengts, Jägarstenåldern blir levande i Glösa. Boken uppmärksammas på Från bygden, en fin blogg utgiven av biblioteken i Jämtlands län.

Mina hemsidor hittar du här. Och här.

Skärmdump från bloggen Från bygden, utgiven av biblioteken i Jämtlands län. 

I Glösa kan man se utsökta kopior av kläder, skor, redskap, vapen, kanoter, nät, musikinstrument, förvaringskärl, hantverk och mycket annat från stenåldersepoken. På stället finns också mängder av fångstgropar och hällristningar. Här ser vi en trio stenåldersmän inför dagens jakt med pilbåge och kastspjut. Från vänster Curt Lofterud, Allan Borgsten och Ivan Gabrielsson.

ska museet rasa i plurret?

Kajen i Degerhamnn hamn är avspärrad – ända upp till museets västvägg. Man vet sen länge att rasrisken är uppenbar. Men ingenting händer. Eller gör det? Det vore synd om ett en sån pärla till hembygdsmuséum blev vågornas rov. Den som lever får se…

Reflexmärket ger inga goda vibbar…

Avspärrningen gör att man inte ens får gå stigen runt museet för att gå in från andra sidan. Hela kajen är spärrad med kravallstaket.

tidens gång

Låt oss stanna kvar en stund nere i Ås vid Tant Anettes lilla stuga, som i dag används av Hembygdsföreningen. Anette Karlsson blev den sista att bo i den innan den på 1950-talet flyttades från Näsby till Ås. Ryggåsstugan är kanske som vackrast inbäddad i grönska men även en gråmulen vinterdag exponerar den fina detaljer och inspirerar till historiska dagdrömmerier.

Den tvådelade dörren till stugan är låg, men 1850 var medellängden i Sverige bara 167 centimeter för mönstrande män. Kvinnornas låg runt 155 centimeter.

Redskapsboden i bakgrunden är en riktig nykomling i det månghundraåriga historiska sammanhanget. Den är byggd i huggen Ölandssten av Erik ”Icke” Svensson så sent som 1997. Hur gamla kvarnstenarna är vet jag tyvärr inte.

Kalmar läns muséum ledde panelningen av stugan 2003.

En läcker trädetalj, glänsande svart, troligen bestruken med tjära. Tyvärr vet jag inte vad den kallas, men den har antagligen en bärande funktion.

Visst är den svarta knuten imposant. I bakgrunden skymtar kyrkan i Ås. Den är Ölands enda östtornskyrka och byggdes redan på… Ja, håll i dig nu: 1100-talet!

Sveriges äldsta ek är runt tusen år. Om vi leker med tanken att det här trädet slog rot för 400 år sedan… Då, år 1615,  föddes Lorentz Creutz i Dorpat, nuvarande Tartu i Estland. Han blev landshövding och trots att han ingenting kunde om militärt sjöliv utnämndes han till amiralgeneral 1675. Året därpå förde han befälet över den svenska flottan i slaget vid Ölands södra udde. Hans amiralsskepp Kronan kapsejsade efter en för liten revning och började ta in vatten. Hon exploderade och Lorentz och 800 andra i besättningen omkom. Två svenska fartyg gick under i slaget, sex blev erövrade och 1 400 svenska sjömän dog. Om man då hade stått på den här tomten, granne till kyrkan i Ås, hade man kanske hört kanonsalvorna utifrån havet där folk slets sönder av kulor och skrot eller drunknade som råttor.

Alvarsamt har tidigare berättat om projektet Kronan, lett av Lars Einarsson vid länsmuseet. Klicka här för att läsa mer. 

 

minnen

Alldeles norr om hamnen i Degerhamn fanns ett industriområde fram till slutet av 1930-talet. I dag finns bara två stora ”cylindrar” i betong kvar från den tid då tegelfabriken gick bra och segelskutorna pilade in och ut ur hamnen. Tegelslageriet lär ha gått i konkurs nån gång i början av 1930-talet.

Gunvor Backlund, ordförande i Södra Möckleby hembygdsförening, berättar att det för bara för ett par år sedan gjordes en grundlig undersökning av industriområdet.

– En kvinna från Gotland var här och mätte och fotograferade och en kopia av hennes arbete finns i museet i Degerhamn.

Alvarsamt ska försöka få tillgång till materialet och återkomma i ämnet.

Albrunna under kriget

Andra världskriget har sin egen hörna i bymuseet i Albrunna. Efter första världskriget sade många: ”Aldrig mera krig!” Men bara 21 år senare bröt ww2 ut. Och när andra världskriget tog slut utbröt genast ett annat: Det kalla kriget, det krig som kanske allra mest har präglat Europas människor och politik under de senaste 60 åren.

En tidstypisk cykel med karbidlampslyse visar vägen till avdelningen ”Albrunna under krigsåren”.

 

Dessa foton av Tage Nilsson är tagna så sent som 2001. Trots det visar de hur krigets spår kan ses än i dag. Betongfundamenten är till de skyddsrum som fanns, och ännu finns, i Albrunna lund. Ett sådant skymtar på det halva fotot till höger.

 

Skrämmande foton, ransoneringskuponger och annonser för gasmasker. Ransoneringen gällde många varor, men många minns nog mest strypningen av kaffe och tobak. Oäkta kaffe tillverkades av bland annat cikoriarötter. Ett populärt ”ersättningskaffe” var Marabous ”Mabou”. Det ansågs av många komma närmast den äkta kaffesmaken. Men många bluffblandningar förekom, till och med ”kaffe gjort av torv”.

 

Cykellyse av karbidlampsmodell, skänkt till museet av Lasse Widequist i Albrunna. Visst är modellen ”vacker” men troligen jobbig att sköta. På denna sajt finns det mesta att läsa om karbidlampor.

 

Den eleganta formgivningen av cykellyset ”Pressco” är onekligen iögonenfallande.

 

Annonser om luftskyddsgardiner, gasmasker och luftskyddsrum. En annons utlovar ett bra skydd vid bombnedslag genom impregnering av virket med Intravan. Luftskyddsövningar hölls i städerna, där fönstren skulle täckas med svart papper eller masonit för att inget ljus skulle sippra ut och vägleda fiendens bombflyg.

 

Kontrasterna mellan tragedi och nöjen blev många gånger stora under kriget. Medan 70 miljoner människor miste livet på de mest fruktansvärda sätt kunde man gnola med i Alice Babs reklamdänga ”Jag har en liten Radiola”.

 

Insomnade Stockholmstidningen berättar att Berlin har fallit. Det av Hitler utlovade tusenåriga riket varade i knappt sex – eller tolv om man räknar från hans maktövertagande till hans självmord. Under kriget lånade staten upp pengar genom försvarsobligationer. De marknadsfördes med bland annat obligationsmarschen. Det enda jag kan hitta på nätet om ”försvarslånevalsen” är att  Arvid Andrén skrev musiken och Alf Henrikson texten och att Hilmer Borgeling sjöng in den till Willard Ringstrands orkester.

 

Den 7 maj 1945 är ett datum som för alltid är inskrivet i historien. Ett av de värsta krigen genom årtusendena tar då slut. Tyskland kapitulerar på alla fronter. Bilden ovan är från Kungsgatan i Stockholm. Se mer av fredsglädjen på SF:s ”Veckorevy”.

 

Andra världskriget var slut. Men ett nytt var under uppsegling: Det kalla kriget.

 

Svensk försvarspropaganda kan ibland förefalla väl stoisk i sin ton till det egna folket. Här står exempelvis: ”Det totala kriget måste mötas med ett totalt försvar.” ”Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt.” Efter andra världskriget började tankarna på ett svenskt totalförsvar att ta form.

 

Broschyren ”Om kriget kommer” delades ut när kalla kriget började bli riktigt kallt, 1961. Därmed är vi framme i ”något så när modern tid” och det känns naturligt att stänga dörren till museet ”Albrunna förr och nu”. Roade och engagerade ciceroner har varit ungdomarna nedtill, Lars Henell och Tage Nilsson, båda albrunnabor.

 

 

Här hittar du samtliga inlägg om museet i Albrunna:

Vi gläntar på dörren till Albrunna förr och nu
Albrunna bymuséum: byns äldre historia
Albrunna förr och nu: vardagsliv
Albrunna bymuséum – nöjen
Vardag i Albrunna, del II
Vardag i Albrunna, del III
Albrunna under kriget

Renovering pågår

– Den här ska förhoppningsvis bli klar under vintern, säger Rolf Hellberg i Mellstaby och pekar på ett grönt ”skrälle” i garaget. Det är en Bolinder Munktell 10 med tändkulemotor från 1948. Vevstakslagren är slitna. Nu ska nya lager gjutas in i ett material som kallas babis.

När jobbet är klart kan den se ut ungefär så här.

Vill du veta vilka övriga traktorer Rolf har i sin samling klickar du här.

vardag i Albrunna, del III

Vardagar i rad blir till ett liv. Så även i Albrunna. I bymuseet kan du vandra årtusenden tillbaka. Eller bara ett sekel. Lämpliga sällskap är en portion fantasi och gott om tid…

Mannen på den monterade bryggan är Lasse Wideqvist. Året är 2002.

 

På den fina gruppbilden till vänster ser vi Elsa, Ester, Alice och Britta. De var döttrar till Axel Johansson, fabriksarbetare på Cementa.

 

Inom lantbruket har samma slags arbeten utförts genom seklernas gång. Plöjning, sådd, skörd, plöjning. År efter år. Redskapen och metoderna har utvecklats genom åren. Det som för hundra år sedan tog en dag för 20 människor att få färdigt kan i dag kanske göras av en person på en timme.

 

Nära en av museets entréer står målaren och dragspelaren Gösta Weldenius staffli med målning uppställt. Färger i skrinet, penslar på paletten. Man får intryck av att målaren bara har tagit en liten paus i arbetet. Gösta var också en duktig konsthantverkare. Han gjorde bland annat minimodeller av vävstolar och annat i svarvat trä. Gösta Weldenius dog 2002.

 

Trädgården hos Gun och Ragnar Nordborg tog flera år att anlägga. Man höll på mellan 1967 och 1971 – men så blev det fint också!

 

Varken Lars Henell eller Tage Nilsson kan med  säkerhet säga om fruktskålen ”Albrunna” någonsin tillverkades på bruket i Boda, eller om den stannade kvar på skisstadiet. Lars Henell minns dock att ”Erik Höglund hade massor av glaspjäser till försäljning i sin Albrunnaateljé”.

 

Hilda och Johan Bergman med elva barn bodde på två ställen under tiden i Albrunna. Man flyttade senare till Södra Möckleby. Ett av barnen, Axel Bergman, bodde granne med Tage Nilsson i Albrunna, och var pappa till Gert, numera vaktmästare på Södra Bruket och dottern Maggie, gift med Sten Persson, båtklubbens och skördefestfirandets starke man. Tage Nilsson frågade en gång Axel om alla hans syskon. Axel kom inte ihåg dem alla…

 

Tage Nilsson på den tid sillen gick till i tusental. Damen till höger minns Tage bara som ”Lotta och att hon om somrarna fick besök av nån från Stockholm”…

 

Om Cementaarbetarna Axel Johansson och Hugo Karlsson finns många historier. Lars Henell minns att Hugo försökte driva det mesta med batterier, vilket han trodde skulle bli billigare. Tage Nilsson drar sig till minnes att de båda prenumererade på morgontidningen fastän ingen av dem kunde läsa.

 

1894 brann i stort sett hela Albrunna ned. Man misstänkte mordbrand men ingen greps eller dömdes. Nere till höger bläddrar Gun Nordborg och Ester Andersson i gamla album med klipp om branden.

 

Pressklipp från 1994, exakt hundra år efter branden som raderade ut nästan hela Albrunna. Gun Nordborg, då ordförande i Södra Möckleby hembygdsförening, visar platsen där branden började.

 

Nils Henell, Lars Henells pappa, framför välten. Nils dog 2005.

 

Ett inramat fotografi på pastor Simonssons soffa från prästgården i Gårdstorp… Det finns inga uppgifter om vilka vi ser. Fotot är bara märkt ”Skolklass utanför S:a Möckleby kyrka”. 

 

Vendla och Alfred Andersson framför sitt hus, som numera är rivet. I det nya huset bor Leif Medin.

 

Fredrik Petersson, längst till vänster i bild, blev Albrunnas sista fåraherde, ett arbete han utförde några år in på 1900-talet. I ”byskrinet”, en av de få möbler som undkom branden 1894, kan man läsa att skötseln av ett får kostade 1 krona och 50 öre om året. Detta är det sista inlägget om vardagslivet i Albrunna. Nästa handlar om ”Albrunna under kriget”…

 

Vardag i Albrunna, del II

Vi fortsätter vår spaning efter de år som flytt – i Albrunna, den lilla byn på Ölands västsida. Där har Lars Henell ett bymuséum på gården till sin affärsrörelse Albrunna Perenner. Här inne finns tusentals minnen och många fakta om de dagar som aldrig kommer tillbaka.

Olle Axelsson och hans morbror Knut Olsson. Hästen blev den sista på gården innan traktorerna tog över. Men pendeln slår. I dag har sonen Berth och hans sambo Ingela hästar igen.

 

Otto Olsson, morfar till Olle på bilden ovan, drev gården tills sönerna Knut och Ture tog över. Otto var byns sista byordningsman. Här står han tillsammans med Selma Jakobsson, mjölkerska på gården.

 

Bygdeorginalet Viktor Nilsson tillsammans Axel Olsson, som led av den märkliga sömnsjukan. ”Ibland stod han bara och sov en liten stund lutande sig över ett handredskap”, skriver Walle Dickson i dokumentationspapperen. Hör Tage Nilsson berätta om Viktor Nilsson för Lars Henell och Alvarsamts utsände. Som grädde på moset lägger Tage till en historia om den erkänt duktige historieberättaren Gustav Granberg. Den handlar om hans Ölandssnipa, och du kan höra den här.

 

Fyra män i ett traktorekipage: Erik Henell, Olle Johansson, Lill-Nisse och Stor-Nisse, de senare döpta efter kroppshydda. Maskinen efter traktorn är en självavläggare. Den slagna säden fick bindas ihop manuellt. Senare kom självbindaren, som både slog och band ihop nekarna (kärvarna). Foto från 1931.

 

Till höger Göta Bergman i änglalik konfirmationsklänning. Hon dog i mitten av 1990-talet. Till vänster ser vi att Tage Nilsson varit framme med kameran igen. Stora delar av byns moderna historia har passerat genom hans objektiv.

 

Referat av Tage Erlandertal i Albrunnalund 1960. Tage Erlander blev riksdagsman 1932 och statsminister 1946, en post han hade i 23 år, den längsta tid som en regeringschef oavbrutet har suttit i någon parlamentarisk nation. Han dog 1985, 84 år gammal.

 

Småannonser i Från våra bygder. Långt ned ser vi en annons från John Nilsson, också kallad ”John i Muren”, som höll igång sin affär i nästan ofattbara 75 år.

 

Mannen bakom disken i Trofast filial i Albrunna heter Bert Söderqvist. Han flyttade senare till Stockholm. I tidningen Rekordmagasinets Idrottsalbum nummer 35 från 1957, finns bild av det svenska fotbollslandslaget. Vi ser, stående från vänster: Gösta Löfgren, Torbjörn Jonsson, Gunnar Gren, Henry Källgren, Åke Johansson, Gösta Sandberg. Knästående från vänster: Olle Håkansson, Orvar Bergmark, Kalle Svensson, Sven Axbom, Sigvard Parling. Landslagets resultat mellan 1950 och 1959 kan du se här.

 

En liten orts uppgång och fall. Men så var utvecklingen över hela landet från andra världskriget och framöver. Och ordet ”fall” är överdrivet. Albrunna finns fortfarande kvar!

 

Hjalmar Jaensson hette dåtidens taxichaufför i Albrunna. Man ringde honom på nummer 94 när man hade ”behov av bilskjuts”. Hjalmar var också slaktare.

 

Denna eleganta bil var den första i trakten. Tage Nilsson vill minnas att den köptes av antingen Gustaf Johansson eller Kalle Wahlgren, som lär ha haft taxirörelse med bilen. Senare sålde han rörelsen till Hjalmar Jaensson, se fotot ovanför detta. Tage Nilsson minns när en skock kor stångade sufletten sönder och samman. Korna tillhörde Einar, bror till Hjalmar. Efter incidenten mötte Tage den hulkande Hjalmar som berättade vad som hänt med den exklusiva sufletten och dess bågar: – Den ena pekar hit och den andra pekar dit och dom andra pekar åt helvete!” Passagerarna i bilen heter från vänster: Hildegard Johansson, Hulda och Albert Petersson och Karl Sterner. Chaufför: Gustav Jansson.

 

Elly Nilsson Blom heter tjejen på motorcykeln med registreringsnummer H1578. Platsen är Albrunna och året är 1934. Elly körde bil även efter att hon fyllde 90 och är enligt Tage Nilsson närmare 100 i dag.

 

Här ovanför halmbalen i museet samsas korpral Roth och två skolklasser från Albrunna med dåtidens filmstjärnor Elisabeth Taylor och James Dean. Fotona nedan är delförstoringar av ovanstående. 

 

Ett foto utan minnesanteckningar. Kanske en skolklass i Albrunna från 1950-talet?

 

Så här såg en söndagsskoleklass ut i Albrunna i slutet av 1950-talet. Lägg märke till de två främre ungarnas totala ointresse för fotografens förehavanden.

 

”Museiintendenten” själv, Lars Henell, i pastor Simonssons soffa från prästgården i Gårdstorp. I bakgrunden skymtar en av museets två entréer. Hör Tage Nilsson berätta om sin mamma och pastorns sista dop. 

 

 

Albrunna bymuséum – nöjen

På bymuseet i Albrunna får man en fin uppfattning av nöjeslivet förr i världen. Och det kan genast sägas: Det var mycket intensivare än i dag! Häng med in och kolla själv!

I museet ”Albrunna förr och nu” finns avdelningen ”nöjen” till höger i bild. Från taket hängande ”stenkakor” visar vägen…

 

På liten yta visas mycket av det forna nöjeslivet i Albrunna. Radion och radiogrammofonen dominerar rummet. Radion var under kriget en viktig informationskanal, och radiogrammofonen var en ”nöjesmaskin på fyra ben”.

 

”Stenkakorna” eller ”78-varvarna” kallades den typ av grammofonskiva som uppfanns redan 1887 och som i slutet av 1940-talet började ersättas av vinylskivan. Populära stenkakeartister runt krigsåren var exempelvis Zarah Leander, Alice Babs, Ulla Billquist, Karin Juel, Evert Taube, Anders Börje, Jonny Bode, Sven-Olof Sandberg, Harry Brandelius, Lasse Lönndahl och Karl Gerhard.

 

På radiogrammofonen till höger kunde man dels höra radio, dels spela skivor. Skivspelaren kunde utrustas med en speciell ”mittpinne” som man kunde ladda med flera skivor. När den första var slutspelad ramlade nästa ned med en duns. I grammofonarmens spets satt ett stift som läste av ”vågorna” i skivan. Dåliga stift höll bara för ett tiotal spelningar.

 

 Midsommar i Albrunna 1950. Sonneys orkester från Karlskrona spelade.

 

Dansannons från 1944. Man skulle ”svänga sina lurviga” i Albrunnalund och på skjutbanan kunde man panga hem en trädgårdsmöbel.

 

Den moderna dansen uppfattades av många som omoralisk. Alice Babs fick många gånger klä skott för ”den dekadenta musiken”. Ovan en text om ”dansbaneeländet”. Du kan också se på ”eländet” i rörliga bilder. Även långt senare har det skrivits mycket om dans och idrott – och alkohol, under dessa ”dansbaneeländets år”. Läs ett exempel.

 

Gösta ”Snoddas” Nordgren gästar Albrunna Lund i september 1952. Tidigare under året hade han slagit igenom i Lennart Hylands radioprogram Karusellen. Snoddas karriär blev kort och han dog 1981, bara 54 år gammal. Hans paradnummer ”Flottarkärlek” kan du höra här.

 

Orkestrarna var många på den här tiden. Totty Walléns var en av dem.

 

Swingland heter orkestern ovan. Språket i nöjesannonserna var vänligt men formellt. Annonsen längst ned till höger avslutas: ”Inställ Eder på 2 trevliga kvällar.”

 

Annonsen utlovar: ”Två Henier i asiatiskt luftskådespel i ring; en attraktion utan jämförelse.”

 

Albrunna IF poserar för fotografen. Laget enligt lappen under: Albrunna IF. I övre raden från vänster: Roy Nilsson, Nils Henell, Karl Johansson, Kjell Jaensson, Göran Karlsson(?), Lars Johansson. Knästående: Tage Nilsson, Heimer Bäckström, Sven-Erik(?) Holst, Göte Petersson (målvakt), Rune Johansson, Bernt Melander Johansson. Andra som spelat i AIF är bland andra: Herbert Andersson, Axel Bergman, Axel Jakobsson, Hasse och Tom Karlsson. I slutet av 1940-talet fanns ett 30-tal lag i seriesystem. Albrunna IF bildades 1946 och året senare började man seriespela i Ölands Idrottskrets reservlagsserie, den så kallade ”Smålagsserien” som man vann ett år och gick upp en division till Smålandsserien Division 3. Efter degradering serieåret 1950-195 drog man sig ur seriespel. Flera av spelarna sökte sig då till Degerhamns IF.

 

Danspolletter från Albrunnalund. Man köpte polletterna för att få tillträde till dansbanan. Danspolletter kunde under den här tiden se ut på många olika sätt.

 

Bakom glödlampans skugga går man i parad på gamla dansbanan i Albrunna lund. Kanske är det Svenska Flaggans Dag, i dag oftare kallad Sveriges nationaldag? Fotot är taget av Tage Nilsson. 

 

Här är vi i slutet av 1940-talet. Fester och danser avlöste varandra. Och man snaskade på Choko och drack Pommac och Champis. 

 

Ett litet klipp om en stor man, Edvard Persson. Det var han som noterade alla tiders publikrekord på festplatsen Albrunnalund. I tidningsklipp från juli 1949 berättas att Albrunnalund räknat in 1 600 besökare. Under rubriken ”Sensation i Degerhamn” får vi i tidningsklippet från 1948 veta att den kände negerbasisten Bill Houston ska gästa Albrunnalund med sin kvartett. Klippet berättar också att Houston spelat med Rex Stewarts orkester – i Paris av alla ställen. Bill Houston bosatte sig senare i Stockholm där han blev musiklärare. Nedtill ser vi en förstoring av klippet om 1 600 besökare i Albrunnalund.

 

Fordson Dexta

– Min Fordson Dexta behöver en halv minuts glödning före start, säger Rolf Hellberg som känner sina dyrgripar utan och innan.

Apropå dyrgripar. De flesta modellerna i traktorsamlingen är värda runt 30 000 kronor, med två undantag: John Deere från 1951 är trots sin relativa ungdom en ovanlig modell och ger nog 50 000 på marknaden.

– Och Deering från 1923 skulle nog inbringa runt 100 000, säger Rolf Hellberg och drar på mun. Men den är tyvärr inte min. Den äger hembygdsföreningen.

Efter lite glödning tuffar Fordson Dexta igång. Denna traktor av årsmodell 1959 är kanske den mest välmålade i samlingen hos Rolf Hellberg i Mellstaby.

 

Motorn är så ren att man skulle våga meka med den iklädd vit smoking. Det är inte så lätt att hitta uppgifter om modellen på nätet. Men här finns några.

 

Motorn är skimrande blå. Du kan lyssna på den här. Vill du se alla Rolfs traktorer klickar du här.

 

 

Albrunna förr och nu, vardagsliv

Hur såg vardagen ut i Albrunna förr i världen? Bymuseet ger en bra fingervisning. Låt oss titta in där, i ”Albrunna förr och nu”!

Albrunnas vardagshistoria inom glas och ram. Nere till vänster brinner valborgselden, i mitten monteras bryggan och till höger firas Växt- och vårmarknad på Torget. Uppe till höger har vi en samling bussresenärer, som syns bättre i nedanstående delförstoring.

 

Prydligt uppställda för fotografering, prydligt klädda för bussresa är dessa albrunnabor på upptäcksfärd någonstans ute i stora, vida världen…

 

Längre ut i världen än till Degerhamn ville måhända denne yngling, Lars Henell. Eller räckte lilla Albrunna till? Läs och begrunda. I dag driver Lars Albrunna Perenner – och bymuseet – om nu någon inte vet.

 

En radioapparat blev under tidigt 1900-tal ett måste. Axel Holstensson var förutseende. Han startade företaget Luxor två år innan Radiotjänst bildades 1924 och startade sina sändningar den 1 januari 1925. De följande åren kunde allt flera lyssna på farbror Sven och andra.

 

Glaskonstnären Erik Höglund ägde under 1960-talet två grisar tillsammans med sin partner Monica Backström, också hon glaskonstnär. Svinen blev med tiden alltmer lika vakthundar, och de åkte gärna bil tillsammans med husse och matte. De sällskapliga grisarna, ursprungligen en gåva på en vernissagefest, gick fria på tomten i Albrunna och nöffade och njöt av livet. 

 

Med slagruta tog Edvin Karlsson ut runt 500 brunnar på Öland. Inte vid något tillfälle missade han. Målningen är gjord av hans dotter Ann-Marie Karlsson. Den är skänkt till museet av Hasse Karlsson.

  

Havsörn och stare. Lyssna här på hur Tage Nilsson äntligen lyckades komma tillräckligt nära för att fotografera örnen. Tage berättar själv.

 

Gård nummer 5, här med 360 års väldokumenterad ägarhistoria från 1640 till 2000.

 

Grisen slaktas. Vi ser Hjalmar Jansson, Johan Engström, Matilda Engström, Birger Nilsson och Ingrid Falk. Lantbrukaren framför välten är Nils Henell, pappa till Lars.

 

Albrunna 1947. Listan med telefonabonnenter omfattar 27 namn. Ville man till Förlossningshemmet slog man 47. Handlanden Karl Trofast hade ett kort och bra nummer: 6. Butiksfilialen i Albrunna svarade på nummer 30.

 

Trofasts butiksfilial i Albrunna med telefonnummer 30, fotograferad i helikopterperspektiv. Senare bodde här Sigge Samuelsson. I dag bor familjen Koblanck där.

 

Han byggde stora han byggde små, han byggde några med segel på…

 

Ottilia och Edvard Andersson. Ottilia var helt blind sedan ungdomen. Hör Tage Nilsson berätta om den fruktansvärda orsaken.

 

Alfred Berggren var en av tre albrunnabor som seglade jorden runt med fartygen Vega och Vanadis i slutet av 1800-talet. Alfred dog ungefär 1930. Forskaren Otto Nordenskjöld lyckades med sitt fartyg Vega segla genom Nordostpassagen 1878-1880. Vega deltog också i Vanadis världsomsegling 1883-1885. Notabelt är också att man hos Trofast kunde köpa tio tvålar för en krona och femtio öre.

 

Emma Jansson i Albrunna fyller 70. Hör Tage Nilsson berätta mer. 

 

1993 startade Eva Matthis och Walle Dickson Galleri Karneval i glaskonstnären Erik Höglunds gamla ateljé i Albrunna. 

 

Sotare August Palm i Albrunna var känd för att vara ”slängd i käften”. Han var gift med Tage Nilssons mormors faster och han dog runt 1930. Hör Tage berätta historien om August Palm i uppdrag på Ölands östsida…

 

Tage Nilsson minns och berättar för bland andra Lars Henell till vänster – och för dig.

Albrunna bymuséum: byns äldre historia

På Öland finns runt 500 kända stenåldersboplatser. Femton av dem finns i Albrunnatrakten. De visas med gult på kartan nedan.

Till vänster montern med Lars Henells alla fynd från äldre tider. I mitten ser vi lådan med mängder av olika slags ”hittegods”. Lokalen är också ”historisk”; den har rötter i 1700-talet.

 

Monter och ”fyndlåda” med mängder av fynd från det ”historiska Albrunna”.

 

 

De flesta föremål på museet i Albrunna ligger under glas eller plast. Det gör dem svåra att fotografera utan att få reflexer i bilden. Å andra sidan blir resultatet ”autentiskt”. I denna låda ligger fynden i drivor. Lars Henell har letat och funnit.

 

Keramikskärvor och djurben i salig blandning. Till bilderna nedtill behövs inga bildtexter.

 

Översiktsbild av monter med historiska fynd i Albrunna med omgivningar.

 

Ferguson, 1954

Denna grå skönhet i Rolf Hellbergs samling är en Ferguson från 1954. Smeknamnet används än i dag: ”Grålle”.

På Grålle är avgassystemet draget på ett okonventionellt sätt. Som synes går inget avgasrör rakt upp från huven. Det går i stället ned under högra sidan av traktorn och mynnar ut baktill, precis som på en bil.

Avgasrörets lite egendomliga dragning syns väl på denna bild.

 

Rolf Hellberg i sin Ferguson TE-A med 32 hästkrafter att jobba med. Modellen är från 1954.

Lyssna på Ferguson.

Alla Rolfs traktorer hittar du här.

Vi gläntar på dörren till albrunna förr och nu

Framöver kommer flera inlägg att handla om bymuseet Albrunna förr och nu hos Lars Henell, mannen bakom Albrunna Perenner. Museet är inrett i ett hus från 1700-talet och rymmer massor av intressanta foton, tidningsklipp, förteckningar, reklam, skivor, prylar och arkeologiska fynd från den lilla byn på Ölands västsida.

En betydelsefull man i sammanhanget är Tage Nilsson, också han från Albrunna. I dag är han 80 och fortfarande nyfiken på livet och den tekniska utvecklingen. Tage är foto- och datafreak och har fotograferat det mesta som hänt i byn. Dessutom är han ett socialt geni; han känner allt och alla. Därför blir Tage Nilsson vår livs levande ciceron när vi vandrar runt i museet.

Nedan ser vi Lars Henell och Tage Nilsson utanför entrén till museet, där de skrattar åt gemensamma minnen.

Till vänster innanför entrén ser vi den arkeologiska avdelningen. Den består av fynd som Lars Henell har gjort under åren – utan att egentligen anstränga sig. – Det finns många föremål i jorden, berättar han. Vill man hitta så gör man det. Jag vet bönder som är intresserade av historia. Dom hittar grejor så snart dom kommer ut på fälten. Dom som inte är intresserade hittar aldrig minsta grej. Kuriosa: 1339 skrevs Albrunna som Eluæbronh och precis 200 år senare som: Allebrænne. 

 

Till höger finns avdelningen ”nöjen” med mängder av klipp om artister som har gästat Albrunna. Utan att överdriva vågar man påstå att publikrekordet slogs för bra länge sedan…

I kommande inlägg gräver vi först ned oss i myllan och ser vad vi hittar där. Senare tittar vi närmare på nöjeslivet i byn. Det blir också inblickar i albrunnabornas vardag – ”dagar som slutligen bildar ett liv”…

Här kan du förresten höra Tage Nilsson berätta om sin enorma båt som han byggde själv på kvällarna efter jobbet på Cementa – och om flera sorters fiskar som det förr fanns massor av…

Rolf vevar igång sin David Brown, 1948

På sin gård i Mellstaby har tidigare lantbrukaren Rolf Hellberg samlat på sig en bukett intressanta traktorer, modell äldre. Under skördefesten hade han dem uppställda för visning och Alvarsamt var förstås där och tittade och fotograferade – och spelade in!

Rolf visade nio modeller:
David Brown, 1948
Deering, 1923 (ägare är hembygdsföreningen, Rolf har ”fixat” den).
Farmall DGD4, 1953
Fordson Major, 1951
John Deere, 1951
Bolinder Munktell 230 Victor, 1959
Fergusson, ”Grålle”, 1954
Fordson Dexta, 1959
Farmall, Super A, amerikansk, 1948

För att demonstrera dessa traktorers tillförlitlighet startade Rolf den ena efter den andra. Först ut blev David Brown från 1948. Ett halv drag med veven så tuffade den igång… Lyssna här.

Personligen tycker jag denna modell har en kraftfull design. Den välvda öppningen i motorhuven är elegant, liksom den mjukt formade bågen från pedalerna upp mot toppen av huven.

Flera modeller – och ljud! – kommer vartefter.

Sega dragare

Det blir en hel del musealt på Alvarsamt framöver… Dels ska vi göra nedslag i bygdemuseet i Albrunna, dels titta närmare på Rolf Hellbergs fina traktorsamling i Mellstaby. På fotot ser vi en av trotjänarna, en Fergusson TE-A från 1954 med 32 hästkrafter under huven.

John i Muren

Längst ned i hamnen i Degerhamn hittar du Degerhamns Hembygdsmuseum – ett hus fyllt av minnen, kuriosa och en doft av svunna tider. Här finns tusen och ett att titta på, exempelvis gamla musikinstrument, papperssäckar av olika årgångar från Cementa, unika foton av människor och skutor och delar av handelsman John Nilssons affärsinredning. John är mera känd som ”John i Muren”. Han drev sin handelsbod i smått oslagbara 75 år, ända fram till några år före sin död 1994.

I myllret av varor nedan ser du svartvita porträttbilder av John Nilsson, ”John i Muren”, och det stora gratulationskort han fick på sin 90-årsdag 1988. Då hade han varit handelsman i 73 år. Det skulle bli två till…

I huset nedan, alldeles intill Cementa i Degerhamn, hade John i Muren sin handelsbod. Jag köpte själv ett par stövlar av honom här någon gång i slutet av 1980-talet. Han stod leende och stolt bakom sin disk, och med sin milda charm fick han mig att köpa mycket mer än jag från början hade tänkt mig…