Kategoriarkiv: Musik

scenbrottet kan snart få ny scen

Landets kanske mest spännande och udda scen laddar för sommaren. Här hittar du Scenbrottets sajt med bland annat kommande föreställningar vid Södra bruket, Degerhamn.

Taggad , , , , ,

sett på anslagstavla

Scenbrottet_ny-scenAlvarsamt önskar lycka till. Utan kultur ”dör” människan.

Taggad ,

sångarläger

långbordLångbord vid Södra bruket där det just nu pågår sångarläger för 23:e året i rad. Hundra personer lär sjunga, musicera och inte minst äta ihop. Här kan du läsa om lägret 2012 – och även lyssna.

Taggad , ,

johni muréns

Som du kanske redan har hört i Alvarsamts första poddsänding spelade Johni Muréns orkester på bakgården vid Brukshotellet i Degerhamn 26 juli. I det här inlägget kan du inte höra något, men väl se hur det såg ut.

JohnIMurens_1Det vackra Brukshotellet är byggt 1890.

JohnIMurens_8Hotellets bakgård. Scenen är inte stor men hela orkestern fick plats – även med instrument.

JohnIMurens_2Från vänster ser vi sångaren Erik Kärredal, kompgitaristen Håkan Söderlund, basisten Gunnar Hallgren, keyboardisten Rikard Johansson och längst till höger gitarristen och sångaren Lars Trofast.

JohnIMurens_3Det var skarp motsol i spelningens början. För dig som är intresserad av att lösa fotografiska problem kan jag berätta att jag här slog på allt blixtljus jag kunde uppbringa – trots ”mördande solsken”. Om jag inte gjort det skulle bara de ljusa partierna av sångaren Erik Kärredal synas – till vänster. Håkan Söderlund till höger behövde inget blixtljus, men han fick det ändå. Tyvärr finns ännu inget blixtljus som går att precisionsstyra.

JohnIMurens_4En koncentrerad Gunnar Hallberg, basgitarrist.

JohnIMurens_5Lars Trofast har många hyss för sig på scenen. Han vinkar och småspringer och hoppar och har sig…

JohnIMurens_6Att Johni Muréns är en dansorkester förstod detta par.

JohnIMurens_7Stilstudie av Erik Kärredal och Håkan Söderlund.

Johnimurens_0033Tids nog fylldes hela partytältet på gården till Brukshotellet i Degerhamn.

 

Taggad

Loffe – någonstans på Öland

Loffe_01

Trots takbjälkar tjocka som Regalskeppet-vasa-timmer och skyddsrumsgrova stenväggar kom hela Ottenby Konstmagasin i oroväckande gungning under gårdagens improviserade konsert med Janne Loffe Carlsson och Pierre Swärd.

Jan Carlsson blev enligt förståsigpåkällor ”Loffe” med hela svenska folket genom Jolos teveserie Någonstans i Sverige. Att Loffe har gjort många roller på film och scen vet nog de flesta, färre känner honom som trummis, och knappaste en levande själ vet nog att han också målar – inte plank men tavlor.

– Medierna sprider så enahanda bilder av saker och ting. Skådespelare har jag bara varit för att tjäna mitt uppehälle, sa han till Alvarsamt innan han greppade trumstockarna för att ställa sig öga mot öga med den av Ölands Bank inbjudna publiken och gå lös på kalvskinnen i den guldglimmande batteriuppsättningen.

– Fick jag önska fritt skulle jag ägna livet enbart åt att måla. Resten hade fått vara.

Dock misstänker Alvarsamt att han i sammanhanget glömde att till måleriet plussa på med musiken.

Apropå musiken… Slå på högtalarna, vrid upp volymen ordentligt, klicka här och låt det åtta minuter långa supergunget följa dig genom resten av blogginlägget. I stycket får Pierre Swärd orgeln att glöda och det vet i 17 om han inte sjunger och spelar för livet!

Loffe_02Loffes framtoning på scenen är tillbakalutad, lågmäld. Här har han ännu inte fått av sig den fem nummer för stora kavajen. – Jag kan inte spela i den. Trumpinnarna fastnar i ärmarna.

Loffe_03En bra entertainer har publiken i sin hand. Han kan till och med få den att titta åt fel håll.

Loffe_04Pierre Swärd utstrålade föreställningen igenom en genuin spelglädje och ett totalt engagemang. Och all slags glädje smittar som bekant. Till Alvarsamt sa Loffe att Pierre visserligen är fantastisk… – Men han har ett stort fel. Han spelar på ett alldeles för stort instrument. Det är jobbigt att packa ner och packa upp när vi turnérar! Jag har sagt åt honom att gå över till munspel. Men han lyder inte.

Loffe_05Det blev två historier också, båda av högsta karat. I den första sitter Palme och Fälldin på finlunch i Washington. Mer säger jag inte. I den andra figurerar en viss statsminister Persson och ”en överkörd grisjävel”…

Loffe_06Stilstudie av musikern Loffe. Konstnären Loffes verk skymtar på väggarna i flera av fotona – liksom nedan.

tavlaLandskap av Loffe. – Ofta målar tavlorna sej själva, berättade konstnären.

Loffe_07Det bjöds inte enbart på ”ett jävla skramlande” som Loffe själv beskrev sitt lir. Här koncentrerar han sig i finstämt finlir.

Loffe_08Här går ”det jävla skramlandet” i taket, orgeln tjuter som en stucken gris och publikum stampar takten i golvet. Ottenby Konstmagasin skakar i sina grundvalar…

Loffe_09Att två så olika instrument kan trollbinda en publik i långt över en timme visar väl att duon verkligen hade nåt att bjuda på.

Loffe_10Föreställningen går mot sitt slut, och Loffe kysser kalvskinnet. Jag vet inte varför. Kanske som ett uttryck för vad musiken och trummorna ger honom.

Loffe_11Två glada spelemän mottar publikens uppskattning. – Relaxa nu och gå runt och titta på mina målningar. Och känn lite på plånboken…

Loffe_12

En scen – eller två – för södra Öland

Vad vore världen utan entusiaster? Svar: Tråkigare. Att spela opera, operett, musikal, jazz, visa och dessutom dansa och spela teater på en scen på södra Öland låter som ett aprilskämt. Men trots april är det sant. Det har till och med stått i tidningen!

ScenenSödraBruket_1Lilla scenen vid Södra bruket börjar ta form. Den kommer att premiäranvändas under Öland Spirar

ScenenSödraBruket_2Bara tanken på att sitta här på sluttningen ned mot scenen och lyssna till en bra konsert medan solen går ned som en glödande apelsin i bakgrundens Kalmarsund får mig att vilja skynda på tiden…

ScenenSödraBruket_3Den gamla alunfabrikens ruiner i Degerhamn skapar stämning för många slags framföranden. Varför inte spela Hamlet här småningom?

ScenenSödraBruket_4På lite håll ser scenen ganska liten ut. Men den tappra skaran kulturivrare bakom projektet tänker sig småningom även en andra, större scen – också den på Södra bruket. Den som lever får se…

Taggad

– Miljonerna var målet!

Stilstudie av Staffan Petersson, bonde och gitarrist, under spelningen på kulturfestivalen Dikt & Lögn i Södra Möckleby. Staffan spelade tre låtar: House of the rising sun, Nidälven och Last date. Den första kan du lyssna på här.

Än i dag händer det att bonden Staffan Petersson tar fram gitarren och drar några låtar hemma i Södra Möcklebyvillan. Nyligen spelade han på kulturfestivalen Dikt & Lögn i Södra Möckleby.

– Det musikaliska äventyret började 1967. Beatles var stora. Om jag minns rätt spelade dom i Madison Square Garden 1968 och fick 1,4 miljoner för 20 minuter. Det var lagom, tyckte vi. Det blev målet för oss ungtuppar. Men vi kom inte ens över Kalmarsund. Vi spelade på danser i Torngård och Gårdby och här på Kupan i Södra Möckleby. Inte ens för en helafton fick vi 1,4 miljoner. Som mest blev det 600 – att dela på fyra. Men vi hade roligt.

Som tusentals andra ungdomar under 1960-talet bildade Staffan orkester. Fyra unga män samlades under det stolta namnet Addox. Idolerna var Beatles.

– Vi ville vara lika gåtfulla som dom, berättar Staffan. Många undrade varför gruppen hette just Beatles. Ingen visste. Så ville vi också vara, hemlighetsfulla. Min far hade en räknemaskin, en stor sak som vägde massor av kilo. Den hette Addo-X. Vi strök bindestrecket och blev Addox.

Nu vet världen bakgrunden till Addox. Men gåtan Beatles återstår att lösa.

Repertoaren var tidstypisk. Man spelade Beatles, Hepstars, Stones, Tages.

– Vi höll på några år men runt 1972 började tjejer och annat locka mer än repetitioner. Bandet splittrades. En i kvartetten bor i dag i Mörbylånga så honom morsar jag på ibland. Men dom två andra har jag inte träffat sen vi gick åt skilda håll. Dom flyttade till Lund, respektive Malmö. På Alvarsamt under ”About” har du förresten fått en kommentar av Bobby Sommerstein. Han var en av utflyttarna och skriver att han blir så sentimental när han läser din blogg. Han bodde nere i Dalsjö nedanför min gård…

– Oj, vad tiden går. Nån gång i framtiden måste vi ses alla fyra, säger Staffan och får ett stänk vemod i ögonvrån.

– Vi bara måste.

Taggad