alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Kategoriarkiv: Naturfenomen
vattenjakt
Det är torrt på Öland. Vatten är bristvara. Men det finns stora mängder vatten i den öländska stenkroppen, mer än man kanske tror. Alvarsamt hamnade i Albrunnaslänterna ned mot Kalmarsund. Där röjer sig vattenådrorna för den som håller korpgluggarna öppna.
I kommande inlägg ska vi även se spår av grav- och bosättningar i samma område. Och vi kikar in i grävlingsgryt…
Här avslöjar sig en underjordisk bäck genom att gå i dagen. Den genomvåta marken har här trampats gropig av betande kreatur. Bäcken kan ha sin början flera kilometer härifrån – långt uppe på alvaret.
Under det gröna, som är andra växter än vanligt gräs, finns vatten. Man behöver inte vara geolog eller hydrolog för att göra enkla tolkningar av vattnets effekter i naturen.
En liten bäck med ursprung i en källa nåt 50-tal meter högre upp på slänten. Vi ser ena fundamentet för en tidigare bro, sannolikt byggd av trä. Flödet i bäcken var förr i världen betydligt kraftigare.
Hur kan vi se att en underjordisk bäck går ut i havet just här? Jo, gräset på fotot måste ha sötvatten för att kunna etablera sig och leva här. Och det går bra, trots att vågor med bräckvatten ideligen slår in över växten. Några meter längre bort finns inte dessa gräs.
i röret…
På förekommen anledning, som det brukar uttryckas då man vill säga någonting av vikt…
Alvarsamt genomförde under veckoslutet ett fantastiskt biologiskt och botaniskt experiment tillsammans med handelsträdgårdsmästare Lars Henell, Albrunna Perenner. Försöket gick ut på att med mänsklig handkraft – medelst snara på grov tross, dra ett exemplar av den antika växten alrunan ur jorden, något som i de bokliga hävderna brukar benämnas som ”uppenbart självmord”. De historiska texterna rekommenderar i stället att plantan slitas ur jorden av hundar eller oxar och att markägaren håller sig på avsevärt avstånd från uppdragningsplatsen med igenproppade öron och ögonbindel. Ingetdera av dessa kriterier uppfylldes under söndagens botaniska och audiologiska försök, varför vi på Alvarsamt har haft morgonmöte om publicering eller inte av det kanske blodigaste reportage vi gjort genom alla tider. Publiceringssidan vann med två ynka röster: 138-136.
Dock vill vi varna alla känsliga läsare för att läsa inlägget utan starka solglasögon och att INTE slå på högtalarna, ity de ångestskrik som plantan levererade har orsakat sprängda fönsterglas, knäckta flaggstänger och bortblåsta tak i den – tidigare – så idylliska byn Albrunna.
Allan von Kompost
redaktionschef
majestätisk rotvälta
En rotvälta modell större med tre stammar ligger kvar nere vid nya fågeltornet vid Södra lungsjön i Ottenby.
gorm tog och kommunen gav
Orkanen Gorm ställde till med mycket elände, som här i Dalsjö där den slet upp fyra stora träd med rötterna. Men redan växer där nya! Kommunen är verkligen att gratulera, vilken snabbinsats. Det kallar jag för att leverera.
Det var stora bjässar som föll i Dalsjö. Vi ser från söder mot norr.
De nya träden från norr mot söder.
varningssignal
Allt är inte vackert på Öland. Allt är inte frid och fröjd. Vi ser fler och fler halv- och heldöda träd. Vad är på g? Det började med almsjukan. Nu lär också – enligt vissa – även ask och ek drabbas. Tanken på ett trädlöst Öland skrämmer…
Kan någon förklara?
Utmed väg 136, kameran mot alvaret.
En stendöd jätte bortåt Eketorp. Utan att kunna bekräfta får jag intrycket att något flera träd dör på västra än östra ö-sidan.
Kvällning mot väster i Albrunna allé.
Trädet till vänster om gravstenen för en trogen och älskad häst var nog synnerligen vackert då det levde. Men nu står det där som ett dödens monument. Så sent som 2010 var trädet friskt. Klicka här för att se det längst till höger i bild.
Dessa småträd är fotograferade i förrgår. I går såg de helt döda ut. Så snabbt går väl inget friskt träd in i höst- och vintervilan?
Sjuka och döda träd står i alla slags miljöer, på fält, på odlade tomter, på gårdar och i alléer.
De hamlade träden till vänster är nog på väg mot långsam undergång. Finns bot?
Spretiga, torra stammar i bjärt kontrast mot det livskraftigt gröna.
Södra Möckleby.
Södra bruket.
Inte helt dött – men snart…
osynliga krafter
Det var sannolikt människans studier av fågelns vingar som ledde fram till upptäckter och uppfinningar som lyftkraft, dragkraft, bidevindsegling, propellern, flygplan, väderkvarnar och vinddrivna pumpar. I dag kan upp mot 900 passagerare färdas i en bekväm kärra på runt 590 ton runt halva jorden tack vare att någon förstod att en konvex vinge ger lyftkraft; ovansidan av vingen är alltså aningen längre än undersidan. Eftersom luften alltid strävar efter utjämning tvingar detta luften att ”skynda på” utmed ovansidan av vingen, vilket skapar en sugkraft uppåt när planets motorer får planet att röra sig framåt. När du sitter där en mil upp i det blå kan det vara bra att veta att det alltså är luftströmmen över vingens ovansida som håller dig där du är. Logiskt sett borde vi därför inte tala om ett flygplans lyftkraft. Bättre vore att kalla den sugkraft.
Måsar förstod aldrig det där. Men de flyger ändå.
Vi ser få segelbåtar på vår sida av Kalmarsund. Men här är en under gång mot Degerhamn i dikt bidevind. I bakgrunden skymtar vindkraftverken ute i sundet och efter segelbåten flyger måsar (med risk för att få på moppe av nån fågelkännare garderar jag med tärna).
sol på villovägar
Det skulle bli en fin partiell solförmörkelse i dag. Men hela himlen var som en enda stor grå skurtrasa och jag tänkte till en början inte ens ta fram kameran. Men strax före 11 tunnades molnen ut en aning. Under några minuter tog jag 200 bilder men ingen blev bra på grund av alldeles för mycket ”himmelsbomull”. Här anar man ändå månen som kommer in snett uppifrån höger. En kvart senare uppnåddes maxeffekt men det var då så molnigt att fotoresultatet blev rena grynsoppan. 1954 upplevde jag en total solförmörkelse. Jag minns att det blev alldeles lugnt, fåglarna tystnade och mörkret föll… Hela tillvaron kändes hotad och det var nog första gången i livet jag insåg hur liten människan är.
naturens under II
Naturen är lynnig. Djur kan plötsligt bete sig helt oförklarligt. Men det finns alltid en bakomliggande orsak som vi människor ofta inte förstår. Nedanstående bilder visar hur min yngelvårdande munskäggsmalhane plötsligt beter sig som fiende till sin egen avkomma. Och detta trots att han de senaste månaderna har vaktat fyra kullar yngel. Honorna överger kullen så snart rommen är lagd och befruktad. Hanen tar då över skyddet fram till den dag ynglen är stora nog att klara sig själva. Hanen håller sig dagtid inne i en uppochnedvänd blomkruka där han sköter rommen och ynglen. Där kan finnas flera generationer samtidigt. Honorna brukar ligga i kö utanför krukan i väntan på sin tur att få komma in för att rumla om i sänghalmen. Så snart rommen är lagd jagas hon ut av hanen. Inom fyra till sex dygn kläcks den. Hanen vaktar rommen, fläktar friskt vatten på den, håller den ren – och jagar bort eventuella inkräktare. Den hane som vågar sticka in huvudet i krukan får mycket snart veta att han lever…
Ungefär tre veckor efter kläckning kommer en efter en av de 20 millimeter långa ynglen ut ur krukan. De är exakta kopior av föräldrarna, bara mindre. Till en början får de leka ute korta stunder med hanen som förkläde. Senare blir utflykterna längre och längre och efter nån månad upphör hanens föräldraroll helt. Men ynglen är alltid välkomna tillbaka för att hälsa på inne i krukan, även när de är ganska stora. Familjesammanhållningen är alltså god.
Men ibland händer det man först inte förstår. Hanen har kastat ut de senaste tre romläggningarna ur krukan. Och inte nog med det. Han och honan har därefter kalasat på rommen, den som han tidigare har pysslat om så självuppoffrande. Efter en tids grubblande förstår jag orsaken: För många fiskar i akvariet! Fiskarna känner själva att ”nu får vi inte bli flera här, då dukar vi under.” Och så gör man det bästa – och enda riktiga – av situationen: Käkar upp potentiellt kommande generationer för att själva överleva!
Hanen i profil. Han ser ut som ett monster men är helt oförarglig och fredlig. De långa ”tentaklerna” börjar växa ut först i mogen ålder, men bara på hanarna. Vad de används till vet jag inte. Skäggmunsmalen från Sydamerika lever främst av vegetabilier. Den äter till och med trä. Mina gillar mangroverot och ek. Högst upp på listan av mer lättuggat favoritkäk står zucchini och brysselkål.
Skäggmunsmalen, eller Ancistrus, gillar att leva trångt. Den älskar att ligga gömd i rör, i krukor, under stenar och rötter där den oftast framlever dagen uppochnedvänd eller med huvudet nedåt. Här sticker den ryggliggande hanen ut halva huvudet utanför krukan. Den enorma sugmunnen är öppnad uppåt. Till höger om krukans ingång ser vi den av hanen utslängda romklumpen. I den anar vi ynglens ryggrad och ögon. Ur äggen längst till höger har ynglen redan kläckts.
Den uppochnedvände hanen kan ligga i den här ställningen i timmar. Utanför krukan ligger romklumpen i vars högra flank vi ser kläckta romkorn. Bara skalen finns kvar. Snart börjar kalaset!
Ett månadsgammalt yngel har upptäckt ”sina ännu paketerade syskon” och börjar smaka på dem. Men ynglet är ännu för klent för att kunna orsaka nån skada.
Utan förvarning slår honan till och utan betänkligheter börjar hon genast att äta av den rom hon lagt för bara några dagar sedan.
Kalasets höjdpunkt då honan till vänster och hanen till höger tillsammans festar på det som skulle bli deras egna ungar – och som hanen under normala förhållanden vårdar så ömt ”från romkorn till livsduglig tonåring”. Men det handlar inte om bristande moral eller oemotståndliga frestelser. Min teori är att de har insett att släkten håller på att bli för stor; att livsbetingelserna riskerat att bli riskabelt ansträngda…
Efter den mättande måltiden sätter sig honan i skuggan under en sten. På stenen ser vi några av hennes tidigare yngel.
Öland krymper II
Alvarsamt har tidigare berättat om hur Öland krymper. De mindre jord- och mineralpartiklarna på öns västra sidan spolas ut i havet och branterna rasar, ett fenomen som är mycket påtagligt vid exempelvis Södra bruket. Stormen Egon har skyndat på ”Ölands upplösning i havet”. I dag lyser en stor ”gul limpa” under ett i luften ännu svävande jordtäcke, kvarhållet av gräsrötter. En tidigare ”trappa” ned mot stranden är puts väck och flera träd och buskar har blivit havets rov. Uppskattningsvis har en halv meter av den bevuxna delen av stranden lösts upp och dragits med ut i Östersjön – bara sedan juni. Det gör en meter om året. Öland är här ungefär sju kilometer brett. Skulle en meter sjappa varje år tar Öland sitt sista andetag om cirkus 7 000 år. Alvarsamt kommer att vara på plats…
Över ”den gula limpan” skjuter ett jordlager ut runt en halvmeter. Snart ramlar det och vågorna kan fortsätta mumsandet på Öland…
Närbild av ”gula limpan”, som sannolikt är nåt slags svavelinnehållande avfall från brukets glansdagar.
I limpans nederdel syns tydligt hur havet bryter av och löser upp den, bit för bit. Allt ovanför ramlar då ned.
Lite till höger om bildmitten ser vi delar av den tidigare ”trappan”.
En stupad i kriget mot havet.
Ett uppochnedvänt träd mot den roströda bakgrunden blir till ett ”naturens stilleben”.
Öland krymper
Redan förra året berättade Alvarsamt om hur västra Öland rasar. Och de små skreden fortsätter år efter år, årmiljoner efter årmiljoner – och till slut är hela Öland ett minne blott. Så passa på att njuta. 😉
Orsaken – om jag fattat saken rätt – är att havet frigör och spolar bort det finare materialet från stränderna. Stränderna undermineras, branterna blir ännu brantare – för att till slut rasa. Träd och buskar följer med. Ända till dess har deras rötter hållit samman branterna och när träden blir havets rov blir branterna ännu skörare. Det fina materialet i det som rasat ned förs bort av vågor och strömmar och förloppet upprepas om och om igen…
En brant vid Södra bruket i Degerhamn. En buske har fått ge upp. Ytterligare en hänger på den så kallade gärdsgårn.
Uppe till höger hänger ett stort sjok gräsmatta ut över kanten. Det syns ännu tydligare på bilden nedan.
Nu behövs bara ett regn som gör ”uthänget” tyngre för att det ska bli havets rov…
blåsig drakfest
– Det blåser för mycket i dag, men det ska nog gå bra ändå.
Det sa ”Drakjohan” från Gotland på vindpinat Ölandsbesök för att hjälpa till under nationaldagens drakfest vid Bårby borg. Han är ensam i världen om att bygga drakar av fågelfjädrar och har tävlat med sina flygfän i stora delar av världen – bland annat i Kina. Segrarna har blivit många.
Lars Apelmo var värd och vindmästare. Han var klädd i vit kavaj och svart stormhatt.
– Blåser hatten av blåser vi av drakfesten, sa Lars och såg så där lagom allvarlig ut.
– Vår ambition är att vi småningom ska kunna skapa en vindfestival som blir känd över hela världen. Vi är en ideell förening som vill utveckla verksamheten till bland annat vindskulptur. Dagens övning ser vi som en första medlemsrekrytering. Vi siktar på att bli några hundra småningom…
Långt före invigningen var himlen över Bårby borg dekorerad med drakar i många slags utföranden. Här ser vi en av ”Drakjohans” skapelser i sex delar.
Entusiaster i alla åldrar strömmade till. Somliga hade mat med sig, andra kaffe. En och annan – kanske med sikte på seger – hade till och med ”Pommacchampis” i lunchkorgen.
Strax innanför den enkla entrén var det många som ville bli medlemmar i den snabbt växande föreningen.
Annika och Lars Lund från Vickleby hade hela buntar av drakar med sig. Lars har tidigare drivit en drakbutik i Göteborg och riggade sannolikt festens största modell.
”Drakjohan” från Gotland, med rötter i Afrika, provflyger en drake med originell stjärt. – Det är en missuppfattning att det ska blåsa hårt för att flyga drake. Moderna modeller flyger ofta bäst i svag vind.
Här lyfter vinden jättedraken som Annika och Lars Lund rattade. Hade det blåst ännu hårdare hade kanske Lars följt med till väders. Tyvärr gick ett stag av redan vid den inledande provflygningen.
Vindmästare Lars Apelmo i stormhatt invigningstalar. Han anknöt bland annat till Ölands ”blåsiga historia”. Stormhatten var originell. När Lars lyfte på den spelades musik från dess inre.
Invigningen är fullbordad. Megafonen har tystnat. Nu tar musiken över på vevgrammofonen från farfars dagar.
Vindmästare Apelmo fick många gånger rycka in för att hjälpa till att lösa olika aerodynamiska problemställningar.
Drakfestens yngsta aktiva deltagare var sannolikt Sanna, 5 år. Hon skötte sin getingkroppsinspirerade drake med professionellt lugn.
Sanna, 5. Linan till draken har hon runt handleden. Sannas drake flög mycket stabilt. Vem som är med som Sannas coach förtäljer icke historien.
Vid entrén kunde man köpa det mesta som har med drakflygning att göra. I hatt med färgband ser vi ”Drakjohan” på väg ut mot flygfältet med ytterligare en drakmodell.
Drakar kan se ut nästan hur som helst. Somliga är fågellika, andra kan se ut som ”luftburna skämt”.
En drakfest med självaktning måste naturligtvis kunna erbjuda nödhjälp av en drakdoktor. Denne fick nog mycket att göra, eftersom den spådda vindhastigheten 4-5 meter per sekund blev nästan den dubbla i byarna.
Annika och Lars Lund i aktion. Deras stora drake var nog festens största, Alvarsamt uppskattar ytan till mellan fem och sex kvadratmeter. Att hålla en sådan i hård vind kräver sin man – eller kvinna.
Under invigningstalet smattrade denna drakflagga hårt och effektfullt i den sydliga vinden.
– Stoppa fingret i mun och håll upp det i luften och känn vinden! uppmanade vindvärden Lars Apelmo.
Och alla lydde – utan protester. Det gick ett sus av vindmagi över fältet vid Bårby borg.
Drakar som ”ritar” på himlen.
Lars Lund reparerar sin jättedrake. Även superstarka kolfiberstag kan gå av. Silvertejp och buntband kan temporärt fixa de flesta skador.
Att vinden kan dansa över nejderna vet vi alla. Vi avrundar drakfesten med några bilder på vindmästare Lars Apelmos ”vinddans” när han försöker hjälpa en tävlande i nöd…
– Jag tar den!
– Jäklar. Den smet!
– Nu var då fan om jag inte ska kunna…
– Attans, den smet igen!
UFO, solsting eller… ?
Under eftermiddagen var jag nere vid vindkraftverken i Eckelsudde och tog några bilder av det ganska trista och inhägnade området. Den lätta vinden slog lite åt alla håll och snurrorna stod där och såg handfallna ut. Vilket håll skulle de vända sig för att få igång propellern? Ingenting föreföll märkligt, fåglarna kvittrade och läget var med ett ord fridfullt…
Hemma igen. Under bildbehandlingen får jag syn på flygplanet nära bildens ovankant… Ingenting märkvärdigt med det. Men så ser jag även en mörk, suddig fläck strax ovan det tredje vindkraftverket, från vänster sett. Jag gör en förstoring…
Hela bilden. För att se bra föreslår jag att du högerklickar på fotona och väljer ”öppna länk i nytt fönster”.
Först på förstoringen ser jag även en del andra detaljer som gör mig brydd. Vad är det för ett vitt streck vid första pilen – från vänster sett? Vad är det för objekt vid pil nummer två? Vad är den vita punkten högst upp i bild? Månen? Knappast, den ser för liten ut. Och vad är det för vitt streck vid pil fyra? Jag gör en delförstoring av ”det suddiga objektet”…
Jag kan omöjligen säga vad det är vi ser. En fågel? Nej, exponeringstiden är 1/200 sekund och en fågel skulle ha blivit tydligare. Dessutom lämnar inte fåglar vita streck efter sig. Smuts på sensorn? Knappast. Inget annat smuts syns i denna vinkel mot solen och när den syns är den nästan alltid klotrund. Meteorit? Tja, varför inte? Något som slungas iväg från ett vindkraftverk? Föga troligt. Vad skulle det vara i så fall? Och vinden var så svag att inte ens alla snurror roterade. Om nån har nån idé så svara gärna med en kommentar.
blodregn?
Vi såg det redan när vi spanade ut över fågelsjön vid Bergstigen i Degerhamn: Det täta diset som nästan helt suddade ut kyrkans konturer. Uppkomna på fältet söder om sjön var diset misstänkt ”kompaktsmutsigt”, trots en frisk vind från sydväst. Kan det vara slöjor av det blodregn som rört sig från Saharaöknen upp över Europa och som kanske skulle orka ända till Kalmartrakten – och oss?
Vi får se… Tidigt i morgon bitti börjar det regna. Kanske olycksbådande blodröda droppar?!
alvarsamt 