oändlighetens landskap

Att vandra nere på Ölands sydspets leder ofta till att du invaggas i ett tidlöst tillstånd. Tystnaden får tiden att stanna under det eviga himlavalvet. Timmar, dagar och år upplöses. Men här var tiderna bråda redan för mycket länge sedan.

Här betade får för över tusen år sen, och invånarna fiskade sill och gjorde affärer med kött, skinn och ull. Ännu i dag betar fåren här. Och korna. Och människan går på sina stigar, på de märkta lederna. Ett ledmärke ser du i bildens nedre högra hörn, en stolpe. Det finns många leder i Ottenby som tar dig till olika mål.

Fåren har sina stigar, sina egna smala leder. En sådan ser du i övre bildens vänstra del, som ett mörkt streck ritat i det ännu gröna septembergräset. I bilden möts fårens stig och människans led. Söderut går vi följaktligen på samma stig, eller ska vi säga på samma led?

Att gå åt samma håll är inget problem, men när man möter får på denna vår gemensamma vandringsled viker de artigt åt sidan, tittar på dig med tidlös nollställd blick – frågande, avvaktande, inte rädda men försiktiga. Man får intryck av att de är medvetna om att de har gått här i tusen år, och att de tänker gå här i många tusen år till.

Den smala fårstigen går lodrätt in i bildens vänstra del. Människans led gör entré i nedre högra hörnet.

Oändlighetens landskap sett från motsatt håll. Trots att vi är bra mycket högre upp än Långe Jans topp ser vi inte så värst mycket längre än till Kungsgården – uppe i vänstra hörnet. Den ligger knappt tre kilometer från fyren. Jordytans krängning begränsar synfältet. Vi skulle ha sett mycket längre om vi levde när jorden var platt. Men då måste vi backa minst 2 366 år. Detaljer ser vi alltså dåligt på stora avstånd. Ljus ser vi bättre. Skenet från Långe Jan, nästan 42 meter hög, kan i mörker ses på drygt fyra mils avstånd. En intressant detalj är det alldeles svarta vattnet i bildens nederkant. I den här vinkeln mot vattenytan blir vattnet alltså svart, men skulle jag tilta kameran en aning nedåt skulle svart förvandlas till ett färgfyrverkeri – som i detta inlägg.

vattenfärger

Från stranden ser havet ofta ganska enformigt ut, färgmässigt sett. Det är blått, lite mörkare vid horisonten men bara blått. Eller gråblått. Eller grönblått. Från luften ser vi det enformiga havet i helt andra färger. Färgskalan går från tristbrunt med inslag av violett till flera nyanser blått till djupgrönt, mintgrönt och neongrönt. Naturligtvis är det de olika bottentyperna som skapar detta färgfyrverkeri, ity vatten i sig är helt färglöst. Rubriken på detta inlägg är alltså vetenskapligt felaktig. Men den får stå kvar eftersom den är dubbelbottnad och lagom kryptisk.

Gårdagens eftermiddag var strålande. Vår enda flygning varade i en timme och efter många dyk och stig fick vi – äntligen! – den bild som vi jagat så länge. Det sa bara klick – och där satt den! Jag måste säga att det blev en makalös bild som inte ingår i detta inlägg. Den blir fin i ett helt annat sammanhang…

Fyrplatsen i går. Här tar Öland slut. En makalös sensommardag med – hör och häpna – nordostliga vindar. Men de var varma och lyfte kiten med kamera lugnt och fint ut över havet söder om Långe Jan. Titta på vattnet från vänster till höger. Det går över många gröna till violetta nyanser. Och blå.

Nordostlig vind 6 meter/sekund. Apelsinsol med enstaka tunga mörka moln. Rätt mycket folk, de flesta sa titt som tätt ”sehr schön” eller till och med ”Ich liebe Oland”…

se tvärs över öland

Det är en mäktig känsla att kunna gå utmed stranden på ena sidan Öland medan man fotograferar den andra. Det gjorde vi i dag. Här går vi utmed västsidan ned mot fyren och ”ser” samtidigt Schäferiängarna på östra sidan ön.

får, båt, fartyg

Västra Mark, Ottenby.

spaning från luften

Vi ser Västra Mark, Ottenby. Vägen mot södra udden går längst upp i bild. I bildens ovankant ser vi också Kungsstenarna. Till höger om mitten står och ligger en flock hjortar om 35 djur. De lär alla vara ”ättlingar” till de hjortar som släpptes ut här 1653 efter att Karl X Gustavs mur blev färdig. Denna bild är något större än vanligt. Är markören ett +tecken kan du klicka en gång på fotot så det blir större.

västra mark

Vi passerar Kungsstenarna en ljuvlig junidag. Det är 25 grader varmt och blåser sex meter per sekund från nordost. Högst upp i bild ser vi Ottenby Kungsgård. Kungligare än så blir det inte på Alvarsamt under Sveriges nationaldag, eftersom jag ogillar nationalism, flaggor och andra heraldiska uttryck. 

uppdaterat naturum ottenby

Medan du läser och tittar på bilderna kan du höra fåglarna sjunga. Slå på högtalarna och klicka här.

Sedan mitten av maj har vi ett helt annorlunda och fräschare Naturum Ottenby. Emma Tinnert är sen två år föreståndare på det kvittrande museet.

– Det har varit spännande att få vara med i projektgruppen för jobbet, som Cederwall arkitekter och Katapultkontoret har gjort, upphandlat via Länsstyrelsen.

Om vad denna genomgripande ansiktslyftning kostat vill Emme Tinnert inte säga pip. Men hon kan berätta annat:

– Naturvårdsverket äger varumärket Naturum. Det finns 33 Naturum i Sverige. Ungefär vart 15 år får varje Naturum en pott för att fräscha upp sin basutställning – som den här är. Nu var det alltså vår tur. Den tidigare utställningen är från 1997 då huset byggdes.

Håller schemat även framöver kan vi alltså se denna version av Naturum Ottenby till 2031…

Det är gratis inträde på Naturum Ottenby.

Redan vid parkeringsplatsen vid fyrplatsen slås vi av nyhetens behag – som exempelvis nya skyltar skurna i metall.

-Bäst gillar jag träden och panoramabilden av reservatet med himmel, hav och horisont, säger Emma Tinnert, föreståndare vid Naturum Ottenby. Träden är ofärgade. De figursågade skivträden färgas av belysning, nu grön, i höst kanske gul och röd. 

Här ser vi ungefär hälften av reservatet på väggarnas bautafoton. 

Den här örnen upplevde vår reporter som ”nästan skrämmande” i sin attackerande position.

Montrar, foton, levande bilder, bildskärmar. Det finns mycket information att ta in. – Och mer kommer!, berättar Emma Tinnert. Vi har inte allt på plats ännu.

Fåglar i ”titthål” gör nog de optiska upplevelserna extra spännande för barn.

Kul initiativ att bryta väggarnas platthet, genom utbyggnader, boxar och andra ickelinjära skapelser. På den enorma listan i mitten finns alla 398 fågelarter som besökt udden genom åren.

Förstoringsglas för dig ännu närmare naturens underverk. Fågeln är monterad under bordskivan med det runda titthålet.

Emma Tinnert är konstnär, illustratör och sen två år föreståndare på Naturum Ottenby. – Det har varit spännande att ha fått sitta med i projektgruppen, säger hon från sin centrala position strax innanför porten till den nya utställningen.

Små ägg, blå ägg, bruna ägg. Och ägg med märkliga prickar, linjer och andra av naturen gjorda ”illustrationer”.

Även andra flygare än fåglar går att fascineras av på nära håll.

Jag är helt renons på fåglar men tar mod till mig och tippar att denna tryggt vilande and är en ejderhona.

Emma Tinnert talade mycket om att just dessa väggar med näbbar och klor brukar intressera barnen lite extra. Det gläder ”gamla mig”. De gjorde nämligen det starkaste intrycket på mig. Detaljerna här visar hur viktigt det kan vara inom alla typer av konst ”att inte berätta allt”.

En enorm fågeltass i skuret trä. Eller heter det hand? Labb? Fot? Som icke fågelkunnig blir alternativen många…

En enormt stor simfot gör ett skulpturalt intryck. 

I museets sydvästra del känns fyrplatsen och fyren behagligt närvarande. I kikaren till vänster kan du titta på livs levande sälar som ligger och solar sig på stenar ute i vattnet.

Luftig interiör utan ”gammalmuseal” känsla. Och luften är fylld av kvirrande och spelande fåglar.

Ölands sydöstra slut

Långe Jan från norr. Södra Ölands östra slut har jag inte sett tidigare, eftersom det är avstängt för allmänheten. Men så här ser det ut – från luften: En föga märklig stentunga som långsamt kryper ned i Östersjön och försvinner. Nere till höger i bild ser vi Ottenby Fågelstation.

det händer på udden

När vi ändå är nere på udden kan berättas att Naturum Ottenby arbetar med ny utställning som invigs 14 maj. Alvarsamt ska försöka vara med. Fyren Långe Jan är veckoslutsöppen, entréer till ett hus har handikappanpassats (ett förfärligt ord, men jag hittar inga bra synonymer), gångar har grusats och man har sått gräs. En fin turistmagnet får ännu starkare dragningskraft.

En eloge för denna svarta handikappanpassning. En vitmetallblänkande hade gjort sig mycket sämre.

majestätisk rotvälta

En rotvälta modell större med tre stammar ligger kvar nere vid nya fågeltornet vid Södra lungsjön i Ottenby.

sällsamma ängar

Vi flyger norrut hundra meter ovanför schäferiängarna på östra sidan av Ölands södra spets. Längst till höger den märkliga sandreveln, som i visst ljus lyser alldeles vit mot det knallblå havet. Mellan reveln och fastlandet ligger ”insjön” Norrvik. Vi befinner oss rakt öster om det gamla fågeltornet på mark som nu är förbjuden att beträda. Orsak: häckande fåglar.

I oerhört starkt motljus bleknar färgerna. Åt söder denna sista dag i mars ser solens speglingar i Norrvik ut som smält tenn. Utanför den ligger den fyra kilometer långa sandreveln och utanför den ligger Östersjön. Längst bort vid horisonten sticker fyren Långe Jan upp ur soldiset. Från bildens övre högra hörn kan du följa linan från kiten ned mot oss ”piloter” på marken.

Växlande molnighet är ofta ett bra flygfotoväder. När solen lyser mer på reveln än på havet blir reveln ibland lika vit som kritklipporna i Dover. Vita små skumtrådar surfar i vinden på vattenytan från höger till vänster. Vi ser också att vattendjupet i ”insjön” bara är någon halvmeter; många stenar sticker upp ovanför vattenytan.

Foto taget rakt ned mot backen. Vi ser havet ovan och strandängen nedan. Färger och detaljer förbryllar. Vad är exempelvis de ”gröna horisontella linjerna i bildens mitt” för något?

En källa bubblar upp mellan några stenar som Inlandsisen tappade för ungefär 10 000 år sedan. Flyghöjden är runt 20 meter. Längst bort vid skogskanten i mitten av bilden ser vi den stora ladan och det gamla fågeltornet (synligt bara för dig med falkblick).

Man kan också undra vad som åstadkommer ”det grönare bältet med gropar i” från bildens högra nedre hörn upp mot det övre vänstra?

Det är sannolikt redan mycket varmare i den grunda ”insjön” än ute i öppna havet. Olika vattenväxter lyser gröna. Detta syns mycket bättre uppifrån luften än från backen.

Man ser också andra detaljer i landskapet mycket bättre från ovan än i marknivå. Här är exempelvis resterna av en mur som går horisontellt över bilden.

Det börjar bli sent och vinden har ökat i styrka. Bäst att ta ned kiten med riggen och kameran innan hela klabbet sliter sig och går till sjöss. Landningen gick perfekt och några timmar senare blev denna sagolika schäferiäng ”förbjuden mark”…

ensligt och mystiskt – men ännu vackrare från luften

Inte på någon annan plats har vi känt samma slags ”vackra enslighet och ödsliga mystik” som på Schäferiängarna. Ljuset liknar det som fascinerade Skagenmålarna. Helhetsintrycket blir: unikt!

I ett kort teleobjektiv ser sandreveln ut att ligga mycket närmare ängen än den gör. Så här från landbacken är det fullständigt omöjligt att uppskatta djupet i ”insjön” hitom reveln. Det går bara att göra från luften. Läs mer i nästa bildtext.

Det är onekligen vackert här. Ändå kan det bli så oerhört mycket vackrare! I morgon kan du följa med Alvarsamt upp i luften i en svindlande flygtur. Från mer än 100 meters höjd ser vi samma landskap men i helt andra färger, med intressanta detaljer och spännande mönster i både mark och vatten. Där uppifrån ser vi sånt som inte går att se från marknivå. Vid 8-snåret i morgon bitti lyfter vi!

fara å färde

På väg ned mot sandreveln utanför Schäferiängarna möts vi av denna miniinformativa skylt. Det är inte utan att man blir lite skrajsen. Fågelinfluensa? Vanlig influensa? Influensa A eller B? Eller A(H1N1)pdm09 (svininfluensa)? Är vi smittade nu? Vad menas? Vem gör detta? Och varför? Ska vi vända om och springa hem igen? Snål information är förödande och ger upphov till spekulationer och rykten. Du har väl redan hört ryktet om att virus har rymt härifrån och nu sprider sig över världen? 😉

sällskap

Tio hjortar följde oss under en längre sträcka nere i Ottenbyskogarna. Vi gick på leden, de strövade fritt. Då och då tittade de upp för att kolla att vi inte kommit för nära varandra…

en egen ö

Under två dagar har vi rört oss i Ottenbyskogar och på Shäferiängar utan att se en människa. Men hjortarna är just nu ovanligt sociala och vandrar gärna med oss – om de får hålla runt 50 meters säkerhetsmarginal. Södra Öland går från klarhet till klarhet…

stängt för säsongen

Schäferiängarna och dynerna ned till sandreveln är nu stängda för besök av hänsyn till häckande fåglar. Men du kan trots det följa med Alvarsamt ned till vattnet då och då i kommande inlägg.

äntligen!

Våren är här. Äntligen! Den dödens tråkiga påsken är slut. Äntligen! Vinden var visserligen lite för svag men trots det kunde vi under eftermiddagen flyga över de magiska schäferiängarna i Ottenby. Äntligen!

Och Alvarsamt är tillbaka efter produktionsuppehåll… 😉

nya vinklar av sönderplåtat motiv

Fyren Långe Jan tillhör Ölands mest sönderfotade motiv. Men med kite aerial photograpy kan man alltid hitta nya vinklar. I mitten av bilden ser vi Naturum Ottenby som just nu byggs om och piffas upp på alla möjliga sätt. Alvarsamt bevakar naturligtvis invigningen nån gång i maj…

Vi ser norrut från fyrplatsen. Här är Öland platt som en pannkaka och man får känslan av att en något så när hög våg skulle kunna vandra rakt över hela sydtungan. I bildmitten ligger Ottenby Fågelstation.

Sydvästra sandtungan på Öland som här har vänt upp mot norr och liknar en seriegubbe i högerprofil.

Långe Jan är lång men min ”Himmelsöga I” kan flyga mycket högre. ”Himmelsöga I” är min hemsnickrade ”gondol” som kameran hänger i. Gondolen är hyfsat stabiliserad av en konstruktion benämnd picavet.

Det är inte konstigt att turisterna vallfärdar till Ölands södra udde. Den är vacker. Den kryllar av fåglar och vädret är allt mellan underbart och vidrigt. Bäst är att vara här – rätt klädd – i storm och ösregn. Då känner man att man lever. Schäferiängarna uppe till vänster i bild är tillgängliga ytterligare en tid innan de stängs för att skydda fågellivet under häckningen.

sista isen

Sannolikt ser vi här vinterns sista isflak föra sig rytmiskt i sin utdragna dödskamp utmed södra uddens västkust. Udden är smal här nere, uppe till höger i bild doppar sig Ölands ostsida i Östersjön. Fyren Långe Jan står till höger utanför bild. Snart ska vi betrakta honom ovanifrån…

vackra dödsmaskiner

Kan dödande vapen vara vackra? Ja, kanske som objekt, som hantverk, som gjutningar. Dessa kanoner står vid sidan av fyren Långe Jan. De pekar mot söder. Jag tror att de är tillverkade i början av 1700-talet.

Nog vågar man påstå att metallens patina är vacker. Men vet man att det ur detta dödsbringande hål har kommit kulor, spik, järnklumpar, kedjor och annat skrot som slitit sönder människor och fått fartyg att gå till botten blir helhetsintrycket kanske ett annat. När jag ser en vacker gammal kanon undrar jag spontant ”hur många har den dödat”?

den enes död…

Nere på Ölands södra udde finns massor med gäss, svanar, skrakar och anda fåglar. En solig vinterdag ter sig allt fridfullt och vackert. Men här är tillvaron verkligen stenhård. Då och då slår rovfåglar till och den gås eller småfågel som inte är med på noterna blir mat.

Den här vitkindade gåsen låg slagen vid parkeringen på vägen ned mot fyren. Det verkar som om inkråmet var godast.

öland – en ö för livet

Man vecklar ut en liten tygkonstruktion kallad kite, låter vinden fånga den och några sekunder senare har man fått upp kameran femtio eller hundra meter upp i luften. Nåt hekto tyg lyfter ett kilo kamera, en fysisk rysare som när allt går väl blir en mental upplevelse av sällsamt slag.

Men senast på Ölands södra udde gick allt från första början snett. Vinden var för svag. Det var för kallt. Händerna blev till isflak. Linorna till picaveten snodde in sig i varandra och en talja frös fast. När allt mekaniskt var fixat ville även det digitala jäklas. Kamerans display meddelade i skrikgult: signalfel.

Gör om, gör rätt. Jag fick montera ned kameran, ta ur ackar och minneskort, torka och putsa och prova igen. Kameran vaknade men exponerade för sällan. Förbannade japaner! Men mer kunde inte göras. Vi lät ekipaget sväva iväg i den svaga vinden. Det får bli som det blir, sa vi…

Vinden mojnade ytterligare och det blev en mycket kort flygtur. Men resultatet blev prima. I dessa bilder finns verkligen rymd, en nästan evig air i den iskristallklara luften. En mardrömsstart utmynnade i bra bilder.

Från Ölands sydvästra slut, den avslutande lilla ”kroken”,  ser vi åt nordost. I den sydvästliga vinden har drivisen förts ut och försvunnit på det flaggblå havet. Till vänster i bild de balsalgolvsplatta schäferiängarna med nåt enstaka vindpinat träd här och var.

Här ser vi tydligare hur stora schäferiängarna är – till vänster i bild. Det stora huset längst till vänster i bild är Ottenby fågelstation. Alvarsamt besökte stationen 2013. Kameran svävar på ungefär samma höjd som Långe Jans röda mössa – 41,6 meter ovan backen.

Naturum Ottenby bygger om

Man ser på långt håll att något är på gång nere vid fyrplatsen i Ottenby. Containrar och firmabilar står på rad.

Hit till fyrplatsutställningen ska, enligt en arbetare på platsen, souvenir-och-glassbodens verksamhet flyttas. Flytten blir inte lång, runt 20 meter.

Akka utanför entrén till Naturum tar ombyggnadsarbetena med ro, snöblind som hon är. Vad som händer inne på Naturum Ottenby får bli en hemlighet. Det återinvigs i början av maj…

Huset som rymmer fyrplatsutställningen och bakom det bryggstugan, som i dessa tider är skön och alltid öppen värmestuga. Läs mer om ombyggnaden på Naturum Ottenbys hemsida, klicka här.

stoppa pressarna…

Som norra halvklotets enda seriösa publikation kan Alvarsamt först av alla medier meddela att det är vår. Vid vandring och flygning nere på Udden i dag hördes dripp dropp från varje liten snösamling, och det flödande smältvattnet visade klart och tydligt att vintern är passé, ja helt enkelt omodern. Vi ser värmedyrkande ölänning i den nästan stekheta träsoffan utanför bryggstugan/värmestugan nåt 50-tal meter från fyren Långe Jan.

– Alvarsamt – alltid steget före –

fotografera fåglar med fickkamera – ett skämt?

På Ölands södra udde sjuder fågellivet, trots vinterväder, minus 9 under morgonen. Jag är ingen fågelkännare, jag är ingen fågelfotograf. Ändå förundras jag över hur många fåglar som överlever här nere i kylan – och hur bra en enkel billig gammal fickkamera fungerar i sammanhang där specialistfotograferna ofta har utrustningar för hundratusentals kronor. Jag tog stöd mot en stätta och höll nere avtryckaren en halvminut åt två olika håll. 1/160 sekund, bländare 5,9-7,1 och 100 ISO. Bilderna behövde i stort sett ingen behandling, utom den jag ofta är noga med: en vågrät horisontlinje.

Nedan visar jag flera bilder som kanske kan intressera både fågelskådare och potentiella kameraspekulanter. De är inte märkvärdiga på något sätt, men de är helt okey. Man behöver inte alltid lägga en förmögenhet på en kamerautrustning, inte ens om man har pippi på fåglar. Den här lilla smällan går ned i en liten bröstficka – den kanske viktigaste parametern för dig som går i tankar på en ny kamera som du alltid får med sig, vart du än ska – till Ölands södra udde, till kunglig slottsmiddag, till Kina eller månen…

på spaning efter grund

Från luften ser man många gånger det man inte ser från marknivå. Visst har jag noterat att vågorna ibland bryter över något ett 50-tal meter ut från Ölands södra udde, men det är också allt. Från luften ser man mycket mer. Det grunda steniga partiet med enorma kalkstensflak till vänster i bild är stort, troligen 100 meter från väster till öster.

Söder ligger åt vänster i bild. Vattnet här är lugnt eftersom vinden kommer från nordväst.

Så här långgrunt är det på många håll utmed södra Ölandskusten. Det är lätt att förstå att många båtar slogs sönder i stormarna förr i världen…

så skimrande var aldrig havet

Här tar Öland slut. Vi blickar västerut. Söder är alltså åt vänster i bild. Bilden är tagen i gårdagens solnedgång från cirka 50 meters höjd.

tvära kast

Vi skriver 29 november. Klockan är 13. Det blåser 17 meter per sekund i byarna. Havet dånar. Där borta vid horisonten börjar stormen Gorm att visa musklerna. En kvart efter att denna bild togs kom störtregnet. Sikten blev 50 meter. Ytterligare en halvtimme senare blev det helt klart med bländande solsken och dubbla regnbågar. Sen mojnade vinden; ”lugnet före stormen”. När detta skrivs vet vi alltså inte hur besvärlig Gorm blir. Nu klockan 21 blåser det fortfarande 17 meter per sekund i byarna men  kulmen ska nås 02, måndag morgon. Det vi ser är det sista tre meterna av södra Öland som försiktigt kryper ned i havet, vaggad att små vågor som krockar – från sydväst och från sydost, precis som utanför Skagens udde.

En av de två regnbågar som hastigt målades upp på himlen för att efter bara nån minut senare lösas upp och försvinna i intet. Strax efter att denna bild togs blev det nästan helt molnfritt med bländande solsken. Här tittar vi ut över insjön på Grönhögens golfbana.

Här slår ena bågen ned i Grönhögen. Vi antecknar position och förbereder kommande skattletningsexpedition.

ölands slut kräver punkt…

Precis här menar jag att den ska stå – bara några få meter från vattenbrynet. Den skulle snart bli känd över hela världen. Förstår du inte vad jag syftar på? Klicka då här.

soffa för marknadsföring av södra öland

I Ottenby, vid silversmeden Karlheinz Sauers smedja, står en soffa modell större, gjord av smeden Jens Erlandsson från Borgholm. Den rymmer hela släkten och är – vad jag förstår – både smidd och bultad. Möbeln/skulpturen är gjord i järn och trä och inbjuder till lättjefull vila till vindarnas sus…

Det sägs att det har gått åt 36 meter plattjärn till skapelsen.

Att vila skönt på ett armstöd… Är soffan stor, eller min fru liten?

En kraftfull möbel som – i mina ögon – skulle göra sig ännu bättre vid en havsstrand, ungefär som turistmagneten och skulpturen Mennesket ved havet utanför Esbjerg, se bilden nedan. När vi var där i somras var den stora parkeringsplatsen vid sidan av skulpturen knökfull – inte en bil till fick plats. Mitt förslag är att_ _ _

_ _ _ kommunen köper in soffan – om den är till salu – och placerar den på en enkel sockel allra längst ned på revet vid Ölands sydspets med utsikt över det eviga havet. Soffan skulle snart bli ett turistiskt dragplåster, ett självklart besöksmål för selfie-freakar, naturmänniskor, barnfamiljer och fågelskådare.

I soffan skulle man sitta som en prins/prinsessa och fascineras av vågornas eviga rullande, fåglar, sälar och kanske en och annan vilsekommen rysk ubåt.