Kategoriarkiv: Ottenby

finns inte – men syns ändå

I värmestugan nere vid fyrplatsen på södra udden hänger barnteckningar, ofta föreställande djuren där nere. Titta in där och se världen med barnaögon. Två bilder fångade senast vår uppmärksamhet.

sälenBergström – utan förnamn – har förevigat denna välmående säl med hatt på ett briljant sätt, med bara en enda färg.

fågelHelt utan färg har Selma, alternativt Zelma, tecknat denna kraftfulla fögel med säregen blick, ett slags sönderbrytande av ytan à la Picasso.

Märkt ,

ensamma på udden en blåsig dag

I Ölands sydspets tycks finnas en inbyggd ”vågmagnet”. Det blåste nog 15 meter per sekund. Nordlig vind. Trots detta drogs vågorna från Ölands ostkust in mot spetsen som de rundade och började gå mot vinden – som en seglare i dikt bidevind. När vågorna bröt blåste skummet inte som i vanliga fall framåt utan bakåt, alltså åt söder.

Gässen verkade mycket tamare än vanligt, kanske tack vare den hårda vinden. Vid ett tillfälle kom de ”som nedkastade från skyn” till ett evinnerligt kacklande. Jag blev verkligen överraskad men lyckades få upp kameran och ta några skott när de passerade mellan mig och fyren Långe Jan.

I plus 3 grader och 15 meter per sekund sjunker kroppstemperaturen – trots vinterkläder – till något man själv uppskattar till runt 20 grader. Fingrarna stelnar, öronen signalerar rött, fötterna domnar och ryggen känns som ett is-spett. Sällan är en bil så uppskattad. Man vrider om startnyckeln, slår på värmen och finner än en gång att man har överlevt.

en_blåsig_dag_6Vi tittar rakt söderut. Vinden blåser åt det håll vi tittar. Trots det ser vi att vågorna har ”smugit runt spetsen från ostsidan” och nu är på väg mot vinden – åt nordväst. När de bryter kastas vattnet bakåt, åt sydost.

EnBlåsigDag__94Gässen var orädda denna dag. Plötsligt kom de vinande på bara några meters avstånd från oss. Här har vi ett bra tillfälle att lära sig att ”skjuta från höften” – med kameran, alltså.

en_blåsig_dag_5Det är inte så ofta en fågel flyger mot kameran på så här nära håll. Men det gjorde de denna vindpinade dag. Men det är nog inte så märkligt som det låter. Blåser det hårt föredrar fåglar att lyfta i motvind, något man kan utnyttja som fotograf.

en_blåsig_dag_3Här ett överraskningsanfall från väster. Det envisa kacklandet tränger långt genom vinden.

en_blåsig_dag_41/320 sekund, bländare 7.1 och 200 ISO. Slutartiden ger lagom rörelseoskärpa vid fotografering av dessa fåglar. Till tranor och svanar skulle jag nog använda 1/160 och till svalor och andra ”raketer” 1/500 sekund eller ännu kortare exponeringstid.

en_blåsig_dag_2Matsedeln erbjuder samma som i går och i förrgår och förra veckan: Färskt gräs till en sexa regnvatten.

Märkt ,

öland från luften – södra udden

SödraUdden_motljusIbland kan även tekniskt dåliga foton vara värda att visas. Här är ett sånt, där kameran tittar nästan rakt in i den starka eftermiddagssolen och hela övre högre hörnet blir groteskt överexponerat/utfrätt och där nästan hela högra bildhalvan krävde ”manuell ifyllnad” för att överhuvud taget visa någon teckning. Men bilden äger en berättelse. Vi ser Ölands södra udde med fyren Långe Jan. Till höger Kapellviken och till vänster del av inramningen av den gamla kapellruinen Kyrkhamn.

OttenbyFågelstationAlla bilder i serien från Ölands sydspets togs på eftermiddagen 18 oktober. Det var vackert väder med vind från nordost, runt 6 meter per sekund. Exponeringstid för samtliga foton 1/2 500 sekund, bländare 4,5 och 400 ISO. Ett hundratal fågelskådare härjade med sina kikare nere på udden. En kvinna berättade att hennes raraste fynd för dagen var en ganska orädd svart rödstjärt.

Märkt , ,

öland från luften – kapellviken

KAP_KapellvikenMan kan nästan tro att detta foto är taget på en annan planet än jorden. Men det vi ser är Kapellviken på södra Ölands västsida, bara ett stenkast norr om fyren Långe Jan. Högst upp i högra hörnet ser du dels vägen ned till fyren, dels Östersjön på andra sidan Öland.

Märkt , ,

Öland från luften – Schäferiängarna

KAP_150mVi har stigit till 150 meters höjd och ser både kapellruinen till höger och bakgrundens schäferiängar på Ölands östsida. Luftens fuktighet gör att landskapet längst bort i bild ”går in i dimman”. Ungefär mitt i bild går vägen ned till Långe Jan. Något nedanför undre bildkant breder Kapellviken ut sig. Norr ligger till vänster i bild.

Märkt , ,

Öland från luften – kyrkhamn

Ottenby_blogg2Du ser södra spetsen av Öland från drygt 100 meters höjd. Strax utanför bild, till höger, tar Öland slut. Vattnet nedtill är Kapellviken. Den ligger väster om Öland, mellan ön och flera rev, bland andra Svartskär och Västrevet. Ungefär 30 mil bakom horisonten hittar vi Gdansk i Polen. Diagonalt över bilden går vägen ned till Ottenby fågelstation och fyren Långe Jan. Om du följer den till vänster ser du en fyrkant med ett vitt kors. Där byggdes på 1200-talet ett kapell. Hamnen här i Kyrkhamn var under flera hundra år tillhåll för sillfiskare. Under 1600-talet var de nästan tusen. Om du klickar upp fotot i full storlek ser du sannolikt gränser/grunder för gamla bosättningar. De syns som mörkare rutor nedanför och till höger om kapellruinen. Här kan du se hur detta fantastiska landskap ter sig när natten lägger sin svarta säck över hela härligheten…

KAP_Ottenby_Kyrkhamn_LjusareHär är vi närmare det vita korset vid kapellruinen med rötter i 1200-talet. Kapellets byggstenar användes långt senare – sorgligt nog! – till bygget av fyren Långe Jan 1783-1785. Om Kyrkhamns kapell och övriga kyrkor på Öland kan du läsa här. Nere till höger i bild anar man spår efter forntida byggnationer.

Märkt , , ,

horisont

_MG_1459

Att titta ut mot horisonten från fågeltornet i Ottenby kan kännas befriande, en känsla som för mig brukar övergå i flyktiga frågor utan svar. Var tar det slut? Kan något ta slut? Och hur kan man förstå E=mc² – som han räknade fram då galant, han Einstein? Medan man tänker på svaren kan man kika på korna och på träden och på vågorna och konstatera att man känner igen allting men att allt lik förbaskat förändras från dag till dag, från sekund till sekund. Det finns kanske både början, slut och evighet? Hur som helst: Nåt slut på horisonten kan jag inte se. Horisonten är evig. Nästan.

By the way… Ordet ”nästan” är för mig synonymt med evig. Nästan är ju ingenting, bara nästan. Genom att det inte är nånting men ändå finns måtte det väl vara evigt? Åtminstone nästan.

Ja, så kan man tänka i ett fågeltorn i Ottenby då hösten har raderat sommaren och östan vräker in i 14 meter per sekund.

Märkt , ,

konsten att informera

jaktskylt

En gång på tiden var jag informatör. Jag skulle informera, hålla folk uppdaterade. Det var svårt. Mejlade man alla fem gånger inför ett möte var det alltid en liten grupp som inte kom och som på fråga svarade: ”Det hade jag ingen aning om!”

Att informera är svårt. Det slog mig då och det slog mig häromdagen när vi gick till det gamla fågeltornet i Ottenby. När vi länge kikat ut över det väldiga havet och skulle gå hem igen upptäckte vi skylten. Den berättade Jakt pågår

Man kan reagera på flera sätt inför en sån upplysning:

  • Åh, fan. Vad kul. Låt oss knalla på och bli skjutna.
  • Aj, då. Nu får vi stanna här tills dom tar bort skylten.
  • Ska vi chansa ändå och åla oss hem i vägdikena?

En information bör bestå av två delar, en ögonbrynshöjare och en faktadel, eventuellt med råd. Denna skylt saknar den sistnämnda och blir helt surrealistisk. Jakt pågår är ungefär lika informativt som Övning med granatkastare pågår eller Aptering av atombomb pågår. Inte i något av fallen förstår man vad man bör göra.

Att sätta upp en skylt Jakt pågår är kanske ett sätt att mildra de rättsliga påföljderna om man råkar skjuta ihjäl nån.
– Men vi satte ju upp en varningsskylt!

Nå, hur gick det? Jo, vill höll varandra i handen och gick stoiskt vägen fram, trotsande den jagande döden. Och vi överlevde.

 

Märkt , ,

det var en gång en kung

Det var en gång en kung. Kungen tyckte – som alla kungar – om att jaga. Han jagade hjort och fågel och hare. Ja, han jagade det mesta som rörde sig och som smakade gott till middag. Kungen åt hjort, fasan, rådjur, vildsvin, lax, öring, gädda, stare, lärka. Till det drack han vin, mjöd och brännvin. Och apropå lärka… Inlagda lärktungor var en av hushållets specialiteter som krävde tiotusen skjutna lärkor för att den gyllene skålen på bordet skulle få råge och visa gästerna att kungen var en mäktig man som alla måste lyda. Kungen sköt många hjortar nere på Ölands sydspets, ja han sköt så många att de blev färre och färre. Efter undersökningar och rannsakning av ortsbefolkningen kom beslutet: Bygg en mur tvärs över hela ön för att stänga in hjortarna hos mig! Bara jag får skjuta dem! Massor av bönder byggde den höga stenmuren och kungen bestämde att den som tjuvsköt en hjort själv skulle skjutas. Den bonde som ville ha hund måste hugga av ett av dess ben – för att den inte skulle kunna jaga de hjortar som bara kungen skulle få skjuta.

Tant Anettes förfäder slet med dåliga skördar i den grunda jorden på södra Öland. Det bästa de visste var de dagar man kunde unna sig nåt slags sovel på det ofta mögliga brödet. Det kunde vara en tunn skiva potatis, potatisskal eller en mager sillstjärt. Just sill och potatis åt man ofta, men nästan alltid för lite. Sillen försvann från havet ibland och missväxten lamslog livet, ibland flera år i rad. Till maten drack man vatten från bäcken eller, vid festliga tillfällen, en skvätt mjölk. Många dog av svält men kungen blev allt fetare tack vare hjortarna och muren. Kungen bodde på så kallade slott, ofta byggda i vacker sten och med dyra möbler och serviser och bestick i guld och silver. Tant Anettes förfäder bodde i kyffen med stampat jordgolv och de fick ofta dela rum med grisen, geten eller hönsen. Servisen bestod av några enkla trätallrikar. Man åt med fingrarna.

Under 1800-talet byggde Tant Anettes förfäder den pyttelilla stugan nere i Ås. På den tiden betraktades den av förfäderna nästan som ett slott, och om teve hade funnits redan då skulle husbyggarna säkert ha figurerat i programmet Husdrömmar. Förfäderna dog ut, den ena efter den andra. De blev inte gamla. De dog ofta utslitna och trötta. Blev de 30 eller 40 var det bra. Men även kungarna dog, den ena efter den andre, trots att många av dem var feta. Mot döden kunde nämligen inte ens en kung bygga murar. Sist i den lilla stugan blev Tant Anette. Hon bodde där ensam och skötte sig själv så sent som under 1940-talet. I dag bor ingen i stugan.

Kungen har än i dag en villa på andra sidan vägen, lite mer åt väster till. Kungen jagar – som alla kungar – mängder av villebråd men bor nästan aldrig i villan. Han bor hellre i något av sina många slott med gyllene serviser och bestick, fastän året är 2015. Villan är inhägnad – inte av en stenmur, men av ett högt larmat taggtrådsstängsel. Om kungen nån enstaka gång bor i villan sitter så kallade SÄPO-gubbar i bilar ute på vägen. Gubbarna har en mojäng i örat och revolver i axelhölster och sitter där både dag och natt. Ingen vet varför, men teorierna är många. Somliga tror att kungen går i sömnen och att gubbarna då ska haffa honom och leda tillbaka honom till sängen där drottningen ligger. Andra tror att gubbarna med mojäng i örat och revolver i axelhölster sitter där utanför villan för att de ska skjuta de hjortar som lyckas rymma, trots det höga larmade taggtrådsstängslet.

Ja, så slutar denna lilla saga om livet i landet där alla blev lyckliga och där det än i dag går inhägnade hjortar som kungen ska skjuta och där folket står och viftar med flaggor och jublar och gråter av glädje när kungen kommer farande i sin Porsche, Pontiac eller förgyllda kalesch – omgiven av gubbar med mojäng i örat och revolver i axelhölster…

_MG_0834Kungens villa omgärdad av larmat taggtrådsstängsel. De få gånger kungen är här sitter de så kallade SÄPO-gubbarna utanför och vaktar dygnet runt. De har mojäng i örat och revolver i axelhölster.

AnettesStugaTant Anettes stuga. Man får böja sig ordentligt för att komma in genom den låga dörren. Tant Anette blev stugans sista invånare för runt 70-80 år sedan.

Märkt

en grå dag

Morgonen var grå. Dagen var grå. Eftermiddagen och skymningen var grå. Under dagens ljusa timmar kunde vi inte ens ana var solen befann sig. Vi åkte runt södra Öland. Här och var vandrade vi planlöst, bland annat i Ås och nere på Udden. Under tre timmar såg vi inte en människa. Men vi mötte två bilar. Eller var det bara en?

GraDag (1)Västerut från vandrarhemmet i Ottenby. 

GraDag (5)Som ovan, men mer åt sydväst. Och gråare.

 GraDag (3)En mindre stenmur nere på udden skiftande i – just det: grått!

GraDag (2)Vi ser norrut mot Kungsgården i Ottenby.

Märkt ,

sol över Ottenby

Så visade hon sig äntligen, solen! Världen blev större, horisonten så mycket vidare. I går sprintade vi upp i fågeltornet vid Södra lundsjön för att djupandas och suga in så mycket ljus som möjligt genom ögon som en längre tid betraktat världen genom gråfilter. Här uppe, tio meter över marken, kändes tillvaron voluminös, ja nästan oändlig. Enligt meteorologerna är det i dag 41 dagar kvar till vinter. Men våren är här redan 4 mars. Mitt förslag är att vi denna gång hoppar över vintern.

Ottenbysol_1Åt söder badar strandängarna i ett nästan rembrandtskt ljus. Betet för kreaturen och hjortarna är fortfarande hyggligt. Det är svårt att tänka sig att bilen snart måste ha vinterdäck, och att tomten kommer med sin fåniga fråga om ”snälla barn” inom en knapp månad.

Ottenbysol_2Det drar ihop sig till solnedgång. Släpskuggorna blir längre, ljuset varmare. Schäferiängarna duschas i röda toner medan havet är opåverkat ”kallblått”. Som alla ser uppe till vänster stävar Vikingland söderut en dryg mil ut i Östersjön. Hon är på väg från Hangö i Finland till Rostock i Tyskland. Farten är goda 18,4 knop och kursen 238 grader. Hur jag kan veta det? Det vet väl varenda människa?! Om man mot förmodan är så väck att man inte vet är denna sajt en pärla med koll på 555 000 fartyg.

Märkt , ,

1 – 0 till Öland

För oss som hellre ser barmark än snötäcken börjar nu Öland visa sin allra bästa sida i jämförelse med Nordsverige och Inlandssverige. När dessa bilder fångades i dag hade vi +13 att jämföra med exempelvis Jokkmokk med sina -7, en skillnad på 20 grader. Och meteorologerna spår tvåsiffriga plustemperaturer till åtminstone kommande veckoslut.

öringsfiske_07_detaljskärptVarma eftermiddagsfärger. Börje Roskvist från Södra Möckleby lägger nät. – Havsöringen går ända in till land, säger han.

bonussommarBörje gör sin andra nätläggning för dagen. Hur går det, då? Blir det nåt? – Ingen kommentar, säger Börje och skrattar.

bonussommar (3)Ljuset är svagt och lång exponeringstid gör att skärpan blir klen. Men bilden är trots det värd att spara. Denna kossa traskar omkring nere på Ottenby där hon fortfarande har sällskap av får och en och annan senkommen fågelskådare.

bonussommar (1)Alla bilder i detta inlägg är tagna med Canons lilla fickkamera Powershot SX 230. Den är så liten att man alltid kan ha den med sig. Här värmer faktiskt solen en aning.

bonussommar (2)Mellan Albrunna och Södra bruket går denna vackra stig. Om en tid kommer cykelleden att gå ut med muren uppe till höger i bild. Mer om den i nästa inlägg…

Märkt , ,

Märkliga objekt

burarKan du se vad det här är? Kundvagnar på ICA? Stängselrullar? Eller kanske trådhyllor i ett lager?

burrumSvar: Fällor för sjöfågel förvarade nere vid Ottenby fågelstation. Tror jag, är väl bäst att tillägga. 😉

Märkt

vart ska du, polarn?

ÅtOlikaHåll_2– Jag kutar åt vänster, jag. – Och jag åt höger. – Men det är ju helt kajko, jag springer rakt fram, förstås. – Tjata lagom, sätt fart nu!

ÅtOlikaHåll_1Tackor och lamm i hagarna nere vid Ås kyrka, Ottenby.

Yrke: Ädelsmed

KHSauer_07Säsongen är över. Vaggad till vindens sus i de enorma trädkronorna ligger den lilla silversmedjan i dvala fram till i vår.

Det är mitten av augusti. Ljuset över sädesfälten och havet har bleknat. Turisterna är åter i selen i Stockhom, Karlskrona, Vilhelmina, Zürich och Gdynia. I smedjan på Ottenby kungsgård plockar ädelsmeden och konstnären Karlheinz Sauer ihop sina verk och pinaler. Säsongen är över. Nu bär det hem till Mörbylånga.

Karlheinz berättar att säsongen har varit dålig. Det har kommit färre besökare än vanligt och av dem som kommit har färre köpt något från galleri och smedja.

– Orsakerna är flera men kommunens bristande marknadsföring väger tyngst, menar Karlheinz. Turerna runt ett eventuellt kulturhus i Mörbylånga visade att man inte är intresserad, att man inte förstår. Nu har marknadsfrågorna tagits över av norra Öland. Det är Böda Sand som gäller. Dom har varit i TV, folk kommer dit med sina bilar, betalar, stänger om sej. Den typen av turism vill vi inte ha här nere. Vi vill ju bli marknadsförda som en natur- och kulturkommun.

Slumpen ritade tidigt i livet om den sauerska världskartan. Karlheinz kom till Sverige 1966 – tack vare ett telefonsamtal. Han var en av 350 elever på berömda Kunst und Werkschule i Pforzheim, Tyskland, där även många skandinaver studerade.

– En silversmed från Växjö ringde och undrade om jag kunde tänka mej att göra en utflykt till Sverige. Tja, varför inte? Jag visste ingenting om Sverige, men jag kände till namnen Strindberg och Sibelius. Senare fick jag veta att Sibelius var finne. Innan jag åkte tog jag reda på att 30 procent av befolkningen i Sverige tog studenten. Motsvarande siffror i Rheinland-Niedersachsen var 12 procent, i Rheinland-Pfalz 6. Herregud! tänkte jag. Dom måste vara otroligt högutbildade i Sverige. Väl här såg jag vad en svensk studentexamen är värd, säger Karlheinz och skrattar gott.

Han häller upp kaffe och bjuder på wienerbröd.

– Hur som helst… Jag nappade, hamnade i Växjö och jobbade på. Det gick bra. Nationalmuseum köpte en del.

Nya äventyr väntade. Karlheinz blev tipsad om ett silversmedsjobb hos ”en Kerstin i Östersund”.

– Jag ringde och efter bara några ord kände jag igen hennes röst. Kerstin Öhlin Lejonklou hade också gått på skolan i Pforzheim! Världen är liten. Kom hit! sa hon. Jag tredubblar din lön och du får fri telefon.

– Det gick inte att motstå. Det blev Östersund. Jag byggde upp hennes verkstad och vi hade ett mycket roligt samarbete. Men efter några år ville jag bli min egen.

Karlheinz fick tipset att etablera sig i Västerås.

– Men var 17 ligger Västerås? Jag fick reda på att den är en mellanstor stad inte så långt från Stockholm. Ok, det lät bra. Jag har aldrig gillat storstäder. Det blev Västerås. Museet visade intresse för mina arbeten. Det blev en lång utflykt, 1968-2007. På min 60-årsdag hade jag avskedsutställning. Det kom 840 personer. Min bil dränktes i blommor. Den såg ut som en likbil!

Målarinnan Britt Wiström på Ottenby kungsgård hade sett Karlheinz verk på Vida och började tjata på sin svägerska som kände honom. ”Kan du inte fråga den där Sauer om han har lust att komma hit?”

Den där Sauer hade lust. Wiströms ville göra i ordning en smedja åt honom. Det blev Öland. Och det blev Ottenby, där han alltså än i dag sommarhuserar med galleri och smidesverkstad.

Men Karlheinz Sauer är inte bara känd på Öland och i Västerås. Han är upphov till både böcker och film, och han är representerad på flera museer.

– Jo, så är det, säger Karlheinz. Apropå det… Nutida svenskt silver ligger vid Arsenalsgatan i Stockholm. Dom säljer det jag gör i dag. Knappt hundra meter därifrån kan du köpa mina 1960- och 1970-talsarbeten – på Bukowskis. Det tycker jag är roligt!

Många människor vill vid mogen ålder tillbaka till sina rötter. Men inte Karlheinz.

– Nej, Tyskland är för stressigt. Här på Öland får jag plats. Här ser jag horisonten. Men jag ser förstås också orosmoln. När jag kom till Sverige fanns i de flesta städer en butik som sålde hemslöjd av bra kvalitet: trasmattor, smide, slöjd. I dag är allt detta borta. En tragedi! Det saknas en kulturpolitik – i landet och i Mörbylånga kommun. Vi var tio personer som var villiga att jobba gratis för att skapa ett kulturhus i Mörbylånga. Men kommunen sa nej. Dom förstår ingenting. Det är så sorgligt…

Solen lyser svagare nu genom de gigantiska trädkronorna nere vid Ottenby kungsgård. Ett streck kacklande gäss dekorerar himlen åt väster. Karlheinz packar bilen med silverkannor, verktyg, skisser och arbetskläder.

– Du förstår… Jag ser mig själv i ett sammanhang här i Mörbylånga kommun. När jag kom hit satt jag med i massor av föreningsstyrelser med kulturella förtecken. Det gör jag inte i dag. Jag har levt ett långt liv där jag konsekvent har satsat på kvalitet utan kompromisser. Det har lönat sej. Snart blir jag 70 och klarar mej bra på mitt silver. Jag är stolt över det jag har åstadkommit.

KHSauer_01Städet, alla smeders självklara signum.

KHSauer_06Längst bort i bild skymtar silversmedjan. Huset till höger rymmer Ottenby Galleri.

halsbandKarlheinz Sauer smider både smycken och corpusarbeten. Corpus kan översättas till ”kropp” eller ”större föremål”.

Sauer_0028Ett typiskt Sauerarbete: Kanna med geometriska upprepningar och blandade material. Många handtag, knoppar och andra detaljer är gjorda i glas av glaskonstnären Betina Huber, Mörbylånga, som trots sin ungdom har en närmast gigantisk utställningshistoria bakom sig. Betinas hemsida hittar du här.

Sauer_0030Blänkande skir, spetsad i svart och vitt, framhäven i skuggor och ljus. I denna kanna lever verkligen silvret.

Sauer_0034Silverskål. Att smida i silver är ofta detsamma som ”att hamra”. Hur många hammarslag Karlheinz har gjort i sitt liv vet ingen. – Biljoner! säger han själv. I dag har han domningsskador i hammararmen.

Sauer_0038Karlheinz Sauers kannor liknar inte någon annans. 

Sauer_0041Kanna i mixade material. Kungaparet lär ha köpt flera stycken och det ryktas om att kungen tittar in i stort sett varje år…

silver1För en oinvigd är det omöjligt att förstå hur man kan hamra fram en sådan här kanna av en bit silverplåt.

silver2Visst anar man att ”gubben Sauer” fortfarande är en pojkvasker med intakt leklynne! Han tycks ha roligt mitt uppe i allt det precisa.

silver3Kanna som sluttar från pipen mot handtaget…

silver4… och kanna som sluttar från handtaget mot pipen.

verktygsväggI sitt galleri Blå Kulan i Mörbylånga har Karlheinz sin stora smidesverkstad. Bilden visar tydligt att smide handlar om hantverk och muskelkraft.

BlåKulanInteriör Galleri Blå Kulan i Mörbylånga.

vernissage_5Under en vernissage får verkstaden ibland också tjänstgöra som pepparkaksförråd. Då visar sig Karlheinz i sina linjesköna glasögon, men då inte i svart utan i rött.

Karlheinz_0010Mästaren själv bland sina corpusarbeten i sitt galleri Blå Kulan i Mörbylånga som han driver tillsammans med sin fru Margareta Sauer Nordensson.

Karlheinzporträtt

Loffe – någonstans på Öland

Loffe_01

Trots takbjälkar tjocka som Regalskeppet-vasa-timmer och skyddsrumsgrova stenväggar kom hela Ottenby Konstmagasin i oroväckande gungning under gårdagens improviserade konsert med Janne Loffe Carlsson och Pierre Swärd.

Jan Carlsson blev enligt förståsigpåkällor ”Loffe” med hela svenska folket genom Jolos teveserie Någonstans i Sverige. Att Loffe har gjort många roller på film och scen vet nog de flesta, färre känner honom som trummis, och knappaste en levande själ vet nog att han också målar – inte plank men tavlor.

– Medierna sprider så enahanda bilder av saker och ting. Skådespelare har jag bara varit för att tjäna mitt uppehälle, sa han till Alvarsamt innan han greppade trumstockarna för att ställa sig öga mot öga med den av Ölands Bank inbjudna publiken och gå lös på kalvskinnen i den guldglimmande batteriuppsättningen.

– Fick jag önska fritt skulle jag ägna livet enbart åt att måla. Resten hade fått vara.

Dock misstänker Alvarsamt att han i sammanhanget glömde att till måleriet plussa på med musiken.

Apropå musiken… Slå på högtalarna, vrid upp volymen ordentligt, klicka här och låt det åtta minuter långa supergunget följa dig genom resten av blogginlägget. I stycket får Pierre Swärd orgeln att glöda och det vet i 17 om han inte sjunger och spelar för livet!

Loffe_02Loffes framtoning på scenen är tillbakalutad, lågmäld. Här har han ännu inte fått av sig den fem nummer för stora kavajen. – Jag kan inte spela i den. Trumpinnarna fastnar i ärmarna.

Loffe_03En bra entertainer har publiken i sin hand. Han kan till och med få den att titta åt fel håll.

Loffe_04Pierre Swärd utstrålade föreställningen igenom en genuin spelglädje och ett totalt engagemang. Och all slags glädje smittar som bekant. Till Alvarsamt sa Loffe att Pierre visserligen är fantastisk… – Men han har ett stort fel. Han spelar på ett alldeles för stort instrument. Det är jobbigt att packa ner och packa upp när vi turnérar! Jag har sagt åt honom att gå över till munspel. Men han lyder inte.

Loffe_05Det blev två historier också, båda av högsta karat. I den första sitter Palme och Fälldin på finlunch i Washington. Mer säger jag inte. I den andra figurerar en viss statsminister Persson och ”en överkörd grisjävel”…

Loffe_06Stilstudie av musikern Loffe. Konstnären Loffes verk skymtar på väggarna i flera av fotona – liksom nedan.

tavlaLandskap av Loffe. – Ofta målar tavlorna sej själva, berättade konstnären.

Loffe_07Det bjöds inte enbart på ”ett jävla skramlande” som Loffe själv beskrev sitt lir. Här koncentrerar han sig i finstämt finlir.

Loffe_08Här går ”det jävla skramlandet” i taket, orgeln tjuter som en stucken gris och publikum stampar takten i golvet. Ottenby Konstmagasin skakar i sina grundvalar…

Loffe_09Att två så olika instrument kan trollbinda en publik i långt över en timme visar väl att duon verkligen hade nåt att bjuda på.

Loffe_10Föreställningen går mot sitt slut, och Loffe kysser kalvskinnet. Jag vet inte varför. Kanske som ett uttryck för vad musiken och trummorna ger honom.

Loffe_11Två glada spelemän mottar publikens uppskattning. – Relaxa nu och gå runt och titta på mina målningar. Och känn lite på plånboken…

Loffe_12

Ottenby Fågelstation

Fågelstationen_01

De fångar fåglar i nät och fällor. De ringmärker i snitt 25 000 fåglar om året. Deras föregångare började studera fåglar här redan under 1800-talet, men ordentlig skjuts på verksamheten blev det först efter andra världskriget, 1946. Det de gör här lär oss om fåglarnas flyttvanor, om hur häckningen lyckats, om hur småfågel och rovfågel överlevt vintern, om ålder och dödsorsaker. De vet mer och mer om vart och hur snabbt fåglar förflyttar sig och hur populationer minskar eller ökar. De lär oss också vart klimatet är på väg och om risken är stor eller liten för fågelinfluensa.

I dag är ”de” lika med en chef och många frivilliga entusiaster. Chefen heter Magnus Hellström. Han är både agronom och biolog och den ende som har fast anställning och lön för sitt arbete vid Ottenby Fågelstation, som drivs av Sveriges Ornitologiska Förening, SOF.

– Vi har också tre tidsbegränsade projektanställningar. En för ringmärkningsledning, två för influensaprovtagningar. Plus frivilliga och oavlönade från mars till Lucia, berättar Magnus Hellström.

Vid stationen har fångsten bedrivits på precis samma sätt sedan 1970.
– Vi vill ha samma förutsättningar år efter år för att få pålitliga värden.

Ottenby på Ölands sydspets kan liknas vid en geografisk magnet för flyttfåglar. Vissa dagar är magneten exceptionellt stark.
– Den 25 september 2012 slog vi alla rekord, säger Magnus. Den dan fångade vi och märkte 3 330 fåglar. Ön kokade av fågel, mest rödhakar.

Arbetet vid fågelstationen ger inte bara en mängd data om fåglarnas liv. Det visar också hur förändringarna i klimatet kan påverka livet på sikt, inte bara för fåglar utan också för oss människor. Kalla fakta berättar att exempelvis gransångaren i dag landar i Ottenby elva dagar tidigare på våren än 1979, rödvingetrasten tio. Tendensen är glasklar.
– I snitt kommer alla fåglar fyra dagar tidigare än under 1970-talet. Även höstflyttningen visar på skillnader.

Ringmärkning är en hundra år gammal metod för att studera fåglarnas liv. Den är billig och effektiv. Men modernare teknik väntar runt hörnet. Ljusloggar är exempel på en sofistikerad teknologi lämplig för fågelforskning. Ljusloggen är liten och lätt. Den innehåller klocka och kalender och registrerar dagsljuset. Man sätter den i en liten sele på fågelns rygg, som en ryggsäck.
– När vi får in en ljuslogg kan vi se hur fågeln har flyttat, dag för dag, vecka för vecka. Ljusloggen är relativt billig, runt en hundring. Nackdelen är att fågeln måste återfångas. Av tio loggar får vi tillbaka ”någon eller några”, berättar Magnus.

Det finns även möjlighet att använda satellitsändare. Den fästs också på fågeln och den sänder hela tiden användbar information. Men den är dyr. Det går på i runda slängar 30 000 kronor att följa en enda fågel. Den stora finessen är att fågeln inte behöver återfångas.
– Vi har bara använt satellitsändare en gång, på gräsänder i en studie vi gjorde tillsammans med Max Planckinstitutet i Tyskland.

Trots nya innovationer och teknisk förfining tror Magnus Hellström att den lilla aluminiumringen runt fågelns högra ben kommer att hänga med långt in i framtiden. Den är enkel och billig och berättar mycket om det som entusiasterna i huset i Ottenby vill veta mera om.

Fågelstationen_02Magnus Hellström visar hur näten är konstruerade. Fågeln trasslar inte in sig när den fastnar i nätet. I stället bildas en ficka i vilken fågeln blir liggande. Näten vittjas varje halvtimme. Näten är knutna i mycket fin tråd som fåglarna inte ser. Och då ska man veta att fåglarnas syn är god; en pilgrimsfalk lär se en duva på åtta kilometers avstånd. Den största fågel som fastnat är – en häger! Andra stora, ganska ofta ”nätade” arter är hornuggla, duv- och sparvhök.

Fågelstationen_03Här ser vi slutstationen för de fåglar som fångas i någon av stationens två Helgolandsfällor. I den drivs fåglarna in med handklappningar från buskarna utanför mynningen. Fällan kan liknas vid en stor tratt, i slutänden försedd med en låda med glasruta. Genom den ser vi hur Magnus kan ta den fångade fågeln. Fällan vittjas lika ofta som näten: varje halvtimme.

Fågelstationen_04Både ladusvalan och hussvalan sitter snälla och stilla – om man håller dem på rätt sätt om benen. Andra arter kan vara mycket besvärligare. – Staren både skriker och flaxar och skiter, berättar Magnus Hellström.

Fågelstationen_05Ladusvala med rostfärgad haklapp och hussvala, den sistnämnda med håriga ben. Dessa ska nu genomgå ringmärkningsprocessen som för en van ringmärkare görs på 45 sekunder. Stegen är i korthet följande: Notering av datum och tid. Artbestämning. Ringmärkning. Notering av ringmärkarens signatur. Ålderuppskattning. Ruggnings- och fjäderkoll. Ving- och eventuell stjärtfjädermätning. Koll av fettdepå. Vägning. Utsläpp.

Fågelstationen_06De här svalorna håller sig helt stilla även när de vänds upp och ned. En tjuga för deras tankar! Inte sällan har de blodsugande plattflugor på kroppen. De förekommer också på älg.

Fågelstationen_07Det här momentet ser läskigt ut för den oinvigde. Men ingen fara. Tången är specialgjord med hål för de olika ringstorlekarna. När ringen är på plats kan den löpa fritt på benet. Ringens vikt motsvarar ett armbandsur på en människa.

Fågelstationen_08Inspektion av vingarna. Svalan ligger helt stilla i ringmärkare Petter Sundins hand. Petter är van ringmärkare och en av de frivilliga som arbetar vid stationen från mars till Lucia. Antalet frivilliga varierar mellan två och tio under säsongen.

Fågelstationen_09Här mäter Petter stjärtfjädrarna på svalan för att kunna avgöra könet, en metod som inte alltid är tillförlitlig.

Fågelstationen_10Ibland måste man bara njuta av naturens fantastiska detaljer. Här ser vi vackert mönstrade stjärtfjädrar.

Fågelstationen_11Genom att blåsa på svalans bröstfjädrar kan Petter avläsa fågelns fettreserver. Huden är mycket tunn; man ser rakt igenom den. Mycket fett är bra inför en lång flytt. Man vet i dag att många fåglar flyger oerhört långt. Ett exempel är dubbelbeckasinen. Den drar från Jämtland till Kamerun söder om Sahara i Afrika – utan mellanlandning!

Fågelstationen_12Snart är svalan ute i friheten igen. Men först ska den vägas. Petter Sundin har stoppat in den med huvudet före i en liten plastburk som han placerar på vågen. Svalan är helt stilla. Resultat: 18,5 gram.

Fågelstationen_13En fångad och ringmärkt fågel går igenom flera mätningar. Förutom stjärtfjädrarnas längd – en nödvändighet för svalor för könsbestämning – mäts vingen från vingknogen till vingspetsen. 

Fågelstationen_14Magnus Hellström vid några av de streckkodsformulär som kommer att användas i framtiden i stället för papper och penna. Den nya metoden gör att data matas rakt in i en dator, allt går snabbare. – Vi finslipar tekniken och går allt väl kan vi kanske börja använda den när vi börjar ringmärka igen efter uppehållet mellan 15 juni och 25 juli.

Fågelstationen_16Petter Sundin håller upp den vackra ladusvalan för några avslutande foton. Den 45 sekunder långa ringmärkningsprocessen är genomförd. Petter är nöjd. Om svalan är det förtäljer icke historien.

Fågelstationen_15Petter Sundin med ladusvalan, som en sekund efter att denna bild togs svischade högt uppe i det blå. Vi följde den länge med blicken. Den flög ett hundratal meter bort, satte sig på en stängselstolpe, putsade sig en aning och flög sedan vidare i den eviga jakten på ätbart.

3 000 foton i Alvarsamt

OttenbyFågelstation_04Om du har varit vid fyren i Ottenby har du promenerat förbi kåken ovan, Ottenby Fågelstation. Vad gör man där? I veckan kommer ett längre reportage som svarar på frågan. I och med detta foto rymmer Alvarsamt 3 000 foton, huvudsakligen med sydöländska motiv. 

Ottenby

Vi tog oss till fågeltornet vid Södra lundsjön. Guds gröna är som en enda stor sallad med vågor och drivor av gult och grönt.

grönskaFrån parkeringen kan du njuta av en 700 meter lång, gröngul promenad ned till fågeltornet. 

frånFågeltornetSödra lundsjön är inte mycket till sjö. Träsk eller göl eller tjärn är väl ett bättre ord för den lilla dammliknande sjön som ännu så länge har vissa växtfria stråk och vikar.

motFyrenKorna på schäferiet måtte vara världens lyckligaste. Vilka arealer, vilket skafferi! Och den eviga vinden håller antalet bitande flygfän på en rimlig nivå. Men i skogarna är de många. Vi misstänker att det var den ”nya” attackmyggan/översvämningsmyggan, Ochlerotatus sticticus, som tvingade oss att hastigt avbryta kaffetåren för en språngmarsch mot räddningen – bilen. 

Eksångare

EksångareUnder lång tid stod de där och bara stirrade rakt ut i sina kikare mot buskagen utanför entrén till Ottenby fyrplats. Snacket gick om gästande eksångare.

vackert men sibirienkyla

Under mina drygt 30 år i Jämtland frös jag inte någon gång lika mycket som jag gjorde under kvarten på Ölands södra udde i går. Det var kanske bara fem minusgrader men med en läskig nordostvind med inbyggd småspik blev en minut utanför den varma bilen nästan outhärdlig. Jag kastade mig här och var ut i kylan, rev av några bilder och hoppade därpå illa kvickt tillbaka in i bilen där min fru maxade värmesystemet med diverse ramsor och mer än en gång räddade mitt liv med kokhett kaffe. När jag kom hem hittade jag bland andra dessa bilder i kameran.

hjortar_1Hjortarna här nere lider inte av kylan. På 50 meters avstånd, som här, är de helt orädda så länge man sitter kvar i bilen. Men lämnar man den drar de sig genast undan.

hjortar_2För att få hjortarna att titta upp var jag tvungen att flera gånger ropa och vissla. De höjde huvudet en sekund, såg ut att undra vad jag var för en galning och fortsatte sedan att beta av det magra gräset.

isudden_1Här var kylan som värst. Men trots att jag skakade i hela kroppen blev bilden skarp.

isudden_0Bor man på södra Öland blir det många Långe Jan på ett år… Det ingår så att säga i avtalet.

JesusljusEn kompis som är filmare kallar detta ljus för ”Jesusljus”. Ett träffande ord, tycker jag.

Kioskvältare

Mina damer och herrar… Håll i er! Här kommer årets nyhet: Jag har sett den! Jag har sett solen och till och med fotograferat den. Här döljer den sig i dis men jag kan berätta att den är rund och gul. Bilden är från Ölands östsida, runt klockan 10 i förmiddags. Men eftersom jag så ofta framhåller att kameran ljuger är det väl ingen som tror mig.

solen

St Johannes kapellEn timme senare var dock ordningen återställd. Solen var puts väck – som här vid korset som står på platsen för tidigare St Johannes Kapell i Ottenby.

 
Märkt

Ridån går ned för 2012

sista_bilden

Detta blir årets sista bild i Alvarsamt. Den är tagen klockan 15:13:57 – tre meter från den södra punkt där Öland slutar. Vi ser ut över den gässande Östersjön. Det blåser mycket mer än bilden ger intryck av, sannolikt 15 meter/sekund.

Kameran ser rakt söderut. Där havet, ungefär 20 mil bort, övergår i land ligger den polska staden Darłowo. Där är vädret precis lika hopplöst dystert som här. Darłowo är en liten stad med en intressant historia. Där föddes Erik av Pommern 1382. För 615 år sedan kröntes han som 14-åring till kung över Sverige och Danmark – i Kalmar 17 juni 1397, bara sex mil härifrån! Världen är liten och ingenting är genuint svenskt – eller polskt, för den delen. Allt och alla väver in i varandra som trådar i en väv – precis som åren.

Nu inväntar vi nästa år – det hittills bästa.

Märkt

Fotografiska gränser

Ibland måste jag testa det till synes omöjliga. Går det exempelvis att fotografera en kritvit fyr i kolmörker? Frågan växte till en tanke som expanderade till en utmaning: Testa på den 42 meter höga Långe Jan!

När det är mulet och mörkt nere på udden ser man inte handen framför sig. Till och med de nervösa hjortarna blir lugna i nattamörkret. När svärtan intagit luftrummet stryker de bara några meter ifrån dig.

Jag krämade upp kameran till 3 200 ISO, i min smak alldeles för mycket för en APS-C-kamera. Men det var förutsättningen för att överhuvudtaget kunna ta en bild på fri hand och ¼ sek vid bländare 3,5. Ok, det blev en dålig bild av en lanternin och ljusstrålarnas flykt genom dimman. Runtom dessa ljusdetaljer härskar mörkret. Skulle vi nu kunna fotografera hela fyren?

Vi riggade en studioblixt med paraply och en hotshoeblixt. En tredje blixt ville inte vara med på grund av radiotrassel. Det gick att få hyfsade bilder, men skotten tagna från marken med en 10-millimetersglugg fick fyren att smalna av onödigt mycket mot toppen och se ut att vara på väg att rasa ut i Östersjön.

Det var bara att spotta i nävarna. Vi tejpade fast ny radiosändare och nya mottagare och hissade upp smällan 6 meter på ett jättestativ. Högre upp än så vågade vi inte gå, eftersom det blåste sju meter per sekund. Nu gick det bättre. Perspektivet blir helt acceptabelt – om fyren hamnar mitt i bild. Men placerar man den i bildkanten blir den inåtlutande, ett optiskt fenomen som slår hårdast med vidvinklar som inte hålls absolut vågrätt.

Att fotografera en vit fyr i becksvarta natten med osynlig kamera högt uppe i himlen är svårt. Men det går – om man inte har för stora pretentioner. Jag undertecknar med VSB, som vi skrev på gymnasiets svartatavla, som förresten var grön. Det betydde då som nu ”vilket skulle bevisas”.

Handhållen kamera, 3 200 ISO, 1/4 sek, bl 3,5. Man ser ljuset men inget annat.
 
Ett lätt duggregn skapade lite rörelse i denna beskurna bild, tagen från marken. 800 ISO, 1/30 sek. bl 5,6. Jag har avsiktligen låtit bli att räta upp det sneda fyrtornet, som skapar en viss dynamik i bilden.
 
Genom att placera fyren mitt i bilden får jag den rak. Men objekt i bildmitten blir ”statiska”. Därför är denna bild hårt beskuren, vilket med redan tuffa inställningar ger en sämre bildkvalitet. 800 ISO, 1/20 sek, bl 6,3. Kameran är här sex meter upp i luften, och vi kör med hotshoeblixt och studioblixt utan paraply, bara reflektor. Tekniskt blir denna bild bättre än den översta. Men all stämning är borta. Av detta kan man lära att mycket i foto hänger på ”avvägningar mellan omöjligheter och möjligheter”. Jag ska senare göra ett nytt försök att fotografera ”Janne” med en ”subtil mix av blixt- och naturljus mitt i natta”… 
Märkt

God natt, Öland

Till vänster ser vi fyren Långe Jan vid horisonten. Solen har gått ned. Ett par hundra vitkindade gäss sveper fram i dagens sista varv över betesmarkerna. Vi ser den övre delen av flocken precis ovanför hustaken. Det är vindstilla. Om några minuter är det helt mörkt. Och tyst.

Min idé var gammal: Att plåta Ölands södra udde minuterna innan föreställningen stängs för dagen, då Ottenby sugs in i nattens svärta och upplöses, bara iakttaget av Långe Jans blinkande öga. Men naturbilder tenderar många gånger att bli ”pompösa kulisser”. Därför ville jag också ha ett mänskligt inslag i bilden. För några dagar sedan var jag nere och rekognoscerade: det lilla stenhuset skulle passa utmärkt. Husets längdriktning mot fyren skulle också – förhoppningsvis – skapa djup i bilden.

I förrgår tycktes allt stämma. Ett par dagars kall nordan hade gjort luften klar. Fullmånen briljerade i öster och i väster tenderade molnen att bädda ned solen i röda och gula eldkaskader. Utryckning!

Men solnedgångar denna tid på året har ett snabbt förlopp och den planerade fotograferingen krävde en hel del förarbete. Kameran skulle upp på höghöjdsstativet, radioexponeringen ställas in och provköras, blixtarna monteras och testas och slutligen skulle det perfekta lugnet infinna sig för ett antal totalt kontrollerade exponeringar. Så blev det naturligtvis inte. Som ”alltid” var det de små detaljerna som krånglade: En glömd gummisnodd orsakade glapp i en synkkabel och en pannlampa som skulle visa vägen mot rätta inställningar i den allt mörkare kvällen ville inte vara med. Ännu värre var att en ”stor detalj”, solen, uppförde sig helt utan hänsyn till oss och dök mot havet med en, som vi tyckte, svindlande hastighet…

Men precis då solskivan försvunnit under horisontens pennstreck satt kameran där uppe högt över marken, och allt det tekniska skötte sig prima. Vi kunde mitt i fotoprocessen njuta av naturens storslagenhet. Det kändes som om resan ”från dag till natt” gick på en kvart. Fem minuter efter sista fotot var det becksvart i väster men ännu ganska ljust över havet åt öster där fullmånen nu växte sig allt tydligare i sin iskalla, blåvita prakt. Natten hade tagit över. Öland hade gått till vila.

Det skiljer bara ett par minuter mellan bilderna. Snart skulle det vara sotsvart här om inte månen – uppe till vänster utanför bild – blev full och glad denna sällsamma kväll. Det mörknar alltså till höger och ljusnar till vänster i bild. För den fotointresserade kan jag berätta att kameran på höghöjdsstativ är av APS-C-modell med ett vidvinkelzoomobjektiv motsvarande 16 millimeter på en fullformatskamera. 100 ISO, en studioblixt med paraply och en direktslagen hotshoeblixt. Radiostyrning av skärpa och exponering.
Märkt

Ny kokbok och för långt teleobjektiv

Vi lever i en paradox. I Sverige slängs en miljon ton mat om året. En miljon ton! Just nu lyser trädgårdarnas gräsmattor röda och gula av enorma mängder fallfrukt medan livsmedelsbutikernas hyllor fylls med äpplen från Argentina och Frankrike.

På Lidingö ställer villaägare ut tunnor med äpplen åt dem som vill ha. Göteborgsföretaget Allwin tar betalt av affärerna för att hämta varor som närmar sig utgångsdatum. Maten är helt okej, men sorteras bort. Allwin hämtar den och delar ut den gratis till fattiga i Bergsjön, Göteborg. Mer än 200 ton livsmedel om året blir på så sätt mänskligt bränsle i stället för att eldas upp i nåt värmeverk eller dumpas på nån tipp. Nu förhandlar företaget med kommuner och livsmedelskedjor om att ta vara på tusen ton mat om året. Idén kan växa och bli skandinavisk. Företagaren räknar med att det då behövs hundra kyllastbilar för att hämta smulorna från den rike mannens bord: prima korvar, bröd, frukter, mejeriprodukter, pastejer, grönsaker och sallader.

I radio och på teve lagas mat som aldrig förr. Men ännu har – vad jag vet – inte någon kock komponerat recept för utgångna råvaror. Den är kanske också en bra affärsidé: Unkenkokboken med undertiteln fräscht av gammalt – mätt på avfall.

Att lyssna på hur en duktig kock söker sig fram mot ”måltidens harmoni” är intressant, ofta likt dirigentens jobb att leda orkestern mot en fulländad konsert. Det handlar om förhållandet mellan syra och beska, mellan sälta och sötma. Liknande regler styr receptet för ett uttrycksfullt foto: Ljus/svärta, färg/gråskala, varmt/kallt, sensuellt/dött, vasst/mjukt.

– Man tager vad man haver, sa aldrig Kajsa Warg. Men jag sa det och tog en hel kasse fallfrukt och halva studioutrustningen med mig till Konstens geologiska trädgård vid Södra bruket, Degerhamn. Nedan ser du resultatet.

*****

Shortsvädret består. Vi hojar ned till det gamla fågeltornet vid schäferiängarna i Ottenby.  Allt går så misstänksamt lätt och vi trampar på i en vag känsla av att något saknas… Och visst är det så. Var är vinden? Det har varit vindstilla två dagar i rad. Det är sensationellt på Öland där det enligt en inföding ”blåser 360 dagar om året och stormar de övriga fem”.

Vi går upp i tornet. Schäferiängarna är kortbetade nu. Där ute går minst hundra kreatur och en och annan hjort. Hjorttjurarna i skogen brölar i brunst och dikorna med storkalvar svarar med utdragna sirener. Titta där! Där kommer de! Den ena utdragna gåsflocken efter den andra kommer flygande utmed Ölands ostsida på väg mot söder. Plog efter plog, tvåplogar, treplogar, de flesta på samma höjd men några högre upp och längre ut över havet. Kacklandet hörs flera kilometer, kommunikationen är intensiv. Fåglar har flyttat i flera veckor nu, tusen och åter tusen gäss och tiotusentals tranor och ”miljoner” av alla de andra arterna, små och stora, pipande och kraxande, sjungande och tysta.

Det är bara att acceptera, vi går mot ett allt tystare och ödsligare Öland. Först åkte turisterna hem, sedan stack fågelskådarna – och nu drar snart de sista fåglarna. Inom kort brunstbrölar inte hjortarna längre, korna stallas in och den stora tystnaden breder ut sig…

Men det får gå det också. Vi kommer ofta att stå här uppe i tornet med en kopp kaffe i handen och stirra ut mot havet i vetskapen att vintern är kort och att fåglarna småningom ska ta sig norrut igen. Från Afrika, från Spanien och Frankrike, från Tyskland, Nederländerna och Danmark ska de komma i enorma mängder, i skockar, i svärmar, i grupper, i plogar, i tvåplogar, i treplogar – tillbaka till lilla Öland.

Korna betar av det lilla som finns kvar på schäferiängarna medan plogar av gäss kacklar sig söderut.
 
Det gamla fågeltornet är byggt i trä och har nu fått en hemsk stege ersatt med en gåvänlig trappa. Härifrån har man utsikt över både tam- och vilddjur!
 
Det är inte ofta man ser kreatur i ovanifrånperspektiv. Men det gör man i Ottenby.
 
Två unghjortar betar längs vägen upp från schäferiängarna. Närmare än så här kommer vi dem inte i dag. Vi saknar ett längre teleobjektiv. Men vi kommer riktigt nära en dalmas som har fotograferat hjortar i Ottenby under flera år. Han är verkligen kamouflageklädd; hela karln ser ut som en vandrande buske. Han har haft en problematisk dag, hjortarna har kommit för nära! Han har ett 300-millimeters tele och visar oss några bilder. På några ryms inte hela hjorthuvudet på bildytan. – Jag blev nästan lite skraj, så nära kom dom, berättar masen och ler under den kamouflagemålade mustaschen. Jag önskar att jag haft ett kortare tele med mej i dag!
 
Ett stilla hav. Helt vindstilla. Denna praktfulla solnedgång förgyller spurten av vår cykeltur.

Vi ses på måndag…
PS. Du är förstås också välkommen till min hemsida.

Märkt ,

Ugglor, hökar, gäss och andra djur

Ottenby, fredag. Vi såg hundra fågelskådare, en hökuggla, en duvhök som slagit en gås, en kronhjort, en vanlig tjur, tio får, 50 prutgäss, 100 vitkindade gäss, en rödbrun långhårig larv – och tre göteborgare. Vi fotade dock bara fågelskådarna och larven. Allt annat fick vara. Varför offra kraft på en liten uggla som sitter hundra meter in i bushen och som knappt blir synlig om man inte har med sig teleobjektiv stora som Tjocka Bertha?

Göteborgarna mötte vi för några dagar sedan uppe i fågeltornet vid Södra lundsjön. Kvinnan i trion är vänligheten själv. Vi får låna hennes kikare för att titta i, och hon berättar sanningsenligt vad hon sett under dagen. De två männen är också vänliga och trevliga men blir trots detta alltmer suspekta. I tornet, för några dagar sedan, sade nämligen han i gröna hatten att han en gång sett ”ett ogenomskinligt svart moln av 18 000 starar” någonstans i Värmland. När vi i dag frågade hur många fåglar det verkligen var blev svaret ett annat:

– Vi har kommit fram till att det var 20 000 starar. Inte 18 000.

Så är de, göteborgarna. Ge dem en stare och de skarvar ihop ett helt moln.

Kvarten senare kom den långhåriga larven lallande över stigen i dagens sista solljus. Den gick snabbt. Jag fick kasta mig ned på marken med makrogluggen och krälande som en vipera berus följa den så gott det gick över stock och sten, läs strå och korn. Den var mycket vacker och i någon av bilderna kan vi möta dess blick – sanningens blick.

På vägen hem träffade vi göteborgarna igen. Den trevliga och ärliga kvinnan visade återigen var hökugglan satt och mannen i den gröna hatten frågade om jag hittat något intressant att fotografera.

– Ja, sa jag. En larv.

– Åh, sa mannen i den gröna hatten. Var den stor?

– Njae, sa jag. Inte så värst. En meter ungefär.

Längst fram skådar man larvens ärliga blå ögon. Och under huvudet skymtar en ”arm”.
 
Larven fick upp en betydande hastighet, säkert tre centimeter per sekund. Det var extremt svårt att hänga med och hitta skärpan. Skärpedjupet här handlar om tre till fyra millimeter.
 
Från sidan är det alltid enklare att få skarpa bilder av objekt som rör sig långsamt. Här är larven i hela sin längd, uppskattningsvis åtta centimeter. Huvudet är åt vänster.
 
Just när jag tog denna bild såg jag att larven var lite förkyld. Han var snorig om näsan.
 
Ottenby var packat med fågelskådare i dag. De stod i klungor och tipsade varandra om sanna iakttagelser och måhända mindre sanna iakttagelser.
 
Stilstudie av inaktiva fågelskådare. Vissa aktiva ornitologer kan stå blickstilla och titta i kikaren en halvtimme eller mer. Andra sveper nervösare med teleskopet över landskapet.
 
Somliga fågelskådare har stått och tittat så länge i sina tuber att de måste sätta sig. Men även sedan de gjort det fortsätter de att stirra ned i okularen.
 
Pippifotografer med mindre kanoner ger verkanseld.
 
En modern kanonfotograf med kamouflagemålad kanonpipa. En kula från den här sänker nog den största fågel…
 
Det är mannen till höger, här lagd i klädsam oskärpa, som ger olika uppgifter om antalet starar i den flock ”som förmörkade himlen nånstans i Värmland nån gång för länge sen”…
 
Med en sådan här Tjocka Bertha för hundratusen kan man faktiskt se att det är en hökuggla som sitter hundra meter bort.
Märkt ,

I väntan på take off

Luften över södra Öland vimlar just nu av fåglar som samlar sig för ”det stora språnget söderut”. De inväntar de rätta vindarna – och gärna termik. Fram till dess irrar de lite hit och dit över ön.

I lördags var många fågelskådare nere vid Ottenby och i tornet vid Södra lundsjön häckade flera erfarna skådare med kikare och kameror. En trio – sannolikt från Göteborgstrakten – berättade att man sett nio havsörnar och mängder av falkar och vråkar, mest fjällvråk.

Då jag berättade att jag i somras sett 3 000 starar och snart trodde mig kunna fotografera en flock om 15 000 individer, svarade göteborgaren att han en gång sett ”en svärm om 18 000 starar som förmörkade hela himlen” – i Värmland.

Så går snacket inom fågelskådarvärlden – ”i väntan på det stora språnget söderut”.

Mannen i den gröna hatten berättade att han en gång i världen sett 18 000 starar i en flock i Värmland. Hur hann han räkna?
 
Vitkindade gäss lögar sig i pölarna vid Långe Jan. Så snart en större rovfågel visar sig på himlen lyfter de till ett förfärligt kacklande. Det blir alltså många lyft en dag som denna.
Märkt ,

Falsterbo körde om Ottenby

I förra veckan rapporterade Alvarsamt om ringmärkningsrekordet i Ottenby. Nu är det historia. Falsterbo har tagit tillbaka titeln.

Märkt ,

sista sommardagen?

Blått, gult, rött. Det är de dominerande färgerna i fotona nedan. Världen skiftar varje sekund i färg, i kyla, i värme.

Bilderna är tagna inom samma timme den 24 september. Blev denna söndag årets sista riktiga sommardag?

Märkt