se tvärs över öland

Det är en mäktig känsla att kunna gå utmed stranden på ena sidan Öland medan man fotograferar den andra. Det gjorde vi i dag. Här går vi utmed västsidan ned mot fyren och ”ser” samtidigt Schäferiängarna på östra sidan ön.

Öland från luften – Schäferiängarna

Vi har stigit till 150 meters höjd och ser både kapellruinen till höger och bakgrundens schäferiängar på Ölands östsida. Luftens fuktighet gör att landskapet längst bort i bild ”går in i dimman”. Ungefär mitt i bild går vägen ned till Långe Jan. Något nedanför undre bildkant breder Kapellviken ut sig. Norr ligger till vänster i bild.

Fågeltornet invigt

Det tog bara nån minut för landshövding Stefan Carlsson att inviga fågelskådartornet vid Södra lundsjön inför hundratalet intresserade.

Sen tog Dennis Kraft, ordförande i Sveriges Ornitologiska Förening, över. Han gav Stefan Carlsson ett medlemskap i föreningen. Men med risk för att detta ska betraktas som muta försäkrade han att gåvan ska följas upp med ett inbetalningskort.

Landshövding Stefan Carlsson var i högform. Han baissade visserligen sina fågelkunskaper men uppskattade ändå sitt snara och överraskande inträde i fågelskådarvärlden. Klicka här för att lyssna.

Landshövding Stefan Carlsson med blicken mot fågeltornets topp mer än tio meter över marken. I bakgrunden fru Eva.

 

Stefan Carlsson och Anna Lindberg på Länsstyrelsens naturreservatsförvaltning. Hon berättade för Alvarsamt att tornet byggts för skattepengar. Totalkostnad: 1,2 miljoner.

 

Magnus Hellström, chef för Ottenby Fågelstation, informerade publik och landshövding om stationens arbete.

 

Unge Vidar Lundquist brydde sig mindre om fågeltornet och mer om de sjungande fåglar man satt upp i fångstnät vid tornet.

 

Landshövdingen får kuvertet med medlemskapet i Sveriges Ornitologiska Förening. Han får det av föreningens ordförande, Dennis Kraft.

 

Efter ceremonin bjöds publiken på soppa och kaffe från Restaurang Fågel Blå. 

 

Parafras

Utsikt från ett torn skänker perspektiv…

Karl Gerhard får ursäkta, men det var hans fina visa som bland andra Brita Borg sjöng in som jag först fick i huvudet när jag tog dessa bilder. Och så bytte jag två ord.

Det nya fina fågelskådartornet står vid Södra lundsjön/Ottenby. I fjärran skymtar ett litet utropstecken vid horisonten: fyren Långe Jan.

Fågelskådartornet invigs 5 april. Landshövdingen talar.

Solglasögon på

Sommarvärmen fortsätter. Till och med hjortarna på schäferiängarna ser lata ut i solgasset…

Solgrafik

Att placera huvudobjektet mitt i bilden ger ofta ett statiskt intryck. Men i det här fotot kan jag förlåta mig själv tack vare statisterna: Långe Jan till höger och det mindre trädet till vänster. Tack vare dem bildas ett triangeldrama med mittenträdet i huvudrollen.

Ljuset nere vid schäferiet är ett eget kapitel. När solen helt släpper loss blir föremål i motljus rent grafiska. Och färgerna dör ut.

Jorden är rund

Bollen är rund och allt kan hända, säger eliten av fotbollsanalytikerna. Denna pregnanta slutsats for i går genom mitt huvud då jag tillsammans med min fru stod högst upp i det nya fågeltornet vid Schäferiet i Ottenby och spejade ut mot den fjärran horisonten. Man kan – som bekant – inte alltid styra tankarna.

Inte bara bollen, utan även jorden är onekligen rund. Det ser ju vem som helst. Hur kunde man tvivla på det förr i världen? Det fanns ju berg och utsiktsplatser även då. Men det där om att jorden är platt kanske bara är en myt. När jag snabbsöker på webben ser jag att vissa forskare menar att människan tidigt visste att jorden är rund. Och det vet vi nästan säkert: Att Columbus och grabbarna såg Tellus på samma sätt som Zambrotta och Zlatan ser på den kära läderkulan. Den var rund och allt kunde hända – vilket det också gjorde. Att missa Indien och hamna i Amerika är onekligen ”en mer betydande vardagsepisod än att missa en straff på San Sirostadion”.

Att titta ut över hav väcker minnen. Långt ut från ostkusten ålar sig fraktfartygen fram som horisontsniglar. Som tonåring satt jag ofta och drömde vid inloppet till Stockholms hamn där fraktbåtarna kom i rader. Blåste det pålandsvind och man hade lite tur kunde man känna doften av kaffe, fisk eller plank. Jag kunde alla rederiloggor och kände till många av fartygen, var de var registrerade – ofta i Panama – och hur snabbt de korsade Atlanten eller Stilla havet. Några år senare jobbade jag i just den hamnen. Då avskydde jag kaffebåtarna, hur gott de än luktade. De innebar stenhårt slit; man bar säck för säck, timme in och timme ut. Ännu värre var planklasterna och vidrigast var kylbåtarna med frusen fisk. Det kändes aldrig upplyftande att en kall januaridag embarkera kylfartygen för att söka sig ner genom dimridåerna till deras isande innandömen. Det var som att kliva ur kylskåpet för att försöka känna sig hemma i frysboxen.

Som sagt, man kan inte alltid styra sina tankar. Vi åkte förresten skidor ned till Schäferiet, vilket kan rekommenderas. Mäktigt vindstilla och tyst, men aningen för lite snö.

Med ett kortare teleobjektiv ser vi för liten del av horisonten för att kunna slå fast att jorden är rund.

Men genom ett ordinärt vidvinkelobjektiv syns tydligt att jorden är lika rund som bollen. Om sen ”allt kan hända” ligger i betraktarens öga.

Det ljusnar

Äntligen bröt solen igenom de moln som så länge legat som ett gråpapper över södra Öland. Och solen valde ett prima ögonblick: Just då hjortflocken rest sig och börjat dra sig hemåt mot den skyddande skogen.