Landets kanske mest spännande och udda scen laddar för sommaren. Här hittar du Scenbrottets sajt med bland annat kommande föreställningar vid Södra bruket, Degerhamn.
alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Kategoriarkiv: Södra Bruket
södra delen av södra bruket
Vi ser de två sydligaste husen i Södra bruket. Diagonalt över bilden går cykelleden mellan Degerhamn och Albrunna. Avstickaren i botten av bilden går upp till Geologiska trädgården och den gamla pumpkvarnen. Bilden är tagen i april.
innan löven slår ut
Aprilskog utmed stranden vid Södra bruket. I bakgrunden allén mellan Södra Möckleby och Albrunna.
spaning från luften ger 6 000 foton – och musikalisk framtid
Det är givande att vara nyfiken och barnslig. Vi följer ibland upp detaljer och överraskningar som vi ser på våra KAP-foton. I bilden nedan väckte en detalj vår nyfikenhet…
I detta foto – som för övrigt är det 6 000:e som läggs ut på bloggen – ser vi bruksruinen med sin skorsten. I nedre högra hörnet ser vi stenarna på Geologiska trädgården och ovan den Degerhamns gård. Längre upp mot vänstra bildhörnet ser vi något som överraskar: Några stora rödbruna ”lådor”…
De stora rödbruna ”lådorna” visar sig vara containrar – här i något annan placering än i flygfotot. Och nu ramlar pusselbitarna på plats. Det måste vara de som snart ska bilda scen till Scenbrottets föreställningar! Alvarsamt ser fram mot fortsättningen…
cykelled med oviss fortsättning…
Om du trampar i bildens riktning kommer du småningom till Albrunna. Hur leden fortsätter därifrån är enligt rykten ännu ej bestämt. Den som lever får se…
Hojar du i denna bilds riktning kommer du först till Södra bruket, sen till Södra Möckleby och Degerhamn. Hur leden därifrån ska gå är enligt rykten ännu ej bestämt. Den som lever får se…
vatten från alvar till kust – del IV
I detta det – troligen – sista avsnittet i serien Vatten från alvar till kust ser vi nedan dagens utnyttjande av den gamla tidens enkla men effektiva vattenförsörjningssystem. I det fick invånarna i Södra bruket sitt dricks- och tvättvatten genom ett bitvis stensatt dike från källor långt ut på alvaret.
Avsintt I läser du här.
Avsnitt II läser du här.
Avsnitt III läser du här.
Vi står vid vägen mellan Kvarnvägen och Alunvallen och tittar ned mot bruket och havet. I detta fält gick det gamla vattensystemet från alvaret till Södra bruket. Och än i dag utnyttjas resterna av systemet i jordbruket. Vattenmängderna är i dag mycket mindre än tidigare men kan ändå användas som ”hjälpbevattning”.
Ett av flera tappställen omslutet av ett skyddande cementrör. En fråga som inte går att släppa är naturligtvis om det skulle ”löna sig” att restaurera denna intressanta vattenled – till fromma för både lantbruk och turism?
vatten från alvar till kust – del III
I vår utforskning av vattenleden från alvaret till Kalmarsund närmar vi oss i dag användarna, de som i dag på politikerspråk kallas ”brukarna”, alltså folket i Södra bruket. På bruket bodde som mest 350 personer som naturligtivis behövde dricks- och tvättvatten.
De sista hundra meterna fram till där Geologiska trädgården ligger i dag är vackert stensatta.
Måtten på den stensatta bäcken är här ungefär en gånger en meter. Tyvärr förbuskas området runt bäcken mer och mer. En årlig enkel röjning efterlyses.
Här kom vattnet forsande till middagens potatiskok och de varma sommardagarnas saftkannor. Och till tvättstugan.
Här har bäcken passerat under vägen upp mot Geologiska trädgården. Det börjar slutta allt brantare ned mot bruket…
Bäcken går här förbi den gula villan nere vid bruket, under de täckande betongblocken.
På detta område samsas de två vattensystemen. Alldeles till vänster om kvarnen liggen den i dag torrlagda dammen som tidigare försåg alunbruket med vatten. Och framför kvarnen i bild går det stensatta diket ned mot Södra bruket, förbi den vita smedjan och det gula bostadshuset…
Vattendiket under de täckande betongblocken.
Här korsar det underjordiska diket vägen som i dag är cykelled mellan Södra Möckleby och Albrunna.
Närbild av det stenblockstäckta diket som här går under den korsande vägen/cykelleden. Vi ser fortsättningen på andra sidan vägen…
Så här enkelt var ”tappningscentralerna” gjorda. Man fick lyfta på det tunga stenlocket genom att greppa den lilla metallöglan och sänka ned sin hink i den strida vattenströmmen. Det var inte som i dag att bara vrida på kranen.
Under i dag knappt synliga stenlock rinner bäcken ned mot en sista lång tunnel innan den når havet. Förr gick en även en annan sträckning av bäcken utmed vägen genom bruket bort till tvättstugan.
Vi är nu på västra sidan av vägen/cykelleden genom Södra bruket. Under betongblocken som Sylve står på spurtar bäcken mot havet.
Det imponerande stensatta tunnelslutet strax före utloppet i havet.
Utloppet i Kalmarsund. I dag är det helt igenvuxet.
Slutstationen för den långa vattenförsörjningsleden från alvaret: Tvättstugan i Södra bruket. Den används faktiskt än i dag som just tvättstuga. Vattnet kommer dock numera i rör med kranar och blandare. Men det är en helt annan historia…
Del I kan du läsa här.
Del II kan du läsa här.
vatten från alvar till kust – del II
För inte så länge sen rann dricksvattnet i öppna diken på södra Öland.
– Trots det var kvaliteten prima, säger pensionerade sjömannen Sylve Persson, vår stigfinnare i dag med uppdraget att visa hela vattenförsörjningsleden från väg 136 till slutstationen vid Södra bruket.
– Förr ringlade sej mängder av bäckar från alvaret ner mot kusten. Man gjorde passager för dom under vägarna. Det porlade friskt på massor av ställen, berättar Sylve. När sen jordbruken skulle rationaliseras stängde man loppen, la igen dikena och tog bort rören och stenkistorna under vägarna. Det vatten som i dag förs med bäckarna ut mot havet smakar därför inte lika gott. Det har gått genom jordbruksmark. Och den är behandlad och besprutad på olika sätt.
På den tiden då Södra bruket hade 350 invånare och det gamla alunbruket producerade för fullt krävdes naturligtvis mycket vatten. Människorna behövde dricks- och tvättvatten och bruket slukade stora mängder vatten till sina hundratalet lutkar. Därför byggdes två vattensystem. Ett för människorna, ett för bruket. Bruket tog sitt vatten ur den så kallade dammen, varifrån det pumpades upp av den väderkvarn som står kvar än i dag. De boende i Södra bruket fick sitt vatten ur det långa, slingrande dike vi ska följa i dag.
Sylve Persson visar var bäcken tidigare rann från alvaret nere vid väg 136. I dag syns ingenting av bäckens forna existens. Vi är vid den stängda infarten till Cementas väg mellan stenbrott och fabrik.
Här utanför Degerhamns gård gick gamla landsvägen. Den nya, väg 136, går diagonalt in i bilden. Till vänster men utanför bild låg tidigare skolan.
Sylve visar tre av de stenfundament på vilka bron över bäcken var byggd. I dag finns inte bron och inte heller någon genomrinning under vägen.
Ett stenfundament till den tidigare bron. Den perfekta murningen håller än i dag.
Här ser vi diket från den gamla landsvägen ned mot Södra bruket. Här är det fortfarande ganska djupt och brett. – Det var full rulle på vattnet här, minns Sylve.
Långa sträckor har diket fallit samman, och på sina ställen är det till och med svårt att se. Men stigfinnare Sylve minns varenda meter.
En grund urgröpning, mer lik en mörk stig, är allt som långa sträckor återstår av det tidigare djupa diket.
– Här under huset låg tidigare alunbrukets damm, berättar Sylve Persson. Den stora väderkvarnen på andra sidan vägen pumpade därifrån vattnet ner till alla lutkar. Dammen under byggnaden är i dag igenfylld.
Väderkvarnen, ”pumpmotorn” i vattensystemet till alunbruket. Den står bara ett tiotal meter från vattendiket till Södra bruket. Foto från 10 maj 2015.
Del I kan du läsa här.
fortsättning följer…
vatten från alvar till kust – del I
För inte så länge sen rann dricksvattnet i öppna diken på södra Öland. När Södra bruket hade 350 invånare och det gamla alunbruket producerade för fullt gick det åt mycket vatten. Människorna behövde dricks- och tvättvatten, och bruket slukade stora mängder vatten till de många lutkaren i alunframställningsprocessen. Därför gjordes två vattensystem. Ett för människorna, ett för bruket. Bruket tog sitt vatten ur den så kallade dammen, varifrån det pumpades upp av den väderkvarn som står kvar än i dag. Människorna fick sitt vatten ur det långa, slingrande dike vi nu ska följa – från källorna uppe vid alvaret till utloppet i Kalmarsund. Vi börjar väster om Kvarnvägen söder om Södra Möckleby.
Här hittar vi det första synliga tecknet på ett stenlagt dike. Diket är djupt och igenvuxet av sly och gräs. Kanske finns där längst ned en öppning, eller så kommer vattnet rinnande från alvaret mellan alla dessa staplade stenar, som genom en stenkista.
Uppe på alvaret ovanför den odlade marken finns mängder av vattenkällor. Det troliga är att flera små sådana rinner ihop och bildar mindre bäckar som i sin tur flyter samman med andra. Vid denna stenlagda ”port mot alvaret” börjar vår färd mot Södra bruket och havet…
”Den stenlagda porten mot alvaret” skymtar vid det stenlagda dikets bortre ände. Diket är här minst två meter djupt och en dryg meter brett. Det måtte ha varit ett oerhört slitsamt jobb att gräva för hand, stenlägga för hand med enkla redskap utan maskiner.
En liten bit av diket som här innehåller en del vatten. Sluttningen ned mot Södra bruket är rätt kraftig och vattnet kom nog störtande med kraft då hela systemet fungerade som det skulle.
Lagren av kalksten ligger sammanslagna med en oerhörd precision. Det går knappt att få in ett knivblad mellan dem. Ett enastående hantverk!
Inflödet under Kvarnvägen. Observera den vackert formade ”grindstolpen”.
Väster om Kvarnvägen. Femtio meter ned i bild dyker diket som en ubåt och vi ser det inte igen förrän vi i nästa inlägg fortsätter vår följa-dike-expedition. De blå husen längst bort i bild hör till Alunvallen.
Närbild av dagens målgång. Observera hur exakt den runda trumman är inbyggd med lager på lager av kalksten. Det vore en kulturhistorisk välgärning att rusta upp denna vackra ”vattenledning”. En ordentlig slyröjning och lieslagna kanter skulle blotta ”intressant konkret vardagshistoria”. Vad säger man på Länsstyrelsen?
I nästa inlägg fortsätter vi, då från väg 136 mot Södra bruket…
den kilometerlånga vattenormen
I denna stenlagda kvadratiska tunnel forsade vattnet fram från källor uppe vid Kvarnvägen i Södra Möckleby. Det porlade fram under den gamla landsvägen, i dag 136:an, innan det tog fart i öppna diken för att slutligen kasta sig nedför branterna mot Södra bruket där det användes som både tvätt- och dricksvatten. ”Den vandrande uppslagsboken” Sylve Persson guidar oss snart utmed den i dag mestadels torra sträckan från alvar till hav…
vatten, bara vanligt vatten…
Brunnar som gett vatten i 30 år har plötsligt sinat. Hela Öland torrläggs. Kris! Rör vid sidan av bron ska föra över vatten från Sverige. Landshövding Carlsson tar spets i styrgrupp för framtida vattenförsörjning. Avsaltningsanläggning? Det planeras georadarundersökningar från helikopter för 3 till 5 miljoner kronor! Där har du dagsläget i en droppe vatten.
Vi har vant oss vid att det kommer vatten när vi vrider på kranen. Inget märkvärdigt med det. Men det är det. Det är till och med mycket märkvärdigt. Det tycker säkert de som växte upp på Södra bruket där denna stensatta kanal spelade en viktig roll för vattenförsörjningen för inte alls så länge sen.
Det är allt jag tror och vet just nu. Forskning pågår; Alvarsamt reder ut och följer småningom leden från källa till mål…
Kanalen söder om vägen upp till Geologiska trädgården. I bakgrunden Södra bruket.
Här ovanför den gamla bruksruinen där Scenbrottet håller till försvinner kanalen norrut medan den blir allt smalare. Efter ett 50-tal meter tar stensättningen slut och kvar blir bara ett knappt skönjbart dike. Men vart tar det sen vägen?
Den stensatta kanalen har ungefärliga måtten 1 x 1 meter när den närmar sig vägen mellan Södra bruket och Geologiska trädgården. I kommande inlägg får du veta mycket mer…
omvärlden från alunvallen
Om man sitter som åskådare på Alunvallen ser man bara en gräsmatta, en massa svettiga gubbar, en boll och ett omgärdande staket. Men stiger man upp hundra meter från den redan gröna mattan ser man omvärlden helt annorlunda…
Det första man märker är att det börjar kännas vår i luften. Allt har blivit gulare, grönare, varmare, skönare – på bara några dar. I går blev en riktigt kyttig flygning i 12 meter per sekund på gränsen till ”våghalsig”. Men allt slutade väl. Dock är skakningsoskärpan en svårbekämpad fiende när Kajsa slungar kameran 20-30 meter åt sidorna på en enda sekund och ljuset inte räcker till de riktigt korta exponeringstiderna. Men man ska ha lite tur också; två bilder av Södra Möckleby och en av Södra bruket får duga – den här gången.
Vi ser norrut. I väster Cementa, i öster kyrkan i Södra Möckleby. Längst bort vid horistonen syns även kyrkan i Smedby och vindkraftsparken i Eckelsudde.
I motljus tappar det mesta sina intensivaste färg; motivet bleknar en aning. Vid horisonten anar vi ”det hemska Sverige”. Om vi håller oss i trädtopparna ser vi Södra bruket längst till vänster. Mitt i bild anar vi ett av de två stora ensmärkena vid ruinen. Längst ned i bild går Cementas väg mellan stenbrott och fabrik.
Väg 136 med cykelbanan till vänster om sig. Fälten blir allt grönare nu. Vi går mot rätt årstid. Enligt meteorologerna ska våren göra officiell entré om 23 dagar…
eventuell mosse blev ickemosse men är granne till grebbakärr
Vi mötte Sylve Persson, ”Den vandrande uppslagsboken”. Han berättade om den mosse vi tyckte oss se vid flygning över Södra bruket. I ett senare inlägg kallade vi mossen för lägda och äng. Men mosse var inte helt fel. Sylve berättade nämligen att strax ovanför/öster om det vi först kallade mosse och senare äng ligger faktiskt – ett kärr! Det har till och med ett namn, Grebbakärr, efter ordet grebba/gräbba för flicka. Kärrnamnet har tragiskt ursprung. Enligt sägnerna ska nämligen två små flickor ha drunknat i kärret.
I Grebbakärret finns och fanns så mycket vatten – fortfarande enligt Sylve – att boende på Södra bruket för länge sen hämtade sitt vatten där. Småningom tar vi oss dit…
Mossen som är en äng i bildens nederkant. Från luften ser vi det inte men strax till höger om ängen ska Grebbakärr ligga – vattenfyllt än i dag.
livet på bruken – del II
Livet på bruken – del I kan du läsa här.
Södra bruket har varit arbetarnas bostäder vare sig tillhörande industri har tillverkat alun, brutit kalk eller gjort cement. Gösta Wahlgren fortsatte sitt föredrag med att berätta om en utvärdering av arbetet vid bruket gjord i mars 1886 av disponent Wilhelm Johansson vid Ölands Cement AB. Den ger en bra bild av den tidens uppfattningar av rätt och rimligt. Johansson tyckte att gammalt folk kunde hjälpa till med att odla potatis, som skulle säljas och ge lön till arbetarna. Hyreskontrakt med arbetarna skulle införas, liksom ordningsregler. Fri läkarvård vore rimligt, men inte fria medikamenter. De fick hämtas på fabrikens laboratorium. Olycksfallsförsäkring föreslogs och infördes. Vid dödsfall betalades 1 000 kronor ut, vid full invaliditet 2 000. Bolaget betalade hälften av premierna, arbetarna hälften.
Wilhelm Johansson hade också åsikter om hyresersättningen. Hyra skulle inte tas ut men om lägenheten reparerades borde hyran bli 20 kronor om året. Bolaget hade vid den här tiden 75 lägenheter om ett till två rum. Många är dåliga, noterade Johansson, särskilt de vid Södra bruket. Det vore kanske bättre att flytta dem – eller riva hela rasket! Men 1886 klubbades att bolaget skulle satsa 2000 kronor för att rusta upp husen. Disponent Wilhelm Johansson tänkte också en hel del på sig själv och föreslog att disponentbostaden skulle befrias från ohyra genom omtapetsering. Den skulle dessutom fräschas upp med en utvändig målning.
Det blev alltså ingen rivning. Ölands Cement AB tog sitt ansvar, och kåkarna rustades upp. Sadeltaken byggdes om och höjdes. Man inredde ungkarlslägenheter på övervåningen och installerade kakelugnar. Senare tillkom nya vedbodar, uthus och kopplade fönster.
I kaffepausen var det många som ville fram till Gösta Wahlgrens lilla men innehållsrika mobila skärm med handlingar och foton från olika århundraden. I randig tröja ser vi Marianne Jönsson, Segerstad, och i svart och rött Mona Johansson, Dalsjö.
Emil Johansson föddes på Södra bruket 1887. Han berättade för Gösta Wahlgren 1960 att hans mor var ensamförsörjare. Emil fick redan som liten hjälpa till med lastning av dragkärror. Det var en fattig, tung och svår tid som blev ännu värre när Emil skulle börja skolan. Han hade inga skor! Hans mor gick upp till socknens företrädare som hade ansvar för sådana ärenden och förklarade problemet. När han förstått mammans situation sa han:
– Om frun har ekonomiska problem så sälj pojken!
Så väl barn som åldringar auktionerades bort i kyrkans sakristia. Men Emils mamma stod på sig och klarade skivan. Emil kunde småningom försörja sig själv och gifte sig med Agda och kom genom åren att få många förtroendeuppdrag. Bland annat blev han och Agda vicevärdar vid Södra bruket. Familjen blev också ansvarig för den första telefon som fick användas av hyresgästerna på Södra bruket.
Maja Maria Karlsson-Hansson, född 1919, bodde hela sitt liv på Södra bruket. För Gösta Wahlgren har hon berättat att familjen med mamma och pappa och åtta barn bodde i ett rum och kök. Egna uthus kom först 1920. Tvättstugor infördes småningom och gatubelysning kom under 1930-talet. Runt 1920 bodde 325 personer på Södra bruket. För vissa av dem blev livet kort. En liten flicka drunknande i kvarndammen där hon var med sin mor för att vattna nyplanterade skogsplantor. 1929 inträffade en tragisk olycka då sjömarkör Emanuel Lönnkvist, 19, klättrade upp i en elstolpe. Där råkade han komma åt en strömförande ledning, ett eldhav slog upp och han dog på fläcken. Maja berättade också om ett gåtfullt försvinnande. Kurt Hallgren från Södra bruket åkte skidor i backarna vid Alvkällan. Där förlorade han troligen orienteringen och försvann utan något som helst spår. Man hittade honom aldrig.
En annan av Gösta Wahlgrens källor var Stig Karlsson på Södra bruket, född 1932. Han kunde berätta om ”Spikapelle” med fru Hilma. De var vicevärdar vid bruket. Spikapelle var född 1877 och jobbade till han blev 75. Spíkapelle ansvarade bland annat för den manuella tändningen av den elektriska fyren, som stod i gattet där garagen ligger i dag. Spikapelle och Hilma hade många barn. En av sönerna blev sjöman och reste ut i världen. När han kom hem från en Afrikaresa hade han med sig en apa och två sköldpaddor. Apan blev Spikapelles ögonsten och döptes till Putte. Apan Putte fick en fin isolerad koja och han fick även följa med upp i lägenheten. Spikapelle var känd för ett mycket hetsigt humör. När han en dag kom hem efter jobbet och upptäckte att en fin karott hade slagits sönder tände han på alla cylindrar. I högt tonläge frågade han Hilma vem som slagit sönder karotten.
– Det var Putte som hoppade upp på bordet… Jag hann inte hejda honom, svarade Hilma urskuldande.
– Jaså, var det Putte som gjorde det! Ja, ja. Då gör det ingenting. Vi går bara till John Nilsson och köper en ny!
Spikapelle dog 1965.
Elin Engdahl, Ragna Snöberg, Marianne Jönsson och Rosita Svensson vid Gösta Wahlgrens mobila skärm. Nästan alla i bygden har något slags koppling till Södra bruket eller människor som bott där. 1890 gick barnen från Södra bruket och Albrunna i Södra Skolan på bruket. På ett foto från tidigt 1900-tal finns 38 barn och två lärare. Innan Södra Skolan blev till undervisades barnen av ”moster Kristina” som bodde på bruket. Undervisningen bedrevs i ett vindsrum. 1958 upphörde Södra Skolan. Alunskolan tog över.
De som anställdes vid Ölands Alunbruk fick nya efternamn. Exempelvis blev bröderna Niklas och Jonas Petterssons nya namn Bröderman. Långt senare, 1920, var timlönen 93 öre på Cementfabriken. 1925 kom elbelysning till Södra bruket och 1943 installerades elmätare.
Gösta Wahlgren får blomma och stort tack av Rolf Hansson för sitt långa och intressanta föredrag. Och känner jag dessa herrar rätt lär Gösta snart dyka upp igen med andra intressanta berättelser från bygden förr i världen…
det tar sig i Södra bruket
På Södra bruket spirar hoppet om en Ölandsframtid med träd. När tusentals almar snart dör i alléer, runt och på kyrkogårdar och i skogar och lundar blir dessa nya träd viktiga symboler för ”skönhetsorienterad, mänsklig handlingskraft”. Fyra silveroxlar är hittills planterade. Alvarsamt hoppas på flera småningom…
Det krävs rejäla doningar för att stötta klena träd när decemberstormarna är lika återkommande som pärlor i ett halsband. Det fjärde trädet kan vi bara ana långt in i bilden, bakom de stora hamlade almarna.
Sista trädet åt söder. Det ska bli spännande att fotografera det i maj-juni nån gång…
Alla kalla fakta.
Ett ska växa och bli stort. Ett annat är sedan länge dödsdömt och har troligen satt sina sista löv…
livet på bruken – del I
Var på Öland dog ofta sju av åtta barn i en familj? Var på Öland fick de som anställdes byta efternamn? Var på Öland fick man sin lön i träpengar, som inte gick att använda utanför arbetsplatsen? Och var på Öland gick det under ett år åt 5 197 liter brännvin?
Svaren går inte att precisera eftersom arbetsplatsen växlat både tillverkning och namn. Vi nöjer oss därför med att kalla den Södra bruket, som bostadshusen till forna industrier som Ölands Alunbruk och Ölands Cement AB kallas i dag.
Om livet på denna lilla fläck på sydvästra Öland berättade nyligen Gösta Wahlgren på ett Frisammöte i Församlingshemmet, Södra Möckleby. Gösta inledde med att betona att mycket finns dokumenterat om industrierna, deras utveckling och nedgång, om processer, maskiner och byggnader – men mindre om de människor som bokstavligen föddes, levde, arbetade och dog där. Därför la Gösta tonvikten på just människorna, deras slit och släp men också glädjeämnen. Fakta har Gösta hittat i kyrkböcker, sockenprotokoll, husförhör, brev, dagböcker, alunbrukets arkiv och från foton. Alvarsamt återger nedan bara några valda stycken ur det flera timmar långa föredraget.
Längorna i Södra bruket byggdes 1807. Då var de enkla arbetarbostäder, i dag är de vandrarhem och flotta bostadsrätter. På den här tiden var södra Öland genuin glesbygd. 1800 räknade exempelvis Södra Möckleby in 451 invånare. Alunbrukets grundare Axel Adlersparre var på många sätt modern. 1807 lät han exempelvis inrätta arbetskontrakt med de anställda. I dessa garanterades en familj 4 famnar ved, plats för koltäppa, rätt till gudstjänster varje söndag och högtidsdag (något som Alvarsamts utsände skulle betrakta som ett synnerligen hårt straff) och en månatlig mjölkpeng om sex riksdaler silvermynt. Dessa förmåner var verkligen förmåner och skulle inte dras från lönen.
Av andra än Gösta har Alvarsamt hört att det som mest bodde runt 350 personer på bruket. Gösta Wahlgren visade protokoll över anställda vid bruket. 144 olika efternamn var noterade. Men det märkliga var att alla som anställdes fick byta namn. Exempelvis tvingades två bröder från Ås, Niklas och Jonas Pettersson, byta till namnet Bröderman! Det på södra Öland vanliga namnet Snöberg var också ett av bruket bestämt efternamn. Alvarsamt kan inte låta bli att leka med tanken att i dag få ett jobb på exempelvis Cementa, hämta sin arbetsoverall och hjälm och få besked av basen:
– Från och med i dag heter Johansson inte Johansson. Från och med nu heter Johansson Hjälmberg.
År 1811 fick bruksfolket ta emot en gåva under husförhörsdagen. Inte mindre än 21 liter (8 kannor) brännvin delades ut.
– Om man fick brännvinet före eller efter husförhöret framgår inte av handlingarna, berättade Gösta.
Brännvin var en viktig dryck vid den här tiden. Till midsommarfirandet 1811 delade bruket ut: 39 liter brännvin, 1,5 tunna malt (öl), humle och färg och papper till majstång.
– Men utrymmet efter punkten ”godis till barnen” var tomt, berättade Gösta.
Bruket hade egen brännvinstillverkning. Man brände runt 5 200 liter om året. Den eftertraktade varan lagrades i källare med galler för fönstren. Lokalen finns kvar intakt än i dag i huset med nocken åt Geologiska trädgården.
1822 gjordes nån form av samhällsanalys av Södra Möckleby. I den slogs fast att arbetsstyrkan vid bruket var 322 personer – varav 116 barn under 12 år. Barnen fick hjälpa till redan från sju års ålder, ofta med lastning av dragvagnar. Dessa förhållanden som då betraktades som goda och normala har vi i dag svårt att förstå. En familj hade ett rum. Kök delades med flera familjer. Enkelfönster, drag, kyla, smuts och loppor. Mot havet fanns vid den här tiden inga träd, inga rödfyrshögar eller andra skydd mot vinden. Det var extremt trångt, många småbarn lär – ofrivilligt – ha kvävts till döds av sina utsjasade mödrar under sömnen. Gösta berättade om Olof och Clara… De fick åtta barn. Ett av dem uppnådde vuxen ålder. Och det var inget ovanligt eller konstigt med det.
Bruket var under långliga tider en enklav, ett samhälle i samhället. Man kunde handla livsmedel där, till och med på krita. Där fanns skomakare och skräddare. Man hade till och med ett eget penningsystem: Pengar av trä som bara kunde användas inom bruket. Dessa träpengar betalades ut av bokhållaren och förvarades i speciella läderetuier.
– Det finns bara ett enda sånt kvar, sa Gösta Wahlgren och höll upp det för beskådning. Detta!
* * *
Med detta unika föremål slutar vi det första av två inlägg om Gösta Wahlgrens föredrag om bruken.
Gösta Wahlgren på berättarhumör. I över 60 år har han samlat på sig lokalhistoria.
En enda finns kvar: Denna unika läderpåse för brukets träpengar. Den är sannolikt gjord av brukets egen skomakare.
Som flugor kring en sockerbit samlades under kaffepausen nyfikna åhörare runt Göstas mobila minimuséum.
Mötet var ett i raden arrangerat av ”Frivilliga i samverkan”, FRISAM, som är en samverkan mellan Mörbylånga kommun, PRO, SPF, Röda korset, DHR, Lions Mörbylånga, Studieförbundet Vuxenskolan och Södra Ölands anhörigförening. Dessa möten får i fortsättningen hållas i Församlingshemmet, eftersom man bygger om den tidigare lokalen i Alungården för att passa ensamkommande flyktingbarn.
Några av åhörarna är födda och/eller uppvuxna på bruket och kunde verifiera att det Gösta Wahlgren berättade var till hundra procent sant.
I mitten står Gösta Wahlgren och samtalar med Rolf Hansson (i röd tröja).
41 år historia på en minnesanteckning om en enda A 4… Och apropå år… Om åtta år, 2023, kan bygden fira sina bruks 300-årsjubiléum. Förberedelser lär redan pågå och ryktet säger att Sockenföreningen är inkopplad. Men som sagt, det är bara rykten.
mycket verkstad och lite snack
På Södra bruket har man tidigt tagit ställning till ”vad göra mot almsjukan”. Som Alvarsamt tidigare har berättat fällde man i oktober fem döda almar. Nu är även stubbarna röjda.
– Går allt enligt ritningarna planterar vi silveroxel i groparna redan i höst, berättar Solweig Bejerstrand, ägare till bruket. Funkar inte det får det bli till våren.
Solweig säger att hon är helt övertygad om att alla almar i den vackra allén kommer att dö. Att tro att de repar sig är bara önsketänkande.
– Vi skulle ha börjat fälla redan förra året… Men det är mycket nu och fällning och planering kostar stora slantar…
Av de ståtliga träden återstår nu bara gropar i backen.
Här slår snart en liten silveroxel rot…
Öland från luften – norra Albrunna
Dagens vind bar precis för kite, rigg och kamera. Ljuset var godkänt men inte mer, men så snart vi landat öste solen på ordentligt. Men som KAP-fotograf får man aldrig klaga. Det känns meningslöst att skälla på naturens krafter.
Till vänster i bild kommer cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna fram ur skogen. Den skarpögde ser betande kreatur vid bäcken som horisontellt delar bilden.
Bebyggelsen i norra delen av Albrunna. Bakom den väg 136 men en av Sveriges vackraste alléer. Frågan är när almsjukan kapar den för gott.
Norra och mellersta Albrunna. Cykelleden från havet mynnar ut mitt i byn. Uppe i högra hörnet ser vi en mörk skogsdunge vid Stensjön och Cementas stenbrott anas i fjärran som en blågrå rand. Sen är det alvar nästan ända fram till Ölands ostkust. Söder ligger åt höger i bild.
Om vi följer stranden med ögat uppåt i bild når vi ändra fram till Södra bruket.
Som alla ser är det Birgitta och Leif som vandrar på cykelleden ned mot havet.
Mitt i ”den gröna limpan” slingrar sig cykelleden mot Södra bruket, vars ruinskorsten vi ser i bildens ovankant. Längst upp syns ungefär halva Cementabyggnaden och längst upp i höger hörn disar Södra Möcklby mot kameran.
om man ser den lite grand från ovan…
… så ser vi att cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna slingrar sig som en orm genom den exotiska skogen. Att den går så nära jordbruksmark får man ingen känsla av som cyklist.
Norr finns uppåt i bild. Här svänger cykelleden bort från playan och in i skogen. Till höger skymtar odlad mark.
Här kan det gå undan i en lång skön utförslöpa. Om man hojar åt rätt håll, vill säga.
Bara ett 20-tal meter från cykelleden ligger ett stort grönt cirkelformat område – till höger om rödfyrsfläcken. Kan det vara en mosse?
Den förmodade mossen ligger inklämd mellan cykelleden och jordbruksmarken.
Den svarta cykelsnoken, tämligen vanlig på Öland, ringlar vidare mot nya öden söderut…
sett på anslagstavla
Alvarsamt önskar lycka till. Utan kultur ”dör” människan.
skönhetskatastrof
Vi tog bilen söderut på ön… Skrämmande. Nu börjar det synas hur Öland kommer att se ut om ett år eller två. Renrakat. Allélöst, med tusentals svarta skelettstoder av tidigare träd – i parker, trädgårdar och på kyrkogårdar. Mot ljusa moln kommer vi att skåda en modern variant av svarta pesten, almsjukans triumf. Och alla är tysta. Ingen gör nåt. Länsstyrelsen? Kyrkan? Kommunen? Pressen! De andra medierna! Turismexperterna! Hallå!
Lyckligtvis finns ett och annat undantag. På Södra bruket är det mycket verkstad och lite snack. Här sågar man sig in i framtiden, trots stora kostnader.
– Hittills har vi fällt fem almar, säger Solweig Bejerstrand, ägare till Södra bruket. Jag tror alla våra almar är smittade, men dom som ännu inte är helt döda får stå kvar ett tag till. Det är dyrt att fälla och plantera nytt. Det är förfärligt det som sker. Jag gråter över alla sjuka almar.
Solweig Bejerstrand är mycket kritisk till det offentligas tystnad om problemet almsjukan.
– Jag tycker kommunen och Länsstyrelsen skulle göra en kraftsamling. Dom måste vakna, för detta är jättetråkigt. Men det verkar som om vår kommun inte har nåt intresse av att lyfta fram såna här frågor. I vår förening har almsjukan har varit det stående samtalsämnet ända sen i våras, berättar Solweig.
Alvarsamt:
– Vad tänker ni återplantera med?
Solweig Bejerstrand:
– Det blir troligen silveroxel.
Alvarsamt önskar Södra bruket lycka till. Det är härligt med mycket verkstad och lite snack…
De första fem almarna vid Södra bruket är nu fällda. De ska troligen ersättas med silveroxel, ett träd som kan bli upp till nio meter högt.
Tittar vi söderut ser vi att Södra brukets ståtliga alle´snart är stendöd. Men med nya träd kan brukets säregna charm bevaras. Almsjukan upptäcktes 2001 på Öland. Men inte mycket görs mot den…
brun asfalt
Det har blivit höst. På cykelleden Albrunna-Södra bruket ligger tallbarr i tjocka ockrafärgade mattor. Doften av skog är påtaglig, vilket inte är så vanligt på Öland.
den stora friden
Glasen är tömda, korvarna slut och ridån går ned. Skördefesten är över. Nu börjar den kanske bästa tiden för den som vill utforska Öland på egen hand. Det är fortfarande shorts- och till och med badväder, och du slipper att trängas med andra. Man kan vandra i timmar utan att möta en människa på södra delen av södra Öland. Ottenbylund, Albrunna lund, stränderna på både väst- och östsidan är folktomma. När man ibland ser ett fotavtryck i sanden kan man känna sig som en sentida Robinson Crusoe. Det fattas bara en Fredag.
Den skarpögde kan se att det faktiskt sitter ett par här på stranden söder om Södra bruket. Men man är i stort sett ensam vart och var man än går. Man kan vandra i timmar utan att möta en människa på södra delen av södra Öland.
Södra bruket från samma strand som ovan. Nu är allt som bäst på Öland. Det är lagom varmt, luften är hög och ren, ljuset är ”Skagenlikt”. För bara några timmar sen var Öland packat med folk. Nu härskar friden. För den som vill skriva, måla, tänka eller bara vara är Öland rätt plats på jorden – just nu.
sångarläger
Långbord vid Södra bruket där det just nu pågår sångarläger för 23:e året i rad. Hundra personer lär sjunga, musicera och inte minst äta ihop. Här kan du läsa om lägret 2012 – och även lyssna.
nödvändig svalka
Det skrivs och snackas mycket om den kalla svenska sommaren och om svenskar som drar till Sydeuropa – för att överleva! Vi på södra Öland fattar ingenting. Sommaren här har varit finfin. Visserligen ska det börja regna senare i dag och visserligen har vi bara haft en kortvarig värmebölja – men vem gillar dem förutom fakirer och glassförsäljare?
Ett gott råd är att flytta hit. Här klagar vi inte på sommarvädret. Här badar vi för att överleva!
Playan vid Södra bruket. Här blåser nästan alltid pålandsvind, från sydväst, vilket höjer vattentemperaturen.
I vattnet och på stranden roar sig både små och stora barn – och en och annan vovve.
Ölandssommar när den är som bäst. Runt +23 i luften och 20 i plurret.
fotokurs lördag 11 juli 12:00
Här står jag i T-korsningen nere vid Södra bruket och hälsar välkommen. Du kommer sannolikt uppifrån backen – till vänster i bild. I korsningen tar du höger, mot kameran i denna bild. Efter bara 30 meter tar du sen höger ned till parkeringsplatsen vid Navet. Klickar du upp fotot i största storlek ser du till och med skylten mot Navet nere till höger i bild. Positivt är att det lär bli ungefär 30 grader varmare än på bilden ovan.
Lördag 11 juli klockan 12:00 samlas vi bland stenarna på Navet vid Södra bruket för nybörjarkurs i fotografering. Vem som helst kan hänga på. Kursen kostar 100 kronor. Avgiften inkluderar cd med kurssammandrag om vad jag tycker är viktigast att känna till för att ta tekniskt perfekta och intressant komponerade bilder. Välkommen!
Staffan
dagens ölandsbild 121
Fårhagen vid Södra bruket, i år utan får. Det på sina ställen två meter höga gräset och de knotiga björkarna skapar en klärobskyr stämning – en passande inramning för Scenbrottets föreställningar.
den gröna ön
Det är nog få som förknippar södra Öland med ”Afrikaliknande skog”. Men så ser det ut i dag – på smala remsor utmed kusten. På bara några dagar har grönt dränkt hela landskapet – i mängder av nyanser. Det är dags att kalla Öland – och inte Irland – för den gröna ön! Bilderna är från Södra bruket.
alvarsamt 