Nu när sommaren långsamt men påtagligt börja gå över i höst kan det passa att titta på några bilder av typisk svensk högsommar – i den lilla byn Träthult med 14 invånare i Småland. Det kan vara skönt för ögonen att skåda lantliga detaljer i Sommarsverige…
alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Kategoriarkiv: Sverige
museet i Träthult
Alldeles bredvid den så sparsmakat renoverade ”Axels stuga” i byn Träthult, Småland, ligger ett till synes anspråkslöst muséum. Men även om det är litet finns mycket att titta på – och fascineras av. Här finns tillbehör för sömnad, hand-, jordbruks- och köksredskap, leksaker samt forna tiders vitvaror, exempelvis en handvevad tvättmaskin, så enkel men så genial. Axels stuga och museet i Träthult kan verkligen rekommenderas. Du hittar byn ungefär två mil nordväst om Oskarshamn.
Mängder av redskap för träarbeten: hyvlar, limknektar, passare, linjaler.
Kallmangel i trä, kokgrytor, koppar- och tennkärl, keramikkrus, smörkärnare, tvättbrädor. Och i mitten en liten finurlig handvevad tvättmaskin.
Tvättmaskinens inre. Dagens metallmaskiner jobbar väl efter ungefär samma principer.
Kanske förebilden för senare Cylinda-, Bosch och Electroluxtvättmaskiner.
Köttkvarnen spelade naturligtvis en stor roll i det gamla bondköket. Det gällde att ta tillvara så mycket som möjligt av slaktkropparna.
Vackra och välgjorda trähyvlar – av trä.
Det som fascinerar mig med gamla alldagliga ting är skönhetsaspekten. Man la ner mycket jobb på att även enkla redskap och maskiner skulle vara vackra och behagliga för ögat att titta på. Titta bara på den här vågens stativ.
Det första inlägget om Träthult hittar du här.
Vill du läsa även det andra klickar du här.
Senare kommer ytterligare ett inlägg från den lilla småländska byn…
axels stuga i träthult
Utåt ser den inte mycket ut för världen, Axels stuga i den lilla småländska byn Träthult två mil nordväst om Oskarshamn. En röd stuga med vita knutar som tusen andra. Men invändigt är den tämligen unik.
Gårdens ägare Kristina och Stig Karlsson skriver:
Vi kallar huset för Axels stuga efter den sista permanentboende. Byggtid: Förmodligen sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Historia: Ägaren sen 1845 K-A Larsson säljer gården 1868 och hela familjen emigrerar till Amerika. Köpare K-J Månsson, som äger ytterligare en gård i Träthult låter sin son Nils-Petter Karlsson bruka jorden fram till 1880, när han köper fastigheten, gifter sig och bygger nytt hur. Axels stuga blir då undantagsstuga för K-J Månsson. 1920 är det dags för nästa generationsbyte, då sonen Karl-Oskar Nilsson övertag gården, huset blir då undantag för N-P och Lotta, samt senare barnen Signe och Axel. 1956 övertog Lennart gården. Axel bor nu ensam i huset fram till sin bortgång 1966. 1994 övertar Stig och Kristina Karlsson gården. Huset som nu stått tomt i många år får nu en varsam renovering med stöd från Länsstyrelsen. Huset är nu en del av vår satsning på en natur och kulturupplevelse.
Vi återkommer med ytterligare ett par inlägg från gården i Träthult… Det första avsnittet kan du läsa här.
Axels stuga. Bakom den ett muséum som vi senare också ska besöka.
Vad förväntar man sig för fönsterblommor i en stuga från förr? Pelargoner, förstås.
Vardagsrum. Inga bokhyllor, ingen konst, bara religiösa planscher. Det är lågt i tak men många fönster gör rummet ljust.
Svensk Damtidning från 1954. Pris: 40 öre. Omslaget berättar att prinsessan Birgitta fyller 18 år i januari. Hysterin kring kungahuset var lika stor då som i dag.
Köket med den klassiska vedspisen.
Kanske kan huvudbonaden kallas husarmössa. Jag chansar vilt på m/1895. I bokhyllan hittar vi bibeln och nya testamentet, men också ”Undervisning för infanteristen” och ”Undervisning för infanteristen 1914”. Religion och krig har alltid gått hand i hand.
När stugan byggdes var nog spishöjden lagom för den tidens bondmoror.
Vi hittade ingen skönlitteratur i stugan. Men det går ju att läsa annat också…
Tidstypisk interiör. Och Jesus hänger på varenda vägg.
På andra sidan hallen hittar vi detta rum med bastant soffa och extremt låga stolar.
Byrå med bibel och ljus i stakar. Bonad med religiöst motto.
På högersidan i den uppslagna bibeln kan vi läsa: ”Otto Walfrid född den 15 juli 1876”. På vänstersidan är det svårare att tyda det skrivna. Kanske står det: ”_ _ _ den heliga skrift eller _ _ _ tilL tioårig Carl Johan Nilsson, Gryt_ _ _ 1881 Jul_ _ _ …
Gungstol. Trasmatta. Ett kors inom ram på väggen. Soffa med virkat överkast.
Uppslagen visbok med ”Vi äter frukost”, ”Jag hamrar och spikar” och ”Hej, sa Petronella” Klockan är precis 15 och en skäggig Jesus vakar över hela härligheten.
På vinden står denna enkla möbelgrupp. Det är inte svårt att ana titeln på den tjocka boken. Cigarrasken till höger är av märket ”Colorado Claro”.
På vinden står skor, stövlar och stövelknektar prydligt uppradade. Där finns också skomakarverktyg och prylar för skovård.
Hattar och mössor i olika modeller. På bordet står hattaskar. Här har klockorna stannat för evigt. Vi är minst hundra år tillbaka i det vi kallar ”tiden”…
by med 14 invånare
Vi ska snart titta närmare på en säregen gård i denna småländska natur, så väsensskild den platta och många gånger enformiga öländska. Men först andas vi in atmosfären och försöker vänja oss vid den nästan totala tystnaden. Vi växlar ned, backar i tid och stänger av telefoner och övrigt modernt. Här brukar man jorden som för hundra år sedan. Här hör vi korna idissla och fåren röra sig över tuva och äng inom mil av gärdesgårdar. Välkommen till en tid som flytt. Välkommen till Träthult!
En slagen lycka inne i blandskogen. Gräset får torka på slag – om vädret tillåter.
Under 20 års tid har paret som äger gården rest omkring en mil gärdesgård.
Sten, gärdesgårdar, äng, mera sten, vatten, skog. Landskapet byter ofta ansikte.
Det lär finnas fler än hundra högar med bruten sten på fastigheten.
Små bördigare hagar bland impediment och stenbackar.
Något för dagens arkitekter att begrunda – och lära av. I allt av händer tillverkat finns en självklar harmoni.
Apropå arkitektur… Så fulländad i sin enkelhet!
En av brunnarna. Vi ska titta närmare på den i kommande inlägg… Kreaturens drickkar vid sidan av brunnen är verkligen primitivt – en urholkad stock.
Ljuset blir speciellt i den mustiga och trolska lövskogen. Sällan har vi skådat så höga björkar som här.
Man vågar knappt tänka på hur mycket arbete som ligger bakom gärdesgården bara på denna bild.
Allt är stilla här. Allt är tyst. Just därför hör man annat än man brukar höra.
Marken är så full med sten att det i början känns ovant och svajigt för öländska fötter att vandra här.
Den senaste tiden har det talats mycket om ”det typiskt svenska”. Finns nåt svenskare än detta?
Lunchbaren har öppnat. Självservering.
Bryter du tusen stenar väntar åter tusen… Ett sisyfosarbete! Det eviga slitet på marker som dessa slutade för många med en biljett till ”Amerikat”.
Träden i beteshagarna är hamlade.
I nästa inlägg från Träthult kliver vi in i denna stuga, ”Axels stuga”, noggrant renoverad och representerande en helt annan värld än vår…
Senare tittar vi även in i museet, som är proppfullt med intressanta redskap, prylar och manicker från en tid som aldrig kommer tillbaka…
by där tiden stannat
Ibland måste man lämna den pannkaka man bor på. Alvarsamt for till Småland, till en by med 14 invånare. Landskapet här är kuperat, växtligheten yppig och vi såg blommor, träd och insekter som vi aldrig sett på Öland. Luften är annorlunda än på Öland, ja till och med solens stålar känns här på ett annat sätt. Inom kort får du se mer av denna fascinerande trakt som har stora likheter med en annan Smålandsby vi besökte 2014: Stensjö.
makten lyder alvarsamt
I sin ledare redan 22 april i år skriver Alvarsamts då nyanställda ledarskribent Rosa-Bella Dallamares:
”Efter skandalen vid Ställplats Degerhamn finns intet förtroende för någon i maktens Sverige. Alvarsamts krav står därför kvar: Landshövdingen måste avgå. Och när vi ändå är inne på ämnet: Romson kan göra honom följe!”
I början av maj lämnade Åsa Romson regeringen. På torsdag avgår enligt riksmedier landshövding Stefan Carlsson.
Alvarsamts redaktionsledning väntar med spänning på Rosa-Bella Dallamares nästa politiska råd…
när tillvaron känns för platt
Öland har inte allt, vad än turismbroschyrerna lovar. Det jag ibland saknar är riktigt kuperad terräng, gläntor i tät barrskog och trolska tjärnar med näckrosor. Men ingen panik! Lösningen väntar bakom kröken. Man kör bara över bron och vidare in i det mörka Småland…
Den kanske svenskaste av de svenska sinnebilderna: Den lilla röda stugan med de vita knutarna, helst placerad på en höjd med betesmark ned mot ett trolskt vatten.
Småländska grusvägar som ibland är så branta att man måste köra på ettan för att ta sig upp. Men nedför går det undan.
Tjärn med näckrosor på svart vatten. Tystnaden är total. Skogarna är på sina håll så täta att de är omöjliga att vandra i. Mindre lockande är massor av mygg och broms.
om att stryka på foten
Nu står bara en av de åtta vindsnurrorna kvar strax öster om Grönhögen. Och även den får väl småningom stryka på foten. Apropå begreppet ”stryka på foten” läste jag nyligen i en tidning jag jobbat på: ”Här var det kallast i länet i natt – Börtnan fick stryk på foten”. Ser du framför dig hur en liten by får stryk, kanske med piska – på foten! Ett missat litet a kan skapa mustiga bilder. Tilläggas kan att snurrorna sattes upp i början av 1990-talet.
vi från städer som inte längre finns
Jag trivs på Öland. Där sitter jag med i en sockenboksredaktion. De andra fem i redaktionen har ungefär 350 Ölandsår att hämta stoff från. Jag har fyra. Vi sex ska skriva boken om Södra Möckleby. Jag lämnade min barndoms ö när jag var 20. Senare bodde jag 33 år i Jämtland. Var finns mina rötter? Har jag några? Jag for ”hem” för att känna efter…
Morgon i hotellets matsal. Par sitter tysta bakom var sin tidning. Par sitter tysta med var sin smartphone. Allvarliga. Man bläddrar i tidning. Man bläddrar i nalle. Man jagar något men säger ingenting. Jag hör en helikopter ovanför hotellet. Dagen gryr långsamt. Jag går ut.
Framför många villor finns skyltar om larm. Och om larmkedjor och väktare. Många fönster är gallerförsedda. Det finns skyltar om grannsamverkan. Det finns skyltar med stiliserad polis på. Och flera som varnar för hunden. Folk tittar lite snett på mig där jag flanerar långsamt och tar in villorna i sinnet, smakar på miljön där inne. Lyckliga?
Somliga blickar utstrålar rädsla. Helikoptern kommer åter, cirklar över mig. Någon övervakar något. Jag går ned mot vattnet. Jag är på min barndoms ö där vattnet alltid var närvarande.
Jag frågar en ung man med öronmusslor om vägen. Han hör ingenting. Jag stoppar honom med en handrörelse. Han tittar misstänksamt på mig och jag frågar om han vet vart stigen vi står på leder.
– Ingen jävla aning, säger han och sprätter vidare.
Under två dagar har jag inte sett en enda glad människa. Jo en! Thailändskan som sköter frukostrummet sjunger för sig själv och ler med hela ansiktet då man frågar nånting.
– Du sjunger fint, säger jag.
Hon skrattar.
– Jag roar mej själv, förstår du.
Jag säger att jag inte kan fatta hur hon ensam kan sköta hela denna stora frukostsal med hundratals ingredienser, råvaror, bestick, porslin.
– Det går så fint, svarar hon. Det är lätt nu när det bara är femtio gäster. Det är värre när dom är hundratals. Och så ler hon. Och så sjunger hon igen medan hon pinnar på ut mot köket.
Bakom mig sitter en mamma med son runt sju. De äter länge. De äter mycket. Båda är överviktiga. Sonen pustar.
– Mamma. Jag är så himla mätt.
Mamman lägger armen om sonen.
– Men stackars lilla du. Är du så mätt!
Jag kommer ned till havet. Detta vatten var en gång ”mitt”. Här tog vi storgäddor och skräckinjagande lakar. Här plågade jag min gamla skärgårdskryssare i dikt bidevind så det knäppte och gnall i stag och vant och här körde jag min flaggblå plywoodracer med en svart Mercuryrova på akterspegeln. Toppfart: 36 knop. Vid löning kunde jag köpa soppa och nå yttre skärgårn. Ibland räckte den inte ända hem. Men man garvade åt allt. Det fanns paddel. Det fanns tält. Och livet var evigt.
Nu garvar ingen. Jag frågar en joggande kvinna om vägen. Musiken läcker ur hennes öronmusslor. Hon ser rädd ut. Jag ler. Det hjälper inte. Utan att ta musslorna ur öronen pekar hon med hela armen och börjar springa igen. Jag går dit hon pekat. Ingen jag möter hälsar eller möter min blick. Man tittar ned. Man tittar på nallen. Man tittar bort. Jag känner inte igen mig.
Helikoptern kommer igen, hovrar. Rotorbladen klapprar i morgonluften. Jag möter en man i 30-årsåldern. Svart hår, skägg, örhängen i guld. Han förvånar mig. Han hejdar mig. Jag ler. Han ler!
– Du, ursäkta mej… Jag ser att du har en riktig kamera… Är du duktig fotograf?
Jag skrattar.
– Allting är relativt, svarar jag.
– Jo, du förstår… Mina bilder blir alltid för mörka, säger han och visar några skott i sin smartphone.
– Du måste mäta ljuset på rätt ställe, säger jag. Där det är ungefär 18 procent svart.
Killen i guldörhängena skrattar.
– Och vad menas med det?
– Det betyder att du riktar kameran mot nåt som är ungefär så mörkt som gatstenen här, säger jag.
Han tar några bilder av gatstenen. Tittar på dem. Säger:
– Men jäklar… Dom är ju perfekta! Är det så enkelt?
Jag nickar.
– Du kan inte vara härifrån, säger jag.
– Nej, från Sundsvall, säger han. Jag kör buss hit med folk som ska med Finlandsfärjan. Jag är ledig hela dan. Vi åker hem i morrn.
– Ta vara på dan, säger jag.
– Jag lovar. Nu när jag kan ta bra bilder, säger han och skiner som en sol.
Jag går utmed stranden. Skogen är tät på sina ställen. Jag känner mig som tolv igen, måste ända ned till vattnet för att se om det fortfarande står nån jättegädda i vasskanten.
Då ser jag den. Kojan! Det finns alltså fortfarande barn som bygger kojor. Min kompis och jag hade som mest sex stycken – samtidigt. En högt upp i ett träd. Två var övertäckta bergskrevor. Tre var granriskojor. Jag går stigen utmed järnvägen där min barndoms bruna tåg i dag är blå. Högt däruppe ligger örnnästet med skulpturer. Och hit till bryggorna nedanför kom båtar och fartyg från Stockholm.
Jag möter ett par.
– Hej, säger han och hon i korus.
De ler!
– Mors, svarar jag och undrar…
Efter några sekunder vänder jag mig om och skriker:
– Ni är dom första som hälsat på mej i dag.
Dom två stannar och vänder sig mot mig. Vi står femtio meter från varandra och skriker.
– Vad säger du?
– Jag säger att ni är dom första som spontant morsat på mej under dom dygn jag varit här…
Paret vänder. Jag vänder. Vi går mot varandra.
– Men jag säger hej och mors till alla jag möter, säger han.
– Ja du ja, svarar jag.
– Varifrån kommer du? frågar hon.
– Från Öland, svarar jag.
– Va?! Där bor vi halva året. Lite norr om bron. Jag har varit där sen jag var elva, berättar hon. Vi längtar alltid dit.
– Men jag är från stan som inte finns, säger han.
– Och…
– Med två nerlagda regementen, säger han.
– Aha, säger jag. Sollefteå.
Han nickar.
Jag känner igen henne från Aktuellt för många år sen. Anita!
Och vi pratar om ditten. Och vi pratar om datten. Vi skrattar. Och vi utbyter Ölandssynpunkter och Ölandsminnen.
– Vi ska läsa din blogg sen, säger de.
Vi skiljs åt.
Helikoptern kommer åter, cirklar nu bara tio meter ovanför hotellet. Min promenad är slut. Rum 406. Elektronisk nyckel. Fönster som inte går att öppna. Luftkonditioneringen svissar kallt i bakgrunden, dag som natt. På datorn kollar jag Anitas och Henriks adress. De bor nästan vid mitt barndomshem i Negerbyn. Ja, den hette så på den tiden. Världen är så liten. Jag tar bilen dit. Jag kör förbi Kottlasjön där jag för femtio år sen drog 18 gäddor på angel under några förmiddagstimmar och tjuvfiskade hinkvis med äkta flodkräftor. Få visste då att sjön var ett fiskeeldorado. Nu lär det inte vara hälsosamt att bada i den.
Det är för mörkt för att fotografera. Där Anita och Henrik bor låg, precis som nu, Breviks centrum, men då med begrepp som Alvfors som sålde allt från tyger och leksaker till garner och smink. Fru Alvfors var mörk med rödmålad mun och gick i ett moln av parfym. Herr Alvfors var en liten och grå ekorre som alltid avslutade köp med ”tackar, tackar – tackar allra ödmjukast”.
Under Alvfors huserade Windahl, en lång butter cykelreparatör med gotländska rötter. För honom var man livrädd upp till tretton. Han kunde blir plötsligt vred och saknade några fingrar och såg ut som han åt barn och bara tvättade sig till jul.
Och Karlssons Järnaffär där vi snorungar retade väl utvalda expediter med att köpa 191 lösa nubb i stället för 200 i färdigpaket. Huset brann senare ned och järnhandeln upphörde.
Och dansken med frisersalong i stationshuset! På den stora spegeln satt litet klistermärke: Durex. Då och då kom män in och mumlade tyst i nåt slags kodat spionsnack:
– Jaha. Då var det fredag igen…
Eller:
– Fredag igen. Och man vet aldrig vad som kan hända…
Eller:
– Nu jäklar… I dag tror jag det blir storköp. Jag tar ett dussin!
Dansken smet mycket diskret in bakom ett skynke.
– Vil due ha mäed eller uden?
– Med blir bra.
Senare fick jag höra att dansken ramlat ned från en stege och slagit ihjäl sig – från bara nån meters höjd. Om detta barn- och ungdomsland skulle jag ensam kunna skriva en sockenbok. Men nu jobbar ett gäng och jag på en om en socken på Öland.
Tillbaka på hotellet. Diskreta städerskor från Sydostasien rör sig ljudlöst i korridorerna med sina datorförsedda vagnar. De ler och ser lyckliga ut. Luftkonditioneringen svissar. Jag går in på mitt rum. Det har varit en omtumlande dag. Minnen har tänts som tomtebloss, sprakat och lyst en stund för att långsamt brinna ut och slockna. I min anteckningsbok skriver jag: ”Kom ihåg att tipsa Classe om kommande blogginlägg”. Claes är en barndomsvän. Sen nåt år tillbaka brevväxlar vi om minnen från vår ungdoms ö. Och för mig blir begreppen ”rötter” och ”hemma” allt luddigare i konturen.
Dörren öppnas. En liten späd koreanska ler stort.
– Sorry. Excuse me!? Jag did´nt know att du was here. Jag skrattar och säger nåt om att det inte gör nåt. Och jag lägger hennes leende på minnet.
Ny morgon. Från en platå på min barndoms ö ser jag ut över Värtan och den uppvaknande storstaden med fartygen som snart ska ge sig ut på havet mot Åland och Finland. Och jag längtar plötsligt hem. Jag känner att jag inte vill vara här längre. Det räcker nu. Och det slår mig att Henrik och jag och miljoner andra har ett gemensamt: Vi kommer från städer som inte längre finns…
* * *
Detta var en gång ”mitt vatten”. Här seglade jag min skärgårdskryssare. Här simmade, fiskade och körde jag min racerbåt. Och här jumpade vi på isflak till fartygskapteners rytande i megafoner. Ju högre de skrek och hotade, desto roligare blev det.
Folk går inneslutna i sig själva i min ungdoms stad. Alla är allvarliga. Somliga ser rädda ut. Och någon verkar hela tiden söka efter någon, efter något…
En koja nere vid sjön! Jag blir grabb på nytt. Jag identifierade mig i ungdomsåren med Tom Sawyer. Nyårslöfte: Vart femte år ska jag läsa om Tom Sawyers äventyr.
Min barndoms tåg var bruna. Nu är de blå. På de bruna fanns kopplingar man kunde tjuvåka på. Vi skrek av förtjusning när tåget brassade på i nedförsbacken mellan Högberga och Kottla. Allra helst skulle det vara mörkt. Fartkänslan blev då gigantisk. Stålhjulen gallskrek mot rälsen, fartvinden var en storm. Men allt har ett slut. Efter hundratals tjuvåkningar haffade polisen oss. Synd att kopplingarna nu är borta. Jag skulle inte dra mig för ett comebackåk… Ett enda. När det är mörkt!
Från järnvägsspåren upp mot gården med verk av en av Sveriges mest övervärderade skulptörer. Här i närheten fanns tidigare en hiss utmed den lodräta bergsidan – upp till hotellet.
”På min tid” fanns bara den låga järnbron från 1925. I den lilla kuren, ”station Brogrenen” satt vi grabbar ibland och tog oss en jamare i väntan på tricken in mot dansbanorna i Stockholm. Utanför vassarna i bakgrunden fiskade jag gädda och strömming. Senare upptäckte även sportfiskaren och Mr Rapport, Bengt Öste, att där fanns grov gädda att ta – om man bara orkade få upp dem i båten.
Anita Engberg Jekander, en gång ”Mrs Aktuellt”, och Henrik Engberg på glad promenad vid brofästet nedanför mitt hotell i staden som inte längre finns…
Drömmare i Wallanderstad
Stora delar av Turismöland tog bussen till den lilla dimmiga staden på Skånes sydkust. Vi skulle lära om filmturism. Och är det något man kan i Wallanderstad så är det just filmturism. Herre min skapare, efter alla föredrag om filmens betydelse för stan kan man tro att Ystad är ett filmbolag där Kurt Wallander är vd och Krister Henriksson springpojke.
Vi lämnar Öland och siktar det vedervärdiga Sverige om babords sida. Det är stunder som denna man förbannar sin tidigare reslusta.
Cineteket är svårt att missa – till och med i dimma. Typsnittet i endast versaler är tämligen stort. Plejset är ett filmmuséum och ingår i Wallanderstads filmsatsning. När vi var där var det lugnt men det har stormat en del om Cineteket…
I denna lilla filmsal trycktes vi 50 personer in med skohorn och glidsalva. Därpå pratade två personer om Wallanders fantastiska inflytande på staden alltmedan syrehalten sjönk. Då en av talarna påstod att ”en krona in i Wallander ger fyra ut” tittade jag mig omkring efter en enarmad Krister Henriksson-bandit men såg bara bleka åhörarkollegor nära svimningsgränsen. Själv var jag så groggy att jag trodde på både talarna, tomten och Henning Mankell. Men så här efteråt är jag inte riktigt säker på om det var Wallander eller Mankell som snackade. Syrebrist ger märkliga minnesförluster.
Här ser ni grabbarna som dragit Ystad upp ur dyn och fått fart på affärerna. Nu är det hårdför kommers som gäller! Allting går att sälja med mördande reklam. Trådarna i spindelnätet löper till trions filmiska kontakter.
Syrebristen börjar få konsekvenser. Drömmande blickar tyder på koncentrationssvårigheter. Mannen längst till höger och tjejen längst upp till vänster är på god väg in i nirvanan…
Hela stan lever på Wallander. Utan honom är det bara att dra därifrån och lägga stan i malpåse. Någon berättade att det vore en dröm att få tillverka och sälja en Wallanderdocka, men till det hade Henning sagt blankt nej.
När föredragande blev alldeles upp i hejsan av Wallanderviruset var jag så syrenödig att jag började fotografera donnan som jag just skulle kyssa…
Ute i friska syret igen berättade vd Ralf Ivarsson om Film i Skåne. Gode Ralf förtäljde bland annat att indierna har förlagt en Bollywwodproduktion till Skåne. Om detta kan höja kvaliteten på svensk film är väl inte alla övertygade om.
Det är segt virke i ölänningar. Man börjar kvickna till igen efter en halvtimme utan syre…
Ystad studior måste naturligtvis stavas på engelska. De anglosaxiska komplexen är fortfarande stora.
Ralf Ivarsson är vd för Film i Skåne. Jag minns inte exakt vad han sade just i denna balettliknande posé. Kanske drömde han om att också han en vacker dag ska få höja ett riktigt skjutjärn mot skyarna och skrika ”halt, innan jag skjuter”.
Samling vid pumpen. Om jag minns rätt ska vi här gå in och kika på Wallanders polisstation. Men det var becksvart därinne och man fick treva sig fram. Personligen är jag mycket glad för att jag hittade ut igen.
Nästan allt är som bekant illusion inom filmvärlden. Ett helt hyreshus kan man vika ihop och använda som servett eller stoppa i bröstfickan. Om tjejen också går att vika ihop förtäljer icke bruksanvisningen.
Jag minns inte, troligen på grund av skador efter syrebristföredraget, hur jag kom upp så högt att jag kunde ta en helbild av Fifunernas 61 meter långa skepp. Kanske gjorde jag ett Stina Dabrowsky-hopp och tryckte av uppe vid taknivå?
Den här trevliga kvinnan, som jag dessvärre glömt namnet på, älskade miljön i Vintergatan.
En klappa, filmvärldens mest utslitna symbol. Jag har själv ”klappat” en hel del i livet, men märkt att få vet vad klappan egentligen fyller för funktion. Är du nyfiken lär du dig här.
På väg mot Turistbyrån genom den skånska dimman. Längst till höger ser vi Lars Lundberg, som jobbat mycket med Gillberga stenbrott. Lars samtalar med en trevlig man som representerade Alséns i Färjestaden. Cyklisten är sannolikt wallanderstadbo.
På Turistbyrån fick jag än en gång bekräftat att man fått Wallander på hjärnan i den lilla staden. Själv minns jag bäst och mest av Ystad från Ernst-Hugo Järegårds mycket personliga, tevesända spatserturer genom sin ungdoms stad. Men se det var mycket, mycket, mycket länge sedan…
alvarsamt 