åter till Indien!

– Jag trodde det var ett försenat aprilskämt, säger en yrvaken Sune Flisa i telefon till redaktionen nu på morgonkulan. Enligt Östran har Länsstyrelsen upphävt kommunens strandskyddsdispens och Degerhamns ställplats har därför tagit ner skylten!

Sune Flisa fortsätter:
– Jag kom hem från Indien i går efter en besvärlig bilresa. Och detta vansinne är det första som slängs i mitt ansikte. Här går inte att stanna. Makten har gett sej den på att ta död på södra Öland – med alla medel. Med hastighetsbegränsningskatastrofer, med Länsstyrelsebeslut, på alla sätt som går. Jag dricker en kopp kaffe nu och sen blir det tummen tillbaka till Indien. Där råder åtminstone nån jävla ordning och reda. Det minsta man kan begära är att landshövdingen avgår, slutar Sune Flisa och kastar på luren, rasande, kolerisk, störtförbannad.

Alvarsamts redaktion kan inte annat än instämma i Sunes krav: Landshövdingen måste avgå. Nu!

Degerhamns ställplats, november 2015. Vägen i mitten leder ut till norra pirarmen.

järnvägsidéer

Alvarsamt stannade till vid Torngårds station  – igen. Vi träffade Henrik Rydberg, styrelseordförande i föreningen Ölands Järnväg. Denna dag arbetade han ensam med att sortera sliprar. Till en kopp kaffe berättade han om föreningens mål och visioner:

–  Vi har två alternativ. Plan A går ut på att få igång en bit av den järnväg som fanns mellan Torngård och Segerstad, 4 km norrut. Problemet är vägen, som järnvägen måste korsa. Vi har talat med Trafikverket och dom vill ha planskilda korsningar. En fördel med detta alternativ är att banvallen finns kvar ända fram till Segerstad.

Solen tittar fram. Fåglarna sjunger, en bilist tutar uppmuntrande på vägen. Och Henrik fortsätter:

– Vi har också en plan B. Då tänker vi oss att köra söderut mot Gräsgård. Dit är det 2,5 km. Men denna sträckning kräver ny banvall. Vi funderar på att använda ett diesellok, ett Z4P, som en gång i tiden har gått här på Öland.

Det är visionerna på sikt. Den närmaste tiden vill man bygga upp det godsmagasin som en gång stod på stationsområdet.

– Vi har skisser på det och vår sekreterare har gjort fina ritningar. När det är gjort ska vi schakta av bangården och få hit en bit räls – och placera en vagn på den! Det är mycket jobb och folk som gillar våra idéer får gärna höra av sig om dom vill vara med och hjälpa till. Kolla in vår hemsida! Där lägger vi ut kommande arbetsdagar. Vi vill gärna bli många fler!

Henrik Rydberg, styrelseordförande i ÖJ i arbete med kvalitetssortering av sliprar för normalspår som senare ska kapas för att passa det öländska smalspåret. I dag har föreningen närmare 30 medlemmar. Man letar flera sponsorer och EU-bidrag är sökt. Inlägget från förra besöket vid stationen i Torngård kan du läsa här.

smala lyckan för smalspårsentusiaster

Fy katten så beige tillvaron skulle vara utan eldsjälar. I Torngård har Föreningen Ölands Järnväg mumlat hokus pokus, cirklat med staven över hatten och trollat fram ett stycke järnvägshistoria. Man har kapat och röjt och återställt marken runt uthus och lastkaj vid den tidigare stationen.

Föreningens ambitioner är stora och Alvarsamt kommer att noga följa dess arbete. Hela redaktionen önskar er lycka till med flera sponsorer, hjälpande händer och med – inom en framtid – euforiska smalsspårsresenärer i vagn bakom frustande tufftufflok! Vilken turistmagnet!

Från ett stationsbesök i november 2012 finns ett blogginlägg här – med bland annat länkar till järnvägsbaserade sajter.

Föreningen Ölands Järnvägs hemsida hittar du här. Den har ett underbart enkelt användargränssnitt som för tankarna till DOS-epoken. Historien går igen på flera plan…

Varningsskylt med språkligt intressant förkortning. Bakom den en trave uppdragen järnvägssyll, uthus och stationsbyggnad.

Lastkajen befriad från växter och snår. Fastän vi gått här nere tidigare har vi aldrig anat att här gömde sig en så välbevarad kaj.

I uthuset finns bland annat torrdass, ett på vardera långsidan.

Syllar/sliprar. Om de lades strax före södra bandelens öppnande 1910 är de alltså runt 115 år gamla. De grova spikarna kallas rälsspik. 

Lastkajen med avtryck av sliper.

Uthus och stationshus. Det senare i typiskt ”för stort tak”.

Informativt om Föreningen Ölands Järnväg.

ju flera kockar, desto…

Från gårdagens möte med Mörbylånga kommun kan berättas om ett arbetsfördelningssystem som borde läggas i graven. I tättbebyggt område bestämmer kommunen hastighetsgränserna. Utanför tättbebyggt område är det Länsstyrelsen som har makten. Upplägget får tragiska, farliga och ibland rent komiska konsekvenser. Se det iögonenfallande fotot nedan, ett skräckexempel på logistisk och fysikalisk logik. Vägsträckan ligger mellan två tätbebyggda områden och maxspeeden bestäms följaktligen av Länsstyrelsen.

Du kommer nedifrån Cementa. Du får bara köra 40. Men efter den skarpa högerkurvan börjar det hända saker: Trafikmärken varnar för att vägen smalnar av och personbilar och sopbilar kör in och ut till återvinningsstationen på höger sida. Strax därefter korsas vägen av den synnerligen populära cykelvägen mellan Degerhamn och Albrunna. Tag därför sats och öka till 70!

mina segrar läggs på hög

Född ödmjuk kan jag bara konstatera att allt sen en tid går min väg på södra Öland, även om jag sen länge bor på andra sidan jordklotet – i mitt älskade Shimla/Indien. Tidigare nyhetschefen, nuvarande lagerlärlingen, Allan von Kompost ringde just och berättade att jag inte bara besegrat ”Trafikverket, kommunen, Länsstyrelsen och cikanen i Torslunda”, utan nu även fått den kommunala makten att tänka om vad gäller hastighetsbegränsningshärdsmältan i Södra Möckleby-Degerhamn.

”Din artikel om hur tokigheterna skildrats i indisk press har visat vägen för förnuftet, det förnuft som för ett år sen gick vilse och i långliga tider planlöst har irrat omkring i den logistiska öknen. På ett möte i dag sa till och med kommunens representant att `det är det här jag är bekymrad över, dom här 80-skyltarna som står huller om buller, liksom´.” Allt detta berättade Allan i telefonen.

Jag Sune Flisa kan bara instämma i att det är mycket som står huller om buller i Mörbylånga kommun. Lösningen heter rensning, skärpning, feng shui, gör om – gör rätt. För mig som andlig ledare och tankens härförare återstår nu blott kampen mot dårskapen i hastighetsamputerade Kastlösa, som fortfarande dagligen omnämns i indisk press – ofta i vinklar som dessa: ”Kastlösa står maktlösa mot trafikvåldsingenjörer i demokratiska Sverige.” Eller: ”Kastlösa lika värnlösa på Öland som i Indien”.

Som ölänning skäms jag för utvecklingen.

Kamrater. Håll mig underrättad om processens fortskridande. Kan vi inte mycket snart skriva segrarnas historia är jag beredd att tänka över en eventuell comeback till Öland. Ett diskret tips i all välmening: En dubblering av nuvarande lön skulle påskynda det för södra Öland så viktiga beslutet.

Eder Sune Flisa

Sune Flisa i lokala festkläder på dagens
boskapsmarknad i Shimla/Indien.
Foto: Sjoumbat Kiddi. 

***

Redaktionen ser sig här tvingad att gå in med vissa tillägg till vår Indienkorrespondents i och för sig korrekta men kanske aningen självcentrerade faktabeskrivningar och åsikter. Det äger sin riktighet att kommunen är beredd att tänka om i frågan hastighetsbegränsningarna i Södra Möckleby-Degerhamn. Det framkom vid dagens möte mellan Katrin Harmander från kommunen, Margaretha Magnusson och Ulf Beskow från Dalsjö strandförening samt Allan von Kompost, inhoppande Alvarsamtreporter då övriga i redaktionen fortfarande är sängliggande i influensa.

Gatuingenjör Katrin Harmander bad uppvaktningen att inkomma med ett medborgarförslag i frågan, ett förslag som hon lovade ta upp inom en månad. Hastighetsfrågor utanför tättbebyggt område är inte kommunens utan Länsstyrelsens bord. Ett omfångsrikt material med skrivelser, foton, uttalanden, åsikter, folkets röster samt övrigt bevismaterial kommer inom kort att skickas dit medelst mindre lastbil. The show must go on! som Sune brukar säga.

/Allan von Kompost
reporter

Katrin Harmander, gatuingenjör vid Mörbylånga kommun, Margaretha Magnusson och Ulf Beskow, företrädare för bland annat Dalsjö strandförening. Foto: Allan von Kompost.

the oland disaster

Som vi tidigare berättat på nyhetsplats har vi bett vår utrikeskorrespondent i Indien, Sune Flisa, att sammanfatta vad indiska nyhetstidningar skriver om strypningen av det logistiska livet på södra Öland. Nedan följer hans cyrrydoftande Indienreportage, spetsat med dödligt kobragift och mixed blend rökelse av de hallucinogena sorterna.

Vi önskar våra läsare en angenäm skräckupplevelse.

Allan von Kompost
tidigare nyhetschef

 

Förstasidan av gårdagens indiska drake Wepmapmolooa med 560 miljoner läsare. I texten under mitt grandiosa porträtt kan man läsa följande: ”Sune Flisa är entomologen, bowlingspelaren, astronomen och strupsångaren som ser världen i stort. Det han noterar i mikroskopet förlänar han vishetens sken i sina böcker om den lilla människans hårda villkor och begränsade möjligheter. Mest känt är hans magnum opus, ”Med världens bästa för ögonen” – en samhällskritisk analys av det västerländska samhällets uppgång och fall. I höst ger denne sagolike författare ut en ny titel i sin serie ”En doft av krut” med titeln ”Utrota varenda jävel – om hastighetsbegränsningar som vapen”.

– Den blir en uppgörelse med det Öland jag tvingades lämna i nattsvart desperation, säger Sune Flisa, numera bosatt i Shimla, Indien, varifrån han rapporterar för Sveriges enda sanna och oberoende kulturtidskrift, Alvarsamt.”

Shimla/fredag.

Det är med stor tacksamhet jag i dag ser tillbaka på mitt beslut att fly från Öland till Indien för att kort därefter utnämnas till Alvarsamts utrikeskorrespondent. I denna min första Indienkrönika tar jag upp de indiska tidningarnas berättelser om vanvettets gräshoppslika spridning över hela min barndoms paradis, från bron ned till Ottenby.

Mina nya husorgan, de indiska dagstidningarna Wepmapmolooa (560 miljoner läsare), IndinaaWest (210 miljoner) och SraringaNews (46 miljoner), publicerar dagligen minst ett uppslag var om Trafikverkets, Länsstyrelsens och kommunens symbiosstrangelering av invånarna och utvecklingen på södra Öland. Dessa helt fria och journalistiskt högtstående demokratiska tidningar berättar detaljerat och med stor noggranhet om politikernas mål att södra Öland ska bli en stillastående öken, en förstelnad lekpark för borgholmare, svenskar och penningstinna kryssningsturister. Den massiva rensningen ska ske genom en successiv hastighetssänkning från 50 till 40, från 40 till 30, från 30 till 20, från 20 till 10 och från 10 till noll – då allt liv avstannar och det fasansfulla målet är uppnått.

Wepmapmolooa skriver för sina 560 miljoner läsare (jag översätter hindin till svenska eftersom väl alla inte läser den lika lätt och ledigt som jag):

”Att kommuner på detta sätt, i maskopi med diverse samarbetspartner, på ett systematiskt och ickedemokratiskt sätt berövar människogrupper frihet och meningsfullt liv är ingenting annat än moralvidrig maktpolitik med rötter i medeltiden, vars motsvarighet vi inte sett i Indien under de senaste 4 000 åren. Liknande försök har gjorts i vårt diktatoriska grannland Kina med miljontals offer, ingrepp som lever kvar som evig skam för efterföljande generationer. Nu blir södra Öland som Kina: Maktfullkomligheten bestämmer – folket lyder!”

På sidorna 20-48 visar tidningen även foton och karikatyrer av de politiker och tjänstemän som står bakom besluten att långsamt och plågsamt åderlåta södra Öland under devisen ”First we take Skogsby, then we take the rest”.

Jag vill tillägga att Indien är en, till skillnad från Sverige, högtstående och modern demokrati. Befolkningen är kunnig, pressen välinformerad och alla i landet älskar att skratta, eftersom vardagslivet för de allra flesta saknar den dästa och gasdrivande låt-oss-titta-på-Så-ska-det-låta-och-sen-spelar-vi-bingolotto-livs-attityd som i dag präglar mitt gamla hemland. Det gör följetonger som The Oland disaster till landets överlägset mest lästa. Tidningen skriver:

”Sällan har så många roade läsare hört av sig till vår redaktion. Samtliga berättar att de aldrig tidigare har skrattat så hysteriskt mycket åt just utrikesnyheterna. Kan det ni skriver verkligen vara sant? Står Oland verkligen på undergångens brant? är de två vanligaste frågorna vi får.”

Och tidningen fortsätter i samma träffsäkra anda:

”För att våra läsare ska få en bättre geografisk bild av denna ”själsliga förlisning på dårskapens hav” kommer vi i kommande nummer att publicera kartor och diagram som dag för dag visar sjukdomens värsta varbölder och sannolika faser i den utdragna och plågsamma nedbrytningsprocessen mot den totala implosionen. Just nu rapporterar vår utsände grävande journalist JinggooMoalnapa om att läget är värst i Skogsby, Kastlösa, Södra Möckleby och Grönhögen. Men JinggooMoalnapa har hört rykten om att sjukdomen även har slagit klorna i Norra Möckleby, något han skriver om i nästa veckas specialbilaga ”The slow death on the southern part of Oland.”

Och JinggooMoalnapa avslutar sitt stort uppslagna 30-sidorsreportage med en enda mening:

”Må gud vara med invånarna på södra Öland.”

Reportaget är gjort i en djärv layout. Exempelvis är alla marginaler fyllda med små tårdrypande bilder av professionella gråterskor med svarta mambor i håret för att illustrera allvaret i den öländska katastrofen.

Nedan vill jag i all blygsamhet visa er några av mina foton som ackompanjerat alla de tusentals gjorda reportage och artiklar i indisk press om ”The Oland disaster”.

Detta unika foto har gjort mig till en rik man, eftersom det väcker uppmärksamhet över hela världen – utom på Öland. Tidningar betalar överpriser för att få använda bilden av en flygraka genom ödebyn Kastlösa med extremt låg hastighetsbegränsning. ”Här skulle vi faktiskt nödgas bromsa in våra oxkärror”, skriver en tidning (Dehli News) i pur förvåning och undrar om bilden inte i stället föreställer huvudbanan på Arlanda eller Skavsta flygplatser.

Även detta mästerskott ger skjuts i pengafloden in på mina Schweizbaserade konton. På den smala och mycket hårt trafikerade vägen genom Albrunna är hastighetsbegränsningen satt till 70 kilometer i timmen. ”Den där vägen ser ut som våra getstigar på vischan”, skriver en indisk kvällstidning, India Night.

Till vänster utmynnar cykelleden mellan Degerhamn och Albrunna. Där tillåts trafiken dundra fram i 70, trots flera ansökningar om hastighetsreduktion. Men makten har ständigt sagt nej. Sägas skall att bilderna är tagna med min Voigtländer Superb laddad med farsans efterlämnade Tri-X från 1969. Känsligheten har under dessa år sjunkit från 400 till 15 ISO. Exponeringsfakta: 1/15 sekund vid bländare 4. Filmen är soppad i D 76 och färglagd för hand medelst mårdhårspenslar och specialfärger från Calcutta.

Indiska tidningar talar ofta om ”det allmänmänskliga beteendet” i olika sammanhang. I ett typfall används ofta denna bild som skolexempel på feltänk. ”The India Truth” skriver: ”Så snart en bilförare ser trafikmärken som tillåter högre hastigheter trycker 99 av 100 människor genast på gaspedalden – även om det är långt kvar fram till skyltarna. I denna korsning mellan två vägar och en cykelled har därför i stort sett alla bilister ökat från 40 till 70.

Vi har här kommit längre ned på samma väg som ovan. Här smalnar vägen av och korsas av cykelleden och strax bakom den ligger infarten till återvinningsstationen. Här får man blåsa på i 70 knyck från båda hållen! Tänkbar devis: ”Ju flera och smalare korsningar och ju flera cyklister, desto högre hastighet.” Några indiska nyhetsorgan har under senare tid infört spel som går ut på att gissa månad och år för nästa hastighetssänkning. Priserna är fina, allt från en säck ris till nyaste modeller från Asiens största bilfabrikat.

Vi åker i högsta tillåtna hastighet, 60 kilometer i timmen, men ser 80-skyltarna och ökar givetvis farten just i korsningen med vandringsled till vänster och vägen upp till Strömmelns gård till höger. Just den vägen är hastighetsbegränsad på det märkligaste sätt: 60 uppför och 70 nedför. Den är en smal slingrande och brant historia med parkeringsplats nära vägen strax efter snäv kurva. Där finns också utfarter för gårdens traktorer och andra tunga fordon.

Vid skyltarna får du öka från 40 till 60 eftersom en cykelled går tvärs över vägen och det ligger en lekplats/fotbollsplan alldeles till höger om vägen. Dessutom trafikeras detta vägavsnitt av de riktigt stora transporterna till och från Cementa.

I backen upp råder 40. Men som vi ser på skyltarna smalnar vägen av en bit längre fram. Den gör det vid överfartsstället för cyklister på cykelleden. Därför får du nu öka från 40 till 70! Men redan före övergången kommer in- och utfarten till återvinningsstationen. De radikalaste indiska tidningarna talar om ”kommunplanerade likvideringar av oliktänkande”…

Den sommartid hårt trafikerade väg 136 vid Alunskolan i Södra Möckleby. Vid detta övergångsställe rådde tidigare 30 kilometer i timmen. Nu har skolan flera barn än på länge – i den kommunala logikens namn har man därför höjt hastighetsbegränsningen från 30 till 40 kilometer i timmen.

Genom Södra Möcklebys farligaste korsning höjer man lägsta hastighet från 40 till 70. Bilisten i bilen längre bort har ingen fri sikt förrän uppe på krönet av backen (Strömmelnbacken). Från vägen till höger i bild kommer bland annat skolbussen och hemtjänstbilar. Eftersom det inte står några skyltar på vägen in till höger, Alunvägen, må det tolkas som att man får köra 70 genom hembilsparkering och äldreboende. En liknande hastighetshöjning har gjorts vid södra Ölands farligaste dubbelkorsning, vid nedfarten från 136:an mot Färjestaden. Där har man höjt från 50 till 60.

Man kan beskriva denna fartbegränsning som en paradox på Stefan Löfvéns fras om ingångsvärden och utgångsvärden. När indiska tidningar berättar om denna bild brukar många indier slå sig på knäna i skrattparoxysmer och gå ned i nåt slags små-grodorna-liknande-ställning och hoppa runt i ring och flabba hysteriskt. Tvärsvägarna på Öland är nämligen fartsträckor och här kommer bilister från östra ön till Södra Möckleby. Ingångsfarterna är här ofta över 100 och saktat ned till utgångshastigheten 40 kilometer i timmen har bara en av tio bilister gjort när de når macken eller väg 136 längst bort i bild. En fartkontroll här skulle ge svensk polis ett årligt tillskott om flera miljoner till den skrala kaffekassan… Men senast en kontroll rapporterades var ”en högsommardag 1971”.

Här kan man ta till vänster uppför Strömmelnbacken. Du får då köra 60. Mötande bilister får dock köra snabbare, 70 kilometer i timmen. Trots stora och resurskrävande insatser har ingen indisk tidning – hittills – lyckats hitta den underliggande orsaken.

I min nästa Indenkrönika tar jag upp betydligt trevligare frågor än The Oland disaster. Jag kommer att skriva om den fria anden, om hur jag har lösgjort mig ur den trånga svenska ångestuniformen, om nya sätt att tänka fritt och stort, och om det paradis jag just nu är på väg att bygga upp i Indien – mitt nya Öland.

Garam Masala-hälsningar

från Eder Sune

Sune Flisa i badkläder, Gräsgårds Hamnbad 1998.
Foto: Theresia Flinga.

indien kallar

 

Tidigare i höst skrev Sune Flisa ett pappersbrev till komnunstyrelsen i Mörbylånga kommun. Han begärde att kommunen skulle höja hastigheten genom Kastlösa samt betala ordentligt tilltagna skadestånd till den sydöländska befolkningen.

Nu kommer kommunens svar till Sune Flisa, se ovan. Med anledning av brevet har Sune levererat ett synnerligen känslosamt tillkännagivande till oss på redaktionen. Med södra Ölands bästa för ögonen väljer redaktionen att – nedan – publicera det utan kommentarer, strykningar eller tillägg. Dock har vi tagit oss friheten att helt utelämna Sune Flisas 33 sidor långa PS, i vilket han – bland annat – ber oss att skicka brevtexten till Svenska Akademien för att – som Sune uttrycker det: ”_ _ _ ledamöterna i ett nafs ska kunna befrias från sitt träliga dividerande om olika kandidaters styrkor och svagheter. De kan nu på stående fot titta varandra i ögonen och i beundran utbrista i kör: ”Heureka. Sune får litteraturpriset 2016. Äntligen!”

 

————————————————————————————————-

Sune Flisas brev till redaktionen:

Högt ärade ölänningar.

Gränsen är nådd. Jag orkar inte längre. Min sargade kropp förblöder, min mentala hälsa – annars omvittnad som ”enastående” – krackelerar i takt med debarkeringen från allt vad som kan kallas ”förstånd”. Alla kurvor pekar nedåt; framtiden ter sig allt svartare. Jag Sune Flisa återvänder till mitt kloster Zabsang Choekhorling i Indien. Där lyser eftertankens klara skära i morgonrodnaden, där härskar vishetens blomma och där tar man emot Sune Flisas råd och order med tacksamhet och övertygelse om den djupa kunskapens omätbara värde.

När nu Mörbylånga kommun vägrar både den av mig beordrade hastighetsökningen genom ökenlika Kastlösa samt skyndsamt utdelande av ett rundligt tilltaget pekuniärt skadestånd till den sydöländska hårt lidande befolkningen blir deras beslut lika med slutpunkten för min öländska era. Nu kallar världen. Nu träder Sune Flisa in i den gränslösa sanningens bländande stjärnljus. Farväl alla klartänkande ölänningar och soldatvänner – skadade och ännu icke skadade, stupade och ännu icke stupade!

med ödmjuka hälsningar

 

 

Eder Sune Flisa

Sune Flisa som huvudtalare på svamp-
festivalen ”Årets Karl-Johan” i Värnamo,
hösten 1997. Foto: Katinka Museron.

 

segerfesten planeras

För en knapp vecka sen publicerade vi Sune Flisas svavelosande brev till kommunstyrelsen i Mörbylånga. Nu skriver gode Sune nytt brev, och eftersom Alvarsamt redan från början engagerat sig i den numera ökända hastighetsreduktionen genom Kastlösa ser vi det som vår plikt att följa ärendet ”to the bitter end”. Därför publicerar vi även detta brev.

Allan von Kompost,
tf nyhetschef/chefredaktör

 

————————————————————————————————

Sune Flisas brev:

Jag Sune Flisa, liksom kvällstidningarna, indela mänskligheten i tvenne parter: Förlorarna och vinnarna. Lyckligtvis fördes jag redan med modersmjölken in i den senare kategorin, ett faktum som går i borgen för en överväldigande vacker och välregiserad kapitulationsceremoni på nattklubben La Dolce Vita, där jag – oss emellan sagt – har andelar i verksamheten. Den pampiga ritualen – spetsad med kanonsaluter och truppinspektioner av Södra Ölands Andliga Armé – kommer att avslutas med att Mörbylångas kommunalråd under isande tystnad undertecknar den villkorslösa kapitulationen och i direktsänd lokalteve över hela världen utlovar återtag av det för södra Öland så förödande beslutet om hastighetsbegränsning om 40 kilometer i timmen genom sovcentralen Kastlösa.

I samma sändning förutsätts också att kommunalrådet krona för krona, öre för öre, redovisar det pekuniära skadeståndets fördelning till södra öns sargade befolkning. Därpå följa rökande av fredspipa och ett snabbaccelererande hålligång som kommer att få galapartyn i Hollywood och Paris att framstå som ”avslagna Nachspiele till kommunfullmäktigemöten i Bornholm”. Jag kommer personligen att agera bartender under banketten, utropa en Happy hour för dagarna fem och med min lekamens närvaro utgöra en solid garanti ”för drinkar med duktiga alkoholhalter”.

Jag önskar vår tappra befolkning välkommen till denna underbara tillställning som mycket snart kommer att tidsbestämmas. Men de byråkratiska kvarnarna måste ibland få tugga på i sin egen takt – alla äga icke min rapiditet i tanke, ord och gärning. Som synes nedan är mina krav nu registrerade i maktens boningar. Givetvis vore det bäst med omedelbar efterlevnad av mina order, men jag är storsint nog att låta pärmbärarna få sköta beslutsprocessen i sin egen takt – med handuppräckning, stämplar, sigill, signaturer, kulörta snören, krumelunter och små klistertomtegubbar. Jag vill dock mana motparten till ”icke onödigt sölande i fallet”, ity jag då måste ta till ett betydligt militantare tonläge.

Vänner och fotfolk. Snart ses vi på klubben för att fira segern under parollen Åter 50 genom Kastlösa.

med ödmjuka hälsningar

 

Eder Sune Flisa,
härförare, poet, dietist

Sune Flisa inne i lejonburen på
Köpenhamn Zoo, 2002.
Foto: Lenita van den Kodak.

två brev betyder så mycket

Det kom ett pappersbrev till redaktionen. Avsändare: Sune Flisa. I brevet går Flisa hårt åt Alvarsamts redaktion och dess arbetsmetoder.

Redaktionen avvisar dock Flisas kritik.

– Vi finner den orättfärdig, säger tf nyhetschefen Allan von Kompost. Men som den strålkastare vi är i det kulturella skymningslandet ser vi det som vår plikt att publicera både Flisas kritik av Alvarsamt samt hans uppseendeväckande pappersbrev till beslutsfattarna i Mörbylånga kommun.

– Som landets enda kulturtidskrift vill vi i vår eviga sanningssökan vända på alla stenar och publicera alla slags åsikter, hur inadekvata dom än är, avslutar Allan von Kompost.

————————————————————————————————————–

Sune Flisas brev till Alvarsamt:

Som hyllad och hedrad medarbetare i Alvarsamt har jag sen en längre tid funderat över de proportionella arbetsinsatserna mellan mig och redaktionen. Jag har kommit fram till följande:

Jag levererar det sensationella materialet och ger publikationen en seriös trovärdighet. Redaktionen ger sken av att arbeta, men gör intet. Det är jag som drar skopen ur intigheten och krattar manegen för mental utveckling. Jag Sune Flisa levererar genom hårda strider och stora personliga uppoffringar medan den orimligt stora redaktionen planlöst pytsar ut lite bilder, pladdrar om väder och vind – och dricker kaffe.

Nagelfar exempelvis den famösa skandalen med chikanen i Torslunda. Vem har rivit eländet – bildligt, bokstavligen, andligt, fysiskt och psykologiskt? Jo jag, Sune Flisa! Vad har Alvarsamt gjort? Ingenting. Några av era kutryggiga goddagspiltar med frökenhänder har följt upp mina kioskvältare i ämnet och – förgäves! – försökt skopa åt åt sig hela äran av chikanens slutliga upplösning i atomer.

Sanningen är den att jag Sune Flisa precis har nedlagt fiende nummer ett: Trafikverket – i trolig men väl kamouflerad symbios med Länsstyrelsen och kommunen. Vad har Alvarsamt gjort? Ingenting. Jag Sune Flisa har nu fört över mina trupper till det förestående och avgörande slaget om hastighetsbegränsningen genom Kastlösa. Anfallsdagen är kodad till ”Dagen E”. Jag och mina mannar fokuserar på segerns sötma och ska slåss till siste man. Men vad gör Alvarsamt? Jo, kokar kaffe och berättar om ”döda almpinnar” och ”blufföretagare med hjärntorsk”.

Jag Sune Flisa fortsätter dock att leverera. Bifogas en första kanonad mot den kommunala inkontinensen i fallet ”40 i Kastlösa”. Den är skriven med mitt äldsta eldvapen, en skrivmaskin Halda-Norden från 1929 med färgbandet doppat i mitt eget svarta blod.

Publicera gärna den storslagna texten bland era puerila inlägg som Vart är vi på väg? och annan andlig gödsel som vi krigande och kulturellt högtstående människor kort och gott benämner lappri.

Jag Sune Flisa vet vart jag är på väg: Mot nya segrar.

med ödmjuka hälsningar

Eder Sune Flisa,
härförare, jonglör

Sune Flisa i Hälsinglands folkdräkt
vid SM i hambo i Wirse 1951. Foto: Dan
Wärnblom.

———————————————————————————————————-

 

Sune Flisas brev till kommunstyrelsen i Mörbylånga:

 

 

 

peripeti

Det kom mejl till redaktionen. Avsändare: Sune Flisa. Alvarsamts redaktion har efter ett åtta timmar långt möte utan pinkepaus beslutat att publicera det.

– Omvärldens gigantiska intresse för frågan, speciellt i USA, Grönhögen, Syd- och Mellanamerika gör att en publicering känns ofrånkomlig, sade tf nyhetschefen Allan von Kompost under mötets slutskede och fick medhåll av samtliga 276 medarbetare. Håll till godo, kära läsare.

Bowlingkäglorna är borta. En varningsskylt står på sniskan som ett tragiskt minne över ett groteskt feltänkande. Foto: Sune Flisa, oktober 2015.

Sune Flisas mejl:

Efter ett uppoffrande tvåfrontskrig, nästan lika långt som det som avslutades med westfaliska freden, har jag Sune Flisa nedgjort allt motstånd och vunnit en förnuftets och hoppets seger över Trafikverkets påfund, den över hela världen i dag ökända chikanen i Torslunda. Bombardemanget mot den har utgjort front ett. Nu återstår front två: 40-begränsningen genom Kastlösa.

Utpumpad, sårad, törstig och hungrig har jag med bruten sabel och med den rena tankens spjut naglat fast den sanning som mänskligheten så väl behöver för sin fortsatta utveckling: Mot dumheten känns segrarna som störst!

Vid övergången i Torslunda – som naturligtvis måste göras helt säker för gångtrafikanterna – byggdes i andlig desperation ett slags förvänd ”chikan” bestående av ett märkligt krokigt kritstreck, garnerat med ett antal vita bowlingkäglor. Dessa käglor har, som jag Sune Flisa förutspådde, mejats ned gång på gång på gång på gång – av bilar, av lastbilar, av bussar, av älgar, av cyklister, av vinden och av andeväsen. Trafikverket har agerat kägelresare, och till slut har käglorna mer liknat hårdmanglade fendertar från regalskeppet Vasa än effektiva varningsstolpar för vägbruk under 2000-talet. Tanken med chikanen var god, men utförandet skapade ideliga förvirringar, panik- och krockungar.

Nu är äntligen de vita bowlingkäglorna borta, och jag Sune Flisa för därför över all trupp från front ett till front två, ty även det kriget ska naturligtvis vinnas. Efter några nätters firande med stärkande våtvaror tillsammans med mina heroiska mannar på nattklubben La Dolce Vita ute på alvaret återupptas striderna i gryningen någon av de närmaste dagarna. Och jag konstaterar: Mot frihetstörst är nederlaget axiom.

med ödmjuka hälsningar

Eder Sune Flisa,
härförare

Sune Flisa i baren på nattklubben La Dolce
Vita i samband med en stridsledningsövning
våren 1976. Foto: Stina Troll.

”logik”

Det blir alltså ingen sänkt hastighet genom Albrunna – som byalaget vill ha. Alla instanser säger nej. Fakta finns i Barometern om både ansökan och beslut. Alvarsamt väcktes i morse av vår medarbetare Sune Flisa. Han röksignalerade. Tonen var frän. Han var minst sagt upprörd.

Jämför den hårt trafikerade kostigen genom Albrunna med den flygfältsbreda autostradan genom folktomma Kastlösa, skrev han och fortsatte: I Albrunna får man dra på i 70, i Kastlösa somnar man vid ratten i maxhastigheten 40! Låt mej som länets enda neutrala, kunniga och sansade reporter få ta hand om fallet i en ledare – mot skälig ersättning förstås. Först då kan det bli ordning på torpet. Södra Ölands fiender måste med alla medel nedkämpas!

Denna gång väljer redaktionen att tacka nej till gode Sune – av ekonomiska skäl. Alvarsamt har inte råd med honoraret: En ny, buteljgrön Bentley Continental. Men Sune får säkert andra påhugg småningom, ity logiken i många myndighetsbeslut både stapplar och haltar. Vi skickade i stället ut vårt ordinarie reportageteam för provkörning – i båda riktningarna – genom Albrunna. Det var en smått chockad duo som gjorde kväller efter avslutat uppdrag…

Mot söder. Två långtradare efter varandra i 80 kilometer/timmen skapar ett luftdrag som kräver god parering av en cyklist för att hålla sig kvar på vägen. Alldeles framför den främre långtradaren börjar 70-begränsningen.

När vi ser dessa bilder ska vi veta att trafiken i dag är lika med noll om man jämför med högsommartrafiken, då vi brukar räkna med en bil var tionde sekund, på väg till eller från Ölands södra udde med Naturum och Långe Jan.

På andra sidan Albrunna ligger en fin trafikplats med rastbord och toalett. Till och från trafikplatsen är trafiken livlig hela sommaren. Trots det får man bränna förbi den i 80 knutar.

Trafikplatsen hundra meter söder om Albrunna. Vi tittar söderut. Alvarsamts medarbetare och ledarskribent Sune Flisa har, enligt egna uppgifter, denna bild ovanför sitt skrivbord ute i sitt pörte på alvaret. ”När jag blir riktigt förbannad kastar jag pil mot den”, berättar han i sin kommande självbiografi, ”Jag är sanningen”, utgiven på det tyska förlaget Quelle des Guten. I den skriver han bland annat att ”_ _ _ skylten i mitten är bulls eye.” 

Mot norr. Cykelleden Fyr till fyr mynnar här ut på väg 136 mitt i Albrunna. På cykelleden kör även bilar. Här ser vi alltså en T-korsning. Barn, hundar, cyklister och livlig sommartrafik är en dålig mix.

Vid gula skylten finns en affärsrörelse. Precis bakom den ligger en handelsträdgård. Båda lockar mängder av kunder. Massor av privata utfarter finns genom hela byn, liksom fem sex lantbruksutfarter.

Att tillåta 70 här när man får snigla i 40 genom Kastlösa har fått begreppet logik att implodera.

Som synes tar en enda traktor upp runt 60 procent av vägbredden. Eftersom det är 70 genom byn är omkörning tillåten.

Hela vägen är upptagen av fordon i en riktning. Vad kan hända när ovan cyklist hojar ut på 136:an från senaste delen av Fyr till fyr-leden? En boll kommer rullande… Kanske kommer ett barn efter den…

Jämför denna 70-väg med bilden nedan av 40-vägen genom Kastlösa. Vad tycker du om logiken? Kommentera gärna.

Väg 136 genom Kastlösa. Den iögonenfallande hastighetsbegränsningen är minst en kilometer lång…

ingångsvärden – utgångsvärden

Våra tre utsända fotografer är tillbaka från sina dokumentationsuppdrag vid Trafikverkets senaste konstruktion för ödeläggning av södra Öland, i folkmun kallad ”bilfångaren i Torslunda”. Det är tre svårt chockade yrkesmän vi möter.

– Vi kunde inte plåta eländet, säger en med darr på rösten och sveper en tolva konjak.
– Nä, det gick bara inte, stönar en annan.
– En mardröm… Såna går inte att plåta! skriker en tredje och ber om mera morfin.

Våra fotografer gick alltså bet på uppdraget och vårdas nu på hemlig ort för posttraumatiska stressyndrom.

Men Alvarsamt har trots det fotografiska debaclet lyckats skaffa fram bildbevis. Nyligen mejlade nämligen Sune Flisa de skakande foton som vi med ensamrätt för Alvarsamt presenterar nedan. Och för bara några minuter sedan ringde Sune och lät de förklarande orden svalla:

– Vad var det jag sa. Får Trafikverket hålla på som dom gör är det snart adjöss med oss söder om Färjestaden. Jag gav er ingångsvärden som ni betvivlade. Men man ska lita på Sune Flisa. Jag repeterar: Man ska lita på Sune Flisa. Nu har ni utgångsvärden som chockar hela trafikvärlden. Titta. Tänk. Begrunda. Trafikverket är södra Ölands största fiende. Skicka mej nu tio lakan för bilderna. Filmen är dyr till min Voigtländer Superb. Morsning.

Redaktionen sände omedelbart dubbla det krävda honoraret till Sunes Poste Restanteadress på alvaret. Bilder som nedan kan icke nog värdesättas. Ungdomar under 18 år och vuxna med dålig nattsömn/svaga nerver ombedes att icke beskåda den chockerande bildsekvensen.

Ett fordon har så när fastnat i bilfångaren i Torslunda. Bilen före denna slet sig loss ur fällan varpå två fängsel drogs upp ur asfalten. 

En bilist från fällans motsida bromsar kraftigt. Sannolikt har föraren insett faran. Lägg märke till de mejade fängslen.

Så går det med Trafikverkets lömska och livsfarliga konstruktioner. Sätts det upp nytt fängsel är det mejat inom kort.

Sorti, Trafikverket. Sorti!

I Torslunda finns sedan lång tid tillbaka ytterligare en bilfälla av lite annan modell. Finessen med den är att ingen vet vem som har förkörsrätt, ity inga skyltar berättar om detta. Avsikten är given. Bilisterna gasar och bromsar, laddar om och tvärnitar – eller smäller. Bildtexter och foton: Sune Flisa, F:a Renhållaren.

trafikfällan i Torslunda

Det har strömmat in mejl och telefonsamtal till redaktionen. Hör och häpna: Vår ledarskribent Sune Flisas foto av trafikfällan i Torslunda är med största sannolikhet ingen PhotoShop-manipulation! Fällan finns verkligen, påstår upprörda kontakter. Och den är gillrad! Enligt Sune ska den ”ställa till med största möjliga trafikkaos i syfte att så snart som möjligt stänga ned södra Öland.”

Sune håller som alltid Trafikverket ansvarigt: ”Meningen är att man ska ta fällan för en mötesplats. När man väl kört in i boxen kommer man inte ut. Man sitter fast. När så nästa förare gör likadant och nästa och nästa är snart hela vägen en enda stor bilkyrkogård. All trafik går i stå, människor gråter och skriker, traktorer med kreatur välter, tank- och gasbilar exploderar, södra Öland kvävs och med bommar och minfält kan ön söder om Färjestaden förklaras obebodd och hyras ut som övningsfält för ryskt bombflyg – det är ju ändå redan i närheten… Sådan är strategin!”, skriver Sune i ett mejl och tillägger: ”Nu har ni ingångsvärdena. Nu gäller det att leverera. Ge mig fria händer så ska kioskvältaren få regeringskrisen att framstå som en laber bris i ett snapsglas.”

Redaktionen vågar inte ta ställning i frågan förrän ytterligare bildbevis kan läggas på bordet. Vi har därför skickat ut tre av våra bästa fotografer – alla förklädda till oigenkännlighet. Så snart bevishögen vuxit till sig återkommer vi i frågan.

redaktionsledningen

 

ett mejl betyder så mycket…

Det har kommit mejl från vår högt älskade, men försvunne, Sune Flisa:

”Södra Öland är hotat. Fienden heter – som jag tidigare fört i bevis – Trafikverket. I steg efter steg lamslår man folk och bygd med hjärndöda fartbegränsningar. Men det räcker inte. Verkets senaste påfund är denna ”ölänningsfälla” i Torslunda. Jag hann precis få upp smällan innan jag tvingades tvärnita så mina nya däck började brinna. Nu krävs mobilisering. Ledare på gång om redaktionen ger grönt. Arvodeskrav: Dubbade vintersvålar och en mindre sportbil. /Sune.”

Redaktionen har lovat tänka över erbjudandet, men få av oss tror på fotots äkthet. Så illa kan väl läget ändå inte vara att verket gillrar fällor? Ännu så länge tar vi bilden för en ”PhotoShop-förvanskning”. Efter morgondagens morgonmöte återkommer vi i ämnet.

vansinnet sprider sig mot söder…

Enligt vanligtvis extremt välunderrättade källor avser Trafikverket att införa 40 kilometer i timmen även genom Södra Möckleby! Nu är kon långt ut på isen och vanvettet har blivit legitimt. Förr sattes grova snedseglare på institution – i dag får de lön för att snara folk och socken. Vår högt älskade ledarskribent Sune Flisa gjorde vad han kunde i den så kallade ”Kastlösamassakern”, och redaktionen inser nu att vi behöver få tillbaka honom – till vilket pris som helst.

Andra källor gör gällande att Sune är åter i fäderneslandet Öland för ”att revanschera sig efter den pinsamma desinformationen om världens enda cykelled där det är förbjudet att cykla”. Trots den av Sune något spetsade sanningen har ”version Sune” spridit sig över stora delar av världen. Journalister och cykelexperter i USA, Indien, Australien, Belgien, Danmark, Senegal, Bolivia och Borgholm har svalt nyheten med hull och hår och flödet av ledare, artiklar och upprörda insändare svallar över och mellan kontinenterna.

Men angående den systematiska lamslagningen av södra Öland hade Sune Flisa helt rätt: Avsikten med Trafikverkets ”successivt sänkande av hastigheten är att röka ut befolkningen, paralysera vardagslivet och utplåna turismen och därmed beröva invånarna arbete och inkomster. Eller som Sune skrev i sin Kastlösaledare: `En resa från Kalmar till Ottenby ska ta minst tre dygn och slutmålet är noll kilometer i timmen – den så kallade`nollvisionen´”.

Redaktionen jobbar nu dygnet runt för att hitta Sune Flisa. Verkligheten grinar oss i ansiktet: Södra Öland är hotat! Södra Öland måste mobilisera…

PS. Se även bilder och kommentarer om förhållandena i vägsmala Näsby – där det är 70.

change !

Turisterna har åkt hem och folklivet på Södra Öland kan jämföras med det i Gobiöknen. Under veckosluten glimmar det till i nån enstaka koltrådslampa i nån av radbyarna. Sen blir allt nattsvart igen. Fåglarna har sjappat till Kongo. De få som är kvar sitter tysta med böjda huvuden och frågar sig varför de inte hängde med. Livet går på tomgång och tillvaron är en enda lång barfotavandring i epoxilim. De flesta har gått i ide, andra har flytt ön och bosatt sig utrikes medan en och annan mentalt urstark hjälte fortsätter att genomleva grådaskets förlovade månad. Man möter en människa per dag och ser en bil i veckan.

I detta lugubra dödläge slår makten till och inför en ny fartgräns på väg 136 i kliniskt folktomma Kastlösa: 40 kilometer i timmen! Årets mest korkade beslut är fattat – och genomfört!

Trafiksituationen i Kastlösa på väg 136, fångad med min Voigtländer Superb (från 1935). Jag reste tält på platsen och mellan lunch och kvällsvard registrerade jag trenne fordon: ”Push-Perra” på sin sparkcykel, en hästkärra hö och en halt grävling. Hade detta 40-dekret lagts fram i Stockholm, Paris eller Rom hade förslagsställaren iklätts tvångströja och förts i ilfart till närmaste akutmottagning för mental avgiftning. Nu återstår att utröna vilka som småningom ska rannsakas och dömas för att iklädda dumstrutar fjättras vid skampålar på lämpliga Ölandstorg.

Nu är det som det är. Dårskapen har talat och jag Sune Flisa kräver att hela makteliten i Mörbylånga kommun avgår. Allihop och omedelbart. Även alla över vaktmästarnivå på Trafikverket måste lätta på betonghäckarna och ställa sina platser till förfogande, ity man icke behöver vara utrustad med en konspiratorisk läggning för att förstå att kommunen och Trafikverket har jobbat i nära symbios för att utveckla, förfina och slutligen lägga ut strypsnaran runt hela södra Öland.

Man började i Färjestaden; 40 så långt ögat når – om det händelsevis orkar hålla sig öppet. Nu stormar man söderut. När jag kisar med mitt synska öga ser jag tydligt de skriftliga orderna, undertecknade och lacksigillstämplade av maktens långkloade hökar med perverst sinne för petitesser:

Förlöjliga dem! Kväv dem! Se till att en bilresa från Kalmar till Södra Möckleby kräver minst tre övernattningar! Lägg ned varenda bensinstation och stäng vartenda mathak! Svält ut dem! Och inför 40 i by efter by. Snart sänker vi till 30, sen till 20. En nollvision är målet. Kan vi ha nollränta kan vi också ha nollhastighet!

Men nu är upprorets timma inringd och på tusen sätt påkallad. Nu mullrar Ölandspukorna och nu smattrar virveltrummorna ute i väster och i öster. Stöveltrampet river upp damm i svarta moln över alvaret, och dygnet runt klämtar våra mollstämda kyrkklockor till varning för eventuella medlöpare. Världen har insett allvaret i att släppa vansinnet fritt och min gamle vän Barack peppar mig i mejl efter mejl:
”Change! It´s time for change, Sune!”

Jag Sune Flisa instämmer. Nu ska maktens dårskap nedgöras med den kristallklara tankens obefläckade skönhet. Ölänningar, det är hög tid att leverera!

Förändring kommer inte om vi väntar på någon annan person eller någon annan tid. Vi är de som vi har väntat på. Vi är den förändring som vi söker.
Barack Obama

Eder tillgivne

Sune Flisa, ovan i lokal
paraduniform på
Malta, juli 1963.

”rådjursblixten”

I går var det nära igen. Nära ögat. Nära smäll. Nära död. Två rådjur kom i full karriär från ingenstans. Tvärnit. En meter från ”köttfärs”. Hade jag kört på konventionellt sätt hade två rådjur legat blodiga på vägen. Nu körde jag i laglig fart med farthållaren – och höger fot så nätt på bromspedalen. Om man kör i 70 är det runt 20 meter i sekunden. Med högerfoten på bromspedalen bör man tjäna 0,3 sekunder mot att behöva flytta den från gas till broms. Det gör runt 7 meter kortare reaktionssträcka. I går gjorde det två liv.

 

Varning

Rätt många bilister blåser på som om Öland vore en tävlingsbana utan faror. I höstas blev jag omkörd av en hjärndöd som höll 250. En del ligger alldeles för nära för att hitta första bästa chans till omkörning. Många av dem vet förmodligen inte att det finns gott och både rådjur och älg på ön. Och att de ofta kommer som skjutna ur kanon.

En som vet är Tommy Pettersson. Han får ta de ofta blodiga konsekvenserna av smällarna. Läs om Tommy här.

Det du minst anar…

Motorn spinner som en katt. Du är ensam på vägen. Det är vår och solen börjar värma. Du njuter av landskapet i den tidiga timmen.

Pang! Bilen kränger till. Något flyger iväg utmed vägkanten. Du hinner inte se vad det är. Du förstår ingenting. Det var väl inte en… ? Du bromsar. Du stannar. Du har 180 i puls. Vad hände?

Du stiger ur bilen. Det är ingen rolig syn som möter dig… Hon kröker en aning på ryggen och hoppar haltande in mellan några skyddande buskar. Efter bara några sekunder är hon borta. Du står ensam kvar i tystnaden…

Vad gör du?

Fortsätter du som om ingenting hänt begår du ett lagbrott. Och det rådjur du körde på får kanske lida i timmar eller dagar innan det dör av sina skador.

Tommy Pettersson är en av tre som rycker ut vid viltolyckor på södra Öland:

– Först stannar du. Sen ringer du polisen på 114 14 eller 112 och berättar vad som hänt. Du får uppge plats för olyckan, namn och telefonnummer och vad det är för slags vilt du kört på.

Tommy Pettersson har jobbat med eftersök i 15 år. – Det har redan inträffat 17 rådjursolyckor söder om Mörbylånga i år – och nästan hundra i hela kommunen. Då ska du veta att dom värsta månaderna återstår, maj och november. Tommys fru Anette Yngvesson jobbar också med eftersök. Den tredje i gruppen är Marcus Janzon i Kastlösa.

– Märk olycksplatsen med något du har i bilen, gärna med en så kallad viltremsa. Häng upp den så nära kollisionsplatsen som möjligt, så eftersökshunden inte blir onödigt trött innan den får upp spåret. Börja absolut inte leta efter djuret. Håll dig på asfalten. Om djuret ligger i närheten ska det inte utsättas för ytterligare stress. Nu har du gjort ditt. Åk från platsen. Polisen ringer mej. Jag kanske ringer dej för ytterligare information. Resten av jobbet är vårt. Mitt och hundens…

Arty, 4 år, för uppgiften iklädd reflexband. Nu är han beredd att jobba. Bilderna här togs vid en övning i Degerhamn häromdagen. Alvarsamt återkommer i ämnet när vi varit med vid ”skarpt läge”, något som – tyvärr – inte ligger långt fram i tiden…

Tommy Pettersson och Arty i aktion. Geväret är en så kallad bockbössa för både hagel och kula. Senast i fredags krockade en bilist med ett rådjur i Ventlinge. Men det är inte bara rådjur som är inblandade i olyckor. Hare, fågel och älg är andra djur som dödas eller skadas i trafiken. – Allt påkört klövvilt måste anmälas till polisen, säger Tommy. Men givetvis ska du kontrollera att andra påkörda djur verkligen har dött vid kollisionen. Om inte ska du eller nån annan avliva det och lägga det ett par meter vid sidan av vägen. Djur som ligger kvar på vägbanan lockar till sej andra djur som i sin tur blir påkörda…

Arty

Detta är Arty, en drygt fyra år gammal jaktlabrador. Han hjälper matte och husse med eftersök av påkört och skadat vilt. Läs mer i morgondagens inlägg…

Navigare necesse est

Den som hängt med min blogg vet att jag nån gång ska försöka ”cykelsegla” tvärs över Öland – utan att ta ett enda tramptag. Sent förra året gjorde jag ett försök som slutade i fiasko. Sedan dess har det nästan konstant blåst från sydväst, vilket inte ger rätt skjuts på nån av de tänkta vägarna, som i huvudsak går från söder till norr och från väst till öst. Men sedan nån vecka tillbaka blåser det ibland från väst. En hård västlig vind på runt 18-20 meter i sekunden skulle ge önskad effekt. Kommer en sån medan det är barmark är jag beredd på att göra ett nytt försök…

Idén till detta lekfulla äventyr fick jag på Jyllands västkust en augustidag 2003 då denne gentleman kom susande i god fart. Han paraplyseglade kilometer efter kilometer tills han försvann i fjärran till Atlantens brusande vågor…

Stormnytt: Spinnakern skörade

– The full catastrophe! Orden är Zorbas, och mina. Dagens cykelsegling hann bara börja innan den slutade – illa. När jag hissade spinnakern, läs ”slog upp paraplyet”, förvandlades den till fladdrande trasor. Jag lärde mig att paraplyer inte är gjorda för användning i storm. I samma veva gick kameran i backen och en kastvind förde mig från asfalten ut i spenaten.

Jag kom dock på fötter igen och slörade en kilometer utan annat segel än min kropp. Uppskattningsvis kom jag upp i 25 km/tim, en hastighet som hade blivit betydligt högre om vinden inte kommit så mycket från sidan. Utan kamera kändes en fortsättning meningslös så jag kastade in handduken och vände – till några väl valda ord, vilka här icke ska upprepas.

Det blev alltså ingen vacker cykelseglingsfilm – denna gång. Men jag ger mig inte. När nästa storm drar in ska allt vara väl förberett och jag ska klämma hela Öland utan ett enda tramptag.

Heja Berit!

Det tar sig. Meteorologerna skriver upp Berit. Hon ska tydligen blåsa på duktigt i morgon. Söndagens cykelsegling ska genomföras nån gång mellan 12 och 15… Då blåser ”nästan storm”, eller upp mot 22 meter per sekund, vilket bör räcka för en härlig slör från Ottenby till Torngård.

Leklust

I flera dygn har media varnat för stormen Berit. Experterna spår att södra Öland kommer att piskas av stormbyar i morgon, söndag. Äntligen kan jag kanske realisera min gamla tanke att cykelsegla över ön.

Med sydvästliga vindar bör Kajsa kunna blåsa mig från Ottenby i söder till Torngård knappa 15 kilometer norr ut – utan att jag ska behöva ta ett enda tramptag. Men som gammal seglare tar jag det säkra före det osäkra och tar med mig en spinnaker – ett mindre paraply.

Jag önskar mig själv ”god tur”.

Som stöpta i samma form

Nu för tiden är bilarna lika varandra. Men ibland stöter man på en udda modell, som denna. Jag vill minnas att jag cyklade förbi den på väg 136 genom Ventlinge…