nattmaran

Jag blev kidnappad av ett för mig helt okänt sällskap. Alla bar ansiktsmasker föreställande skitiga grisar, loppätna gamar och skabbiga råttor i olika grimaserande poser med huggtänder, hängande tungor, hångrin.

– Nu ska du få en åktur du aldrig ska glömma, sa en av råttorna. Man föste in i mig i baksätet på en bil med en gris till vänster och en asgam till höger om mig.
– Kör nu, Dyster! sa Asgamen till Asråttan bakom ratten.
– Ok, chifen, svarade slemmet.

En tandlös svartråtta satt bredvid föraren. Han vände sig om mot mig och log tandlöst och presenterade sig som Äcklet. Andedräkten var surströmming gånger tio.
– Hoppas du kommer att uppskatta det du nu ska få se, skrattade han.

Bilen startade med ett ryck och alla utom jag hånskrattade. Asgamen till höger om mig nöp mig i armen och kraxade:
– Kanske bäst att jag nyper dej för att du ska fatta att det du nu kommer att få se är sant. Ha, ha, ha!

Bilen svängde vänster, ned mot södra ön. Vi körde förbi Alunvallen.
– Här börjar det bli riktigt vackert! grymtade Skitgrisen till vänster om mig.
Han luktade apa gånger fem.

– Titta och njut! kraxade Asgamen och pekade med sina läskiga klor mot allén. Se så vacker den har blivit de senaste åren. Dödare och dödare. Så fint med dom svarta stammarna mot himlen.
– Å snart blir stammarna vita och sen ramlar dom i backen! tjoade Dyster från förarplatsen och alla skrattade hysteriskt och stampade i golvet, alla utom jag.

Dyster saktade in…
– Njut lite extra nu. Titta! Död, dödare, dödast. Snart är hela allén äntligen stendöd! grymtade Skitgrisen. Äntligen! Skadegörare kan härja fritt.

Vi närmade oss Albrunna.
– Vilken njutning, stönade Asgamen och såg ut att mena det. Så fasansfullt skönt med dessa sotsvarta spretgrenar mot himlen. Och så dödshärligt att veta att dom är stendöda – och att den underbara pesten fortsätter att sprida sig. Snart ska hela Öland vara kalrakat. Då blir det fest, ska du veta.

Asgamen tog fram några fotografier för att visa mig.
– Se här hur äckelläckert pesten drar fram, inte bara här utan på hela södra ön. Visst är det fett mysigt! Fett mysigt i Bredinge, i Mysinge, i Smedby, i Össmo och i Enetri. Hela ön ska till slut bli som en enda stor vit skimrande plockepinnvedtrave med stendöda träd. Framtiden har aldrig sett mer lovande ut än i dag, eftersom politiker, Trafikverket och andra är helt paralyserade. Asgamen skrockade och de andra tjöt av djälvulsskratt.
– Paralyserade! Ja, det är rätta ordet, skrattade Asgamen och flaxade med vingarna av glädje så lopporna yrde i den lilla bilen.

Precis vid skylten Albrunna tog jag min chans. Nu skulle åren vid päronboll och slagsäck ge utdelning. Det sa poff och pang och Skitgrisen och Asgamen skulle inte vakna mer den dagen. Med all kraft vräkte jag mig mot högra dörren och kastade mig ut i farten, landade som en fullblodsstuntman mitt i ett stenröse, slogs blodig, bröt några ben men kom trots det upp på benen.

Solen sken. Det var tyst. Jag sträckte på mig. Klockan var 06:40. Hög tid att stiga upp. Vi skulle visst åka till Albrunna fram mot åttasnåret…

Skadegörare kan härja fritt. Slå på högtalarna och klicka här. Hur man ska bekämpa almsjukan hittar du här.

en minnenas tur

Du som hann med att åka med Ölandstågen innan banorna lades ned 1961 minns kanske hur det var att i sakta mak tuffa fram över alvaret. Men vi som inte hann åka har inte en aning om hur det kändes. Därför gör vi nu en fingerad tur från Torngårds station till den i Segerstad, en sträcka på fyra kilometer.

Vi skriver september 1961. Tåget avgår 15:36…

Tag plats. Stäng dörrarna. Dörrarna stängs. Njae, så sa man kanske inte på den tiden, men låt gå för uttrycket från Stockholms tunnelbana. Vi ska åka mot Segerstad, det vill säga norrut – mot kameran. Söderut låg för länge sedan Ottenby station, som i dag är privatbostad i Näsby.

Vi som sitter vid fönster åt väster ser stolparna till… Ja, till vad då? Kanske en ståtlig grind en gång i tiden. Nåt slags beslag hänger fortfarande kvar på den högra, murade grindstolpen.

Det är gott om grävlingsgryt i den gamla banvallen som fortfarande är mycket tydlig på större delen av den sträcka vi åker i dag. Uppe i vänstra hörnet ser vi en syll.

Om vi går längst bak i vagnen och tittar bakåt, söderut, ser vi tydligt hur banvallen höjer sig över pannkakslandet. Vi anar till och med syllarna, som på vissa sträckor fortfarande ligger kvar i backen. Du med falkblick kan se Segerstads kyrka(?) i banvallens förlängning. Till vänster ytterligare ett slags grind, kanske vid sidan av en väg som fanns tidigare.

Vi har nu åkt ett långt stycke över alvaret, som i stort sett ser likadant ut kilometer efter kilometer. Vi kommer till en järnvägsbro. Den går över en mycket enkel ”väg”. Den fria höjden är liten. Ska man gå under bron får man allt huka sig. Njae, frågan är om det duger. Det är nog säkrast att krypa.

Dessa syllar på bron måtte väcka nostalgiska känslor hos många järnvägsentusiaster. Till och med bultar och muttrar sitter kvar i syllarna som ligger på järnbalkar.

Lyfter vi blicken från bron ser vi för första gången vårt mål: Segerstads station, inte ens en kilometer bort. Bara spurten kvar. Tuuuuuuuuuuuuuuuut!

En syll som ser ut att ha bitit i gräset. Ska den månne ersättas av en ny småningom. Endast Ölands Järnväg vet…

Där är stationen! Nu saktar tåget in… Här ser vi syllarna i banvallen, som tangenter på ett piano.

Oj, där står välkomstkommittén och väntar. Ser vi både landshövding och kommunalråd och några till, mån tro? Svårt att säga på det stora avståndet…

Nej, det är en annan typ av får. Nå ja, de är trevliga de också. Och väldigt snacksaliga. Det blev ett förfärligt bräkande vid Segerstads station när jag klev av tåget.

Målet är nått. Avstigning för samtliga passagerare. Jag tror jag ska gå in till stinsen och snacka lite väder och höra om senaste nytt. Det ryktas om att banan ska läggas ned om bara nån vecka…

Senare kan du höra hur två ur styrelsen för Ölands Järnväg ser på framtiden. Det blir alltså ett poddradioinlägg…

dammar på båda sidor öland

Den folktomma stranden på sydöstra Öland, väster om Näsby, där Johan Parboäng har en av sina jordbruksfastigheter. Vinden är frisk denna näst sista dag i maj och växtligheten frodas i det starka solskenet. Det doftar tång och livet känns enkelt.

Johan Parboäng nöjer sig inte med en gård på Öland. Han har två. En i väster, en i öster. Han nöjer sig inte heller med en damm. Han har två. En på västra sidan ön, en på östra. Den i öster är grävd, den i väster är naturlig. I båda dammarna häckar fåglar och i den västra kläcks dessutom varje vår tusentals gäddyngel. Den har i mediala sammanhang ofta kallats ”gäddfabrik”, ett ord som Johan ogillar.

– Fabrik låter som om vi föder upp och slaktar. Men dammen är ingen fabrik, den är en helt naturlig lekplats för gädda och från den släpps gäddorna efter lek ut i havet! Men dammen har flera funktioner. Den är fågelsjö. Och den är en fosfor- och kvävefälla för dom gödselrester som eventuellt finns i vattnet i dom två tillflödena, berättar Johan. Såna ämnen blir kvar här och kommer alltså inte ut i havet.

Dammens funktion är egentligen mycket enkel. De lekmogna gäddorna går upp i den genom ett dike tidigt om våren. De leker bland de täta vattenväxterna och vandrar senare tillbaka till havet. Ynglen går kvar en bit in på sommaren. Då släpps också de ut i frihet – kanske för att återkomma några år senare för att själva leka.

Johan driver en blandning av jordbruk och naturturism med bland annat naturupplevelser och uthyrning av stugor. Han är rak som en linjal i sina åsikter.
– Jag diskuterar aldrig, jag för monologer, säger han och drar ett exempel på sin en aning morska attityd:
– Ringer nån och frågar ”hur mycket får jag skjuta?” är det kört. Då är alla stugor upptagna. Jag håller stenhårt på att om man tar ut från naturen ska man fan i mej också ge tillbaka, gärna med råge.

Johans ”sjöar” är goda exempel på den inställningen. Han utfodrar fåglarna och ser till att fisken reproducerar sig. Som ”tack” låter han sina gäster skjuta några tiotal gäss per år. Johan tycks ha en inbyggd känsla för naturlig balans.

Telefonen ringer. Johan säger ”ja, nej, ja, jo, ja”. Sen är samtalet slut.
– Jag måste bryta nu. En kompis behöver låna en maskin och en gäst är på väg hit… Hej då.

Sådan är han, Johan Parboäng.

Vi ser delar av den östra, grävda dammen – och Johan, förstås! Förhållandena här måtte vara idealiska för fåglar som är beroende av vatten. Här finns lugnt sötvatten och ”bråkigare” havsvatten.

Kameran tittar norrut. Man får lätt intrycket att vi är på en obebodd Söderhavsö. Det fattas bara några palmer. – Jag lever och arbetar i paradiset, säger Johan.

Som en sentida Robinson Crusoe vandrar Johan på den öde stranden. Hela tiden pågår monologen – om hållbart lantbruk, om KRAV-odling, om mjölkpriser, om jakt, om fiske, om turism, om husbilar, om ställplatser och ungefär 10 000 andra ämnen – i stort sett samtidigt.

Betesdjuren här nere kan nog inte ha det bättre. Omväxlande grödor och egen vattenho, modell större. Och den friska vinden håller flugorna borta.

Ljuset här nere på södra Öland är speciellt, ibland påminnande om ”Skagenljuset”. Så här i maj stryker fågelsträcken utmed kusten. Överallt kacklas det. Och den vita stranden synes evig…

Den naturliga dammen i väster, strax söder om Grönhögen. Den är utformad i samarbete med föreningen Sportfiskarna. Här i djungeln av vattenväxter trivs de lekmogna gäddorna. Upptill i bild ser vi två foderspridare på torn. De kastar ut några få kilo spannmål per dygn till både gästande och fastboende fåglar. 

Till höger om Johan ser vi en av flera dammluckor. Med dem reglerar man vattenståndet i dammen. Det har varit lågt i år beroende på den ynkligt lilla nederbörden.

Från luften ser vi havet till vänster och en liten del av dammen till höger. I det på bilden ökentorra diket till höger vandrar de lekmogna gäddorna upp. I mitten av fotot ser vi ett annat dike – med lucka. Men den kan man dels reglera vattenståndet, dels släppa ut både kläckta yngel och färdiglekta gäddor.

sotdöd eller utveckling?

Publikbild från uppvisning under Degerhamns räddningsdag 2011.

På lördag körs Degerhamns räddningsdag, ett minievent som vuxit till ett bautaevent. Nu firar man tioårsjubiléum och Alvarsamt gratulerar förstås. Men, det skulle behövas flera lokala roliga och intressanta evenemang långt ute på den glest befolkade vischan – som södra Öland onekligen tillhör. Många glesbygder förtvinar långsamt och dör. Affärer läggs ned, företag går i konkurs eller flyttar. När nedgången nått en viss nivå brukar loppet vara kört. Det gäller att göra nåt innan den nivån nås, sen är det för sent.

Ibland undrar jag hur det går med goda idéer och geniala hugskott. Samlas de i säck för att sen glömmas bort? Vad har det exempelvis blivit av allt det spännande som värktes fram vid dialogmötet 2 november i fjol?

Husbilarna är här för att stanna, vad man än tycker om dem. Men motståndet till så kallade ställplatser är hårt från både myndigheter och enskilda. Det är sorgligt, ty ställplatser är en av glesbygdens små möjligheter till inkomster och olika typer av ”inflöde”.

En annan möjlig blodtransfusion är olika typer av idrottstävlingar. Ironman, exempelvis. Men den utgår i vårt fall från Kalmar. Varför inte skapa en egen enkel tävling med start och mål i exempelvis Södra Möckleby/Degerhamn? I den lilla byn Skålan i Jämtland genomfördes nyligen en lokal tävling med det fantasifulla namnet Cypakutsi – för 21 året i rad. I Skålan bor bara 103 personer. Trots det  ställer 250 personer upp i tävlingen, som sköts av 60 funktionärer. Och till den avslutande festligheten i bygdegården kommer 500 personer! Den lilla anspråkslösa tävlingen aktiverar alltså nästan tusen människor – i en by med hundra invånare!

I Skålans Cypakutsi handlar det om att cykla, paddla, kuta och simma. Vilka kan grenarna bli i Södra Möckleby/Degerhamn? Springa baklänges, simma, cykla hinderbana och slutligen precisionskastning med liten boll – alla grenar genomförs i hamnparken och hamnen. Tävlingen kan få det fantasifulla namnet Baksicykast.

Intresse?

var är turisterna?

Östran 7 juli, artikel om Jakob Franzén, destinationsutvecklare, och Staffan Smedfors, verksamhetschef och marknadsansvarig vid Ölands nya turistorganisation.

Staffan Smedfors: ”_ _ _ – Vi tittar på vilka trender som finns och på hur vi kan utveckla Öland mot de rådande trenderna. Marknaden styr mycket.”

_ _ _ Tidningen fortsätter: ”Jakob Franzéns främsta uppgift är att öka attraktionskraften för Öland som destination och han menar att deras två roller går hand i hand. – Destinationen måste leva upp till det vi marknadsför.”

Efter sådana intetsägande branschtypiska klyschor påstår man i alla fall att Trafikverket har räknat fram att det var drygt 13 000 fler personer på Öland under midsommar än förra året.

Det låter ju bra. Men jag tycker mig märka att vi har färre turister här nere i sydväst denna sommar. Det är fullt ös nere vid Fyrplatsen men i Degerhamn, Södra Möckleby och på cykelleden är det stilla. Jag kan bara hoppas att jag har fel.

Gårdagen var en fullkomlig sommardag. Men var fanns alla människor? Vi såg bara nån enstaka person på stranden vid Södra bruket. Och cykelleden hade vi för oss själva.

Växtligheten har satt gasen i botten sen vi fått regn. Det fula kravallstaketet utmed cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna syns snart inte längre.

Det var inte många människor vi mötte under vår cykeltur under denna kanske ”sommarens hittills skönaste dag”…

5 000 husbilsnätter

Degerhamns ställplats, i dag med bara en husbil. Men under säsongen blev de över 5 000. Fotot är taget i dag från 150 meters höjd.

Förra året blev Degerhamns ställplats den bästa i landet. I år blir den den största.
– Vi har redan nu passerat 5 000 husbilsnätter, berättade Kurt Arvidsson vid kvällens dialogmöte med kommunen och lokalbefolkningen i Degerhamns Folkets hus.
Ställplatsens hemsida hittar du här.

Mötet präglades av många goda ideer för framtiden. Några av dem var seglingsregattor med utgångshamn Grönhögen och mottagning av kryssningfartygsgäster i samma hamn.

En bättre kommunikation med sommarboende var också ett förslag som väckte gillande.

Ett längre reportage med poddradioinlägg kommer inom nån vecka…

Degerhamn ställplats

Husbilarna på Degerhamn ställplats blir flera i takt med stigande temperaturer.
– Vi hade runt 110 övernattningar under påsken, berättar chefen på bygget Christer Sjöman, som tidigare var just sjöman.

Degerhamn ställplats ger ett rent och naturligt intryck med sina stora gräsytor. Christer berättar att man gör allt för att befästa den framtoningen.
– Här har vi inga gränser och linjer och skyltar utan folk får ställa sej som dom vill. Och vi jobbar stenhårt med att hålla rent och snyggt. Det uppskattar våra gäster.

När Alvarsamt var där i går vilade ett stort lugn över ställplatsen. Men på Valborg händer det grejor. Utan att gå in på detaljer kan vi berätta att man naturligtvis tänder en eld – men på ett mycket annorlunda ställe. Elden kommer dessutom att förflyttas – till musik…

Varför inte åka dit och se det med egna ögon!?

Christer Sjöman i Degerhamns hamn. Ställplatsen sköts av Degerhamns Båt &  Sportfiskeklubb och husbilar, husvagnar och tältare är lika välkomna. – Vi har plats för flera hundra, säger Christer.

På andra sidan hamninloppet breder ställplatsen ut sig åt norr. Men det finns stora ytor även åt andra väderstreck. 16 september 2012 gjorde Alvarsamt ett besök i en husbil på stället. Det inlägget kan du se – och lyssna till – här.

Dagsedel

Blott Sverige svenska krusbär har, skrev Carl Jonas Love Almqvist 1838 i Om svenska rim. Visst lever vi i ett paradis av ordning och reda, löning på fredag. Vi bör vara lika, söka konsensus, dra åt samma håll, tänka lika, tycka lika, inte brusa upp, inte ge röst åt avvikande mening, vara besinnade, duktiga, nyktra, fina, väluppfostrade, demokratiska. Hela Sverige ska vara som en enda stor söndagsskola med solsken i blick.

Men… De få människorna i glesbygd måste få berätta att de finns, att de har nåt att erbjuda, kanske till och med att sälja. De gör därför skyltar. Små skyltar, stora skyltar, roliga skyltar, tokiga skyltar, färgglada skyltar – skyltar som säger något om ”honung”, ”plädar”, ”väderkvarnar”, ”svenska krusbär”. Dessa människor är kriminella. Dessa människor ska bekämpas. Generalerna sitter på Trafikverket. Under sig har man kommandogruppen PEAB. Häromveckan slog man till i Södra Möckleby och gjorde rent hus. Små och stora skyltar togs i beslag, liksom gatupratare och andra illegala vapen, numera förvarade på säkert sätt i Färjestaden. Ordning och reda, löning på fredag.

Alvarsamts solskensreporter kontaktade Trafikverket. Jan-Olof Berg, projektledare i Kalmar, även ansvarig för skyltdisciplinen på Öland:

– Det var ingen razzia vi gjorde i Södra Möckleby. Dom här skyltarna utgör ett ständigt arbete för oss – ett arbete som tar för mycket tid. Dom här skyltarna ska inte finnas. Skyltar ska vara riktiga, formellt korrekta. Dom ska ha rätta mått, rätt stil. Man ska inte behöva bromsa in för att kunna läsa en skylt. Synskadade ska inte behöva snubbla på dom. Det ska vara lika för alla. Alla ska behandlas lika. Därför måste man ansöka hos oss om rätten till skylt. Då blir det rätt. Med rätt placering.

Blott Sverige svenska krusbär har. Ordning och reda, löning på fredag. Alla lika. Då blir det rätt. Men hur kul är det i Sverige i dag. På en skala, typ?

Styckmord

Till denna plats vallfärdade i går representanter för Ölands näringsliv och turism – ”för att se och lära”. Man kan undra hur desperat situationen är och vilka medel man är beredd att ta till för att få fart på vår ö. Alvarsamt var med som objektivt öga och det var en skärrad, blek och darrig reporter som kom hem till Öland igen – med livet i behåll. På torsdag kan du läsa mer om dessa fasansfulla löpandebandetmord som folk betalar för att få se – om och om och omigen… 

Bläsinge hamn

Vill man kika på manicker, mojänger, prylar, ting, pinaler, tingestar, grunkor och don är Bläsinge hamn ett givande ställe, vackert beläget på Ölands östra sida, mittemot Färjestaden. Här finns också spontana yttringar av humor och/eller galghumor. Under sommarsäsongen håller hamnmuseet öppet. Alvarsamt hoppas kunna återkomma till det.

Om du inte har möjlighet att ta dig till Bläsinge hamn har byn en innehållsrik hemsida, fylld av hav, friska vindar och roliga initiativ.

Cyklisternas ö – del II

I väntan på att det händer något visibelt inom det öländska cykelvägsprojektet ”Fyr till fyr” kan det vara intressant att titta sig omkring ute i landet för att snappa idéer och fylla inspirationstanken…

Kanske känner du dig hugad att hoja genom en spännande natur bara ett stenkast från Stockholms city? Då är Lidingö, ”Hälsans ö” – som jag vill kalla ”Cyklisternas ö” – ett mycket bra val.

I några kommande blogginlägg kan du följa med på några inte alls exakta turer. Mina turförslag kan man korta av eller förlänga lite hur som helst. På Lidingö kan och bör man improvisera; det vimlar av cykelbanor i alla riktningar.

Sträckan Kyrkviken-Elfvik är lätt och med få backar. Underlaget är hårt, torrt och prima trots att det är grus. Kyrkviken klyver nästan Lidingö i en nordlig och en sydlig del. Vi startar i längst in i viken och trampar mot öns östra spets, Elfviks udde. I med ettan nu!

Hustegaholm är en av idyllerna på väg ut mot Elfvik. Här passar det utmärkt kliva av cykeln och vandra en stund.

 

Jo då. Det är nästan vetenskapligt bevisat att man blir glad av att cykla. Här är vi fortfarande kvar på Hustegaholm.

 

Här och var ser Kyrkviken ut som en mäktig flod som skär genom det fridfulla landskapet. För mig, som vuxit upp på Lidingö, går tanken ofta till Tom Sawyers äventyr när jag ser miljöer som denna. Som liten grabb paddlade jag flotte här på Lidingös Mississippi likt en svensk Tom Sawyer i sällskap med bäste kompisen Huckleberry Finn.

 

På sina ställen är Kyrkviken så smal att man kan hoppa över den – nästan. Trots det går ganska stora båtar här. Lidingö bjuder verkligen på blandade karameller. På väg ut mot Elfvik passerar vi idyller mixade med överraskningar – som exempelvis den sjukligt instängslade iranska och den vackra franska ambassaden. 

 

Till höger går det allt brantare upp mot slalombacken på södra sidan av Kyrkviken. Och överallt ser vi dessa cykelvägar…

 

Ännu i början av maj kämpar snöfläckarna mot solen i slalombacken i Ekholmsnäs på andra sidan Kyrkviken.  

 

Kyrkviken blir bredare ju längre österut vi kommer. Cykelvägen är här inte asfalterad men hårdare än sten och belagd med fint grus. Här och var finns soffor att pusta ut på.

 

I ett kort tele ser vi Gåshaga på andra, alltså södra, sidan av Kyrkviken. Här låg tidigare mängder av cisterner i ett ruggigt industriområde. I dag finns här en av öns lyxigaste bosättningar med småbåtshamnar för flytetyg som med all vilja i världen inte kan kallas små.

 

För två år sedan gjorde jag en cykeltur på andra sidan Kyrkviken. Då låg de här miljonerna och guppade i Gåshaga.

 

Kaffepaus vid Villa Söderås. Nu är det bara några trampvarv kvar ut till Elfvik.

 

Utsikt från Villa Söderås. Går det inte en cykelväg där nere utmed sjön?

 

Elfviks gård. Här finns både restaurang och kafé.

 

Längst ut på östra udden, på Duvholmens brygga, blir man omedelbart varse att vi cyklar på en ö i Stockholms skärgård. Här är Finlandsbåten Cinderella på väg in mot huvudstaden.

 

 

 

 

 

Cyklisternas ö – del I

Den kallar sig ”Hälsans ö” men i mina ögon vore ”Cyklisternas ö” ett mycket bättre epitet. Hälsa kan man bygga upp på många sätt, men för att cykla krävs i stort sett bara två ting: En väg och en cykel.

Men att cykla på hårt trafikerade vägar är inte roligt, bara farligt. Dagens cyklister kommer upp i mycket höga hastigheter, vilket ställer stora krav på underlag och säkerhet. Turisternas krav ökar på i stort sett allting, och cykelturister är inget undantag. Därför är det öländska projektet ”Fyr till fyr” synnerligen angeläget.

För en gångs skull lämnar jag nu Öland, eftersom jag just kommit hem från en veckas cykelsemester på en betydligt mindre ”holme”…

Vad sägs om 16 mil cykelväg på en ö som inte ens är en mil lång!? Runt 90 procent av dessa är asfalterade och 3,5 meter breda. Räckena är säkert milslånga och på vissa sträckor är vägarna upplysta av moderna armaturer, inte av gamla glödlampor som lyser som små lysmaskar i mörkret.

– Men vi är inte nöjda, säger Annelie Alexander vid Lidingö stad. Nu ska skyltningen bli bättre, exempelvis.

Även Erik Magnusson vid samma förvaltning vill förbättra villkoren för cyklisterna – och de är många på Lidingö.

– Det är massor som kan och ska göras ännu bättre. Flera skyddsräcken är en sak. Effektivare sopning en annan. Vi har en asfaltpott på en miljon för i år och den kommer säkert att gå åt för reparationer av redan asfalterade cykelvägar. Det finns alltid problemsträckor.

Du som gillar att cykla… Hämta hem cykelkartan! Åk till Stockholm! Ta tunnelbanan till Ropsten och Lidingötåget över bron! Sen är det bara att börja hoja. Om du så cyklar både dag och natt i en veckas tid tror jag inte du hinner köra på alla de lugna, tysta och vackra cykelvägar som löper som ett gigantiskt spindelnät över hela denna lilla ö, tio minuters bilfärd från Kungliga huvudstadens stressade och hårt trafikerade centrum.

I kommande inlägg får du några tips på sköna cykelturer…

Enkel och tydlig info som man hinner läsa och förstå även i hög hastighet.

 

På Lidingö är cykeln tydligt separerad från bilen. I bakgrunden ser du vägarna för bilisten, i förgrunden dem för cyklisten. Det är ytterst ovanligt att du som cyklist måste cykla längs med en bilväg – bara tvärs över.

 

Välutrustad rastplats vid Kottlasjön. Här kan du grilla, äta och till och med vila ut i ”huset” till vänster.

 

Cykelvägarna på Lidingö går genom alla typer av landskap: tvärs genom skogar, rakt genom villasamhällen, runt industrier och hit och dit i den omväxlande naturen. Till och med i city finns finfina förutsättningar för säker och rolig cykling.

 

Här bär det rejält uppför mellan villor på södra Lidingö. Cykelvägen är bred och fin och belysningen påkostad.

 

Cykelbanorna går ofta längs med vägarna – eller längs järnvägen som finns kvar på södra ön. Du kan cykla från Lidingö till Stockholms centrum på 20 minuter – på cykelvägar, förstås. Tåget tar längre tid…

 

De icke asfalterade cykelvägarna ska inte asfalteras. Det är bra, för ibland passar inte asfalt in i miljön. Men de grusade vägarna är få och av mycket bra kvalitet med extremt hårdpackat, fint grus. Motionsstigen på bilden går fint att cykla i lite lugnare tempo. Den är mycket smalare än de egentliga cykelvägarna.

 

På vissa ställen utmed cykelvägarna finns till och med träningsredskap uppställda.

 

”Svängdörrar” finns här och var för att få ned hastigheterna. De jag träffade på var alltid så generöst tilltagna att de gick att cykla genom – långsamt.

Runt fyren

Ska du till Öland är fyrplatsen nere i Ottenby värd ett besök. Den rymmer en fyr, en krog, en fågelstation, ett naturum och en grodinplantering. Allt ligger samlat på en liten yta och den naturintresserade har mycket att uppleva.

Men man kan lika gärna vara lat och bara strosa runt och lyssna på alla främmande språk och studera de ofta allvarliga fågelskådarna som än tittar öster, än tittar väster. Men aldrig förstår man vad de ser i sina fantastiska kikare.

Ölänningarna har alltid fört en kamp mot vinden. Man har byggt in och omkring – och i fyrkant – för att lura Kajsa. Nere vid fyrplatsen blåser det nästan alltid, men det finns ofta något krypin eller hörn eller bänk där det är relativt lugnt.

En halvdag runt fyren är en lagom portion för normalturisten.

En doft av kontinenten

Under mina cykelvarv runt södra Öland tar jag ofta omvägen över hamnen i Grönhögen. Här kan man kisa mot det avlägsna Sverige och fylla lungorna med så mycket frisk luft att man riskerar att stiga till väders.

Aktiviteten i hamnen berättar om årstiden. Nu finns fler ”kajnötare” än för bara några veckor sedan och flera är på väg. Den enorma slipvagnen får nog sjösätta både lappade skorvar och välputsade lyxyachter framöver, och det dröjer inte länge förrän de första långfärdsseglarna nerifrån kontinenten debarkerar sina skepp och snipor för att få fast Grönhögenmark under seglarstövlarna.

Rastplats Albrunna

Rastplats Albrunna låter byråkratbeige. Men den är faktiskt värd ett upplysande blogginlägg, eftersom den är en av få välutrustade rastplatser utmed väg 136 – på hela södra Öland.

Den ligger alldeles söder om Albrunna på Ölands västsida. En stor väderkvarn dominerar. Där finns en röd liten stuga med två fina toaletter som hålls öppna året om – och som dessutom alltid är välstädade. Längs kanten av slänten ned mot Kalmarsund står flera bord med bänkar där du kan picknicka till underbar utsikt.

Rastplatsen sedd från söder.

Platsen ser lite småtrist ut så här i mars, men när löven slagit ut blir allt så mycket vackrare.

 

Rejäla bänkar och bord, ett har till och med tak. Om bara någon månad sitter man här i en lövsal.

 

Den här kåken kan många gånger bli ”räddaren i nöden”.

Härifrån är det cirka 20 kilometer till Sverige, som vid klart väder syns som en mörk rand i fjärran.

På andra sidan vägen står en väderstation. Från den kan du hämta mycket matnyttiga väderdata på webben.

Knutpunkt Näringsliv

Det hölls företagarträff på Ekerum Golf & Resort i går. Utvecklingen av varumärket Öland var den ungefärliga rubriken, och mycket handlade om framtiden. Drygt hundra intresserade infann sig för att lyssna på föredrag, brainstorma, äta gott, träffa kollegor och prata om ditten och datten utan alltför stort allvar. Alvarsamt har nedan valt ut några få korn – icke nödvändigtvis att betrakta som russin – ur träffens stora och välgräddade kaka.

Helene och Bengt Grafström var möteskoordinator, respektive mötesledare. Här redovisar de några av alla futuristiska utvecklingstips som strömmade in under träffen. ”Flera toaletter” och ”större satsningar på flygsporten” var två av flera tjog förslag. ”Bort med simpla outlets” och ”in med kvalitet och kultur”, var andra.

Det öländska cykelprojektet ”Fyr till fyr” närmar sig skarpt läge. Christer Petersson heter projektdirigenten som ska sätta sprätt på 27,5 miljoner spänn innan sista asfaltstumpen är lagd. – Min målsättning är att varenda krona ska vara förbrukad när allt är klart och jag har fått ut min sista månadslön, sade han bland annat. Ovan ser vi Mats Jansson, destinationsexpert från Gotland, som berättade om cykelvägarnas utveckling där. – Vårt goda rykte som cykelö är en aning överdrivet, var en av hans franka och ögonbrynshöjande bekännelser. Gotlänningen Mats tror verkligen på det öländska projektet ”Fyr till fyr”.

Victoria Jansson från företaget Tendensor gjorde videoupptagningar av företagare som hade förslag på hur man ska utveckla Ölandsturismen. En man med klara uppfattningar om vad som bör göras var Jonny Edling. Han vill lösa husbilsproblematiken, som i praktiken är lika med ”att fixa ställplatser för den sortens fordon”. – Jag har lösningen och inom bara nån vecka kommer jag att presentera den för medierna, sade han utan att darra på manschetten.

 

Jan Mikaelsson är pensionerad/passionerad geolog och universitetslärare. Han dyker upp i nästan alla turistiska sammanhang. Denna dag berättade han om geoturismen på ön. Jans starka engagemang är sannolikt en av nycklarna till hans framgång som både föreläsare och lärare. Det tror han i alla fall själv.

 

Victoria Jansson arbetar på företaget Tendensor, som har klara arbetsuppgifter framöver.

 

Efter en hel dags lyssnande känns det skönt att få sträcka på benen. Slut för i dag, tack för i dag!